Manlig mat

Läste nyss Amandas blogginlägg om sin sons rosa cykel och kom att tänka på då vår son skulle få sin första cykelhjälm. Han fick själv välja vilken han ville ha i butiken. Biträdet, en äldre man, riktade redan in sig mot de svarta, mörkblå och de med dödskallar på, då sonen redan valt ut den han ska ha. En rosa och mintgrön med blommor och en fjäril på. Biträdet biter sig i tungan då vi glada går mot kassan.

Idag är han tonåring och berättade glatt, men lite förundrat hemma en kväll att hans klasskamrater hade tyckt att han äter feminint, bara för att hans armbågar inte bredde ut sig som de andras vid lunchbordet. Hemma var vi rätt roade och har tillsammans skämtat om det, kanske mest om de så kallat maskulina bordsfasonerna.

Hemma har vi också ett uttryck: manlig mat. Det innebär ungefär den rätt som uppstår då alla gårdagens rester plus typ korv och bacon hamnar i samma stekpanna.

Visst är det lite lustigt? Det som är lite ovårdat, kanske fult, slafsigt eller ouppfostrat det kallar vi gärna manligt. Vad tycker ni män om det egentligen?

Leena
Publicerad 16.11.2017 kl. 11:17

Konfliktlösning med presidenten

Vi har idag lyssnat till nobelpristagare, fredsmäklare och president Ahtisaari tillsammans med pappa och mer än 500 andra personer. En klok och avslappnad äldre herre är han, Ahtisaari, numera 80 år fyllda. Vi får höra om hur viktigt svenskan är för honom, inte som ett minoritetsspråk utan som i ett på riktigt tvåspråkigt Finland. Hur han fortfarande drömmer om fred i Syrien. Hur finländare är ett problemlösande folk. Han berättade också om en intervju i Sverige i samband med Nobelfestligheterna där reportern hade kommenterat att det han sagt låter väldigt feministiskt. ”Är det något fel på det?”, hade han svarat.

Från paneldebatten lär jag mig att de tre mest centrala sakerna vid konfliktslösning är förtroende, inkluderande och vilja att förändra. Funderar på hur jag kunde applicera det här hemma. I de mesta infekterade stunderna känns det som en månfärds distans till de här sakerna. Eftersom man kan skapa fred i Namibia så skall jag försöka tänka på det nästa gång vi skall lösa våra små vardagsbekymmer också här på hemmafronten.

Leena
Publicerad 15.11.2017 kl. 22:15

Nästa gång tar vi laxen också

Det här skriver jag främst till min man som inte kunde följa med idag.

Det var som att åka till saluhallen fast en ännu bättre upplevelse. Men likheten kommer från det att vi nu har pinfärsk fisk i frysen som jag varken har behövt rensa, filea eller fjälla. För det har någon annan skött åt mig. Och färska bär, nämligen tranbär, som sägs vara bäst efter den första frosten.

Tranbären plockade jag tillsammans med äldsta dottern på henes initiativ. Hon ser det som en utmaning att plocka tranbär, för de syns så dåligt. Vore man färgblind hade man inget på tranbärsmyren att hämta. Vad man gör med tranbär som är så sura om man inte har uvi, undrar du. Jo tillsammans med en tjinuskisås (kolasås i Sverige) är de en av de godaste efterrätterna jag vet. Har också provat muffins med lingon och kolasås, som jag nu har en plan att ersätta med tranbär. Eller det där surdegsbrödet som innehåller tranbär kan jag nu be min man prova baka.

Fiske i solnedgången resulterade i sik förstås, men också abborre, gädda, strömming och ett rostigt ankare som lite extra utmaning.

Jag vet att du blev avundsjuk nu för att du inte kunde vara med, men nästa gång. Då kanske vi får laxen också.

 

Leena
Publicerad 07.11.2017 kl. 22:53

Något som ruskar om mig

Oj, vad lätt det är att hamna i negativ tankespiral. Att vakna då det fortfarande är mörkt vilket inte betyder att det är tidigt utan bara det att det är mörkt. Att inse att det är måndag. Att villa ligga kvar under täcket där det ännu är varmt. För nu är det kallt nästan jämt. Jag avskyr att frysa och nu känns det som oavsett hur mycket jag klär på mig så är det lite kallt om inte i hela kroppen så åtminstone i fingrar eller tår. Benet värker trots att täcket är varmt. Ingen riktig jobbinspiration och allt känns bara rent utsagt tråkigt. Att bara fortsätta samma klagan är busenkelt.

Men så händer något som ruskar om mig.

Jag får veta att en ”cancerkollega” fått dåliga besked. Jag känner väl igen de mediciner som inte längre har någon effekt på hans sjukdom eller som hans kropp inte tål. Hans behandling har avbrutits och nu är det bara symptomatisk behandling som gäller. Läkaren har gett honom ett par månader (klantig läkare som ger tidsprognoser, morrar jag för mig själv). Vad säger man då? Supersvårt att hitta de rätta orden, men bättre med något än inget alls. För att tystnad är det värsta.

Blir tvungen att vända på steken och få syn på det jag har och inte det jag saknar. Att njuta av cyklingen i solen till jumpan. Att ha ett jobb. Att se framemot sik till middag som familjen fiskat. Att gosa ner sig under en yllepläd i soffan med en kopp varmt te. Att ännu ha mediciner som inte bara funkar utan även gjort underverk. Att det finns något att glädjas för varje dag.

Leena
Publicerad 06.11.2017 kl. 17:57

Välkommen november!

Då säger jag hejdå till oktober som kom med första frosten, första snön och flera finfina turer på för mig både gamla och nya naturstigar. 

Välkommen november! Nu är det snart dags för uppladdning inför advent, Lucia, jul och nyår. Första glöggen och pepparkakorna brukar vi tjuvstarta med redan i slutet på november.

 

 

Leena
Publicerad 01.11.2017 kl. 12:47

Återta kontrollen över min kropp

För dem som inte vet så dras jag med metastaser i höften som har påverkat mitt gående så att jag numera haltar fram. Föga smickrande, och tidvis mycket enerverande, främst för mig själv. Har gjort det mer eller mindre i tre och ett halvt år nu. Som ni förstår så är kroppen nöjd då den hittar ett sätt att röra sig som inte smärtar, men sedan blir den missnöjd för att andra ställen börjar strama och ta ont istället.

Men jag har flyt nu. Det känns som om jag börjar ta kontroll över min kropp igen. Nu talar vi alltså om små steg som knappt någon annan än jag kan se och känna. Förutom min fysioterapeut då.

Jag har nämligen haft glädjen, bokstavligt talat, att få träffa den bästa fysioterapeuten i Vasa. Det finns säkert många bra men för mig är hon bara bäst. Hon är lyhörd men entusiastisk, peppande och har knåpat ihop ett litet träningsprogram till mig så det känns som om jag plötsligt har en egen PT. Lite Californien-stuk mitt i mörka hösten.

Träningsprogram är inte längre enbart streckgubbar ritade på papper utan små filmsnuttar där vältrimmade kvinnor (ja, hittills har det bara varit kvinnor) gör övningar oavbrutet. De blir aldrig trötta.

För mig nu handlar det främst om stretching av muskler och ligament som glömt bort ordet elasticitet. Men det ger resultat. Jag har blivit lite mindre stel, kan igen vända mig om och se bakåt då jag cyklar och kör bil, vilket är positivt inte bara för medtrafikanterna. Har blivit pyttelite starkare också. En glädje och stor inspiration med att börja från ett så lågt utgångsläge är att träning såhär i början ger så snabba resultat. Nyss hemkommen från fysiatrin är jag nu megapeppad på att fortsätta träna och återta kontrollen över min kropp igen.

Tidigare publicerat i samma ämne: kroppsfixering och sund kroppsfixering.

Leena
Publicerad 31.10.2017 kl. 17:59

Den ofantliga bloggvärlden

Minns för tre år sedan då den akuta krisen av mitt insjuknande hade lagt sig och jag var redo att läsa och lära mig mera om min sjukdom, men också hitta andra i samma situation som bloggade om det. Får väl lov att säga att det inte var så uppmuntrande läsning. Inte bara för att jag inte hittade någon annan med just njurcancer, men det som slog mig var att de som öppet och ärligt skrivit om sin sjukdom hade slutat, för att de avlidit. 

Senare tar jag nya tag och letar efter bloggar som skrivits av lite äldre personer. Inte så gamla som Dagny, 105 år, men medelålders med en livssituation som mera liknar min egen. Bloggvärlden kryllar av ungdomar och föräldralediga mammor som presenterar dagens outfit, sina måltider, delar med sig av sina förlossningsberättelser och sitt småbarnsliv. Inget fel på det om man är rätt målgrupp så att säga. Och visst finns det de som skriver lysande om sitt småbarnsliv t ex. Sebastian Holmgård på Pappamonologerna, tyvärr inte så ofta numera, men med stor värme och mycket humor. Också Amanda Audas-Kass, en yngre mamma, skriver väldigt trevligt och med mycket värme om livet med sina småbarn. Såpass bra att hon nyligen utgivit en bok om det.

Men vill man läsa mera om livet efter en cancerdiagnos kan man klicka in hos Ann som öppet berättar om sina tankar kring sitt liv med livmodercancer, eller en mogen skribent som nyligen drabbats av bröstcancer men tidigare har skrivit väldigt insiktsfullt om sorgen efter att ha förlora sin man.

Då och då uppdaterar också Nöjd i Nykaabi på dialekt, med hjärta och glädje bland annat om sin åldrande mor och om flytten tillbaka till Österbotten.

En svensk storbloggare har jag periodvis följt redan innan min och hennes dotters cancerdiagnoser. Lotta i Sverige har en feelgoodblogg med mycket vackra fotografier främst från hennes trädgård på landet men hon delar också lite tankar om hur det är att vara mamma till en cancersjuk dotter.

Har du vaskat fram några bra bloggar i den oändliga bloggvärlden som du kunde tipsa mig om?

Leena
Publicerad 30.10.2017 kl. 10:37

Sund kroppsfixering

Efter mitt inlägg här om kroppsfixering har jag fått lite vänskapliga smågliringar om min ”fetma”, kroppsfixering och att jag kanske borde hoppa över den andra kakbiten. Med den tydliga glimten i ögat.

Men så har jag också fått en kommentar med mycket insikt. Av en som talar av erfarenhet. Att det där med att sakna sin tidigare kondition och sikta mot mera muskelstyrka ju är ett tydligt och positivt tecken på att känna sig frisk. Att vara beredd att satsa igen och tro på att man kan. Att återigen ställa nya mål också fysiskt. Steg för steg höja ribban igen.

Just så är det ju.

Under den mest akuta behandlingstiden uppmuntrade proffsen att röra på sig i mån av ork. Att lyssna på kroppen och också låta den vila och återhämta sig så mycket den begärde. Då var det inte rätt läge för att höja kondition eller styrka. De råden var lätta att följa.

Minns också väl näringsterapeutens blick som hon spände i mig några dagar efter den stora operationen. Hennes ord om att nu var det allvar. Nu fick jag inte tappa mera vikt. Lättare sagt än gjort då det kändes som om aptiten hade följt med den bortopererade njuren.

Men nu som sagt känns det som om jag inte längre bara är glad att ha återfått min vikt (och lite till) utan vill mer. Vill bli starkare, smidigare och uthålligare igen, måhända med pyttesteg, men iallafall.
Leena
Publicerad 29.10.2017 kl. 12:47

Kroppsfixering

Vi äger ingen våg. Jo en köksvåg, men ingen man väger människokroppar på. Därför brukar jag stiga upp på en våg varhelst jag ser en. Väldigt sällan med andra ord. I väntrummet på sjukhuset innan senaste kontrollen fanns det en våg. En som printade ut ett kvitto på hur mycket man väger. Det var flera kilo mera än min vikt som jag hållit under alla mina friska år. Så länge som jag kan minnas. Ingen överraskning egentligen för visst har kläderna som följt mig från nittiotalet börjat strama runt midjan. Men ändå, nu är det svart på vitt. Ett kvitto i handen på att fettet samlats.

Min man säger det som en lojal husband skall i en situation som denna. Han vill inte påminnas om en för tunn figur, för det betyder sjukdom. Allvarlig sjukdom. Visst fanns det tider då vi skojade med min väninna om att dela på fettet. Hon ville minska lite, jag behövde öka. Båda, tror jag, har nått sina mål nu. Med råge.

Dottern överhör ett samtal angående detta och konstaterar att det där med kroppsfixering verkligen inte bara är förunnat ungdomar. Skäms lite. Framförallt för att det verkligen inte är så att jag är för tjock. Det är inte fettet egentligen som jag stör mig på, utan avsaknaden av muskler. Jag gillar inte att det sitter en degklump där fram, med gropar på sidorna där det tidigare funnits starka muskler, och på toppen av detta ett riktigt långt ärr, i formen av ett L, som gör hela paketet lite förvridet.

Jag saknar min tidigare unga friska kropp som jag kunde lita på. Den som orkade springa, hoppa, rida, bestiga berg och skida. Den som höll balansen fast underlaget var utmanande. Den starka, smidiga, uthålliga och hållbara.

Jag har i ungdomen bestämt  att jag sannerligen skall vara en av de där friska och starka tanterna som håller sig i trim. Som trots ålder orkar och är starka och smidiga. Dags att ta tag i saken och göra något. Ännu är jag ung.

Leena
Publicerad 25.10.2017 kl. 17:38

Inför ljusare tider

Trodde jag misstog mig på klockan i morse då den var halv åtta och det var helt mörkt ännu utanför. Jag som tycker det är så skönt att väckas av ljuset utanför vår sovrums gardinlösa fönster. Nu har det plötsligt gått väldigt fort att hamna här på jordens skuggsida.

Men som tröst så redan om två veckor (den 29.oktober) blir det vintertid och det blir ljusare på morgonen. Sedan är det knappt två månader till vintersolstånd (21.december) och vet ni då börjar det gå åt rätt håll igen. Ljusare varje dag! Och innan det skall vi hinna lysa upp med både Lucia och advent. Lite julstress någon? Butiker har redan adventsljus och julprydnader framme i sina sortiment.

Jag som ännu har lite trädgårdspyssel kvar innan det helt får gå och bli vinter, får väl lägga på ett kol.

Leena
Publicerad 16.10.2017 kl. 13:38

Utmaningen

 

-Jag skulle vilja ha en hund säger sonen, igen.  Nu har vi en inhägnad tillräckligt stor trädgård, kort skolväg och sonen är lite äldre och mognare. Men vem tar hand om hunden då vi inte är hemma? Vem går ut med hunden i ur och skur även då skolan börjar 8.15? Vem hinner leka med den efter skolan och ta en promenad innan läggdags? Hur går det då vi skall segla eller åka på resa? Eller vara på holmen där alla fåglarna häckar? Kan våra allergiska vänner nånsin komma på besök då längre?

Vi kommer överens om en utmaning. En vecka då sonen stiger upp en kvart tidigare för att hinna ut med hunden innan skolan. Samma gäller eftermiddag och kväll. Ut oavsett väder.

Första kvällen det kommer på tal, ångrar han sig. Så mycket vill han nog inte ha hunden att han skulle orka stiga upp nästa morgon. Mornar är för honom lika tunga som för mig.

Nästa dag kommer han igen. Han kan ju inte ge upp så här lätt. Så han kliver upp i god tid. Klär på sig och traskar ut. Istället för att rasta en imaginär hund så plockar han in utemöblerna. Hunden får ju vara ute med sällskap åtminstone. Bra start tycker jag.

På kvällen är det dags för konsert. Storasyster som redan nu är trött på hunden, som inte ens finns, stannar motvilligt hemma med den. Efter konserten tar jag stavarna, sonen det imaginära kopplet och går några varv runt kvarteret. Genom parken för hundens skull. Funderandes på hurdan bädd den skall ha, var den skall ligga, vem av familj och vänner som kan sköta den då vi inte kan, hur ofta och vad den skall äta och om det är agility eller kantarellsök vi skall satsa på.

Oavsett om hunden flyttar in hos oss eller inte så har det redan varit en rolig lek. Bara det att vi lämnat skärmarna hemma och kommit oss ut i mörkret på tumanhand.

Leena
Publicerad 11.10.2017 kl. 17:43

Söderfjärdens fågelliv

Kom oss iväg till Söderfjärden, äntligen. Fälten sträcker sig åt alla håll i gulskiftande toner och runt omkring åkrarna stiger kanterna på kratern. Visst är det fint med alla färgerna nu! Fast det får man inte säga högt längre så dotter hör, för vi lär inte säga annat.

Tranorna var fortfarande kvar. Massor. Också oändligt många svanar med sina gråa stora årsungar. Förundras över de där stora urdjuren som är så annorlunda men ändå lever helt bredvid oss. Tänk bara att kunna flyga!

Även Meteorias lilla besökscenter var en positiv överraskning. Åtminstone utanpå, för det var stängt såhär en söndagskväll vid skymningstid. Påminde mig lite om Amerika och utvandrarna. Skulle inte blivit förvånad om jag sett Kristina från Duvemåla sittandes på trappen. Fast jo, jätteöverraskad skulle jag blivit. Men lite den känslan av någon anledning.

Har ni bara möjlighet så åk förbi och känn på stämningen. Till och med min man som vuxit upp lite för nära för att egentligen uppskatta skönheten, tyckte det var häftigt. Även i snålblåsten och fukten.

 

 

Leena
Publicerad 10.10.2017 kl. 10:33

Hela Svenskfinlands canceransikte?

 

Har blivit mycket cancersnack på sistone. Men så är det ju rosa bandet månad också. Ibland tänker jag att det blir lite för mycket. Cancern är ju sist och slutligen en sån liten del av mitt liv nu längre. Eller åtminstone vill jag det.

Någon gång har det slagit mig att det här är rätt absurt, att ge cancern ett ansikte. Förr var jag ”hon med det lockiga håret”. Eller bara ”hon med håret”.  Medicinerna (och åldern?) har ändrat på det, så mitt hår är numera rätt rakt. Så nu kanske det blir ”hon som har cancer” istället? Tänker på alla dessa som drabbas och som väljer att hålla det hemligt bara för att inte bli stämplade som sjuka. Den där skillnaden mellan att ha cancer och att vara cancer.

Men å andra sidan försöker jag verkligen visa att ett liv med cancer inte behöver vara så annorlunda. Lite klokare har jag blivit tror jag. Fått mera empati för andra. Uppskattar och är mer tacksam för allt det jag har. Tar inte på samma sätt allt för givet längre. Klyschor kanske, men för mig är det verklighet.

Så att vara ett canceransikte kanske inte är så tokigt, om det är så att mitt ansikte gör cancern mindre skrämmande och inger hopp till både drabbade och anhöriga.

Leena
Publicerad 08.10.2017 kl. 15:16

Lilla cancerskolan

 

Dags för tremånaderskontroll, som faktiskt är en fyramånaderskontroll.

Så igår var det blodprovstagning. Tre rör. Generella infektionsvärden, lever och njurvärden kollas upp. Bland annat. Och så mina kolesterolvärden och sköldkörtelfunktionen som min cancermedicin påverkar. För att se om den korrigerande medicineringen ligger på rätt nivå. Det här kan jag göra hemma i Vasa. På cykelturs avstånd.

Sen är det bara att vänta. Det här är vanligtvis den jobbigaste tiden för alla cancerkroniker. Att vänta på resultat.

Jag är lyckligt lottad nu och har haft grymt flyt med min senaste cancermedicin. Det senaste ett-och-ett-halvt året har jag mått jättebra och medicinen har haft bra effekt. Så jag oroar mig inte nu. Såpass chill är jag att jag skall åka ensam ner på kontrollen på torsdagen. Där blir det dags för ct-röntgen och träff med min onkolog. Ja, precis så bortskämd är jag så jag får träffa onkologen samma dag som jag varit på röntgen. Det är en lyx för oss som bor lite längre bort. Det vanliga protokollet är att röntgen tas ca en vecka innan läkarbesöket. Så det blir inte mycket vänta tid för mig. Skönt. Sedan ser jag framemot en ny lång bra period igen tills nästa gång.

Tills dess.
Leena
Publicerad 03.10.2017 kl. 22:23

Så börjar en ny vecka igen

 

Veckoslutet har gått med en sån fart att jag knappt ens hunnit med att vattna igenom orkidéerna som hör till helgrutinerna. Har däremot hunnit med både Gåsgrundsövernattningsutflykt, bastubad i mörkret, hopptävling, saftkokning och pizzabak. Känns nästan som om vi lever i maj med tanke på tempot. Funnits mycket fint att fotografera, men kameran har vilat. För att ta en titt på vackra fotografier från en vacker österbottnisk höstträdgård så klicka in här.

Ha en bra vecka!

Leena
Publicerad 02.10.2017 kl. 10:34

Du räddade min dag

Fick ett meddelande idag. Av en obekant person, men ändå en person som jag redan tycker jag känner lite. Hon räddade min dag, kanske hela veckan.

Jag har varit lite gnällig då min man varit bortrest och jag tycker det är för mycket här hemma som jag inte hunnit med. Tvätt, disk, städning och jobb.  Även sånt jag gillar som bär och trädgård har känts för mycket nu. Eller snarare det att jag inte känt att jag kunnat prioritera det, då andra saker blivit lidande. Sådär som det kan vara ibland. Kanske lite för lite sömn (dvs kanske bara sju timmar istället för mina nio som jag helst vill ha) som gör att jag inte tyckt att jag orkar med.

Skrivandet och bloggandet ger oftast tillfredsställelse, men t o m där har jag nu känt att det ändå inte är någon som bryr sig, så varför skulle jag sätta så mycket av min tid på det? Att det skulle vara bättre att jag prioriterade min tid på bättre eller åtminstone andra saker. Saker som ger resultat. Saker som gör skillnad.

Så du kom i nödens tid. Har sagt någon gång då jag började skriva, att om jag kan vara till hjälp och stöd för bara en enda person så är det värt det. Du är värd det.

 PS. Ännu blommar rosorna.

Leena
Publicerad 29.09.2017 kl. 11:12

Innan jag dör

Den här bucketlistan som jag hittat på sevendays känns inte längre så relevant som för sisådär tre år sedan, men jag har hunnit tänka en hel del kring temat, skall jag medge.

Varsågod, här kommer min första blogglista:

Innan jag dör:

    Hit vill jag resa: Till Japan för att se körsbärsträden blomma, men efter snack med psykolog insåg jag att eftersom pengarna inte räcker till exotiska resmål, så kan man också uppleva körsbärsblom t ex i den Japan-inspirerade parken i Kasberget i Helsingfors. Samma gäller cykeltur i Skåne på våren då äppelträden blommar. Äppelodlingar finns också på närmare håll. Och elcykel.

    Det här vill jag äta: God mat varje dag. Hemodlat, självplockat, egenhändigt fiskat. Och laktosfri mjölkchoklad. Framförallt hoppas jag att jag får behålla min aptit ända tills jag dör.

    En artist jag vill se live: Svår fråga, har ju redan sett KAJ...

    Det här vill jag uppleva: Vill uppleva barnen bli vuxna och se dem klara sig på egen hand. Önskar också att jag ännu får uppleva många gemensamma äventyr med familjen, kanske bröllop, eventuellt barnbarn. Vill också få uppleva ett liv på tumanhand som vi med jämna mellanrum fantiserat om och längtat efter sedan barnen var små.

    Ett språk jag vill lära mig: Imponerad av folk som kan teckenspråk. Det skulle vara häftigt att kunna, sådär flytande. Och kunna ta till som hemligt språk.

    En sport jag vill prova på: Är nog för feg för att prova några extremsporter. Skulle vilja vandra igen. Långt.

    Här vill jag bo: Just nu vill jag gärna bo kvar i Vasa. Men om det av någon orsak blir aktuellt med annan ort så är jag anpassningsbar. Mitt hem är var min familj är.

    Den här boken vill jag läsa: Finns så mycket bra böcker. Kanske en ny bok av Ann-Louise Bertell?

    En kraftansträngning jag vill klara av: Gärna en flerdagars långvandring i fjällnatur.

    En utmaning jag ska klara: Det ovanstående kunde vara tillräckligt utmanande numera.

    Ett äventyr som jag vill vara med om: Många, många fler äventyr med familjen till sjöss och på land. Eller var det nu kan vara.

    Det här vill jag äga: Jobbar med mig själv främst så att jag skulle äga färre saker. Ville ha en egen häst och i samma veva som min cancer blev diagnosticerad så köpte vi vår första häst. Men förutom det kanske en kompletterande elektrisk grästrimmer? Eller ett par teleskopvandringsstavar?

    Ett jobb jag vill prova på: Har under mitt liv funderat både på landskapsarkitekt och barnmorska. Knappast aktuellt.

    Ett mål med min hälsa: Att hålla cancern under kontroll länge, länge.

    En person jag vill träffa: Har någon gång funderat med en matematiskt mer begåvad person än jag, hur många personer man kunde hinna träffa under sin livstid. Det var sist och slutligen en mycket liten bråkdel av jordens befolkning. Så de viktigaste personer jag vill träffa är mina vänner och kanske några nya. För blyg för att träffa kändisar. Men skulle gärna ha träffat min morfar.

    En restaurang jag vill äta på: Har drömt om att åka på matresa och äta på olika Michelinkrogar ute i världen. (Det här borde väl läggas till i resmålen?) Men den matturnén får bli sen då när bloggen är så stor att samarbetspartners skickar mig runt världen för att recensera maten.

    En känsla jag vill få känna: Det skulle kanske vara att kunna springa och hoppa igen då, utan att det känns.

    Det här vill jag skapa: Jag gillar att skapa i det lilla, så småningom, sakta mak, en liten oas i vår trädgård.

 

Leena
Publicerad 26.09.2017 kl. 20:46

Att överge sitt barn

Det här riktar jag främst till alla mammabloggare där ute som är mitt uppe i byta-blöjor- perioden. Sänder samtidigt en eloge till Sebastian Holmgård, pappamonologerna, som är mig veterligen den enda finländska (finlandssvenska åtminstone) pappan som stannat hemma med sitt barn och som också bloggat om det. Varför är det inte flera?

En liten kommentar alltså till kolumnen i HBL idag som handlade om föräldraledighet, hemvårdsstöd och jämställdhet. Jag vet att alla (hoppas jag) har en bra och genomtänkt orsak till varför de väljer som de gör i fråga om fördelningen av föräldraledigheten och oftast har jag hört att det är ekonomin som styr. Men hur skall ekonomin bli mer jämställd mellan män och kvinnor om det alltid är mammorna som stannar hemma? Förhoppningsvis blir det småningom också ändringar i systemet som ger utrymme för fler pappor att vara hemma med sina barn.

Men ibland undrar jag om det inte också ligger lite i mammornas sätt att inte vilja släppa taget? Av erfarenhet vet jag att pappor också kan lära sig att sköta hem och barn, precis som jag. Till vissa delar bättre och andra delar annorlunda, men ändå funkar det. Då vår äldsta dotter fyllt ett år fick jag ett jobb som gjorde att jag över en natt började jobba 100 %. Utanför hemmet. Min man stannade hemma och tog hand om henne. Hur bra som helst. Men då kändes det inte alls roligt, utan på alla sätt fel, då vår tjej på ruskigt kort tid blev pappas flicka och jag inte längre dög ens att natta henne. Hon ansåg antagligen att jag svikit och övergivit henne. Så kändes det åtminstone för mig.

Senare har vi delat lika på hemmavarandet med båda småsyskonen också. Periodvis jobbade vi båda deltid och delade upp dagar sinsemellan och det var inte bara en gång som vi förde diskussionen "om ditt jobb är viktigare än mitt jobb?”. Jag trivdes väldigt bra med att både jobba och ändå ha tid över att vara med ungarna. Det var en hektiskt period med tre barn under fem, så då var det chill att emellanåt få åka till jobbet och äta lunchen ostört.

Hemma delar vi fortfarande på allt. Okej då att det finns grejer som blir lite i obalans. Jag tömmer hellre diskmaskinen som han hellre fyller. Men i stort sett så.

Leena
Publicerad 20.09.2017 kl. 20:00

Det var för jävligt

Då vi flyttade till Vasa var en av fördelarna att vi skulle komma närmare våra föräldrar. Efter många år utomlands och liv på långdistans, då varje besök var ett smärre projekt med packning och övernattning, så kan vi nu bara studsa in och ut hos varandra. Vilken glädje för oss alla.

Då jag för tre år sedan fick min diagnos, den, då det blev klart att hela jag var invaderad av monstret, och jag ringde, undrade mamma om de skulle komma. ”-Nej, nej, det behövdes inte”, tyckte jag. Inget blir väl bättre av det? Inte behöver ni sätta er och köra hela vägen från Österbotten till Helsingfors. Det här går nog vägen.

Jag kommer inte ihåg längre om jag pallade mer än någon timme innan jag ringde upp mamma igen. Jag tror inte jag sa mer än: ”Kan ni komma? Det här är för jävligt”, då satt de redan i bilen för att köra de fyra-fem timmarna ner. Jag gissar nu att de redan efter första samtalet hade packat sina väskor, för de insåg nog att detta samtal skulle komma. Fortare än jag själv anade det.

Och nu bor vi i samma stad! Barnen stannar till efter skolan för att bli uppassade med mellanmål (läs godsaker som inte serveras hemma). Vi firar födelsedagar, lånar grejer av varandra, hjälper med småfix (och större), äter middagar, dricker kvällsté och tar en spontan promenad i kvällssolen längs stränderna. Finns till hands, för varandra.

Leena
Publicerad 29.08.2017 kl. 10:48

Gäst i sitt eget hem

Med hänvisning till dagens kolumn i hbl. Om dessa tonåringar som bor hemma, men lever som på hotell. Det eviga samtalsämnet kanske främst mellan oss vuxna, men också ett otaligt antal gånger med barnen (eller till barnen?). Både i affekt, men också mer mognare försök till diskussion om hur man kunde göra saker tillsammans och dela på bördan av tvätt, disk, matlagning, städning och gräsklippning. Bland annat.

Visst har man tröttnat på att få frågan ”vad betalar ni” då man ber om en tjänst. Framförallt då största delen av hushållskassan går till att betala för dem och deras hobbyer.

Och det största irritationsmomentet är kanske just att allt tas för givet. Så egentligen är ju det ett lyckokast att höra dem gnälla på den andra som inte satt in sin tallrik i diskmaskinen. Åtminstone en reaktion på att någon måste göra det. Eller svaret att ”-jag har inga rena kläder” då man undrar varför han går i något urväxt plagg från garderobens botten. Kanske det leder till en insikt att de smutsiga kläderna inte blir rena om man inte först lägger de smutsiga i tvättkorgen, tar ner dem i tvättstugan, sorterar tvätten och sätter igång maskinen och dessutom hänger upp, viker ner och tar upp det i garderoben igen?

Eller då dotter bara konstaterade att gräset borde klippas igen. Det kändes som ett stort framsteg. Lite som grundforskning. För att kunna ta itu med problemet måste man väl först kunna identifiera det?

Leena
Publicerad 16.08.2017 kl. 14:11

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Hästliv

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Instagram: @leenasahlstrom

 

Om bloggen

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, hus och musik. Och lite om cancer.

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

 

Vad är egentligen passligt?

 

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar