Ettårskalas på bloggen!

 

Idag är det precis ett år sedan jag tog tag i bloggen och började skriva regelbundet. Först lite trevande, men med tiden har det utvecklats till att nu vara en del av min vardag. Och delvis också familjens.

Jag har haft mina svackor (läs tex här), men trots det har jag fortsatt. Nu i och med arbetslösheten, så har bloggandet fått ta rollen som mitt obetalda men roliga jobb. Läs också på cancerföreningens sida mitt tidigare inlägg: nytt år och nya förutsättningar.

Det måste jag säga att då jag bläddrar tillbaka i arkivet så känns det som om det hänt en hel massa under det här året.

Jag har kommit igång med träningen och blivit lite starkare igen. Läs tidigare inlägg om fysioterapi, kroppsfixering och träningsläger.

Lite matinspiration har dykt upp här på bloggen också i början på 2018. Roligt med mat och ännu roligare då jag hör att jag inspirerat folk att prova både på min batatsoppa och favoriten ugnsrotsaker med bönor och feta.

På cancerfronten har det varit ett rätt stabilt år och det är jag ju förstås väldigt glad över. (Läs på cancerföreningens sida mitt gästbloggsinlägg: jobb, cancer och meningen med livet.) Mentalt för det ändå med sig sina svackor då och då. Men den här bloggen har visat sig vara effektiv terapi, så du lär få höra av mig i fortsättningen också.

PS. Kolla också in det som kanske är mitt nummer ett favoritinlägg från året som gått: Ett citronträd för framtiden

Har du någon favorit eller något du vill läsa mer om? Hör gärna av dig till mig i en kommentar här på bloggen, på Passligts fb sida eller direkt på mailen: leena.sahlstrom(at)hotmail.com. Det skulle jag uppskatta!

 

Leena
Publicerad igår kl. 12:49

Vart tog energin vägen?

Slocknade på soffan redan innan nio igår.

Energinivån är på botten. Sitter nu bara rakt upp och ner och huvudet känns tungt och ekar tomt. Vattnat växterna utan att se dem. Hängt tvätten ur maskinen som någon annan satt igång. Det snöar utanför mitt fönster.

Funderar på orsak till min håglöshet; medicinerna eller avsaknaden av dem. En sämre soven natt. Kanske det inte spelar någon roll varför? Nu är det som det är. Imorgon kanske det ser annorlunda ut? Fast jag saknar energin som får mig att kliva upp på morgonen full av iver att ta tag i vardagen.

Som tur är finns det rester från helgen att värma till lunch. Sedan blir det en promenad till gympan, som vanligt på måndag eftermiddag. Precis vad min stela kropp behöver, tror jag.

Leena
Publicerad 12.02.2018 kl. 11:27

Ordningen återställd

 

  • Den försvunna pärmen är återfunnen. Det gick en rysning genom kroppen av tacksamhet då jag hörde hennes bekanta stämma i telefonen säga: ”Ja, jag tror den är här. Jo, här är hela ditt liv.”
  • Mina telefonkontakter (som jag skrev om här) har som av ett under (i alla fall om man frågar telefonförsäljarna här i staden) överförts till min nya telefon. Fler än 1300 stycken! Små spratt i form av dubbletter, tripletter (och vad det nu heter då de är ännu flera likadana) får jag stå ut med. Eller rensa då jag har en tråkig stund, om jag skulle ha så tråkiga stunder.
  • Min man är hemma igen.

 

Leena
Publicerad 08.02.2018 kl. 08:40

Effektiv terapi

 

Idag känns det så mycket bättre igen. Nästan som vanligt.

Tack till bloggandet som funkar som effektiv terapi för mig. Tack till dig som orkar hänga med mig här, även då berg-och-dalbanan dippar som djupast. Tack för att du finns.

Får tillbaka perspektivet på tillvaron och kör vidare. Monstret får ligga där under sin sten då jag stegar förbi. Jag är inte riktigt lika kaxig idag, men nästan.

Företaget hade stängt en dag eller två. En omedveten paralys inför kontrollen. Men företagare jobbar 24/7, det vet även min dotter. Så nu tillbaka till företaget. Det som även kan kallas mitt liv.
Leena
Publicerad 01.02.2018 kl. 13:02

Tanter kan också!

Hälsningar från företagarvärlden. Eller snarare från en sammandrabbning med det digitala. Det som får min puls och mitt blodtryck att stiga, men som jag ger mig attan på att det måste gå. En så enkel sak som att installera virusskydd på sina devices. Hur svårt kan det vara?

För att börja från början. Ny telefon. Nya utmaningar. Jag kontaktar kundrådgivningen i fredags för att få mina licenser till virusskyddet. Jag får ett vänligt bemötande och ett antal olika mail och meddelanden med minst lika många olika koder, lösenord och inloggningsuppgifter. Pusslar på och lyckas med att ladda ner programmet på datorn. Inte på första försöket men kanske på det andra eller tredje. Yes! One down, two to go.

Sen är det bara stopp. Jag kombinerar licenskoder, lösenord och inloggningar. Min fina instruktion som jag fått stämmer inte överens med verkligheten. Rent ut sagt så kommer inte verkligheten ens nära den instruktionen. Envisheten biter tag i mig. Det måste ju gå. Jag måste klara det. Tanter kan också.

Mitt humör sjunker stadigt. Har för länge sedan passerat irritationsstadiet till något mycket värre. Som också hinner spilla över på barnen och mannen. Kundtjänsten har redan hunnit stänga.

Måndag morgon. Tar åter tag i saken. Nu lite mer sansad, men påminns snabbt om irritationen som medföljer problemet och som drabbar mannen, igen. Gör ett sista lamt försök att fixa ärendet tillsammans med honom innan jag återvänder till kundtjänst.

Svensk service finns inte att få just nu, men Risto är vänlig och hjälpsam. Som en ledarhund för en blind. Han konstaterar nästan genast att jag inte är den enda som haft problem nyligen. De har något systemfel som de ännu inte fått ordning på.

Men nu är allt i sin ordning. Jag är nöjd. Inte dum. Bara lite för envis för mitt eget (och min familjs) bästa.

 

Suomeksi: Ihmettelen vain miksi minun yritykselläni ei ole toimivaa IT-osastoa?

 

Leena
Publicerad 29.01.2018 kl. 11:28

Allt kan väl inte mätas i pengar?

Jag tror aldrig jag gillat mitt jobb så mycket som jag gjort denna min första vecka som företagare. Nåväl att jag egentligen är arbetslös.

På grund av mina omständigheter slinker jag utanför den nya aktivitetsmodellen. Men det är ingen brist på aktivitet i alla fall. Täta kontakter med TE-byrån och A-kassan, blanketter som skall fyllas i och intyg som skall bifogas. Det håller en sysselsatt oavsett aktivitetsmodell eller inte.

Bloggen har fått uppgiften att vara mitt dagliga arbete. Kontakten till omvärlden. En kreativ syssla som ger tillfredsställelse då den är skött. Men också en ursäkt till att räkna varje ögnad tidning och varje läst bok som arbetstid. Familjen himlar med ögonen, suckar och skrattar om vart annat, då även måltiderna numera kan räknas som jobb. Kallnar maten? Måste bara fotografera den först.

Projektet att starta det egna företaget var först och främst i inlärningssyfte. Vilket det sannolikt har varit. Men nu har jag fått vittring om företagets första uppdrag. Eller egentligen handlar det ännu bara om rykten om en förfrågan från min tidigare arbetsgivare. Men jag ser genast nya möjligheter till nya erfarenheter och ny kunskap som företagare.

Min man tycker att det är roligt han med, främst att se mig glad och ivrig med ett jobb. Fast han har inte riktigt samma tillfredsställelse i själva processen, utan ser framemot fest då den första fakturan skickats iväg. Det tycker jag är lite fyrkantigt. Allt kan väl inte mätas i pengar?

Leena
Publicerad 27.01.2018 kl. 08:35

Det kunde varit jag

Visst har du någon gång tänkt tanken att: ”Tänk att hon också  har cancer, det kunde varit jag. Vilken tur att det inte är jag”.

Eller i en annan livssituation: ”Tänk att hon också har cancer, precis som jag. Det verkar finnas överallt. Vad många vi är”.

Hur läget än är för dig, så vet jag att det är så här för mig. Cancerkroniker. Och idag, igen, en liten påminnelse i form av blodprovskontroll.

I väntrummet är det rätt glest den här morgonen. Någon gravidmage, men de flesta är lite äldre, pensionärer antar jag. Några sitter i grupp och pratar och skrattar ihop. Det är rätt sällsynt tänker jag i det utrymmet som annars fylls av halvbuttra personer som anser att de fått vänta lite för länge på sin tur.

Men rutin är det för många av oss. Tror jag.

Jag träffar en sköterska jag känner igen. I den rymliga stolen där jag sitter övar jag mig på min avslappning genom att koncentrera mig på andningen. Hon sticker bra, konstaterar jag. Det känns nästan inte alls. Föreställer för mitt inre att venen plattas till lite av det lilla suget då hon kopplar till vacuum-rören. Tre stycken. Tre gånger.

En flyktig tanke far genom mitt huvud. Låt där inte finnas några överraskningar.

Men jag mår ju bra, så allt kommer att vara normalt. Så är det. Så måste det vara. Inga överraskningar.

Leena
Publicerad 25.01.2018 kl. 10:19

Nu har jag röstat!

 

Det blev så att jag förhandsröstade i alla fall. Fast det är lite festligare att rösta på den riktiga dagen, det tycker både jag och min man. Men eftersom vi har planer till helgen och jag är osäker på om vi hinner tillbaka så kan jag inte riskera att jag missar min medborgerliga rättighet och plikt. Min man är inte osäker på om vi hinner tillbaka. Vi är olika. Jag bekymrar mig för det minsta lilla, tycker åtminstone mannen som aldrig till synes verkar bekymrad (förutom då det handlar om min sjukdom. I det avseendet verkar han oroa sig mer än jag, tror jag).

Men jag jobbar på att oroa mig mindre i förväg och lita mer på att saker ordnar sig. Så därför har jag nu förhandsröstat på min presidentkandidat.

Har tidigare också förhandsröstat. Den mest spektakulära gången var i Melbourne. Röstningsstället låg högst upp i en skyskrapa med vidunderlig utsikt över staden. Det blev en heldagsutflykt från förorten med tre små barn. Minns mannen som hade typ klaustrofobi och måste ta hissen ner med oss. Han ursäktade sig och kröp ihop på golvet med händerna över huvudet och andades inte ut förrän hissen nådde bottenplan. Har tänkt på honom flera gånger efteråt. Det verkade jobbigt att ha det så. Men vad gör man inte för att kunna rösta?

Idag är sista dagen för förhandsröstning. I alla fall i Vasa är det möjligt att rösta på biblioteket ända till kl 20. På söndagen är det den egentliga valdagen. Då ser vi framemot ett glas skumpa eller åtminstone kaffe med bulle för att fira demokratin och dotterns första presidentval.

Leena
Publicerad 23.01.2018 kl. 14:36

Batatsoppa -veckans vegetariska

Vardagsmatlagning som bäst.

Våra ungar gillar pureade soppor, särskilt en av ungarna, och den här fick mer än väl godkänt för att återkomma på menyn. Superenkelt och samtidigt gott. Äpplet i soppan ger lite syrlig smak mot den söta bataten vilket jag gillar.

 

Det här behövdes enligt ursprungsreceptet till 4 personer. Jag ökade lite på mängderna för att det skulle räcka till alla våra storätare.

800 g (ungefär 2 st) batat (sötpotatis) 

250 g (ungefär 3 st) morot

1 syrligt äpple

5 vitlöksklyftor. Snåla inte på vitlöken!

1 grönsaksbuljongtärning

Vatten så att det täcker rotsakerna vid kokning

100 g färskost (jag tog creme fraiche för det var vad jag hade hemma)

Skala och koka rotsakerna mjuka, mixa med stavmixer och tillsätt ost (eller creme fraiche). Tillsätt rejält med persilja vid servering och svartpeppar efter smak.

Smaklig måltid!

PS. Med stavmixer och soppa kan man lätt färga ett halvt kök inklusive sig själv prickig, så var på din vakt. Säger jag med erfarenhet.

 

Leena
Publicerad 22.01.2018 kl. 11:10

Topp fem irritationsmoment i vardagen

 

Familjen anklagar mig ibland för att ge en osann (glans)bild av mig (och vårt liv) här på bloggen. Visst, det är en helt medveten strategi. Genom att se och beskriva det goda i livet blir jag själv också mer medveten om det. Positiva texter föder positiva tankar, eller tvärtom, och förhoppningsvis också en positiv spiral.

Men bara för att du skall förstå att det säkert finns en riktig person bakom bloggen och inte en glansbild, så skall du här få höra mina topp fem irritationsmoment i vardagen (utan inbördes ranking):

  1. WC-lock som lämnats öppet. Jag vill helst inte ha direktkontakt med reningsverket i mitt badrum, (jo jag vill ju det egentligen, för utedass är nog ännu jobbigare), men ett nerfällt lock är väl det minsta man kan begära?
  2. Läsglasögon och telefoner som dräller runt överallt, framförallt då de ligger på middagsbordet under pågående måltid. En eloge till den som uppfunnit progressiva glasögon och en större till den som använder dem.
  3. Skor och väskor som ligger i hallen så man knappt ryms in. Särskilt då samma väska legat framme, ouppackad i en vecka eller så. Och innehåller träningskläder. Svettiga sådana.
  4. Datorer eller annan digital utrustning som krånglar utan att man förstår varför eller snarare inte orkar förstå varför. Svårlöst dilemma. Finns knappt något som får mig ur balans lättare.
  5. Vårt kastrullskåp med en gammal hörnkarusell som är totalt avskyvärd att hantera. Hopplöst att hålla ordning i och nästintill omöjligt att hitta i eller lägga in och ta ut kastruller ur. Samma gäller ett ständigt överfullt torkskåp för disk i samma kök. Jag säger då bara: Var håller min renovering hus?

Leena
Publicerad 20.01.2018 kl. 10:30

Företagarlyx

Min första dag som företagare har börjat med att utnyttja egenföretagarens fördelar. Att själv få styra och bestämma om sin tid. Så vid gryning (rätt sent på dessa breddgrader i januari) tog jag mig ut i särskilt gott sällskap i skidspåren för att få ihop ett av veckans träningspass. Friskt väder i minus åtta grader, ingen vind och solen färgade himlen på sin väg upp. Kunde inte bli bättre.

Det fascinerande är att medan detta skedde, har jag blivit nerringd och mailad av försäkringsbolag, telefonbolag och jag vet inte vad, som alla vill fånga upp mig, eller snarare mitt företag, i sitt nät och dela med sig av sina bästa erbjudanden. Rätt intressant hur det funkar. En helt ny värld öppnar sig som jag knappt visste om att den fanns. Redan nu känner jag att det var värt 75 euro som registreringsavgiften för ny firma är, för alla nya erfarenheter.

Så nu är det bara att hugga tag i dagens ”To do-lista” och se om jag kan bocka av något. Eller så njuter jag av att det är fredag, att jag är min egen chef och själv kan bestämma när och vad jag gör. Känns som den lyx vilket det är.

PS. Tack för alla lyckönskningar och hejarop. De värmer och  bär mig en god bit på väg.

Leena
Publicerad 19.01.2018 kl. 14:01

Ett Passligt företag!

Det här känns stort. Häftigt. Rätt märkvärdigt nästan. Plötsligt är jag företagare. Hur gick det här till egentligen?

Registrerad som enskild näringsidkare, ett eget FO-nummer, anmäld till skattemyndigheten och redovisningsskyldig. Hela paketet.

Vad företaget skall göra undrar du?

Det får väl bli något passligt.

Leena
Publicerad 18.01.2018 kl. 15:24

Nu ger jag upp

Eller egentligen är det min eltandborste som gett upp. Den låter lite lovande, men innan jag hunnit borsta knappt en fjärdedel så möar den ihop. Får väl tillägga att den härstammar från tiden nångång innan barnen och det finns knappast någon reparationsmöjlighet eller resevdelar att tillgå. Och jag har gett den säkert en vecka att laddas och ett flertal försök att komma igen. Men icke!

Så nu är jag inför en svår fråga: köpa ny fast det är köpstopp? Dessutom har jag inte sett eltandborstar av annat material än plast och hur rimmar det med min plastbantning? Men måste medge; jag är inte redo för tandborste i trä a la Robinson. Blir det att fortsätta med de handdrivna som jag har i förråd sen tidigare? Tipset att leta på loppis känns inte så speciellt lockande. Alternativt kan jag vänta till nästa bemärkelsedag och önska mig en sådan (då bryter inte jag mot köpstoppet i allafall), men det är länge nu till november (framförallt om man är en smutsig tand) och morsdag som kommer innan dess bojkottar mina barn ändå. Kanske det bara är att krypa till korset?

Leena
Publicerad 18.01.2018 kl. 09:53

Värdet av en god natts sömn

 

Vaknar med ett ryck kvart över fyra i natt. Inser att familjens pojkar inte kommit hem än. Stiger upp och går på toa. Försöker, förvirrad som jag är mitt i natten, komma ihåg tågtider och räkna i huvudet beräknad hemkomsttid för dem. Ligger och lyssnar om jag hör bilen eller porten öppnas. Det enda jag hör är ett plötsligt pip från brandvarnaren i vårt sovrum. Batteriet behöver bytas.

Jag ringer min man. ”Vad har hänt?” svarar han. Kör försiktigt ber jag honom, då jag fattar att mina beräkningar kastade med en timme.

Får ändå inte tag på sömnen. Jag som ärvt min goda sömn av min mor, ligger nu vaken medan tankarna rusar runt och brandvarnaren piper till igen.

Pojkarna kommer hem välbehållna. Mannen når upp till brandvarnaren och rycker ut batteriet. Han är sval och somnar genast.

Jag är trött då fåglarna väcker mig på morgonen.

PS. Efter en dåligt soven natt påminns jag om hur frustrerande det är att inte få tag på sömnen. Fast man är trött. DN skrev i veckan en relevant artikel om sömn och tupplurar.

 

Leena
Publicerad 16.01.2018 kl. 08:57

En risotto är alltid en risotto

 

Behöver du ett tips för din vegetariska dag i veckan? Då säger jag bara som Fredde i Solsidan: ”En risotto är ju alltid en risotto”.

Jag har lärt mig koka risotto av australiensiska kocken Bill Granger (Bills Food). Han kokar risotton krämig genom att tillsätta buljong lite i taget tills riset är mjukt men ännu har lite tuggmotstånd. Men han tillsätter ingen ost utan den kan man riva på sin portion om man vill i efterhand. Lite hälsosammare så en vanlig vardag tycker jag. Så basen består bara av risottoris, grönsaksbuljong, hackad gul lök, och citron eller en skvätt vitt vin för syrans skull.

Vi gjorde vår risotto med champinjoner och brysselkål som både var enkelt och blev gott. Rätt mycket champinjoner vill man ha. Mer än vad vi hade hemma.

Vi gillar då champinjonena är ordentligt frästa innan de tillsätts strax innan risotton är klar. Brysselkålen kokar vi nästan mjuk innan vi fräser den en stund med svampen och purjolöken.

Sen är det bara att försiktigt röra samman allt, riva på lite parmesanost om man vill, svartpeppar ur kvarn och voila!

Smaklig måltid!

Leena
Publicerad 15.01.2018 kl. 15:34

Cancer och arbetslöshet

Idag får ni klicka in er här på cancerföreningens sida för att hitta ett inlägg skrivet av mig; "Nytt år och nya förutsättningar".

Ha en bra arbetsvecka!

 

 

 

Leena
Publicerad 15.01.2018 kl. 09:19

Hittelön utlovas!

Vet inte när senast jag haft en såhär busy vecka, och då har jag inte ens jobbat. (Börjar förstå pensionärerna mer och mer nu.)

Det är ju mer än ett heltidsjobb att utveckla sin framtid.

Men busy på ett väldigt roligt sätt. Jag har varit full av iver att kunna sätta igång mitt nya liv. Tänk bara att plötsligt få en till chans, med många flera år av livserfarenhet med i bagaget, att kunna prova något nytt. Att välja något som jag inte gjort förr, lära mig nya saker. Blir liksom pirrig i hela kroppen av blotta tanken. Känns som om hela världen  plötsligt står öppen framför mig.

Tills jag inser att jag förlagt viktiga papper. Som i ett skede kändes onödiga och knappast längre något jag skulle behöva. Men nu plötsligt är mycket centrala. Någon som sett den? En röd mapp med mitt namn på. Lovar bjuda middag till den som hittar.

Leena
Publicerad 12.01.2018 kl. 21:22

Rädda isbjörn med diskborste

 

Tycker det är lite rart, på ett positivt sett, det svenska kollektiva miljötänket. Säg en restaurang eller allmän toalett i Finland där det finns en uppmaning vid servetterna eller pappershanddukarna att: ”Ta bara så många du behöver. Tänk på miljön!”.  Det gillar jag! Inspirerad av detta och Åhlens bokhandel i Sverige lånade jag ”Ekoenkelt” av Pernilla Johansson på biblioteket. Hon skriver om små saker som man kan göra i sin vardag för att vara lite mer miljövänlig. Eller som hon säger mindre miljöskadlig.

Peppad av detta har jag nu köpt mitt livs första disk- och toaborste i naturmaterial på Ekosoppi. Jag inser att jag inte kan rädda isbjörnarna med en diskborste, men den kanske inte försämrar läget? ”Vi är väl inte sådana?” undrar ungdomen uppriktigt förvånad här hemma då jag stolt visar upp mina nya borstar. Jag tycker de här i trä nu är mycket vackrare än de som vi brukat ha i (det värsta!) plast. Ett litet steg i min plastbantning, check.

Blev påmind om lite andra grejer också. Köpstopp driver jag så långt det är rimligt (inte mat och mediciner dock), vegetarisk mat i större utsträckning, men min favorit är att städa med måtta. Ja helt rätt. Pernilla skriver såhär: ”Det är dags att minska pressen lite och hålla efter lite lagom. Det behöver faktiskt inte skina lika blankt som det ser ut i tevereklamen.” Fast här kan man ju undra om jag inte lever upp till det här redan? (Hur smutsigt kan man ha det egentligen?)

Så nästa gång du tror du behöver ta fram dammsugaren och rengöringsmedlet. Tänk på miljön!

Leena
Publicerad 11.01.2018 kl. 17:07

BUJO-en generationsfråga?

Trodde jag var lite trendig då jag kollade med ungdomarna här hemma om det där med Bullet Journals (BuJo). Nä, de vet inte vad jag pratar om, tills 14-åringen säger om ett tag ”aaaah”, mycket uttråkat och refererar till några bilder på "typ fina anteckningar i olika färger" i hans tidigare instagramflöde. Men nu idag hör jag Radio Vegas Hanna Norrena gör ett långt inslag just om Bullet Journals. Helt tydligt en generationsfråga.

Jag har ändå inte nappat på trenden. Bara blivit lite inspirerad. Har övat att använda mig enbart av den digitala kalendern nu i några år, men eftersom min gamla, (håll i er) Nokia Lumia-telefon, av någon anledning spelar mig spratt och raderar alla passerade dagars händelser i kalendern, så funkar det inte så bra då man t ex behöver kolla när hästen senast skoddes.

BuJo passar nog inte min handstil eller mentalitet riktigt heller, fast jag gillar listor. Det skall väl vara lite mindfult har jag förstått, men vet inte om jag kommit dit än. Men så mycket har jag inspirerats att jag nu använder min nya Martha-kalender som jag fått till julklapp, inte bara för att märka upp typ tandläkarbesöken i, utan jag skriver också ner alla mina to do-listor om smått som stort i den; hänga tvätt, fysioterapi, handla middagsmat, möte på a-kassan, gå till apoteket, blogga, vattna orkidéer, städa kylskåp, gympa, blodprov, sortera garderoben, skaffa jobb. En del bockas av idag. Annat åker med till en annan dag. (Gissa vilka?)

Och förresten säger experten på radio att det är bra att komplettera sin BuJo med en digital kalender för påminnelser etc. Kanske dags för en ny telefon Leena?

Leena
Publicerad 10.01.2018 kl. 15:46

Allt var inte bättre förr

 

Jag kommer på mig igen att jag talar om psykologer, kuratorer och terapeuter. Jag uppmanar, rekommenderar och peppar andra att ta chansen att utnyttja experter för ett samtal, eller två. Eller varför inte ännu fler. Inte för att det skulle vara ett allsmäktigt svar på mänsklighetens problem och bekymmer, men jag tror på samtalet. Och ett samtal med en yrkesmänniska kan vara ännu mer värt.

Det har inte alltid varit så. Då jag gick i grundskolan minns jag att jag inte riktigt kunde förstå informationen om skolkurator eller skolpsykolog, för vem skulle behöva det? Och om någon mot förmodan skulle det, hur skulle hen våga? Det som var en sådan stor skam. Att inte klara sig själv. Visa sig svag. Och vad skulle ”alla andra” tro och säga? Så gick mina naiva tankebanor.

Då jag insjuknade och fick reda på att min värsta farhåga hade besannats; jag var inte bara helt prickig av cancertumörer, utan hela min kropp var invaderad av monstret, såpass att de normala organen inte längre syntes på röntgenbilderna. Då stod vi där, min man och jag, i desperat behov av någon som tog hand om oss. Någon vi kunde tala med. Någon som lyssnade, tröstade, hade tid med oss. Då våra liv hade stannat rakt in i väggen (eller snarare i ett helt byggnadskomplex), men runtomkring fortsatte allt rulla som om inget hänt.

Vi fick proffshjälp. Så småningom. Först via stadens socialhjälp, senare via arbetshälsovården, cancerkliniken och cancerföreningen. Vi ville att våra barn skulle få det också, så vi mer eller mindre tvingade dem till sina skolpsykologer och kuratorer. Två av tre var så obekväma i situationen att de lovade att aldrig mera. En går regelbundet fortfarande. Och det är ingen skam. Idag är skolkuratorerna och psykologerna fullbokade. Ungdomarna behöver inte smyga om att de utnyttjar hjälpen längre.

PS. Om du inte går i skola längre kan det bli dyrt med privat psykolog. Är det så att du drabbats av cancer eller har en anhörig som har det, så kan du kontakta din lokala cancerförening för samtal. De har tid och de är gratis.

Leena
Publicerad 10.01.2018 kl. 09:54

Fri att göra som jag vill

Vardagen kommer ikapp mig. Julen är firad. Nyåret likaså, fast vi knappt firade, och skidsemestern är avslutad för denna gång. Mannen har cyklat iväg till jobbet och sina 400 olästa mail. Barnen har likaså trampat iväg till sina skolor, mer eller mindre inspirerade att ta tag i skolarbetet igen efter välbehövligt avbrott.

Själv blir jag kvar hemma. Precis som jag gjort de flesta dagarna det senaste året. Har varvat mitt distansjobb från hemmakontoret med det obetalda hemarbetet. Men nu är kontraktet slut. Inget lönearbete för tillfället. För hemarbetet har vi inget kontrakt, det finns kvar ändå.

Har sett framemot den här dagen. Fri att göra som jag vill. Ta tag i min framtid. Planera, söka alternativ, men också njuta av friheten utan måsten. Vara sin egen chef.

Men just nu så känns chefen lite instabil och osäker i sin ledning. Vart är jag på väg?

Leena
Publicerad 08.01.2018 kl. 11:16

Påminnas om döden

 

Läste en tänkvärd kolumn av Maaret Kallio i Helsingin Sanomat igår (HS den 3.1).  Hur skulle du leva nu om din dödsdag var given? Hon skriver att det skulle vara enkelt att svara på det om man visste att livet varade en vecka. Då skulle åtminstone hon, liksom jag, sluta städa och diska och ägna mig enbart åt det jag gillar med dem jag gillar. Använda de sista pengarna kanske till någon galen snabbresa till Japan som annars skulle bli ogjord?

Men en svårare fråga är det om man vet att man har fem år kvar? Då kanske valet inte längre är så enkelt? Då blir tiden lite för lång för att helt avsluta sina vardagliga göromål och enbart pussas på sina kära. Hade faktiskt tankar då jag var som mest akut sjuk, att det inte var någon idé att borsta tänderna längre. Men vet man om att man behöver dem i fem år till, så är det nog värt att sköta om dem.

Maaret nämner neurokirurgen Paul Kalanithi som skrivit boken ”When breath becomes air”, om sin sista tid med lungcancer. Den har jag kanske inte kraft till att läsa nu, men reflekterar ändå att det är tänkvärt att han trots sin sjukdom väljer att fortsätta jobba, skriver en bok, pussas på sin familj och funderar på vad det är som gör livet värt att leva. Vad är det som gör livet betydelsefullt för mig?

Då jag fick min diagnos var det högsta jag önskade mig att allt var som vanligt. Att inget hade hänt. Att jag helst hade fortsatt med det liv jag hade då, med allt vad det innebar av livspusslets vedermödor. Nu tre år senare märker jag igen hur skönt det är då jag kan ta livet lite för givet igen. Inte som en japan tills jag fyller 105, men ändå.

Det är tungt att överväga varje beslut. Fundera att det ena utesluter det andra, att tiden inte räcker till allt. Att ifrågasätta sina göranden hela tiden.

Det är ju de små stunderna som gör livet. De mer mäktiga ögonblicken som kommer emot mig i skidspåren på fjällvidderna, ute i skärgården eller bland dofterna i trädgården, som blandas med de korta pratstunderna med barnen vid mellanmålet, ett givande samtal med en vän eller mötet med främlingen mellan butikshyllorna. De små ögonblicken vävs till något betydelsefullt.

Men visst har hon en poäng Maaret. Den som påminner sig om att hon skall dö en dag, vågar kanske också leva livet lite modigare.

Leena
Publicerad 07.01.2018 kl. 11:09

Glad förväntan

Dags för nyårslöften. Om det nu blir några.

Diskuterade det med hela familjen och inte så överraskande var det lättare att komma på löften som andra skulle ge än att förändra sig själv. Jobba mindre, bli bättre på att lägga sina kläder i tvättkorgen, säga ja istället för nej, vara mindre tid vid skärmen. Men visst kom det fram några bra saker också att ta fasta på inför nästa år. Att bara göra roliga saker, bli mer strukturerad med läxorna, ännu mer vegetarisk kost, plastbanta och konkreta träningsmål.

Enligt experterna är det viktigaste för att ett mål ska hålla att man själv blir glad över det. Men också att sätta konkreta mål (träna tre dagar i veckan istället för att ”träna mera”), och att börja med små steg mot förändring (t ex att äta mera grönsaker istället för att bli vegan över en natt).

Så vad blir det för min del? Jobmässigt blir det nya utmaningar inkommande år. Men vad det innebär vet inte ens jag ännu. Att det inte fortsätter exakt som i år är i alla fall klart.

Så skall jag minska mängden saker. Köpstopp har vi mer eller mindre kört med redan hela detta året. Nu siktar jag på att minska mängden plast och fleece som är så ifrågasatt miljömässigt ffa för våra hav. Så hädanefter blir det nya ylletröjor som gäller. Och det konkreta blir att jag skall köpa ny diskborste och toaborste i trä istället för plast nästa gång. Det är de små konkreta stegen som räknas eller hur?

Träningsmässigt blir det att fortsätta min träning som jag så lyckat startade i höstas. Kanske helt konkret att få in två riktiga träningspass i veckan. (Så var det sagt och skrivet!) Helt säkert att göra den långa fina vandringen (Kuni-leden på 12 km) som jag ännu inte vågat mig ut på. Kanske att hitta en ny träningsform för överkroppen? Styrketräning på sal är så tråkigt tycker jag, så det kommer inte att bli av. Undrar om jag måste ge paddling en ny chans i sommar? Och så förstås nya sporten skärgårdsvattenlöpning.

Främst av allt glad förväntan över vad det nya året för med sig. Och lycka över framtiden. För att det igen är så självklart att den finns.

 

Leena
Publicerad 31.12.2017 kl. 13:26

Att sortera sina tankar

Läste nyligen vad Lotta skrivit på sin blogg (mittlivpalandet.se) om sitt arbete med att bearbeta och komma tillbaka efter en tung tid med sin dotters leukemi. Hon skrev uttryckligen såhär:

Jag vill inte jämföra mig med någon annan, och jag vill inte att du jämför dig med mig. Jag vill hitta min väg och jag vill berätta men kommer inte lyssna på alla "råd", jag vill bara att ni ska veta läget och när jag vet mer ska jag berätta.”

Jag vill också berätta, ibland, för då sorterar jag upp mina tankar lite. Bearbetar och kan lämna det onda (eller vad det nu kan vara) bakom mig, eller hitta en öppning som jag inte sett innan jag berättat det för någon. Det är inte så att jag varje gång önskar få svar eller lösningar. Utan bara någon som lyssnar en stund. Städa upp lite bland mina tankar.

Men många är de gånger då man öppnat sig för någon och istället för att lyssna har diskussionen på nolltid dragit iväg till alla de motsvarande upplevelser som hen upplevt. Och jag själv inte kommit vidare i mina tankebanor överhuvudtaget.

Jag tror det har tagit många år för oss, min man och mig, att hitta detta, lite mera balans i våra diskussioner. Han är genomsnäll och vill ställa allt till rätta och har kommit med både det ena och det andra svaret, lösningar och förslag på förbättringar och konkreta råd på mina funderingar, frågor och problem. Numera vet han att det räcker att han lyssnar, hummar lite ibland och kanske ställer en motfråga då och då. Idag vågar han också försiktigt utmana mig, och jag blir kanske bara lite arg. Först. En stund. Innan jag ser en poäng och det kan öppna någon ny tankeport. Det där med att alltid ha rätt är inte så lätt i diskussioner. Ännu svårare är det att medge att den andra har rätt. Svårast är det att se, och ve och fasa medge, att man själv har fel.

Generellt sett så tror jag vi behöver lyssna mera på varandra. Inte bara för att höra vad den andra har att säga, utan att den som berättar får tala. Lätta sitt hjärta. Ordna upp bland sina tankar. På köpet kan det leda till en liten fin stund i vardagen, kanske en givande diskussion.

Leena
Publicerad 30.12.2017 kl. 09:25

Lilla cancerskolan -vad händer sen?

 

Såg en diskussion på Tv för något år sedan. Om två personer med långt metastaserad cancer som i princip fått dödsdomen, men som sedan fått ny behandling som lett till att de igen kunde leva som förr. Fått livet åter. Kunde jobba. Kunde planera framåt. Leva ett normalt liv. Så gott som.

Jag hade själv fått min diagnos då, var mitt uppe i behandling och mådde väl sådär. Mitt liv hade stannat upp fast livet fortsatte runt omkring som om inget hänt. Vilket verkade märkligt, eftersom allt hade kastats omkull, vänts upp och ner, tagit abrupt slut. För mig.

I det mest akuta skedet fanns det inget jag önskade mer än att allt varit som förr. Att allt bara skulle vara vanligt. Att inget hade hänt.

Det jag minns av programmet var att de två personerna var rörigt eniga om att det inte var så lätt att ställa om. Att återgå till livet igen.

Att komma igen efter sjukdomen. Då allt är sig likt, fast ändå inte.

Man är så lycklig över sin andra chans. Att man fått livet åter. Då man redan hunnit bearbeta tankar om att det inte blev som man tänkt sig.
Samtidigt kan det vara så svårt. Att bara fortsätta. Som om inget hänt. Då allt blivit så annorlunda, för mig, och runtomkring fortsätter livet som alltid förr.

 

Tidigare publicerat i serien lilla cancerskolan hittar du här.

Leena
Publicerad 12.12.2017 kl. 09:08

Solsidan - filmen

Inga spoilers.

Bara så mycket skratt och igenkänning.

Där satt den.

 

Leena
Publicerad 09.12.2017 kl. 23:28

Fredagsnöje

Jag har giort det. Lyckats köpa ett par nya byxor. En bedrift tycker jag.

Svårigheten ligger i att:

  • det är ytterst mycket roligare att kolla in alla gosiga tröjor som finns i affären.
  • jag är varken jurist eller konsult och därmed är flertalet plagg uteslutna på mig.
  • Det är riktigt många plagg som skall krängas av och på innan allt är överstökat.
  • att man inser katastrofen då man kommer in i provhytten och märker att man har på sonens avlagda strumpor, skornas foder har slitits sönder och tröjan är mer än lovligt noppig.
  • att nya kläder är lite som att påbörja en renovering. Man upptäcker allt annat som också måste fixas innan det är klart.

Shoppingens räddning var mycket trevligt sällskap och kompetent biträde som plockar fram lämpliga plagg, ser både mig och mitt sällskap i ögonen och säger vänligt men bestämt att det gäller oss båda att man inte får köpa för stora kläder.

Så nu sitter jag här som nöjd ägare till ett par nya snygga byxor som inte är för stora och ett brinnande behov av ett par nya skor. Bland annat.

Leena
Publicerad 08.12.2017 kl. 20:11

Min skola är bäst!

Nu är det högsäsong för julkalendrar. Jag öppnar fortfarande med en barnslig förtjusning scoutkalenderns lucka på morgonen, om inte någon annan hunnit före. Vilket oftast är fallet eftersom jag leder de morgontröttas tävling i familjen.

Blev också glad över Helsingin Sanomats julkalender där varje lucka presenterar en av årets goda och bra nyheter. Inspirerad av detta så måste jag få lyfta fram min lilla gymnasieskola som idag toppar gymnasierankingen. Och inte av en tillfällighet, utan de åtta (8!) abiturienterna hade sett tidigare rankingar och bestämt sig för att komma med bland top 50. Vilket ledde till att de blev bäst! Imponerande med folk som når sina mål. Med råge. Grattis Kristinestads gymnasium!

Leena
Publicerad 05.12.2017 kl. 10:09

Säg ja istället för nej!

 

Som naturlig fortsättning på #metoo, #övistoo och #vimed vill jag ännu dela ett tal, skrivet av min 18-åriga dotter Ellen. Ett obligatoriskt skolarbete, om ett valfritt ämne. Ett tal som hon höll för sin klass innan #övistoo blev media.

Ovanligt långt för att vara ett inlägg i min blogg, men väl värt en genomläsning:

"Klasskamrater,

Jag hade tänkt prata om att damerna borde få skida lika långa sträckor som herrarna i världscupen, men efter att jag öppnat familjens nyinförskaffade konto på svenska dagstidningen Dagens Nyheter kan jag inte fokusera på idrott. I Finland har inte MeToo-kampanjen skapat så stora rubriker, även om problemen definitivt finns här. I Sverige är det tydligen det enda det skrivs om. Med rätta.

Jag läser berättelser av kvinnliga författare som regelmässigt trakasserats av en och samma person. En man med makt, med kontakter. En man man inte säger emot. Alla visste om det, men ingen gjorde något. Då skulle han ha förstört deras liv också. Det här berör, vi sitter hemma och undrar vad det är för värld vi lever i.

Vi diskuterar det vid middagsbordet, vad vi själva skulle gjort. Hur vet man när ett rykte är sant och kan man anklaga någon om man inte är helt helt säker? Det går inte, man kan inte. Vi är rädda för att ta upp tuffa ämnen, vad kommer då hända oss själva?

När vi stiger upp från matbordet har DN släppt en ny artikel. #tystiklassen. 1700 skolelever som berättar om de trakasserier de utsatts för under sin skoltid. Det är hemsk läsning, sånt som inte kan hända, inte händer. Men när jag tänker efter händer det överallt. Jag känner igen vissa av situationerna, men jag är så ovan att höra dem sägas rakt ut att jag förnekar att de finns.

I Finland ifrågasätts ibland det plötsliga fokuset på sexuella trakasserier. Jag tror inte det är något att ifrågasätta, vi måste fokusera på dem, tills de inte finns kvar.

Det finns oändligt många kvinnor som har upplevt och upplever sexuella trakasserier hela tiden, i Finland också, fast man inte vill tro det. Det finns anledningar till att jag är rädd när jag går hem i mörkret och en man går bakom mig. Jag önskar att jag inte skulle behöva säga det, men det finns anledningar till att jag är rädd ibland när jag är ensam med män också. På bekanta, trygga platser som i skolan, i bussen, i affären. Det finns kvinnor och flickor här ibland oss som känner igen sig i det här. Av någon orsak har vårt samhälle allt för länge accepterat mäns maktposition, låtit dem tafsa och kommentera.

Me Too har visat hur många historier det finns att berätta, men det räcker inte med det. Vi måste lyssna och ta tag i problemet.

Alla ni killar som sitter här, jag skulle inte vilja anklaga er för något. Men tyvärr är det kanske det jag måste göra. Jag tror det vi ser, alla anklagelser och artiklar, bara är toppen på isberget. Männens makt är så utbredd och så accepterad i vårt samhälle. Det är klart att när halva samhället, krasst sagt, alltid får sin vilja igenom, så kan de behandla den andra halvan hur de vill. Forskare tror att till och med skillnaderna i PISA-resultat mellan flickor och pojkar kan bero på just det. Att flickorna tidigt inser att de måste kämpa hårt för att nå dit de vill, medan pojkarna tar det för givet. Redan från dagis och förskola finns den här maktstrukturen, vilket också hörs i berättelserna från skolor i Sverige.

Kvinnor föds jämställda med pojkar, men det tar inte lång tid före det är skillnad mellan dem. Till kvinnornas nackdel. Så kan vi inte ha det.

Jag vet, fast det kanske inte verkar så, att det finns massor av kvinnor som aldrig upplevt sig nedvärderade eller trakasserade. Jag vet också, med hundra-procentig säkerhet, att det finns massor av män som aldrig i sitt liv skulle göra en kvinna något ont, som aldrig har gjort det.

Det jag inte vet, är hur vi ska lösa problemet. Jag vet inte hur man ska få bröder, kompisar, pojkvänner och pappor att förstå att det inte är önskvärt att kommentera utseendet på alla kvinnliga skådespelare. Än mindre vet jag hur man ska lära folk att hålla sina händer i styr, att inte låta dem krypa upp mellan benen på andra, inte ens i misstag, aldrig någonsin.

Dessutom tycker jag vi ska fortsätta vara ett samhälle där man kan få en kram när man gjort något bra, där man hälsar med en handskakning. Jag blir nästan rädd också av tanken på att ingen skulle våga röra någon annan.

Men det är inte de här personerna vi ska fokusera på. Inte hur svårt det är att lära ut till folk som inte vill lära. Inte heller på hur man säger nej.

Jag tror att vi kan lösa problemet genom att tala om det. Vi kan sluta vara stolta över den finländska tystnaden, sluta hävda att allt är bra, sluta låtsas som att det inte finns problem. Sluta låtsas att problemen bara är rykten.

Vi kan rikta vårt fokus mot att säga ja istället för att säga nej.

Ja, det finns ett problem. Ja, det är väldigt utbrett. Ja, jag vill vara med och lösa det.

Ja, jag vill gärna ha en kram av dig, nu när du frågar."

Leena
Publicerad 29.11.2017 kl. 17:57

Tisdagstoppen

  • Vi har nu tre körkort i familjen. Min första bilskolelev och äldsta dotter är nu innehavare av ett körkort. Hurra! Dessutom har vi haft roligt längs vägen. (Bilden är från halkbanan, vilket var kul!)
  • Mycket snack har det varit på sistone hos oss om #metoo kampanjen, som nu lett till #övistoo som fått mycket medial uppmärksamhet. Bestört över allt som dyker upp, men stolt och glad över hur duktigt flickorna har skött detta. Nu håller vi tummarna att det på riktigt gör skillnad inte bara i våra barns skola utan att det helst också uppmärksammas i alla finlandssvenska och varför inte också finska skolor. Skolan skall vara en trygg plats för alla.
  • Avnjöt lunch med långt trevligt samtal om seriösa saker med nyfunnen vän. Konstigt att man ibland får känslan att man känt någon länge, fast man egentligen bara precis träffats.
  • Här är plats för dina egna tisdagstoppenupplevelser.

Som bonus blir det två glada anekdoter som förgyllde min födelsedag:

  1. Den unga sköterskan på röntgen frågade innan undersökningen, för säkerhets skull, eftersom jag såg så ung ut, om jag var gravid. Jag upplevde INTE att jag hade laktosuppsvälld mage just då. Så den frågan kan en mogen kvinna på sin 47-årsdag leva länge på.
  2. Mina barns alternativ till födelsedagskortsdikt: ”Tack mamma för att vi inte längre behöver vakna på morgonen till ljudet av att du kastar upp! ”

Så här sitter jag med ett litet leende på läpparna och tycker att jag har det så bra. Nöjd och glad.

 

Leena
Publicerad 28.11.2017 kl. 19:16

Varje dag ett val

Igen får jag höra om två i min bekantskapskrets som diagnostiserats med cancer.  Det kan inte vara sant, tänker jag. Varför?

Då vi talar om dessa där hemma, påminns jag om hur det var. Då jag själv var mitt i chockfasen, operation, behandlingar och bearbetning. Just då mitt i allt det hemska, overkliga, blev det som mitt jobb nästan. Strålbehandlingstiderna, psykologbesöken, röntgenundersökningar, medicintider och läkarbesök. Det som ramade in dagarna. Däremellan orkade jag inte mycket annat. Somnade titt som tätt i soffan oavsett om jag var ensam eller hade huset fullt runt mig.

Tänk att det nu kan vara så helt annorlunda. Nu lever jag som vem som helst, tror jag. Sjukdomen gör sig påmind nästan bara då det är dags för kontroll. Och då också som något lite avlägset, avklarat, som inte riktigt berör mig. Som jag lärt mig leva med, som en del av min vardag.

 Men samtidigt finns det ju där nästan hela tiden, på det sätt som det förändrat min syn på livet. Hur jag blivit mera medveten om den tid vi har.

Tidigare var det så mycket som måste göras, saker som skulle vara på ett visst sätt. Andras förväntningar, mina egna krav. Nu ifrågasätter jag mycket oftare mina göranden. I stort som smått.  Många gånger får disken, städning och tvätten vänta för att jag prioriterar annat. Bestämde mig då jag var som sjukast att om jag nu har så mycket kortare tid kvar än förväntat så tänker jag verkligen inte öda den på toalettstädning. Nu då jag ändå står där och skrubbar, diskuterar jag med mig själv om hur det blev såhär.

Egentligen är det så mycket lättare att bara jobba på slentrianmässigt. Att ta aktiva beslut om varje enskild händelse är tidsödande, men också en ögonöppnare. Vi väljer ju själva, varje stund, hur vi vill ha det.

Jag vill ju att toaletten skall vara ren. (För övrigt är jag inte lika bekymrad om städning). Jag njuter av att ta ett aktivt beslut mitt på en solig dag att avsluta mitt jobbande för att ta vara på dagens solstrålar istället. Jag kan också motivera mitt val att ligga på soffan tillsammans med min son och slötitta på tv. Eller sitta vid datorn och höra de andras röster i rummet intill.

Däremot kan jag bli arg på mig själv då jag upplever att min dag gått till spillo. Att min arbetsdisciplin inte hållit måttet, att jag slösurfat bort för mycket tid av mitt liv. Det är jobbigt. Att stå till svars inför sig själv över sina val.

Leena
Publicerad 27.11.2017 kl. 09:03

Jobb, cancer och meningen med livet

Det bästa idag, förutom att det är veckans favoritdag är att

1. Det är min födelsedag. Barnsligt, men på något vis är det fortfarande, ännu i min ålder, något speciellt med födelsedagspirr.

2. På väg i tåg mot Helsingfors, och jag har det bästa sällskapet.

3. Mitt gästblogginlägg på cancerföreningens sida ligger ute nu. Jobb, cancer och meningen med livet. Läs det här.

Leena
Publicerad 24.11.2017 kl. 09:22

Manlig mat

Läste nyss Amandas blogginlägg om sin sons rosa cykel och kom att tänka på då vår son skulle få sin första cykelhjälm. Han fick själv välja vilken han ville ha i butiken. Biträdet, en äldre man, riktade redan in sig mot de svarta, mörkblå och de med dödskallar på, då sonen redan valt ut den han ska ha. En rosa och mintgrön med blommor och en fjäril på. Biträdet biter sig i tungan då vi glada går mot kassan.

Idag är han tonåring och berättade glatt, men lite förundrat hemma en kväll att hans klasskamrater hade tyckt att han äter feminint, bara för att hans armbågar inte bredde ut sig som de andras vid lunchbordet. Hemma var vi rätt roade och har tillsammans skämtat om det, kanske mest om de så kallat maskulina bordsfasonerna.

Hemma har vi också ett uttryck: manlig mat. Det innebär ungefär den rätt som uppstår då alla gårdagens rester plus typ korv och bacon hamnar i samma stekpanna.

Visst är det lite lustigt? Det som är lite ovårdat, kanske fult, slafsigt eller ouppfostrat det kallar vi gärna manligt. Vad tycker ni män om det egentligen?

Leena
Publicerad 16.11.2017 kl. 11:17

Konfliktlösning med presidenten

Vi har idag lyssnat till nobelpristagare, fredsmäklare och president Ahtisaari tillsammans med pappa och mer än 500 andra personer. En klok och avslappnad äldre herre är han, Ahtisaari, numera 80 år fyllda. Vi får höra om hur viktigt svenskan är för honom, inte som ett minoritetsspråk utan som i ett på riktigt tvåspråkigt Finland. Hur han fortfarande drömmer om fred i Syrien. Hur finländare är ett problemlösande folk. Han berättade också om en intervju i Sverige i samband med Nobelfestligheterna där reportern hade kommenterat att det han sagt låter väldigt feministiskt. ”Är det något fel på det?”, hade han svarat.

Från paneldebatten lär jag mig att de tre mest centrala sakerna vid konfliktslösning är förtroende, inkluderande och vilja att förändra. Funderar på hur jag kunde applicera det här hemma. I de mesta infekterade stunderna känns det som en månfärds distans till de här sakerna. Eftersom man kan skapa fred i Namibia så skall jag försöka tänka på det nästa gång vi skall lösa våra små vardagsbekymmer också här på hemmafronten.

Leena
Publicerad 15.11.2017 kl. 22:15

Nästa gång tar vi laxen också

Det här skriver jag främst till min man som inte kunde följa med idag.

Det var som att åka till saluhallen fast en ännu bättre upplevelse. Men likheten kommer från det att vi nu har pinfärsk fisk i frysen som jag varken har behövt rensa, filea eller fjälla. För det har någon annan skött åt mig. Och färska bär, nämligen tranbär, som sägs vara bäst efter den första frosten.

Tranbären plockade jag tillsammans med äldsta dottern på henes initiativ. Hon ser det som en utmaning att plocka tranbär, för de syns så dåligt. Vore man färgblind hade man inget på tranbärsmyren att hämta. Vad man gör med tranbär som är så sura om man inte har uvi, undrar du. Jo tillsammans med en tjinuskisås (kolasås i Sverige) är de en av de godaste efterrätterna jag vet. Har också provat muffins med lingon och kolasås, som jag nu har en plan att ersätta med tranbär. Eller det där surdegsbrödet som innehåller tranbär kan jag nu be min man prova baka.

Fiske i solnedgången resulterade i sik förstås, men också abborre, gädda, strömming och ett rostigt ankare som lite extra utmaning.

Jag vet att du blev avundsjuk nu för att du inte kunde vara med, men nästa gång. Då kanske vi får laxen också.

 

Leena
Publicerad 07.11.2017 kl. 22:53

Något som ruskar om mig

Oj, vad lätt det är att hamna i negativ tankespiral. Att vakna då det fortfarande är mörkt vilket inte betyder att det är tidigt utan bara det att det är mörkt. Att inse att det är måndag. Att villa ligga kvar under täcket där det ännu är varmt. För nu är det kallt nästan jämt. Jag avskyr att frysa och nu känns det som oavsett hur mycket jag klär på mig så är det lite kallt om inte i hela kroppen så åtminstone i fingrar eller tår. Benet värker trots att täcket är varmt. Ingen riktig jobbinspiration och allt känns bara rent utsagt tråkigt. Att bara fortsätta samma klagan är busenkelt.

Men så händer något som ruskar om mig.

Jag får veta att en ”cancerkollega” fått dåliga besked. Jag känner väl igen de mediciner som inte längre har någon effekt på hans sjukdom eller som hans kropp inte tål. Hans behandling har avbrutits och nu är det bara symptomatisk behandling som gäller. Läkaren har gett honom ett par månader (klantig läkare som ger tidsprognoser, morrar jag för mig själv). Vad säger man då? Supersvårt att hitta de rätta orden, men bättre med något än inget alls. För att tystnad är det värsta.

Blir tvungen att vända på steken och få syn på det jag har och inte det jag saknar. Att njuta av cyklingen i solen till jumpan. Att ha ett jobb. Att se framemot sik till middag som familjen fiskat. Att gosa ner sig under en yllepläd i soffan med en kopp varmt te. Att ännu ha mediciner som inte bara funkar utan även gjort underverk. Att det finns något att glädjas för varje dag.

Leena
Publicerad 06.11.2017 kl. 17:57

Välkommen november!

Då säger jag hejdå till oktober som kom med första frosten, första snön och flera finfina turer på för mig både gamla och nya naturstigar. 

Välkommen november! Nu är det snart dags för uppladdning inför advent, Lucia, jul och nyår. Första glöggen och pepparkakorna brukar vi tjuvstarta med redan i slutet på november.

 

 

Leena
Publicerad 01.11.2017 kl. 12:47

Återta kontrollen över min kropp

För dem som inte vet så dras jag med metastaser i höften som har påverkat mitt gående så att jag numera haltar fram. Föga smickrande, och tidvis mycket enerverande, främst för mig själv. Har gjort det mer eller mindre i tre och ett halvt år nu. Som ni förstår så är kroppen nöjd då den hittar ett sätt att röra sig som inte smärtar, men sedan blir den missnöjd för att andra ställen börjar strama och ta ont istället.

Men jag har flyt nu. Det känns som om jag börjar ta kontroll över min kropp igen. Nu talar vi alltså om små steg som knappt någon annan än jag kan se och känna. Förutom min fysioterapeut då.

Jag har nämligen haft glädjen, bokstavligt talat, att få träffa den bästa fysioterapeuten i Vasa. Det finns säkert många bra men för mig är hon bara bäst. Hon är lyhörd men entusiastisk, peppande och har knåpat ihop ett litet träningsprogram till mig så det känns som om jag plötsligt har en egen PT. Lite Californien-stuk mitt i mörka hösten.

Träningsprogram är inte längre enbart streckgubbar ritade på papper utan små filmsnuttar där vältrimmade kvinnor (ja, hittills har det bara varit kvinnor) gör övningar oavbrutet. De blir aldrig trötta.

För mig nu handlar det främst om stretching av muskler och ligament som glömt bort ordet elasticitet. Men det ger resultat. Jag har blivit lite mindre stel, kan igen vända mig om och se bakåt då jag cyklar och kör bil, vilket är positivt inte bara för medtrafikanterna. Har blivit pyttelite starkare också. En glädje och stor inspiration med att börja från ett så lågt utgångsläge är att träning såhär i början ger så snabba resultat. Nyss hemkommen från fysiatrin är jag nu megapeppad på att fortsätta träna och återta kontrollen över min kropp igen.

Tidigare publicerat i samma ämne: kroppsfixering och sund kroppsfixering.

Leena
Publicerad 31.10.2017 kl. 17:59

Den ofantliga bloggvärlden

Minns för tre år sedan då den akuta krisen av mitt insjuknande hade lagt sig och jag var redo att läsa och lära mig mera om min sjukdom, men också hitta andra i samma situation som bloggade om det. Får väl lov att säga att det inte var så uppmuntrande läsning. Inte bara för att jag inte hittade någon annan med just njurcancer, men det som slog mig var att de som öppet och ärligt skrivit om sin sjukdom hade slutat, för att de avlidit. 

Senare tar jag nya tag och letar efter bloggar som skrivits av lite äldre personer. Inte så gamla som Dagny, 105 år, men medelålders med en livssituation som mera liknar min egen. Bloggvärlden kryllar av ungdomar och föräldralediga mammor som presenterar dagens outfit, sina måltider, delar med sig av sina förlossningsberättelser och sitt småbarnsliv. Inget fel på det om man är rätt målgrupp så att säga. Och visst finns det de som skriver lysande om sitt småbarnsliv t ex. Sebastian Holmgård på Pappamonologerna, tyvärr inte så ofta numera, men med stor värme och mycket humor. Också Amanda Audas-Kass, en yngre mamma, skriver väldigt trevligt och med mycket värme om livet med sina småbarn. Såpass bra att hon nyligen utgivit en bok om det.

Men vill man läsa mera om livet efter en cancerdiagnos kan man klicka in hos Ann som öppet berättar om sina tankar kring sitt liv med livmodercancer, eller en mogen skribent som nyligen drabbats av bröstcancer men tidigare har skrivit väldigt insiktsfullt om sorgen efter att ha förlora sin man.

Då och då uppdaterar också Nöjd i Nykaabi på dialekt, med hjärta och glädje bland annat om sin åldrande mor och om flytten tillbaka till Österbotten.

En svensk storbloggare har jag periodvis följt redan innan min och hennes dotters cancerdiagnoser. Lotta i Sverige har en feelgoodblogg med mycket vackra fotografier främst från hennes trädgård på landet men hon delar också lite tankar om hur det är att vara mamma till en cancersjuk dotter.

Har du vaskat fram några bra bloggar i den oändliga bloggvärlden som du kunde tipsa mig om?

Leena
Publicerad 30.10.2017 kl. 10:37

Sund kroppsfixering

Efter mitt inlägg här om kroppsfixering har jag fått lite vänskapliga smågliringar om min ”fetma”, kroppsfixering och att jag kanske borde hoppa över den andra kakbiten. Med den tydliga glimten i ögat.

Men så har jag också fått en kommentar med mycket insikt. Av en som talar av erfarenhet. Att det där med att sakna sin tidigare kondition och sikta mot mera muskelstyrka ju är ett tydligt och positivt tecken på att känna sig frisk. Att vara beredd att satsa igen och tro på att man kan. Att återigen ställa nya mål också fysiskt. Steg för steg höja ribban igen.

Just så är det ju.

Under den mest akuta behandlingstiden uppmuntrade proffsen att röra på sig i mån av ork. Att lyssna på kroppen och också låta den vila och återhämta sig så mycket den begärde. Då var det inte rätt läge för att höja kondition eller styrka. De råden var lätta att följa.

Minns också väl näringsterapeutens blick som hon spände i mig några dagar efter den stora operationen. Hennes ord om att nu var det allvar. Nu fick jag inte tappa mera vikt. Lättare sagt än gjort då det kändes som om aptiten hade följt med den bortopererade njuren.

Men nu som sagt känns det som om jag inte längre bara är glad att ha återfått min vikt (och lite till) utan vill mer. Vill bli starkare, smidigare och uthålligare igen, måhända med pyttesteg, men iallafall.
Leena
Publicerad 29.10.2017 kl. 12:47

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Hästliv

Mat

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Instagram: @leenasahlstrom

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Om mig:

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

Om bloggen:

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, trädgård och musik. Och lite om cancer.

 

Foto: Alla bilder är mina egna (om inget annat angetts). Du får gärna använda dem bara du tydligt anger källan/fotografens namn (Passligt.ratata.fi / Leena Sahlström)

 

Vad är egentligen passligt?

 

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar