Full fart på isen

06.03.2018 kl. 09:55

Påpälsad var jag och på isen redan klockan sju i morse där det blev full fräs då glada och ivriga hästar fick lov att sträcka ut. Belåtna skrittade de tillbaka hemåt samtidigt som solen gick upp över staden. Fantastiskt bra start på dagen både för hästarna och oss andra.

Premiärturen med hästarna på isen kan du läsa om här.

 

Leena
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:

Lingonterapi

Idag har jag kommit igång med två saker:

  1. Psykologbesök. Vilket kändes befriande att jag tagit tag i. Jag fick redan en del tankar bekräftade. Jag håller inte på att bli tokig och skulle jag bli det, så finns det hjälp att få då med.
  2. Lingonfabriken. Bara provkörning idag. Rårörda lingon blev det. Jag blandade bären med lite socker och krossade för hand med en potatisstöt innan jag fryste ner. Senare i fabriken skall det bli kokt saft, råsaft, och kokt sylt också har jag tänkt. En lyx jag har som får plockade och rensade bär hemlevererade till källaren.

Kan rekommendera båda verksamheterna som terapeutiska.

Läs också om fjolårslingon här: Superfood

Leena
12.09.2018 kl. 17:15

Pyttesmå frön

Såhär i september så avmattas trädgårdsivern lite. Men ännu blommar det vackert, squashen ger skörd och några söta körsbärstomater mognar. Igår var vädret underbart somrigt varmt fortfarande och jag orkade rensa i rabatten medan min man plockade in hängmattan för säsongen.

En lite rolig höstsyssla är att plocka frön. Jag har nu samlat på mig en ansenlig mängd ringblomsfrön, de måste ju oavsett plockas bort om man vill att de ska fortsätta blomma. Lite tagetes, atlasblomma, petunia, malva och blågull har jag också på tork i kaffefilter. Ringblommor är ju tacksamma men vi får se hur det går med petunian. Fröna är väldigt små. Så har jag lite lust att prova om jag kunde lyckas med egna tomat och squashfrön också. Det återstår ännu att se.

Och nu börjar det ju snart vara dags att sätta ner blomsterlökar för nästa års vårblomning. Har funderat på lite snödroppar och scilla under syrenhortensian och förstås lite mer tulpaner. Nästan så man börjar längta redan.

Sköldpaddsörten var en ny bekantskap för mig då vi flyttade hit för två år sedan. En ganska rolig och tacksam perenn som gläder med sina lite lustiga blommor nu sent på säsongen.

 

Leena
10.09.2018 kl. 11:43

Diktator eller gud?

Så här i svenska valtider så skall jag här presentera mitt politiska program, om jag mot alla odds skulle aktivera mig politiskt. Vilket alltså inte kommer att ske. Fast egentligen är väl detta mer en önskelista för mig då jag är envåldshärskare. Eller någon slags gud?

Vissa saker skulle jag avskaffa helt som t ex:

  • Snabblån, där låneföretag skor sig på andras misslyckanden och svagheter.
  • Cigaretter. Kräver egentligen ingen närmare förklaring förutom att jag tycker det luktar illa och ökar cancerrisken dramatiskt.
  • Illegala droger. Eller snarare det tillstånd som driver personer att bruka dessa.
  •  Det som kanske ligger närmast mitt hjärta är ändå att få ordning på Östersjön och dess tillstånd. Plasterna i världshaven bara måste gå att få bort, och inga nya får tillkomma. De blågröna algerna, cyanobakterierna, och monstret skulle cell i cell kunna ta sig dit pepparn växer. Eller egentligen mycket längre bort. Helt enkelt förintas.

Tänk om det kunde vara så här enkelt.

Jag frågar inte om du hypotetiskt skulle rösta på mig, men jag undrar vilka ärenden som finns med på din lista?

Leena
08.09.2018 kl. 17:41

En tuff motståndare

För en normal person låter det här kanske inte riktigt klokt men jag blev glad som ett barn på julafton. Mitt blodtryck har stigit! Och det bara efter mindre än ett dygn med den nya medicinen. För den oinsatta kan jag meddela att blodtryckshöjning ofta går hand i hand med det här läkemedlets effekt. På ett positivt sätt.

Tänk hur snabbt humöret kan svänga. Nytt läkemedel ger nytt hopp och nya tag. Nu känns det igen som om allt är möjligt. Jag har en tuff motståndare som inte vill ge sig, men jag är rätt envis jag med.

Leena
07.09.2018 kl. 19:48

Inte helt som på Strömsö

En lättnad att det är över. Jag spände mig något ofantligt för dagens besök hos onkologen. Sådär att jag nästan mådde illa. Inte minst för att den synliga och kännbara knutan invid nyckelbenet vuxit sig hönsäggsstor och att jag börjat vakna på nätterna av smärta i ryggen. Men spänningen släppte då vi fick träffa den bekanta onkologen. Vänlig, förtroendeingivande och trygg. Precis som befarats hade metastaserna vuxit såpass mycket att det blev medicinbyte. Läkemedelsförsöket tog slut här för min del.

Det positiva är att det inte framkom några nya metastaser. Jag hade nästan befarat en hel åkers skörd av knölar i min kropp.

Nu behövs lite utomjordisk kraft för att den nya medicinen skall vara effektiv för mig. Hörde om en patient som haft 70 procent reduktion på sina metastaser med densamma. Jag tänkte själv att jag skulle beställa ungefär 80-100 procent minskning. Det skulle räcka.

Leena
05.09.2018 kl. 14:20

Tacksamhet och oro

Jag och många med mig som fått en diagnos eller genomgått nån annan slags kris har det gemensamt att man blir tydligt medveten om att inte kunna ta allt för givet. Man får syn på alla människor, naturen och små fina händelserna, saker och ting i sin närhet. Blir tacksam för allt man har. En tacksamhet och glädje som ger mervärde över saker man tidigare tog för givet.

Men ibland tänker jag att det också finns en glädje, njutning och lycka i känslan att få ta saker för givet. Att kroppen funkar, att ha tillräckligt med pengar, att man har personer runt sig som man bryr sig om och som bryr sig om en. Ett bekymmersfritt liv där saker och ting rullar på som det ska.

För mitt i den medvetna tacksamheten för allt man har, finns också ett mått av oro. En oro över hur mycket man har som man ännu kan förlora.

Leena
04.09.2018 kl. 09:43

Rätt riktning

Ibland, i mina mer energiska stunder funderar jag eller snarare drömmer jag om vad jag skall bli då jag blir stor. Barnmorska har jag slopat för de jobbiga arbetstidernas skull. Trädgårdsmästare kanhända är för fysiskt tungt numera. Landskapsarkitekt fanns med på min lista redan i ungdomen och kanske idag snarare kunde vara trädgårdsplanering? Psykoterapi kunde också vara rätt intressant.

I lördags var jag på första delen av en kurs för att bli officiell kamratstödperson inom cancerföreningen. Inget heltidsarbete hägrar (som tur är) men kanske ett litet steg i rätt riktning?

Och vet du, det var så superfint ute på Gåsgrund i morse. Vi som fått uppleva storm och tromber där hade nu en helt vindstilla morgon ute vid havsbandet tillsammans med havsörnarna. Helt ljuvligt!

Leena
02.09.2018 kl. 18:39

Vår frustration

Människan är anpassningsbar. Nu har jag nästan vant mig vid att jag varje förmiddag tar en horisontal stund med dagens tidning. Orkar sedan med en eller ett par sysslor på en dag innan jag däckar senast vid middagstid. Lagom tills min man kommer hem från jobbet. Till hans frustration. Och min. Men så verkar det vara nu.

Idag blev det små trädgårdsprojekt. Vårens bellisar har jag planterat i jorden med hopp om att de övervintrar till nästa år. Några andra plantor som växte på lite opassliga ställen fick i sin tur komma upp och bo i kruka på trappen ett tag. Och efter att ha rensat lite i rabatten hittade jag välmående alunrot, av de som jag frösådde i våras. Kanske blommar de nästa år? Det är lite mysigt ändå.

Leena
28.08.2018 kl. 19:55

Grattis på födelsedagen!

Imorgon är det en stor dag för vissa här i familjen. Särskilt hon som fyller myndig. Som hon har längtat. Fast jag i rimlighetens namn inte riktigt vet varför. Men hon skall nu få ta sitt efterlängtade körkort, gå till krogen för ett glas vin och få fullt eget ansvar för sitt bankkonto. Inte så illa egentligen. Jag och min man har fullgjort vår uppgift. Nu är det upp till henne att ta beslut, vuxna beslut om sitt liv.

Men henne får vi lyckligtvis ha kvar ännu ett tag här hemma. Och här hemma är det våra regler som gäller. Oavsett hur gammal man är.

Leena
24.08.2018 kl. 15:26

De goda endorfinerna

Har du tänkt på det att din kropp inte känns. Så länge allt är i sin ordning. Då bara finns den där till ditt förfogande. Gör det du ber den om utan knot och utan att du behöver tänka på det desto mer. Sen finns det ju dagar då kroppen verkligen gör sig påmind. En dag efter ett hårt träningspass kan man ju ha så ont i musklerna att man knappt kan röra på sig. Eller den skönt matta känsla i kroppen efter ett långt träningspass. Jag minns fortfarande en natt i fjällen då jag vaknade varje gång jag vände mig i sömnen för att mina lårmuskler var så ofantligt ömma efter all telemarkåkning i pisten.

Man kan ha ont av många olika slag. Bara på ett specifikt ställe i rörelse eller också som en molande värk också i vila. I en massa olika varianter, helt individuellt. Då man väl vet orsaken är det onda oftast lättare att tas med, åtminstone periodvis. Med vetskapen om orsaken till det onda i mitt ben kan jag i vissa lägen intala mig själv att det inte är farligt att det tar ont. Nu då det till skillnad från det akuta läget inte längre finns någon överhängande frakturrisk.

Sen finns det den här osunda känslan i kroppen av att allt inte är riktigt som det ska. Då det inte går att enskilt peka på det onda. Det enda man kan säga är att kroppen känns. Den är lite för tung för att passera obemärkt. Men jag har märkt att har jag väl släpat min tunga kropp ut i trädgården, kravlat mig ner på alla fyra och rensar i rabatten med jord mellan fingrarna eller känner de fina runda vinbären i mina händer, så funkar kroppen igen. Som den ska. Den känns inte längre.

Helt självklart säger dottern med sin underbara ungdomliga säkerhet. Det är endorfiner.

Leena
22.08.2018 kl. 15:36

Den tröttas genväg

Har varit en lite mer än önskat trött och energilös Leena denna sommar. Men nästan hur trött man än är kan man fixa skakgurka.

Jag fick två plantor av frilandsgurka av en gammal lärare. Jag planterade dem i min odlingslåda, misskötte dem och hittade för ett tag sedan tre (3) fina gurkor. Jag vet, det är ingen storskörd men de gladde desto mer. Men jag har ingen som helst erfarenhet av gurkinläggning och bävar lite inför rengöring och kokning av burkar, väntan i ett par veckor bara för att sen konstatera att en stor sats inläggning möglat eller surnat bort för att jag inte varit tillräckligt noga med hygienen. Eller nåt.

Så nu satt jag här med mina tre gurkor i ett par dagar och funderade på vad jag skulle ta mig till med de stenhårda grönsakerna som verkade allt annat än aptitliga. Men säg vad kan inte google lösa? Skakgurka på Närpesvis. Vilken positiv överraskning det blev. Gurkorna i sig var ju hur goda som helst efter att jag skalat av det stenhårda skalet. Skivade ner dem i en glasburk. Hällde på en blandning av 2 msk ättika, en msk socker, en tsk salt och rejält med finklippt dill. Locket på. Skaka, skaka, skaka och så var det klart! Busenkelt, supersnabbt och framförallt gott. Nästa år skall jag sköta om mina frilandsgurkor lite bättre, en lite större skörd hade jag gärna skivat, skakat och ätit.

Gurkorna passade utmärkt till stekt sik, men hade varit jättegoda också till mujkor (siklöja) eller stekt strömming, som man numera får äta igen.

Ursprungsreceptet till skakgurka hittar du här.

 

Leena
21.08.2018 kl. 15:50

Hon är död

Jag är osäker på hur jag ska skriva det här. Rädd för att det skall bli för banalt. För du är död. Jag blir fortfarande helt tom samtidigt som tårarna bränner då jag tänker på det. Den här sjukdomen skördar för många offer. Människor som ännu har så mycket att ge.

Jag hann inte träffa dig mer än en gång men jag fattade tycke för dig genast. En systersjäl.

Jag läser sorgebudet i vår fb-grupp, den som fört oss samman. Där din syster också förmedlar hur stor betydelse gruppen haft för dig. Allt stöd från personer med samma sjukdom och liknande upplevelser. Gruppen där ingen blir lämnad ensam.

Jag är oerhört glad att jag fick träffa dig, fastän det blev alltför kort.

Leena
20.08.2018 kl. 11:35

Nöjd

En sån tillfredsställelse. Jag är äntligen klar. På min sommar-to-do-lista har länge stått målning av två av källarens fönsterbågar som var i så dåligt skick att det bara träet lyste. Arbetet har skjutits på gång efter annan oftast på grund av ointresse, lathet, trötthet och brist på energi. Men nu är det alltså klart skrapat, borstat, oljat och målat i två lager. Och det blev så fint!

Du som har något liknande projekt framför dig så har jag ett tips; skaffa dig en bra pensel. Det gör en sån skillnad då man skall pillmåla. Inget klott och färgen hamnar där man tänkt sig.

Men nu är jag bara nöjd med mig själv och vi skall se den nya Mamma Mia filmen ikväll.

Trevlig Helg!

Leena
17.08.2018 kl. 16:55

Låt mig leva

I tisdags var det fyra år sedan diagnosen. Den första chocken. Då jag gick gråtande längs Gräsvikens gator efter en magnetröntgenundersökning av min onda höft. (Läs mer om det här).

Fyra år var den tid som en annan hade överlevt samma sjukdom, som i det akuta skedet kändes som en evighet. (Läs mer om det här)

Idag känns det fortfarande som en lång tid. Fyra år med monstret. En såpass lång tid att det liksom räcker nu. Det har funnits perioder då jag följt utvecklingen av sjukdomen som ett intressant fall, med den enda negativa aspekten att jag själv var den drabbade, men nu börjar jag tappa intresset lite. Skulle gärna dra ett streck nu och lämna detta monsterkapitel bakom mig. ”Kan du bara låta mig leva mitt liv", som ungdomarna skulle uttrycka det.

 

Läs också dessa relaterade inlägg:

 

 

Leena
16.08.2018 kl. 10:37

Det blir bättre

Nu känns det redan bättre. Fick ett lite tvetydigt resultat i onsdags och har min vana trogen funderat, frågat och lyssnat. Känner mig som den där treåringen som vill höra samma sak förklarad för mig om och om igen. Medicin och biologi är fantastiskt, men inte alltid så lätt att förstå och tolka ens för onkologerna. Men nu känns det också i min värld teoretiskt rimligt att det kan finnas hopp ännu med denna medicin. Den linjen håller jag nu fast vid.

Och vet du att bönorna som det såg så klent ut med ger en fin liten skörd, squashen som inte ville gro ger nu frukt mer än vi hinner äta och trastarna har sparat vinbären åt mig. Och i frysen finns både blåbär och hallon för vinterns behov.

Leena
10.08.2018 kl. 12:14

Besviken

Måste medge att jag är besviken. Ett mer entydigt positivt besked hade varit så mycket bättre. Nu visade det sig att det fanns en hel del förstoring av metastaserna. Det här kan ju endera bero på sjukdomens framfart eller förhoppningsvis på ett inflammatoriskt svar på medicinen. Vi vill tro på det senare och ger medicinen en månad till. Sen blir det ny kontroll.

Nu känner jag mig rätt tom och det kommer att ta ett tag att smälta och bearbeta detta. Sedan är det väl dags att ta itu med livet igen.

Leena
08.08.2018 kl. 14:37

Samhörighet

Du vet den där känslan av samhörighet då man som småbarnsförälder möter andra med barnvagn, hundägare passerar varandra eller de sällsynta gånger då du ser någon annan som också bär med sig skidor i en buss. Nu får jag den samma känslan av samhörighet då jag möter andra personer som bär mössa av nåt slag. Du vet en sådan där som skriker att ”jag har inget hår och det är ofrivilligt, men det är så mycket skönare med en bomullsturban än med en obekväm peruk.” 

Det hände idag igen. Vid hotellets frukost sitter en ensam dam med en snygg turban, vacker sommarklänning och en tröja som hon virar lite varmare runt sig. Hon går lite långsamt, hållningen är en aningen ihopsjunken och i hennes blick kan man ana lite oro och trötthet.

Då får jag den där känslan att jag skulle vilja gå fram till henne, säga att hon inte är ensam, vi sitter i samma båt. Det här skall vi fixa tillsammans.

Jag gör inte det. Men kanske, kanske, kan hon känna lite som jag, då hon ser min mössa på mitt huvud.

Leena
07.08.2018 kl. 10:43

Domedag

En morgon då jag vaknar med särskild glädje.

Jag har under den där lilla fasen mellan sömn och vakenhet precis drömt eller snarare fantiserat om hur jag får ett positivt besked av onkologen. ”Men vad skall vi fira med?” Mina tankar vandrar vidare till om jag skall skicka min man efter skumpa eller om vi får nöja oss med vad som står till buds på kliniken dvs kaffe, mineralvatten och läsk. Jag hinner undra varför vi inte tagit med oss något, men tillrättavisar mig själv snabbt med att man inte kan ta ut en sådan sak i förskott. Jag vaknar till, utan skumpa, men med ett leende, och går länge efteråt och suger på de där goda nyheterna.

Nu närmar sig domedag. Jag köper ingen skumpa i förväg. Jag tror att jag firar lika glad med en flaska läsk.

 

Leena
06.08.2018 kl. 17:21

Flyttlasset har åkt

Då har det hänt. Vår förstfödda har flyttat ut. Nu är det universitetsstudier som gäller till hösten. I veckan körde vi iväg med ett flyttlass på släpkärran mot en mycket varm studielya. Jag såg troligen lika mycket fram emot att få leka hem och ställa i ordning i den nya bostaden som dottern själv. Och det blev så fint! De få möblerna satt väl i den lilla lägenheten och skåpen fylldes snabbt med nödvändigheter. Och lillasyster har nöjt erövrat det lediga utrymmet som uppstod här hemma.

Vi har ju redan hunnit öva lite på det där med att ha henne på annan ort, så det här skall nog gå bra, för mamma och pappa också.

 

Läs också den relaterade texten: Att segla iväg

 

Leena
04.08.2018 kl. 16:12

Korsholms musikfestspel

Måste bara puffa för lite kultur i sommarhettan. Korsholms musikfestspel är i full gång. Det finns konserter i varje hörn av Österbotten vad det verkar som. Men jag lyfter förstås särskilt fram två konserter; den nu på lördagen 28.7 klockan 15.00 i Kaffehuset August och på måndagen 30.7 klockan 12.00 i Vasa stadshus kammarmusiksal. Kom och lyssna på familjens violinist. Fritt inträde!

Hela programmet för Korsholms musikfestspel hittar du här.

Det gör gott med lite kultur!

 

Leena
27.07.2018 kl. 16:43

Sommar som bäst

Köper grönsaker på torget. Plockar bär i trädgården. Vattnar. Träffar kusiner jag inte sett på länge. Har köpt ny baddräkt och badar i havet. Målar. Äter jordgubbar, hemgjorda hamburgare, egenodlad sallad, nypotatis, dill, abborrar och sik som vi själva fångat. Vilar lite i hängmattan. Somnar en stund. Tar dagen som den kommer. Sommar. Semester.

 

Leena
23.07.2018 kl. 21:05

Vackrast just nu

Efter nästan två veckors bortavaro så var det spännande att komma hem till trädgården igen. Ungdomarna som varit hemma mer än vi hade inte bekymrat sig om att klippa gräsmattan, så beteckningen vild var helt träffande. Men hokus pokus så fort det blir lite struktur och styrsel igen.

Bärbuskarna har fått nät, medans vi var borta (simsalabim! tack!), så i år hoppas jag få plocka mestadelen av de röda vinbären själv. Hallonen börjar sakta mogna och de är gudagoda. Jordgubbarna lägger mest revor, och de få gubbarna äter fåglarna snabbt upp. Mina små blåbärstrybuskar har gett lite goda bär redan i år. Dem har jag stora förhoppningar på inför kommande somrar. Dillen har vuxit fint och den har jag fryst ner av för vinterns behov.

Vackrast i trädgården just nu är ändå vädden (kanske en grekisk vädd?) som jag fick av min trädgårdsvän i höstas. Dess djupröda blommor som går lite mot vinrött vajar lite rufsigt en bit ovanför rabatten tillsammans med mina rostiga fjärilar. En oslagbar kombination tycker jag.

 

Leena
15.07.2018 kl. 22:13

Magisk skärgård

Något magiskt är det med hav och skärgård. 

Leena
13.07.2018 kl. 15:26

Smultronställe

Minne från Nyland från förra veckan och ett av sommarens smultronställen. En pytteliten vägkrog med fullständig självbetjäning och ålandspannkaka. Min första ever. (Till skillnad från min pannkaka så innehöll denna bland annat mannagryn.) Visst är det fint att det fortfarande finns förtroende för folket.

Leena
12.07.2018 kl. 18:38

En månad som skallig

 

Några reflektioner

Jag har nu en mycket större förståelse för min man. Den så gott som frisyrlösa medelålders mannen. Har varit rätt förundrad över hur han mer eller mindre alltid slår sitt huvud i diverse föremål med rejäla skrapsår som följd. Eftersom jag mestadels använder någon av mina mössor, så undviker jag skrapsåren, men utan mössa, ack vad lätt det är att slå sitt huvud i diverse badrumsskåp, grenar i trädgården eller vad det nu kan vara som står i vägen. Huvudets känselspröt är guld värda.

Däremot förstår jag kanske inte helt hur man frivilligt rakar av sig allt hår. Jovisst kan det vara väldigt snyggt på sportiga cyklister, och alla är ju inte välsignade med ett vackert hårsvall, men kylan då? Så himla kallt. Sover ofta med mössa nu för att slippa vakna då jag vänder mig och örngottet känns kallt.

En sak till. Det obehagliga. Ryser över känslan att ta på mitt eget huvud. Jag vet att det kanske är fånigt och nojigt, men det känns som om jag känner på något strävt, främmande, något som inte är mitt, samtidigt som känslan på något sätt når ända in i hjärnan. Än så länge smörjer jag mig med olja som sprider ut sig mer eller mindre av sig själv, eller så ber jag om hjälp, fast det är få i familjen som ställer upp på att smörja, samtidigt som jag biter ihop över obehagskänslan.

 

Min lilla fula nackmustasch har jag kvar. Jag ser den ju inte själv. Men den känns mysig att känna lite på. En påminnelse om det som varit och det jag väntar på.

Leena
11.07.2018 kl. 13:29

En hel månad

Sitter på patienthotellet. Det som blivit så hemvant. Där de känner mig med förnamn. Trots att jag aldrig får äta deras frukost för att jag måste fasta innan läkarbesöken och provtagningarna. Men jag plockar ihop en liten matsäck som jag äter senare. En dubbelmacka med ost, sallad, gurka och tomat. En mini-croissant och ett kokt ägg. Och så känner jag mig lite skyldig då jag packar ner allt i min ryggsäck.

Snart är det dags för läkarbesök, provtagningar och mätningar i öron, fingrar och blod. Och månadens medicindropp. Några timmars uppföljning och sedan är det en hel månad till nästa gång!

Den här bilden är tagen inne på laboratoriet. Hoppas ni ser att läsa texten. Jag ber om ursäkt för att den bara är på finska.

Leena
10.07.2018 kl. 09:23

Trött på att vara trött

 

Har funderat på vad jag kunde berätta, men det ända som kommer till mig är trött, trött, trött. Mycket associationer till graviditet och spädbarn. En slags graviditet som jag själv varit lycklig att jag sluppit uppleva. Men nu är det fullt närvarande. Illamående, lukter och smaker som får en att tappa aptiten, en mage som inte fungerar som den brukar, svaghet, lite lätt huvudvärk, aptitlöshet, trötthet, och ibland ett konstigt sug efter udda smaker som sura bär eller salami. Samtidigt som jag under graviditeten önskade att det skall växa väl inom mig så önskar jag inget hellre än det motsatta nu.

Nu provar jag en aktiv approach med förebyggande illamåendetabletter, lite mat typ hela tiden och så fortsätter jag väl sova. Svårt att hålla emot. Inga mardrömmar än så länge åtminstone.

Leena
04.07.2018 kl. 09:36

Gästblogg om positiva tankar

Det är så roligt, jag blev så glad, jag fick en fin text till mig skickad. Åsa Gustavsson delar här med sig av sina funderingar kring vad cancern gjort henne. Tack Åsa!

För några dagar sedan fick jag ett sms med frågan hur jag mår. Den person som skickade det vänliga sms:et hade hört att jag varit sjuk i cancer och som bekant innebär ordet "cancer" ännu idag skräck för många. Jag kunde glatt meddela att jag mår bra och det gör jag ju! Det var dock en sådan berättelse jag saknade i höstas när jag fick diagnosen bröstcancer och även om alla läkare från röntgenläkare, kirurg till cancerläkaren på Mejlans sjukhus i Helsingfors förhöll sig väldigt lugnt till min diagnos så kunde jag ju inte låta bli att söka information på nätet. Även om mitt förnuft sa att jag inte skulle "googla" på diagnosen bröstcancer, så kunde jag inte låta bli och det är inte alltid så värst glada berättelser man hittar.

Min cancerresa blev kort och koncis. En minimal tumör hittades i september, operationen där man plockade bort två små tumörer gjordes i oktober och i december inleddes strålbehandlingen på 15 gånger. Jag hade en enorm tur! Jag råkade ha tid för rutinkontroll i augusti, en sån där kontroll som man bara rycker på axlarna åt när man går på den. Därför blev jag lätt chockad två veckor senare när kallelsen till en ny kontroll dök upp per brev. Jag är otroligt tacksam för att vi har så bra sjukvård i Finland och min enorma tur är ju att cancern upptäcktes i ett väldigt tidigt skede, vilket gjorde att jag inte behövde cellgifter och på så sätt slapp en massa biverkningar.

Idag äter jag hormonmedicin och igen tycks jag klarar mig utan större biverkningar. Jag kommer att gå på kontroll en gång per år i fem års tid och om inget oväntat händer är jag helt friskförklarad efter det. Ja, eller frisk är jag ju nog redan nu. Hela den här cancerresan har varit en stor tankeställare för mig. Jag har lärt mig att ta saker och ting som de kommer, jag stressar inte upp mig för småsaker och för det mesta känner jag mig riktigt glad och tacksam över mitt liv precis som det är just nu. Jag har också en stark tro på framtiden och att allt ordnar sig till det bästa just så som det är meningen att mitt liv ska se ut. Jag har även börjat sköta om mig, motionera och vila i lagom doser, äta bra (förutom idag när jag inte kunde släppa en salmiakpåse i butiken) och framför allt börjat tänka positiva tankar. Jag tror helt enkelt på tankens kraft och önskar dig det samma!

På söndag vandrar jag med i välgörenhetsloppet "Spring undan cancern" i Maxmo, hoppas vi ses där!

Åsa bloggar också själv lite mer sporadiskt på: http://asamariagustavsson.blogspot.com/

PS. Vill du gästblogga här hos mig så kontakta mig på leena.sahlstrom(at)hotmail.com

 

Leena
29.06.2018 kl. 10:19

Vild och lycklig

En av de där tidiga cortisonenergiska morgnarna skickade jag in bilder från vår trädgård till trädgårdstidningen Viherpiha. Och där är de nu i det senaste numret som utkom rätt nyligen, jämte en kort intervju med mig. Ganska kul och visst ser det fint ut hos oss. Gillar särskilt att de i rubriken skrev att vår trädgård är vild och lycklig. För det är den ju.

Leena
28.06.2018 kl. 15:11

Jag har en idé!

 

Vet du vad som är roligt? Jo, alla kommentarer, feedback och brev som jag får. Din berättelse som kan vara så liknande som min egen, eller något helt annat, men ändå ha en igenkänningsfaktor. Eller du som kommenterar utan att ha sjukdom i bagaget men ändå vill dela med dig av dina tankar och upplevelser.

Så nu har jag en idé. Gästblogga här hos mig!

Det är enkelt. Skriv ner din berättelse, din fundering, din betraktelse eller vad det nu kan vara och dela med dig. Inte bara till mig utan hela interwebben. Fast nu luras jag lite för så många läsare har inte denna blogg. Men som en riktigt stor och glad familj är vi.

Blir du ivrig och vill skriva riktigt mycket, som ett bokkapitel eller en bok, så ta kontakt direkt med ett bokförlag. Men annars, skriv ner dina tankar och skicka dem till mig så publicerar jag det här på bloggen. Var inte blyg! Ta chansen! Fritt fram. Inga prestationskrav. Och det är klart att du får vara anonym om du vill.

Skicka din text till min mail leena.sahlstrom(at)hotmail.com var jag också svarar på eventuella frågor.

Och det är klart att jag vill att du fortsätter att skriva till mig, utan att jag publlicerar det, om du inte vill det förstås.

Så nu sätter jag mig och väntar att min inbox skall svämma över av alla era brev. Sätt igång och skriv!

Leena
26.06.2018 kl. 16:36

Historien om ett gullregn

 

Vi köpte vårt hus vi nu bor i för snart två år sedan av en man i kanske 70-årsåldern. Huset var hans barndomshem som hans far hade ritat, byggt och bott i sedan dess. Tills fadern, en stor och reslig karl, blev 96 år och för gammal för att bo kvar och huset såldes till oss.

Sedan dess har vi bott in oss, men renoveringsbehovet finns fortfarande kvar både här och där. Vi älskar huset, trädgården, dess särdrag och dess fina historia. Det är mer än en gång vi varit glada åt finurliga lösningar och smålett åt andra som sett sina bästa dagar. Herr byggmästare har varit tydligt närvarande i vår vardag.

Idag ser jag ut genom fönstret på ett par som stannat på trottoaren utanför. En man som sitter i rullstol och pekar och tittar in på vår gård tillsammans med en yngre kvinna. De stannar ovanligt länge och diskuterar något de ser i vår trädgård. Mannen är väldigt lång, det kan man se trots att han sitter ner. Då slår det mig. Det måste vara byggmästaren! Äntligen får vi träffa honom.

Han kom förbi och kollade om gullregnet fanns kvar. Det som han själv planterat då det bara var en liten pinne. Och visst finns det.

Nu har han flyttat tillbaka, bara till andra sidan parken, till ett nybyggt servicehem. Över sin kopp morgonkaffe kan han nu igen se träden på gården och huset han byggt och levt i. Och jag lovar att vi gör vårt bästa att förvalta det väl.

Leena
25.06.2018 kl. 22:06

Mera publicitet

Ingen måtta på publiciteten. Förra veckan var det intervju i vasabladet. Nu kan du läsa en annan intervju med mig på min hemdomän ratata.fi. Klicka och läs här.

Jag kan också rapportera att alla träd står kvar på gården trots stormstyrkor i går och växterna ser snarast glada ut av allt vatten de fått. Endast en nyplanterad växt hade slitits upp med rötterna, men den är redan omplanterad. Till och med några bönfrön, som jag haft sådan otur med i år, har grott medan vi varit borta. Och krolliljan, stjärnflockan och prästkragen blommar nu så vackert.

Lugn midsommardag!

Leena
23.06.2018 kl. 18:39

Midsommarstormen

Det blåser så hårt att huset skakar. Ventilationsventilerna är tillskruvade för den naturliga ventileringen är mer än tillräcklig. Det regnar in horisontellt genom väggarna på utedasset. Har tagit i bruk klassisk kisshink, för att slippa den korta promenaden till dasset som nu upplevs som en klättertur på Mount Everest. Regnkläderna ställs på extrema prov, som få av dem klarar av. Disken måste tas om hand inomhus. De väderintresserade familjemedlemmarnas ögon tindrar. Måsarna och svanen verkar oberörda av vädret. Båtarna ligger tryggt i hamnen. Labben har fått en unge. Elden sprakar i brasan. Under pläden är det torrt och varmt. 
Leena
22.06.2018 kl. 13:06

Stormen kommer

På väg ut till holmen. Båten lastad med mat och böcker. Imorgon är det storm utlovat. Vi skall sitta torra och varma inomhus. Beundra vind och regn genom fönstret. Läsa och handarbeta, definitivt chilla och äta gott. Elda brasa, bada bastu och ha koll på labben. Invänta ny energi. Som kommer. Sakta mak. 

Leena
21.06.2018 kl. 18:17

Sommarrisotto

 

Idag har vi fått mer av det efterlängtade regnet. Trädgården och naturen njuter och det är helt okej att ha en mellandag inomhus. Med regn blir det också sug efter så kallad vintermat. Så idag blev det risotto med räkor, citron och dill. Till det hade vi gröna ärter och grönsallad. Ganska somrigt ändå.

Risotto har jag gjort tidigare här. Jag kör ju genväg förstås och kokar upp vatten i vattenkokaren, tillsätter smulad buljongtärning eller fond i början med riset och den gula löken som jag först fräst i olja. Sedan häller jag på 1-2 dl kokhett vatten vartefter, tills riset är lagom kokt men al dente. Till sist räkorna, citronsaften och dillen. Eller vad man nu vill smaksätta med.

Våta, kalla och hungriga var familjen då de dök upp så inga bilder blev det av maten innan den var uppäten. Men gullregnet blommar nu som vackrast så den kan jag bjuda på istället som ögongodis.

Leena
19.06.2018 kl. 14:57

Hurra!

 

 

  • Hurra för att igelkotten lever och har visat sig igen på gården.
  • Hurra för att vi fått 5 mm regn medan jag varit borta.
  • Hurra för att jag har en skön säng att sova i.

Leena
18.06.2018 kl. 22:07

Omslagsflicka

Jag vet. Kanske kvinna eller tant är mera korrekt, men oavsett så finns jag idag på Vasabladets framsida!

Artikeln går inte att länka till. Åtminstone ännu. Så för er icke prenumeranter får ni en tjuvtitt här.

Här kommer länken:

 

Leena
17.06.2018 kl. 08:13

Låt oss hoppas på det bästa

Lite piggare, lite mer energi. Men mindre kunde det knappast bli än det var i den djupaste svackan. Då var det omöjligt att orka läsa bok ens utan att ögonen slöt sig.

Men igår kväll lyckades jag läsa ut en bok, Carolina Setterwalls, ”Låt oss hoppas på det bästa”. En bok som jag i första anblicken bestämde mig för att jag inte ville läsa, med tanke på temat som handlade om hennes sambos alltför tidiga bortgång. Men snubblade ändå över den i ett annat sammanhang och lånade den på biblioteket. Och jag gillade den. Trots temat. Främst för hennes nästan brutalt ärliga sätt att skriva om sina känslor. Känslor som nästan inte skulle framstå som rumsrena i många sammanhang. Att boken helt är baserad på riktiga händelser, är kanske orsaken till att den blivit så rättfram. Verkligheten verkar ju alla gånger överskrida fiktionen.

Tidigare lästips hittar du här:

 

Leena
15.06.2018 kl. 11:55

Rysk pastell

Idag är och har jag varit så trött så det har inte ens blivit ett blogginlägg. Men jag var en sväng till stallet så så illa är det inte. Här istället några bilder från ett trevligt ryskt cafe, Alejandra, i Gräsviken som överaskade i måndags.

Kronan på verket var parfymhyllan i toaletten.

Leena
13.06.2018 kl. 22:26

Chill lugnt sagt

En chill dag, lugnt sagt, som jag spenderat på en sjukhussäng som fick mig att känna mig sjukare än jag brukar. Fötterna under en filt som påminde om stallditon, virkandes och tittandes på den fina utsikten, tills jag somnade. Och det berodde knappast på den nya medicinen.

Den fyra timmar långa uppföljningstiden gick snabbare än väntat med kontrollmätningar av temperatur och blodtryck var 30:e minut. Och lite blodprov därtill.

Nu har jag lust att dra några trollformler för att få läkemedelsinfusionen och de nya pastellrosa tabletterna att leva upp till sin kapacitet. Ännu känner jag ingen förändring, men visst tror vi på att effekten kommer.

Leena
12.06.2018 kl. 19:01

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Företag och jobb

Hästliv

Kretslopp

Lilla cancerskolan

Mat

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Om mig:

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Följ mig på instagram: @leenasahlstrom

 

Om bloggen:

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, trädgård och musik. Och lite om cancer.

 

Foto: Alla bilder är mina egna (om inget annat angetts). Du får gärna använda dem bara du tydligt anger källan/fotografens namn (Passligt.ratata.fi / Leena Sahlström)

 

Vad är egentligen passligt?

 

Min samarbetspolicy:

Det kan hända ibland att jag samarbetar med någon. Varje samarbete märker jag tydligt ut i början av inlägget. Jag samarbetar enbart med företag som säljer produkter eller tjänster jag själv gillar och som jag tror kan vara till nytta och glädje för mina läsare. Det går inte att köpa min åsikt. Jag hoppas mina samarbeten är något du också kommer att gilla.

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar