Ibland överraskas man positivt. Mozarts Requiem med Vasa stadsorkester, Vasa operakör (inklusive premiär för sonens bas), ljusshow, fyra dansare och Tomas Tranströmers dikter upplästa av Jorma Uotinen. Allt detta i en fullsatt Trefaldighetskyrka.

Ofta då jag ser eller hör en föreställning kan jag drömma och fantisera hur mäktig känsla det skulle vara att kunna sjunga eller dansa sådär som de duktiga kan. Proffsen med den himmelska rösten som Hedvig Paulig eller Jorma Uotinens dansande kropp som gör precis som han vill ut till lillfingerspets. Men ikväll var det dikterna som fångade mig. Jag har aldrig skrivit en dikt själv. Inte ens i skolan. Knappt läst någon. Nu har jag googlat Tomas Tranströmer. Lyssnat honom läsa sina egna dikter på Youtube.

Jag vill också kunna.

Hör bara på denna. Kan det sägas mera träffande?

”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”

(Ur Tomas Tranströmer, Livet och döden)

PS. En till föreställning ges ikväll fredag den 12.1 kl 20.00. Gå i tid så du får plats. (Vaasaoperaweeks.fi)

En av säsongens många uppträdanden för familjens musiker är på ett Finland 100 års firande på ett närbeläget ålderdomshem. Det är tal och uppvaktning av fyra krigsveteraner. Men bara tre är på plats. Den fjärde har precis blivit flyttad till palliativ vård. Det blir flera föredömligt korta tal, diktläsning och musik. Instrumentfondens Chanot klingar så vackert och fyller hela salen med sina klara toner; Finlandia hymnen, Sibelius Romance, Massenets Meditation och till sist sjunger vi med i Vårt land.

Salen är full av tanter och farbröder. En gubbe reser sig gång på gång för att gå vidare med sitt liv. En annan hojtar att han inget hör trots mikrofonen. En tant i rullstol sitter och smeker och pillar på sin rosa gosedjursuggla med de stora blanka ögonen. En annan torkar sina tårar. Om det är musiken som berör eller tankarna den väcker som får dem att trilla, det får jag inte veta.

Bland dem finns vårdarna i sina pastellfärgade kläder. De håller stadigt i handen och ser till att alla hittar en plats att sitta på. De klappar en orolig själ på axeln. Hälsar och ler. Ger sig tid att svara då någon rycker i ärmen. Här syns inget av den brådska och personalbrist man så ofta får läsa om i tidningen. Jag önskar man kunde ta sig tid att fira varje dag.

Eftersom alla undrar så kan jag berätta att det var precis så bra som man kunde förvänta sig. Kronprinsessan strålade och var så söt i sin rosa blus och blommiga kjol. I publiken duggade de finlandssvenska celebriteterna lika tätt som kantarellerna i skogen. Publiken skötte sig, stod upp och satte sig som den skulle och föreställningen var imponerande med finfina rollprestationer. Av rollerna måste jag lyfta fram Helena Juntunen som gjorde rollen som Helena, den sjuke dottern. Jag har hört Juntunen tidigare som solist med Cantores Minores, men nu imponerade hon dessutom med att spela den svåra rollen mycket trovärdigt. Det var en festlig och fin stämning med skumpa i mellanakten och en blänkande svart Audi med chaufför i beredskap utanför. Och min son, som utan vidare var den yngsta och säkert den enda minderåriga på plats (förutom Eero som spelade rollen som Erik, 4 år), smälte väl in i sin mörka kostym och hälsade på minst lika många som jag.

Kontrasten var stor men väldigt mysigt att i mörkret återvända till vårt hem båten. Discot dunkade dovt från bröllopsfesten på närbelägna Casinot. Kryssningsfartygets lampor lyste ute på fjärden. Dottern hade tänt ljus och förberett kvällste. Sämre kan man spendera en lördagskväll.

PS. Fälttävlan gick också bra trots, eller just därför(?), att jag inte var med. En rosett och fjärde placering! Följ ekipaget på deras sida här.

Nu har vi seglat i motström både hit och dit under Replotbron. Så check på den. Med tanke på sommarplanerna jag gjorde tidigare, så har jag checkat av nästan allt redan; Öppna portar i Kristinestad, trädgårdskväll på Strömsö och nu segling till Replotbron. Fiskmarknaden får vi ta i augusti då det är dags igen.

Att göra upp sommarplaner med hela familjen är mera utmanande. Hästtävlingar, konserter och övningar, segling, stugmys, trädgårdsfix och renovering. Allas önskemål och viljor är inte helt enkelt att få ihoppusslade. Men sommaren har ju knappt börjat och vi är effektiva.

I Korsholms kyrka på torsdagen var det inte helt så lättsamt program som jag utlovat.

Men om du vill lyssna på hur Albert spelade tillsammans med Wegelius kammarstråkar så klicka här.

Stycket är Joseph Haydns violinkonsert i G-dur, första satsen.

Och ett bra träningspass för mina flickor. Min roll är främst att hålla den äldre tjejen fokuserad och peppad så hon i sin tur kan hålla den yngre, men mycket större och starkare tonåringen på gott humör och samarbetsvillig. Inte alltid helt enkelt. Någondera av uppgifterna. Några rejäla protest-bocksprång blev det idag med, men de goda stunderna övervägde.

Sen blev det skynda-skynda för nu är det bråttom för att hinna snabbfräscha upp mig inför dagens konsert. Idag hade Albert blivit ombedd att spela på veterandagsfirandet i stadshuset. Enligt honom var jag den enda under 60 i publiken. Och där jag satt var jag mycket nöjd att jag i hasten valt min svarta klänning. Med jeans och tröja eller min brokiga stickade tunika som var mina andra val, hade jag stuckit ut lite väl mycket kan man lugnt säga.

Så det var tal på tal, det ena mer hyllande och fosterländskt än det andra. Avtackning med blomster. Musik av blåsorkester, förstås. Lottakören som var väldigt rörande med tanter som måste stöttas upp på scenen, men samtidigt den mest ostämda kör jag någonsin hört. Och så Albert. Paganinin med pianokomp och en folksång av Kuula. Uppskattat av publiken och värt det minst sagt udda tillfället för min del.

Nästa spelning blir solistuppdrag med Wegelius kammarstråkar inkommande torsdag kl 18 i Korsholms kyrka. Haydn. Missa inte den.

Fick en liten försmak av morgondagens konsert på stadshuset.

Albert tillsammans med Vasa stadsorkester. Paganinis Cantabile. Tänk att ett stycke blir något helt annat då det spelas med orkester. Så vackert att jag kommer på mig själv då ett stort leende bryter ut.

Har du möjlighet att komma och lyssna så gör det. Tror det blir bra. Riktigt bra.

Fast jag har ju egen ko i diket.

Pianoafton. Många unga duktiga pianister på en och samma kväll. De verkar inte nervösa nästan alls. Så tuffa. Att sätta sig vid den stora flygeln, längst fram i stora salen, inför alla och spela upp sitt stycke. Viss spänning kan man nog ändå märka i hur snabbt de flesta går av scenen. Ibland innan den sista tonen klingat av. Så raskt de bara kan.  

Jag minns en annan konsert. Måste varit i slutet på sjuttiotalet. Eller jag minns egentligen inget av den konserten. Förutom känslan att sitta där framför publiken och inse att jag inte övat tillräckligt. Komma av mig. Staka mig fram. Och hur jag bara ville sjunka genom jorden och aldrig mera komma upp igen.    

Mitt i programmet under pianokvällen stiger en medelålders kvinna upp på scenen. Hon kunde varit mamma till något av de yngre barnen. Hon spelar lugnt och vackert. Valse lente av Merikanto, ett litet nätt stycke som jag väl känner igen. Hon verkar vara lite nervös, men bemästrar det bra. Precis som om hon haft en mental tränare i kulisserna. Hon sitter kvar och väntar tills den sista tonen klingat av. Bugar djupt och går lugnt av scenen. En kvinna som verkar ha nått sitt mål. En förebild.

Hos oss är det aldrig tyst. Högljutt som i en italiensk familj eller så musik. Ljuv musik. Främst från pianot som står mitt i vardagsrummet. Har glädjen att vara mor till tre barn som musicerar. Mer eller mindre. Alltså en av tre har det som prioritet-ett-hobby. De andra två spelar mer för husbehov. Eller snarare för sin egen skull, för deras övande hör man mer sällan.

I veckan är det Korsholms musikfestspels vintervecka och inom ramarna för det så blev det uppträdande på ett ålderdomshem. Låter kanske inte som det mest upscale man får göra som ung lovande violinist, men här lär också en viss Leif Segerstam ha klättrat upp på stolen och uppträtt med sin violin. För sådär hundra år sen. Nu får man väl hoppas att han inte ställer sig upp på stolar längre. Enligt sägnen alltså.

Som tack blev det av sonen mycket uppskattat fika efteråt och fribiljetter till stadsorkesterns torsdagskonsert med pianosolist bördig från Ukraina. Snart är jag på stadshuset lika ofta som de andra pensionärerna med säsongskort? Konserten var bra med välspelande orkester och extranummer på flygeln men bäst var ändå egentiden jag fick spendera med min bästa musiker.

Nejdens dotter, eller Närpesbördiga som VBL skulle uttrycka det, underbara Erica Back uppträdde i torsdags i Vasa. Den fantastiskt söta Erica i sin naturliga outlook och den vackra klänningen förförde publiken. Igår var hon den proffsiga artist hon blivit. Hon sjunger med sin vackra djupa röst, seriöst, med inlevelse så att man berörs utan att förstå texten.

Stadsorkestern hade för övrigt en varierad repertoar. Det moderna var mer lättsmält än jag brukar tycka och gjorde intryck. Och skickliga musiker som fick lysa. Kontrabasisten och trummisen blev mina favoriter för kvällen. Efter Erica då.

Men ikväll är det Mello. Väldigt olika men en höjdpunkt det med. På sitt sätt.