Säg ja istället för nej!

29.11.2017 kl. 17:57

 

Som naturlig fortsättning på #metoo, #övistoo och #vimed vill jag ännu dela ett tal, skrivet av min 18-åriga dotter Ellen. Ett obligatoriskt skolarbete, om ett valfritt ämne. Ett tal som hon höll för sin klass innan #övistoo blev media.

Ovanligt långt för att vara ett inlägg i min blogg, men väl värt en genomläsning:

"Klasskamrater,

Jag hade tänkt prata om att damerna borde få skida lika långa sträckor som herrarna i världscupen, men efter att jag öppnat familjens nyinförskaffade konto på svenska dagstidningen Dagens Nyheter kan jag inte fokusera på idrott. I Finland har inte MeToo-kampanjen skapat så stora rubriker, även om problemen definitivt finns här. I Sverige är det tydligen det enda det skrivs om. Med rätta.

Jag läser berättelser av kvinnliga författare som regelmässigt trakasserats av en och samma person. En man med makt, med kontakter. En man man inte säger emot. Alla visste om det, men ingen gjorde något. Då skulle han ha förstört deras liv också. Det här berör, vi sitter hemma och undrar vad det är för värld vi lever i.

Vi diskuterar det vid middagsbordet, vad vi själva skulle gjort. Hur vet man när ett rykte är sant och kan man anklaga någon om man inte är helt helt säker? Det går inte, man kan inte. Vi är rädda för att ta upp tuffa ämnen, vad kommer då hända oss själva?

När vi stiger upp från matbordet har DN släppt en ny artikel. #tystiklassen. 1700 skolelever som berättar om de trakasserier de utsatts för under sin skoltid. Det är hemsk läsning, sånt som inte kan hända, inte händer. Men när jag tänker efter händer det överallt. Jag känner igen vissa av situationerna, men jag är så ovan att höra dem sägas rakt ut att jag förnekar att de finns.

I Finland ifrågasätts ibland det plötsliga fokuset på sexuella trakasserier. Jag tror inte det är något att ifrågasätta, vi måste fokusera på dem, tills de inte finns kvar.

Det finns oändligt många kvinnor som har upplevt och upplever sexuella trakasserier hela tiden, i Finland också, fast man inte vill tro det. Det finns anledningar till att jag är rädd när jag går hem i mörkret och en man går bakom mig. Jag önskar att jag inte skulle behöva säga det, men det finns anledningar till att jag är rädd ibland när jag är ensam med män också. På bekanta, trygga platser som i skolan, i bussen, i affären. Det finns kvinnor och flickor här ibland oss som känner igen sig i det här. Av någon orsak har vårt samhälle allt för länge accepterat mäns maktposition, låtit dem tafsa och kommentera.

Me Too har visat hur många historier det finns att berätta, men det räcker inte med det. Vi måste lyssna och ta tag i problemet.

Alla ni killar som sitter här, jag skulle inte vilja anklaga er för något. Men tyvärr är det kanske det jag måste göra. Jag tror det vi ser, alla anklagelser och artiklar, bara är toppen på isberget. Männens makt är så utbredd och så accepterad i vårt samhälle. Det är klart att när halva samhället, krasst sagt, alltid får sin vilja igenom, så kan de behandla den andra halvan hur de vill. Forskare tror att till och med skillnaderna i PISA-resultat mellan flickor och pojkar kan bero på just det. Att flickorna tidigt inser att de måste kämpa hårt för att nå dit de vill, medan pojkarna tar det för givet. Redan från dagis och förskola finns den här maktstrukturen, vilket också hörs i berättelserna från skolor i Sverige.

Kvinnor föds jämställda med pojkar, men det tar inte lång tid före det är skillnad mellan dem. Till kvinnornas nackdel. Så kan vi inte ha det.

Jag vet, fast det kanske inte verkar så, att det finns massor av kvinnor som aldrig upplevt sig nedvärderade eller trakasserade. Jag vet också, med hundra-procentig säkerhet, att det finns massor av män som aldrig i sitt liv skulle göra en kvinna något ont, som aldrig har gjort det.

Det jag inte vet, är hur vi ska lösa problemet. Jag vet inte hur man ska få bröder, kompisar, pojkvänner och pappor att förstå att det inte är önskvärt att kommentera utseendet på alla kvinnliga skådespelare. Än mindre vet jag hur man ska lära folk att hålla sina händer i styr, att inte låta dem krypa upp mellan benen på andra, inte ens i misstag, aldrig någonsin.

Dessutom tycker jag vi ska fortsätta vara ett samhälle där man kan få en kram när man gjort något bra, där man hälsar med en handskakning. Jag blir nästan rädd också av tanken på att ingen skulle våga röra någon annan.

Men det är inte de här personerna vi ska fokusera på. Inte hur svårt det är att lära ut till folk som inte vill lära. Inte heller på hur man säger nej.

Jag tror att vi kan lösa problemet genom att tala om det. Vi kan sluta vara stolta över den finländska tystnaden, sluta hävda att allt är bra, sluta låtsas som att det inte finns problem. Sluta låtsas att problemen bara är rykten.

Vi kan rikta vårt fokus mot att säga ja istället för att säga nej.

Ja, det finns ett problem. Ja, det är väldigt utbrett. Ja, jag vill vara med och lösa det.

Ja, jag vill gärna ha en kram av dig, nu när du frågar."

Leena
Kommentarer (3)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:
bra föräldrar får förnuftiga medvetna barn
Stort !!!!
TS29.11.17 kl. 19:00
Tack!
30.11.17 09:01
Wow, vilken fenomenal text! Älskar slutklämmen.
tidstjuven29.11.17 kl. 19:49
Tack!
30.11.17 09:02
Instämmer med tidstjuven!
Danielas Dagbok29.11.17 kl. 21:03
Tack! Skall hälsa Ellen.
30.11.17 09:03

Jag minns hans kala hjässa

 

Mitt första möte med cancer var då jag gick i högstadiet i mitten av åttiotalet. Jag var ungefär lika gammal som min son är nu. Vi hade samlats för en extra morgonsamling, för en tyst minut. En klasskamrat på parallellklassen hade lämnat oss. Jag kände honom inte, men jag minns hans kala hjässa som jag sett de få gånger han orkade komma till skolan. Han dog av en hjärntumör. Så kommer jag ihåg det. Allt sedan dess har jag en avsky för just hjärntumörer. Men vid närmare eftertanke tror jag kanske han led av leukemi. Men det var inget man talade desto mer om då.

Sedan dess har jag mött många personer som drabbats av cancer i någon form. Genom olika kamratstödsgrupper, ute på nätet och i verkliga livet. Ibland saknar de ett bröst, en njure, ibland sitt hår, men mest är de som vem som helst av oss. Men med upplevelser som inte alltid syns utåt.

Ifjol mötte jag en ung kvinna som drabbats. Hon var inte som vi andra. Hon var akut sjuk, mitt uppe i sina behandlingar, mager, frös och var ledsen. Hennes öde berörde mig djupt. Igår nåddes jag av det glada beskedet att hon fysiskt återhämtat sig, till och med såpass att hon kunnat återvända till sitt jobb.  

Jag påminns igen hur glad jag är att jag insjuknat först nu och inte på det glada åttiotalet. Idag betyder inte cancer längre  enbart döden. Idag finns det mycket mera kunskap, hjälp att få och mediciner att tillgå.

Jag är fortfarande rädd för hjärntumörer. Men efter att ha läst Emma Skoglunds ärliga blogg om sitt liv med hjärncancer så har till och med min uppfattning om hjärntumörer lättat lite. Fast inte helt.

 

Leena
17.01.2018 kl. 09:16

Mozart kommer

På torsdagen fortsätter Vasa operaveckor med en kväll med Mozart.

Senast jag sett Mozart var för några år sedan i Åshöjdens musikklasser. Då var det egenhändigt tillverkade peruker av bomull, vita strumpbyxor under svarta capribyxor med påsydda guldknappar och mormors klackskor som gällde.

På torsdagen får vi se och höra en tre år äldre Mozart spela solopiano med Vasa stadsorkester på stadshuset. Jag vet att folk kommer att komma både från när och fjärran. Kom du med! Än finns det biljetter.

"En kväll med Mozart", Vasa opera, på stadshuset i Vasa kl 19.00.

 

 

Leena
16.01.2018 kl. 15:38

Värdet av en god natts sömn

 

Vaknar med ett ryck kvart över fyra i natt. Inser att familjens pojkar inte kommit hem än. Stiger upp och går på toa. Försöker, förvirrad som jag är mitt i natten, komma ihåg tågtider och räkna i huvudet beräknad hemkomsttid för dem. Ligger och lyssnar om jag hör bilen eller porten öppnas. Det enda jag hör är ett plötsligt pip från brandvarnaren i vårt sovrum. Batteriet behöver bytas.

Jag ringer min man. ”Vad har hänt?” svarar han. Kör försiktigt ber jag honom, då jag fattar att mina beräkningar kastade med en timme.

Får ändå inte tag på sömnen. Jag som ärvt min goda sömn av min mor, ligger nu vaken medan tankarna rusar runt och brandvarnaren piper till igen.

Pojkarna kommer hem välbehållna. Mannen når upp till brandvarnaren och rycker ut batteriet. Han är sval och somnar genast.

Jag är trött då fåglarna väcker mig på morgonen.

PS. Efter en dåligt soven natt påminns jag om hur frustrerande det är att inte få tag på sömnen. Fast man är trött. DN skrev i veckan en relevant artikel om sömn och tupplurar.

 

Leena
16.01.2018 kl. 08:57

En risotto är alltid en risotto

 

Behöver du ett tips för din vegetariska dag i veckan? Då säger jag bara som Fredde i Solsidan: ”En risotto är ju alltid en risotto”.

Jag har lärt mig koka risotto av australiensiska kocken Bill Granger (Bills Food). Han kokar risotton krämig genom att tillsätta buljong lite i taget tills riset är mjukt men ännu har lite tuggmotstånd. Men han tillsätter ingen ost utan den kan man riva på sin portion om man vill i efterhand. Lite hälsosammare så en vanlig vardag tycker jag. Så basen består bara av risottoris, grönsaksbuljong, hackad gul lök, och citron eller en skvätt vitt vin för syrans skull.

Vi gjorde vår risotto med champinjoner och brysselkål som både var enkelt och blev gott. Rätt mycket champinjoner vill man ha. Mer än vad vi hade hemma.

Vi gillar då champinjonena är ordentligt frästa innan de tillsätts strax innan risotton är klar. Brysselkålen kokar vi nästan mjuk innan vi fräser den en stund med svampen och purjolöken.

Sen är det bara att försiktigt röra samman allt, riva på lite parmesanost om man vill, svartpeppar ur kvarn och voila!

Smaklig måltid!

Leena
15.01.2018 kl. 15:34

Cancer och arbetslöshet

Idag får ni klicka in er här på cancerföreningens sida för att hitta ett inlägg skrivet av mig; "Nytt år och nya förutsättningar".

Ha en bra arbetsvecka!

 

 

 

Leena
15.01.2018 kl. 09:19

Ett citronträd för framtiden

Efter perioder utomlands har jag haft en dröm om att ha ett eget citronträd. Föreställ dig doften då det blommar och lyxen att kunna gå ut och plocka en egen citron till fiskmiddagen, risotton eller bara för en citronskiva till en kopp te.

För tre år sedan hade min första cancermedicin jag provat inte gett önskat resultat. Medicinen byttes till en som onkologen inte själv heller riktigt trodde på, eftersom den var snarlik i verkningsmekanismen, men som han ändå ville prova pga att jag var såpass ung ännu (allt är relativt). Bara efter någon vecka kunde jag känna en tydlig förändring i mitt mående. Till det bättre. Medicinen funkade och metastasernas tillväxt avstannade.

Så vad gör jag då, med plötslig försiktig framtidstro igen? Planterar cintronfrön förstås!

Den 15.februari 2015 tog jag frön från en Krav-märkt (Luomu) citron och planterade flera i samma kruka. Täckte med jord och höll sådden fuktig.

Läste på och lärde mig att det först var bra att skala bort det allra yttersta lagret av skalet på fröna för att de skulle gro snabbare. Lite pillgöra, men funkade.

Redan den 9 mars 2015 hade fröna grott och var nu så här stora. Eller små. Nu hade jag flera pyttesmå cintronträdsbörjan i krukan.

25 april 2015 var plantorna omskolade och jag sparade ett par som var störst och starkast.

Nu har tre år gått och mina två citronplantor är så här stora redan. Men framförallt har de också överlevt. På vintern härdar de ut inomhus och gnäller lite över mörkret genom att tappa ett blad då och då. Bara vintern är över får de igen bo ute. Det gillar de. Kanske, kanske, kan jag i år hoppas på en första blomma?

När jag och citronerna blir gamla önskar jag mig och dem ett så här fint växthus. Det är det vackraste jag har sett. Ritat och platsbyggt av en vän till oss.

Se hur fint mina citroner skulle passa in här.

Tills dess pysslar jag om mina plantor så gott det går och hoppas att de överlever, ännu en vinter.

Leena
14.01.2018 kl. 15:48

Frukostbjudning

Sällsynt men roligt. Vi väntar in frukostgäster.

Mannen har förberett bröd igår, som gräddas nu. Det blir smoothie på blåbär och apelsin. Kokta ägg, frukt, kaffe, te, youghurt och myssli, för det vankas hungriga juniorer också.

Dags att komma igång, klä på sig och plocka fram allt innan gästerna kommer. Jag har knappt vaknat än.

Trevlig helg!

Leena
13.01.2018 kl. 08:03

Hittelön utlovas!

Vet inte när senast jag haft en såhär busy vecka, och då har jag inte ens jobbat. (Börjar förstå pensionärerna mer och mer nu.)

Det är ju mer än ett heltidsjobb att utveckla sin framtid.

Men busy på ett väldigt roligt sätt. Jag har varit full av iver att kunna sätta igång mitt nya liv. Tänk bara att plötsligt få en till chans, med många flera år av livserfarenhet med i bagaget, att kunna prova något nytt. Att välja något som jag inte gjort förr, lära mig nya saker. Blir liksom pirrig i hela kroppen av blotta tanken. Känns som om hela världen  plötsligt står öppen framför mig.

Tills jag inser att jag förlagt viktiga papper. Som i ett skede kändes onödiga och knappast längre något jag skulle behöva. Men nu plötsligt är mycket centrala. Någon som sett den? En röd mapp med mitt namn på. Lovar bjuda middag till den som hittar.

Leena
12.01.2018 kl. 21:22

Livet och döden

 

Ibland överraskas man positivt. Mozarts Requiem med Vasa stadsorkester, Vasa operakör (inklusive premiär för sonens bas), ljusshow, fyra dansare och Tomas Tranströmers dikter upplästa av Jorma Uotinen. Allt detta i en fullsatt Trefaldighetskyrka.

Ofta då jag ser eller hör en föreställning kan jag drömma och fantisera hur mäktig känsla det skulle vara att kunna sjunga eller dansa sådär som de duktiga kan. Proffsen med den himmelska rösten som Hedvig Paulig eller Jorma Uotinens dansande kropp som gör precis som han vill ut till lillfingerspets. Men ikväll var det dikterna som fångade mig. Jag har aldrig skrivit en dikt själv. Inte ens i skolan. Knappt läst någon. Nu har jag googlat Tomas Tranströmer. Lyssnat honom läsa sina egna dikter på Youtube.

Jag vill också kunna.

Hör bara på denna. Kan det sägas mera träffande?

”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”

(Ur Tomas Tranströmer, Livet och döden)

 

PS. En till föreställning ges ikväll fredag den 12.1 kl 20.00. Gå i tid så du får plats. (Vaasaoperaweeks.fi)

 

Leena
12.01.2018 kl. 07:17

Rädda isbjörn med diskborste

 

Tycker det är lite rart, på ett positivt sett, det svenska kollektiva miljötänket. Säg en restaurang eller allmän toalett i Finland där det finns en uppmaning vid servetterna eller pappershanddukarna att: ”Ta bara så många du behöver. Tänk på miljön!”.  Det gillar jag! Inspirerad av detta och Åhlens bokhandel i Sverige lånade jag ”Ekoenkelt” av Pernilla Johansson på biblioteket. Hon skriver om små saker som man kan göra i sin vardag för att vara lite mer miljövänlig. Eller som hon säger mindre miljöskadlig.

Peppad av detta har jag nu köpt mitt livs första disk- och toaborste i naturmaterial på Ekosoppi. Jag inser att jag inte kan rädda isbjörnarna med en diskborste, men den kanske inte försämrar läget? ”Vi är väl inte sådana?” undrar ungdomen uppriktigt förvånad här hemma då jag stolt visar upp mina nya borstar. Jag tycker de här i trä nu är mycket vackrare än de som vi brukat ha i (det värsta!) plast. Ett litet steg i min plastbantning, check.

Blev påmind om lite andra grejer också. Köpstopp driver jag så långt det är rimligt (inte mat och mediciner dock), vegetarisk mat i större utsträckning, men min favorit är att städa med måtta. Ja helt rätt. Pernilla skriver såhär: ”Det är dags att minska pressen lite och hålla efter lite lagom. Det behöver faktiskt inte skina lika blankt som det ser ut i tevereklamen.” Fast här kan man ju undra om jag inte lever upp till det här redan? (Hur smutsigt kan man ha det egentligen?)

Så nästa gång du tror du behöver ta fram dammsugaren och rengöringsmedlet. Tänk på miljön!

Leena
11.01.2018 kl. 17:07

God morgon!

Trots att jag hör till den morgontrötta delen av mänskligheten, så finns det något tilltalande med de morgonhurtiga tycker jag. Sovmorgon från skolan idag betydde skjuts till och från skidspåret för ett träningspass mellan 7.30 och 8.30. Lite överraskande var han långt ifrån den enda i spåret. Är det inte skidåkning som lockar familjen i ottan så är det, ridning, violinövning, jogging, skridskoåkning eller vad man nu kan tänkas göra i mörkret en tidig januarimorgon. Rätt mysigt egentligen tycker jag, så länge jag inte behöver vara den pådrivande.

 

Leena
11.01.2018 kl. 09:52

BUJO-en generationsfråga?

Trodde jag var lite trendig då jag kollade med ungdomarna här hemma om det där med Bullet Journals (BuJo). Nä, de vet inte vad jag pratar om, tills 14-åringen säger om ett tag ”aaaah”, mycket uttråkat och refererar till några bilder på "typ fina anteckningar i olika färger" i hans tidigare instagramflöde. Men nu idag hör jag Radio Vegas Hanna Norrena gör ett långt inslag just om Bullet Journals. Helt tydligt en generationsfråga.

Jag har ändå inte nappat på trenden. Bara blivit lite inspirerad. Har övat att använda mig enbart av den digitala kalendern nu i några år, men eftersom min gamla, (håll i er) Nokia Lumia-telefon, av någon anledning spelar mig spratt och raderar alla passerade dagars händelser i kalendern, så funkar det inte så bra då man t ex behöver kolla när hästen senast skoddes.

BuJo passar nog inte min handstil eller mentalitet riktigt heller, fast jag gillar listor. Det skall väl vara lite mindfult har jag förstått, men vet inte om jag kommit dit än. Men så mycket har jag inspirerats att jag nu använder min nya Martha-kalender som jag fått till julklapp, inte bara för att märka upp typ tandläkarbesöken i, utan jag skriver också ner alla mina to do-listor om smått som stort i den; hänga tvätt, fysioterapi, handla middagsmat, möte på a-kassan, gå till apoteket, blogga, vattna orkidéer, städa kylskåp, gympa, blodprov, sortera garderoben, skaffa jobb. En del bockas av idag. Annat åker med till en annan dag. (Gissa vilka?)

Och förresten säger experten på radio att det är bra att komplettera sin BuJo med en digital kalender för påminnelser etc. Kanske dags för en ny telefon Leena?

Leena
10.01.2018 kl. 15:46

Allt var inte bättre förr

 

Jag kommer på mig igen att jag talar om psykologer, kuratorer och terapeuter. Jag uppmanar, rekommenderar och peppar andra att ta chansen att utnyttja experter för ett samtal, eller två. Eller varför inte ännu fler. Inte för att det skulle vara ett allsmäktigt svar på mänsklighetens problem och bekymmer, men jag tror på samtalet. Och ett samtal med en yrkesmänniska kan vara ännu mer värt.

Det har inte alltid varit så. Då jag gick i grundskolan minns jag att jag inte riktigt kunde förstå informationen om skolkurator eller skolpsykolog, för vem skulle behöva det? Och om någon mot förmodan skulle det, hur skulle hen våga? Det som var en sådan stor skam. Att inte klara sig själv. Visa sig svag. Och vad skulle ”alla andra” tro och säga? Så gick mina naiva tankebanor.

Då jag insjuknade och fick reda på att min värsta farhåga hade besannats; jag var inte bara helt prickig av cancertumörer, utan hela min kropp var invaderad av monstret, såpass att de normala organen inte längre syntes på röntgenbilderna. Då stod vi där, min man och jag, i desperat behov av någon som tog hand om oss. Någon vi kunde tala med. Någon som lyssnade, tröstade, hade tid med oss. Då våra liv hade stannat rakt in i väggen (eller snarare i ett helt byggnadskomplex), men runtomkring fortsatte allt rulla som om inget hänt.

Vi fick proffshjälp. Så småningom. Först via stadens socialhjälp, senare via arbetshälsovården, cancerkliniken och cancerföreningen. Vi ville att våra barn skulle få det också, så vi mer eller mindre tvingade dem till sina skolpsykologer och kuratorer. Två av tre var så obekväma i situationen att de lovade att aldrig mera. En går regelbundet fortfarande. Och det är ingen skam. Idag är skolkuratorerna och psykologerna fullbokade. Ungdomarna behöver inte smyga om att de utnyttjar hjälpen längre.

PS. Om du inte går i skola längre kan det bli dyrt med privat psykolog. Är det så att du drabbats av cancer eller har en anhörig som har det, så kan du kontakta din lokala cancerförening för samtal. De har tid och de är gratis.

Leena
10.01.2018 kl. 09:54

Veckans vegetariska

 

Har sett att allt fler vill satsa på lite mer grönt och vegetariskt. Till och med min far, som kan räknas till den kalopsätande äldre generationen och inte själv gör någon mat, har hörts framföra en önskan om något vegetariskt alternativ!

Nytt för mig var att höra om en vegetarisk månad (som t ex Linn gör) lite på samma sätt som många kör en alkoholfri månad i januari (som också var nåt nytt för mig då vi flyttade tillbaka till Finland). Här hos oss har vi inte tagit några sådana drastiska beslut gällande kost, men vi äter redan nu rätt mycket vegetariskt för att det är gott och hälsosamt att minska på det röda köttet, både för miljön och den egna hälsan (jag med mitt höga blodtryck och kolesterolvärden). Den mest pådrivande är nog vår flexitarian i familjen. Gör hon själv mat så väljer hon alltid vegetariskt, även i skolan. Blir hon bjuden är hon schysst nog att inte krångla. Och fisk räknas till grönsaker. Särskilt om man fiskat den själv.

Så känner du dig träffad eller manad att införa en vegetarisk dag i veckan, eller flera, så har jag här ett mycket enkelt tips för dig: Ugnsrostade grönsaker. Enkelt, billigt och gott. Så enkelt att min familj börjat tröttna lite på min obsession. Jag tror aldrig att jag tröttnar, för att det går att variera så mycket.

Principen är bara att skära (behöver inte ens skala!) de rotsaker man vill och har hemma. Jag använder oftast potatis, morot, palsternacka och rödbeta. Därtill rödlök i klyftor och gärna mycket örtkryddor och lite olja. Saltet skippar jag. Ugnsrosta ca 30-40 minuter i 200 graders ugn. Men toppen på moset är sedan att tillsätta, några minuter innan allt är klart, körsbärstomater, oliver, (chili?) och fetaost eller bönor (t ex kidney eller stora vita). Bönorna spricker lätt om de är i för länge, vilket inte gör något för smaken, men det estetiska lider kanske lite? Servera med naturell youghurt som inte behöver krånglas till alls om man inte vill. Och en vardagkväll i januari, vem vill göra det krångligt?

Polkabetor är så vackra så jag blir glad bara av att se dem.

Leena
09.01.2018 kl. 11:40

Topplistan

 

Kollade på film i julhelgen, High Fidelity av Nick Hornby, tillsammans med barnen. Kul det där med att se gamla godingar, kompade av lustiga kommentarer av dagens ungdom. Filmen cirklar runt temat topplistor, i första hand huvudpersonens fem värsta skilsmässor. Topplistor är roliga och rätt inspirerande, men inte den om skilsmässor då och om det har jag lyckligt nog ingen egen topplista att komma med. Musikmässigt gör jag inte heller någon topplista, eftersom jag knappt vet hur man använder Spotify. Här kommer istället mina fem mest lästa blogginlägg från ifjol som är:

  1. Mamma vad är en tumör? Om dagen då jag fick ett chockbesked.
  2. Cancerdiagnosen. Treårsdagen.
  3. Lilla cancerskolan. Om livet med cancer i verkligheten.
  4. Innan jag dör. Min första blogglista.
  5. Kronprinsessan och jag. En oförglömlig kväll på operan både för sonen och mig.

Men bara för att cancer tillsammans med Victoria dominerar toppfemlistan så är det inte så att det inte finns en massa annat i livet också.

Mest (oväntad?) feedback har jag fått för dessa inlägg:

  1. Utmaningen. Drömmen om att ha en hund.
  2. Eutanasi är inget för mig. Om dödshjälp.
  3. En riktig gnällkärring. Om tre saker som retar mig.
  4. Säg ja istället för nej. Om #övistoo och modiga tjejer.
  5. Att segla iväg. Om barn som blir vuxna.

Årets bästa (och enda) mini-serier på bloggen är:

  1. Lilla cancerskolan.
  2. Skärgårdshamnar i Kvarken.
  3. Vi ska ut på äventyr igen. En fälttävlingshelg.
  4. Kroppsfixering.
  5. Julföljetongen.

Hur ser din topplista ut?

Leena
09.01.2018 kl. 09:13

Fri att göra som jag vill

Vardagen kommer ikapp mig. Julen är firad. Nyåret likaså, fast vi knappt firade, och skidsemestern är avslutad för denna gång. Mannen har cyklat iväg till jobbet och sina 400 olästa mail. Barnen har likaså trampat iväg till sina skolor, mer eller mindre inspirerade att ta tag i skolarbetet igen efter välbehövligt avbrott.

Själv blir jag kvar hemma. Precis som jag gjort de flesta dagarna det senaste året. Har varvat mitt distansjobb från hemmakontoret med det obetalda hemarbetet. Men nu är kontraktet slut. Inget lönearbete för tillfället. För hemarbetet har vi inget kontrakt, det finns kvar ändå.

Har sett framemot den här dagen. Fri att göra som jag vill. Ta tag i min framtid. Planera, söka alternativ, men också njuta av friheten utan måsten. Vara sin egen chef.

Men just nu så känns chefen lite instabil och osäker i sin ledning. Vart är jag på väg?

Leena
08.01.2018 kl. 11:16

Påminnas om döden

 

Läste en tänkvärd kolumn av Maaret Kallio i Helsingin Sanomat igår (HS den 3.1).  Hur skulle du leva nu om din dödsdag var given? Hon skriver att det skulle vara enkelt att svara på det om man visste att livet varade en vecka. Då skulle åtminstone hon, liksom jag, sluta städa och diska och ägna mig enbart åt det jag gillar med dem jag gillar. Använda de sista pengarna kanske till någon galen snabbresa till Japan som annars skulle bli ogjord?

Men en svårare fråga är det om man vet att man har fem år kvar? Då kanske valet inte längre är så enkelt? Då blir tiden lite för lång för att helt avsluta sina vardagliga göromål och enbart pussas på sina kära. Hade faktiskt tankar då jag var som mest akut sjuk, att det inte var någon idé att borsta tänderna längre. Men vet man om att man behöver dem i fem år till, så är det nog värt att sköta om dem.

Maaret nämner neurokirurgen Paul Kalanithi som skrivit boken ”When breath becomes air”, om sin sista tid med lungcancer. Den har jag kanske inte kraft till att läsa nu, men reflekterar ändå att det är tänkvärt att han trots sin sjukdom väljer att fortsätta jobba, skriver en bok, pussas på sin familj och funderar på vad det är som gör livet värt att leva. Vad är det som gör livet betydelsefullt för mig?

Då jag fick min diagnos var det högsta jag önskade mig att allt var som vanligt. Att inget hade hänt. Att jag helst hade fortsatt med det liv jag hade då, med allt vad det innebar av livspusslets vedermödor. Nu tre år senare märker jag igen hur skönt det är då jag kan ta livet lite för givet igen. Inte som en japan tills jag fyller 105, men ändå.

Det är tungt att överväga varje beslut. Fundera att det ena utesluter det andra, att tiden inte räcker till allt. Att ifrågasätta sina göranden hela tiden.

Det är ju de små stunderna som gör livet. De mer mäktiga ögonblicken som kommer emot mig i skidspåren på fjällvidderna, ute i skärgården eller bland dofterna i trädgården, som blandas med de korta pratstunderna med barnen vid mellanmålet, ett givande samtal med en vän eller mötet med främlingen mellan butikshyllorna. De små ögonblicken vävs till något betydelsefullt.

Men visst har hon en poäng Maaret. Den som påminner sig om att hon skall dö en dag, vågar kanske också leva livet lite modigare.

Leena
07.01.2018 kl. 11:09

Vegetarisk inspiration

 

Mycket bilkörning men i helt fantastiskt väder och underbar natur längs blå vägen mot Umeå. Nästan så jag inspireras att bli naturfotograf; renar, kungsörn och fjälltoppar målade av solens rosa sken. Dotter fotograferade genom vindrutan istället, påhejad av oss andra, men utan en minsta tanke på att bli fotograf.

I Umeå tankade vi främst vegetariska kostidéer. Lilla och vad det verkade mycket populära restaurangen Rost inspirerade med varma hummus och fetaostmackor, morotssoppa och en massa goda sallader och röror till. Måste försöka komma ihåg det där hemma då matlagningsinspirationen har luckor, hur gott det är med varm hummus, hur enkelt det är med fetaostsmörgås med honung och balsamicovinäger, och att tillreda currybönor, linssallad, riven morot och kålsallad. Enkla tillbehör som tillsammans blir en superhelhet.

 

Leena
06.01.2018 kl. 20:29

Helga vilodagen

Sista hela fjällsemesterdagen och jag har lyckats skrapa ihop till totalt 50 km på längdskidor den här veckan. Det blev favorit i repris idag på gårdagens vackra tur från Ängesdalslia. Så nu är jag nöjd och min delvis funktionsvarierade kropp också glad över att morgondagens fysiska ansträngning består av stugstäd, bilkörning och att kravla sig upp för trapporna från bildäck till färjans cafeteria på vägen hem över Bottenviken. Och i ärlighetens namn kommer jag sannolikt helga vilodagen på söndagen också.

 

Leena
05.01.2018 kl. 15:21

Fjällbubblan

 

En vecka i fjällen betyder ett liv i en bubbla där verkligheten kretsar kring vädret, snöläget, skidåkning och förstås nästa måltid. En ny måltidssucce blev gårdagens falafelbullar gjorda på färdig mjölblandning. Tillsätt bara vatten, rulla till bollar och stek. Goda och enkla. Till det åt vi cous-cous med granatäpple och tomat och en enkel sås på naturell youghurt.  Okej att falafelbullar gjorda från scratch vinner lite i smak, men i snabbmatskategorin var dessa ändå en hit. Och mycket enkla att få den rätta konsistensen på. Har haft milt sagt problem med att få falafelbullar att hänga ihop vid stekning vid tidigare försök. Och plus i kanten för fler vegetariska rätter.

Kylan kom åter och nu är det -17 grader igen. Trots det kom vi oss ut på finfin tur på längdskidor i Ängesdalslia, mellan Hemavan och Tärnaby.  Ett spår med milsvida utsikt över riktiga fjäll och om man inte skulle veta kunde man tro att man var helt ute i ödemarken. Ett spår med enbart en backe som jag tog av mig skidorna i och gick nerför. Har länge planerat att göra ett uppror mot alla spårdragare. Eller en insamling för ett spår för oss som inte gillar att åka brant utför med en tvär kurva som avslut (i min värld är utförslöporna mycket brantare och mer snarlika serpentinvägar än i de flesta andras). Dessutom för min del, rekordlängd på flera år, 14 km!  Börjar närma sig en vanlig motionärs sträckor så småningom.

Den nostalgiska fjällrävendunisen är precis så gammal som den ser ut. Inköpt på loppis under studietiden i Uppsala och numera dotterns civila vintage vinterjacka. Förutom då den som här tjänar som överdragsplagg i fjällen, som den ursprungligen inhandlats för. Kvalitet håller i generationer.

Leena
04.01.2018 kl. 17:50

Mör men nöjd

 

Idag klämde jag in tårna igen i slalompjäxorna då jag tog modet till mig och stegade mot pisterna. Målet var inte främst att åka, utan att komma ut på fjället, prova den nya gondolliften och fika på Folkes café. Som sällskap hade jag en son som alltför ofta anklagas för lättja och hänsynslöshet, men som visade sig kunna vara ett under av omtänksamhet då det gällde att ta upp sin mamma på fjället. Och fjället visade sig från sin vackraste januarisida. Vindstilla med en blek sol som ibland skymtade och färgade de omkringliggande topparna i ljuv pastell. Pisterna mjuka och behagliga. Det blev några extraåk i lillprinsens knapplift tillsammans med treåringarna som påhejade av sina föräldrar övade på sina plogsvängar. Folkes café levererade precis som jag kom ihåg med vidunderlig utsikt och gemytlig atmosfär.

Det sista ljuset räckte dessutom till en runda i hemmalängdspåret. Nu är det en rätt mör människomamma som ser fram emot middag som flickorna tillrett.

 

Leena
03.01.2018 kl. 17:16

Träningslägret fortsätter

Nytt år, nya träningsmål.

Såhär i början på året hör det väl till att man går in för fullt mot sitt nya friska, hälsosamma och vältränade liv. Läs vilken tidning eller blogg som helst och lär dig allt om ett friskusliv med nya träningstips och hälsosam kost. Och inte är väl jag sämre. Träningslägret här i Hemavan har börjat.

Familjen står i liftkön innan den öppnat och tar sista liften upp då den stänger kl 16. Däremellan passar jag upp med en varm lunch i stugan som uppskattas storligen. Tareqs recept på bl a enkel löksoppa och sötpotatis och böncurry är stora hits.

För min del är det lite mer måttlig intensitet. Första dagen blev det en fin 6 km tur i ländskidåkningsspåret under rosaskimrande himmel. Jämfört med förra säsongens skidåkning kändes hela paketet stabilare nu, ffa i de små nerförsbackar som jag valde att åka istället för att gå utför. Så peppande att känna att träning gett resultat. Gårdagens tur blev kortare av lätt insedda skäl. Och behöver jag tillägga att vi somnade långt innan tolvslaget och sov gott under nyårsnatten. Idag fortsätter träningslägret.

 

Leena
02.01.2018 kl. 12:43

Glad förväntan

Dags för nyårslöften. Om det nu blir några.

Diskuterade det med hela familjen och inte så överraskande var det lättare att komma på löften som andra skulle ge än att förändra sig själv. Jobba mindre, bli bättre på att lägga sina kläder i tvättkorgen, säga ja istället för nej, vara mindre tid vid skärmen. Men visst kom det fram några bra saker också att ta fasta på inför nästa år. Att bara göra roliga saker, bli mer strukturerad med läxorna, ännu mer vegetarisk kost, plastbanta och konkreta träningsmål.

Enligt experterna är det viktigaste för att ett mål ska hålla att man själv blir glad över det. Men också att sätta konkreta mål (träna tre dagar i veckan istället för att ”träna mera”), och att börja med små steg mot förändring (t ex att äta mera grönsaker istället för att bli vegan över en natt).

Så vad blir det för min del? Jobmässigt blir det nya utmaningar inkommande år. Men vad det innebär vet inte ens jag ännu. Att det inte fortsätter exakt som i år är i alla fall klart.

Så skall jag minska mängden saker. Köpstopp har vi mer eller mindre kört med redan hela detta året. Nu siktar jag på att minska mängden plast och fleece som är så ifrågasatt miljömässigt ffa för våra hav. Så hädanefter blir det nya ylletröjor som gäller. Och det konkreta blir att jag skall köpa ny diskborste och toaborste i trä istället för plast nästa gång. Det är de små konkreta stegen som räknas eller hur?

Träningsmässigt blir det att fortsätta min träning som jag så lyckat startade i höstas. Kanske helt konkret att få in två riktiga träningspass i veckan. (Så var det sagt och skrivet!) Helt säkert att göra den långa fina vandringen (Kuni-leden på 12 km) som jag ännu inte vågat mig ut på. Kanske att hitta en ny träningsform för överkroppen? Styrketräning på sal är så tråkigt tycker jag, så det kommer inte att bli av. Undrar om jag måste ge paddling en ny chans i sommar? Och så förstås nya sporten skärgårdsvattenlöpning.

Främst av allt glad förväntan över vad det nya året för med sig. Och lycka över framtiden. För att det igen är så självklart att den finns.

 

Leena
31.12.2017 kl. 13:26

Att sortera sina tankar

Läste nyligen vad Lotta skrivit på sin blogg (mittlivpalandet.se) om sitt arbete med att bearbeta och komma tillbaka efter en tung tid med sin dotters leukemi. Hon skrev uttryckligen såhär:

Jag vill inte jämföra mig med någon annan, och jag vill inte att du jämför dig med mig. Jag vill hitta min väg och jag vill berätta men kommer inte lyssna på alla "råd", jag vill bara att ni ska veta läget och när jag vet mer ska jag berätta.”

Jag vill också berätta, ibland, för då sorterar jag upp mina tankar lite. Bearbetar och kan lämna det onda (eller vad det nu kan vara) bakom mig, eller hitta en öppning som jag inte sett innan jag berättat det för någon. Det är inte så att jag varje gång önskar få svar eller lösningar. Utan bara någon som lyssnar en stund. Städa upp lite bland mina tankar.

Men många är de gånger då man öppnat sig för någon och istället för att lyssna har diskussionen på nolltid dragit iväg till alla de motsvarande upplevelser som hen upplevt. Och jag själv inte kommit vidare i mina tankebanor överhuvudtaget.

Jag tror det har tagit många år för oss, min man och mig, att hitta detta, lite mera balans i våra diskussioner. Han är genomsnäll och vill ställa allt till rätta och har kommit med både det ena och det andra svaret, lösningar och förslag på förbättringar och konkreta råd på mina funderingar, frågor och problem. Numera vet han att det räcker att han lyssnar, hummar lite ibland och kanske ställer en motfråga då och då. Idag vågar han också försiktigt utmana mig, och jag blir kanske bara lite arg. Först. En stund. Innan jag ser en poäng och det kan öppna någon ny tankeport. Det där med att alltid ha rätt är inte så lätt i diskussioner. Ännu svårare är det att medge att den andra har rätt. Svårast är det att se, och ve och fasa medge, att man själv har fel.

Generellt sett så tror jag vi behöver lyssna mera på varandra. Inte bara för att höra vad den andra har att säga, utan att den som berättar får tala. Lätta sitt hjärta. Ordna upp bland sina tankar. På köpet kan det leda till en liten fin stund i vardagen, kanske en givande diskussion.

Leena
30.12.2017 kl. 09:25

Det här är ju ingen matblogg?

En julhelg med tyngdpunkt på mat är över och så fortsätter jag i matens tecken.

I en familj med tre aktiva tonåringar är det mycket mat som gäller. Och ofta. Ibland är det svårt att fatta vart allt tar vägen. Men så gillar vi ju mat i vår familj. Och vad är inte trevligare än att sitta ner tillsammans runt ett middagsbord, en helgfrukost med nybakat bröd, god frukt och bär, en kopp kvällste som oftast urartar till ett helt smörgåskalas eller bara lite goda ostar? Inte bara mat utan också tid tillsammans. Okej då att många frukostar och middagar kanske börjar lite mer bitskt, innan blodsockret stigit i kropparna.

Fick en ny kokbok i julklapp (tack för den!) och har nu märkt upp en hel del recept som jag skall testa inkommande vecka. Skall iväg till fjällen och eftersom jag inte längre åker lika länge om dagarna som resten av familjen, så skall det nu bli lite nya recept istället. Mängderna får antagligen dubbleras, men annars har jag tacksamma provkaniner i en trött och hungrig skara direkt från backarna. Hade redan bestämt mig för att inte ta med mig något i matväg, men nu står det en kasse packad med lite specialkryddor, som jag redan hade i skafferiet hemma med bl a kokosolja, chiafrön och färska chilin som skall ingå i experimenten.

Gjorde förresten en lyckad ny bekantskap i "ugnsrostade rödbetor i vin" som vi testade på julannandag. Rotsakerna skötte sig själv i två timmar i ugnen (en och en halvtimme täckta med folie och ytterligare en halvtimme utan). Jag gillar ”allt-i-ett-rätter” som dessutom gör sig klara själva i ugnen utan en massa hössel. Grytan innehåller rödbetor, gulbetor, palsternackor, 40(!) oskalade vitlöksklyftor som blev milda och mycket goda, och stora vita bönor ur burk. Ringlat över det vitt vin, olivolja, timjankvistar, salt och peppar. Mycket enkelt och gott. Ursprungsreceptet hittar ni på finska här: HS.fi (bilden ser likadan ut på svenska). Kanske det blir favorit i repris på det i fjällen också?

Dadlar med chevre och granatäpple, också det en mycket lyckad smakkombination, som var ny för oss i år.

Efterrättsbord, en av mina stora svagheter.

Leena
29.12.2017 kl. 19:33

Snöblommor

Morgnar då man vaknar och det har snöat under natten är det lite som att få en bonusblomning i trädgården mitt i vintern. Se nu hur vackert det kan vara. Vit och fräsch snö som dignar likt syrenklasar på buskarna. Sånt blir man glad av.

 

Leena
28.12.2017 kl. 10:31

Nyårsbrev

 

Det finns tider då t o m jag skickat julkort. Några stycken. Det är länge sedan nu. Sedan följde ett par år av julbrev. Oftast i sista stund och på mailen för enkelhets och tidsbristens skull. Men nu har även det fallit i glömska. I år har du ändå haft en möjlighet att läsa om vårt eller snarare mitt år här på bloggen. En hel del har det blivit då man bläddrar tillbaka i arkivet. Höjdpunkter finns arkiverade i hästliv, musik, skärgårdsliv, trädgård och familj.

Såhär i efterskott kommer jag kanske mest att komma ihåg veckan jag spenderade med numera vuxna dottern ombord på båten. Vår äventyrliga resa med häst och mellandotter genom hela Finland till fälttävlanstävlingar och många stolta ögonblick som åhörare på sonens fina konserter. Och vår sommarseglats till Höga kusten. Inte främst för den fantastiskt vackra naturen och sommarens soligaste dagar, utan mest för den fina samvaron på promenaderna i skogen och längs stränderna. Hela familjen tillsammans. Långt från vardagens brådska och måsten.

År 2017 har också varit det år då jag kunnat leva (nästan) som förr, fast kanske ännu bättre? Då cancern inte varit så närvarande, fast den finns där.  Då jag fått känna att jag har kontroll över den och inte tvärtom. Fått ytterligare distans till monstret som visserligen finns, men krympt ännu mer i storlek i mitt medvetande. Där kan det få hållas.

Leena
27.12.2017 kl. 09:56

Julannandag

Julföljetong del 5

En till dag av lättja. Tills middagen dukas upp. Gästerna är olika men bordet blir fullt.

Ikväll blir det juliga smaker, men vi har försökt tänka lite mer vegetariskt. Får se hur det faller sig. Julfalafel, ungsrostade rödbetor i vin och inlagd aubergine.

Med mina mycket traditionsbundna barn är detta rätt unikt. Att frångå någon tradition alltså. De har svårt även med att adventsljustakens ljus inte är jämnt snett nerbrunna.

Nu njuter vi av den sista helgdagen. Imorgon kanske det blir pizza?

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
26.12.2017 kl. 09:12

Juldagen

Juföljetong del 4

Julmaten igår smakade precis så juligt och gott som den ska.

Idag blir det favorit i repris fast utan julklapparna då. Många runt bordet, som idag är hemma hos oss, men ikväll blir det lutfisken som står som huvudnummer. Efter sillarna och rosollin då förstås.

Nu är jag nöjd att jag stått och strukit alla vita tygservetter och den långa julduken redan tidigare. Så idag kan vi chilla hela förmiddagen.

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
25.12.2017 kl. 09:59

Några glimtar från julen

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
25.12.2017 kl. 09:39

Julafton

Julföljetong del 3

Nu så är den här den stora dagen. Fortfarande något av barndomens magi över självaste julaftonen. Den dagen som jag som barn väntade på sen typ midsommar. Eller åtminstone från september-oktober då det blivit mörkt på kvällarna igen.

Men numera är det inte så mycket bara julbocken, jultomten, julgubben eler vad du vill kalla det som är det magiska, utan hela stämningen, allt runtikring. Julgröten till lunch. Ofta lite hastigt så man hinner med jufredens utlysning i Åbo. Dit gick vi kusiner med papporna under alla de år då vi firade jul tillsammans, medan mammorna förberedde julmaten. Sedan tillsammans runt det långa julbordet. Tre dukningar. Först det kalla fiskbordet, sedan lutfisken och sist skinkan med lådorna. Och till slut förstås julgodisen.

Själv gillar jag förrättsbordet av julmaten bäst: rosolli (en traditionell finsk rödbetsallad som görs till jul), sillarna, de inlagda strömmingarna, gravade laxen och siken, och den kallrökta laxen. Ja och så lite aladåb och leverpastej för att få den rätta julmatsfeelisen.

Men visst blir det spännande att få se julklappar öppnas och glada miner och ofta roliga historier förknippade med allt smusslande och funderande innan. Har speciellt en present i år som jag är lite speciellt nyfiken på hur den mottas.

God Jul!

 

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
24.12.2017 kl. 10:06

Dan före dan

Julföljetong del 2.

Den 23 december.

Om det blir som vi planerat så skall vi idag bada julbastu hos barnens farmor och farfar och efteråt få provsmaka julskinkan som gräddas och griljeras under dagen. Är det inte just då som julskinkan smakar som allra godast? Eller så var det då i barndomen, då skinkan åkte fram igen strax innan läggdags på julaftonen och den avnjöts lite enkelt i köket med endast knäckebröd och inlagd saltgurka till.

Som traditionen bjuder lär det också finnas några klappar som ännu skall slås in ikväll och kanske nåt rim som skall rimmas. Om inte rimmen blir de ultimata julnödrimmen som föds först på själva julaftonen förstås. Natten är lång, som min mamma brukade säga såhär års, då vi var små.

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
23.12.2017 kl. 08:26

Julföljetong

 

Våra julfiranden har varit sig lika så länge vi kan minnas, och ffa så länge våra barn kan minnas. Mycket långlivade traditioner är det och på sitt sätt enkelt, då vet man åtminstone vad det är som gäller.

En av döttrarna var rätt gammal då hon insåg att alla inte nödvändigtvis följde samma traditioner som vi gör. Döm om hennes förvåning då hon fick höra av sina klasskamrater att de firade i mysbyxor och ullstrumpor. För oss har julen alltid inneburit festklänning, kostym med vit skjorta och festskor.

Det är väl det traditioner är, något som man bygger upp tillsammans under årens lopp, tycker om och bidrar med samhörighet. Och som min mor brukar påstå. Något som lockar hem barnen då de flugit ut ur boet. Jag jobbar på det.

Idag är det dan före dan före dopparedan. Kvällen har vi bokat i god tid för julfilm med familjen. Bara vi fem. Det blir ljus glögg, ostar och lite annat smågott som vi handlat på saluhallen idag. Det har redan blivit en ny tradition att vi ser på filmen Love actually tillsammans dagarna innan jul. Den kvällen brukar också innebära julgranspåklädning. Nu står den redan inne så grön, men knappt grann ännu.

Följ med mig på vårt julfirande i år. Vi ses imorgon.

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
22.12.2017 kl. 18:30

Mitt jullöfte

Sista jobbtimmarna (som jag får betalt för) är undanstökade för i år. Hurra!

Inte dags för nyårslöfte ännu, men ett litet jullöfte (som väl håller ungefär lika bra och länge som nyårslöftena gör?). Så helt officiellt här och nu, så ni kan hjälpa till att påminna mig:

  • Att bara göra sådant jag gillar.
  • Inte bli gnällig fast allt som måste göras inte är kul jämt. Det är väl så roligt man gör det?
  • Men ffa att inte dra med någon annan i julhetsen om jag själv åker dit. Alla skall få bygga sin julstämning som hen själv vill.
  • Chilla, det blir jul oavsett.

På vår lokala butik har de lyckats med de vackraste av ljuslyktor och stämningshöjare på trappen. Hoppas de inte regnar bort nu.

Leena
20.12.2017 kl. 19:00

Uruppförande

NU är det väl ändå nedräkning. Bara två dagar till vintersolståndet och fem dagar till julafton. Tiden småspringer iväg så ibland blir det två julkalenderluckor samma dag.

Här är dagens två luckor, precis som tidigare, positiva saker som jag gärna lyfter fram lite extra:

  1. Cancerkliniken i Vasa har fått bra betyg (läs i Vbl här). Det är vi glada och stolta över. Och nu kan det bli så att det kommer att finnas en PET-CT röntgen där redan från år 2018 (mer om det i Vbl).
  2. Den palliativa vården i Finland skall utvecklas och ffa bli jämbördig i hela landet läser jag i tidningen idag (läs mer i Hbl och Vbl). Mycket viktigt och fantastiskt att det tas upp. (Vård i livets slutskede har jag diskuterat tidigare här.) Nu måste bara politikerna vara med på noterna också. (Tyvärr har jag tappat förtroende för våra folkvaldas omdömen, efter att någon klantat sig offentligt. Igen.)

Och så ett musikaliskt inslag från elevernas trevliga julkonsert ikväll. Julstämning. Vår son spelade sina egenkomponerade variationer på Franz Grubers Stilla Natt. Den kan du lyssna till här. Uruppförande!

 

Leena
19.12.2017 kl. 22:32

Jag kämpar inte

 

Ibland får man läsa i medier om kändisar som slåss mot cancer, vunnit eller förlorat kampen. Men hallå! Så kan det ju inte vara. Skulle det vara så att vi på något sätt mentalt kunde övervinna sjukdomen skulle det knappt finnas någon som dog i cancer.

För jag tror att de flesta vill. Överleva.

Efter en cancerdiagnos tror jag att många tänker som jag att det inte är sant. Det måste vara ett misstag. Detta kan inte gälla mig. Allt känns helt overkligt. Först önskar man att det inte var en själv som drabbats. Att det bara är en ond dröm. Sedan följer flera önskemål, mer eller mindre rationella. Man blir ledsen och sörjer, som om någon redan dött och oftast genomgår också alla som insjuknat en fas av ilska där man kan hinna tänka många onda tankar som knappt är rumsrena att publicera. Så småningom lär man sig acceptera sin situation. Lär sig leva med diagnosen. Att det var såhär det blev för mig.

Men det är inte ovanligt att cancersjuka blir deprimerade. Tappar livslusten. Men det betyder inte att de inte ”kämpar”.  Att slåss mot cancern gör jag genom att äta min medicin regelbundet, följa läget genom att gå på kontroller och onkologen kan vid behov justera medicineringen för att få den mesta möjliga effekt med minsta mängd biverkningar. Men där tar slagsmålet eller kriget egentligen slut. Nu kan man bara hoppas på det bästa.

Men trots att man inte kämpar tror jag att man kan vinna mycket med en positiv attityd. Att påminna sig om att ta vara på det man har, istället för att längta efter det man förlorat. Glädjas åt dagen, istället för att sörja den man kanske går miste om.

Och det är inte lätt alla gånger. Vare sig man är sjuk eller frisk, gammal eller ung. Och visst måste man tillåta sig också att vara ledsen, arg och besviken. Men då man varit i de känslorna ett tag kanske det finns rum igen för framtidstro, hopp och kärlek.

En sak jag sörjer är att jag inte kan rida längre, utan smärta. Men igår tog Sasha och jag en provtur runt manegen. För övrigt gläds jag numera lika mycket åt att följa Annis och Sashas framfart och framsteg.

Leena
18.12.2017 kl. 09:16

Vad har du gjort för julstämningen idag?

 

Oj, vad jag tycker folk börjat tidigt med julstök. Jag hade ju inte ens börjat tänka på julklappar då andra redan aviserade att allt var fixat.

Lite julstress ingår väl för att den riktiga julstämningen skall infinna sig? Eller åtminstone ett litet extra kol för att fixa till det lite extra. Så nu har jag höjt julstämningen ett snäpp eller två genom att:

  • Köpa hem hyacinter efter inspiration av en vän.
  • Sett på julkadrilj, druckit glögg och ätit pepparkakor på stallet där det var julfest. Med en extra stämningshöjare att vår ryttare premierades av föreningen som årets stjärnskott!
  • Slitit sofföverdragen av och på, tvättat och strukit dem och sett dem byta till minst en, om inte två nyanser ljusare. (Jag är absolut inte den som städar igenom alla skåpen innan julen.)
  • Ätit julgröt med uppklädda ungdomar som var på väg till deras gemensamma julfest på skolan.
  • Städat badrummet och bytt dit endast röda handdukar för julens skull. (Då andra stickat på julklappssockor så har jag av en oförklarlig anledning valt att virka en ny badrumsmatta till oss, som blev klar idag.)
  • Rostat julmyssli och har en plötslig inspiration att baka både pepparkakor, dadelkaka (min favorit av julkakor) och muffins med julsmak.

Börjat misstänka att den låga dos cortison som jag ordinerats för lungornas skull, har en kraftig bieffekt som påverkar aktivitet och aptit.

Kanske det blir glögg till kvällen?

 

Leena
16.12.2017 kl. 17:24

Vi delar lika, gör ni?

 

Varning för känsliga läsare! Inlägget innehåller skryt.

Nu är det bevisat! Hemma hos oss delar vi lika på hemsysslorna, precis som jag tidigare kaxigt påstått. Helsingin Sanomat (hs.fi) hade en test igår där man skulle fylla i vad man upplevde man gjorde mer än sin partner, vad hen gjorde mer eller vad man tyckte att man gjorde lika mycket. Eller inte alls. Och det handlade om allt från disk och avtorkning av dörrhandtag, till byte av blöjor, köp av presenter och besiktning av bilen. En massa saker som måste göras i de flesta hem. Och en massa saker som blir ogjorda, eller det grälas om.

Svaren matchades med varandra och vi är så stolta och nöjda, för vårt resultat visade att vi gör exakt lika mycket. Drygt 20 sysslor hamnade på varderas lista och vi var rörande överens. Ett välfungerande familjeföretag! I diskussionen efteråt upplevde vi dessutom båda att den andra gjorde lite mer. Ett rätt hälsosam litet test som också vägleder till konstruktiva diskussioner i ämnet om man får resultat som inte var lika smickrande.

Med detta inte sagt att vi inte skulle diskutera och t o m gräla om hemsysslor. Men då handlar det oftast om att vi två gaddar ihop oss mot barnen som ibland tycks tro att de bor på hotell. Läs mer om det här.

PS. Om du inte läser finska, ännu, så är detta ett ypperligt skäl att lära sig. Gör testet på HS.fi

Han bakar, jag gräddar.

Leena
15.12.2017 kl. 09:26

Vinterträdgård

Vad gör en trädgårdsentusiast om vintern?

Jo, beundrar och förundrar sig hur växterna fixar detta år efter år. De små liven verkar vara starkare än Pippi, med tanke på omständigheterna. Se nu bara på det här. Att hitta kraften att resa sig varje vår efter snö, tö, slask och is. Som om inget hänt. Jag som knappt kan ta av mig vanten för att knäppa bilden.

Fast det återstår ju att se, vad som överlevt, då våren, värmen och ljuset återvänder. Och snart, snart vänder det.

Leena
14.12.2017 kl. 08:27

Ljuset i mörkret

Vad annat kan jag än uppmärksamma Lucia idag. Hon som lyser upp i mörkret. Lucia känns för mig som det riktiga startskottet mot julen. Nu är det ljus och mys för hela slanten fram mot jul och i samma veva vänder det och det naturliga ljuset återkommer.

Är lyckligt lottad som har barn i skolan ännu som lussar för oss. Så står de där, de lite osäkra men samtidigt så kaxiga unga liven, värdigt, och sjunger med värme och glädje för oss. Och vi får känna det alla skall få känna, att vi är här tillsammans, för varandra, bara tysta och lyssnar, sida vid sida.

Leena
13.12.2017 kl. 10:57

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Företag och jobb

Hästliv

Kretslopp

Lilla cancerskolan

Mat

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Om mig:

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Följ mig på instagram: @leenasahlstrom

 

Om bloggen:

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, trädgård och musik. Och lite om cancer.

 

Foto: Alla bilder är mina egna (om inget annat angetts). Du får gärna använda dem bara du tydligt anger källan/fotografens namn (Passligt.ratata.fi / Leena Sahlström)

 

Vad är egentligen passligt?

 

Min samarbetspolicy:

Det kan hända ibland att jag samarbetar med någon. Varje samarbete märker jag tydligt ut i början av inlägget. Jag samarbetar enbart med företag som säljer produkter eller tjänster jag själv gillar och som jag tror kan vara till nytta och glädje för mina läsare. Det går inte att köpa min åsikt. Jag hoppas mina samarbeten är något du också kommer att gilla.

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar