Topp fem irritationsmoment i vardagen

20.01.2018 kl. 10:30

 

Familjen anklagar mig ibland för att ge en osann (glans)bild av mig (och vårt liv) här på bloggen. Visst, det är en helt medveten strategi. Genom att se och beskriva det goda i livet blir jag själv också mer medveten om det. Positiva texter föder positiva tankar, eller tvärtom, och förhoppningsvis också en positiv spiral.

Men bara för att du skall förstå att det säkert finns en riktig person bakom bloggen och inte en glansbild, så skall du här få höra mina topp fem irritationsmoment i vardagen (utan inbördes ranking):

  1. WC-lock som lämnats öppet. Jag vill helst inte ha direktkontakt med reningsverket i mitt badrum, (jo jag vill ju det egentligen, för utedass är nog ännu jobbigare), men ett nerfällt lock är väl det minsta man kan begära?
  2. Läsglasögon och telefoner som dräller runt överallt, framförallt då de ligger på middagsbordet under pågående måltid. En eloge till den som uppfunnit progressiva glasögon och en större till den som använder dem.
  3. Skor och väskor som ligger i hallen så man knappt ryms in. Särskilt då samma väska legat framme, ouppackad i en vecka eller så. Och innehåller träningskläder. Svettiga sådana.
  4. Datorer eller annan digital utrustning som krånglar utan att man förstår varför eller snarare inte orkar förstå varför. Svårlöst dilemma. Finns knappt något som får mig ur balans lättare.
  5. Vårt kastrullskåp med en gammal hörnkarusell som är totalt avskyvärd att hantera. Hopplöst att hålla ordning i och nästintill omöjligt att hitta i eller lägga in och ta ut kastruller ur. Samma gäller ett ständigt överfullt torkskåp för disk i samma kök. Jag säger då bara: Var håller min renovering hus?

Leena
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:

Fakturering

Så nu har den skickats iväg; mitt livs första faktura! Kändes pirrigt och stort.

Mycket pyssel och osäkerhet med den första fakuran, första gången. Hur det skall se ut och vad som måste vara med och inte.

Det svåraste är ändå att sätta pris på sig själv. Inte för högt, för att eventuellt bli anlitad igen, men samtidigt inte för lågt, så det inte blir enbart välgörenhet av det man sätter ner både sin tid och själ i. Mycket svår balansgång tycker jag.

 

Har du eget företag? Hur resonerar du kring prissättning och fakturorna?

 

Leena
12.03.2018 kl. 12:10

Befruktning av chili och annat vårpyssel

Idag har både tid, energi och inspiration sammanfallit för lite vårpyssel. De flesta pelargonerna har fått ny jord runt fötterna. Några pelargonstickligar som jag tog tidigare hade utvecklat fina rötter i vattenglaset och blev idag nerplanterade i kruka med plantjord.

Lite pyttefrön av alunrot hade jag tidigare satt för förgrodd, men där syns inget liv trots att jag hade nyinköpta frön. (Har haft bättre grobarhet hos gamla frön än dessa.) Gjorde idag ett nytt försök och tog upp sådden i rumsvärmen istället för att lämna den i källaren. Får se om jag har bättre lycka den här gången.

En rätt liten chiliplanta, som jag köpte ifjol, hann inte ge någon frukt då. Nu har den stått under växtlampa tillsammans med olivträdet och har nu satt rätt många lilafärgade blommor. Den har tidigare ofta fällt sina blommor. Nu har jag läst på lite och  lärt mig att chilin har ståndare och pistill på varje enskild blomma, och den behöver skakas på lite, för att befruktning ska ske (åtminstone då den står inomhus). Få se nu om min skakbehandling ger någon frukt.

Leena
11.03.2018 kl. 17:28

Kronisk cancer allt vanligare

Efter att ha varit och talat för studenter, och även i andra sammanhang, så har jag blivit varse om hur ordet cancer fortfarande är väldigt skrämmande för många. Något helt nattsvart. Något som får en att gå helt i baklås.

Det är en allvarlig sjukdom och alltför många har förlorat någon närstående i sjukdomen. Det är oerhört sorgligt och ledsamt och det finns inte ord nog att beskriva det som ingen skall behöva utsättas för.

I min värld och verklighet är cancer något vi lever med dagligen. Ett monster som jag på ett visst plan är rädd för, men för det mesta bara något som lurar lite i bakgrunden och skymtar till ibland. Något vi ibland skämtar om i familjen, som finns där och sätter käppar i hjulet för vissa saker, men som också har gett mig många erfarenheter som jag nu på något konstigt sätt är tacksam för.

Väldigt många cancerpatienter kan botas idag. Friskförklaras. Alltför många kan fortfarande inte det. Många, som jag, har kunnat leva mycket längre med sjukdomen än någon av oss vågat hoppas. Kronisk cancer* blir allt vanligare. Det finns mer och mer behandlingar som är effektiva, utvecklingen går framåt och jag är lycklig över att jag insjuknat först nu och inte för mer än femton år sedan. Då skulle jag inte levt idag.

Jag önskar innerligt att cancer kunde bli mindre skrämmande. För oss som är sjuka, men också för alla anhöriga och andra berörda. Jag vet att det inte räddar någon som gått förlorad. Jag är också tveksam om det hjälper att jag skriver om det. Men jag gör det ändå, för om det finns en minsta liten chans att någon blir mindre rädd, så är det värt det.

 

*Med kronisk cancer menar jag cancer som inte kan botas, men som kan hållas under kontroll med mediciner.

 

Läs också de tidigare inläggen:

 

 

Leena
10.03.2018 kl. 18:55

Plastfri månad

 

Fick nys om utmaningen ”muoviton maaliskuu” dvs plastfri mars (som i månaden mars alltså). Och tände på idén förstås. (Har ju varit inne på plastbantning förr, men inte om mat då). I artikeln (bara på finska tyvärr) stod det att toapappret skulle vara den största utmaningen, men han måste ha skämtat. Det är ju totalt omöjligt att storhandla till en fempersonersfamilj utan att plast är inblandat.

Månaden börjar bra. Jag handlar knappt inget då vi kan äta från frys och skafferi. Eller så skickar jag någon annan till butiken (men det räknas väl inte?) Jag har handlat mjölk och det packas åtminstone i kartong (fast jag misstänker lite att den glatta ytan kan ha någon smygplastkomponent den med, så glansig och hållbar som den är). Det har jag handlat tills idag, då det barkade totalt.

Jag började tappert med att åka ut till gårdsbutiken för att handla närproducerade rotsaker. Jag har förstås med mig våra tygkassar som alltid då jag handlar. Det fanns små bruna papperspåsar att packa kålrötterna, rödbetorna och palsternackorna i. Den 5 kg stora potatissäcken var av papper. Bra. Men morötterna. Vill ha mycket för de är godast. Fem kilo blir det. I en plastpåse. Men det totala saldot är rätt okej ändå. Trots att jag inte sytt mig egna påsar av avlagda t-shirts som jag tipsats om.

Inser att dessa rotsaker vill ha sällskap i kylen som tidigare gapat tom. Åker vidare till den stora matbutiken för att storhandla resten. Mjölk, youghurt, havregryn, socker, ägg, burkbönor och soltorkade tomater går bra. Ingen plast ännu. I fruktdisken finns inga papperspåsar men nog 100% biologiskt nedbrytbara påsar. De måste väl vara okej? Rätt nöjd fortfarande. Vitkålen klarar sig utan påse. Men sedan. Gurkan är inplastad. Salladen, vindruvorna och körsbärstomaterna likaså. Löken i en av de onödiga nätpåsarna gjorda av plast. Värst blir det i hyllan med mjölkprodukter: gräddfil, ost, grynost. Allt säljs i plastförpackningar. Inte ens en medhavd hemsydd tygpåse skulle ha löst situationen.

Tidigare inlägg om plastbantning hittar du här.

Leena
08.03.2018 kl. 20:58

Enkelt recept på lamm

 

Vi brukar köpa 1-2 hela styckade lamm från en lokal producent varje höst, så vi har blivit tvungna att lära oss tillreda även de lite knöligare delarna. Revbenen brukar vi spara till sommarhalvåret för de blir så goda på grillen. Men nu vill jag tipsa om en rätt som visat sig vara en riktig hit. En allt-i-ett-rätt som jag är så förtjust i. Receptet har jag hittat i hs.fi men det är klart att vi modifierar det lite från gång till annan.

Förutom de odefinierade lammbitarna (lammleg i ursprungsreceptet) så lägger man med hela potatisar, halverade tomater, lagerblad, timjan, salt, peppar, lök och vitlök. Och till sist rikligt med olivolja och vitt vin.

Hemligheten, om det nu finns någon sådan, så skall hela härligheten tillredas under folie i två och en halv timme i 175 graders ugn. Efter det höjer man temperaturen till 225 grader, tar av folien och tillreder ytterligare ca 20 minuter för att ge hela kalaset lite färg.

Det hela sköter sig själv i ugnen då man är ute och skidar till exempel och köttet blir underbart mört och smaken mustig. Rekommenderar!

Ursprungsreceptet (på finska) och bild på färdig rätt hittar du här. Hos oss sa det bara slurp innan jag hann fram med kameran.

 

Här hittar du tidigare tips på rätter som du kanske också gillar:

 

Leena
08.03.2018 kl. 09:25

Bibliotek och lästips

Oj, vad jag gillar bibliotek. Måste oftast riktigt anstränga mig för att inte spendera alltför lång tid där. Vårt lilla stadsdelsbibliotek på Brändö är guld värt. Dessutom ligger det bara ett stenkast ifrån oss. 

Det bästa är den fantastiska servicen. Jag hade snappat upp att det utkommit en ny bok som ännu inte fanns i sortimentet. Vips så köptes den in och jag fick ett meddelande att den väntade på mig. Helt kostnadsfritt! Kan det bli bättre?

Bland det ofantliga sortimentet av böcker är det ibland ändå svårt att hitta pärlorna. Några av mina tidigare lästips hittar du här.

Har du läst någon bra bok på sistone som du kunde rekommendera?

Lämna ett tips här under, kontakta mig på passligts fb sida eller maila mig direkt på leena.sahlstrom(at)hotmail.com

 

Leena
07.03.2018 kl. 08:57

Full fart på isen

Påpälsad var jag och på isen redan klockan sju i morse där det blev full fräs då glada och ivriga hästar fick lov att sträcka ut. Belåtna skrittade de tillbaka hemåt samtidigt som solen gick upp över staden. Fantastiskt bra start på dagen både för hästarna och oss andra.

Premiärturen med hästarna på isen kan du läsa om här.

 

Leena
06.03.2018 kl. 09:55

Leva i 90 år

Malin har nyligen publicerat en lista som handlade om personlig utveckling. Kolla Malins lista här. Lite tuffare att svara på än en vanlig lista om t ex sina favoritgodisar, men blev lite insprerad ändå att försöka. Gjorde min egen variant där jag bantade ner 15 frågor till 10.

Här kommer min lista:

1. Hur ser en perfekt dag ut för dig?

En perfekt dag kan vara så mycket. Men oftast en dag då jag själv bestämmer vad jag vill göra av min tid och den inte är full av en massa måsten. De flesta dagar innehåller perfekta stunder. Små fina stunder som utgör livet.

2. Vad ville du bli då du var yngre?

Självsäker. Modig. Extrovert (fast då skulle jag inte uttryckt det med den termen). Skulle frågan vara ställd i nutid skulle svaret antagligen vara detsamma.

3. Vad gör du för att slappna av?

Tar med mig en hel hög med olästa dagstidningar, kanske någon bok och en kopp te och eventuellt något ätbart och lägger mig på soffan invirad i en eller flera plädar.

4. När gjorde du senast något som skrämde dig?

Det var troligen på kursen som jag berättat om tidigare och jag skulle berätta min egen sjukhistoria inför de andra. Det var rätt läskigt de första gångerna. Små saker som skrämmer mig nästan varje gång är hur jag skall ta mig nerför (enligt mig) branta backar på skidor.

5. När kände du dig senast stolt över dig själv?

sportlovet i Hemavan då jag klämt en hel del pistsvängar och min son och hans kompis inte tycket att det såg ut som några cancersvängar. Ännu mer stolt var jag nog efter min provföreläsning för närvårdarstudenterna (läs om det här), som jag själv tyckte jag klarade så bra. Trots lite motig start (se punkt 4).

6. Vilka praktiska färdigheter önskar du att du hade?

Nu då jag tänker på det är jag väl rätt nöjd med det jag kan egentligen. Det flesta praktiska färdigheter kan man ju lära sig bara man vill tillräckligt. Fast det skulle kanske vara roligt att vara mer konstnärlig och musikalisk, och där behövs nog mera talang än vad jag har (fast det kanske inte räknas som praktiska färdigheter egentligen?). Och så önskar jag att jag vore bättre på datorer, sådär att datorlogiken skulle komma till mig av sig själv.

7. Vad tycker du om att göra för andra eller ge till andra (inte materiellt utan av dig själv)?

Jag blir både glad och stolt då jag lyckats förmedla lite hopp till någon som behöver det. Eller om jag inspirerat andra att prova något nytt. Eller lyckats bidra till att någon övervunnit sig själv och den personen känner sig glad och nöjd över sin bedrift.

8. Vad gör dig exalterad?

Om man med exalterad också kan inkludera glad, stolt och nöjd, sådär när man blir alldeles varm och avslappnad i hela kroppen.

Då någon berättar eller ställer mig en fråga som visar att de fattat förtroende för mig. Då jag kommer på en bra idé. Då jag gjort något som jag inte trott jag skulle klara, eller åtminstone spänt mig för innan. Även vardagliga saker som frön som grott och vårtecken i naturen. Då jag får oväntad positiv feedback. (Se även punkt 5 och 7.) 

9. Vad gör dig nedstämd?

Då jag får negativa besked av min onkolog. Men också då medmänniskor säger något ogenomtänkt, som t ex att det finns ett naturligt behov av nya erfarenhetstalare bland just cancerpatienter eftersom de tidigare dött.

10. Fantisera att du var 90 år. Vilka minnen skulle du vilja ha? Vilka historier skulle du berätta?

Små roliga anekdoter från både min egen ungdom och våra barns. Jag skulle också berätta om under som skett, där jag som medelålders insjuknat i aggressivt metastaserad cancer, (som på den tiden var en sjukdom som förknippades med döden), men att jag trots det levt ända tills jag var 90 år.

 

Hur skulle din lista se ut?

 

Leena
05.03.2018 kl. 18:39

Hemma igen

Lite exotiska bilder (åtminstone sett härifrån platta Österbotten) som sammanfattar sportlovsveckan i Hemavan. Sol, sol, sol. De riktigt låga temperaturerna syns inte, men det gällde att hålla sig högre upp på fjällen där det var vamare.

Väldigt mycket längre väg upp i Kobåset än vad det var ner därifrån.

Solfika.

Vy från pisterna. Var är liftköerna och folket? Folkes fik däremot precis runt hörnet.

Gänget bestiger Artfjället.

Jag bevisar att den vintervarma sovsäcken verkligen är vintervarm.

Kolla in utsikten på film här.

Leena
04.03.2018 kl. 13:23

Riktiga fjäll

Dagens pistdag bådar träningsvärk till imorgon. Det fantastiskt soliga vädret har hållit i sig. Lite kallt på morgnarna men uppe på fjället har det varit väder för utomhusfika.

Några soliga bilder från gårdagen finns på instagram @leenasahlstrom.

Ha tålamod, kommer mera senare.

Leena
01.03.2018 kl. 21:44

Miljöombyte

Uppe i fjällen igen. Till skillnad från senast, under nyår, så värmer solen redan skönt där ute. Familjens entusiaster är förstås ute i backarna, medan jag chillar i soffan efter en tur i längdspåret. Övervägde en kopp choklad i solen på verandan, men konstaterade att solen värmer härligt även på soffan inomhus.

PS. Bloggpremiär från mobilen. Inte så smidigt... 

Leena
27.02.2018 kl. 16:35

Du ser så fräsch ut

 

”Du ser så frisk och fräsch ut”. Det har jag fått höra fler än en gång. Men sällan innan diagnosen (som jag kan minnas).  Visst blir jag glad. Vem skulle vilja höra det motsatta?

Men sen läser jag det här (tyvärr bara på finska) om hur det är att få höra av sina arbetskamrater att man ser frisk ut, med en underton av ”varför jobbar du inte mer än du gör?”, trots att man känner sig allt annat än pigg och full av energi.

Har hört om det här från andra håll också, att skenet ibland bedrar. Man kanske inte känner sig så frisk som man ser ut. Det här gäller nog inte bara cancerpatienter utan säkert också flera andra patientgrupper, men kanske främst dem med psykisk ohälsa. Sådant som inte syns utanpå.

Det är inte så enkelt om man gärna vill jobba, delta i arbetslivet, men arbetsdagen tar all must ur en och resten av kvällen ligger man utpumpad, utan någon ork att ta tag i någonting. Livet skall väl innehålla annat än jobb också?

Det är väldigt vanligt, åtminstone inte ovanligt, att cancerpatienter även de som fysiskt blivit friskförklarade, har en lång väg innan man psykiskt hunnit ifatt. Det är inte så där bara att återgå till det normala, det som var innan.

Jag säger inte att du inte får kommentera att någon ser fräsch ut, men kanske det också kan följas av ett ”Hur mår du?”

Intresserad att läsa mera?

Mina blogginlägg på cancerföreningens sida som tangerar ämnet:

Känner du igen dig? Är arbetstempot för tufft? Hur vill du bli bemött på jobbet?

Det går bra att diskutera också på passligts facebooksida.

Leena
26.02.2018 kl. 12:13

Prutta av glädje

 

De har varit ute på isen och ridit! Jag kunde inte vara där (var nog lite skraj också över hur det skulle gå, så var också lite lättad att jag inte kunde var på plats), men har sett filmen efteråt gång på gång. Nästa gång vill jag vara med!

Minns så väl då jag och min stallkompis på den gamla goda tiden, kom oss ut och galopperade på havsisarna. Hästarna var ivriga och gav järnet. Vi hängde bara med. Min kompis tyckte det var särskilt roligt då min häst bockade och pruttade av glädje.

Nu så har min dotter fått känna av den glädjen. Sasha bockade inte men Anni hade nog fullt upp att hålla all hennes iver. ”Det gick inte så att säga att slappna av”, som Anni uttryckte det efteråt.

Kolla in en filmsnutt på dem ute på isen här.

Idag har det varit mera kontrollerad träning. Banhoppning i ridhus. Behövde inte ha hjärtat i halsgropen.

Påpaltade och nöjda efter lyckad träning.

 

Följ Anni och Sashas framfart på fb här eller på instagram @sahlstromeventing

 

Leena
25.02.2018 kl. 18:53

Harens hem

Jag blev ganska arg och besviken då jag för ett tag sedan upptäckte att vårt äppelträd som vi planterade i höstas var rejält uppätet. Hade glömt, missat eller förträngt att skydda stammen då på hösten.

Nu är haren tillbaka. Den bor under buskarna i bersån och ser lite skrämd ut där den ligger och kurar, men rör sig ändå ingenstans. Ingen, inte ens jag, kan längre vara arg på den. För hur mysigt är det inte att få säga godmorgon åt haren från sitt sovrumsfönster då man vaknar på morgonen. Och just då äter den inte på vare sig äppelträdet eller något annat jag planterat. Det är ju harens hem också.

Leena
24.02.2018 kl. 08:16

Middag med asiatisk touch

Ända sedan vi var hembjudna hos en vän på middag har jag varit lite sugen att prova på det vi blev bjudna på, en slags asiatisk varm nudelsallad med mycket ingefära, lime och sesamolja. Nu kom jag äntligen till skott. Det blev min egen variant.

Mycket nudlar för en stor familj utgör basen. Därtill wokade jag grönkål och morötter. Paprika, rödlök, gurka och färsk chili tillsatte jag råa.

Dressingen är den viktigaste. Riktigt rejält med färsk finriven ingefära, både rivet skal och saften av två lime, socker eller honung och detta blandas med sesamolja till en dressing.  Smaka dig fram, men min erfarenhet är att nudlarna suger upp en massa och fastän jag tyckte att jag hade mycket både ingefära och lime så skulle det inte skadat med ännu mera.

Jag gjorde en sesamlax till. Penslade laxen med soja innan jag strödde på tätt med sesamfrön. Mycket enkelt. Tryck i en termometer ställd till 56 grader så blir den fort klar i 200 graders ugn.

Egentligen skulle det varit mängder av rostade nötter och frön också, som är väldigt gott till, men det glömde jag bort en vanlig vardagkväll. Det blev väldigt gott såhär också och rätten kommer nog att återkomma på menyn hos oss.

Om man inte som vi räknar fisk som grönsaker, så funderade jag att man kunde  göra rätten helt vegetarisk genom att fylla på med t ex proteinrika brytbönor i salladen, eller varför inte tofu (då man väl lärt sig att gilla konsistensen på den).

Kolla också in tidigare tips på vegetariska rätter som du hittar här:

 

Leena
23.02.2018 kl. 11:07

Premiärföreläsning som expert

Idag var det min provföreläsning som expert (erfarenhetsföreläsare) för en liten grupp riktiga närvårdsstuderande (undersköterska kallas de i Sverige). Och det gick bra! Jag var inte ens så speciellt nervös. Studenterna och deras lärare var jättegulliga, lyssnade intresserat och hade en massa bra frågor, så det blev en fin diskussion efteråt också. Jag fick positiv feedback och de verkade uppriktigt nöjda. Det blir nog flera gånger.

Sedan hann vi ut på isen på skidor en sväng i solen också, så nu är jag trött i kroppen, men glad och nöjd efter en lyckad dag.

Läs mer om min nya bana som expert i ett tidigare inlägg: Expert på cancer

Leena
22.02.2018 kl. 18:28

Ett husmorsknep

 

En absolut fördel med vintern är att man har möjlighet att skida, ffa då man kan skida på isen och det dessutom finns dragna spår. Inga utförslöpor som är skräckinjagande här inte. Sol och vindstilla dessutom gör ju det ännu bättre.

Förutom att det är jättefint att komma ut på isen och åka skidor på vintern så har jag idag tagit till ett gammalt husmorsknep. För att göra den nödvändiga städningen lite roligare så slängde jag ut alla mattorna i den kalla snön. Snön blir lite gråare och mattorna känns åtminstone lite fräschare en liten stund. Borde passa på med sängkläderna också så länge det är ordentligt med kallgrader. Jag tror åtminstone att kvalstren blir lite skrämda i kylan. Men det får bli nästa gång.

Leena
21.02.2018 kl. 18:05

Ettårskalas på bloggen!

 

Idag är det precis ett år sedan jag tog tag i bloggen och började skriva regelbundet. Först lite trevande, men med tiden har det utvecklats till att nu vara en del av min vardag. Och delvis också familjens.

Jag har haft mina svackor (läs tex här), men trots det har jag fortsatt. Nu i och med arbetslösheten, så har bloggandet fått ta rollen som mitt obetalda men roliga jobb. Läs också på cancerföreningens sida mitt tidigare inlägg: nytt år och nya förutsättningar.

Det måste jag säga att då jag bläddrar tillbaka i arkivet så känns det som om det hänt en hel massa under det här året.

Jag har kommit igång med träningen och blivit lite starkare igen. Läs tidigare inlägg om fysioterapi, kroppsfixering och träningsläger.

Lite matinspiration har dykt upp här på bloggen också i början på 2018. Roligt med mat och ännu roligare då jag hör att jag inspirerat folk att prova både på min batatsoppa och favoriten ugnsrotsaker med bönor och feta.

På cancerfronten har det varit ett rätt stabilt år och det är jag ju förstås väldigt glad över. (Läs på cancerföreningens sida mitt gästbloggsinlägg: jobb, cancer och meningen med livet.) Mentalt för det ändå med sig sina svackor då och då. Men den här bloggen har visat sig vara effektiv terapi, så du lär få höra av mig i fortsättningen också.

PS. Kolla också in det som kanske är mitt nummer ett favoritinlägg från året som gått: Ett citronträd för framtiden

Har du någon favorit eller något du vill läsa mer om? Hör gärna av dig till mig i en kommentar här på bloggen, på Passligts fb sida eller direkt på mailen: leena.sahlstrom(at)hotmail.com. Det skulle jag uppskatta!

 

Leena
20.02.2018 kl. 12:49

Sex tips till dig som nyligen insjuknat i cancer

 

Till alla er andra: Klipp ut och spara, för var tredje kommer under sin livstid att drabbas.

 

Här, mina sex bästa tips till dig som nyligen fått en cancerdiagnos:

  1. Googla inte, för det gör även en kärnfrisk dödssjuk.
  2. Be om hjälp. Det är ingen skam. Du skulle också hjälpa till i en motsvarande situation.
  3. Då du är redo för att veta mer om sjukdomen, läs på cancerföreningens sidor som är pålitliga.  Ladda ner de små faktabroschyrerna som finns på deras hemsida. Det finns publikationer om bland annat de vanligaste cancertyperna, om mattips vid aptitlöshet och tips för närstående. Mycket matnyttigt och välskrivet.
  4. Hitta din egen terapi som tar dig upp ur sängen. Hästen var min. Även då jag själv inte kunde rida var den en orsak att stiga upp och komma mig iväg ut, också då jag var som tröttast.
  5. Då det känns som mörkast, hitta minst en sak att glädjas över varje dag. Det kan vara t ex fåglarna som kvittrar ute, en frukt som smakar gott, solen som skiner, glädjen att kunna röra på sig, vackra blommor, ett vänligt leende vid butikskassan, ett vårtecken, en promenad, en kram, vad som helst vardagligt som får dig att le ett litet leende inombords. Det må vara att dina dagar kanske blivit färre än planerat, men då är det extra viktigt att njuta av dem man har. Tror jag.
  6. Bryt ihop och gå vidare. Det finns alltid hopp. Även då det ser som mest hopplöst ut.

Läs även ett tidigare inlägg som fortfarande känns relevant: Lugnet mellan stormarna eller lugnet efter stormen.

Eller bläddra i arkivet i spalten till höger.

 

Leena
19.02.2018 kl. 10:21

Vårvinterns fröjder

Nu redan har jag hört har de första vårblommorna, både vintergäck och snödroppar börjat blomma i Skåne och snödroppar ända uppe i Uppsala. Här hos oss får vi nog vänta ett bra tag ännu.

Här är istället isarna så starka att de bär till och med bilar och öppnar upp en helt ny värld såhär års. Solbrillor hade inte varit helt fel.

Jag har i alla fall laddat energi i helgen inför kommande vecka. Hoppas du också får en bra vecka oavsett om du har sportlov eller inte.

Leena
18.02.2018 kl. 22:48

Bröllopsdag

Bröllopsdag.

För 22 år sedan var det kallt. Riktigt kallt. Kvicksilvret var nere på -30 grader. Vattnet frös i festlokalen och serveringspersonalen fick lov att hämta vatten från en stor tankbil som hämtades till gården. Lite extra utmaning minst sagt. Men det här var vi lyckligt omedvetna om, allt fungerade så fint ändå.

Idag har vi börjat dagen med favoritmåltiden på stadens mysigaste hotell. Färskpressad apelsinjuice, gravlax, bär, frukt, paj, croissanter och som kronan på verket nygräddade våfflor.

Nu får vi se vad resten av en solig vintersöndag för med sig.

Leena
17.02.2018 kl. 10:50

Expert på cancer

Hej, nu ska ni få höra. Om kursen. Den jag nämnde tidigare (läs här). Jag skall bli expert! Expert på mina egna erfarenheter. Expert på att berätta om mina upplevelser om cancer för t ex sjukvårdsstudenter och andra som kan ha nytta av att höra hur det är att vara den mottagande parten. (Suomeksi kokemustoimija.)

Jag slank in på det här halvt i misstag. Hade inte riktigt full koll på vad jag gav mig in på faktiskt. Men nu vet jag redan bättre.

De två första kursdagarna var rätt jobbiga. Även fast jag har varit öppen om min sjukdom och skrivit om det en hel del här på bloggen (klicka in på kategorin cancer till höger och scrolla längre bak i tiden), så var det plötsligt ganska jobbigt att stå där framför en publik, även fast den var liten, och berätta om det första chockbeskedet och om det andra som var ännu värre. Spänningen att tala inför publik fick mig att darra lite. Alla tankar kring sjukdomen fick min röst att bli ännu tunnare och svagare än vanligt och jag kunde känna tårarna bränna i ögonvrårna.

Efter den andra kursdagen var jag väldigt omtumlad och tveksam om jag verkligen ville göra det här.

Nu har jag varit på min tredje kursdag och det känns redan så mycket bättre. Jag var jättespänd inför min presentation, som jag trodde bara skulle hållas inför de andra kursdeltagarna. Men som en överraskning hade vi fem speciellt inbjudna åhörare där igår kväll som gav oss feedback. I mina förberedelser som var rätt slitsamma i sig, hade jag förträngt att vi skulle begränsa oss till 10 minuter. Mitt manus var mycket längre än så.

Min syster, som är i branschen, uttryckte det så bra: ”Vad kan vara finare än att dela sina erfarenheter med personer som kan ta det till sig och ge det vidare till andra?”

Så nästa vecka skall jag träffa närvårdarstudenter och provprata för dem. Det blir spännande. Skall ha bättre koll på tiden då. Det finns ju så många anekdoter jag kunde dela med mig av. (Läs hur det gick här: premiärföreläsning som expert)

Läs mer om hur jag upplever livet med kronisk cancer och hur det var att få diagnosen aggresivt metastaserad njurcancer i tidigare publicerade blogginlägg. Bland annat:

Läs ännu mer genom att klicka in på kategorin cancer i spalten till höger och bläddra runt bland mina äldre inlägg.

Eller läs mitt gästbloggsinlägg på cancerföreningens sida

 

Leena
16.02.2018 kl. 13:48

Livets alla dagar

 

Alla hjärtansdag, Valentines day, vändag eller vad du nu vill kalla det. Oavsett vad, så tänkte jag att detta är ett passligt tillfälle att uppmärksamma alla mina vänner:

  • Tack för att du orkar lyssna då jag gnäller
  • Tack för att du peppar mig då livet känns jobbigt
  • Tack för att du också delar glädjen med mig
  • Tack för alla vanliga dagar då jag får känna att jag inte är ensam
  • Tack för att du klickar in här, oavsett om du bara läser eller också kommenterar
  • Tack för att du finns

Och inte bara idag, utan livets alla dagar.

Leena
14.02.2018 kl. 09:43

En skilsmässohund

Då är jag där igen. Hundfunderingar. Att skaffa hund eller inte.

Igår fick jag tips från mer än ett håll om hur en hund skulle sprida energi.

Skulle väl inte tacka nej till sällskap på en promenad, en kompis som alltid blir glad att se mig och någon som vill mysa och gosa. Även yngre dottern sitter och dreglar över valpbilder nu. Sonen accepterar alla kvällspromenader, men har insett att morgonkisset får någon annan ta hand om (läs mer om det här).

Men allt det där andra? Då den får diarré och behöver ut mitt i natten. Jag kan precis höra vår hätska diskussion om vems tur det är att stiga upp från den varma sköna sängen. För att inte tala om att städa upp efter den. Vem klipper klorna då vi misslyckats i uppfostran? Vem fixar en skötare då vi är på resa?

Men nu har vi kommit på den briljanta idén med en skilsmässohund. En hund som från början har två familjer. En gång i veckan packas hunden och dess attiraljer i bilen och den byter till en utvilad familj. Skulle inte det vara det ultimata?

Vem kan motstå denna? Nätet svämmar över av underbara hundbilder. Den här finns på pudelklubben.se.

Funderar du också på att skaffa hund, då kanske du också skall läsa detta mitt tidigare inlägg i ämnet; utmaningen.

Leena
13.02.2018 kl. 10:04

Vart tog energin vägen?

Slocknade på soffan redan innan nio igår.

Energinivån är på botten. Sitter nu bara rakt upp och ner och huvudet känns tungt och ekar tomt. Vattnat växterna utan att se dem. Hängt tvätten ur maskinen som någon annan satt igång. Det snöar utanför mitt fönster.

Funderar på orsak till min håglöshet; medicinerna eller avsaknaden av dem. En sämre soven natt. Kanske det inte spelar någon roll varför? Nu är det som det är. Imorgon kanske det ser annorlunda ut? Fast jag saknar energin som får mig att kliva upp på morgonen full av iver att ta tag i vardagen.

Som tur är finns det rester från helgen att värma till lunch. Sedan blir det en promenad till gympan, som vanligt på måndag eftermiddag. Precis vad min stela kropp behöver, tror jag.

Leena
12.02.2018 kl. 11:27

Bastubygge

Bastubygge ute på holme har sina utmaningar.

Leena
11.02.2018 kl. 10:00

Trysunda på Höga Kusten

En skön tillbakablick på förra sommaren nu då det snöar och blåser utanför mitt fönster. Trysunda på Höga kusten hade allt man kan begära. En skyddad hamn och precis en ledig plats för oss. Fantastiskt storslagen natur. Sol, hav, sandstränder, klippor, näckrosdamm och skogsstigar att vandra på. Plus en utmanande joggingstig för dem som var lagda åt det hållet. Här finns också ett vandrarhem med välutrustat kök (som också var tillgängligt för båtfolket), restaurang, bastu och vattentoaletter.  Hit vill vi tillbaka.

Sitter du precis och planerar inför kommande sommar, så hittar du mera inspiration från Höga kustens Mjältön här och Ulvön här.

Fantastiskt fina, fast jämförelsevis annorlunda, skärgårdställen än på Höga kusten hittar du på finska sidan av Kvarken. Läs mer om några av dem här: Kylmäpihlaja, Valsörarna och Mickelsörarna.

Leena
09.02.2018 kl. 16:56

Varg, skarv och andra långkörare

 

Hur mycket kan man skriva om en och samma sak egentligen?

Ta t ex vargen. Vareviga en dag, inte bara en, utan flera artiklar i samma tidning. Dag efter dag. Än har den synts till här, än där.

På tal om det, så såg vi också en gång en varg. Livslevandes. Efter att ha simmat ut en bit ångrade den långbenta sig, vände och lunkade tillbaka in i skogen. Det var nog en av mina häftigaste naturupplevelser alla tider. Nästan lika stort var det då vi kunde följa med två järvar leva sitt liv ute på fjället. Eller då jag var ute och red i ungdomen och mötte älgen. Så nära skulle jag nog inte ha kommit till fots. Oförglömligt.

På sommarhalvåret är det istället skarven som dominerar den lokala dagspressen. Häromdagen kunde vi glädjas åt att både läsa om skarv och varg i samma tidning. Kan det bli bättre?

Så idag blir det inte ett endaste ett ord om sjukdom, biverkningar och sådant tråkigt. Jag lovar.

Leena
09.02.2018 kl. 10:47

Ordningen återställd

 

  • Den försvunna pärmen är återfunnen. Det gick en rysning genom kroppen av tacksamhet då jag hörde hennes bekanta stämma i telefonen säga: ”Ja, jag tror den är här. Jo, här är hela ditt liv.”
  • Mina telefonkontakter (som jag skrev om här) har som av ett under (i alla fall om man frågar telefonförsäljarna här i staden) överförts till min nya telefon. Fler än 1300 stycken! Små spratt i form av dubbletter, tripletter (och vad det nu heter då de är ännu flera likadana) får jag stå ut med. Eller rensa då jag har en tråkig stund, om jag skulle ha så tråkiga stunder.
  • Min man är hemma igen.

 

Leena
08.02.2018 kl. 08:40

Vegetarisk tortizza

 

Utgångsläget var en aubergin som behövde tas om hand, fyra hungriga och knappt någon inspiration.

Det resulterade, så småningom, i supergoda auberginepizzor på tortillabröd.

Kokade hastigt ihop en egen tomatsås på krossade tomater, lite socker, salt, torkade örter, lagerblad och en skvätt olivolja. Förutom auberginen, som jag skivade och stekte i panna först, använde vi också rödlök, paprika och oliver. Det går ju förstås att ta vad som helst man gillar.

Förstås riven ost.

Grädda i het ugn tills osten smält, men passa dem för det tunna bottnet torkar och bränner lätt.

Hann knappt med att ta bild då de hade sådan strykande åtgång.

 

Leena
07.02.2018 kl. 13:10

Som en knarkare

 

Vaknar vid sex. Alla som känner mig det minsta, vet att det inte är ett naturligt beteende för mig.

Mår som en kratta och inser snabbt vad som fattas. Morgonens cortisondos. Försöker först, ett litet ögonblick, övertyga mig själv att jag kan somna om och ta tabletten senare. Men nej. Saknar den varma kropp som inte ligger bredvid mig. Han som tröstar.

Känner mig som en knarkare. Vet att det bara är en sak som kan få mig på fötter den här morgonen. En illasmakande tablett och minst en halvtimmes verkningstid. Hur kan det vara svårare att avvänja sig från cortison än opioider, undrar jag?

Men lika irriterad som jag nu är på cortisonet, lika lycklig var jag tidigare då det i sjukdomens akutfas fick fart på aptiten och innan julen då jag som extra bonus fick energi som räckte till nästan vad som helst (se fast här). Ett potent medel är det vad det är.

Om någon har tips på hur man snabbare triggar upp sina egna cortisonnivåer igen, så tar jag tacksamt emot. Tills dess biter jag ihop.

Leena
07.02.2018 kl. 11:58

Gästblogg: När min hjärntumör kommer, vem skall jag prata med då?

 

Min man, som fortfarande är på andra sidan jordklotet, gästbloggar idag.

Jag citerar bara en vän som undrar "finns det någon som på sin dödsbädd ångrat att hen jobbat för lite?".

Varsågoda:

När min hjärntumör kommer, vem skall jag prata med då?

Jag sätter mig på tåget. Ett par flyg och taxin senare är jag framme i Melbourne. Vi är ett tiotal forskare från Finland, USA, Japan, Kina, Tjeckien, Chile och Australien som möts för ett gemensamt projekt. Några av oss känner varandra väl, andra är nya. Alla känner vår värd, australiensisk professor och idéspruta av mått. Han är projektets ledare och den som håller ihop oss.

Så långt är det mesta sig likt. Det som är olikt är att han för två månader sedan opererats för en aggressiv hjärntumör. Nu är han på benen igen. Men inte helt. Han sitter med och kommenterar och diskuterar, men inte som förr. Somnar till ibland. Det har han i och för sig alltid gjort. Men där han tidigare hade en förmåga att vakna och genast vara med så är det nu lite annorlunda. Så lite, att det inte skulle störa en middag eller ett samtal på en promenad. Men tillräckligt för att det akademiska samtalet börjar gnissla.

Jag sitter och tänker att varför är han på jobb.

Svaret är enkelt: jobbet har varit och är hans liv. Inte bildligt talat, utan bokstavligt. Han har jobbat så gott som alltid, hela tiden. En stor och betydande del av det jobbet har också varit människor och relationer. Middagar, resor, promenader, exkursioner. Jag har haft kontakt med honom i nästan 20 år. Två gånger har vi varit i Australien med familjen för längre tid, och han har varit hemma hos oss flera gånger. Vi vet vad våra barn heter, hur gamla de är, och vad de gör. Vi frågar om våra föräldrar, bröder och systrar. Något slags vänskap är det.

Men vad kommer att hända med den nu, när det arbete som har hållit ihop oss verkar vara utmanat? Jag vet inte. Utan jobbet är risken stor att vi aldrig kommer att samlas igen. Han har rest mellan 50 och 100 dagar per år. Det är på de resorna som både vetenskap och vänskap formats. Ett gott liv, med ett nätverk av kolleger och vänner världen över. Nu får han inte resa, och kommer inte att kunna träffa oss på konferenser och möten. Och efter jobb och resor dygnet runt i 40 år så finns inte många lokala vänner kvar. Han berättar med avund i rösten om sin son, som fortfarande hänger med sina skolkamrater.

Jag är själv en som jobbat en hel del. Flyttat runt och rest. Många av mina relationer är också knutna till jobbet. Jag tycker om både arbetet och människorna, och gör det gärna. Det är inte en uppoffring. Men vad är priset? När min hjärntumör kommer, vem skall jag prata med då?

Leena
06.02.2018 kl. 09:29

Vinterns vackraste dag

 

Varför skulle man behöva åka iväg någonstans då staden man bor i är såhär vacker? Särskilt en solig vinterdag som denna. På hösten var jag helt betagen av de vackra höstfärgerna på träden. De vita träden är nog minst lika vackra. Och de gula husen.

 

Leena
06.02.2018 kl. 07:58

Alla dessa biverkningar

Elva timmars sömn senare.

Nio minusgrader ute och vacker rimfrost på träden.

Söndagen hade inget driv. Låg och vilade, men huvudvärken bara tilltog. Då svärmors goda fiskmiddag inte riktigt smakade, blev jag orolig.

Du som är van deckarläsare har kanske genomskådat det som jag insåg först igår kväll. Cortison nedtrappning! Att halvera dosen, trots att den varit rätt låg, har fått min kropp att reagera precis som de biverkningar jag nu googlat fram (värk, stelhet, styvhet, svaghet, illamående, huvudvärk, sjukdomskänsla, kräkningar och aptitlöshet). Vilken lättnad att komma på orsaken! Så nu har jag justerat nedtrappningen till en lite långsammare takt och voilá, livet känns genast lite lättare att bära.

Det att min man meddelar från andra sidan jordklotet att hans frånvaro förstås är den primära orsaken till mitt illamående kan kanske inte heller helt förkastas. Du är efterlängtad!

Leena
05.02.2018 kl. 10:45

En uppoffring

Känner mig rätt dränerad faktiskt, efter veckans kontrollbesök och en kurs under fredag och lördag som jag kanske orkar berättar mera om senare. Men kanske främst för att jag tydligen tog i för mycket i simhallens vattenjoggingbassäng i fredags och har en sådan träningsvärk. Ont i axlar, skuldror och nacke som gör att huvudet småvärker. Så denna söndag har det naturliga ljuset och inte min väckningslampa fått väcka mig.

Denna söndag då det är internationella cancerdagen. Var tredje drabbas under sin livstid. De flesta av oss kommer i kontakt med sjukdomen någon gång, och det inte är lätt att veta hur man skall bemöta en närstående som fått cancerdiagnos. Här ett tips på vad du kan säga (i fri översättning av Emily McDowalls uttalande):

”Bara så du vet, så är jag beredd att köra dig till behandlingar, städa ditt hem och vara med som smakråd för att hitta en mer smickrande peruk. Och om du tvingar mig, kan jag t o m ligga med dig på soffan och kolla på dålig TV. Jag vet. Det är en uppoffring. Men jag är beredd att göra det för din skull.”

 

Suomeksi löydät Syöpäpotilaat.fi sivuilta Emman blogikirjoituksen, jossa hän antaa lisää vinkkejä siihen, miten kohdata syöpään sairastuneen. Työpaikalla tai muuten vaan.

Leena
04.02.2018 kl. 10:55

Cancerland, tur och retur

 

Många böcker har förmågan att trava sig på nattduksbordet. Alltid ett antal trädgårdsböcker ffa såhär års då det skall laddas med inspiration inför den kommande trädgårdssäsongen. Hannu Sarenströms "Trädgårdslycka" är en given favorit och en sådan där present som jag köpt för att fira (se punkt 3 här). Ekoenkelt, som jag skrev om här, behöver nu återlämnas till biblioteket.

Amanda som bloggar på Nästan för lycklig imponerar genom att ha lyckats samla sina bloggtexter och mer därtill i inte bara en, utan två böcker. Funderade då jag läste, varför det egentligen är lite bättre och kanske t o m lite mera accepterat att läsa bloggar då de är inbundna? Sitter man med näsan i en skärm, oavsett om man läser Amandas texter eller nåt annat litterärt, så anses det inte åtminstone i vår familj, riktigt lika fint och bildat.

"Cancerland tur och retur" blev jag tipsad om av en vän. En bok om cancer med lyckligt slut. Den andra varianten vägrar jag läsa nu. Mycket igenkänning, trots att det här handlade om tjocktarmscancer. Men också sådant som var helt främmande för mig. Så tydligt det blir att cancer består av så många olika sjukdomar som har gemensamma drag, men ändå är så olika. Kan rekommendera den även till anhöriga som vill få en närmare inblick i sjukdomens vardag. Måste säga att jag blev lite nyfiken på att läsa Karin Wahlbergs tidigare romaner också, som utspelar sig i 50-tals sjukhusmiljö. Såpass välskrivet var det.

Men om du inte ännu läst mina fjolårs favoriter; Roy Jacobsens böcker "De osynliga" och "Vitt hav" eller Ann-Louise Bertells "Vänd om min längtan" eller Johanna Holmströms "Själarnas ö", så börja med dem.

 

Leena
03.02.2018 kl. 08:14

Tio fördelar med att ha cancer

 

Ordet cancer klingar fortfarande illa i mångas öron, men få kommer att tänka på alla fördelar sjukdomen för med sig. Här en tio-i-topp-lista med mina erfarenheter (utan inbördes rangordning):

  1. Folk i din närhet gnäller mindre, för livshotande sjukdom ger perspektiv på vardagens vedermödor.
  2. Ha en anledning att med regelbundna mellanrum åka på utflykt till Helsingfors.
  3. Att ha en orsak att skämma bort sig lite efter genomgången kontroll. God middag på finkrog eller annan present av något slag, fungerar lika bra, både som tröst för sämre resultat eller för att fira goda besked.
  4. Kan utan så mycket funderande eller dåligt samvete äta så kallad cancerframkallande och ohälsosam mat som t ex grillad mat med för mycket yta, chips (innehåller ohälsosamt akrylamid), kakor som innehåller härdade fetter, eftersom loppet redan så att säga är kört. Okej, okej, jag vet att man kan drabbas av mer än en typ av cancer, men jag har bestämt mig för att jag fått min beskärda del redan. Samma gäller alla dessa goda strömmingar och annan fisk med för höga tungmetallhalter. (Här kan ju i princip också alla andra personer som passerat fertil ålder andas ut.)
  5. Cancerkortet, det som måste användas rätt sparsamt, men som finns tillhanda om man t ex verkligen vill slippa något otrevligt göromål som säg; t ex att stiga upp för tidigt på morgonen.
  6. Om man vill utöva makt, så får det nästan vilken obekant person som helst att tappa målföret och fattningen för en stund, genom att plötsligt utan omsvep berätta om sin livshotande sjukdom (utövas sällan och med omdöme, men kan vara väldigt tillfredsställande i vissa situationer).
  7. Man får en helt annan förståelse för personer i samma situation, eller dem som genomlider någon annan  större förlust. Detta är enligt mig kanske en av de största fördelarna. Jag som upplever mig själv som en rätt självisk egoist i grund och botten.
  8. Cancerkortet funkar också bra i diskussion med sig själv, då man t ex pendlar mellan fredagsmys eller nödvändig uppröjning av hemmet. Eller t ex om man överväger att jobba, alternativt ta en ledig dag.
  9. Att komma i kontakt med nya underbara människor som man annars inte hade träffat, men plötsligt har en gemensam nämnare med.
  10. Att få syn på en massa positivt här i livet som tidigare kanske gått obemärkt förbi. Eller åtminstone inte fått tillräcklig uppmärksamhet.

Så tänk på det ni alla stackars cancerfria människor. Vad har ni egentligen att kontra med?

Leena
02.02.2018 kl. 08:38

Effektiv terapi

 

Idag känns det så mycket bättre igen. Nästan som vanligt.

Tack till bloggandet som funkar som effektiv terapi för mig. Tack till dig som orkar hänga med mig här, även då berg-och-dalbanan dippar som djupast. Tack för att du finns.

Får tillbaka perspektivet på tillvaron och kör vidare. Monstret får ligga där under sin sten då jag stegar förbi. Jag är inte riktigt lika kaxig idag, men nästan.

Företaget hade stängt en dag eller två. En omedveten paralys inför kontrollen. Men företagare jobbar 24/7, det vet även min dotter. Så nu tillbaka till företaget. Det som även kan kallas mitt liv.
Leena
01.02.2018 kl. 13:02

Monstrets återkomst?

Beskedet var bra; inga nya metastaser, lungan såg bra ut efter cortisonbehandlingen (som kan fasas ur nu), och mina blodvärden är helt i sin ordning. Men så var det en tiny liten hiccup: några lymfknutor var förstorade jämfört med senaste undersökning. Onkologen är inte särskilt oroad och motiverar väl för att fortsätta samma behandling som tidigare, den som varit så väldigt effektiv för mig. Så blir det. Och ny kontroll om bara ett par månader.

Det är länge sedan jag fällt en tår för den här sjukdomen, men nu rinner tårarna då jag skriver det här. Det känns som jag fått en krass påminnelse om det monster jag lever med. Alla tankar, all rädsla, känslan av osäkerhet inför framtiden kastar sig över mig igen.

Jag vet att de förstorade lymfknutorna inte behöver betyda något. Men tänk om? Tänk om monstret vaknar till liv igen? Oron inför nästa kontroll. Osäkerheten inför kommande besked. Det som väntar. Att livet inte varar för evigt. Att risken att dö i en bilolycka kanske inte är det mest sannolika. Och då inte för att jag använder reflexer. Fast de är fula.

Leena
31.01.2018 kl. 22:41

Sista gången?

Alltför tidig start då väckningen stod på 4.05, men nu på väg mot en dag i huvudstaden med trevliga och mindre trevliga inslag. Mindre trevligt är också att sömnen inte ville infinna sig idag på tåget trots att tröttheten kröp i mig och illamåendet stod på lut som förr i världen.

Skall koncentrera mig på dagens trevliga möten med syster och en god vän. Båda har de suttit bredvid mig då jag mått som sämst. Sett mig som mest sårbar. Hunnit tänka tankar som vi knappt vågat uttala. Skulle det här bli sista gången?

Men det måste jag säga, att utan sjukdomen hade vi inte kommit varandra så nära och utan sjukdomen skulle inte denna resa blivit av. Så jag tackar för det!

Leena
31.01.2018 kl. 08:23

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Företag och jobb

Hästliv

Kretslopp

Lilla cancerskolan

Mat

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Om mig:

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Följ mig på instagram: @leenasahlstrom

 

Om bloggen:

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, trädgård och musik. Och lite om cancer.

 

Foto: Alla bilder är mina egna (om inget annat angetts). Du får gärna använda dem bara du tydligt anger källan/fotografens namn (Passligt.ratata.fi / Leena Sahlström)

 

Vad är egentligen passligt?

 

Min samarbetspolicy:

Det kan hända ibland att jag samarbetar med någon. Varje samarbete märker jag tydligt ut i början av inlägget. Jag samarbetar enbart med företag som säljer produkter eller tjänster jag själv gillar och som jag tror kan vara till nytta och glädje för mina läsare. Det går inte att köpa min åsikt. Jag hoppas mina samarbeten är något du också kommer att gilla.

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar