På jobb med cancer

Då var det ivägskickat. Mitt inlägg till cancerföreningens blogg, som jag nämnt tidigare. Deras blogg är mestadels på finska, men nu blir det ett till inlägg på svenska där, hoppas jag. Vet inte ännu om(?) och när det publiceras, så ni får ge er till tåls ännu. Kanske en onsdag, inom en nära framtid.

Deras pågående bloggserie handlar om jobb och cancer; Terveisiä työelämästä / Hälsningar från arbetslivet. Jag har inte behandlat jobb här på min blogg tidigare (förutom att jag tangerat det i ett inlägg här), så det blev en hel del frågor men färre svar, och jag känner mig egentligen inte så väldigt mycket klokare ändå. Var platsar jobb in i meningen med livet egentligen?

Leena
Publicerad 17.11.2017 kl. 11:27

Gårdagens inlägg väckte debatt

 

Många reaktioner blev det på gårdagens inlägg (bl a på passligts sida på fb). Så naiv är jag att jag blev rätt överraskad. Hade inte trott att det skulle generera så många kommentarer som det gjorde och att så många av dem skulle vara för eutanasi.

Jag blev också lite beklämd. Inte för att många var av annan uppfattning, utan för att ni upplevt sådana händelser att ni utan vidare och med en självklarhet talar för eutanasi. Så lyckligt lottad är jag att jag inte har någon sådan egen erfarenhet.

Däremot att det är en komplicerad fråga är ingen överraskning, vilket ledde till fina och värdefulla diskussioner med både barnen och mannen här hemma. Tack för era kommentarer!

Leena
Publicerad 14.11.2017 kl. 08:38

Eutanasi är inget för mig

 

Så skriver läkaren Kyösti Korhonen i ett debattinlägg i söndagens HS. Jag håller så med om allt han skriver och skulle känna för att bara översätta hans insändare hit.

Jag har hunnit läsa många olika artiklar om eutanasi i tidningarna på sistone, nu då ämnet är aktuellt här i Finland på grund av ett medborgarinitiativ. De som talar för eutanasi nämner olidlig fysiskt lidande som ett argument för initiativet. Även olidligt psykiskt lidande som ensamhet, hopplöshet, beroende av andra och att förlora sitt mänskliga värde har diskuterats i sammanhanget. Men vem kan definiera dessa? Blir inte gränsen suddig mellan det som definieras som olidligt eller det som är en del av livet? Vem skall kunna dra en sådan linje både generellt sett och i varje enskilt fall?

Precis som jag lider Korhonen också av kronisk cancer, men båda älskar vi livet. Oavsett hur det kommer att te sig litar jag på att det kommer att finnas både medicinsk och medmänsklig hjälp om och då jag behöver det. Livet är för värdefullt för att jag skulle vilja korta det en endaste sekund.

Leena
Publicerad 13.11.2017 kl. 08:40

Jag är inte ensam

Blogglivet, precis som det vanliga livet går upp och ner. Ena dagen känns det som att vandra i sumpmark och nästa dag känns det som om jag springer fram med mina stavar. Nu springer jag.

I begynnelsen tänkte jag mig inte alls att jag skulle gå ut med sjukdomen på sociala medier. Fast bland vänner och bekanta och på jobbet var det klart att jag var öppen om cancern ända från början. Men sedan barkade det. Först bara med ett par desperata ord på fb, efterföljt av en lång rad utlägg här på bloggen. Tänkte och skrev, att finns det en endaste person jag kan hjälpa genom att skriva så är det värt det.  Hade själv dålig framgång då jag letat bloggar om cancer och saknade verkligen positiva berättelser om och av andra i samma situation.

Här och nu kunde jag egentligen sluta blogga. För jag har nått mitt mål. Det roligaste med bloggandet. Då någon tar kontakt, kommenterar och frågar. Först var det några vänner som tyckte de fick hjälp med att förstå och bemöta andra cancersjuka i deras närhet. Sedan dess har helt okända tagit kontakt. Bloggen min lär hjälpa under sömnlösa nätter (det här tycker min familj är otroligt roligt att min blogg fungerar som sömnmedicin). Jag har fått kontakt med nya underbara personer som så att säga sitter i samma båt. Som känner igen sig. Som frågar om erfarenheter. Som känns som mina vänner. Jag är inte ensam.

Och idag blev jag tillfrågad att skriva ett blogginlägg hos cancerföreningen. Hur coolt är inte det?

Leena
Publicerad 08.11.2017 kl. 20:51

Något som ruskar om mig

Oj, vad lätt det är att hamna i negativ tankespiral. Att vakna då det fortfarande är mörkt vilket inte betyder att det är tidigt utan bara det att det är mörkt. Att inse att det är måndag. Att villa ligga kvar under täcket där det ännu är varmt. För nu är det kallt nästan jämt. Jag avskyr att frysa och nu känns det som oavsett hur mycket jag klär på mig så är det lite kallt om inte i hela kroppen så åtminstone i fingrar eller tår. Benet värker trots att täcket är varmt. Ingen riktig jobbinspiration och allt känns bara rent utsagt tråkigt. Att bara fortsätta samma klagan är busenkelt.

Men så händer något som ruskar om mig.

Jag får veta att en ”cancerkollega” fått dåliga besked. Jag känner väl igen de mediciner som inte längre har någon effekt på hans sjukdom eller som hans kropp inte tål. Hans behandling har avbrutits och nu är det bara symptomatisk behandling som gäller. Läkaren har gett honom ett par månader (klantig läkare som ger tidsprognoser, morrar jag för mig själv). Vad säger man då? Supersvårt att hitta de rätta orden, men bättre med något än inget alls. För att tystnad är det värsta.

Blir tvungen att vända på steken och få syn på det jag har och inte det jag saknar. Att njuta av cyklingen i solen till jumpan. Att ha ett jobb. Att se framemot sik till middag som familjen fiskat. Att gosa ner sig under en yllepläd i soffan med en kopp varmt te. Att ännu ha mediciner som inte bara funkar utan även gjort underverk. Att det finns något att glädjas för varje dag.

Leena
Publicerad 06.11.2017 kl. 17:57

Återta kontrollen över min kropp

För dem som inte vet så dras jag med metastaser i höften som har påverkat mitt gående så att jag numera haltar fram. Föga smickrande, och tidvis mycket enerverande, främst för mig själv. Har gjort det mer eller mindre i tre och ett halvt år nu. Som ni förstår så är kroppen nöjd då den hittar ett sätt att röra sig som inte smärtar, men sedan blir den missnöjd för att andra ställen börjar strama och ta ont istället.

Men jag har flyt nu. Det känns som om jag börjar ta kontroll över min kropp igen. Nu talar vi alltså om små steg som knappt någon annan än jag kan se och känna. Förutom min fysioterapeut då.

Jag har nämligen haft glädjen, bokstavligt talat, att få träffa den bästa fysioterapeuten i Vasa. Det finns säkert många bra men för mig är hon bara bäst. Hon är lyhörd men entusiastisk, peppande och har knåpat ihop ett litet träningsprogram till mig så det känns som om jag plötsligt har en egen PT. Lite Californien-stuk mitt i mörka hösten.

Träningsprogram är inte längre enbart streckgubbar ritade på papper utan små filmsnuttar där vältrimmade kvinnor (ja, hittills har det bara varit kvinnor) gör övningar oavbrutet. De blir aldrig trötta.

För mig nu handlar det främst om stretching av muskler och ligament som glömt bort ordet elasticitet. Men det ger resultat. Jag har blivit lite mindre stel, kan igen vända mig om och se bakåt då jag cyklar och kör bil, vilket är positivt inte bara för medtrafikanterna. Har blivit pyttelite starkare också. En glädje och stor inspiration med att börja från ett så lågt utgångsläge är att träning såhär i början ger så snabba resultat. Nyss hemkommen från fysiatrin är jag nu megapeppad på att fortsätta träna och återta kontrollen över min kropp igen.

Tidigare publicerat i samma ämne: kroppsfixering och sund kroppsfixering.

Leena
Publicerad 31.10.2017 kl. 17:59

Den ofantliga bloggvärlden

Minns för tre år sedan då den akuta krisen av mitt insjuknande hade lagt sig och jag var redo att läsa och lära mig mera om min sjukdom, men också hitta andra i samma situation som bloggade om det. Får väl lov att säga att det inte var så uppmuntrande läsning. Inte bara för att jag inte hittade någon annan med just njurcancer, men det som slog mig var att de som öppet och ärligt skrivit om sin sjukdom hade slutat, för att de avlidit. 

Senare tar jag nya tag och letar efter bloggar som skrivits av lite äldre personer. Inte så gamla som Dagny, 105 år, men medelålders med en livssituation som mera liknar min egen. Bloggvärlden kryllar av ungdomar och föräldralediga mammor som presenterar dagens outfit, sina måltider, delar med sig av sina förlossningsberättelser och sitt småbarnsliv. Inget fel på det om man är rätt målgrupp så att säga. Och visst finns det de som skriver lysande om sitt småbarnsliv t ex. Sebastian Holmgård på Pappamonologerna, tyvärr inte så ofta numera, men med stor värme och mycket humor. Också Amanda Audas-Kass, en yngre mamma, skriver väldigt trevligt och med mycket värme om livet med sina småbarn. Såpass bra att hon nyligen utgivit en bok om det.

Men vill man läsa mera om livet efter en cancerdiagnos kan man klicka in hos Ann som öppet berättar om sina tankar kring sitt liv med livmodercancer, eller en mogen skribent som nyligen drabbats av bröstcancer men tidigare har skrivit väldigt insiktsfullt om sorgen efter att ha förlora sin man.

Då och då uppdaterar också Nöjd i Nykaabi på dialekt, med hjärta och glädje bland annat om sin åldrande mor och om flytten tillbaka till Österbotten.

En svensk storbloggare har jag periodvis följt redan innan min och hennes dotters cancerdiagnoser. Lotta i Sverige har en feelgoodblogg med mycket vackra fotografier främst från hennes trädgård på landet men hon delar också lite tankar om hur det är att vara mamma till en cancersjuk dotter.

Har du vaskat fram några bra bloggar i den oändliga bloggvärlden som du kunde tipsa mig om?

Leena
Publicerad 30.10.2017 kl. 10:37

Sund kroppsfixering

Efter mitt inlägg här om kroppsfixering har jag fått lite vänskapliga smågliringar om min ”fetma”, kroppsfixering och att jag kanske borde hoppa över den andra kakbiten. Med den tydliga glimten i ögat.

Men så har jag också fått en kommentar med mycket insikt. Av en som talar av erfarenhet. Att det där med att sakna sin tidigare kondition och sikta mot mera muskelstyrka ju är ett tydligt och positivt tecken på att känna sig frisk. Att vara beredd att satsa igen och tro på att man kan. Att återigen ställa nya mål också fysiskt. Steg för steg höja ribban igen.

Just så är det ju.

Under den mest akuta behandlingstiden uppmuntrade proffsen att röra på sig i mån av ork. Att lyssna på kroppen och också låta den vila och återhämta sig så mycket den begärde. Då var det inte rätt läge för att höja kondition eller styrka. De råden var lätta att följa.

Minns också väl näringsterapeutens blick som hon spände i mig några dagar efter den stora operationen. Hennes ord om att nu var det allvar. Nu fick jag inte tappa mera vikt. Lättare sagt än gjort då det kändes som om aptiten hade följt med den bortopererade njuren.

Men nu som sagt känns det som om jag inte längre bara är glad att ha återfått min vikt (och lite till) utan vill mer. Vill bli starkare, smidigare och uthålligare igen, måhända med pyttesteg, men iallafall.
Leena
Publicerad 29.10.2017 kl. 12:47

Kroppsfixering

Vi äger ingen våg. Jo en köksvåg, men ingen man väger människokroppar på. Därför brukar jag stiga upp på en våg varhelst jag ser en. Väldigt sällan med andra ord. I väntrummet på sjukhuset innan senaste kontrollen fanns det en våg. En som printade ut ett kvitto på hur mycket man väger. Det var flera kilo mera än min vikt som jag hållit under alla mina friska år. Så länge som jag kan minnas. Ingen överraskning egentligen för visst har kläderna som följt mig från nittiotalet börjat strama runt midjan. Men ändå, nu är det svart på vitt. Ett kvitto i handen på att fettet samlats.

Min man säger det som en lojal husband skall i en situation som denna. Han vill inte påminnas om en för tunn figur, för det betyder sjukdom. Allvarlig sjukdom. Visst fanns det tider då vi skojade med min väninna om att dela på fettet. Hon ville minska lite, jag behövde öka. Båda, tror jag, har nått sina mål nu. Med råge.

Dottern överhör ett samtal angående detta och konstaterar att det där med kroppsfixering verkligen inte bara är förunnat ungdomar. Skäms lite. Framförallt för att det verkligen inte är så att jag är för tjock. Det är inte fettet egentligen som jag stör mig på, utan avsaknaden av muskler. Jag gillar inte att det sitter en degklump där fram, med gropar på sidorna där det tidigare funnits starka muskler, och på toppen av detta ett riktigt långt ärr, i formen av ett L, som gör hela paketet lite förvridet.

Jag saknar min tidigare unga friska kropp som jag kunde lita på. Den som orkade springa, hoppa, rida, bestiga berg och skida. Den som höll balansen fast underlaget var utmanande. Den starka, smidiga, uthålliga och hållbara.

Jag har i ungdomen bestämt  att jag sannerligen skall vara en av de där friska och starka tanterna som håller sig i trim. Som trots ålder orkar och är starka och smidiga. Dags att ta tag i saken och göra något. Ännu är jag ung.

Leena
Publicerad 25.10.2017 kl. 17:38

Hela Svenskfinlands canceransikte?

 

Har blivit mycket cancersnack på sistone. Men så är det ju rosa bandet månad också. Ibland tänker jag att det blir lite för mycket. Cancern är ju sist och slutligen en sån liten del av mitt liv nu längre. Eller åtminstone vill jag det.

Någon gång har det slagit mig att det här är rätt absurt, att ge cancern ett ansikte. Förr var jag ”hon med det lockiga håret”. Eller bara ”hon med håret”.  Medicinerna (och åldern?) har ändrat på det, så mitt hår är numera rätt rakt. Så nu kanske det blir ”hon som har cancer” istället? Tänker på alla dessa som drabbas och som väljer att hålla det hemligt bara för att inte bli stämplade som sjuka. Den där skillnaden mellan att ha cancer och att vara cancer.

Men å andra sidan försöker jag verkligen visa att ett liv med cancer inte behöver vara så annorlunda. Lite klokare har jag blivit tror jag. Fått mera empati för andra. Uppskattar och är mer tacksam för allt det jag har. Tar inte på samma sätt allt för givet längre. Klyschor kanske, men för mig är det verklighet.

Så att vara ett canceransikte kanske inte är så tokigt, om det är så att mitt ansikte gör cancern mindre skrämmande och inger hopp till både drabbade och anhöriga.

Leena
Publicerad 08.10.2017 kl. 15:16

Rosa bandet grönsaker

Efter ett år i Vasa lyckades vi äntligen ta oss till Kodials gårdsbutik som säljer kravodlade grönsaker.

Hade köpt deras morötter i butik tidigare och de är bara de godaste. Nu blev det dessutom lite kålrot och rödbeta som vi skall steka till lammet imorgon. Men det bästa var fänkålen som hon skördade åt oss direkt ur landet. Kände knappt igen den med sina stora plymer av dilliknande blad och alltihopa kan användas. Lär inte vara så svårodlad heller. Den skall vi ha till siken som vi fiskade på Gåsgrund senast. Siken tinar nu sakteligen i kylskåpet och fänkålen steker och kokar jag ihop ikväll med lite vätska, vinäger och oliver till ett supergott tillbehör.

Om du inte har möjlighet att handla direkt från gård så kan du väl passa på att ladda hem lite rosa bandet grönsaker. Såg att det finns bl a fiskbiffar och kravtomater med i rosa bandet kampanjen i år som är i full gång nu. Eller rosor om man vill unna sig lite lyx.

Kodial deltar också i Rekoringen här i Vasa. Kunde kanske tro att detta var ett samarbete, men inte.

 

Leena
Publicerad 07.10.2017 kl. 13:27

Lilla cancerskolan, tredje och sista delen.

 

Eller åtminstone sista episoden för nu.

På tåget igen. Efter en på sitt sätt intensiv dag.

Beslöt att vara hurtig och promenerade de dryga tre km till sjukhuset. Ylletröjan och ryggsäcken gjorde det till en rätt svettig promenad och stopet med vatten innan undersökningen var inget problem idag. I omklädningen ångrade jag däremot att jag inte tagit med det ombyte jag övervägde i morse.

Röntgenundersökningen med kontrast gick även det som en dans. Där tror jag att både avslappningsövningarna på gympan och er peppning (på fb och annanstans) hade sin beskärda del. (Kanske lite också för att jag bad dem spruta kontrasten långsamt så det inte svider.)

Min onkolog var sen som vanligt. Jag hann jaga upp mig en hel del under den extra halvtimme jag väntade, men också tala med en kvinna som levt med sin njurcancer redan i nio år. Det ni. Något att ta efter.

Sedan fick jag positiva besked. Och jag kunde andas igen. Cancern är fortfarande under kontroll och medicineringen fortsätter som tidigare. Lite biverkningar kan skönjas, men det lovade min onkolog ta hand om, den dag det behövs. Så det blir lite tätare kontroller nu pga det.

Träffade också min vän röntgenläkaren vilket jag är glad över. Plus bonus var cafésällskap med en god vän nu ikväll. Kronan på verket.

 

Tidigare delar i serien:

Lilla cancerskolan, del 1

Lilla cancerskolan, del 2

Leena
Publicerad 05.10.2017 kl. 21:40

Lilla cancerskolan online

Idag får du vara med där det händer.

Sitter nu på tåget, har slumrat till mellan Parkano och Tammerfors, har ätit min medhavda frukost och konstaterat att vår råa lingonsaft verkligen har äkta smak av lingon.

Dagens utmaning är att inte känna sig alltför hungrig fast min röntgentid är vid lunchtid och jag måste vara oäten två timmar innan det. Så du ser. Det kanske jag klarar?

Har nu tid att bli lite spänd och nervös inför dagen. Utan egentlig orsak. Har lite småkänningar i magen av nervositet och sån där svaghetskänsla som jag får i benen då jag tycker nånting blir lite läskigt. Kommer ihåg undersökningar då den intravenösa kontrastvätskan svidit så att jag haft lust att skrika högt. Men så högt finns väl inte att de bakom glaset skulle höra tror jag. Och obehagskänslan då man känner den där metallsmaken i munnen och känslan av att kissa på sig. Inget jag ser framemot. Som tur är det snabbt överstökat.

Hoppas nu att min vän röntgenläkaren är på jobb idag. Kanske hon hinner säga hej?

Leena
Publicerad 05.10.2017 kl. 10:12

Lilla cancerskolan

 

Dags för tremånaderskontroll, som faktiskt är en fyramånaderskontroll.

Så igår var det blodprovstagning. Tre rör. Generella infektionsvärden, lever och njurvärden kollas upp. Bland annat. Och så mina kolesterolvärden och sköldkörtelfunktionen som min cancermedicin påverkar. För att se om den korrigerande medicineringen ligger på rätt nivå. Det här kan jag göra hemma i Vasa. På cykelturs avstånd.

Sen är det bara att vänta. Det här är vanligtvis den jobbigaste tiden för alla cancerkroniker. Att vänta på resultat.

Jag är lyckligt lottad nu och har haft grymt flyt med min senaste cancermedicin. Det senaste ett-och-ett-halvt året har jag mått jättebra och medicinen har haft bra effekt. Så jag oroar mig inte nu. Såpass chill är jag att jag skall åka ensam ner på kontrollen på torsdagen. Där blir det dags för ct-röntgen och träff med min onkolog. Ja, precis så bortskämd är jag så jag får träffa onkologen samma dag som jag varit på röntgen. Det är en lyx för oss som bor lite längre bort. Det vanliga protokollet är att röntgen tas ca en vecka innan läkarbesöket. Så det blir inte mycket vänta tid för mig. Skönt. Sedan ser jag framemot en ny lång bra period igen tills nästa gång.

Tills dess.
Leena
Publicerad 03.10.2017 kl. 22:23

Du räddade min dag

Fick ett meddelande idag. Av en obekant person, men ändå en person som jag redan tycker jag känner lite. Hon räddade min dag, kanske hela veckan.

Jag har varit lite gnällig då min man varit bortrest och jag tycker det är för mycket här hemma som jag inte hunnit med. Tvätt, disk, städning och jobb.  Även sånt jag gillar som bär och trädgård har känts för mycket nu. Eller snarare det att jag inte känt att jag kunnat prioritera det, då andra saker blivit lidande. Sådär som det kan vara ibland. Kanske lite för lite sömn (dvs kanske bara sju timmar istället för mina nio som jag helst vill ha) som gör att jag inte tyckt att jag orkar med.

Skrivandet och bloggandet ger oftast tillfredsställelse, men t o m där har jag nu känt att det ändå inte är någon som bryr sig, så varför skulle jag sätta så mycket av min tid på det? Att det skulle vara bättre att jag prioriterade min tid på bättre eller åtminstone andra saker. Saker som ger resultat. Saker som gör skillnad.

Så du kom i nödens tid. Har sagt någon gång då jag började skriva, att om jag kan vara till hjälp och stöd för bara en enda person så är det värt det. Du är värd det.

 PS. Ännu blommar rosorna.

Leena
Publicerad 29.09.2017 kl. 11:12

Innan jag dör

Den här bucketlistan som jag hittat på sevendays känns inte längre så relevant som för sisådär tre år sedan, men jag har hunnit tänka en hel del kring temat, skall jag medge.

Varsågod, här kommer min första blogglista:

Innan jag dör:

    Hit vill jag resa: Till Japan för att se körsbärsträden blomma, men efter snack med psykolog insåg jag att eftersom pengarna inte räcker till exotiska resmål, så kan man också uppleva körsbärsblom t ex i den Japan-inspirerade parken i Kasberget i Helsingfors. Samma gäller cykeltur i Skåne på våren då äppelträden blommar. Äppelodlingar finns också på närmare håll. Och elcykel.

    Det här vill jag äta: God mat varje dag. Hemodlat, självplockat, egenhändigt fiskat. Och laktosfri mjölkchoklad. Framförallt hoppas jag att jag får behålla min aptit ända tills jag dör.

    En artist jag vill se live: Svår fråga, har ju redan sett KAJ...

    Det här vill jag uppleva: Vill uppleva barnen bli vuxna och se dem klara sig på egen hand. Önskar också att jag ännu får uppleva många gemensamma äventyr med familjen, kanske bröllop, eventuellt barnbarn. Vill också få uppleva ett liv på tumanhand som vi med jämna mellanrum fantiserat om och längtat efter sedan barnen var små.

    Ett språk jag vill lära mig: Imponerad av folk som kan teckenspråk. Det skulle vara häftigt att kunna, sådär flytande. Och kunna ta till som hemligt språk.

    En sport jag vill prova på: Är nog för feg för att prova några extremsporter. Skulle vilja vandra igen. Långt.

    Här vill jag bo: Just nu vill jag gärna bo kvar i Vasa. Men om det av någon orsak blir aktuellt med annan ort så är jag anpassningsbar. Mitt hem är var min familj är.

    Den här boken vill jag läsa: Finns så mycket bra böcker. Kanske en ny bok av Ann-Louise Bertell?

    En kraftansträngning jag vill klara av: Gärna en flerdagars långvandring i fjällnatur.

    En utmaning jag ska klara: Det ovanstående kunde vara tillräckligt utmanande numera.

    Ett äventyr som jag vill vara med om: Många, många fler äventyr med familjen till sjöss och på land. Eller var det nu kan vara.

    Det här vill jag äga: Jobbar med mig själv främst så att jag skulle äga färre saker. Ville ha en egen häst och i samma veva som min cancer blev diagnosticerad så köpte vi vår första häst. Men förutom det kanske en kompletterande elektrisk grästrimmer? Eller ett par teleskopvandringsstavar?

    Ett jobb jag vill prova på: Har under mitt liv funderat både på landskapsarkitekt och barnmorska. Knappast aktuellt.

    Ett mål med min hälsa: Att hålla cancern under kontroll länge, länge.

    En person jag vill träffa: Har någon gång funderat med en matematiskt mer begåvad person än jag, hur många personer man kunde hinna träffa under sin livstid. Det var sist och slutligen en mycket liten bråkdel av jordens befolkning. Så de viktigaste personer jag vill träffa är mina vänner och kanske några nya. För blyg för att träffa kändisar. Men skulle gärna ha träffat min morfar.

    En restaurang jag vill äta på: Har drömt om att åka på matresa och äta på olika Michelinkrogar ute i världen. (Det här borde väl läggas till i resmålen?) Men den matturnén får bli sen då när bloggen är så stor att samarbetspartners skickar mig runt världen för att recensera maten.

    En känsla jag vill få känna: Det skulle kanske vara att kunna springa och hoppa igen då, utan att det känns.

    Det här vill jag skapa: Jag gillar att skapa i det lilla, så småningom, sakta mak, en liten oas i vår trädgård.

 

Leena
Publicerad 26.09.2017 kl. 20:46

Botemedel?

Måste bara ta upp det här jag läste om; bot mot överkänslighet (mögel, el, mat, you name it) i HS 4.9 2017. Det finns nu ett program utvecklat av kanadensaren Annie Hopper, genom vilket man själv kan programmera om sin hjärna så att den inte överreagerar på olika stimuli. Mycket intressant! Nästan så jag önskar att jag hade någon överkänslighet bara för att kunna prova om det kan funka. (Önskar det på samma nivå som jag önskade att jag hade glasögon som ung för att se äldre och klokare ut). Må vara att folk nu protesterar mot att man förminskar deras symptom till att vara hypokondri, och det vet jag att den oron inte är kul (kolla här).

Snubblade också över Helena Miranda, smärtläkare, som skrivit en bok om hur man kan bemästra sin smärta (Ota kipu haltuun, 2016, bara på finska ännu vad jag vet). Där hon konstaterar att smärtan inte sitter i knät (eller var det nu kan vara) utan i hjärnan. Lite samma idé som med överkänslighetsgrejen alltså. Med olika sätt kan man bemästra smärtan genom att utnyttja kroppens egna endorfiner, göra och tänka på saker man gillar, lyssna på musik, röra på sig och vara i naturen t ex. Har nu varit till biblioteket och lånat boken, bara för att se vad detta egentligen kan vara. Tänk om jag kunde hitta nya verktyg som gör vardagen ännu roligare?

 

Leena
Publicerad 05.09.2017 kl. 19:57

Det var för jävligt

Då vi flyttade till Vasa var en av fördelarna att vi skulle komma närmare våra föräldrar. Efter många år utomlands och liv på långdistans, då varje besök var ett smärre projekt med packning och övernattning, så kan vi nu bara studsa in och ut hos varandra. Vilken glädje för oss alla.

Då jag för tre år sedan fick min diagnos, den, då det blev klart att hela jag var invaderad av monstret, och jag ringde, undrade mamma om de skulle komma. ”-Nej, nej, det behövdes inte”, tyckte jag. Inget blir väl bättre av det? Inte behöver ni sätta er och köra hela vägen från Österbotten till Helsingfors. Det här går nog vägen.

Jag kommer inte ihåg längre om jag pallade mer än någon timme innan jag ringde upp mamma igen. Jag tror inte jag sa mer än: ”Kan ni komma? Det här är för jävligt”, då satt de redan i bilen för att köra de fyra-fem timmarna ner. Jag gissar nu att de redan efter första samtalet hade packat sina väskor, för de insåg nog att detta samtal skulle komma. Fortare än jag själv anade det.

Och nu bor vi i samma stad! Barnen stannar till efter skolan för att bli uppassade med mellanmål (läs godsaker som inte serveras hemma). Vi firar födelsedagar, lånar grejer av varandra, hjälper med småfix (och större), äter middagar, dricker kvällsté och tar en spontan promenad i kvällssolen längs stränderna. Finns till hands, för varandra.

Leena
Publicerad 29.08.2017 kl. 10:48

Vaccin eller regndans?

 

Jag får väl säga att om jag annars slukat det mesta med Vasa och Österbotten med hull och hår, så är jag ytterst ledsen för det vaccinmotstånd som tycks florera här. Ja, inte direkt i Vasa, men t ex i omkringliggande Korsholm och lite norrut härifrån. Jag som talat för en sammanslutning av Vasa och Korsholm blir lite tveksam i detta avseende, men kanske vaccinmotståndet avtar lite om man bor i en större stad? Och som tröst får jag idag ändå läsa positiva nyheter i Vbl om Korsholm och vacciner, där vaccinationsgraden för småbarn stigit från 88 % till 92 %. Glädjande.

Ja, visst tycker jag att man skall vara sunt skeptisk och ifrågasätta, och visst var det väldigt olyckligt och en katastrof för de drabbade med svininfluensavaccinet som utlöste narkolepsi. Men från att ha varit en person som haft en väldigt restriktiv hållning till mediciner och trott på sunda livsvanor, mat, motion, frisk luft och sömn, som den bästa medicinen, vilket jag fortfarande tror på, så har jag insett att det finns fall då mediciner kan göra underverk. Då mediciner räddar liv. Och det hjälper inte hur många morötter vi än äter eller hur många regndanser vi dansar. Ibland är det bara så att forskningen, sjukvårdspersonal och myndigheter vet vad de håller på med.

Så under influensatider blir jag väldigt pådrivande och ser till att hela min familj vaccinerar sig. Det brukar inte vara några problem, varken för dem, skolhälsovården eller arbetshälsovården. (Okej då, att det kan vara lite pinsamt att bli tillkallad till skolsköterskan mitt under lektionen.) Men dessutom händer det ju att jag har kontakt med andra personer i mitt liv också förutom min familj. Så därför, såhär som en representant av gruppen immunosupprimerade (personer med nedsatt immunförsvar, t ex cancer och hiv patienter, åldringar och barn) så vädjar jag till er alla att, please, please, please, kan ni som ännu har möjlighet försöka uppehålla en gruppimmunitet mot sjukdomar som vi lärt oss kontrollera, eller till och med utrotat. För det finns många med mig som inte kan vaccinera sig p g a sin hälsa och/eller medicinering, men för vilka det samtidigt skulle kunna var totalt ödesdigert att smittas.
Leena
Publicerad 25.08.2017 kl. 14:59

Cancerhjältar

Villa-avslutning, som det heter här i Österbotten, sommarstugsäsongens avslutning, är redan inkommande lördag vilket för mig alltid betytt att sommaren är slut. Och det vill jag ju verkligen inte! Temperaturmässigt kom sommaren ju inte riktigt alls i år och nu så skall den redan paketeras bort.

Men ny årstid och nya tag. Så jag promenerade in på cancerföreningen idag för att köpa mitt jumpa-kort. För i september börjar måndagsträningen igen.

cancerföreningen visade de sig vara öppet hus idag. Jag emottogs helt överväldigande entusiastiskt. Kanske mest för att jag råkade vara en av de första besökarna precis då de öppnade. De hade bullat upp med en massa snacks, frukt, smoothie och annat gott och jag ångrade djupt att jag precis ätit lunch. På plats var också cancerpaddlarna, hjältarna som paddlat längs hela finska kusten trots sin cancer och kanske just därför. Ännu är det en bit kvar för insamlingen till en ny PET-röntgen hit till Vasa. Idag måste man åka ända till Åbo för att få en PET-röntgen-undersökning genomförd, så hoppas att insamlingen skulle generera lite mer pengar. Klicka här om du vill delta.

Men vet ni vad glad jag blev av besöket. Glad för stämningen och mottagningen. Glad för att de kom ihåg mitt namn. Men främst för att jag kände att jag inte var där och behövde hjälp den här gången. Jag kände mig frisk och glad för min skull, men också glad för att ett sådant bra ställe finns. Där alla i behov, både cancersjuka och deras anhöriga, kan få hjälp och stöd då man behöver det. Snabbt och gratis. Helt sjukt bra!

Leena
Publicerad 24.08.2017 kl. 16:36

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Hästliv

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Instagram: @leenasahlstrom

 

Om bloggen

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, hus och musik. Och lite om cancer.

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

 

Vad är egentligen passligt?

 

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar