Ordningen återställd

 

  • Den försvunna pärmen är återfunnen. Det gick en rysning genom kroppen av tacksamhet då jag hörde hennes bekanta stämma i telefonen säga: ”Ja, jag tror den är här. Jo, här är hela ditt liv.”
  • Mina telefonkontakter (som jag skrev om här) har som av ett under (i alla fall om man frågar telefonförsäljarna här i staden) överförts till min nya telefon. Fler än 1300 stycken! Små spratt i form av dubbletter, tripletter (och vad det nu heter då de är ännu flera likadana) får jag stå ut med. Eller rensa då jag har en tråkig stund, om jag skulle ha så tråkiga stunder.
  • Min man är hemma igen.

 

Leena
Publicerad 08.02.2018 kl. 08:40

Frukostbjudning

Sällsynt men roligt. Vi väntar in frukostgäster.

Mannen har förberett bröd igår, som gräddas nu. Det blir smoothie på blåbär och apelsin. Kokta ägg, frukt, kaffe, te, youghurt och myssli, för det vankas hungriga juniorer också.

Dags att komma igång, klä på sig och plocka fram allt innan gästerna kommer. Jag har knappt vaknat än.

Trevlig helg!

Leena
Publicerad 13.01.2018 kl. 08:03

Rädda isbjörn med diskborste

 

Tycker det är lite rart, på ett positivt sett, det svenska kollektiva miljötänket. Säg en restaurang eller allmän toalett i Finland där det finns en uppmaning vid servetterna eller pappershanddukarna att: ”Ta bara så många du behöver. Tänk på miljön!”.  Det gillar jag! Inspirerad av detta och Åhlens bokhandel i Sverige lånade jag ”Ekoenkelt” av Pernilla Johansson på biblioteket. Hon skriver om små saker som man kan göra i sin vardag för att vara lite mer miljövänlig. Eller som hon säger mindre miljöskadlig.

Peppad av detta har jag nu köpt mitt livs första disk- och toaborste i naturmaterial på Ekosoppi. Jag inser att jag inte kan rädda isbjörnarna med en diskborste, men den kanske inte försämrar läget? ”Vi är väl inte sådana?” undrar ungdomen uppriktigt förvånad här hemma då jag stolt visar upp mina nya borstar. Jag tycker de här i trä nu är mycket vackrare än de som vi brukat ha i (det värsta!) plast. Ett litet steg i min plastbantning, check.

Blev påmind om lite andra grejer också. Köpstopp driver jag så långt det är rimligt (inte mat och mediciner dock), vegetarisk mat i större utsträckning, men min favorit är att städa med måtta. Ja helt rätt. Pernilla skriver såhär: ”Det är dags att minska pressen lite och hålla efter lite lagom. Det behöver faktiskt inte skina lika blankt som det ser ut i tevereklamen.” Fast här kan man ju undra om jag inte lever upp till det här redan? (Hur smutsigt kan man ha det egentligen?)

Så nästa gång du tror du behöver ta fram dammsugaren och rengöringsmedlet. Tänk på miljön!

Leena
Publicerad 11.01.2018 kl. 17:07

God morgon!

Trots att jag hör till den morgontrötta delen av mänskligheten, så finns det något tilltalande med de morgonhurtiga tycker jag. Sovmorgon från skolan idag betydde skjuts till och från skidspåret för ett träningspass mellan 7.30 och 8.30. Lite överraskande var han långt ifrån den enda i spåret. Är det inte skidåkning som lockar familjen i ottan så är det, ridning, violinövning, jogging, skridskoåkning eller vad man nu kan tänkas göra i mörkret en tidig januarimorgon. Rätt mysigt egentligen tycker jag, så länge jag inte behöver vara den pådrivande.

 

Leena
Publicerad 11.01.2018 kl. 09:52

Påminnas om döden

 

Läste en tänkvärd kolumn av Maaret Kallio i Helsingin Sanomat igår (HS den 3.1).  Hur skulle du leva nu om din dödsdag var given? Hon skriver att det skulle vara enkelt att svara på det om man visste att livet varade en vecka. Då skulle åtminstone hon, liksom jag, sluta städa och diska och ägna mig enbart åt det jag gillar med dem jag gillar. Använda de sista pengarna kanske till någon galen snabbresa till Japan som annars skulle bli ogjord?

Men en svårare fråga är det om man vet att man har fem år kvar? Då kanske valet inte längre är så enkelt? Då blir tiden lite för lång för att helt avsluta sina vardagliga göromål och enbart pussas på sina kära. Hade faktiskt tankar då jag var som mest akut sjuk, att det inte var någon idé att borsta tänderna längre. Men vet man om att man behöver dem i fem år till, så är det nog värt att sköta om dem.

Maaret nämner neurokirurgen Paul Kalanithi som skrivit boken ”When breath becomes air”, om sin sista tid med lungcancer. Den har jag kanske inte kraft till att läsa nu, men reflekterar ändå att det är tänkvärt att han trots sin sjukdom väljer att fortsätta jobba, skriver en bok, pussas på sin familj och funderar på vad det är som gör livet värt att leva. Vad är det som gör livet betydelsefullt för mig?

Då jag fick min diagnos var det högsta jag önskade mig att allt var som vanligt. Att inget hade hänt. Att jag helst hade fortsatt med det liv jag hade då, med allt vad det innebar av livspusslets vedermödor. Nu tre år senare märker jag igen hur skönt det är då jag kan ta livet lite för givet igen. Inte som en japan tills jag fyller 105, men ändå.

Det är tungt att överväga varje beslut. Fundera att det ena utesluter det andra, att tiden inte räcker till allt. Att ifrågasätta sina göranden hela tiden.

Det är ju de små stunderna som gör livet. De mer mäktiga ögonblicken som kommer emot mig i skidspåren på fjällvidderna, ute i skärgården eller bland dofterna i trädgården, som blandas med de korta pratstunderna med barnen vid mellanmålet, ett givande samtal med en vän eller mötet med främlingen mellan butikshyllorna. De små ögonblicken vävs till något betydelsefullt.

Men visst har hon en poäng Maaret. Den som påminner sig om att hon skall dö en dag, vågar kanske också leva livet lite modigare.

Leena
Publicerad 07.01.2018 kl. 11:09

Mör men nöjd

 

Idag klämde jag in tårna igen i slalompjäxorna då jag tog modet till mig och stegade mot pisterna. Målet var inte främst att åka, utan att komma ut på fjället, prova den nya gondolliften och fika på Folkes café. Som sällskap hade jag en son som alltför ofta anklagas för lättja och hänsynslöshet, men som visade sig kunna vara ett under av omtänksamhet då det gällde att ta upp sin mamma på fjället. Och fjället visade sig från sin vackraste januarisida. Vindstilla med en blek sol som ibland skymtade och färgade de omkringliggande topparna i ljuv pastell. Pisterna mjuka och behagliga. Det blev några extraåk i lillprinsens knapplift tillsammans med treåringarna som påhejade av sina föräldrar övade på sina plogsvängar. Folkes café levererade precis som jag kom ihåg med vidunderlig utsikt och gemytlig atmosfär.

Det sista ljuset räckte dessutom till en runda i hemmalängdspåret. Nu är det en rätt mör människomamma som ser fram emot middag som flickorna tillrett.

 

Leena
Publicerad 03.01.2018 kl. 17:16

Träningslägret fortsätter

Nytt år, nya träningsmål.

Såhär i början på året hör det väl till att man går in för fullt mot sitt nya friska, hälsosamma och vältränade liv. Läs vilken tidning eller blogg som helst och lär dig allt om ett friskusliv med nya träningstips och hälsosam kost. Och inte är väl jag sämre. Träningslägret här i Hemavan har börjat.

Familjen står i liftkön innan den öppnat och tar sista liften upp då den stänger kl 16. Däremellan passar jag upp med en varm lunch i stugan som uppskattas storligen. Tareqs recept på bl a enkel löksoppa och sötpotatis och böncurry är stora hits.

För min del är det lite mer måttlig intensitet. Första dagen blev det en fin 6 km tur i ländskidåkningsspåret under rosaskimrande himmel. Jämfört med förra säsongens skidåkning kändes hela paketet stabilare nu, ffa i de små nerförsbackar som jag valde att åka istället för att gå utför. Så peppande att känna att träning gett resultat. Gårdagens tur blev kortare av lätt insedda skäl. Och behöver jag tillägga att vi somnade långt innan tolvslaget och sov gott under nyårsnatten. Idag fortsätter träningslägret.

 

Leena
Publicerad 02.01.2018 kl. 12:43

Glad förväntan

Dags för nyårslöften. Om det nu blir några.

Diskuterade det med hela familjen och inte så överraskande var det lättare att komma på löften som andra skulle ge än att förändra sig själv. Jobba mindre, bli bättre på att lägga sina kläder i tvättkorgen, säga ja istället för nej, vara mindre tid vid skärmen. Men visst kom det fram några bra saker också att ta fasta på inför nästa år. Att bara göra roliga saker, bli mer strukturerad med läxorna, ännu mer vegetarisk kost, plastbanta och konkreta träningsmål.

Enligt experterna är det viktigaste för att ett mål ska hålla att man själv blir glad över det. Men också att sätta konkreta mål (träna tre dagar i veckan istället för att ”träna mera”), och att börja med små steg mot förändring (t ex att äta mera grönsaker istället för att bli vegan över en natt).

Så vad blir det för min del? Jobmässigt blir det nya utmaningar inkommande år. Men vad det innebär vet inte ens jag ännu. Att det inte fortsätter exakt som i år är i alla fall klart.

Så skall jag minska mängden saker. Köpstopp har vi mer eller mindre kört med redan hela detta året. Nu siktar jag på att minska mängden plast och fleece som är så ifrågasatt miljömässigt ffa för våra hav. Så hädanefter blir det nya ylletröjor som gäller. Och det konkreta blir att jag skall köpa ny diskborste och toaborste i trä istället för plast nästa gång. Det är de små konkreta stegen som räknas eller hur?

Träningsmässigt blir det att fortsätta min träning som jag så lyckat startade i höstas. Kanske helt konkret att få in två riktiga träningspass i veckan. (Så var det sagt och skrivet!) Helt säkert att göra den långa fina vandringen (Kuni-leden på 12 km) som jag ännu inte vågat mig ut på. Kanske att hitta en ny träningsform för överkroppen? Styrketräning på sal är så tråkigt tycker jag, så det kommer inte att bli av. Undrar om jag måste ge paddling en ny chans i sommar? Och så förstås nya sporten skärgårdsvattenlöpning.

Främst av allt glad förväntan över vad det nya året för med sig. Och lycka över framtiden. För att det igen är så självklart att den finns.

 

Leena
Publicerad 31.12.2017 kl. 13:26

Att sortera sina tankar

Läste nyligen vad Lotta skrivit på sin blogg (mittlivpalandet.se) om sitt arbete med att bearbeta och komma tillbaka efter en tung tid med sin dotters leukemi. Hon skrev uttryckligen såhär:

Jag vill inte jämföra mig med någon annan, och jag vill inte att du jämför dig med mig. Jag vill hitta min väg och jag vill berätta men kommer inte lyssna på alla "råd", jag vill bara att ni ska veta läget och när jag vet mer ska jag berätta.”

Jag vill också berätta, ibland, för då sorterar jag upp mina tankar lite. Bearbetar och kan lämna det onda (eller vad det nu kan vara) bakom mig, eller hitta en öppning som jag inte sett innan jag berättat det för någon. Det är inte så att jag varje gång önskar få svar eller lösningar. Utan bara någon som lyssnar en stund. Städa upp lite bland mina tankar.

Men många är de gånger då man öppnat sig för någon och istället för att lyssna har diskussionen på nolltid dragit iväg till alla de motsvarande upplevelser som hen upplevt. Och jag själv inte kommit vidare i mina tankebanor överhuvudtaget.

Jag tror det har tagit många år för oss, min man och mig, att hitta detta, lite mera balans i våra diskussioner. Han är genomsnäll och vill ställa allt till rätta och har kommit med både det ena och det andra svaret, lösningar och förslag på förbättringar och konkreta råd på mina funderingar, frågor och problem. Numera vet han att det räcker att han lyssnar, hummar lite ibland och kanske ställer en motfråga då och då. Idag vågar han också försiktigt utmana mig, och jag blir kanske bara lite arg. Först. En stund. Innan jag ser en poäng och det kan öppna någon ny tankeport. Det där med att alltid ha rätt är inte så lätt i diskussioner. Ännu svårare är det att medge att den andra har rätt. Svårast är det att se, och ve och fasa medge, att man själv har fel.

Generellt sett så tror jag vi behöver lyssna mera på varandra. Inte bara för att höra vad den andra har att säga, utan att den som berättar får tala. Lätta sitt hjärta. Ordna upp bland sina tankar. På köpet kan det leda till en liten fin stund i vardagen, kanske en givande diskussion.

Leena
Publicerad 30.12.2017 kl. 09:25

Nyårsbrev

 

Det finns tider då t o m jag skickat julkort. Några stycken. Det är länge sedan nu. Sedan följde ett par år av julbrev. Oftast i sista stund och på mailen för enkelhets och tidsbristens skull. Men nu har även det fallit i glömska. I år har du ändå haft en möjlighet att läsa om vårt eller snarare mitt år här på bloggen. En hel del har det blivit då man bläddrar tillbaka i arkivet. Höjdpunkter finns arkiverade i hästliv, musik, skärgårdsliv, trädgård och familj.

Såhär i efterskott kommer jag kanske mest att komma ihåg veckan jag spenderade med numera vuxna dottern ombord på båten. Vår äventyrliga resa med häst och mellandotter genom hela Finland till fälttävlanstävlingar och många stolta ögonblick som åhörare på sonens fina konserter. Och vår sommarseglats till Höga kusten. Inte främst för den fantastiskt vackra naturen och sommarens soligaste dagar, utan mest för den fina samvaron på promenaderna i skogen och längs stränderna. Hela familjen tillsammans. Långt från vardagens brådska och måsten.

År 2017 har också varit det år då jag kunnat leva (nästan) som förr, fast kanske ännu bättre? Då cancern inte varit så närvarande, fast den finns där.  Då jag fått känna att jag har kontroll över den och inte tvärtom. Fått ytterligare distans till monstret som visserligen finns, men krympt ännu mer i storlek i mitt medvetande. Där kan det få hållas.

Leena
Publicerad 27.12.2017 kl. 09:56

Julannandag

Julföljetong del 5

En till dag av lättja. Tills middagen dukas upp. Gästerna är olika men bordet blir fullt.

Ikväll blir det juliga smaker, men vi har försökt tänka lite mer vegetariskt. Får se hur det faller sig. Julfalafel, ungsrostade rödbetor i vin och inlagd aubergine.

Med mina mycket traditionsbundna barn är detta rätt unikt. Att frångå någon tradition alltså. De har svårt även med att adventsljustakens ljus inte är jämnt snett nerbrunna.

Nu njuter vi av den sista helgdagen. Imorgon kanske det blir pizza?

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
Publicerad 26.12.2017 kl. 09:12

Juldagen

Juföljetong del 4

Julmaten igår smakade precis så juligt och gott som den ska.

Idag blir det favorit i repris fast utan julklapparna då. Många runt bordet, som idag är hemma hos oss, men ikväll blir det lutfisken som står som huvudnummer. Efter sillarna och rosollin då förstås.

Nu är jag nöjd att jag stått och strukit alla vita tygservetter och den långa julduken redan tidigare. Så idag kan vi chilla hela förmiddagen.

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
Publicerad 25.12.2017 kl. 09:59

Några glimtar från julen

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
Publicerad 25.12.2017 kl. 09:39

Julafton

Julföljetong del 3

Nu så är den här den stora dagen. Fortfarande något av barndomens magi över självaste julaftonen. Den dagen som jag som barn väntade på sen typ midsommar. Eller åtminstone från september-oktober då det blivit mörkt på kvällarna igen.

Men numera är det inte så mycket bara julbocken, jultomten, julgubben eler vad du vill kalla det som är det magiska, utan hela stämningen, allt runtikring. Julgröten till lunch. Ofta lite hastigt så man hinner med jufredens utlysning i Åbo. Dit gick vi kusiner med papporna under alla de år då vi firade jul tillsammans, medan mammorna förberedde julmaten. Sedan tillsammans runt det långa julbordet. Tre dukningar. Först det kalla fiskbordet, sedan lutfisken och sist skinkan med lådorna. Och till slut förstås julgodisen.

Själv gillar jag förrättsbordet av julmaten bäst: rosolli (en traditionell finsk rödbetsallad som görs till jul), sillarna, de inlagda strömmingarna, gravade laxen och siken, och den kallrökta laxen. Ja och så lite aladåb och leverpastej för att få den rätta julmatsfeelisen.

Men visst blir det spännande att få se julklappar öppnas och glada miner och ofta roliga historier förknippade med allt smusslande och funderande innan. Har speciellt en present i år som jag är lite speciellt nyfiken på hur den mottas.

God Jul!

 

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
Publicerad 24.12.2017 kl. 10:06

Dan före dan

Julföljetong del 2.

Den 23 december.

Om det blir som vi planerat så skall vi idag bada julbastu hos barnens farmor och farfar och efteråt få provsmaka julskinkan som gräddas och griljeras under dagen. Är det inte just då som julskinkan smakar som allra godast? Eller så var det då i barndomen, då skinkan åkte fram igen strax innan läggdags på julaftonen och den avnjöts lite enkelt i köket med endast knäckebröd och inlagd saltgurka till.

Som traditionen bjuder lär det också finnas några klappar som ännu skall slås in ikväll och kanske nåt rim som skall rimmas. Om inte rimmen blir de ultimata julnödrimmen som föds först på själva julaftonen förstås. Natten är lång, som min mamma brukade säga såhär års, då vi var små.

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
Publicerad 23.12.2017 kl. 08:26

Julföljetong

 

Våra julfiranden har varit sig lika så länge vi kan minnas, och ffa så länge våra barn kan minnas. Mycket långlivade traditioner är det och på sitt sätt enkelt, då vet man åtminstone vad det är som gäller.

En av döttrarna var rätt gammal då hon insåg att alla inte nödvändigtvis följde samma traditioner som vi gör. Döm om hennes förvåning då hon fick höra av sina klasskamrater att de firade i mysbyxor och ullstrumpor. För oss har julen alltid inneburit festklänning, kostym med vit skjorta och festskor.

Det är väl det traditioner är, något som man bygger upp tillsammans under årens lopp, tycker om och bidrar med samhörighet. Och som min mor brukar påstå. Något som lockar hem barnen då de flugit ut ur boet. Jag jobbar på det.

Idag är det dan före dan före dopparedan. Kvällen har vi bokat i god tid för julfilm med familjen. Bara vi fem. Det blir ljus glögg, ostar och lite annat smågott som vi handlat på saluhallen idag. Det har redan blivit en ny tradition att vi ser på filmen Love actually tillsammans dagarna innan jul. Den kvällen brukar också innebära julgranspåklädning. Nu står den redan inne så grön, men knappt grann ännu.

Följ med mig på vårt julfirande i år. Vi ses imorgon.

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
Publicerad 22.12.2017 kl. 18:30

Mitt jullöfte

Sista jobbtimmarna (som jag får betalt för) är undanstökade för i år. Hurra!

Inte dags för nyårslöfte ännu, men ett litet jullöfte (som väl håller ungefär lika bra och länge som nyårslöftena gör?). Så helt officiellt här och nu, så ni kan hjälpa till att påminna mig:

  • Att bara göra sådant jag gillar.
  • Inte bli gnällig fast allt som måste göras inte är kul jämt. Det är väl så roligt man gör det?
  • Men ffa att inte dra med någon annan i julhetsen om jag själv åker dit. Alla skall få bygga sin julstämning som hen själv vill.
  • Chilla, det blir jul oavsett.

På vår lokala butik har de lyckats med de vackraste av ljuslyktor och stämningshöjare på trappen. Hoppas de inte regnar bort nu.

Leena
Publicerad 20.12.2017 kl. 19:00

Vad har du gjort för julstämningen idag?

 

Oj, vad jag tycker folk börjat tidigt med julstök. Jag hade ju inte ens börjat tänka på julklappar då andra redan aviserade att allt var fixat.

Lite julstress ingår väl för att den riktiga julstämningen skall infinna sig? Eller åtminstone ett litet extra kol för att fixa till det lite extra. Så nu har jag höjt julstämningen ett snäpp eller två genom att:

  • Köpa hem hyacinter efter inspiration av en vän.
  • Sett på julkadrilj, druckit glögg och ätit pepparkakor på stallet där det var julfest. Med en extra stämningshöjare att vår ryttare premierades av föreningen som årets stjärnskott!
  • Slitit sofföverdragen av och på, tvättat och strukit dem och sett dem byta till minst en, om inte två nyanser ljusare. (Jag är absolut inte den som städar igenom alla skåpen innan julen.)
  • Ätit julgröt med uppklädda ungdomar som var på väg till deras gemensamma julfest på skolan.
  • Städat badrummet och bytt dit endast röda handdukar för julens skull. (Då andra stickat på julklappssockor så har jag av en oförklarlig anledning valt att virka en ny badrumsmatta till oss, som blev klar idag.)
  • Rostat julmyssli och har en plötslig inspiration att baka både pepparkakor, dadelkaka (min favorit av julkakor) och muffins med julsmak.

Börjat misstänka att den låga dos cortison som jag ordinerats för lungornas skull, har en kraftig bieffekt som påverkar aktivitet och aptit.

Kanske det blir glögg till kvällen?

 

Leena
Publicerad 16.12.2017 kl. 17:24

Vi delar lika, gör ni?

 

Varning för känsliga läsare! Inlägget innehåller skryt.

Nu är det bevisat! Hemma hos oss delar vi lika på hemsysslorna, precis som jag tidigare kaxigt påstått. Helsingin Sanomat (hs.fi) hade en test igår där man skulle fylla i vad man upplevde man gjorde mer än sin partner, vad hen gjorde mer eller vad man tyckte att man gjorde lika mycket. Eller inte alls. Och det handlade om allt från disk och avtorkning av dörrhandtag, till byte av blöjor, köp av presenter och besiktning av bilen. En massa saker som måste göras i de flesta hem. Och en massa saker som blir ogjorda, eller det grälas om.

Svaren matchades med varandra och vi är så stolta och nöjda, för vårt resultat visade att vi gör exakt lika mycket. Drygt 20 sysslor hamnade på varderas lista och vi var rörande överens. Ett välfungerande familjeföretag! I diskussionen efteråt upplevde vi dessutom båda att den andra gjorde lite mer. Ett rätt hälsosam litet test som också vägleder till konstruktiva diskussioner i ämnet om man får resultat som inte var lika smickrande.

Med detta inte sagt att vi inte skulle diskutera och t o m gräla om hemsysslor. Men då handlar det oftast om att vi två gaddar ihop oss mot barnen som ibland tycks tro att de bor på hotell. Läs mer om det här.

PS. Om du inte läser finska, ännu, så är detta ett ypperligt skäl att lära sig. Gör testet på HS.fi

Han bakar, jag gräddar.

Leena
Publicerad 15.12.2017 kl. 09:26

Säg ja istället för nej!

 

Som naturlig fortsättning på #metoo, #övistoo och #vimed vill jag ännu dela ett tal, skrivet av min 18-åriga dotter Ellen. Ett obligatoriskt skolarbete, om ett valfritt ämne. Ett tal som hon höll för sin klass innan #övistoo blev media.

Ovanligt långt för att vara ett inlägg i min blogg, men väl värt en genomläsning:

"Klasskamrater,

Jag hade tänkt prata om att damerna borde få skida lika långa sträckor som herrarna i världscupen, men efter att jag öppnat familjens nyinförskaffade konto på svenska dagstidningen Dagens Nyheter kan jag inte fokusera på idrott. I Finland har inte MeToo-kampanjen skapat så stora rubriker, även om problemen definitivt finns här. I Sverige är det tydligen det enda det skrivs om. Med rätta.

Jag läser berättelser av kvinnliga författare som regelmässigt trakasserats av en och samma person. En man med makt, med kontakter. En man man inte säger emot. Alla visste om det, men ingen gjorde något. Då skulle han ha förstört deras liv också. Det här berör, vi sitter hemma och undrar vad det är för värld vi lever i.

Vi diskuterar det vid middagsbordet, vad vi själva skulle gjort. Hur vet man när ett rykte är sant och kan man anklaga någon om man inte är helt helt säker? Det går inte, man kan inte. Vi är rädda för att ta upp tuffa ämnen, vad kommer då hända oss själva?

När vi stiger upp från matbordet har DN släppt en ny artikel. #tystiklassen. 1700 skolelever som berättar om de trakasserier de utsatts för under sin skoltid. Det är hemsk läsning, sånt som inte kan hända, inte händer. Men när jag tänker efter händer det överallt. Jag känner igen vissa av situationerna, men jag är så ovan att höra dem sägas rakt ut att jag förnekar att de finns.

I Finland ifrågasätts ibland det plötsliga fokuset på sexuella trakasserier. Jag tror inte det är något att ifrågasätta, vi måste fokusera på dem, tills de inte finns kvar.

Det finns oändligt många kvinnor som har upplevt och upplever sexuella trakasserier hela tiden, i Finland också, fast man inte vill tro det. Det finns anledningar till att jag är rädd när jag går hem i mörkret och en man går bakom mig. Jag önskar att jag inte skulle behöva säga det, men det finns anledningar till att jag är rädd ibland när jag är ensam med män också. På bekanta, trygga platser som i skolan, i bussen, i affären. Det finns kvinnor och flickor här ibland oss som känner igen sig i det här. Av någon orsak har vårt samhälle allt för länge accepterat mäns maktposition, låtit dem tafsa och kommentera.

Me Too har visat hur många historier det finns att berätta, men det räcker inte med det. Vi måste lyssna och ta tag i problemet.

Alla ni killar som sitter här, jag skulle inte vilja anklaga er för något. Men tyvärr är det kanske det jag måste göra. Jag tror det vi ser, alla anklagelser och artiklar, bara är toppen på isberget. Männens makt är så utbredd och så accepterad i vårt samhälle. Det är klart att när halva samhället, krasst sagt, alltid får sin vilja igenom, så kan de behandla den andra halvan hur de vill. Forskare tror att till och med skillnaderna i PISA-resultat mellan flickor och pojkar kan bero på just det. Att flickorna tidigt inser att de måste kämpa hårt för att nå dit de vill, medan pojkarna tar det för givet. Redan från dagis och förskola finns den här maktstrukturen, vilket också hörs i berättelserna från skolor i Sverige.

Kvinnor föds jämställda med pojkar, men det tar inte lång tid före det är skillnad mellan dem. Till kvinnornas nackdel. Så kan vi inte ha det.

Jag vet, fast det kanske inte verkar så, att det finns massor av kvinnor som aldrig upplevt sig nedvärderade eller trakasserade. Jag vet också, med hundra-procentig säkerhet, att det finns massor av män som aldrig i sitt liv skulle göra en kvinna något ont, som aldrig har gjort det.

Det jag inte vet, är hur vi ska lösa problemet. Jag vet inte hur man ska få bröder, kompisar, pojkvänner och pappor att förstå att det inte är önskvärt att kommentera utseendet på alla kvinnliga skådespelare. Än mindre vet jag hur man ska lära folk att hålla sina händer i styr, att inte låta dem krypa upp mellan benen på andra, inte ens i misstag, aldrig någonsin.

Dessutom tycker jag vi ska fortsätta vara ett samhälle där man kan få en kram när man gjort något bra, där man hälsar med en handskakning. Jag blir nästan rädd också av tanken på att ingen skulle våga röra någon annan.

Men det är inte de här personerna vi ska fokusera på. Inte hur svårt det är att lära ut till folk som inte vill lära. Inte heller på hur man säger nej.

Jag tror att vi kan lösa problemet genom att tala om det. Vi kan sluta vara stolta över den finländska tystnaden, sluta hävda att allt är bra, sluta låtsas som att det inte finns problem. Sluta låtsas att problemen bara är rykten.

Vi kan rikta vårt fokus mot att säga ja istället för att säga nej.

Ja, det finns ett problem. Ja, det är väldigt utbrett. Ja, jag vill vara med och lösa det.

Ja, jag vill gärna ha en kram av dig, nu när du frågar."

Leena
Publicerad 29.11.2017 kl. 17:57

Manlig mat

Läste nyss Amandas blogginlägg om sin sons rosa cykel och kom att tänka på då vår son skulle få sin första cykelhjälm. Han fick själv välja vilken han ville ha i butiken. Biträdet, en äldre man, riktade redan in sig mot de svarta, mörkblå och de med dödskallar på, då sonen redan valt ut den han ska ha. En rosa och mintgrön med blommor och en fjäril på. Biträdet biter sig i tungan då vi glada går mot kassan.

Idag är han tonåring och berättade glatt, men lite förundrat hemma en kväll att hans klasskamrater hade tyckt att han äter feminint, bara för att hans armbågar inte bredde ut sig som de andras vid lunchbordet. Hemma var vi rätt roade och har tillsammans skämtat om det, kanske mest om de så kallat maskulina bordsfasonerna.

Hemma har vi också ett uttryck: manlig mat. Det innebär ungefär den rätt som uppstår då alla gårdagens rester plus typ korv och bacon hamnar i samma stekpanna.

Visst är det lite lustigt? Det som är lite ovårdat, kanske fult, slafsigt eller ouppfostrat det kallar vi gärna manligt. Vad tycker ni män om det egentligen?

Leena
Publicerad 16.11.2017 kl. 11:17

Nästa gång tar vi laxen också

Det här skriver jag främst till min man som inte kunde följa med idag.

Det var som att åka till saluhallen fast en ännu bättre upplevelse. Men likheten kommer från det att vi nu har pinfärsk fisk i frysen som jag varken har behövt rensa, filea eller fjälla. För det har någon annan skött åt mig. Och färska bär, nämligen tranbär, som sägs vara bäst efter den första frosten.

Tranbären plockade jag tillsammans med äldsta dottern på henes initiativ. Hon ser det som en utmaning att plocka tranbär, för de syns så dåligt. Vore man färgblind hade man inget på tranbärsmyren att hämta. Vad man gör med tranbär som är så sura om man inte har uvi, undrar du. Jo tillsammans med en tjinuskisås (kolasås i Sverige) är de en av de godaste efterrätterna jag vet. Har också provat muffins med lingon och kolasås, som jag nu har en plan att ersätta med tranbär. Eller det där surdegsbrödet som innehåller tranbär kan jag nu be min man prova baka.

Fiske i solnedgången resulterade i sik förstås, men också abborre, gädda, strömming och ett rostigt ankare som lite extra utmaning.

Jag vet att du blev avundsjuk nu för att du inte kunde vara med, men nästa gång. Då kanske vi får laxen också.

 

Leena
Publicerad 07.11.2017 kl. 22:53

I dessa #metoo-dagar

Jag har varit lyckligt lottad och kommer ihåg bara ett obehagligt tillfälle då en främmande mycket äldre man än jag, kom för nära, kommenterade mitt utseende och skrattade överlägset då han såg min skrämda min. Inget tafsande bara ett övertramp på min privata zon. Det här var mycket länge sedan, men jag kommer tydligt ihåg det ännu, och vet att sådant och mycket värre saker sker överallt, hela tiden. Fortfarande.  

Hade absolut inte tänkt ge mig in i detta ämne. Men så kom det sig att vi började diskutera det hemma. Min man och jag. Om maktmissbruk, gränsdragning för vad som är okej, chefsskap och skillnader mellan män och kvinnor i främst jobbsammanhang.  Hur en bra ledare ger utrymme åt sina medarbetare oavsett kön.

Påminner honom om att barnen nyligen, i något annat sammanhang, sagt att det är mamma som ändå i slutändan bestämmer hemma. Han skrattar lite lätt, roat. För så är det ju inte. Nog är det han som verkligen bestämmer mera, säger han lättsamt.

Jag har en uppfattning om att vi gör gemensamma beslut i vår familj, om det mesta, medan han ser det som att han bestämmer mera. Är det inte ett rätt djupt rotat mönster som går igen också i vår jämställda familj?  Det manliga överhuvudet.  Eller är det så att män av samhället blir uppfostrade till att känna att de bestämmer. Att de har övertag. Oavsett hur det egentligen är?

Leena
Publicerad 23.10.2017 kl. 21:01

Skördefest

Nu har jag lärt mig nya saker, igen. Inte bara att min stresstålighet numera är under all kritik, men också att det är rätt utmanande att ordna mingelmat till en fest för 40 personer, som samma dag visade sig vara 50 personer, utan tillgång till ett riktigt kök med allt vad det innebär av kyl, kärl, disk, och utrustning invid lokalen.

Är du inför en sån här utmaning så kan jag här ge dig några oombedda men gratis råd, eller egentligen bara ett:

Ha folk som ställer upp i din närhet så funkar det ändå. Extra händer runt dig som har överseende med att du glömmer saker, stressar i onödan, inte äter i tid vilket ökar adrenalinnivåerna och inte har den koll som du tänker att du skall ha.

Vi tillsammans lyckades med att få in den vackra höststämningen och det blev en slags skördefest som liknade festföremålet. Maten räckte mer än väl, vilket annars är ett nedärvt skräckscenario från min mormor, som genomlevde krigstider.

Nästa gång gör jag annorlunda. Kanske.

Leena
Publicerad 14.10.2017 kl. 12:46

Utmaningen

 

-Jag skulle vilja ha en hund säger sonen, igen.  Nu har vi en inhägnad tillräckligt stor trädgård, kort skolväg och sonen är lite äldre och mognare. Men vem tar hand om hunden då vi inte är hemma? Vem går ut med hunden i ur och skur även då skolan börjar 8.15? Vem hinner leka med den efter skolan och ta en promenad innan läggdags? Hur går det då vi skall segla eller åka på resa? Eller vara på holmen där alla fåglarna häckar? Kan våra allergiska vänner nånsin komma på besök då längre?

Vi kommer överens om en utmaning. En vecka då sonen stiger upp en kvart tidigare för att hinna ut med hunden innan skolan. Samma gäller eftermiddag och kväll. Ut oavsett väder.

Första kvällen det kommer på tal, ångrar han sig. Så mycket vill han nog inte ha hunden att han skulle orka stiga upp nästa morgon. Mornar är för honom lika tunga som för mig.

Nästa dag kommer han igen. Han kan ju inte ge upp så här lätt. Så han kliver upp i god tid. Klär på sig och traskar ut. Istället för att rasta en imaginär hund så plockar han in utemöblerna. Hunden får ju vara ute med sällskap åtminstone. Bra start tycker jag.

På kvällen är det dags för konsert. Storasyster som redan nu är trött på hunden, som inte ens finns, stannar motvilligt hemma med den. Efter konserten tar jag stavarna, sonen det imaginära kopplet och går några varv runt kvarteret. Genom parken för hundens skull. Funderandes på hurdan bädd den skall ha, var den skall ligga, vem av familj och vänner som kan sköta den då vi inte kan, hur ofta och vad den skall äta och om det är agility eller kantarellsök vi skall satsa på.

Oavsett om hunden flyttar in hos oss eller inte så har det redan varit en rolig lek. Bara det att vi lämnat skärmarna hemma och kommit oss ut i mörkret på tumanhand.

Leena
Publicerad 11.10.2017 kl. 17:43

Innan jag dör

Den här bucketlistan som jag hittat på sevendays känns inte längre så relevant som för sisådär tre år sedan, men jag har hunnit tänka en hel del kring temat, skall jag medge.

Varsågod, här kommer min första blogglista:

Innan jag dör:

    Hit vill jag resa: Till Japan för att se körsbärsträden blomma, men efter snack med psykolog insåg jag att eftersom pengarna inte räcker till exotiska resmål, så kan man också uppleva körsbärsblom t ex i den Japan-inspirerade parken i Kasberget i Helsingfors. Samma gäller cykeltur i Skåne på våren då äppelträden blommar. Äppelodlingar finns också på närmare håll. Och elcykel.

    Det här vill jag äta: God mat varje dag. Hemodlat, självplockat, egenhändigt fiskat. Och laktosfri mjölkchoklad. Framförallt hoppas jag att jag får behålla min aptit ända tills jag dör.

    En artist jag vill se live: Svår fråga, har ju redan sett KAJ...

    Det här vill jag uppleva: Vill uppleva barnen bli vuxna och se dem klara sig på egen hand. Önskar också att jag ännu får uppleva många gemensamma äventyr med familjen, kanske bröllop, eventuellt barnbarn. Vill också få uppleva ett liv på tumanhand som vi med jämna mellanrum fantiserat om och längtat efter sedan barnen var små.

    Ett språk jag vill lära mig: Imponerad av folk som kan teckenspråk. Det skulle vara häftigt att kunna, sådär flytande. Och kunna ta till som hemligt språk.

    En sport jag vill prova på: Är nog för feg för att prova några extremsporter. Skulle vilja vandra igen. Långt.

    Här vill jag bo: Just nu vill jag gärna bo kvar i Vasa. Men om det av någon orsak blir aktuellt med annan ort så är jag anpassningsbar. Mitt hem är var min familj är.

    Den här boken vill jag läsa: Finns så mycket bra böcker. Kanske en ny bok av Ann-Louise Bertell?

    En kraftansträngning jag vill klara av: Gärna en flerdagars långvandring i fjällnatur.

    En utmaning jag ska klara: Det ovanstående kunde vara tillräckligt utmanande numera.

    Ett äventyr som jag vill vara med om: Många, många fler äventyr med familjen till sjöss och på land. Eller var det nu kan vara.

    Det här vill jag äga: Jobbar med mig själv främst så att jag skulle äga färre saker. Ville ha en egen häst och i samma veva som min cancer blev diagnosticerad så köpte vi vår första häst. Men förutom det kanske en kompletterande elektrisk grästrimmer? Eller ett par teleskopvandringsstavar?

    Ett jobb jag vill prova på: Har under mitt liv funderat både på landskapsarkitekt och barnmorska. Knappast aktuellt.

    Ett mål med min hälsa: Att hålla cancern under kontroll länge, länge.

    En person jag vill träffa: Har någon gång funderat med en matematiskt mer begåvad person än jag, hur många personer man kunde hinna träffa under sin livstid. Det var sist och slutligen en mycket liten bråkdel av jordens befolkning. Så de viktigaste personer jag vill träffa är mina vänner och kanske några nya. För blyg för att träffa kändisar. Men skulle gärna ha träffat min morfar.

    En restaurang jag vill äta på: Har drömt om att åka på matresa och äta på olika Michelinkrogar ute i världen. (Det här borde väl läggas till i resmålen?) Men den matturnén får bli sen då när bloggen är så stor att samarbetspartners skickar mig runt världen för att recensera maten.

    En känsla jag vill få känna: Det skulle kanske vara att kunna springa och hoppa igen då, utan att det känns.

    Det här vill jag skapa: Jag gillar att skapa i det lilla, så småningom, sakta mak, en liten oas i vår trädgård.

 

Leena
Publicerad 26.09.2017 kl. 20:46

Att överge sitt barn

Det här riktar jag främst till alla mammabloggare där ute som är mitt uppe i byta-blöjor- perioden. Sänder samtidigt en eloge till Sebastian Holmgård, pappamonologerna, som är mig veterligen den enda finländska (finlandssvenska åtminstone) pappan som stannat hemma med sitt barn och som också bloggat om det. Varför är det inte flera?

En liten kommentar alltså till kolumnen i HBL idag som handlade om föräldraledighet, hemvårdsstöd och jämställdhet. Jag vet att alla (hoppas jag) har en bra och genomtänkt orsak till varför de väljer som de gör i fråga om fördelningen av föräldraledigheten och oftast har jag hört att det är ekonomin som styr. Men hur skall ekonomin bli mer jämställd mellan män och kvinnor om det alltid är mammorna som stannar hemma? Förhoppningsvis blir det småningom också ändringar i systemet som ger utrymme för fler pappor att vara hemma med sina barn.

Men ibland undrar jag om det inte också ligger lite i mammornas sätt att inte vilja släppa taget? Av erfarenhet vet jag att pappor också kan lära sig att sköta hem och barn, precis som jag. Till vissa delar bättre och andra delar annorlunda, men ändå funkar det. Då vår äldsta dotter fyllt ett år fick jag ett jobb som gjorde att jag över en natt började jobba 100 %. Utanför hemmet. Min man stannade hemma och tog hand om henne. Hur bra som helst. Men då kändes det inte alls roligt, utan på alla sätt fel, då vår tjej på ruskigt kort tid blev pappas flicka och jag inte längre dög ens att natta henne. Hon ansåg antagligen att jag svikit och övergivit henne. Så kändes det åtminstone för mig.

Senare har vi delat lika på hemmavarandet med båda småsyskonen också. Periodvis jobbade vi båda deltid och delade upp dagar sinsemellan och det var inte bara en gång som vi förde diskussionen "om ditt jobb är viktigare än mitt jobb?”. Jag trivdes väldigt bra med att både jobba och ändå ha tid över att vara med ungarna. Det var en hektiskt period med tre barn under fem, så då var det chill att emellanåt få åka till jobbet och äta lunchen ostört.

Hemma delar vi fortfarande på allt. Okej då att det finns grejer som blir lite i obalans. Jag tömmer hellre diskmaskinen som han hellre fyller. Men i stort sett så.

Leena
Publicerad 20.09.2017 kl. 20:00

Kronprinsessan Victoria och Höstsonaten på operan

Eftersom alla undrar så kan jag berätta att det var precis så bra som man kunde förvänta sig. Kronprinsessan strålade och var så söt i sin rosa blus och blommiga kjol. I publiken duggade de finlandssvenska celebriteterna lika tätt som kantarellerna i skogen. Publiken skötte sig, stod upp och satte sig som den skulle och föreställningen var imponerande med finfina rollprestationer. Av rollerna måste jag lyfta fram Helena Juntunen som gjorde rollen som Helena, den sjuke dottern. Jag har hört Juntunen tidigare som solist med Cantores Minores, men nu imponerade hon dessutom med att spela den svåra rollen mycket trovärdigt. Det var en festlig och fin stämning med skumpa i mellanakten och en blänkande svart Audi med chaufför i beredskap utanför. Och min son, som utan vidare var den yngsta och säkert den enda minderåriga på plats (förutom Eero som spelade rollen som Erik, 4 år), smälte väl in i sin mörka kostym och hälsade på minst lika många som jag.

Kontrasten var stor men väldigt mysigt att i mörkret återvända till vårt hem båten. Discot dunkade dovt från bröllopsfesten på närbelägna Casinot. Kryssningsfartygets lampor lyste ute på fjärden. Dottern hade tänt ljus och förberett kvällste. Sämre kan man spendera en lördagskväll.

PS. Fälttävlan gick också bra trots, eller just därför(?), att jag inte var med. En rosett och fjärde placering! Följ ekipaget på deras sida här.

Leena
Publicerad 17.09.2017 kl. 16:05

Att segla iväg

Ända sen barnen var rätt små har jag drivit linjen att de kommer att flytta hemifrån då de blivit 18 eller senast då de gått ut gymnasiet och börjar studera. Att de kommer att vilja göra det. Jag har fått höra mycket om det där att ”mamma låter inte oss bo kvar hemma” och jag har kontrat med motiveringen att det är ni som kommer att vilja flytta.

Jag har känt det som min uppgift att förbereda dem för ett vuxenliv så att då tiden kommer skulle de vilja pröva sina vingar. Utan att vara ängsliga och osäkra. Leva sitt eget liv. Själv få bestämma över sitt och inte behöva finna sig i vad deras föräldrar råkar hitta på.

Och nu då den äldsta bor hemifrån en period (brytningstid; hon är 18 men går kvar i gymnasiet) så vill jag bara ha henne hos mig. Precis som min mamma och min mormor vill(e) ha oss alla (och vi är många kan jag lova) runt sig, helst hela tiden.

Visst är jag stolt då jag märker hur bra hon klarar sig. Och inte bara klarar sig utan mycket mer än så. Glad är jag också över alla vuxna runt henne som bryr sig och finns där för henne om hon behöver det. Hjälper till med praktiska grejer som tex en ytterst välfungerande tvättservice för en som inte har egen tvättmaskin. Litar på henne som en vuxen. Vilket hon ju är. Fast jag inte riktigt hängt med på att den dagen kom så snabbt.

Men nu är det nedräkning. Inom en månad får vi hem henne igen för vintern. Det ser jag framemot. Lite mjukstart behöver även mitt mammahjärta då ungarna håller på att flyga ut ur boet. Eller segla ut på för mig okända vatten.

Leena
Publicerad 12.09.2017 kl. 12:18

Det var för jävligt

Då vi flyttade till Vasa var en av fördelarna att vi skulle komma närmare våra föräldrar. Efter många år utomlands och liv på långdistans, då varje besök var ett smärre projekt med packning och övernattning, så kan vi nu bara studsa in och ut hos varandra. Vilken glädje för oss alla.

Då jag för tre år sedan fick min diagnos, den, då det blev klart att hela jag var invaderad av monstret, och jag ringde, undrade mamma om de skulle komma. ”-Nej, nej, det behövdes inte”, tyckte jag. Inget blir väl bättre av det? Inte behöver ni sätta er och köra hela vägen från Österbotten till Helsingfors. Det här går nog vägen.

Jag kommer inte ihåg längre om jag pallade mer än någon timme innan jag ringde upp mamma igen. Jag tror inte jag sa mer än: ”Kan ni komma? Det här är för jävligt”, då satt de redan i bilen för att köra de fyra-fem timmarna ner. Jag gissar nu att de redan efter första samtalet hade packat sina väskor, för de insåg nog att detta samtal skulle komma. Fortare än jag själv anade det.

Och nu bor vi i samma stad! Barnen stannar till efter skolan för att bli uppassade med mellanmål (läs godsaker som inte serveras hemma). Vi firar födelsedagar, lånar grejer av varandra, hjälper med småfix (och större), äter middagar, dricker kvällsté och tar en spontan promenad i kvällssolen längs stränderna. Finns till hands, för varandra.

Leena
Publicerad 29.08.2017 kl. 10:48

Gäst i sitt eget hem

Med hänvisning till dagens kolumn i hbl. Om dessa tonåringar som bor hemma, men lever som på hotell. Det eviga samtalsämnet kanske främst mellan oss vuxna, men också ett otaligt antal gånger med barnen (eller till barnen?). Både i affekt, men också mer mognare försök till diskussion om hur man kunde göra saker tillsammans och dela på bördan av tvätt, disk, matlagning, städning och gräsklippning. Bland annat.

Visst har man tröttnat på att få frågan ”vad betalar ni” då man ber om en tjänst. Framförallt då största delen av hushållskassan går till att betala för dem och deras hobbyer.

Och det största irritationsmomentet är kanske just att allt tas för givet. Så egentligen är ju det ett lyckokast att höra dem gnälla på den andra som inte satt in sin tallrik i diskmaskinen. Åtminstone en reaktion på att någon måste göra det. Eller svaret att ”-jag har inga rena kläder” då man undrar varför han går i något urväxt plagg från garderobens botten. Kanske det leder till en insikt att de smutsiga kläderna inte blir rena om man inte först lägger de smutsiga i tvättkorgen, tar ner dem i tvättstugan, sorterar tvätten och sätter igång maskinen och dessutom hänger upp, viker ner och tar upp det i garderoben igen?

Eller då dotter bara konstaterade att gräset borde klippas igen. Det kändes som ett stort framsteg. Lite som grundforskning. För att kunna ta itu med problemet måste man väl först kunna identifiera det?

Leena
Publicerad 16.08.2017 kl. 14:11

Vågskvalp

Vinden sjåsar i segel och öron, vattnet porlar runt stäven i kryssen och vågorna skvalpar så oregelbundet mot fören så det nästan blir taktfast. Horisont syns mot väst och land i sikte i öst då vi sträcker söderut. Inga fåglar hörs såhär långt ute. Ungdomarna styr och kommenterar de få andra seglande båtarna. Den disiga förmiddagen har förbytts mot sol.

 

Leena
Publicerad 30.07.2017 kl. 18:35

Ett livstecken

Hej familj och vänner, mostrar, fastrar och kusiner, arbetskamrater och en och annan webkontakt. Jag lever. Fast det vet ni ju. Har bara levt ett tag i radioskugga eller varit så avkopplad att jag inte varit uppkopplad. Så kan det bli när man har semester:

  • Morgondopp med morgontrötta respektive överaktiva tonåringar
  • Äta ute i trädgården i gott sällskap
  • Segla och upptäcka nya hamnar med hela familjen
  • Sol, sand, klippor och bad
  • Vandring i vacker natur
  • Måsungar som växer och igelkott på kvällspromenad
  • Bastubad med iskalla dopp
  • Fiska sin middag och skörda i eget land; nypotatis, squasch, bönor, sallat och örter.

Vad mera kan man begära?

Leena
Publicerad 28.07.2017 kl. 22:06

Replotbron

Nu har vi seglat i motström både hit och dit under Replotbron. Så check på den. Med tanke på sommarplanerna jag gjorde tidigare, så har jag checkat av nästan allt redan; Öppna portar i Kristinestad, trädgårdskväll på Strömsö och nu segling till Replotbron. Fiskmarknaden får vi ta i augusti då det är dags igen.

Att göra upp sommarplaner med hela familjen är mera utmanande. Hästtävlingar, konserter och övningar, segling, stugmys, trädgårdsfix och renovering. Allas önskemål och viljor är inte helt enkelt att få ihoppusslade. Men sommaren har ju knappt börjat och vi är effektiva.

Leena
Publicerad 25.06.2017 kl. 20:48

De små sakerna i livet

 

Upptäckte det lilla ormögat i rabatten. Den härstammar från vår stuga i Sverige där den växer som en enda stor matta. Men den lilla plantan med knappt några blad alls blommar nu även hemma i Vasa. En liten blomma men många minnen. Somrarna då barnen ännu var små. Varma långa somrar med mycket bad. Då vi låg på varsin styroxskiva* och lekte att det var isflak som vi flöt omkring på. Och vi kunde ligga i hur länge som helst i det varma algfria vattnet.

Till midsommarhelgen är hela familjen samlad igen. Då får hästen semester, jollen stå på land och instrumenten samla damm några dagar. Då skall vi ut och segla. Förhoppningsvis inte bland isflak.

* frigolit som vi lärde oss att det heter i Sverige

Leena
Publicerad 20.06.2017 kl. 10:22

Skratt och tårar, allt är som det ska

Mamma, du har inte bloggat på länge? Ja, men du gillar väl inte ens att jag bloggar, svarar jag. Jo det gör jag visst. Om det gör dig lycklig, svarar hon. Så, hej, här är jag igen. Efter rätt intensiv helg.

 

Fredag och resdag: Uvi:n som jag försökt mota vid grind med litervis med vätska dagen innan, vill inte ge sig utan snarare tvärtom. Taggtrådsassociationer. Tanken på fyra timmar i bil får mig att funderar både på blöjor och starkare smärtlindring ur mitt hemma-apotek, innan jag hinner få ett recept strax innan avfärd till mitt apotek.

Väl framme. All logistik funkar som tågen i Schweiz. Och också tävlingens första två delmoment, dressyren och banhoppningen. Ute i terrängen kommer motgångar eller snarare ett nedhopp. Hästen tar över och bestämmer att hit men inte längre. Hellre in i skogen än att hoppa ut i det okända.

Jag hinner redan befara avsittning och lösspringande häst, men lättad då jag hittar dem båda välbehållna. Besvikelsens tårar är nära för ryttaren. Ingen skam eller ånger kan jag skönja hos hästen. Hennes tankar är främst inriktade på det spirande gröna gräset hon inte sett sedan förra sommaren. Ryttaren färdig att ge upp hela karriären och satsa på enbart banhoppning. Problemet är att hon inte känner sig som en hoppryttare. På vägen hem planerar vi redan fortsatta träningar och tävlingar. I fältritt.

Och nu är det söndag kväll. Alla är hemma. Båten är i sjön, morsdagslunch uppäten, hästar omhändertagna, konserter spelade, träningar tränade. Allt är som vanligt. Precis som det är då dotter som varit borta, kommer hem. Skratt och tårar.
Leena
Publicerad 14.05.2017 kl. 22:49

Ge mig en akademisk utbildning i logistik

Är det nåt man får öva på i ett hem med tre aktiva barn, så är det logistik. Tåg som ska bokas och passas, matsäckar planeras och förberedas, väskor packas, däremellan skall middagar ätas, och helst också inhandlas och tillredas, läxor lagas och prov pluggas.

Borde man inte utveckla de förberedande föräldragrupperna att handla lite mer om logistik än amning? Amningen kräver ju bara två komponenter, barnet och mamman, för att fungera. Men allt det här andra. En massa lösa delar som på nåt sätt skall passa in i alla de andra, i vårt fall fem personers liv, kräver ju en akademisk utbildning i logistik för att kunna fås att fungera. Och jag är tveksam om det skulle lösa det.

Hos oss har vi specialiserat oss på delegering. Eller snarare att barnen från ett tidigt skede har skött sina egna kalendrar. Oftast funkar det utmärkt. Det största problemet är väl jag och min bristande kapacitet att hänga med i alla svängarna. Framförhållningen är inte den mest optimala alla gånger, så det var inte ett undantag att jag så sent som ikväll Wilmade två barns frånvaro för imorgon.

Ser fram emot söndag kväll då vi förhoppningsvis alla fem är hemma igen. Tills dess skall vår familj ha återvänt från Stockholm, Helsingfors och Ypäjä. Innan dess skall vi ha tävlat i fälttävlan, sjösatt segelbåt, övat och uppträtt med Vivaldi, och tränat jollesegling. Flugit, åkt tåg och dragit hästtransport. Förhoppningsvis blir matsäcken god.

Leena
Publicerad 11.05.2017 kl. 23:37

Topp tre denna vecka

 

1. Mycket positiva nyheter från onkolog för en närstående. Precis som jag, har han också fått fantastiska resultat på den nya behandling som han får. Välkomnar honom i klubben för bäst i klassen.

 2. Mycket lyckad konsert i torsdags. Det är väl inget fel på att leva genom sina barn?

3. Frostfria nätter. Penséerna som jag modigt planterade ut för ett par dagar sedan är fortfarande vid liv.

 

Trevlig helg!

Leena
Publicerad 21.04.2017 kl. 23:42

Påskalammet

Trots öppet vatten så får vi ännu vänta på sommarvärmen. Ute snöade det lika mycket som det regnade på julen då vi alla 21 igår åt middag tillsammans.

 

Leena
Publicerad 16.04.2017 kl. 15:24

Långfredagssysslor

 

 

 

 

Leena
Publicerad 14.04.2017 kl. 22:50

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Hästliv

Mat

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Instagram: @leenasahlstrom

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Om mig:

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

Om bloggen:

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, trädgård och musik. Och lite om cancer.

 

Foto: Alla bilder är mina egna (om inget annat angetts). Du får gärna använda dem bara du tydligt anger källan/fotografens namn (Passligt.ratata.fi / Leena Sahlström)

 

Vad är egentligen passligt?

 

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar