Världsmiljödagen

Läser i tidningen att världsmiljödagen firas idag och dess globala tema är minskningen av plastavfall, och vem är inte jag om jag inte nappar på det?

Har tidigare skrivit om plaståtervinning och kan bara säga att den nu fungerar utmärkt, särskilt då man som jag (med körförbud) till och med har fått hämtning av plasten ända hemifrån av hjälpande händer.

Jag har också blivit ännu bättre på att vika ner min tygkasse Toivo (som betyder hopp på finska tillika ett rätt vanligt manligt finskt förnamn) i min handväska, utifall att, och kan tacka nej till en plastkasse.

Sedan det här med lunchen. Gillar kioskerna på torget som säljer asiatisk mat, men antagligen av praktiska skäl serveras den i engångskärl med plastbestick och plastglas. En utmaning! Vill ju helst inte bojkotta den goda maten för den sakens skull. Har funderat på alternativen att bära med mig mina egna bestick, vilket ännu skulle funka, särskilt om man hade lite framförhållning. Men både glas och tallrik närmar sig väl vad en normalstor handväska klarar av att ha med sig. Alternativt tar jag med mig de använda plastkärlen och besticken (odiskade?) och sorterar dem hemma i plaståtervinningen. Man kunde väl önska att de hade ett plaståtervinningskärl för den så gott som rena plasten åtminstone invid det brännbara?

Idag säger vi åtminstone nej tack till engångskärl. Tops och sugrör behöver vi inte några andra dagar heller, eller hur?

 

Tidigare inlägg om plast, miljö och kretslopp hitar du här:

 

Leena
05.06.2018 kl. 11:07

Torsdagstipset

 

Mycket är det och har varit prat om förberedelser och allt vad det innebär med att ordna inför studentfesterna som närmar sig. Vi kommer också ha den stora glädjen att få fira vår första student och vet du vad? Igår fick jag känslan att jag åtminstone på pappret har koll på läget. Vilket inte skulle vara utan alla mina hjälpande händer.

Så igår, då jag fick en ny handarbetstidning med posten, blev jag mitt i allt så inspirerad att börja virka igen. Kanske, kanske, jag skall ta mig till garnaffären? Dessutom är det gratis inträde till Vasas museer idag. Lite kultur i sommaren och som kontrast till allt fixande och trädgårdspyssel. Kunde kanske vara något? Kuntsis café lär ha öppet, havsutsikt, ett nytt handarbete, konst och nya intryck. Låter lite lockande eller hur?

Arkivbild tagen i Vasa konsthall tidigare i vår, där det också skall finnas en ny spännande fotoutställning med Nick Brandt nu.

Leena
24.05.2018 kl. 10:28

Fungerande plaståtervinning!

Nu är jag nöjd med mitt lilla system. Plaståtervinningen funkar nu även i detta hem. Ett kärl under diskbänken och en större uppsamlingssäck i källaren som jag tar med mig då jag åker och storhandlar, som idag. På bara några veckor har vi samlat typ fyra fulla plastpåsar plast från vårt hushåll. Känns bra att kunna återvinna det och dra sitt strå till stacken. Finland behöver all uppryckning som kan åstadkommas för att nå sina mål i avseende på plaståtervinning. Och så blev jag förstås sådär barnsligt imponerad av återvinningskärlet i Stenhaga där man fick trycka på knappen så plasten komprimerades ihop. Nästan så jag ser framemot nästa gång.

Dessutom har vi nu stoltheten att vara föräldrar till vår första student, som idag fått reda på att hon kan känna sig väldigt nöjd med sina fina resultat.

Och salladen, rucolan och rädisorna har grott i pallkragen.

Hur är läget hos dig en såhär solig och vacker fredag?

 

Läs mer om mina funderingar kring plast, miljö och kretslopp:

Leena
18.05.2018 kl. 14:22

Nu har det rullat igång!

Bra saker i vardagen:

  • Första strålbehandlingen avklarad. Bara nio kvar.
  • Har igen fått avnjuta mat som någon annan lagat och haft med sig hem till oss.
  • Solen skiner. Kaffe ute i bersån.
  • Blommande krokus som glatt överraskade mig mitt i gräs/mossmattan.
  • Trevligt umgänge med både fina ungdomar och äldre.
  • En väldigt bra konsert igår kväll som finns med mig länge.
  • Massor av värdefulla kontakter i mitt sociala-media-nätverk och ett särskilt härligt brev av en vän från andra sidan viken.

Inte illa en helt vanlig onsdag!

 

 

Leena
25.04.2018 kl. 16:19

Dags att se över mina vanor

Så här svarade min dotter på min direkta fråga: ”Om man flera dagar i rad inte gör någonting, så kanske man behöver se över sina vanor.

Jag har de två(!) senaste dagarna:

  • promenerat till och från gympan,
  • hängt upp tvätt,
  • tömt och fyllt diskmaskinen,
  • påbörjat läsningen av en bok,
  • talat i telefon
  • surfat både på telefon och dator.

Och jag tror inte jag glömt någonting från listan.

 

Överväger att det snart är dags att se över mina vanor.

Leena
10.04.2018 kl. 14:41

Plaståtervinning

Kan inte låta bli att fortsätta gå på lite om det här med plast. Igår kunde jag nämligen i tidningen läsa att användningen av plastpåsar, både fruktpåsar och plastkassar, har minskat. Allt fler har med sig sin egen tygkasse eller motsvarande då de handlar. Hurra!

Har nu också tagit reda på lite mer om plaståtervinning och hur det funkar, (eller inte funkar?), åtminstone här hos oss i Vasa.

Jag kontaktade Stormossen (återvinningsstationen) här i Vasa, som var väldigt snabba med svar (tack för bra service!) och uppgifterna jag fick därifrån var att det är ett företag som heter Rinki Oy (rinkiin.fi) som har ansvar för plastinsamlingen. De har totalt 500 uppsamlingsplatser i hela landet, men bara fyra i Vasatrakten (S-market i Gerby, Citymarket och Prisma i Stenhaga och Lidl i Melmo). Den insamlade rena plasten processas till plastgranuler som sedan används som råvara till nya plastprodukter som t ex utemöbler och staketstolpar, förutom plastsäckar och påsar mm. (rinkiin.fi).

Den plast som slängs i de brännbara soporna här i Vasa blir fjärrvärme och el på Stormossen.

Efter mina småskaliga efterforskningar har jag (just nu) kommit till följande slutsats:

  • Prioritet 1. Undvik plast så gott det går för att minska den totala plastmängden.
  • Prioritet 2. Lämna in plast för återvinning. Det måste väl vara bättre att utnyttja den plast som redan finns, istället för att tillverka ny från scratch?
  • Prioritet 3. Om du bor i Vasa men inte har rimlig möjlighet att sortera plasten för återvinning så släng dina plastförpackningar i de brännbara soporna och njut av värmen inomhus denna kalla vår (om du har fjärrvärme).

Vad du än gör, lämna aldrig plast så att de kan riskera hamna i naturen eller vattendrag, vilket väl är en självklarhet för var och en.

 

Har tidigare också skrivit om det här med plastbantning:

Kolla också in Julia, som har bloggen Grön i Åbo, och lever enligt zero waste-principen. Jag har en bit dit så att säga.

PS. Jag har ännu inte sytt några egna tygpåsar för frukt, och önskade att det istället fanns papperspåsar att tillgå vid fruktdisken i vår lokala matbutik.

Hur går det med ditt plastfria liv? Kanske du har några enkla vardagstips att dela med dig av?

 

Leena
24.03.2018 kl. 14:46

Våren är här!

Idag är det vårdagjämning! Sett i kalendern så börjar våren nu. Sett ut genom fönstret så har vi en bit kvar. Men en hel del vårtecken redan, även här i Vasatrakten:

  • Fåglarna har sjungit sedan långt tillbaka och nu inspekterar de holkarna för eventuell inflyttning.
  • På gårdagens promenad fanns fläckvis bar asfalt även här i våra mindre trafikerade kvarter och riktigt stora smältvattenpölar på gatorna i staden.
  • Solen står redan högt på himlen, värmer så det känns i ansiktet och somliga njuter redan på sina inglasade balkonger. Inne är det svårt att se om lamporna är tända eller inte då solen skiner in. Det gillar jag.
  • Och jag önskar att jag kunde säga att fröna grott och frodas, men åtminstone ser mina omplanterade pelargoner fina ut.

 

Ifjol skrev jag såhär vid vårdagjämningen. Då var det också vinter kvar, men inte riktigt lika mycket snö som i år.

 

Leena
20.03.2018 kl. 09:22

Plastfri månad

 

Fick nys om utmaningen ”muoviton maaliskuu” dvs plastfri mars (som i månaden mars alltså). Och tände på idén förstås. (Har ju varit inne på plastbantning förr, men inte om mat då). I artikeln (bara på finska tyvärr) stod det att toapappret skulle vara den största utmaningen, men han måste ha skämtat. Det är ju totalt omöjligt att storhandla till en fempersonersfamilj utan att plast är inblandat.

Månaden börjar bra. Jag handlar knappt inget då vi kan äta från frys och skafferi. Eller så skickar jag någon annan till butiken (men det räknas väl inte?) Jag har handlat mjölk och det packas åtminstone i kartong (fast jag misstänker lite att den glatta ytan kan ha någon smygplastkomponent den med, så glansig och hållbar som den är). Det har jag handlat tills idag, då det barkade totalt.

Jag började tappert med att åka ut till gårdsbutiken för att handla närproducerade rotsaker. Jag har förstås med mig våra tygkassar som alltid då jag handlar. Det fanns små bruna papperspåsar att packa kålrötterna, rödbetorna och palsternackorna i. Den 5 kg stora potatissäcken var av papper. Bra. Men morötterna. Vill ha mycket för de är godast. Fem kilo blir det. I en plastpåse. Men det totala saldot är rätt okej ändå. Trots att jag inte sytt mig egna påsar av avlagda t-shirts som jag tipsats om.

Inser att dessa rotsaker vill ha sällskap i kylen som tidigare gapat tom. Åker vidare till den stora matbutiken för att storhandla resten. Mjölk, youghurt, havregryn, socker, ägg, burkbönor och soltorkade tomater går bra. Ingen plast ännu. I fruktdisken finns inga papperspåsar men nog 100% biologiskt nedbrytbara påsar. De måste väl vara okej? Rätt nöjd fortfarande. Vitkålen klarar sig utan påse. Men sedan. Gurkan är inplastad. Salladen, vindruvorna och körsbärstomaterna likaså. Löken i en av de onödiga nätpåsarna gjorda av plast. Värst blir det i hyllan med mjölkprodukter: gräddfil, ost, grynost. Allt säljs i plastförpackningar. Inte ens en medhavd hemsydd tygpåse skulle ha löst situationen.

Tidigare inlägg om plastbantning hittar du här.

Leena
08.03.2018 kl. 20:58

Leva i 90 år

Malin har nyligen publicerat en lista som handlade om personlig utveckling. Kolla Malins lista här. Lite tuffare att svara på än en vanlig lista om t ex sina favoritgodisar, men blev lite insprerad ändå att försöka. Gjorde min egen variant där jag bantade ner 15 frågor till 10.

Här kommer min lista:

1. Hur ser en perfekt dag ut för dig?

En perfekt dag kan vara så mycket. Men oftast en dag då jag själv bestämmer vad jag vill göra av min tid och den inte är full av en massa måsten. De flesta dagar innehåller perfekta stunder. Små fina stunder som utgör livet.

2. Vad ville du bli då du var yngre?

Självsäker. Modig. Extrovert (fast då skulle jag inte uttryckt det med den termen). Skulle frågan vara ställd i nutid skulle svaret antagligen vara detsamma.

3. Vad gör du för att slappna av?

Tar med mig en hel hög med olästa dagstidningar, kanske någon bok och en kopp te och eventuellt något ätbart och lägger mig på soffan invirad i en eller flera plädar.

4. När gjorde du senast något som skrämde dig?

Det var troligen på kursen som jag berättat om tidigare och jag skulle berätta min egen sjukhistoria inför de andra. Det var rätt läskigt de första gångerna. Små saker som skrämmer mig nästan varje gång är hur jag skall ta mig nerför (enligt mig) branta backar på skidor.

5. När kände du dig senast stolt över dig själv?

sportlovet i Hemavan då jag klämt en hel del pistsvängar och min son och hans kompis inte tycket att det såg ut som några cancersvängar. Ännu mer stolt var jag nog efter min provföreläsning för närvårdarstudenterna (läs om det här), som jag själv tyckte jag klarade så bra. Trots lite motig start (se punkt 4).

6. Vilka praktiska färdigheter önskar du att du hade?

Nu då jag tänker på det är jag väl rätt nöjd med det jag kan egentligen. Det flesta praktiska färdigheter kan man ju lära sig bara man vill tillräckligt. Fast det skulle kanske vara roligt att vara mer konstnärlig och musikalisk, och där behövs nog mera talang än vad jag har (fast det kanske inte räknas som praktiska färdigheter egentligen?). Och så önskar jag att jag vore bättre på datorer, sådär att datorlogiken skulle komma till mig av sig själv.

7. Vad tycker du om att göra för andra eller ge till andra (inte materiellt utan av dig själv)?

Jag blir både glad och stolt då jag lyckats förmedla lite hopp till någon som behöver det. Eller om jag inspirerat andra att prova något nytt. Eller lyckats bidra till att någon övervunnit sig själv och den personen känner sig glad och nöjd över sin bedrift.

8. Vad gör dig exalterad?

Om man med exalterad också kan inkludera glad, stolt och nöjd, sådär när man blir alldeles varm och avslappnad i hela kroppen.

Då någon berättar eller ställer mig en fråga som visar att de fattat förtroende för mig. Då jag kommer på en bra idé. Då jag gjort något som jag inte trott jag skulle klara, eller åtminstone spänt mig för innan. Även vardagliga saker som frön som grott och vårtecken i naturen. Då jag får oväntad positiv feedback. (Se även punkt 5 och 7.) 

9. Vad gör dig nedstämd?

Då jag får negativa besked av min onkolog. Men också då medmänniskor säger något ogenomtänkt, som t ex att det finns ett naturligt behov av nya erfarenhetstalare bland just cancerpatienter eftersom de tidigare dött.

10. Fantisera att du var 90 år. Vilka minnen skulle du vilja ha? Vilka historier skulle du berätta?

Små roliga anekdoter från både min egen ungdom och våra barns. Jag skulle också berätta om under som skett, där jag som medelålders insjuknat i aggressivt metastaserad cancer, (som på den tiden var en sjukdom som förknippades med döden), men att jag trots det levt ända tills jag var 90 år.

 

Hur skulle din lista se ut?

 

Leena
05.03.2018 kl. 18:39

Du ser så fräsch ut

 

”Du ser så frisk och fräsch ut”. Det har jag fått höra fler än en gång. Men sällan innan diagnosen (som jag kan minnas).  Visst blir jag glad. Vem skulle vilja höra det motsatta?

Men sen läser jag det här (tyvärr bara på finska) om hur det är att få höra av sina arbetskamrater att man ser frisk ut, med en underton av ”varför jobbar du inte mer än du gör?”, trots att man känner sig allt annat än pigg och full av energi.

Har hört om det här från andra håll också, att skenet ibland bedrar. Man kanske inte känner sig så frisk som man ser ut. Det här gäller nog inte bara cancerpatienter utan säkert också flera andra patientgrupper, men kanske främst dem med psykisk ohälsa. Sådant som inte syns utanpå.

Det är inte så enkelt om man gärna vill jobba, delta i arbetslivet, men arbetsdagen tar all must ur en och resten av kvällen ligger man utpumpad, utan någon ork att ta tag i någonting. Livet skall väl innehålla annat än jobb också?

Det är väldigt vanligt, åtminstone inte ovanligt, att cancerpatienter även de som fysiskt blivit friskförklarade, har en lång väg innan man psykiskt hunnit ifatt. Det är inte så där bara att återgå till det normala, det som var innan.

Jag säger inte att du inte får kommentera att någon ser fräsch ut, men kanske det också kan följas av ett ”Hur mår du?”

Intresserad att läsa mera?

Mina blogginlägg på cancerföreningens sida som tangerar ämnet:

Känner du igen dig? Är arbetstempot för tufft? Hur vill du bli bemött på jobbet?

Det går bra att diskutera också på passligts facebooksida.

Leena
26.02.2018 kl. 12:13

Ett husmorsknep

 

En absolut fördel med vintern är att man har möjlighet att skida, ffa då man kan skida på isen och det dessutom finns dragna spår. Inga utförslöpor som är skräckinjagande här inte. Sol och vindstilla dessutom gör ju det ännu bättre.

Förutom att det är jättefint att komma ut på isen och åka skidor på vintern så har jag idag tagit till ett gammalt husmorsknep. För att göra den nödvändiga städningen lite roligare så slängde jag ut alla mattorna i den kalla snön. Snön blir lite gråare och mattorna känns åtminstone lite fräschare en liten stund. Borde passa på med sängkläderna också så länge det är ordentligt med kallgrader. Jag tror åtminstone att kvalstren blir lite skrämda i kylan. Men det får bli nästa gång.

Leena
21.02.2018 kl. 18:05

Ettårskalas på bloggen!

 

Idag är det precis ett år sedan jag tog tag i bloggen och började skriva regelbundet. Först lite trevande, men med tiden har det utvecklats till att nu vara en del av min vardag. Och delvis också familjens.

Jag har haft mina svackor (läs tex här), men trots det har jag fortsatt. Nu i och med arbetslösheten, så har bloggandet fått ta rollen som mitt obetalda men roliga jobb. Läs också på cancerföreningens sida mitt tidigare inlägg: nytt år och nya förutsättningar.

Det måste jag säga att då jag bläddrar tillbaka i arkivet så känns det som om det hänt en hel massa under det här året.

Jag har kommit igång med träningen och blivit lite starkare igen. Läs tidigare inlägg om fysioterapi, kroppsfixering och träningsläger.

Lite matinspiration har dykt upp här på bloggen också i början på 2018. Roligt med mat och ännu roligare då jag hör att jag inspirerat folk att prova både på min batatsoppa och favoriten ugnsrotsaker med bönor och feta.

På cancerfronten har det varit ett rätt stabilt år och det är jag ju förstås väldigt glad över. (Läs på cancerföreningens sida mitt gästbloggsinlägg: jobb, cancer och meningen med livet.) Mentalt för det ändå med sig sina svackor då och då. Men den här bloggen har visat sig vara effektiv terapi, så du lär få höra av mig i fortsättningen också.

PS. Kolla också in det som kanske är mitt nummer ett favoritinlägg från året som gått: Ett citronträd för framtiden

Har du någon favorit eller något du vill läsa mer om? Hör gärna av dig till mig i en kommentar här på bloggen, på Passligts fb sida eller direkt på mailen: leena.sahlstrom(at)hotmail.com. Det skulle jag uppskatta!

 

Leena
20.02.2018 kl. 12:49

Vart tog energin vägen?

Slocknade på soffan redan innan nio igår.

Energinivån är på botten. Sitter nu bara rakt upp och ner och huvudet känns tungt och ekar tomt. Vattnat växterna utan att se dem. Hängt tvätten ur maskinen som någon annan satt igång. Det snöar utanför mitt fönster.

Funderar på orsak till min håglöshet; medicinerna eller avsaknaden av dem. En sämre soven natt. Kanske det inte spelar någon roll varför? Nu är det som det är. Imorgon kanske det ser annorlunda ut? Fast jag saknar energin som får mig att kliva upp på morgonen full av iver att ta tag i vardagen.

Som tur är finns det rester från helgen att värma till lunch. Sedan blir det en promenad till gympan, som vanligt på måndag eftermiddag. Precis vad min stela kropp behöver, tror jag.

Leena
12.02.2018 kl. 11:27

Ordningen återställd

 

  • Den försvunna pärmen är återfunnen. Det gick en rysning genom kroppen av tacksamhet då jag hörde hennes bekanta stämma i telefonen säga: ”Ja, jag tror den är här. Jo, här är hela ditt liv.”
  • Mina telefonkontakter (som jag skrev om här) har som av ett under (i alla fall om man frågar telefonförsäljarna här i staden) överförts till min nya telefon. Fler än 1300 stycken! Små spratt i form av dubbletter, tripletter (och vad det nu heter då de är ännu flera likadana) får jag stå ut med. Eller rensa då jag har en tråkig stund, om jag skulle ha så tråkiga stunder.
  • Min man är hemma igen.

 

Leena
08.02.2018 kl. 08:40

Effektiv terapi

 

Idag känns det så mycket bättre igen. Nästan som vanligt.

Tack till bloggandet som funkar som effektiv terapi för mig. Tack till dig som orkar hänga med mig här, även då berg-och-dalbanan dippar som djupast. Tack för att du finns.

Får tillbaka perspektivet på tillvaron och kör vidare. Monstret får ligga där under sin sten då jag stegar förbi. Jag är inte riktigt lika kaxig idag, men nästan.

Företaget hade stängt en dag eller två. En omedveten paralys inför kontrollen. Men företagare jobbar 24/7, det vet även min dotter. Så nu tillbaka till företaget. Det som även kan kallas mitt liv.
Leena
01.02.2018 kl. 13:02

Tanter kan också!

Hälsningar från företagarvärlden. Eller snarare från en sammandrabbning med det digitala. Det som får min puls och mitt blodtryck att stiga, men som jag ger mig attan på att det måste gå. En så enkel sak som att installera virusskydd på sina devices. Hur svårt kan det vara?

För att börja från början. Ny telefon. Nya utmaningar. Jag kontaktar kundrådgivningen i fredags för att få mina licenser till virusskyddet. Jag får ett vänligt bemötande och ett antal olika mail och meddelanden med minst lika många olika koder, lösenord och inloggningsuppgifter. Pusslar på och lyckas med att ladda ner programmet på datorn. Inte på första försöket men kanske på det andra eller tredje. Yes! One down, two to go.

Sen är det bara stopp. Jag kombinerar licenskoder, lösenord och inloggningar. Min fina instruktion som jag fått stämmer inte överens med verkligheten. Rent ut sagt så kommer inte verkligheten ens nära den instruktionen. Envisheten biter tag i mig. Det måste ju gå. Jag måste klara det. Tanter kan också.

Mitt humör sjunker stadigt. Har för länge sedan passerat irritationsstadiet till något mycket värre. Som också hinner spilla över på barnen och mannen. Kundtjänsten har redan hunnit stänga.

Måndag morgon. Tar åter tag i saken. Nu lite mer sansad, men påminns snabbt om irritationen som medföljer problemet och som drabbar mannen, igen. Gör ett sista lamt försök att fixa ärendet tillsammans med honom innan jag återvänder till kundtjänst.

Svensk service finns inte att få just nu, men Risto är vänlig och hjälpsam. Som en ledarhund för en blind. Han konstaterar nästan genast att jag inte är den enda som haft problem nyligen. De har något systemfel som de ännu inte fått ordning på.

Men nu är allt i sin ordning. Jag är nöjd. Inte dum. Bara lite för envis för mitt eget (och min familjs) bästa.

 

Suomeksi: Ihmettelen vain miksi minun yritykselläni ei ole toimivaa IT-osastoa?

 

Leena
29.01.2018 kl. 11:28

Allt kan väl inte mätas i pengar?

Jag tror aldrig jag gillat mitt jobb så mycket som jag gjort denna min första vecka som företagare. Nåväl att jag egentligen är arbetslös.

På grund av mina omständigheter slinker jag utanför den nya aktivitetsmodellen. Men det är ingen brist på aktivitet i alla fall. Täta kontakter med TE-byrån och A-kassan, blanketter som skall fyllas i och intyg som skall bifogas. Det håller en sysselsatt oavsett aktivitetsmodell eller inte.

Bloggen har fått uppgiften att vara mitt dagliga arbete. Kontakten till omvärlden. En kreativ syssla som ger tillfredsställelse då den är skött. Men också en ursäkt till att räkna varje ögnad tidning och varje läst bok som arbetstid. Familjen himlar med ögonen, suckar och skrattar om vart annat, då även måltiderna numera kan räknas som jobb. Kallnar maten? Måste bara fotografera den först.

Projektet att starta det egna företaget var först och främst i inlärningssyfte. Vilket det sannolikt har varit. Men nu har jag fått vittring om företagets första uppdrag. Eller egentligen handlar det ännu bara om rykten om en förfrågan från min tidigare arbetsgivare. Men jag ser genast nya möjligheter till nya erfarenheter och ny kunskap som företagare.

Min man tycker att det är roligt han med, främst att se mig glad och ivrig med ett jobb. Fast han har inte riktigt samma tillfredsställelse i själva processen, utan ser framemot fest då den första fakturan skickats iväg. Det tycker jag är lite fyrkantigt. Allt kan väl inte mätas i pengar?

Leena
27.01.2018 kl. 08:35

Det kunde varit jag

Visst har du någon gång tänkt tanken att: ”Tänk att hon också  har cancer, det kunde varit jag. Vilken tur att det inte är jag”.

Eller i en annan livssituation: ”Tänk att hon också har cancer, precis som jag. Det verkar finnas överallt. Vad många vi är”.

Hur läget än är för dig, så vet jag att det är så här för mig. Cancerkroniker. Och idag, igen, en liten påminnelse i form av blodprovskontroll.

I väntrummet är det rätt glest den här morgonen. Någon gravidmage, men de flesta är lite äldre, pensionärer antar jag. Några sitter i grupp och pratar och skrattar ihop. Det är rätt sällsynt tänker jag i det utrymmet som annars fylls av halvbuttra personer som anser att de fått vänta lite för länge på sin tur.

Men rutin är det för många av oss. Tror jag.

Jag träffar en sköterska jag känner igen. I den rymliga stolen där jag sitter övar jag mig på min avslappning genom att koncentrera mig på andningen. Hon sticker bra, konstaterar jag. Det känns nästan inte alls. Föreställer för mitt inre att venen plattas till lite av det lilla suget då hon kopplar till vacuum-rören. Tre stycken. Tre gånger.

En flyktig tanke far genom mitt huvud. Låt där inte finnas några överraskningar.

Men jag mår ju bra, så allt kommer att vara normalt. Så är det. Så måste det vara. Inga överraskningar.

Leena
25.01.2018 kl. 10:19

Nu har jag röstat!

 

Det blev så att jag förhandsröstade i alla fall. Fast det är lite festligare att rösta på den riktiga dagen, det tycker både jag och min man. Men eftersom vi har planer till helgen och jag är osäker på om vi hinner tillbaka så kan jag inte riskera att jag missar min medborgerliga rättighet och plikt. Min man är inte osäker på om vi hinner tillbaka. Vi är olika. Jag bekymrar mig för det minsta lilla, tycker åtminstone mannen som aldrig till synes verkar bekymrad (förutom då det handlar om min sjukdom. I det avseendet verkar han oroa sig mer än jag, tror jag).

Men jag jobbar på att oroa mig mindre i förväg och lita mer på att saker ordnar sig. Så därför har jag nu förhandsröstat på min presidentkandidat.

Har tidigare också förhandsröstat. Den mest spektakulära gången var i Melbourne. Röstningsstället låg högst upp i en skyskrapa med vidunderlig utsikt över staden. Det blev en heldagsutflykt från förorten med tre små barn. Minns mannen som hade typ klaustrofobi och måste ta hissen ner med oss. Han ursäktade sig och kröp ihop på golvet med händerna över huvudet och andades inte ut förrän hissen nådde bottenplan. Har tänkt på honom flera gånger efteråt. Det verkade jobbigt att ha det så. Men vad gör man inte för att kunna rösta?

Idag är sista dagen för förhandsröstning. I alla fall i Vasa är det möjligt att rösta på biblioteket ända till kl 20. På söndagen är det den egentliga valdagen. Då ser vi framemot ett glas skumpa eller åtminstone kaffe med bulle för att fira demokratin och dotterns första presidentval.

Leena
23.01.2018 kl. 14:36

Batatsoppa -veckans vegetariska

Vardagsmatlagning som bäst.

Våra ungar gillar pureade soppor, särskilt en av ungarna, och den här fick mer än väl godkänt för att återkomma på menyn. Superenkelt och samtidigt gott. Äpplet i soppan ger lite syrlig smak mot den söta bataten vilket jag gillar.

 

Det här behövdes enligt ursprungsreceptet till 4 personer. Jag ökade lite på mängderna för att det skulle räcka till alla våra storätare.

800 g (ungefär 2 st) batat (sötpotatis) 

250 g (ungefär 3 st) morot

1 syrligt äpple

5 vitlöksklyftor. Snåla inte på vitlöken!

1 grönsaksbuljongtärning

Vatten så att det täcker rotsakerna vid kokning

100 g färskost (jag tog creme fraiche för det var vad jag hade hemma)

Skala och koka rotsakerna mjuka, mixa med stavmixer och tillsätt ost (eller creme fraiche). Tillsätt rejält med persilja vid servering och svartpeppar efter smak.

Smaklig måltid!

PS. Med stavmixer och soppa kan man lätt färga ett halvt kök inklusive sig själv prickig, så var på din vakt. Säger jag med erfarenhet.

 

Leena
22.01.2018 kl. 11:10

Topp fem irritationsmoment i vardagen

 

Familjen anklagar mig ibland för att ge en osann (glans)bild av mig (och vårt liv) här på bloggen. Visst, det är en helt medveten strategi. Genom att se och beskriva det goda i livet blir jag själv också mer medveten om det. Positiva texter föder positiva tankar, eller tvärtom, och förhoppningsvis också en positiv spiral.

Men bara för att du skall förstå att det säkert finns en riktig person bakom bloggen och inte en glansbild, så skall du här få höra mina topp fem irritationsmoment i vardagen (utan inbördes ranking):

  1. WC-lock som lämnats öppet. Jag vill helst inte ha direktkontakt med reningsverket i mitt badrum, (jo jag vill ju det egentligen, för utedass är nog ännu jobbigare), men ett nerfällt lock är väl det minsta man kan begära?
  2. Läsglasögon och telefoner som dräller runt överallt, framförallt då de ligger på middagsbordet under pågående måltid. En eloge till den som uppfunnit progressiva glasögon och en större till den som använder dem.
  3. Skor och väskor som ligger i hallen så man knappt ryms in. Särskilt då samma väska legat framme, ouppackad i en vecka eller så. Och innehåller träningskläder. Svettiga sådana.
  4. Datorer eller annan digital utrustning som krånglar utan att man förstår varför eller snarare inte orkar förstå varför. Svårlöst dilemma. Finns knappt något som får mig ur balans lättare.
  5. Vårt kastrullskåp med en gammal hörnkarusell som är totalt avskyvärd att hantera. Hopplöst att hålla ordning i och nästintill omöjligt att hitta i eller lägga in och ta ut kastruller ur. Samma gäller ett ständigt överfullt torkskåp för disk i samma kök. Jag säger då bara: Var håller min renovering hus?

Leena
20.01.2018 kl. 10:30

Företagarlyx

Min första dag som företagare har börjat med att utnyttja egenföretagarens fördelar. Att själv få styra och bestämma om sin tid. Så vid gryning (rätt sent på dessa breddgrader i januari) tog jag mig ut i särskilt gott sällskap i skidspåren för att få ihop ett av veckans träningspass. Friskt väder i minus åtta grader, ingen vind och solen färgade himlen på sin väg upp. Kunde inte bli bättre.

Det fascinerande är att medan detta skedde, har jag blivit nerringd och mailad av försäkringsbolag, telefonbolag och jag vet inte vad, som alla vill fånga upp mig, eller snarare mitt företag, i sitt nät och dela med sig av sina bästa erbjudanden. Rätt intressant hur det funkar. En helt ny värld öppnar sig som jag knappt visste om att den fanns. Redan nu känner jag att det var värt 75 euro som registreringsavgiften för ny firma är, för alla nya erfarenheter.

Så nu är det bara att hugga tag i dagens ”To do-lista” och se om jag kan bocka av något. Eller så njuter jag av att det är fredag, att jag är min egen chef och själv kan bestämma när och vad jag gör. Känns som den lyx vilket det är.

PS. Tack för alla lyckönskningar och hejarop. De värmer och  bär mig en god bit på väg.

Leena
19.01.2018 kl. 14:01

Ett Passligt företag!

Det här känns stort. Häftigt. Rätt märkvärdigt nästan. Plötsligt är jag företagare. Hur gick det här till egentligen?

Registrerad som enskild näringsidkare, ett eget FO-nummer, anmäld till skattemyndigheten och redovisningsskyldig. Hela paketet.

Vad företaget skall göra undrar du?

Det får väl bli något passligt.

Leena
18.01.2018 kl. 15:24

Nu ger jag upp

Eller egentligen är det min eltandborste som gett upp. Den låter lite lovande, men innan jag hunnit borsta knappt en fjärdedel så möar den ihop. Får väl tillägga att den härstammar från tiden nångång innan barnen och det finns knappast någon reparationsmöjlighet eller resevdelar att tillgå. Och jag har gett den säkert en vecka att laddas och ett flertal försök att komma igen. Men icke!

Så nu är jag inför en svår fråga: köpa ny fast det är köpstopp? Dessutom har jag inte sett eltandborstar av annat material än plast och hur rimmar det med min plastbantning? Men måste medge; jag är inte redo för tandborste i trä a la Robinson. Blir det att fortsätta med de handdrivna som jag har i förråd sen tidigare? Tipset att leta på loppis känns inte så speciellt lockande. Alternativt kan jag vänta till nästa bemärkelsedag och önska mig en sådan (då bryter inte jag mot köpstoppet i allafall), men det är länge nu till november (framförallt om man är en smutsig tand) och morsdag som kommer innan dess bojkottar mina barn ändå. Kanske det bara är att krypa till korset?

Leena
18.01.2018 kl. 09:53

Värdet av en god natts sömn

 

Vaknar med ett ryck kvart över fyra i natt. Inser att familjens pojkar inte kommit hem än. Stiger upp och går på toa. Försöker, förvirrad som jag är mitt i natten, komma ihåg tågtider och räkna i huvudet beräknad hemkomsttid för dem. Ligger och lyssnar om jag hör bilen eller porten öppnas. Det enda jag hör är ett plötsligt pip från brandvarnaren i vårt sovrum. Batteriet behöver bytas.

Jag ringer min man. ”Vad har hänt?” svarar han. Kör försiktigt ber jag honom, då jag fattar att mina beräkningar kastade med en timme.

Får ändå inte tag på sömnen. Jag som ärvt min goda sömn av min mor, ligger nu vaken medan tankarna rusar runt och brandvarnaren piper till igen.

Pojkarna kommer hem välbehållna. Mannen når upp till brandvarnaren och rycker ut batteriet. Han är sval och somnar genast.

Jag är trött då fåglarna väcker mig på morgonen.

PS. Efter en dåligt soven natt påminns jag om hur frustrerande det är att inte få tag på sömnen. Fast man är trött. DN skrev i veckan en relevant artikel om sömn och tupplurar.

 

Leena
16.01.2018 kl. 08:57

En risotto är alltid en risotto

 

Behöver du ett tips för din vegetariska dag i veckan? Då säger jag bara som Fredde i Solsidan: ”En risotto är ju alltid en risotto”.

Jag har lärt mig koka risotto av australiensiska kocken Bill Granger (Bills Food). Han kokar risotton krämig genom att tillsätta buljong lite i taget tills riset är mjukt men ännu har lite tuggmotstånd. Men han tillsätter ingen ost utan den kan man riva på sin portion om man vill i efterhand. Lite hälsosammare så en vanlig vardag tycker jag. Så basen består bara av risottoris, grönsaksbuljong, hackad gul lök, och citron eller en skvätt vitt vin för syrans skull.

Vi gjorde vår risotto med champinjoner och brysselkål som både var enkelt och blev gott. Rätt mycket champinjoner vill man ha. Mer än vad vi hade hemma.

Vi gillar då champinjonena är ordentligt frästa innan de tillsätts strax innan risotton är klar. Brysselkålen kokar vi nästan mjuk innan vi fräser den en stund med svampen och purjolöken.

Sen är det bara att försiktigt röra samman allt, riva på lite parmesanost om man vill, svartpeppar ur kvarn och voila!

Smaklig måltid!

Leena
15.01.2018 kl. 15:34

Cancer och arbetslöshet

Idag får ni klicka in er här på cancerföreningens sida för att hitta ett inlägg skrivet av mig; "Nytt år och nya förutsättningar".

Ha en bra arbetsvecka!

 

 

 

Leena
15.01.2018 kl. 09:19

Hittelön utlovas!

Vet inte när senast jag haft en såhär busy vecka, och då har jag inte ens jobbat. (Börjar förstå pensionärerna mer och mer nu.)

Det är ju mer än ett heltidsjobb att utveckla sin framtid.

Men busy på ett väldigt roligt sätt. Jag har varit full av iver att kunna sätta igång mitt nya liv. Tänk bara att plötsligt få en till chans, med många flera år av livserfarenhet med i bagaget, att kunna prova något nytt. Att välja något som jag inte gjort förr, lära mig nya saker. Blir liksom pirrig i hela kroppen av blotta tanken. Känns som om hela världen  plötsligt står öppen framför mig.

Tills jag inser att jag förlagt viktiga papper. Som i ett skede kändes onödiga och knappast längre något jag skulle behöva. Men nu plötsligt är mycket centrala. Någon som sett den? En röd mapp med mitt namn på. Lovar bjuda middag till den som hittar.

Leena
12.01.2018 kl. 21:22

Rädda isbjörn med diskborste

 

Tycker det är lite rart, på ett positivt sett, det svenska kollektiva miljötänket. Säg en restaurang eller allmän toalett i Finland där det finns en uppmaning vid servetterna eller pappershanddukarna att: ”Ta bara så många du behöver. Tänk på miljön!”.  Det gillar jag! Inspirerad av detta och Åhlens bokhandel i Sverige lånade jag ”Ekoenkelt” av Pernilla Johansson på biblioteket. Hon skriver om små saker som man kan göra i sin vardag för att vara lite mer miljövänlig. Eller som hon säger mindre miljöskadlig.

Peppad av detta har jag nu köpt mitt livs första disk- och toaborste i naturmaterial på Ekosoppi. Jag inser att jag inte kan rädda isbjörnarna med en diskborste, men den kanske inte försämrar läget? ”Vi är väl inte sådana?” undrar ungdomen uppriktigt förvånad här hemma då jag stolt visar upp mina nya borstar. Jag tycker de här i trä nu är mycket vackrare än de som vi brukat ha i (det värsta!) plast. Ett litet steg i min plastbantning, check.

Blev påmind om lite andra grejer också. Köpstopp driver jag så långt det är rimligt (inte mat och mediciner dock), vegetarisk mat i större utsträckning, men min favorit är att städa med måtta. Ja helt rätt. Pernilla skriver såhär: ”Det är dags att minska pressen lite och hålla efter lite lagom. Det behöver faktiskt inte skina lika blankt som det ser ut i tevereklamen.” Fast här kan man ju undra om jag inte lever upp till det här redan? (Hur smutsigt kan man ha det egentligen?)

Så nästa gång du tror du behöver ta fram dammsugaren och rengöringsmedlet. Tänk på miljön!

Leena
11.01.2018 kl. 17:07

BUJO-en generationsfråga?

Trodde jag var lite trendig då jag kollade med ungdomarna här hemma om det där med Bullet Journals (BuJo). Nä, de vet inte vad jag pratar om, tills 14-åringen säger om ett tag ”aaaah”, mycket uttråkat och refererar till några bilder på "typ fina anteckningar i olika färger" i hans tidigare instagramflöde. Men nu idag hör jag Radio Vegas Hanna Norrena gör ett långt inslag just om Bullet Journals. Helt tydligt en generationsfråga.

Jag har ändå inte nappat på trenden. Bara blivit lite inspirerad. Har övat att använda mig enbart av den digitala kalendern nu i några år, men eftersom min gamla, (håll i er) Nokia Lumia-telefon, av någon anledning spelar mig spratt och raderar alla passerade dagars händelser i kalendern, så funkar det inte så bra då man t ex behöver kolla när hästen senast skoddes.

BuJo passar nog inte min handstil eller mentalitet riktigt heller, fast jag gillar listor. Det skall väl vara lite mindfult har jag förstått, men vet inte om jag kommit dit än. Men så mycket har jag inspirerats att jag nu använder min nya Martha-kalender som jag fått till julklapp, inte bara för att märka upp typ tandläkarbesöken i, utan jag skriver också ner alla mina to do-listor om smått som stort i den; hänga tvätt, fysioterapi, handla middagsmat, möte på a-kassan, gå till apoteket, blogga, vattna orkidéer, städa kylskåp, gympa, blodprov, sortera garderoben, skaffa jobb. En del bockas av idag. Annat åker med till en annan dag. (Gissa vilka?)

Och förresten säger experten på radio att det är bra att komplettera sin BuJo med en digital kalender för påminnelser etc. Kanske dags för en ny telefon Leena?

Leena
10.01.2018 kl. 15:46

Allt var inte bättre förr

 

Jag kommer på mig igen att jag talar om psykologer, kuratorer och terapeuter. Jag uppmanar, rekommenderar och peppar andra att ta chansen att utnyttja experter för ett samtal, eller två. Eller varför inte ännu fler. Inte för att det skulle vara ett allsmäktigt svar på mänsklighetens problem och bekymmer, men jag tror på samtalet. Och ett samtal med en yrkesmänniska kan vara ännu mer värt.

Det har inte alltid varit så. Då jag gick i grundskolan minns jag att jag inte riktigt kunde förstå informationen om skolkurator eller skolpsykolog, för vem skulle behöva det? Och om någon mot förmodan skulle det, hur skulle hen våga? Det som var en sådan stor skam. Att inte klara sig själv. Visa sig svag. Och vad skulle ”alla andra” tro och säga? Så gick mina naiva tankebanor.

Då jag insjuknade och fick reda på att min värsta farhåga hade besannats; jag var inte bara helt prickig av cancertumörer, utan hela min kropp var invaderad av monstret, såpass att de normala organen inte längre syntes på röntgenbilderna. Då stod vi där, min man och jag, i desperat behov av någon som tog hand om oss. Någon vi kunde tala med. Någon som lyssnade, tröstade, hade tid med oss. Då våra liv hade stannat rakt in i väggen (eller snarare i ett helt byggnadskomplex), men runtomkring fortsatte allt rulla som om inget hänt.

Vi fick proffshjälp. Så småningom. Först via stadens socialhjälp, senare via arbetshälsovården, cancerkliniken och cancerföreningen. Vi ville att våra barn skulle få det också, så vi mer eller mindre tvingade dem till sina skolpsykologer och kuratorer. Två av tre var så obekväma i situationen att de lovade att aldrig mera. En går regelbundet fortfarande. Och det är ingen skam. Idag är skolkuratorerna och psykologerna fullbokade. Ungdomarna behöver inte smyga om att de utnyttjar hjälpen längre.

PS. Om du inte går i skola längre kan det bli dyrt med privat psykolog. Är det så att du drabbats av cancer eller har en anhörig som har det, så kan du kontakta din lokala cancerförening för samtal. De har tid och de är gratis.

Leena
10.01.2018 kl. 09:54

Fri att göra som jag vill

Vardagen kommer ikapp mig. Julen är firad. Nyåret likaså, fast vi knappt firade, och skidsemestern är avslutad för denna gång. Mannen har cyklat iväg till jobbet och sina 400 olästa mail. Barnen har likaså trampat iväg till sina skolor, mer eller mindre inspirerade att ta tag i skolarbetet igen efter välbehövligt avbrott.

Själv blir jag kvar hemma. Precis som jag gjort de flesta dagarna det senaste året. Har varvat mitt distansjobb från hemmakontoret med det obetalda hemarbetet. Men nu är kontraktet slut. Inget lönearbete för tillfället. För hemarbetet har vi inget kontrakt, det finns kvar ändå.

Har sett framemot den här dagen. Fri att göra som jag vill. Ta tag i min framtid. Planera, söka alternativ, men också njuta av friheten utan måsten. Vara sin egen chef.

Men just nu så känns chefen lite instabil och osäker i sin ledning. Vart är jag på väg?

Leena
08.01.2018 kl. 11:16

Påminnas om döden

 

Läste en tänkvärd kolumn av Maaret Kallio i Helsingin Sanomat igår (HS den 3.1).  Hur skulle du leva nu om din dödsdag var given? Hon skriver att det skulle vara enkelt att svara på det om man visste att livet varade en vecka. Då skulle åtminstone hon, liksom jag, sluta städa och diska och ägna mig enbart åt det jag gillar med dem jag gillar. Använda de sista pengarna kanske till någon galen snabbresa till Japan som annars skulle bli ogjord?

Men en svårare fråga är det om man vet att man har fem år kvar? Då kanske valet inte längre är så enkelt? Då blir tiden lite för lång för att helt avsluta sina vardagliga göromål och enbart pussas på sina kära. Hade faktiskt tankar då jag var som mest akut sjuk, att det inte var någon idé att borsta tänderna längre. Men vet man om att man behöver dem i fem år till, så är det nog värt att sköta om dem.

Maaret nämner neurokirurgen Paul Kalanithi som skrivit boken ”When breath becomes air”, om sin sista tid med lungcancer. Den har jag kanske inte kraft till att läsa nu, men reflekterar ändå att det är tänkvärt att han trots sin sjukdom väljer att fortsätta jobba, skriver en bok, pussas på sin familj och funderar på vad det är som gör livet värt att leva. Vad är det som gör livet betydelsefullt för mig?

Då jag fick min diagnos var det högsta jag önskade mig att allt var som vanligt. Att inget hade hänt. Att jag helst hade fortsatt med det liv jag hade då, med allt vad det innebar av livspusslets vedermödor. Nu tre år senare märker jag igen hur skönt det är då jag kan ta livet lite för givet igen. Inte som en japan tills jag fyller 105, men ändå.

Det är tungt att överväga varje beslut. Fundera att det ena utesluter det andra, att tiden inte räcker till allt. Att ifrågasätta sina göranden hela tiden.

Det är ju de små stunderna som gör livet. De mer mäktiga ögonblicken som kommer emot mig i skidspåren på fjällvidderna, ute i skärgården eller bland dofterna i trädgården, som blandas med de korta pratstunderna med barnen vid mellanmålet, ett givande samtal med en vän eller mötet med främlingen mellan butikshyllorna. De små ögonblicken vävs till något betydelsefullt.

Men visst har hon en poäng Maaret. Den som påminner sig om att hon skall dö en dag, vågar kanske också leva livet lite modigare.

Leena
07.01.2018 kl. 11:09

Glad förväntan

Dags för nyårslöften. Om det nu blir några.

Diskuterade det med hela familjen och inte så överraskande var det lättare att komma på löften som andra skulle ge än att förändra sig själv. Jobba mindre, bli bättre på att lägga sina kläder i tvättkorgen, säga ja istället för nej, vara mindre tid vid skärmen. Men visst kom det fram några bra saker också att ta fasta på inför nästa år. Att bara göra roliga saker, bli mer strukturerad med läxorna, ännu mer vegetarisk kost, plastbanta och konkreta träningsmål.

Enligt experterna är det viktigaste för att ett mål ska hålla att man själv blir glad över det. Men också att sätta konkreta mål (träna tre dagar i veckan istället för att ”träna mera”), och att börja med små steg mot förändring (t ex att äta mera grönsaker istället för att bli vegan över en natt).

Så vad blir det för min del? Jobmässigt blir det nya utmaningar inkommande år. Men vad det innebär vet inte ens jag ännu. Att det inte fortsätter exakt som i år är i alla fall klart.

Så skall jag minska mängden saker. Köpstopp har vi mer eller mindre kört med redan hela detta året. Nu siktar jag på att minska mängden plast och fleece som är så ifrågasatt miljömässigt ffa för våra hav. Så hädanefter blir det nya ylletröjor som gäller. Och det konkreta blir att jag skall köpa ny diskborste och toaborste i trä istället för plast nästa gång. Det är de små konkreta stegen som räknas eller hur?

Träningsmässigt blir det att fortsätta min träning som jag så lyckat startade i höstas. Kanske helt konkret att få in två riktiga träningspass i veckan. (Så var det sagt och skrivet!) Helt säkert att göra den långa fina vandringen (Kuni-leden på 12 km) som jag ännu inte vågat mig ut på. Kanske att hitta en ny träningsform för överkroppen? Styrketräning på sal är så tråkigt tycker jag, så det kommer inte att bli av. Undrar om jag måste ge paddling en ny chans i sommar? Och så förstås nya sporten skärgårdsvattenlöpning.

Främst av allt glad förväntan över vad det nya året för med sig. Och lycka över framtiden. För att det igen är så självklart att den finns.

 

Leena
31.12.2017 kl. 13:26

Att sortera sina tankar

Läste nyligen vad Lotta skrivit på sin blogg (mittlivpalandet.se) om sitt arbete med att bearbeta och komma tillbaka efter en tung tid med sin dotters leukemi. Hon skrev uttryckligen såhär:

Jag vill inte jämföra mig med någon annan, och jag vill inte att du jämför dig med mig. Jag vill hitta min väg och jag vill berätta men kommer inte lyssna på alla "råd", jag vill bara att ni ska veta läget och när jag vet mer ska jag berätta.”

Jag vill också berätta, ibland, för då sorterar jag upp mina tankar lite. Bearbetar och kan lämna det onda (eller vad det nu kan vara) bakom mig, eller hitta en öppning som jag inte sett innan jag berättat det för någon. Det är inte så att jag varje gång önskar få svar eller lösningar. Utan bara någon som lyssnar en stund. Städa upp lite bland mina tankar.

Men många är de gånger då man öppnat sig för någon och istället för att lyssna har diskussionen på nolltid dragit iväg till alla de motsvarande upplevelser som hen upplevt. Och jag själv inte kommit vidare i mina tankebanor överhuvudtaget.

Jag tror det har tagit många år för oss, min man och mig, att hitta detta, lite mera balans i våra diskussioner. Han är genomsnäll och vill ställa allt till rätta och har kommit med både det ena och det andra svaret, lösningar och förslag på förbättringar och konkreta råd på mina funderingar, frågor och problem. Numera vet han att det räcker att han lyssnar, hummar lite ibland och kanske ställer en motfråga då och då. Idag vågar han också försiktigt utmana mig, och jag blir kanske bara lite arg. Först. En stund. Innan jag ser en poäng och det kan öppna någon ny tankeport. Det där med att alltid ha rätt är inte så lätt i diskussioner. Ännu svårare är det att medge att den andra har rätt. Svårast är det att se, och ve och fasa medge, att man själv har fel.

Generellt sett så tror jag vi behöver lyssna mera på varandra. Inte bara för att höra vad den andra har att säga, utan att den som berättar får tala. Lätta sitt hjärta. Ordna upp bland sina tankar. På köpet kan det leda till en liten fin stund i vardagen, kanske en givande diskussion.

Leena
30.12.2017 kl. 09:25

Lilla cancerskolan -vad händer sen?

 

Såg en diskussion på Tv för något år sedan. Om två personer med långt metastaserad cancer som i princip fått dödsdomen, men som sedan fått ny behandling som lett till att de igen kunde leva som förr. Fått livet åter. Kunde jobba. Kunde planera framåt. Leva ett normalt liv. Så gott som.

Jag hade själv fått min diagnos då, var mitt uppe i behandling och mådde väl sådär. Mitt liv hade stannat upp fast livet fortsatte runt omkring som om inget hänt. Vilket verkade märkligt, eftersom allt hade kastats omkull, vänts upp och ner, tagit abrupt slut. För mig.

I det mest akuta skedet fanns det inget jag önskade mer än att allt varit som förr. Att allt bara skulle vara vanligt. Att inget hade hänt.

Det jag minns av programmet var att de två personerna var rörigt eniga om att det inte var så lätt att ställa om. Att återgå till livet igen.

Att komma igen efter sjukdomen. Då allt är sig likt, fast ändå inte.

Man är så lycklig över sin andra chans. Att man fått livet åter. Då man redan hunnit bearbeta tankar om att det inte blev som man tänkt sig.
Samtidigt kan det vara så svårt. Att bara fortsätta. Som om inget hänt. Då allt blivit så annorlunda, för mig, och runtomkring fortsätter livet som alltid förr.

 

Tidigare publicerat i serien lilla cancerskolan hittar du här.

Leena
12.12.2017 kl. 09:08

Solsidan - filmen

Inga spoilers.

Bara så mycket skratt och igenkänning.

Där satt den.

 

Leena
09.12.2017 kl. 23:28

Fredagsnöje

Jag har giort det. Lyckats köpa ett par nya byxor. En bedrift tycker jag.

Svårigheten ligger i att:

  • det är ytterst mycket roligare att kolla in alla gosiga tröjor som finns i affären.
  • jag är varken jurist eller konsult och därmed är flertalet plagg uteslutna på mig.
  • Det är riktigt många plagg som skall krängas av och på innan allt är överstökat.
  • att man inser katastrofen då man kommer in i provhytten och märker att man har på sonens avlagda strumpor, skornas foder har slitits sönder och tröjan är mer än lovligt noppig.
  • att nya kläder är lite som att påbörja en renovering. Man upptäcker allt annat som också måste fixas innan det är klart.

Shoppingens räddning var mycket trevligt sällskap och kompetent biträde som plockar fram lämpliga plagg, ser både mig och mitt sällskap i ögonen och säger vänligt men bestämt att det gäller oss båda att man inte får köpa för stora kläder.

Så nu sitter jag här som nöjd ägare till ett par nya snygga byxor som inte är för stora och ett brinnande behov av ett par nya skor. Bland annat.

Leena
08.12.2017 kl. 20:11

Min skola är bäst!

Nu är det högsäsong för julkalendrar. Jag öppnar fortfarande med en barnslig förtjusning scoutkalenderns lucka på morgonen, om inte någon annan hunnit före. Vilket oftast är fallet eftersom jag leder de morgontröttas tävling i familjen.

Blev också glad över Helsingin Sanomats julkalender där varje lucka presenterar en av årets goda och bra nyheter. Inspirerad av detta så måste jag få lyfta fram min lilla gymnasieskola som idag toppar gymnasierankingen. Och inte av en tillfällighet, utan de åtta (8!) abiturienterna hade sett tidigare rankingar och bestämt sig för att komma med bland top 50. Vilket ledde till att de blev bäst! Imponerande med folk som når sina mål. Med råge. Grattis Kristinestads gymnasium!

Leena
05.12.2017 kl. 10:09

Säg ja istället för nej!

 

Som naturlig fortsättning på #metoo, #övistoo och #vimed vill jag ännu dela ett tal, skrivet av min 18-åriga dotter Ellen. Ett obligatoriskt skolarbete, om ett valfritt ämne. Ett tal som hon höll för sin klass innan #övistoo blev media.

Ovanligt långt för att vara ett inlägg i min blogg, men väl värt en genomläsning:

"Klasskamrater,

Jag hade tänkt prata om att damerna borde få skida lika långa sträckor som herrarna i världscupen, men efter att jag öppnat familjens nyinförskaffade konto på svenska dagstidningen Dagens Nyheter kan jag inte fokusera på idrott. I Finland har inte MeToo-kampanjen skapat så stora rubriker, även om problemen definitivt finns här. I Sverige är det tydligen det enda det skrivs om. Med rätta.

Jag läser berättelser av kvinnliga författare som regelmässigt trakasserats av en och samma person. En man med makt, med kontakter. En man man inte säger emot. Alla visste om det, men ingen gjorde något. Då skulle han ha förstört deras liv också. Det här berör, vi sitter hemma och undrar vad det är för värld vi lever i.

Vi diskuterar det vid middagsbordet, vad vi själva skulle gjort. Hur vet man när ett rykte är sant och kan man anklaga någon om man inte är helt helt säker? Det går inte, man kan inte. Vi är rädda för att ta upp tuffa ämnen, vad kommer då hända oss själva?

När vi stiger upp från matbordet har DN släppt en ny artikel. #tystiklassen. 1700 skolelever som berättar om de trakasserier de utsatts för under sin skoltid. Det är hemsk läsning, sånt som inte kan hända, inte händer. Men när jag tänker efter händer det överallt. Jag känner igen vissa av situationerna, men jag är så ovan att höra dem sägas rakt ut att jag förnekar att de finns.

I Finland ifrågasätts ibland det plötsliga fokuset på sexuella trakasserier. Jag tror inte det är något att ifrågasätta, vi måste fokusera på dem, tills de inte finns kvar.

Det finns oändligt många kvinnor som har upplevt och upplever sexuella trakasserier hela tiden, i Finland också, fast man inte vill tro det. Det finns anledningar till att jag är rädd när jag går hem i mörkret och en man går bakom mig. Jag önskar att jag inte skulle behöva säga det, men det finns anledningar till att jag är rädd ibland när jag är ensam med män också. På bekanta, trygga platser som i skolan, i bussen, i affären. Det finns kvinnor och flickor här ibland oss som känner igen sig i det här. Av någon orsak har vårt samhälle allt för länge accepterat mäns maktposition, låtit dem tafsa och kommentera.

Me Too har visat hur många historier det finns att berätta, men det räcker inte med det. Vi måste lyssna och ta tag i problemet.

Alla ni killar som sitter här, jag skulle inte vilja anklaga er för något. Men tyvärr är det kanske det jag måste göra. Jag tror det vi ser, alla anklagelser och artiklar, bara är toppen på isberget. Männens makt är så utbredd och så accepterad i vårt samhälle. Det är klart att när halva samhället, krasst sagt, alltid får sin vilja igenom, så kan de behandla den andra halvan hur de vill. Forskare tror att till och med skillnaderna i PISA-resultat mellan flickor och pojkar kan bero på just det. Att flickorna tidigt inser att de måste kämpa hårt för att nå dit de vill, medan pojkarna tar det för givet. Redan från dagis och förskola finns den här maktstrukturen, vilket också hörs i berättelserna från skolor i Sverige.

Kvinnor föds jämställda med pojkar, men det tar inte lång tid före det är skillnad mellan dem. Till kvinnornas nackdel. Så kan vi inte ha det.

Jag vet, fast det kanske inte verkar så, att det finns massor av kvinnor som aldrig upplevt sig nedvärderade eller trakasserade. Jag vet också, med hundra-procentig säkerhet, att det finns massor av män som aldrig i sitt liv skulle göra en kvinna något ont, som aldrig har gjort det.

Det jag inte vet, är hur vi ska lösa problemet. Jag vet inte hur man ska få bröder, kompisar, pojkvänner och pappor att förstå att det inte är önskvärt att kommentera utseendet på alla kvinnliga skådespelare. Än mindre vet jag hur man ska lära folk att hålla sina händer i styr, att inte låta dem krypa upp mellan benen på andra, inte ens i misstag, aldrig någonsin.

Dessutom tycker jag vi ska fortsätta vara ett samhälle där man kan få en kram när man gjort något bra, där man hälsar med en handskakning. Jag blir nästan rädd också av tanken på att ingen skulle våga röra någon annan.

Men det är inte de här personerna vi ska fokusera på. Inte hur svårt det är att lära ut till folk som inte vill lära. Inte heller på hur man säger nej.

Jag tror att vi kan lösa problemet genom att tala om det. Vi kan sluta vara stolta över den finländska tystnaden, sluta hävda att allt är bra, sluta låtsas som att det inte finns problem. Sluta låtsas att problemen bara är rykten.

Vi kan rikta vårt fokus mot att säga ja istället för att säga nej.

Ja, det finns ett problem. Ja, det är väldigt utbrett. Ja, jag vill vara med och lösa det.

Ja, jag vill gärna ha en kram av dig, nu när du frågar."

Leena
29.11.2017 kl. 17:57

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Företag och jobb

Hästliv

Kretslopp

Lilla cancerskolan

Mat

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Om mig:

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Följ mig på instagram: @leenasahlstrom

 

Om bloggen:

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, trädgård och musik. Och lite om cancer.

 

Foto: Alla bilder är mina egna (om inget annat angetts). Du får gärna använda dem bara du tydligt anger källan/fotografens namn (Passligt.ratata.fi / Leena Sahlström)

 

Vad är egentligen passligt?

 

Min samarbetspolicy:

Det kan hända ibland att jag samarbetar med någon. Varje samarbete märker jag tydligt ut i början av inlägget. Jag samarbetar enbart med företag som säljer produkter eller tjänster jag själv gillar och som jag tror kan vara till nytta och glädje för mina läsare. Det går inte att köpa min åsikt. Jag hoppas mina samarbeten är något du också kommer att gilla.

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar