Vårkänslor

Tog en omväg i helgen i Korsholm bara för att njuta av en blommande blomsteräng. Lite sent på säsongen men ännu möttes vi av en fantastisk syn. Jag kunde känna igen bland annat vallmo, malva och blåklint i färgerna rosa, rött, vitt, blått och gult mot den gröna bakgrunden. Ägaren dök också upp och berättade att han odlat den från frön bara för skönhetens skull. Sånt gillar jag. En vacker dag skall jag också ha ett hörn i trädgården med en sådan här fantastisk blommande äng. Titta bara vilken vacker bukett jag fick plocka med mig hem. Jag bara älskar den färgglädjen.

Topp tre idag

1. Att onkologen i lilla Vasa är först i landet med ett pilotförsök av nya gentester för att i framtiden kunna ge cancerpatienterna ännu bättre vård.
2. En tid med psykologen som påtalar (igen) vikten av att sätta namn på sina känslor och att vara snäll mot sig själv.
3. Att fredag är veckans bästa dag.

Vid frukost idag, som förresten lätt klassar in som dagens bästa måltid, blev det en lång to-do-lista. Det har funnits många dagar den här sommaren då blotta tanken på en lista känts helt övermäktig, för att inte tala om dagar då inget på listan blivit överstruket. Men idag har jag orkat både med tvätt, disk, målning, lingon och en tur till stallet. Helt hysteriskt effektivt om man frågar mig. Att jag nyss somnade på soffan, igen, är väl helt okej efter en sådan dag?

Såhär i september så avmattas trädgårdsivern lite. Men ännu blommar det vackert, squashen ger skörd och några söta körsbärstomater mognar. Igår var vädret underbart somrigt varmt fortfarande och jag orkade rensa i rabatten medan min man plockade in hängmattan för säsongen.

En lite rolig höstsyssla är att plocka frön. Jag har nu samlat på mig en ansenlig mängd ringblomsfrön, de måste ju oavsett plockas bort om man vill att de ska fortsätta blomma. Lite tagetes, atlasblomma, petunia, malva och blågull har jag också på tork i kaffefilter. Ringblommor är ju tacksamma men vi får se hur det går med petunian. Fröna är väldigt små. Så har jag lite lust att prova om jag kunde lyckas med egna tomat och squashfrön också. Det återstår ännu att se.

Och nu börjar det ju snart vara dags att sätta ner blomsterlökar för nästa års vårblomning. Har funderat på lite snödroppar och scilla under syrenhortensian och förstås lite mer tulpaner. Nästan så man börjar längta redan.

Sköldpaddsörten var en ny bekantskap för mig då vi flyttade hit för två år sedan. En ganska rolig och tacksam perenn som gläder med sina lite lustiga blommor nu sent på säsongen.

För en normal person låter det här kanske inte riktigt klokt men jag blev glad som ett barn på julafton. Mitt blodtryck har stigit! Och det bara efter mindre än ett dygn med den nya medicinen. För den oinsatta kan jag meddela att blodtryckshöjning ofta går hand i hand med det här läkemedlets effekt. På ett positivt sätt.

Tänk hur snabbt humöret kan svänga. Nytt läkemedel ger nytt hopp och nya tag. Nu känns det igen som om allt är möjligt. Jag har en tuff motståndare som inte vill ge sig, men jag är rätt envis jag med.

Jag och många med mig som fått en diagnos eller genomgått nån annan slags kris har det gemensamt att man blir tydligt medveten om att inte kunna ta allt för givet. Man får syn på alla människor, naturen och små fina händelserna, saker och ting i sin närhet. Blir tacksam för allt man har. En tacksamhet och glädje som ger mervärde över saker man tidigare tog för givet.

Men ibland tänker jag att det också finns en glädje, njutning och lycka i känslan att få ta saker för givet. Att kroppen funkar, att ha tillräckligt med pengar, att man har personer runt sig som man bryr sig om och som bryr sig om en. Ett bekymmersfritt liv där saker och ting rullar på som det ska.

För mitt i den medvetna tacksamheten för allt man har, finns också ett mått av oro. En oro över hur mycket man har som man ännu kan förlora.

Människan är anpassningsbar. Nu har jag nästan vant mig vid att jag varje förmiddag tar en horisontal stund med dagens tidning. Orkar sedan med en eller ett par sysslor på en dag innan jag däckar senast vid middagstid. Lagom tills min man kommer hem från jobbet. Till hans frustration. Och min. Men så verkar det vara nu.

Idag blev det små trädgårdsprojekt. Vårens bellisar har jag planterat i jorden med hopp om att de övervintrar till nästa år. Några andra plantor som växte på lite opassliga ställen fick i sin tur komma upp och bo i kruka på trappen ett tag. Och efter att ha rensat lite i rabatten hittade jag välmående alunrot, av de som jag frösådde i våras. Kanske blommar de nästa år? Det är lite mysigt ändå.

Har du tänkt på det att din kropp inte känns. Så länge allt är i sin ordning. Då bara finns den där till ditt förfogande. Gör det du ber den om utan knot och utan att du behöver tänka på det desto mer. Sen finns det ju dagar då kroppen verkligen gör sig påmind. En dag efter ett hårt träningspass kan man ju ha så ont i musklerna att man knappt kan röra på sig. Eller den skönt matta känsla i kroppen efter ett långt träningspass. Jag minns fortfarande en natt i fjällen då jag vaknade varje gång jag vände mig i sömnen för att mina lårmuskler var så ofantligt ömma efter all telemarkåkning i pisten.

Man kan ha ont av många olika slag. Bara på ett specifikt ställe i rörelse eller också som en molande värk också i vila. I en massa olika varianter, helt individuellt. Då man väl vet orsaken är det onda oftast lättare att tas med, åtminstone periodvis. Med vetskapen om orsaken till det onda i mitt ben kan jag i vissa lägen intala mig själv att det inte är farligt att det tar ont. Nu då det till skillnad från det akuta läget inte längre finns någon överhängande frakturrisk.

Sen finns det den här osunda känslan i kroppen av att allt inte är riktigt som det ska. Då det inte går att enskilt peka på det onda. Det enda man kan säga är att kroppen känns. Den är lite för tung för att passera obemärkt. Men jag har märkt att har jag väl släpat min tunga kropp ut i trädgården, kravlat mig ner på alla fyra och rensar i rabatten med jord mellan fingrarna eller känner de fina runda vinbären i mina händer, så funkar kroppen igen. Som den ska. Den känns inte längre.

Helt självklart säger dottern med sin underbara ungdomliga säkerhet. Det är endorfiner.

Jag är osäker på hur jag ska skriva det här. Rädd för att det skall bli för banalt. För du är död. Jag blir fortfarande helt tom samtidigt som tårarna bränner då jag tänker på det. Den här sjukdomen skördar för många offer. Människor som ännu har så mycket att ge.

Jag hann inte träffa dig mer än en gång men jag fattade tycke för dig genast. En systersjäl.

Jag läser sorgebudet i vår fb-grupp, den som fört oss samman. Där din syster också förmedlar hur stor betydelse gruppen haft för dig. Allt stöd från personer med samma sjukdom och liknande upplevelser. Gruppen där ingen blir lämnad ensam.

Jag är oerhört glad att jag fick träffa dig, fastän det blev alltför kort.

I tisdags var det fyra år sedan diagnosen. Den första chocken. Då jag gick gråtande längs Gräsvikens gator efter en magnetröntgenundersökning av min onda höft. (Läs mer om det här).

Fyra år var den tid som en annan hade överlevt samma sjukdom, som i det akuta skedet kändes som en evighet. (Läs mer om det här)

Idag känns det fortfarande som en lång tid. Fyra år med monstret. En såpass lång tid att det liksom räcker nu. Det har funnits perioder då jag följt utvecklingen av sjukdomen som ett intressant fall, med den enda negativa aspekten att jag själv var den drabbade, men nu börjar jag tappa intresset lite. Skulle gärna dra ett streck nu och lämna detta monsterkapitel bakom mig. ”Kan du bara låta mig leva mitt liv", som ungdomarna skulle uttrycka det.

Läs också dessa relaterade inlägg:

• Mamma vad är en tumör?
• Cancerdiagnosen

Måste medge att jag är besviken. Ett mer entydigt positivt besked hade varit så mycket bättre. Nu visade det sig att det fanns en hel del förstoring av metastaserna. Det här kan ju endera bero på sjukdomens framfart eller förhoppningsvis på ett inflammatoriskt svar på medicinen. Vi vill tro på det senare och ger medicinen en månad till. Sen blir det ny kontroll.

Nu känner jag mig rätt tom och det kommer att ta ett tag att smälta och bearbeta detta. Sedan är det väl dags att ta itu med livet igen.

En morgon då jag vaknar med särskild glädje.

Jag har under den där lilla fasen mellan sömn och vakenhet precis drömt eller snarare fantiserat om hur jag får ett positivt besked av onkologen. ”Men vad skall vi fira med?” Mina tankar vandrar vidare till om jag skall skicka min man efter skumpa eller om vi får nöja oss med vad som står till buds på kliniken dvs kaffe, mineralvatten och läsk. Jag hinner undra varför vi inte tagit med oss något, men tillrättavisar mig själv snabbt med att man inte kan ta ut en sådan sak i förskott. Jag vaknar till, utan skumpa, men med ett leende, och går länge efteråt och suger på de där goda nyheterna.

Nu närmar sig domedag. Jag köper ingen skumpa i förväg. Jag tror att jag firar lika glad med en flaska läsk.

Måste bara puffa för lite kultur i sommarhettan. Korsholms musikfestspel är i full gång. Det finns konserter i varje hörn av Österbotten vad det verkar som. Men jag lyfter förstås särskilt fram två konserter; den nu på lördagen 28.7 klockan 15.00 i Kaffehuset August och på måndagen 30.7 klockan 12.00 i Vasa stadshus kammarmusiksal. Kom och lyssna på familjens violinist. Fritt inträde!

Hela programmet för Korsholms musikfestspel hittar du här.

Det gör gott med lite kultur!

Efter nästan två veckors bortavaro så var det spännande att komma hem till trädgården igen. Ungdomarna som varit hemma mer än vi hade inte bekymrat sig om att klippa gräsmattan, så beteckningen vild var helt träffande. Men hokus pokus så fort det blir lite struktur och styrsel igen.

Bärbuskarna har fått nät, medans vi var borta (simsalabim! tack!), så i år hoppas jag få plocka mestadelen av de röda vinbären själv. Hallonen börjar sakta mogna och de är gudagoda. Jordgubbarna lägger mest revor, och de få gubbarna äter fåglarna snabbt upp. Mina små blåbärstrybuskar har gett lite goda bär redan i år. Dem har jag stora förhoppningar på inför kommande somrar. Dillen har vuxit fint och den har jag fryst ner av för vinterns behov.

Vackrast i trädgården just nu är ändå vädden (kanske en grekisk vädd?) som jag fick av min trädgårdsvän i höstas. Dess djupröda blommor som går lite mot vinrött vajar lite rufsigt en bit ovanför rabatten tillsammans med mina rostiga fjärilar. En oslagbar kombination tycker jag.

Minne från Nyland från förra veckan och ett av sommarens smultronställen. En pytteliten vägkrog med fullständig självbetjäning och ålandspannkaka. Min första ever. (Till skillnad från min pannkaka så innehöll denna bland annat mannagryn.) Visst är det fint att det fortfarande finns förtroende för folket.

Sitter på patienthotellet. Det som blivit så hemvant. Där de känner mig med förnamn. Trots att jag aldrig får äta deras frukost för att jag måste fasta innan läkarbesöken och provtagningarna. Men jag plockar ihop en liten matsäck som jag äter senare. En dubbelmacka med ost, sallad, gurka och tomat. En mini-croissant och ett kokt ägg. Och så känner jag mig lite skyldig då jag packar ner allt i min ryggsäck.

Snart är det dags för läkarbesök, provtagningar och mätningar i öron, fingrar och blod. Och månadens medicindropp. Några timmars uppföljning och sedan är det en hel månad till nästa gång!

Den här bilden är tagen inne på laboratoriet. Hoppas ni ser att läsa texten. Jag ber om ursäkt för att den bara är på finska.

Det är så roligt, jag blev så glad, jag fick en fin text till mig skickad. Åsa Gustavsson delar här med sig av sina funderingar kring vad cancern gjort henne. Tack Åsa!

För några dagar sedan fick jag ett sms med frågan hur jag mår. Den person som skickade det vänliga sms:et hade hört att jag varit sjuk i cancer och som bekant innebär ordet "cancer" ännu idag skräck för många. Jag kunde glatt meddela att jag mår bra och det gör jag ju! Det var dock en sådan berättelse jag saknade i höstas när jag fick diagnosen bröstcancer och även om alla läkare från röntgenläkare, kirurg till cancerläkaren på Mejlans sjukhus i Helsingfors förhöll sig väldigt lugnt till min diagnos så kunde jag ju inte låta bli att söka information på nätet. Även om mitt förnuft sa att jag inte skulle "googla" på diagnosen bröstcancer, så kunde jag inte låta bli och det är inte alltid så värst glada berättelser man hittar.

Min cancerresa blev kort och koncis. En minimal tumör hittades i september, operationen där man plockade bort två små tumörer gjordes i oktober och i december inleddes strålbehandlingen på 15 gånger. Jag hade en enorm tur! Jag råkade ha tid för rutinkontroll i augusti, en sån där kontroll som man bara rycker på axlarna åt när man går på den. Därför blev jag lätt chockad två veckor senare när kallelsen till en ny kontroll dök upp per brev. Jag är otroligt tacksam för att vi har så bra sjukvård i Finland och min enorma tur är ju att cancern upptäcktes i ett väldigt tidigt skede, vilket gjorde att jag inte behövde cellgifter och på så sätt slapp en massa biverkningar.

Idag äter jag hormonmedicin och igen tycks jag klarar mig utan större biverkningar. Jag kommer att gå på kontroll en gång per år i fem års tid och om inget oväntat händer är jag helt friskförklarad efter det. Ja, eller frisk är jag ju nog redan nu. Hela den här cancerresan har varit en stor tankeställare för mig. Jag har lärt mig att ta saker och ting som de kommer, jag stressar inte upp mig för småsaker och för det mesta känner jag mig riktigt glad och tacksam över mitt liv precis som det är just nu. Jag har också en stark tro på framtiden och att allt ordnar sig till det bästa just så som det är meningen att mitt liv ska se ut. Jag har även börjat sköta om mig, motionera och vila i lagom doser, äta bra (förutom idag när jag inte kunde släppa en salmiakpåse i butiken) och framför allt börjat tänka positiva tankar. Jag tror helt enkelt på tankens kraft och önskar dig det samma!

På söndag vandrar jag med i välgörenhetsloppet "Spring undan cancern" i Maxmo, hoppas vi ses där!

Åsa bloggar också själv lite mer sporadiskt på: http://asamariagustavsson.blogspot.com/

PS. Vill du gästblogga här hos mig så kontakta mig på leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Vet du vad som är roligt? Jo, alla kommentarer, feedback och brev som jag får. Din berättelse som kan vara så liknande som min egen, eller något helt annat, men ändå ha en igenkänningsfaktor. Eller du som kommenterar utan att ha sjukdom i bagaget men ändå vill dela med dig av dina tankar och upplevelser.

Så nu har jag en idé. Gästblogga här hos mig!

Det är enkelt. Skriv ner din berättelse, din fundering, din betraktelse eller vad det nu kan vara och dela med dig. Inte bara till mig utan hela interwebben. Fast nu luras jag lite för så många läsare har inte denna blogg. Men som en riktigt stor och glad familj är vi.

Blir du ivrig och vill skriva riktigt mycket, som ett bokkapitel eller en bok, så ta kontakt direkt med ett bokförlag. Men annars, skriv ner dina tankar och skicka dem till mig så publicerar jag det här på bloggen. Var inte blyg! Ta chansen! Fritt fram. Inga prestationskrav. Och det är klart att du får vara anonym om du vill.

Skicka din text till min mail leena.sahlstrom(at)hotmail.com var jag också svarar på eventuella frågor.

Och det är klart att jag vill att du fortsätter att skriva till mig, utan att jag publlicerar det, om du inte vill det förstås.

Så nu sätter jag mig och väntar att min inbox skall svämma över av alla era brev. Sätt igång och skriv!

Ingen måtta på publiciteten. Förra veckan var det intervju i vasabladet. Nu kan du läsa en annan intervju med mig på min hemdomän ratata.fi. Klicka och läs här.

Jag kan också rapportera att alla träd står kvar på gården trots stormstyrkor i går och växterna ser snarast glada ut av allt vatten de fått. Endast en nyplanterad växt hade slitits upp med rötterna, men den är redan omplanterad. Till och med några bönfrön, som jag haft sådan otur med i år, har grott medan vi varit borta. Och krolliljan, stjärnflockan och prästkragen blommar nu så vackert.

Lugn midsommardag!

På väg ut till holmen. Båten lastad med mat och böcker. Imorgon är det storm utlovat. Vi skall sitta torra och varma inomhus. Beundra vind och regn genom fönstret. Läsa och handarbeta, definitivt chilla och äta gott. Elda brasa, bada bastu och ha koll på labben. Invänta ny energi. Som kommer. Sakta mak.