Att överge sitt barn

Det här riktar jag främst till alla mammabloggare där ute som är mitt uppe i byta-blöjor- perioden. Sänder samtidigt en eloge till Sebastian Holmgård, pappamonologerna, som är mig veterligen den enda finländska (finlandssvenska åtminstone) pappan som stannat hemma med sitt barn och som också bloggat om det. Varför är det inte flera?

En liten kommentar alltså till kolumnen i HBL idag som handlade om föräldraledighet, hemvårdsstöd och jämställdhet. Jag vet att alla (hoppas jag) har en bra och genomtänkt orsak till varför de väljer som de gör i fråga om fördelningen av föräldraledigheten och oftast har jag hört att det är ekonomin som styr. Men hur skall ekonomin bli mer jämställd mellan män och kvinnor om det alltid är mammorna som stannar hemma? Förhoppningsvis blir det småningom också ändringar i systemet som ger utrymme för fler pappor att vara hemma med sina barn.

Men ibland undrar jag om det inte också ligger lite i mammornas sätt att inte vilja släppa taget? Av erfarenhet vet jag att pappor också kan lära sig att sköta hem och barn, precis som jag. Till vissa delar bättre och andra delar annorlunda, men ändå funkar det. Då vår äldsta dotter fyllt ett år fick jag ett jobb som gjorde att jag över en natt började jobba 100 %. Utanför hemmet. Min man stannade hemma och tog hand om henne. Hur bra som helst. Men då kändes det inte alls roligt, utan på alla sätt fel, då vår tjej på ruskigt kort tid blev pappas flicka och jag inte längre dög ens att natta henne. Hon ansåg antagligen att jag svikit och övergivit henne. Så kändes det åtminstone för mig.

Senare har vi delat lika på hemmavarandet med båda småsyskonen också. Periodvis jobbade vi båda deltid och delade upp dagar sinsemellan och det var inte bara en gång som vi förde diskussionen "om ditt jobb är viktigare än mitt jobb?”. Jag trivdes väldigt bra med att både jobba och ändå ha tid över att vara med ungarna. Det var en hektiskt period med tre barn under fem, så då var det chill att emellanåt få åka till jobbet och äta lunchen ostört.

Hemma delar vi fortfarande på allt. Okej då att det finns grejer som blir lite i obalans. Jag tömmer hellre diskmaskinen som han hellre fyller. Men i stort sett så.

Leena
Publicerad igår kl. 20:00

Kronprinsessan Victoria och Höstsonaten på operan

Eftersom alla undrar så kan jag berätta att det var precis så bra som man kunde förvänta sig. Kronprinsessan strålade och var så söt i sin rosa blus och blommiga kjol. I publiken duggade de finlandssvenska celebriteterna lika tätt som kantarellerna i skogen. Publiken skötte sig, stod upp och satte sig som den skulle och föreställningen var imponerande med finfina rollprestationer. Av rollerna måste jag lyfta fram Helena Juntunen som gjorde rollen som Helena, den sjuke dottern. Jag har hört Juntunen tidigare som solist med Cantores Minores, men nu imponerade hon dessutom med att spela den svåra rollen mycket trovärdigt. Det var en festlig och fin stämning med skumpa i mellanakten och en blänkande svart Audi med chaufför i beredskap utanför. Och min son, som utan vidare var den yngsta och säkert den enda minderåriga på plats (förutom Eero som spelade rollen som Erik, 4 år), smälte väl in i sin mörka kostym och hälsade på minst lika många som jag.

Kontrasten var stor men väldigt mysigt att i mörkret återvända till vårt hem båten. Discot dunkade dovt från bröllopsfesten på närbelägna Casinot. Kryssningsfartygets lampor lyste ute på fjärden. Dottern hade tänt ljus och förberett kvällste. Sämre kan man spendera en lördagskväll.

PS. Fälttävlan gick också bra trots, eller just därför(?), att jag inte var med. En rosett och fjärde placering! Följ ekipaget på deras sida här.

Leena
Publicerad 17.09.2017 kl. 16:05

Att segla iväg

Ända sen barnen var rätt små har jag drivit linjen att de kommer att flytta hemifrån då de blivit 18 eller senast då de gått ut gymnasiet och börjar studera. Att de kommer att vilja göra det. Jag har fått höra mycket om det där att ”mamma låter inte oss bo kvar hemma” och jag har kontrat med motiveringen att det är ni som kommer att vilja flytta.

Jag har känt det som min uppgift att förbereda dem för ett vuxenliv så att då tiden kommer skulle de vilja pröva sina vingar. Utan att vara ängsliga och osäkra. Leva sitt eget liv. Själv få bestämma över sitt och inte behöva finna sig i vad deras föräldrar råkar hitta på.

Och nu då den äldsta bor hemifrån en period (brytningstid; hon är 18 men går kvar i gymnasiet) så vill jag bara ha henne hos mig. Precis som min mamma och min mormor vill(e) ha oss alla (och vi är många kan jag lova) runt sig, helst hela tiden.

Visst är jag stolt då jag märker hur bra hon klarar sig. Och inte bara klarar sig utan mycket mer än så. Glad är jag också över alla vuxna runt henne som bryr sig och finns där för henne om hon behöver det. Hjälper till med praktiska grejer som tex en ytterst välfungerande tvättservice för en som inte har egen tvättmaskin. Litar på henne som en vuxen. Vilket hon ju är. Fast jag inte riktigt hängt med på att den dagen kom så snabbt.

Men nu är det nedräkning. Inom en månad får vi hem henne igen för vintern. Det ser jag framemot. Lite mjukstart behöver även mitt mammahjärta då ungarna håller på att flyga ut ur boet. Eller segla ut på för mig okända vatten.

Leena
Publicerad 12.09.2017 kl. 12:18

Det var för jävligt

Då vi flyttade till Vasa var en av fördelarna att vi skulle komma närmare våra föräldrar. Efter många år utomlands och liv på långdistans, då varje besök var ett smärre projekt med packning och övernattning, så kan vi nu bara studsa in och ut hos varandra. Vilken glädje för oss alla.

Då jag för tre år sedan fick min diagnos, den, då det blev klart att hela jag var invaderad av monstret, och jag ringde, undrade mamma om de skulle komma. ”-Nej, nej, det behövdes inte”, tyckte jag. Inget blir väl bättre av det? Inte behöver ni sätta er och köra hela vägen från Österbotten till Helsingfors. Det här går nog vägen.

Jag kommer inte ihåg längre om jag pallade mer än någon timme innan jag ringde upp mamma igen. Jag tror inte jag sa mer än: ”Kan ni komma? Det här är för jävligt”, då satt de redan i bilen för att köra de fyra-fem timmarna ner. Jag gissar nu att de redan efter första samtalet hade packat sina väskor, för de insåg nog att detta samtal skulle komma. Fortare än jag själv anade det.

Och nu bor vi i samma stad! Barnen stannar till efter skolan för att bli uppassade med mellanmål (läs godsaker som inte serveras hemma). Vi firar födelsedagar, lånar grejer av varandra, hjälper med småfix (och större), äter middagar, dricker kvällsté och tar en spontan promenad i kvällssolen längs stränderna. Finns till hands, för varandra.

Leena
Publicerad 29.08.2017 kl. 10:48

Gäst i sitt eget hem

Med hänvisning till dagens kolumn i hbl. Om dessa tonåringar som bor hemma, men lever som på hotell. Det eviga samtalsämnet kanske främst mellan oss vuxna, men också ett otaligt antal gånger med barnen (eller till barnen?). Både i affekt, men också mer mognare försök till diskussion om hur man kunde göra saker tillsammans och dela på bördan av tvätt, disk, matlagning, städning och gräsklippning. Bland annat.

Visst har man tröttnat på att få frågan ”vad betalar ni” då man ber om en tjänst. Framförallt då största delen av hushållskassan går till att betala för dem och deras hobbyer.

Och det största irritationsmomentet är kanske just att allt tas för givet. Så egentligen är ju det ett lyckokast att höra dem gnälla på den andra som inte satt in sin tallrik i diskmaskinen. Åtminstone en reaktion på att någon måste göra det. Eller svaret att ”-jag har inga rena kläder” då man undrar varför han går i något urväxt plagg från garderobens botten. Kanske det leder till en insikt att de smutsiga kläderna inte blir rena om man inte först lägger de smutsiga i tvättkorgen, tar ner dem i tvättstugan, sorterar tvätten och sätter igång maskinen och dessutom hänger upp, viker ner och tar upp det i garderoben igen?

Eller då dotter bara konstaterade att gräset borde klippas igen. Det kändes som ett stort framsteg. Lite som grundforskning. För att kunna ta itu med problemet måste man väl först kunna identifiera det?

Leena
Publicerad 16.08.2017 kl. 14:11

Vågskvalp

Vinden sjåsar i segel och öron, vattnet porlar runt stäven i kryssen och vågorna skvalpar så oregelbundet mot fören så det nästan blir taktfast. Horisont syns mot väst och land i sikte i öst då vi sträcker söderut. Inga fåglar hörs såhär långt ute. Ungdomarna styr och kommenterar de få andra seglande båtarna. Den disiga förmiddagen har förbytts mot sol.

 

Leena
Publicerad 30.07.2017 kl. 18:35

Ett livstecken

Hej familj och vänner, mostrar, fastrar och kusiner, arbetskamrater och en och annan webkontakt. Jag lever. Fast det vet ni ju. Har bara levt ett tag i radioskugga eller varit så avkopplad att jag inte varit uppkopplad. Så kan det bli när man har semester:

  • Morgondopp med morgontrötta respektive överaktiva tonåringar
  • Äta ute i trädgården i gott sällskap
  • Segla och upptäcka nya hamnar med hela familjen
  • Sol, sand, klippor och bad
  • Vandring i vacker natur
  • Måsungar som växer och igelkott på kvällspromenad
  • Bastubad med iskalla dopp
  • Fiska sin middag och skörda i eget land; nypotatis, squasch, bönor, sallat och örter.

Vad mera kan man begära?

Leena
Publicerad 28.07.2017 kl. 22:06

Replotbron

Nu har vi seglat i motström både hit och dit under Replotbron. Så check på den. Med tanke på sommarplanerna jag gjorde tidigare, så har jag checkat av nästan allt redan; Öppna portar i Kristinestad, trädgårdskväll på Strömsö och nu segling till Replotbron. Fiskmarknaden får vi ta i augusti då det är dags igen.

Att göra upp sommarplaner med hela familjen är mera utmanande. Hästtävlingar, konserter och övningar, segling, stugmys, trädgårdsfix och renovering. Allas önskemål och viljor är inte helt enkelt att få ihoppusslade. Men sommaren har ju knappt börjat och vi är effektiva.

Leena
Publicerad 25.06.2017 kl. 20:48

De små sakerna i livet

 

Upptäckte det lilla ormögat i rabatten. Den härstammar från vår stuga i Sverige där den växer som en enda stor matta. Men den lilla plantan med knappt några blad alls blommar nu även hemma i Vasa. En liten blomma men många minnen. Somrarna då barnen ännu var små. Varma långa somrar med mycket bad. Då vi låg på varsin styroxskiva* och lekte att det var isflak som vi flöt omkring på. Och vi kunde ligga i hur länge som helst i det varma algfria vattnet.

Till midsommarhelgen är hela familjen samlad igen. Då får hästen semester, jollen stå på land och instrumenten samla damm några dagar. Då skall vi ut och segla. Förhoppningsvis inte bland isflak.

* frigolit som vi lärde oss att det heter i Sverige

Leena
Publicerad 20.06.2017 kl. 10:22

Skratt och tårar, allt är som det ska

Mamma, du har inte bloggat på länge? Ja, men du gillar väl inte ens att jag bloggar, svarar jag. Jo det gör jag visst. Om det gör dig lycklig, svarar hon. Så, hej, här är jag igen. Efter rätt intensiv helg.

 

Fredag och resdag: Uvi:n som jag försökt mota vid grind med litervis med vätska dagen innan, vill inte ge sig utan snarare tvärtom. Taggtrådsassociationer. Tanken på fyra timmar i bil får mig att funderar både på blöjor och starkare smärtlindring ur mitt hemma-apotek, innan jag hinner få ett recept strax innan avfärd till mitt apotek.

Väl framme. All logistik funkar som tågen i Schweiz. Och också tävlingens första två delmoment, dressyren och banhoppningen. Ute i terrängen kommer motgångar eller snarare ett nedhopp. Hästen tar över och bestämmer att hit men inte längre. Hellre in i skogen än att hoppa ut i det okända.

Jag hinner redan befara avsittning och lösspringande häst, men lättad då jag hittar dem båda välbehållna. Besvikelsens tårar är nära för ryttaren. Ingen skam eller ånger kan jag skönja hos hästen. Hennes tankar är främst inriktade på det spirande gröna gräset hon inte sett sedan förra sommaren. Ryttaren färdig att ge upp hela karriären och satsa på enbart banhoppning. Problemet är att hon inte känner sig som en hoppryttare. På vägen hem planerar vi redan fortsatta träningar och tävlingar. I fältritt.

Och nu är det söndag kväll. Alla är hemma. Båten är i sjön, morsdagslunch uppäten, hästar omhändertagna, konserter spelade, träningar tränade. Allt är som vanligt. Precis som det är då dotter som varit borta, kommer hem. Skratt och tårar.
Leena
Publicerad 14.05.2017 kl. 22:49

Ge mig en akademisk utbildning i logistik

Är det nåt man får öva på i ett hem med tre aktiva barn, så är det logistik. Tåg som ska bokas och passas, matsäckar planeras och förberedas, väskor packas, däremellan skall middagar ätas, och helst också inhandlas och tillredas, läxor lagas och prov pluggas.

Borde man inte utveckla de förberedande föräldragrupperna att handla lite mer om logistik än amning? Amningen kräver ju bara två komponenter, barnet och mamman, för att fungera. Men allt det här andra. En massa lösa delar som på nåt sätt skall passa in i alla de andra, i vårt fall fem personers liv, kräver ju en akademisk utbildning i logistik för att kunna fås att fungera. Och jag är tveksam om det skulle lösa det.

Hos oss har vi specialiserat oss på delegering. Eller snarare att barnen från ett tidigt skede har skött sina egna kalendrar. Oftast funkar det utmärkt. Det största problemet är väl jag och min bristande kapacitet att hänga med i alla svängarna. Framförhållningen är inte den mest optimala alla gånger, så det var inte ett undantag att jag så sent som ikväll Wilmade två barns frånvaro för imorgon.

Ser fram emot söndag kväll då vi förhoppningsvis alla fem är hemma igen. Tills dess skall vår familj ha återvänt från Stockholm, Helsingfors och Ypäjä. Innan dess skall vi ha tävlat i fälttävlan, sjösatt segelbåt, övat och uppträtt med Vivaldi, och tränat jollesegling. Flugit, åkt tåg och dragit hästtransport. Förhoppningsvis blir matsäcken god.

Leena
Publicerad 11.05.2017 kl. 23:37

Topp tre denna vecka

 

1. Mycket positiva nyheter från onkolog för en närstående. Precis som jag, har han också fått fantastiska resultat på den nya behandling som han får. Välkomnar honom i klubben för bäst i klassen.

 2. Mycket lyckad konsert i torsdags. Det är väl inget fel på att leva genom sina barn?

3. Frostfria nätter. Penséerna som jag modigt planterade ut för ett par dagar sedan är fortfarande vid liv.

 

Trevlig helg!

Leena
Publicerad 21.04.2017 kl. 23:42

Påskalammet

Trots öppet vatten så får vi ännu vänta på sommarvärmen. Ute snöade det lika mycket som det regnade på julen då vi alla 21 igår åt middag tillsammans.

 

Leena
Publicerad 16.04.2017 kl. 15:24

Långfredagssysslor

 

 

 

 

Leena
Publicerad 14.04.2017 kl. 22:50

Du kan allt du vill!

 

Det sa min mamma då jag var barn. Inte en gång, utan vid många tillfällen. Sådär att det etsade sig fast. Det har gett mig styrka att prova på. Att tro på mig själv. Men också att fundera på vad jag verkligen vill.

Minns min studiehandledare på gymnasiet från en av de få obligatoriska gångerna man måste gå och träffa henne. Hon undrade om jag hade en plan B. Om jag inte kommer in. Åh, vad förnärmad jag blev. Det är klart att jag kommer in.

Det visades sig att hon fick lite rätt ändå. Jag använde min B-plan först. Innan min A-plan.  

Mitt kontrollbehov ger mig svårigheter att acceptera att andra inte vill tillräckligt. Om de kan. För med tesen att kunna det man vill är det ju viljan det hänger på om man inte gör det?

När man har barn och ffa ungdomar hemma blir det så tydligt. Det handlar mycket om vad man ska bli då man blir stor. Vad skall man välja? Är det saker man gillar mest för stunden eller sådant som kan vara bra för ens framtid som man skall satsa på? Måste man kompromissa? Kan man välja både och? Eller måste man välja bort?

Igår fick min son höra att nu är det upp till honom. Att han kan nå dit han vill. Bara han vill.

Är det då rätt att lämna ansvaret åt en så ung? Om jag med all min livsvisdom och erfarenhet vet så mycket bättre? Att bara stå och se på från sidan är inte min styrka. Vad har jag för ansvar att pusha på? Eller när tar min rättighet att lägga sig i en annans görande slut?

Vår äldsta dotter har precis blivit myndig. Har ansträngt mig nu att inte blanda mig i hennes beslut. Men ibland är det ju bara så svårt. Men problemet sitter nog främst i mig som vill kontrollera, och bestämma åt andra hur de skall leva sina liv. Som om jag skulle veta så mycket bättre? Men tänk om de ångrar sig då? Tänk om de efteråt undrar varför ingen sa något? Tänk om jag kunnat göra något mera för att de skall nå sina mål? Men man kanske inte kan mera än uppmuntra och säga att du kan allt du vill. Men det svåra är att acceptera att någon inte vill tillräckligt fast jag tycker att de borde.

Våra barn är så stora redan att de insett att jag är en tigermamma. Fast en inkonsekvent sådan. För det är lättare att sporra andra än att få ändan ur vagnen själv.

Få saker är för alltid. Man kan prova på. Se vart livet för en. Planera för nya äventyr.

Säger jag som inte ens kan välja vilken lunch jag skall äta.

Leena
Publicerad 11.04.2017 kl. 16:18

Korsnäs i Nordkorea?

 

Denna genomgrå, dimmiga och regniga måndag gläds jag ändå åt:

  1. Regnet som smälter bort den sista isen. Självklart.
  2. Gårdagens valresultat, särskilt de generella tendenserna på riksnivå.
  3. Larsmo. Utan nån som helst personlig koppling gläds jag ändå över deras höga valdeltagande på över 82 %. Vilket föredöme för resten av landet.
  4. Kan inte låta bli att också fnissa lite över bästa Radio Vegas jämförelse av Korsnäs med Nordkorea. Rätt träffande men kanske inte helt politiskt korrekt av mig. Eller Vega. Men nordkoreanerna lär ändå inte få veta.
  5. Gammal jacka som kommer i återanvändning. Överraskande arv från far till son. Som gör att vi slipper köpa ny.
  6. Son som galant utfört nivåprov i piano.
  7. Godsaker som vi äter för att fira detta.

En helt vanlig regnig måndag i Vasa.

Tänk dig då en måndag då solen skiner.

Leena
Publicerad 10.04.2017 kl. 20:55

Är du nyfiken, så läs inte detta

 

Min dotter har gått utanför sin comfort zone. Gjort stora saker som jag aldrig hade vågat göra, allra minst i hennes ålder, för det goda samhällets skull. Som hon tror på. Vilket vi måste göra, för att vårt land fortsättningsvis skall vara ett bra ställe att bo på. Eller förhoppningsvis bättre.

Kan inte nu berätta vad hon gjort. Jag håller er i spänning. Då jag vet mera så skall jag berätta, om jag kan, och får, men tills dess så gläds jag av att ha åtminstone en unge som på nåt sätt utvecklats till att bli en bättre samhällsmedborgare än vad jag är.  Känns rätt fint.

Leena
Publicerad 30.03.2017 kl. 07:31

Lugnet mellan stormarna eller lugnet efter stormen

 

Stormen kom med besked då i augusti 2014. Den pågick rätt länge för att vara en storm, men nu har den då verkligen bedarrat. Fritjof skriver om lugnet mellan stormarna i HBL-kolumn idag 28.3. Från sin synvinkel.

Jag föredrar lugnet efter stormen.

Det som har förändrats är att tidsperspektivet har blivit lite kortare än innan stormen. Åtminstone jämfört med Ellen som planerar sin 100-årsdag. Eller för att beskriva det lite mer kliché-artat; att jag inte tar det mesta för givet längre. Och njuter av det jag har. Sol, familj, vänner, kärlek. Allt det som blev så tydligt under de stormigaste dagarna.  

Men horisonten, den mörka, syns inte just nu från där jag är. Där är så mycket i vägen. Framtiden med allt vad det innebär. Och tänker det komma en till storm så klarar vi den med. Vi gjorde ju det en gång. Nästa gång är vi bättre förberedda och bättre rustade. Vi har övat på att reva, vi har extraproviant nerpackat, regnkläder och flytvästar med. Jag är full av tillförsikt. Varje ny dag är en vinst. Varje ny dag går vetenskapen framåt. Snart räknas även metastaserad njurcancer i kategorier kroniska sjukdomar som man kan leva länge med. Som vem som helst. Lite som HIV-behandlingen har utvecklats sen åttiotalet. Och varje dag kommer jag närmare det målet.
Leena
Publicerad 29.03.2017 kl. 07:59

Totalt misslyckad som förälder

 

Läste nyss om en familj som tagit i bruk en excelfil för alla hemsysslor som måste göras. De hade fått slut på gnabbet runt vem som gör vad av hemarbetet genom att ta med arbete hem (Excelfiler jobbar jag bara med om jag får lön för det). Hos oss är det precis som i de flesta andra familjer, antar jag, att hemarbetet aldrig tar slut. Förutom i alla glansbildsbloggar där det alltid står färska tulpaner på bordet och diskbordet inte bara är avtorkat utan också pyntat med en skål citroner och en olivflaska.

Tre tonåringar genererar en hel del tvätt, sprider runt sina grejer och lämnar framme sin disk ”för jag trodde det var rent i diskmaskinen”. Vad är det för argument egentligen?

Det minsta man kan begära är att de håller ordning på övervåningen där de alla huserar, tycker jag. Men det går väl sisådär. De utgår nog främst från att de bor i ett pensionat. Albert undrar ofta när mormor kommer på besök för det innebär oftast en uppryckning av hans rum.

Vi provade i nåt skede en pappersvariant av excelfilen. Ellen ownade ut alla med att skriva upp en massa hon hjälpte till med. De två yngre gav upp genast då de insåg att hon var överlägsen. Så det ledde inte nån vart trots att man kunnat önska det motsatta. Och jag som lockade med klistermärken och allt.

Men försöker ge upp det där med att tjata på dem. Åtminstone emellanåt. Men de sköter bra om det på egenhand. Tjatet och småbråket sinsemellan alltså. Att ”hen aldrig hjälper till med nåt” och ”varför måste jag, om hen inte måste?” Och därefter attackeras vi föräldrar för att vi totalt misslyckats i uppfostran och hur kan ni låta hen slippa så lätt undan.

En tidigare arbetskamrat berättade en gång att hon egentligen njöt av allt köksarbete. Hon hade bestämt sig att det ändå måste göras så varför inte lika gärna digga det. Pirjo brukar jag sända en tanke då och då när jag står och fejar. Och det blir piki-lite roligare då.

Leena
Publicerad 27.03.2017 kl. 09:06

Söndagmorgonens magi

 

Det är något speciellt med att stiga upp innan alla andra vaknat. Huset är så tyst. Nån snarkning hörs. Klockans tickande. Frysens bubblande och murrande. Takplåten som sjunger lite i vinden.

Ute är det mulet och blåsigt såhär sommartidens första dag. Några raska steg till postlådan. Det blir svalt om mina bara ben och jag får hålla fast morgonrocken med ena handen. Tidningen känns sval och ny i min hand. En ensam cyklande tant passerar förbi på gatan. En annan plockar upp efter sin hund i parken. Annars är allt ännu öde. Inte ens hararna syns till.

Blir påmind om många mornar på Tvärnö då jag tassat ut och hämtat tidningen, gått ner till stranden för ett morgondopp och torkat mig på bryggan i de första solstrålarna som nått bryggan.

Idag blir det inget morgondopp. Men nog frukost med söndagstidningen. Snart är huset fullt av liv igen.

Leena
Publicerad 26.03.2017 kl. 08:48

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Hästliv

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Instagram: @leenasahlstrom

 

Om bloggen

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, hus och musik. Och lite om cancer.

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

 

Vad är egentligen passligt?

 

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar