Good news

Det blev väl just en så bra dag som väntat i vackra Helsingfors (med så mycket mera människor och längre avstånd).

Träff med vänner jag inte sett på länge, sol och värme.

Och goda nyheter:

Ingen tillväxt eller nya metastaser på över ett år så vi fortsätter som hittills. Medicinen har till och med fått cancern att vända tillbaka. Men ingen minskning i medicindos med tanke på vilket aggressivt monster som är vår motståndare. Medicinlarmet, som jag känner viss hatkärlek inför, ringer fortsättningsvis varje kväll.

Leena
Publicerad 15.06.2017 kl. 20:39

Känslan att kissa på sig

Ja, så är det snart dags igen. Tremånaderskontrollen. Idag var det lab med blodprover. Tre rör och en lång remiss med olika analyser. Inte så att jag skulle vara särskilt orolig, men lite upptar det mina tankar såhär när det snart är dags. Jag har mått fortsatt bra så jag skulle bli överraskad om det inte avspeglar sig i kontrollsvaret.

Numera ser jag på sätt och vis framemot besöken på cancerkliniken. Åtminstone såhär då det närmar sig. Både för att de är skönt att igen få bekräftat att monstret är under kontroll, men också bara för att det är ett nödvändigt ont, att få det överstökat, och känslan efteråt att det är minst tre månader till följande gång.

Inte så mycket för att sitta och vänta på sin tid till röntgen, dricka en halv liter ljummet vatten innan för kontrastens skull, att få kanylen instucken i armen och känslan då kontrastvätskan sprutas in: metallsmaken i munnen, värmen som vandrar ut i hela kroppen och till sist den autentiska känslan att kissa på sig.

Det som oroar mig mest (men ganska lite) just nu, är att min kropp inte orkar med den kraftiga medicineringen, som Afinitor trots allt är. Tänk om det blir så att jag p g a biverkningar inte längre kan fortsätta medicineringen och monstret kan återuppta sitt liv med full kraft?

Men som min psykolog har lärt mig. Det är inte värt att oroa sig i förhand utan man får hellre bearbeta saken efteråt om det visar sig finnas behov för det.

Så trots resans orsak, så ser jag fram emot en trevlig dag till Helsingfors. Framförallt den lilla fikastunden på cancerklinikens spartanska café efter besöket. Därifrån jag ska skicka några meddelanden och berätta att jag fått goda nyheter. Igen.

Leena
Publicerad 12.06.2017 kl. 16:54

Hela min kropp var invaderad

En god vän får bröstcancerdiagnos. En annan återhämtar sig efter operation av sina metastaser.

Våndas för allt de behöver genomlida nu. Vill så gärna kunna ta det av dem och säga att jag tar hand om det där åt dig. Jag vet hur det är. Allt kommer att bli bra, ska du se.

Har ibland tänkt att jag kan hjälpa någon annan att få hopp genom att skriva om mina erfarenheter. Det är inte hopplöst. Även i den mest hopplösa situation finns det hopp. "Om vi inte med säkerhet vet hur det kommer att gå, kan vi anta att allt går bra", enligt president Mauno Koivistos ord.

Fast måste medge att det inte alltid känts så. Blev flyförbannad då jag fick höra det då, i det akuta skedet, att allt skulle bli bra. För så var det ju inte. Allt kunde inte längre bli bra. Hela min kropp var invaderad av monstret och jag kunde inte botas. Jag hade fullt upp med att bearbeta den nya situationen. Att livet inte blev som jag tänkt mig. Som jag tagit för givet.

Minns min mammas sjukdom. Då bodde jag i ett annat land. Var ung och oerfaren. Eller kanske snarare fanns det inte i min verklighet att något kunde gå illa för min mamma. Mammor och pappor blir inte sjuka, det vet väl vilket barn som helst? Operera bort bröstet och så är problemet ur världen.

Nu då allt blivit bra, så bra det kan bli, funderar jag bakåt i tiden. Vad ville jag höra? Vad ville jag att mina vänner skulle göra? Minns inte. Minns bara att det betydde mycket att ni hörde av er. Oavsett på vilket sätt eller med vilka ord.

Så nu försöker jag skriva ett meddelande istället för att sända tankar. Tankeläsning i all ära, men ett pling på telefonen med ett ”hur mår du” är ändå så mycket mer.

Leena
Publicerad 31.05.2017 kl. 13:34

Galna män

Läste igår om två män som beslutat sig för att transportera sig från Ekenäs till Jakobstad i liten öppen motorbåt. Och alltså INTE kustvägen, utan via små vattendrag genom landet. Då inte vattnet räcker till lyfter de båten eller rullar den efter sig på en hemmagjord rullvagn. Vad är det som gör att jag tilltalas så av ett sådant här galet projekt? Bilder finns på deras fb sida riskiretki. Kanske är det så att det känns så familjärt? Kan precis se mig min man och hans far ta sig an ett liknande projekt.

En motsvarande, men inte riktigt lika galen grej, gör några österbottningar då de skall paddla längs med hela kusten, över 1000 km. Alla har de eller har haft cancer själva och gör det nu för ett välgörande ändamål; att samla in pengar för barncancerfamiljer och en ny PET-röntgen till VCS. Hoppas de lyckas bra i sin insamling, cancerpaddlingen2017.
Leena
Publicerad 18.05.2017 kl. 09:55

Ibland blir jag bara så rädd

 

Det kan vara en så liten grej som triggar det. Bara en lätt flygande tanke. En sak, en händelse, en person som associerar till något som varit. Något som väcker gamla tankebanor. Som påminner om ångesten. Då blir jag så rädd att tårarna forsar och näsan stockas. Rädd för att monstret skall återkomma med all kraft. Att det inte skall fortsätta så bra som det är nu. Att allt börjar om. De jobbiga upplevelserna som jag känner att jag fått nog av. Att allt bara skall ta slut för tidigt.

Använder inte längre ordet ångest slentrianmässigt. Det är inget jag upplever för att saker hopar sig eller kaffekokaren går sönder. Riktig ångest är svår att hantera.  Det har funnits nätter då jag vaknat och inte vetat hur jag skall kunna krypa ur mitt skal. Skakat. Varit spänd som en fjäder. Att fysiskt försökt komma ut ur min kropp. För att kunna lämna över till någon annan. Då jag inte klarat av att tänka en vettig tanke. Bara önskat att någon annan kunnat leva mitt liv åt mig. Att bara finnas bredvid och ta över det helt och hållet. Säga att sov du så fixar jag det här åt dig.

Har efteråt tänkt på hur mycket en annan persons närvaro hjälper. Bara genom att finnas där. Att sitta bredvid då man vaknar. Att finnas nära då man somnar.

Tack till dig som fanns och finns nära mig. Tack till dig som finns där för någon annan. Du anar inte hur mycket det betyder.

Leena
Publicerad 15.05.2017 kl. 11:12

Ge mig tjat och smågräl

 

Talar med en vän om dagar vi upplevt. Tänker på en annan som skall på kontrollröntgen för sin cancer. Blir påmind om tider som nu känns mycket avlägsna. Tider då jag inget annat önskade än att allt skulle vara som vanligt. Önskade att ingenting hade hittats. Att ingenting hade hänt. Att allt skulle vara som det varit. Hellre stressig vardag, skjutsande, matlagning, bråttom, tjat och smågräl. Så ville jag ha det. Allt var bättre än diagnosen, monstret och prognosen.

Då mitt i allt elände, hade jag en tanke eller egentligen en plan. Hur jag skulle ta emot de goda nyheterna av min onkolog. För det ville jag så gärna. Då han gav mig positivt besked att medicinen hade funkat skulle jag resa mig och ge honom en stor varm kram. Den medelålders, auktoritära, chefen för hela cancerkliniken med tusen järn i elden, tight tidtabell, och lika tighta byxor. De som fastnar på låren då han reser sig. Honom skulle jag krama.

Det blev inte så. Han kunde inte ge mig positivt besked den gången.

Senare har vi fått träffas i mycket positivare tecken än så. Många gånger. Han vet numera att jag inte vill småprata först, utan han går rakt på sak och säger hur det är. Sen talar vi en liten stund. Om hur jag mått, hur värdena ser ut, hur vi ska fortsätta. Han printar ut mitt röntgenutlåtande för det vet han att jag vill ha. Ibland tar han sig tid och berättar om sina forskningsresultat eller om sjukhuspolitik om jag frågar om något. Då talar han ännu snabbare och hans ögon lyser.

Senaste gång jag träffade honom konstaterade jag att jag två år tidigare inte hade trott att jag kunnat komma hit var jag är idag. ”Det var illa då”, medgav han. ”Du hade visst ett starkt stöd hemifrån”.

”Ja”, svarade jag. Och någonting just då i det han sa, fick det att kännas nästan lika bra som en kram.

Leena
Publicerad 06.05.2017 kl. 18:00

Hur sjuk kan man vara?

Solig morgon. Tar cykeln till labbet på fastande mage. Drygt tre km. Det går som en dans eftersom jag har min elcykel. Den som jag köpte för att igen kunna cykla. Kolla här.

Men Vasa är ganska knölig att cykla i då man inte har vanan inne. Asfalten är bucklig och kanterna är höga till trottoarerna. För här ska man cykla på trottoaren. Men cykeln är som en gåva. Jag kunde ha hoppats att detta skulle vara ett samarbete med Crescent och Bosch, men det är det inte. Så jag kan bara drömma om elcyklar till hela familjen. Fast sonen lånade min cykel i vintras. Körde för fort i halkan och ramlade. Två gånger. Den är inte längre som fabriksny. Så han kan gott hålla sig till sin manuella i fortsättningen också.

På labbet sitter jag och smygtittar och undrar vad alla människor är där för. Och varför jag är där. Fast jag är inte orolig. Allt skall vara i sin ordning. Bara rutinkoll. Hur sjuk kan man nu vara om man kommer med cykel?

Leena
Publicerad 03.05.2017 kl. 16:25

Frisk, cancersjuk eller kanske bipolär?

 

Lite ironiskt det här.

Å ena sidan känner jag mig helt frisk så jag har lite dåligt samvete ibland för att jag inte jobbar heltid.

Däremellan då jag inte känner för att jobba, inte har någon motivation alls, så kan jag lätt intala mig att jag inte behöver det. För jag är ju inte helt frisk.

Vem ska jag tro på?

(för att citera Di Leva)

 

 

 

Leena
Publicerad 02.05.2017 kl. 11:14

Det är inte ditt fel att du får cancer

 

Idag kunde man läsa i Helsingin Sanomat om ny forskning angående orsaker till cancer. Eller snarare bevis på motsatsen. Det är INTE så att stress, depression eller nedstämdhet predisponerar cancer, i motsats till vissa myter.

Det finns faktorer som påvisats vara orsak till uppkomst av cancer tex rökning, strålning, hormoner, virus och i somliga fall ärftlighet. Men ännu är det i många, kanske i de flesta fall okänt varför en person drabbas.

Det finns ändå många myter om vad som orsakar cancer som inte visat sig ha något stöd i forskningen. En av dem är att stress eller depression kunde predisponera för cancer. Nu har en koreansk forskargrupp påvisat att det inte finns något påvisat samband mellan depression och insjuknande. Och angående stress så finns det däremot tecken som tyder på att stress snarare kunde motverka cancer.

Visst har jag själv också funderat på varför just jag drabbades? Jag som aldrig har rökt en cigarett, inte är överviktig och i min sort av njurcancer finns ingen känd ärftlig faktor heller.

Kanske det ännu kommer att upptäckas en orsak? Sådär revolutionärt som på åttiotalet då upptäckten av sambandet mellan bakterien Helicobacter pylori och magsår upptäcktes. Det som på nittiotalet ledde till att man med hjälp av antibiotika kunde bota magsår och också sänka antalet fall av cancer i magsäcken. Marshall och Warren belönades med Nobelpris år 2005 för sin upptäckt.

I andra studier visade det sig att en positiv livssyn inte heller hade någon positiv påverkan på behandlingen av cancer. Fast att hitta något gott i varje dag och inte bli kvar och grubbla på hur det kunde varit, fungerar i varje fall för mig. Att jag tackar medicinen för den positiva utveckling min sjukdom haft, minskar inte på det faktum att jag numera gläds mer åt de små goda tingen i livet och förargas lite mindre åt saker som inte går min väg.

Leena
Publicerad 25.04.2017 kl. 20:19

Billy Elliot till Vasa

Kom på mig själv i bilen idag. Jag börjar inte gråta till varje sentimental låt då jag kör bil ensam nu längre. Ännu kanske för ett år sedan så blev även den mest oskyldiga låttexten för mycket för mig. Alla dessa högst banala sönderspelade låtar om olycklig kärlek typ ”can´t live without you” fick läppen att darra och tårarna att bränna i ögonvrån.

För att inte tala om att se på film utan att det låste sig totalt. Typ varje film har ju nåt inslag av död och elände och barn som förlorar sina föräldrar. Och så ville jag bara njuta ett par timmar av genuin verklighetsflykt. Billy Elliot var en riktig fullträff. Hade inte haft en aning om att det ingick en död mor i pjäsen då jag köpte biljetter för hela familjen för ett drygt år sedan. Så där satt vi och bölade stort alla på rad då Billy ”träffade” sin bortgångne mor.

Billy Elliot kommer att visas i höst i Vasa (på Vaasan Kaupunginteatteri). Förutom den då jobbiga scenen var det en väldigt bra musikal. Och rolig sådan också. Väl värd.

Leena
Publicerad 23.04.2017 kl. 15:50

Topp tre denna vecka

 

1. Mycket positiva nyheter från onkolog för en närstående. Precis som jag, har han också fått fantastiska resultat på den nya behandling som han får. Välkomnar honom i klubben för bäst i klassen.

 2. Mycket lyckad konsert i torsdags. Det är väl inget fel på att leva genom sina barn?

3. Frostfria nätter. Penséerna som jag modigt planterade ut för ett par dagar sedan är fortfarande vid liv.

 

Trevlig helg!

Leena
Publicerad 21.04.2017 kl. 23:42

Vill du lyssna på prat om cancer?

Påminner om att det ikväll kl 17.30 igen sänds ett avsnitt #prataomcancer på Radio Vega.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit i anslutning till programserien om då jag fick min cancer, om att leva med cancer och att prata om cancer.

Så det räcker för nu.

Leena
Publicerad 19.04.2017 kl. 14:47

Bara ett litet övertramp

Det var inte tänkt att jag någonsin skulle skriva om cancern. Framförallt inte på fb. Det bestämde jag mig för genast. Att inte göra. Det är inget som lämpar sig för de sociala medierna tycker jag. Sjukdomar, cancer, medlidande, självömkan.

Men så kom då dagen då jag var så förbannad efter ett läkarbesök att jag inte kunde hålla mig längre. Min redan spridda cancer, som opererats och nu behandlats i några månader hade bara fortsatt sin gilla gång och växt på ohämmat. Jag behövde utlopp för min frustration och det kändes som om jag behövde skrika och härja inför hela världen. Okej att min fb-värld inte är större än den minsta by i Österbotten. Men ändå. Så då blev det ett övertramp på fb.

Jag orkade och ville inte längre bry mig om hur det tolkades eller av vem det lästes. Eller egentligen önskade jag kunna ställa till det så mycket som möjligt bara för att. Det kändes mera effektfullt att skrika ut på nätet än på gatan. Vem ser en då? Vem stannar upp och lägger armen runt en och undrar hur läget är? Vad skulle du göra om du mötte en medelålders kvinna som skulle skrik-gråta ute på trottoaren? Eller hasa runt med tom blick. Snarare tar jag väl en vid båge runt och tänker mig att hon behöver ta sig samman på egen hand.

Så jag valde att skrika ut min frustration över läget som då tedde sig helt hopplöst, på fb. Med bara två ord.

Och vet du det lättade lite. På en gång. Bara att skriva ner det. Kanske också delvis för att jag gjorde något jag bestämt mig för att inte göra. Och att hela min lilla fb-by ställde upp för mig och stöttade mig värmde förstås.

Det som då tedde sig hopplöst har nu hunnit utvecklas i en mycket mer positiv riktning. Men under tiden som gått har jag skrivit av mig flera gånger. Den första gången här. Sedan här. Men nu senare också bland annat både här, här och där.

Så efter det första övertrampet var det kört. På samma sätt som det kanske är med andra saker som man bestämt sig för att inte göra. Har man en gång ramlat dit så är det inte så stor tröskel att göra det igen och igen. Framförallt om det ger en liten kick. Som av en drog. Men blir jag då bara kvar i det gamla? Det som varit. Uppfattad som den sjuka, som aldrig blir frisk, som skall behandlas lite annorlunda. Självömkande. Hur skall man prata om cancer utan att hamna i det träsket? Kan man det?

Leena
Publicerad 17.04.2017 kl. 14:09

Jag tror min lever sprängs

 

Kvällens tema #prataomcancer på Yle Vega handlar om att leva med cancer.

 

Mitt liv är numera som vilket liv som helst. Förutom att medicinlarmet går varje kväll 20.55. Tiden är noggrant anpassad så jag hinner innan filmen börjar kl 21. De dagar det kommer sevärd film på tv. Inte så ofta. Men medicinen tar jag oavsett film varje kväll och den är värd varje cent. Och det är väldigt många.

Men att konkret leva med cancer i sin kropp kan se ut såhär.

Vi är på väg ut med båt till stugan. Långt ute i skärgården. Åker med snurran för att den är snabbare. Det är en vanlig sommardag. Rätt svalt i en öppen båt och lagom med vind så att det stampar lite. Vi är påpaltade för vind och stänk. Jag har en dyna under rumpan och sitter på mittbänken för balansens skull.

Har tidigare i mitt liv läst om en olycka i en buss. Där en person som satt längst bak i bussen sprängde sin lever då chauffören inte i tid upptäckt ett farthinder, en stor bump i gatan. Precis så känns det för mig där i båten. Varje stamp känns det som om levern skall sprängas. Men inte bara som om levern sprängs, utan alla inälvor som finns under mellangärdet. Då de med all kraft dunsar upp och ner. Min man och barnen tycker jag blivit gammal och tantig. Det är väl ändå inte så farligt?

Ett antal månader senare. Mycket har hänt som vänt upp och ner på våra liv. Bland annat har en tumör stor som ett spädbarnshuvud opererats bort ur min bukhåla tillsammans med min vänstra njure.

Motvilligt går jag med på att sätta mig i en rib för att åka ut på sjön och titta på jollesegling. Operationssåret har läkt bra men jag kommer väl ihåg obehaget från tidigare båtfärder.

Vi kommer ut på vattnet och båten stampar sådär typiskt som motorbåtar gör. Leendet blir större. Inte bara över att se ungarna i sina jollar, eller att komma ut på vattnet igen. Allt känns som det ska. Ingenting dunsar omkring inom mig. Monstret är borta.

Leena
Publicerad 12.04.2017 kl. 11:09

Tänk så fel man kan ha

En lyckad tur till ett soligt Jyväskylä. Även den typiska finska småstadsarkitekturen kändes rätt inbjudande idag. En jobbresa som kändes som semester tack vare bästa vännen. Och det jobbmässiga var inte så illa det heller.

 

Mycket har hänt sen jag senast besökte Jyväskylä. Blev påmind om det då jag passerade apoteket på gågatan där jag två år tidigare köpt näringsdryck för att få i mig tillräckligt. Hade deltagit i ett nätverksmöte som cancerföreningen ordnade. Där envisades en läkare att säga att har man metastaserad cancer så talar man högst om månader. Tänk så fel han hade. Två, snart tre år, är mer än månader. Så det så. Kanske han borde fundera på att byta jobb?

För det gjorde jag. Trots ålder, trots cancer, trots deltid. Eller just därför? Och det har visst gått bra att byta jobb. Jag orkar visst lära mig nytt ännu. Tänk så fel jag hade.

Leena
Publicerad 06.04.2017 kl. 19:48

Så du kommer att dö nu?

Ikväll börjar en direktsänd serie i fyra delar om cancer på yle Vega, #prataomcancer.

I Hufvudstadsbladet stod det idag att de knappt hunnit få in lyssnarnas egna berättelser alls trots sitt upprop. Har Radio Vega helt missat i sin satsning? Är inte detta ett angeläget ämne egentligen? Eller är vi bara för blyga att tala om det? Eller vill vi inte, för att det är för privat? Eller är det så att i det akuta skedet räcker man inte till för att berätta och senare då läget lugnat sig vill man bara gå vidare med sitt liv och lämna det onda bakom sig?

Mig har det hjälpt att prata. Jag har varit öppen ända från början. Det är inte en hemlighet att jag hör till den tredjedelen av befolkningen som drabbas av cancer. Jag har hunnit tala med ett flertal professionella, med familj, vänner och bekanta. En sluten stödgrupp med andra insjuknade har varit otroligt stöttande i både med och motgång.

I något skede insåg jag att jag ville spara lite på mina närmaste. Det var ju lika drabbade som jag, fast på ett lite annat sätt. Mycket av mina funderingar kretsade kring familjen, barnen, och hur det skulle gå för dem. Då var det bra att kunna prata av sig hos någon utomstående. I det mest akuta skedet i ett samtal med min man och några socialarbetare funderade jag på hur min man skulle gå vidare utan mig och att jag inte ville godkänna vem som helst som bonusmamma till mina barn. Men då blev jag klart och bestämt nedtystad av proffsen. Och idag förstår jag ju att det inte var en rimlig diskussion att föra. Fast den kändes väldigt relevant för mig just då.

Jag bestämde mig snabbt för att vara egoist och vägrade prata då det kändes så. Så jag lärde mig säga att jag inte hade lust att prata om det. (Och jag ber här offentligt om ursäkt om jag varit otrevlig och snoppat av dig.) Men oftast har jag berättat och talat då någon velat lyssna. Jag tror det aldrig kan vara fel att fråga hur någon mår. Oavsett om man är frisk eller sjuk. Det tyngsta var att möta dem som inte frågade alls. Bara tystnad. De som låtsades som om inget hänt.

Det finns ju inga dumma frågor. Jo en då kanske: -”Så du kommer alltså dö nu?” I det akuta skedet jag befann mig i då, blev jag så arg, för jag ansåg inte att hen hade rätten att prata om döden med mig. Jag svarade att alla kommer vi att dö. När det sker, vet ingendera av oss.

Nu skulle jag vetat bättre. Jag skulle inte dö. Varken då eller nu. Jag vill och skall leva länge ännu.

Leena
Publicerad 05.04.2017 kl. 15:57

Mamma vad är en tumör?

 

 

Yle Vega har startat en kampanj som de kallar #prataomcancer.

Här är början på min historia.

Det var sommaren 2014. Mitt vänstra ben krånglade. Att klättra upp för backen på landet var jobbigt. Det var tufft att hoppa i och ur båten då jag hade känslan att benet inte höll, att det skulle vika sig under mig. Minns väl då jag vaknade mitt på natten på stugan av att det värkte i benet. Jag låg och oroade mig, för det gör man då man vaknar på natten. Tänk om jag fått Borrelia? Det låg nära till hands. Det värkte ju både i knät och höften och däremellan ända ner till foten ibland. Men det stämde ändå inte riktigt.

Skolstart och jobbstart i augusti. Jag cyklar som vanligt min väg till jobbet. Jag har en vecka tidigare varit och visat upp mig för arbetshälsovården. Då fick jag värkmedicin och en salva för utvärtes bruk för att lindra värken. På vägen hem fixar jag inte uppförsbackarna på cykel längre. Måste kliva av och gå. Min man tvingar mig kontakta hälsovården igen. Jag får remiss till magnetröntgen. Ännu samma morgon tvekar jag om jag skall gå. Undersökningen är dyr och det kändes ju bättre för tillfället igen i benet. Kanske det ändå bara är en inflammation som nu börjat läka?

Alla som varit på magnetröntgen vet att det tar sin tid. Jag ligger där och lyssnar på den klassiska musiken som jag valt. Så blir det mera aktivitet bakom glaset. Läkaren kommer in och talar om för mig att han sätter i en kanyl för lite kontrast. Bara för att kunna se bättre. Jag blir glad. De har hittat nåt. Det finns en förklaring. Jag kanske inte är hypokondrisk trots allt.

Efteråt i väntrummet träffar jag den manliga skötaren. Jag betalar, men nyfiken passar jag också på att fråga vad de hittat. För jag förstod ju att de sett nåt. Han svarar undvikande, men ber mig vänta. Jo, jag kan komma, läkaren kan träffa mig genast. Jag kommer in i hans rum som mest användes som kontor verkade det som. Det var rätt mörkt. Jag får sätta mig på en stol invid en brits som inte verkade blivit använd på länge.

Du har en tumör säger han allvarligt. Jag fattar ingenting. Tumör, tumör, tumör. Jag tror han upprepar ordet fyra gånger innan jag förstår vad han säger. Mer av samtalet minns jag inte. Frågar om jag kunde få se. Vi går ner till källaren där det står en massa datorskärmar. Han pekar och visar. ”Här är en och här är en annan.” De är tydliga. Stora som pingisbollar. ”Dessutom är de här små prickarna också suspekta.” Jag har sett nog. Jag är inte hypokondrisk.

Jag traskar iväg längs gatorna mot metron. Gråtande. Jag ringer och ringer men min man svarar inte. Jag blir arg. Varför svarar han inte nu då jag som mest behöver honom? Gråter hela vägen hem. Jag har en tumör förklarar jag för barnen som redan är hemma. Min yngsta son som samma dag fyller elva undrar: Mamma, vad är en tumör?

 

Fotnot: Numera svarar min man alltid i telefonen då jag ringer, oavsett vilket möte han är på.

Leena
Publicerad 03.04.2017 kl. 16:49

Lugnet mellan stormarna eller lugnet efter stormen

 

Stormen kom med besked då i augusti 2014. Den pågick rätt länge för att vara en storm, men nu har den då verkligen bedarrat. Fritjof skriver om lugnet mellan stormarna i HBL-kolumn idag 28.3. Från sin synvinkel.

Jag föredrar lugnet efter stormen.

Det som har förändrats är att tidsperspektivet har blivit lite kortare än innan stormen. Åtminstone jämfört med Ellen som planerar sin 100-årsdag. Eller för att beskriva det lite mer kliché-artat; att jag inte tar det mesta för givet längre. Och njuter av det jag har. Sol, familj, vänner, kärlek. Allt det som blev så tydligt under de stormigaste dagarna.  

Men horisonten, den mörka, syns inte just nu från där jag är. Där är så mycket i vägen. Framtiden med allt vad det innebär. Och tänker det komma en till storm så klarar vi den med. Vi gjorde ju det en gång. Nästa gång är vi bättre förberedda och bättre rustade. Vi har övat på att reva, vi har extraproviant nerpackat, regnkläder och flytvästar med. Jag är full av tillförsikt. Varje ny dag är en vinst. Varje ny dag går vetenskapen framåt. Snart räknas även metastaserad njurcancer i kategorier kroniska sjukdomar som man kan leva länge med. Som vem som helst. Lite som HIV-behandlingen har utvecklats sen åttiotalet. Och varje dag kommer jag närmare det målet.
Leena
Publicerad 29.03.2017 kl. 07:59

Lakrits, salmiak och cancer.

 

 

Jag är väldigt förtjust i salmiak och lakrits speciellt sådär i vågor. Lite som graviditetscravings för såna som upplevt det. Men så kom den här cancern och då tänkte jag att nu är det bara att äta precis det som jag är sugen på, så länge det varar. Livet.

Men länge, länge var jag inte sugen på nåt att äta överhuvudtaget. Där låg jag på soffan med godiset inom räckhåll, men ville inte ha! I det skedet kändes en månad som en lång tidsenhet för att inte tala om fyra år, som jag hörde nån hade överlevt med samma njurcancer. En evighet i ärlighetens namn. Nu har det gått lite drygt två och ett halvt år. Matlusten är det verkligen inga problem med längre. Och fyra år till känns igen nästan som för givet. Tack vare Afinitor som varit med i mitt liv nu i drygt ett år. Den gillar jag egentligen lika mycket som godis, fast på ett helt annat sätt. Mera gilla som i tacksamhet och kärlek. Typ. Fast den smakar dessutom lite söt i munnen också innan den sväljs. Men numera har jag övat såpass mycket på att svälja tabletter, att jag sällan hinner känna smaken längre, och så har det inte alltid varit kan jag lova. Kommer ihåg mig som liten flicka då jag av någon anledning ordinerats en antibiotikakur, tror jag det var. I tablettform. Något så förfärligt. (Två av mina barn förstår precis vad det innebär att ha svårt att svälja tabletter.) Men jag fick en hel chokladplatta som plåster på såren. Och som den beslutsamma och ståndaktiga unge jag var då (det här är alltså mycket länge sedan) så belönade jag mig själv med en (1!) chokladbit efter varje svald tablett. Det var nåt att kämpa för.

Men en sak gör Afinitor med mig som inte är lika bra. Den höjer mitt blodtryck såpass att jag måste medicinera för det. Och inget ont med det. Det kan man leva med. MEN, det betyder att jag nu lovat mig själv att sluta äta lakrits och salmiak. Okej att också påtryckning från ffa min äldsta dotter och far haft viss betydelse. För det skulle väl vara för onödigt att bli tvungen att avbryta behandlingen för att man inte fixar biverkningarna. Eller vad värre, dö i nån hjärt-kärlkomplikation nu då det ser så lovande ut. Ja det skulle vara värre.

Lyckades idag leda mig förbi en saltochblandat-påse i butiken efter att jag först stått längtansfullt och tittat på den lite för länge. Så får det bli nu. Så måste det bli nu.

Leena
Publicerad 24.03.2017 kl. 11:49

En sista resa till Californien

 

Jo jag tänkte på vilket stöd man får som cancersjuk här i landet. Inte unikt för Vasa, men kanske unikt för landet om man då tänker att från Vasas perspektiv också Sverige skulle ingå.

Inte bara medicinskt, utan nu är jag mer inne på andra förmåner. Såsom min jumpa.  En hel termin ledd gymnastik för en spottstyver genom cancerföreningen. Vi talar inte här om nån hårdträning utan en sal full med pensionärer i diverse mjuksibyxor och yllesockor. Och en kvinna har ljusgul fleece från Kalifornien. Som inhandlats där efter avslutad cancerbehandling. På resan som skulle bli den sista.

Efter bästa förmåga försöker vi nu hitta våra små inre muskler. Vår 60plus-åriga ledare i en 20-årings kropp talar och visar oavbrutet om för oss vilken muskel som vi borde känna jobba. Böj knäna, känn tårna, kläm ihop låren, spänn rumpan, in med naveln, andas in, andas ut, bröstkorgen stiger, axlarna sjunker. Små rörelser. Långsamt. Vi böjer och sträcker och viftar lite hit och dit och snart står vi där i våra pensionärskroppar lite stoltare med lite bättre hållning än tidigare. Tills vi får sträcka ut oss på mattorna för avslappningen. Och jag lovar att det inte bara är jag som somnar. Igen.

Leena
Publicerad 20.03.2017 kl. 18:58