Eutanasi är inget för mig

Publicerad 13.11.2017 kl. 08:40

 

Så skriver läkaren Kyösti Korhonen i ett debattinlägg i söndagens HS. Jag håller så med om allt han skriver och skulle känna för att bara översätta hans insändare hit.

Jag har hunnit läsa många olika artiklar om eutanasi i tidningarna på sistone, nu då ämnet är aktuellt här i Finland på grund av ett medborgarinitiativ. De som talar för eutanasi nämner olidlig fysiskt lidande som ett argument för initiativet. Även olidligt psykiskt lidande som ensamhet, hopplöshet, beroende av andra och att förlora sitt mänskliga värde har diskuterats i sammanhanget. Men vem kan definiera dessa? Blir inte gränsen suddig mellan det som definieras som olidligt eller det som är en del av livet? Vem skall kunna dra en sådan linje både generellt sett och i varje enskilt fall?

Precis som jag lider Korhonen också av kronisk cancer, men båda älskar vi livet. Oavsett hur det kommer att te sig litar jag på att det kommer att finnas både medicinsk och medmänsklig hjälp om och då jag behöver det. Livet är för värdefullt för att jag skulle vilja korta det en endaste sekund.

Leena
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:

Julföljetong

 

Våra julfiranden har varit sig lika så länge vi kan minnas, och ffa så länge våra barn kan minnas. Mycket långlivade traditioner är det och på sitt sätt enkelt, då vet man åtminstone vad det är som gäller.

En av döttrarna var rätt gammal då hon insåg att alla inte nödvändigtvis följde samma traditioner som vi gör. Döm om hennes förvåning då hon fick höra av sina klasskamrater att de firade i mysbyxor och ullstrumpor. För oss har julen alltid inneburit festklänning, kostym med vit skjorta och festskor.

Det är väl det traditioner är, något som man bygger upp tillsammans under årens lopp, tycker om och bidrar med samhörighet. Och som min mor brukar påstå. Något som lockar hem barnen då de flugit ut ur boet. Jag jobbar på det.

Idag är det dan före dan före dopparedan. Kvällen har vi bokat i god tid för julfilm med familjen. Bara vi fem. Det blir ljus glögg, ostar och lite annat smågott som vi handlat på saluhallen idag. Det har redan blivit en ny tradition att vi ser på filmen Love actually tillsammans dagarna innan jul. Den kvällen brukar också innebära julgranspåklädning. Nu står den redan inne så grön, men knappt grann ännu.

Följ med mig på vårt julfirande i år. Vi ses imorgon.

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
Publicerad 22.12.2017 kl. 18:30

Mitt jullöfte

Sista jobbtimmarna (som jag får betalt för) är undanstökade för i år. Hurra!

Inte dags för nyårslöfte ännu, men ett litet jullöfte (som väl håller ungefär lika bra och länge som nyårslöftena gör?). Så helt officiellt här och nu, så ni kan hjälpa till att påminna mig:

  • Att bara göra sådant jag gillar.
  • Inte bli gnällig fast allt som måste göras inte är kul jämt. Det är väl så roligt man gör det?
  • Men ffa att inte dra med någon annan i julhetsen om jag själv åker dit. Alla skall få bygga sin julstämning som hen själv vill.
  • Chilla, det blir jul oavsett.

På vår lokala butik har de lyckats med de vackraste av ljuslyktor och stämningshöjare på trappen. Hoppas de inte regnar bort nu.

Leena
Publicerad 20.12.2017 kl. 19:00

Uruppförande

NU är det väl ändå nedräkning. Bara två dagar till vintersolståndet och fem dagar till julafton. Tiden småspringer iväg så ibland blir det två julkalenderluckor samma dag.

Här är dagens två luckor, precis som tidigare, positiva saker som jag gärna lyfter fram lite extra:

  1. Cancerkliniken i Vasa har fått bra betyg (läs i Vbl här). Det är vi glada och stolta över. Och nu kan det bli så att det kommer att finnas en PET-CT röntgen där redan från år 2018 (mer om det i Vbl).
  2. Den palliativa vården i Finland skall utvecklas och ffa bli jämbördig i hela landet läser jag i tidningen idag (läs mer i Hbl och Vbl). Mycket viktigt och fantastiskt att det tas upp. (Vård i livets slutskede har jag diskuterat tidigare här.) Nu måste bara politikerna vara med på noterna också. (Tyvärr har jag tappat förtroende för våra folkvaldas omdömen, efter att någon klantat sig offentligt. Igen.)

Och så ett musikaliskt inslag från elevernas trevliga julkonsert ikväll. Julstämning. Vår son spelade sina egenkomponerade variationer på Franz Grubers Stilla Natt. Den kan du lyssna till här. Uruppförande!

 

Leena
Publicerad 19.12.2017 kl. 22:32

Jag kämpar inte

 

Ibland får man läsa i medier om kändisar som slåss mot cancer, vunnit eller förlorat kampen. Men hallå! Så kan det ju inte vara. Skulle det vara så att vi på något sätt mentalt kunde övervinna sjukdomen skulle det knappt finnas någon som dog i cancer.

För jag tror att de flesta vill. Överleva.

Efter en cancerdiagnos tror jag att många tänker som jag att det inte är sant. Det måste vara ett misstag. Detta kan inte gälla mig. Allt känns helt overkligt. Först önskar man att det inte var en själv som drabbats. Att det bara är en ond dröm. Sedan följer flera önskemål, mer eller mindre rationella. Man blir ledsen och sörjer, som om någon redan dött och oftast genomgår också alla som insjuknat en fas av ilska där man kan hinna tänka många onda tankar som knappt är rumsrena att publicera. Så småningom lär man sig acceptera sin situation. Lär sig leva med diagnosen. Att det var såhär det blev för mig.

Men det är inte ovanligt att cancersjuka blir deprimerade. Tappar livslusten. Men det betyder inte att de inte ”kämpar”.  Att slåss mot cancern gör jag genom att äta min medicin regelbundet, följa läget genom att gå på kontroller och onkologen kan vid behov justera medicineringen för att få den mesta möjliga effekt med minsta mängd biverkningar. Men där tar slagsmålet eller kriget egentligen slut. Nu kan man bara hoppas på det bästa.

Men trots att man inte kämpar tror jag att man kan vinna mycket med en positiv attityd. Att påminna sig om att ta vara på det man har, istället för att längta efter det man förlorat. Glädjas åt dagen, istället för att sörja den man kanske går miste om.

Och det är inte lätt alla gånger. Vare sig man är sjuk eller frisk, gammal eller ung. Och visst måste man tillåta sig också att vara ledsen, arg och besviken. Men då man varit i de känslorna ett tag kanske det finns rum igen för framtidstro, hopp och kärlek.

En sak jag sörjer är att jag inte kan rida längre, utan smärta. Men igår tog Sasha och jag en provtur runt manegen. För övrigt gläds jag numera lika mycket åt att följa Annis och Sashas framfart och framsteg.

Leena
Publicerad 18.12.2017 kl. 09:16

Vad har du gjort för julstämningen idag?

 

Oj, vad jag tycker folk börjat tidigt med julstök. Jag hade ju inte ens börjat tänka på julklappar då andra redan aviserade att allt var fixat.

Lite julstress ingår väl för att den riktiga julstämningen skall infinna sig? Eller åtminstone ett litet extra kol för att fixa till det lite extra. Så nu har jag höjt julstämningen ett snäpp eller två genom att:

  • Köpa hem hyacinter efter inspiration av en vän.
  • Sett på julkadrilj, druckit glögg och ätit pepparkakor på stallet där det var julfest. Med en extra stämningshöjare att vår ryttare premierades av föreningen som årets stjärnskott!
  • Slitit sofföverdragen av och på, tvättat och strukit dem och sett dem byta till minst en, om inte två nyanser ljusare. (Jag är absolut inte den som städar igenom alla skåpen innan julen.)
  • Ätit julgröt med uppklädda ungdomar som var på väg till deras gemensamma julfest på skolan.
  • Städat badrummet och bytt dit endast röda handdukar för julens skull. (Då andra stickat på julklappssockor så har jag av en oförklarlig anledning valt att virka en ny badrumsmatta till oss, som blev klar idag.)
  • Rostat julmyssli och har en plötslig inspiration att baka både pepparkakor, dadelkaka (min favorit av julkakor) och muffins med julsmak.

Börjat misstänka att den låga dos cortison som jag ordinerats för lungornas skull, har en kraftig bieffekt som påverkar aktivitet och aptit.

Kanske det blir glögg till kvällen?

 

Leena
Publicerad 16.12.2017 kl. 17:24

Vi delar lika, gör ni?

 

Varning för känsliga läsare! Inlägget innehåller skryt.

Nu är det bevisat! Hemma hos oss delar vi lika på hemsysslorna, precis som jag tidigare kaxigt påstått. Helsingin Sanomat (hs.fi) hade en test igår där man skulle fylla i vad man upplevde man gjorde mer än sin partner, vad hen gjorde mer eller vad man tyckte att man gjorde lika mycket. Eller inte alls. Och det handlade om allt från disk och avtorkning av dörrhandtag, till byte av blöjor, köp av presenter och besiktning av bilen. En massa saker som måste göras i de flesta hem. Och en massa saker som blir ogjorda, eller det grälas om.

Svaren matchades med varandra och vi är så stolta och nöjda, för vårt resultat visade att vi gör exakt lika mycket. Drygt 20 sysslor hamnade på varderas lista och vi var rörande överens. Ett välfungerande familjeföretag! I diskussionen efteråt upplevde vi dessutom båda att den andra gjorde lite mer. Ett rätt hälsosam litet test som också vägleder till konstruktiva diskussioner i ämnet om man får resultat som inte var lika smickrande.

Med detta inte sagt att vi inte skulle diskutera och t o m gräla om hemsysslor. Men då handlar det oftast om att vi två gaddar ihop oss mot barnen som ibland tycks tro att de bor på hotell. Läs mer om det här.

PS. Om du inte läser finska, ännu, så är detta ett ypperligt skäl att lära sig. Gör testet på HS.fi

Han bakar, jag gräddar.

Leena
Publicerad 15.12.2017 kl. 09:26

Vinterträdgård

Vad gör en trädgårdsentusiast om vintern?

Jo, beundrar och förundrar sig hur växterna fixar detta år efter år. De små liven verkar vara starkare än Pippi, med tanke på omständigheterna. Se nu bara på det här. Att hitta kraften att resa sig varje vår efter snö, tö, slask och is. Som om inget hänt. Jag som knappt kan ta av mig vanten för att knäppa bilden.

Fast det återstår ju att se, vad som överlevt, då våren, värmen och ljuset återvänder. Och snart, snart vänder det.

Leena
Publicerad 14.12.2017 kl. 08:27

Ljuset i mörkret

Vad annat kan jag än uppmärksamma Lucia idag. Hon som lyser upp i mörkret. Lucia känns för mig som det riktiga startskottet mot julen. Nu är det ljus och mys för hela slanten fram mot jul och i samma veva vänder det och det naturliga ljuset återkommer.

Är lyckligt lottad som har barn i skolan ännu som lussar för oss. Så står de där, de lite osäkra men samtidigt så kaxiga unga liven, värdigt, och sjunger med värme och glädje för oss. Och vi får känna det alla skall få känna, att vi är här tillsammans, för varandra, bara tysta och lyssnar, sida vid sida.

Leena
Publicerad 13.12.2017 kl. 10:57

Lilla cancerskolan -vad händer sen?

 

Såg en diskussion på Tv för något år sedan. Om två personer med långt metastaserad cancer som i princip fått dödsdomen, men som sedan fått ny behandling som lett till att de igen kunde leva som förr. Fått livet åter. Kunde jobba. Kunde planera framåt. Leva ett normalt liv. Så gott som.

Jag hade själv fått min diagnos då, var mitt uppe i behandling och mådde väl sådär. Mitt liv hade stannat upp fast livet fortsatte runt omkring som om inget hänt. Vilket verkade märkligt, eftersom allt hade kastats omkull, vänts upp och ner, tagit abrupt slut. För mig.

I det mest akuta skedet fanns det inget jag önskade mer än att allt varit som förr. Att allt bara skulle vara vanligt. Att inget hade hänt.

Det jag minns av programmet var att de två personerna var rörigt eniga om att det inte var så lätt att ställa om. Att återgå till livet igen.

Att komma igen efter sjukdomen. Då allt är sig likt, fast ändå inte.

Man är så lycklig över sin andra chans. Att man fått livet åter. Då man redan hunnit bearbeta tankar om att det inte blev som man tänkt sig.
Samtidigt kan det vara så svårt. Att bara fortsätta. Som om inget hänt. Då allt blivit så annorlunda, för mig, och runtomkring fortsätter livet som alltid förr.

 

Tidigare publicerat i serien lilla cancerskolan hittar du här.

Leena
Publicerad 12.12.2017 kl. 09:08

Solsidan - filmen

Inga spoilers.

Bara så mycket skratt och igenkänning.

Där satt den.

 

Leena
Publicerad 09.12.2017 kl. 23:28

Fredagsnöje

Jag har giort det. Lyckats köpa ett par nya byxor. En bedrift tycker jag.

Svårigheten ligger i att:

  • det är ytterst mycket roligare att kolla in alla gosiga tröjor som finns i affären.
  • jag är varken jurist eller konsult och därmed är flertalet plagg uteslutna på mig.
  • Det är riktigt många plagg som skall krängas av och på innan allt är överstökat.
  • att man inser katastrofen då man kommer in i provhytten och märker att man har på sonens avlagda strumpor, skornas foder har slitits sönder och tröjan är mer än lovligt noppig.
  • att nya kläder är lite som att påbörja en renovering. Man upptäcker allt annat som också måste fixas innan det är klart.

Shoppingens räddning var mycket trevligt sällskap och kompetent biträde som plockar fram lämpliga plagg, ser både mig och mitt sällskap i ögonen och säger vänligt men bestämt att det gäller oss båda att man inte får köpa för stora kläder.

Så nu sitter jag här som nöjd ägare till ett par nya snygga byxor som inte är för stora och ett brinnande behov av ett par nya skor. Bland annat.

Leena
Publicerad 08.12.2017 kl. 20:11

Vad kostar ett liv?

I intensiteten av #övistoo och #meetoo blev en annan nyhet lite borttappad, nämligen den om priset på cancermediciner.

Cancermedicinerna är precis som många andra mediciner dyra. Riktigt dyra. Jag vet inte hur många hästar jag kunnat köpa eller renoveringar jag kunnat få utförda med de summor som jag ätit upp i form av små anonyma piller. Piller som gett mig mitt liv tillbaka.

Nu läste jag i VBL om att en ny cancermedicin för bröstcancerpatienter, som redan är godkänd i Sverige och fler än 50 andra länder, inte godkänts i Finland pga priset. Vi har ju den stora förmånen i våra fantastiska länder både i Sverige och Finland att vi behövande får våra mediciner ersatta. En vanlig medborgare skulle inte själv ha möjlighet att betala dem. Men nu har läkemedelsföretagets ansökan alltså förkastats här i Finland och många behövande har inte tillgång till ett lovande läkemedel som både skulle kunna förbättra livskvalitet och förlänga liv.

Hade själv en period i min behandling, då effekten började svika på medicinen jag åt då, och en ny lovande medicin ännu inte godkänts här i Finland. Det var en period av mycket oro och funderande. När godkänns medicinen? Hinner jag vänta? Hur gör man om det finns potentiella mediciner godkända i andra länder men man själv inte har tillgång till dem?

Visst förstår jag att man behöver vara kritisk, ifrågasättande och köpslå. Men hur mycket får ett år eller några månader kosta? Kan man verkligen prissätta ett liv?

Leena
Publicerad 07.12.2017 kl. 22:42

Min skola är bäst!

Nu är det högsäsong för julkalendrar. Jag öppnar fortfarande med en barnslig förtjusning scoutkalenderns lucka på morgonen, om inte någon annan hunnit före. Vilket oftast är fallet eftersom jag leder de morgontröttas tävling i familjen.

Blev också glad över Helsingin Sanomats julkalender där varje lucka presenterar en av årets goda och bra nyheter. Inspirerad av detta så måste jag få lyfta fram min lilla gymnasieskola som idag toppar gymnasierankingen. Och inte av en tillfällighet, utan de åtta (8!) abiturienterna hade sett tidigare rankingar och bestämt sig för att komma med bland top 50. Vilket ledde till att de blev bäst! Imponerande med folk som når sina mål. Med råge. Grattis Kristinestads gymnasium!

Leena
Publicerad 05.12.2017 kl. 10:09

Medmänniskor

 

Hur viktigt är det inte med människorna runt en. Viktigast skulle jag vilja säga.

Jag njuter och trivs i mitt eget sällskap. Pysslar och jobbar på både inne och ute. Planerar och funderar. Står i mina tankar och stirrar. Men rätt nöjd i min ensamhet allt som oftast. Kanske för att det vanligen är livat runt omkring. Tre tonåringar med allt vad det innebär höjer stämningen.

Men ibland vill man inte vara ensam. Då man hunnit tänka sina tankar klart. Då man vill dela med sig av sina upplevelser, få ta del av andras tankar och idéer eller bara ha lite sällskap.

 Har ett minne som redan börjat blekna, men som fortfarande dyker upp då och då.

Det är från min första natt efter den stora operationen på sjukhuset. Jag vaknar till. Jag är ensam i ett litet sjukhusrum. Ingen annan är där. Det är mörkt och jag förstår att det är natt. Minns inte så mycket om jag har ont eller inte. Det jag kommer ihåg är att jag inte vill vara ensam.

Jag ringer på sköterskan som dyker upp. Hon undrar vad jag vill. Smärtlindring kanske? Jag är groggig ännu efter den långa narkosen och all smärtlindring jag fått efteråt. Det enda jag vill är att någon skall sitta kvar bredvid mig. Att hon skall stanna kvar inne hos mig. Tills jag somnat om. Tills det blir dag och allt igen är ljusare. Känner mig inte så kaxig just då. Jag tror inte jag lyckas förmedla min önskan så vidare bra till henne. Minns hur hon går sin väg och jag ligger kvar. Ensam. I det fina sjukhusrummet, med den vidunderliga utsikten. Men det är mörkt och jag ser det inte då.

Den påföljande veckan på sjukhuset har jag sällskap. Högljutt snarkande människor runt omkring, men framförallt mina egna människor. Familj och vänner. Min dotter som sitter bredvid sängen och läser då jag vaknar. Min syster som vakar med och över mig hela nätter. De fanns där. Hela tiden. Bara för mig.
Leena
Publicerad 04.12.2017 kl. 11:41

Bara en liten paus

Hemma har de varit rätt intensivt av #övistoo, #metoo och #dammenbrister de senaste dagarna. Jag måste medge att jag snart inte orkar eller vill höra ett ord till om allt det hemska. Väljer aktivt bort att läsa om flera otrevliga och förnedrande händelser som ffa kvinnor behövt uppleva. Jag är ju en av dem, som Amanda beskrev så väl, som inte delar de hemska upplevelserna, inte skammen eller förnedringen. Jag är lyckligt lottad. Inte därmed sagt att jag inte skulle stöda dessa människor, uppropet och kampanjen. Det behövs verkligen en förändring.

Men det finns en gräns hur mycket jag kan, orkar och vill ta till mig. Energin räcker inte till mer nu. Jag går och känner mig fullständigt dränerad. Det gör mig lite orolig. Att det är så lockande att bara lägga locket på och inte lyssna längre. Gå sin väg mot något roligare, lättsammare och mindre uppslitande. Lämna det hän åt dem som det på riktigt berör, de som i uppropet kände en stark samhörighet. Låta det bli en grej för de aktiva, för de som äntligen vågat träda fram, som stärkts och vågat ta steget ut, i skydd av gemenskapen.

Men idag är det fredag, första december. Nästan advent. Nu tar jag lite paus. Hänger upp lite julljus. Går på adventskonsert. Dricker ett glas glögg på vuxenbar.

Medan världen runtomkring fortsätter berätta. Så att ingen någonsin glömmer. Så att detta aldrig mera sopas under mattan.
Leena
Publicerad 01.12.2017 kl. 22:00

Säg ja istället för nej!

 

Som naturlig fortsättning på #metoo, #övistoo och #vimed vill jag ännu dela ett tal, skrivet av min 18-åriga dotter Ellen. Ett obligatoriskt skolarbete, om ett valfritt ämne. Ett tal som hon höll för sin klass innan #övistoo blev media.

Ovanligt långt för att vara ett inlägg i min blogg, men väl värt en genomläsning:

"Klasskamrater,

Jag hade tänkt prata om att damerna borde få skida lika långa sträckor som herrarna i världscupen, men efter att jag öppnat familjens nyinförskaffade konto på svenska dagstidningen Dagens Nyheter kan jag inte fokusera på idrott. I Finland har inte MeToo-kampanjen skapat så stora rubriker, även om problemen definitivt finns här. I Sverige är det tydligen det enda det skrivs om. Med rätta.

Jag läser berättelser av kvinnliga författare som regelmässigt trakasserats av en och samma person. En man med makt, med kontakter. En man man inte säger emot. Alla visste om det, men ingen gjorde något. Då skulle han ha förstört deras liv också. Det här berör, vi sitter hemma och undrar vad det är för värld vi lever i.

Vi diskuterar det vid middagsbordet, vad vi själva skulle gjort. Hur vet man när ett rykte är sant och kan man anklaga någon om man inte är helt helt säker? Det går inte, man kan inte. Vi är rädda för att ta upp tuffa ämnen, vad kommer då hända oss själva?

När vi stiger upp från matbordet har DN släppt en ny artikel. #tystiklassen. 1700 skolelever som berättar om de trakasserier de utsatts för under sin skoltid. Det är hemsk läsning, sånt som inte kan hända, inte händer. Men när jag tänker efter händer det överallt. Jag känner igen vissa av situationerna, men jag är så ovan att höra dem sägas rakt ut att jag förnekar att de finns.

I Finland ifrågasätts ibland det plötsliga fokuset på sexuella trakasserier. Jag tror inte det är något att ifrågasätta, vi måste fokusera på dem, tills de inte finns kvar.

Det finns oändligt många kvinnor som har upplevt och upplever sexuella trakasserier hela tiden, i Finland också, fast man inte vill tro det. Det finns anledningar till att jag är rädd när jag går hem i mörkret och en man går bakom mig. Jag önskar att jag inte skulle behöva säga det, men det finns anledningar till att jag är rädd ibland när jag är ensam med män också. På bekanta, trygga platser som i skolan, i bussen, i affären. Det finns kvinnor och flickor här ibland oss som känner igen sig i det här. Av någon orsak har vårt samhälle allt för länge accepterat mäns maktposition, låtit dem tafsa och kommentera.

Me Too har visat hur många historier det finns att berätta, men det räcker inte med det. Vi måste lyssna och ta tag i problemet.

Alla ni killar som sitter här, jag skulle inte vilja anklaga er för något. Men tyvärr är det kanske det jag måste göra. Jag tror det vi ser, alla anklagelser och artiklar, bara är toppen på isberget. Männens makt är så utbredd och så accepterad i vårt samhälle. Det är klart att när halva samhället, krasst sagt, alltid får sin vilja igenom, så kan de behandla den andra halvan hur de vill. Forskare tror att till och med skillnaderna i PISA-resultat mellan flickor och pojkar kan bero på just det. Att flickorna tidigt inser att de måste kämpa hårt för att nå dit de vill, medan pojkarna tar det för givet. Redan från dagis och förskola finns den här maktstrukturen, vilket också hörs i berättelserna från skolor i Sverige.

Kvinnor föds jämställda med pojkar, men det tar inte lång tid före det är skillnad mellan dem. Till kvinnornas nackdel. Så kan vi inte ha det.

Jag vet, fast det kanske inte verkar så, att det finns massor av kvinnor som aldrig upplevt sig nedvärderade eller trakasserade. Jag vet också, med hundra-procentig säkerhet, att det finns massor av män som aldrig i sitt liv skulle göra en kvinna något ont, som aldrig har gjort det.

Det jag inte vet, är hur vi ska lösa problemet. Jag vet inte hur man ska få bröder, kompisar, pojkvänner och pappor att förstå att det inte är önskvärt att kommentera utseendet på alla kvinnliga skådespelare. Än mindre vet jag hur man ska lära folk att hålla sina händer i styr, att inte låta dem krypa upp mellan benen på andra, inte ens i misstag, aldrig någonsin.

Dessutom tycker jag vi ska fortsätta vara ett samhälle där man kan få en kram när man gjort något bra, där man hälsar med en handskakning. Jag blir nästan rädd också av tanken på att ingen skulle våga röra någon annan.

Men det är inte de här personerna vi ska fokusera på. Inte hur svårt det är att lära ut till folk som inte vill lära. Inte heller på hur man säger nej.

Jag tror att vi kan lösa problemet genom att tala om det. Vi kan sluta vara stolta över den finländska tystnaden, sluta hävda att allt är bra, sluta låtsas som att det inte finns problem. Sluta låtsas att problemen bara är rykten.

Vi kan rikta vårt fokus mot att säga ja istället för att säga nej.

Ja, det finns ett problem. Ja, det är väldigt utbrett. Ja, jag vill vara med och lösa det.

Ja, jag vill gärna ha en kram av dig, nu när du frågar."

Leena
Publicerad 29.11.2017 kl. 17:57

Tisdagstoppen

  • Vi har nu tre körkort i familjen. Min första bilskolelev och äldsta dotter är nu innehavare av ett körkort. Hurra! Dessutom har vi haft roligt längs vägen. (Bilden är från halkbanan, vilket var kul!)
  • Mycket snack har det varit på sistone hos oss om #metoo kampanjen, som nu lett till #övistoo som fått mycket medial uppmärksamhet. Bestört över allt som dyker upp, men stolt och glad över hur duktigt flickorna har skött detta. Nu håller vi tummarna att det på riktigt gör skillnad inte bara i våra barns skola utan att det helst också uppmärksammas i alla finlandssvenska och varför inte också finska skolor. Skolan skall vara en trygg plats för alla.
  • Avnjöt lunch med långt trevligt samtal om seriösa saker med nyfunnen vän. Konstigt att man ibland får känslan att man känt någon länge, fast man egentligen bara precis träffats.
  • Här är plats för dina egna tisdagstoppenupplevelser.

Som bonus blir det två glada anekdoter som förgyllde min födelsedag:

  1. Den unga sköterskan på röntgen frågade innan undersökningen, för säkerhets skull, eftersom jag såg så ung ut, om jag var gravid. Jag upplevde INTE att jag hade laktosuppsvälld mage just då. Så den frågan kan en mogen kvinna på sin 47-årsdag leva länge på.
  2. Mina barns alternativ till födelsedagskortsdikt: ”Tack mamma för att vi inte längre behöver vakna på morgonen till ljudet av att du kastar upp! ”

Så här sitter jag med ett litet leende på läpparna och tycker att jag har det så bra. Nöjd och glad.

 

Leena
Publicerad 28.11.2017 kl. 19:16

Varje dag ett val

Igen får jag höra om två i min bekantskapskrets som diagnostiserats med cancer.  Det kan inte vara sant, tänker jag. Varför?

Då vi talar om dessa där hemma, påminns jag om hur det var. Då jag själv var mitt i chockfasen, operation, behandlingar och bearbetning. Just då mitt i allt det hemska, overkliga, blev det som mitt jobb nästan. Strålbehandlingstiderna, psykologbesöken, röntgenundersökningar, medicintider och läkarbesök. Det som ramade in dagarna. Däremellan orkade jag inte mycket annat. Somnade titt som tätt i soffan oavsett om jag var ensam eller hade huset fullt runt mig.

Tänk att det nu kan vara så helt annorlunda. Nu lever jag som vem som helst, tror jag. Sjukdomen gör sig påmind nästan bara då det är dags för kontroll. Och då också som något lite avlägset, avklarat, som inte riktigt berör mig. Som jag lärt mig leva med, som en del av min vardag.

 Men samtidigt finns det ju där nästan hela tiden, på det sätt som det förändrat min syn på livet. Hur jag blivit mera medveten om den tid vi har.

Tidigare var det så mycket som måste göras, saker som skulle vara på ett visst sätt. Andras förväntningar, mina egna krav. Nu ifrågasätter jag mycket oftare mina göranden. I stort som smått.  Många gånger får disken, städning och tvätten vänta för att jag prioriterar annat. Bestämde mig då jag var som sjukast att om jag nu har så mycket kortare tid kvar än förväntat så tänker jag verkligen inte öda den på toalettstädning. Nu då jag ändå står där och skrubbar, diskuterar jag med mig själv om hur det blev såhär.

Egentligen är det så mycket lättare att bara jobba på slentrianmässigt. Att ta aktiva beslut om varje enskild händelse är tidsödande, men också en ögonöppnare. Vi väljer ju själva, varje stund, hur vi vill ha det.

Jag vill ju att toaletten skall vara ren. (För övrigt är jag inte lika bekymrad om städning). Jag njuter av att ta ett aktivt beslut mitt på en solig dag att avsluta mitt jobbande för att ta vara på dagens solstrålar istället. Jag kan också motivera mitt val att ligga på soffan tillsammans med min son och slötitta på tv. Eller sitta vid datorn och höra de andras röster i rummet intill.

Däremot kan jag bli arg på mig själv då jag upplever att min dag gått till spillo. Att min arbetsdisciplin inte hållit måttet, att jag slösurfat bort för mycket tid av mitt liv. Det är jobbigt. Att stå till svars inför sig själv över sina val.

Leena
Publicerad 27.11.2017 kl. 09:03

Jobb, cancer och meningen med livet

Det bästa idag, förutom att det är veckans favoritdag är att

1. Det är min födelsedag. Barnsligt, men på något vis är det fortfarande, ännu i min ålder, något speciellt med födelsedagspirr.

2. På väg i tåg mot Helsingfors, och jag har det bästa sällskapet.

3. Mitt gästblogginlägg på cancerföreningens sida ligger ute nu. Jobb, cancer och meningen med livet. Läs det här.

Leena
Publicerad 24.11.2017 kl. 09:22

Årets julklapp

 

Blir så glad då jag läser den lilla notisen i tidningen idag. Elcykeln är årets julklapp enligt Handelns utredningsinstitut (HUI). Kan det vara ett bättre val? Jämfört med bakmaskin (1988), det elektroniska husdjuret (1997) eller spikmattan (2009) så är väl en elcykel den ultimata julklappen. Om jag inte redan hade en så skulle den sitta högst på min önskelista. Framförallt eftersom jag nu vet hur fantastisk den är.

Kolla bara mitt tidigare inlägg om elcykeln här. Och av en tillfällighet har det både då som idag varit labdag.

Leena
Publicerad 22.11.2017 kl. 16:43

Julrosen - trädgårdens hjälte

 

Missbedömde storligen känns det idag här hemma. Innan snön kom på Tvärnö i helgen hann jag gräva upp några plantor som jag ville ta med mig hem. Tänkte att det ju är en perfekt tid att flytta nu då växterna är i vila. Bra tänkt, om det inte var så att det här hemma nu är ett tunt snötäcke och minusgrader. Undrar om inte marken också hunnit frysa till.

Men se vem som trotsar kölden och vintern. Julrosen! Den som jag var tvungen att flytta undan från solen i somras. Till halvskuggan under syrenen framför vårt sovrumsfönster. Och nu verkar det ju som om jag gjort rätt nånstans åtminstone, för två av plantorna har nu knoppar. Vilken glädje att se dessa tappra, små, som hittar kraft någonstans från underjorden. Känner mitt eget leende i ansiktet vid upptäckten och min kroppstemperatur stiger troligen rent fysiskt. Julrosen skall till att blomma nu i slutet på november. Då allt annat är mörkt och kallt. Den kraften vill jag också ha.

Leena
Publicerad 21.11.2017 kl. 17:43

Hälsningar från en radiolyssnare

 

Något som jag verkligen saknar från Sverige är P1. Inte precis vareviga ett program som tex ring P1 (som också kunde kallas klaga i P1, vilket skulle beskriva programmet bättre). Men i det stora hela. Aktuella dokumentärer, väl bearbetade nyhetsprogram och fängslande intervjuer. Bilresan går så mycket snabbare med naturmorgon som beskriver silverskred av sorgmygglarver. Väljer gärna att diska under lördagsintervjun om metoo-kampanjen och fortsätter med fönstertvätt för att jag inte kan slita mig från kropp och själ som handlar om att tala inför grupp.

Sommar i P1 har varit med och konstruerat våra Sverigesomrar. Lunchen skulle hinnas med innan programmet, eller så fick diskussionerna koncentreras till låtarna. En eftermiddagssiesta från klockan ett var inte ovanlig eller en frivillig disktur i gott radiosällskap.  

På holmen i yttersta skärgården utanför Vasa kan man känsligt ratta in Sveriges radio. Det ger en sådan sommarstämning. Men hemma krävs det extra ansträngning för att inte slentrianmässigt nöja sig med Yles utbud. Yle Vegas efterlysningen och dialektväktarna har sin charm, men önskade att samarbetet västerut kunde utökas till lite mera än bara Språket som ibland kan höras även öster om viken.

Kunde ju tro då att vi hade någon proffsigare radio än denna gamla från åttiotalet med gaffelantenn och on-offknapp som består av att rycka ur kontakten. Men den här fungerar ju fint fortfarande.

Leena
Publicerad 20.11.2017 kl. 16:47

Tvärnö i vintervila

 

Fina, fina Tvärnö. Med alla minnen.

Har förberett stugan nu för vintervila. Stängt av vatten, putsat rännor och bekämpat möss. Men också badat i vår bastu som måste vara en av norra Europas trettio bästa. Troligtvis en av Europas topp tretton till och med. Utsikten är fenomenal och med hav åt tre olika håll. Avklädning i en oisolerad sjöbod knappt varmare än de tre grader som vädret bjöd på, men den glömmer man snabbt i det sköna badet.  Vattenståndet var ovanligt högt för den som vågade sig i. Två gånger. Och föga överraskande var det inte jag.

 

 

 

 

Leena
Publicerad 19.11.2017 kl. 19:42

På jobb med cancer

Då var det ivägskickat. Mitt inlägg till cancerföreningens blogg, som jag nämnt tidigare. Deras blogg är mestadels på finska, men nu blir det ett till inlägg på svenska där, hoppas jag. Vet inte ännu om(?) och när det publiceras, så ni får ge er till tåls ännu. Kanske en onsdag, inom en nära framtid.

Deras pågående bloggserie handlar om jobb och cancer; Terveisiä työelämästä / Hälsningar från arbetslivet. Jag har inte behandlat jobb här på min blogg tidigare (förutom att jag tangerat det i ett inlägg här), så det blev en hel del frågor men färre svar, och jag känner mig egentligen inte så väldigt mycket klokare ändå. Var platsar jobb in i meningen med livet egentligen?

Leena
Publicerad 17.11.2017 kl. 11:27

Manlig mat

Läste nyss Amandas blogginlägg om sin sons rosa cykel och kom att tänka på då vår son skulle få sin första cykelhjälm. Han fick själv välja vilken han ville ha i butiken. Biträdet, en äldre man, riktade redan in sig mot de svarta, mörkblå och de med dödskallar på, då sonen redan valt ut den han ska ha. En rosa och mintgrön med blommor och en fjäril på. Biträdet biter sig i tungan då vi glada går mot kassan.

Idag är han tonåring och berättade glatt, men lite förundrat hemma en kväll att hans klasskamrater hade tyckt att han äter feminint, bara för att hans armbågar inte bredde ut sig som de andras vid lunchbordet. Hemma var vi rätt roade och har tillsammans skämtat om det, kanske mest om de så kallat maskulina bordsfasonerna.

Hemma har vi också ett uttryck: manlig mat. Det innebär ungefär den rätt som uppstår då alla gårdagens rester plus typ korv och bacon hamnar i samma stekpanna.

Visst är det lite lustigt? Det som är lite ovårdat, kanske fult, slafsigt eller ouppfostrat det kallar vi gärna manligt. Vad tycker ni män om det egentligen?

Leena
Publicerad 16.11.2017 kl. 11:17

Konfliktlösning med presidenten

Vi har idag lyssnat till nobelpristagare, fredsmäklare och president Ahtisaari tillsammans med pappa och mer än 500 andra personer. En klok och avslappnad äldre herre är han, Ahtisaari, numera 80 år fyllda. Vi får höra om hur viktigt svenskan är för honom, inte som ett minoritetsspråk utan som i ett på riktigt tvåspråkigt Finland. Hur han fortfarande drömmer om fred i Syrien. Hur finländare är ett problemlösande folk. Han berättade också om en intervju i Sverige i samband med Nobelfestligheterna där reportern hade kommenterat att det han sagt låter väldigt feministiskt. ”Är det något fel på det?”, hade han svarat.

Från paneldebatten lär jag mig att de tre mest centrala sakerna vid konfliktslösning är förtroende, inkluderande och vilja att förändra. Funderar på hur jag kunde applicera det här hemma. I de mesta infekterade stunderna känns det som en månfärds distans till de här sakerna. Eftersom man kan skapa fred i Namibia så skall jag försöka tänka på det nästa gång vi skall lösa våra små vardagsbekymmer också här på hemmafronten.

Leena
Publicerad 15.11.2017 kl. 22:15

Gosedjur på ålderdomshem

 

En av säsongens många uppträdanden för familjens musiker är på ett Finland 100 års firande på ett närbeläget ålderdomshem. Det är tal och uppvaktning av fyra krigsveteraner. Men bara tre är på plats. Den fjärde har precis blivit flyttad till palliativ vård. Det blir flera föredömligt korta tal, diktläsning och musik. Instrumentfondens Chanot klingar så vackert och fyller hela salen med sina klara toner; Finlandia hymnen, Sibelius Romance, Massenets Meditation och till sist sjunger vi med i Vårt land.

Salen är full av tanter och farbröder. En gubbe reser sig gång på gång för att gå vidare med sitt liv. En annan hojtar att han inget hör trots mikrofonen. En tant i rullstol sitter och smeker och pillar på sin rosa gosedjursuggla med de stora blanka ögonen. En annan torkar sina tårar. Om det är musiken som berör eller tankarna den väcker som får dem att trilla, det får jag inte veta.

Bland dem finns vårdarna i sina pastellfärgade kläder. De håller stadigt i handen och ser till att alla hittar en plats att sitta på. De klappar en orolig själ på axeln. Hälsar och ler. Ger sig tid att svara då någon rycker i ärmen. Här syns inget av den brådska och personalbrist man så ofta får läsa om i tidningen. Jag önskar man kunde ta sig tid att fira varje dag.

Leena
Publicerad 14.11.2017 kl. 17:29

Gårdagens inlägg väckte debatt

 

Många reaktioner blev det på gårdagens inlägg (bl a på passligts sida på fb). Så naiv är jag att jag blev rätt överraskad. Hade inte trott att det skulle generera så många kommentarer som det gjorde och att så många av dem skulle vara för eutanasi.

Jag blev också lite beklämd. Inte för att många var av annan uppfattning, utan för att ni upplevt sådana händelser att ni utan vidare och med en självklarhet talar för eutanasi. Så lyckligt lottad är jag att jag inte har någon sådan egen erfarenhet.

Däremot att det är en komplicerad fråga är ingen överraskning, vilket ledde till fina och värdefulla diskussioner med både barnen och mannen här hemma. Tack för era kommentarer!

Leena
Publicerad 14.11.2017 kl. 08:38

Fredagsfröjd

 

Visst är fredag en speciell dag. Den bästa på hela veckan. Och nu har jag också tre speciellt roliga grejer inplanerade för helgen:

  1. Det skall bli tredagarsträning för fälttävlansekipaget i familjen. Hippologprofessor Jan Jönsson från Sverige kommer för att dela med sig av sina erfarenheter. Ett tag sedan sist, så det ser vi framemot.
  2. På lördagen får vi middagsgäster och det var också ett tag sedan. Tre par blir vi. Ser framemot det trots att jag med min erfarenhet vet att det i något skede kommer att gå hett till i köket innan allt är på plats. Men det har sin charm det med.
  3. För imorgon är det också en ny hajk inplanerad för tre av oss. Så mycket roligare att fixa middag då man hunnit med lite uteliv först.

Ha en trevlig helg och hoppas solen fortsätter skina!

Leena
Publicerad 10.11.2017 kl. 13:48

Jag är inte ensam

Blogglivet, precis som det vanliga livet går upp och ner. Ena dagen känns det som att vandra i sumpmark och nästa dag känns det som om jag springer fram med mina stavar. Nu springer jag.

I begynnelsen tänkte jag mig inte alls att jag skulle gå ut med sjukdomen på sociala medier. Fast bland vänner och bekanta och på jobbet var det klart att jag var öppen om cancern ända från början. Men sedan barkade det. Först bara med ett par desperata ord på fb, efterföljt av en lång rad utlägg här på bloggen. Tänkte och skrev, att finns det en endaste person jag kan hjälpa genom att skriva så är det värt det.  Hade själv dålig framgång då jag letat bloggar om cancer och saknade verkligen positiva berättelser om och av andra i samma situation.

Här och nu kunde jag egentligen sluta blogga. För jag har nått mitt mål. Det roligaste med bloggandet. Då någon tar kontakt, kommenterar och frågar. Först var det några vänner som tyckte de fick hjälp med att förstå och bemöta andra cancersjuka i deras närhet. Sedan dess har helt okända tagit kontakt. Bloggen min lär hjälpa under sömnlösa nätter (det här tycker min familj är otroligt roligt att min blogg fungerar som sömnmedicin). Jag har fått kontakt med nya underbara personer som så att säga sitter i samma båt. Som känner igen sig. Som frågar om erfarenheter. Som känns som mina vänner. Jag är inte ensam.

Och idag blev jag tillfrågad att skriva ett blogginlägg hos cancerföreningen. Hur coolt är inte det?

Leena
Publicerad 08.11.2017 kl. 20:51

Nästa gång tar vi laxen också

Det här skriver jag främst till min man som inte kunde följa med idag.

Det var som att åka till saluhallen fast en ännu bättre upplevelse. Men likheten kommer från det att vi nu har pinfärsk fisk i frysen som jag varken har behövt rensa, filea eller fjälla. För det har någon annan skött åt mig. Och färska bär, nämligen tranbär, som sägs vara bäst efter den första frosten.

Tranbären plockade jag tillsammans med äldsta dottern på henes initiativ. Hon ser det som en utmaning att plocka tranbär, för de syns så dåligt. Vore man färgblind hade man inget på tranbärsmyren att hämta. Vad man gör med tranbär som är så sura om man inte har uvi, undrar du. Jo tillsammans med en tjinuskisås (kolasås i Sverige) är de en av de godaste efterrätterna jag vet. Har också provat muffins med lingon och kolasås, som jag nu har en plan att ersätta med tranbär. Eller det där surdegsbrödet som innehåller tranbär kan jag nu be min man prova baka.

Fiske i solnedgången resulterade i sik förstås, men också abborre, gädda, strömming och ett rostigt ankare som lite extra utmaning.

Jag vet att du blev avundsjuk nu för att du inte kunde vara med, men nästa gång. Då kanske vi får laxen också.

 

Leena
Publicerad 07.11.2017 kl. 22:53

Något som ruskar om mig

Oj, vad lätt det är att hamna i negativ tankespiral. Att vakna då det fortfarande är mörkt vilket inte betyder att det är tidigt utan bara det att det är mörkt. Att inse att det är måndag. Att villa ligga kvar under täcket där det ännu är varmt. För nu är det kallt nästan jämt. Jag avskyr att frysa och nu känns det som oavsett hur mycket jag klär på mig så är det lite kallt om inte i hela kroppen så åtminstone i fingrar eller tår. Benet värker trots att täcket är varmt. Ingen riktig jobbinspiration och allt känns bara rent utsagt tråkigt. Att bara fortsätta samma klagan är busenkelt.

Men så händer något som ruskar om mig.

Jag får veta att en ”cancerkollega” fått dåliga besked. Jag känner väl igen de mediciner som inte längre har någon effekt på hans sjukdom eller som hans kropp inte tål. Hans behandling har avbrutits och nu är det bara symptomatisk behandling som gäller. Läkaren har gett honom ett par månader (klantig läkare som ger tidsprognoser, morrar jag för mig själv). Vad säger man då? Supersvårt att hitta de rätta orden, men bättre med något än inget alls. För att tystnad är det värsta.

Blir tvungen att vända på steken och få syn på det jag har och inte det jag saknar. Att njuta av cyklingen i solen till jumpan. Att ha ett jobb. Att se framemot sik till middag som familjen fiskat. Att gosa ner sig under en yllepläd i soffan med en kopp varmt te. Att ännu ha mediciner som inte bara funkar utan även gjort underverk. Att det finns något att glädjas för varje dag.

Leena
Publicerad 06.11.2017 kl. 17:57

Välkommen november!

Då säger jag hejdå till oktober som kom med första frosten, första snön och flera finfina turer på för mig både gamla och nya naturstigar. 

Välkommen november! Nu är det snart dags för uppladdning inför advent, Lucia, jul och nyår. Första glöggen och pepparkakorna brukar vi tjuvstarta med redan i slutet på november.

 

 

Leena
Publicerad 01.11.2017 kl. 12:47

Återta kontrollen över min kropp

För dem som inte vet så dras jag med metastaser i höften som har påverkat mitt gående så att jag numera haltar fram. Föga smickrande, och tidvis mycket enerverande, främst för mig själv. Har gjort det mer eller mindre i tre och ett halvt år nu. Som ni förstår så är kroppen nöjd då den hittar ett sätt att röra sig som inte smärtar, men sedan blir den missnöjd för att andra ställen börjar strama och ta ont istället.

Men jag har flyt nu. Det känns som om jag börjar ta kontroll över min kropp igen. Nu talar vi alltså om små steg som knappt någon annan än jag kan se och känna. Förutom min fysioterapeut då.

Jag har nämligen haft glädjen, bokstavligt talat, att få träffa den bästa fysioterapeuten i Vasa. Det finns säkert många bra men för mig är hon bara bäst. Hon är lyhörd men entusiastisk, peppande och har knåpat ihop ett litet träningsprogram till mig så det känns som om jag plötsligt har en egen PT. Lite Californien-stuk mitt i mörka hösten.

Träningsprogram är inte längre enbart streckgubbar ritade på papper utan små filmsnuttar där vältrimmade kvinnor (ja, hittills har det bara varit kvinnor) gör övningar oavbrutet. De blir aldrig trötta.

För mig nu handlar det främst om stretching av muskler och ligament som glömt bort ordet elasticitet. Men det ger resultat. Jag har blivit lite mindre stel, kan igen vända mig om och se bakåt då jag cyklar och kör bil, vilket är positivt inte bara för medtrafikanterna. Har blivit pyttelite starkare också. En glädje och stor inspiration med att börja från ett så lågt utgångsläge är att träning såhär i början ger så snabba resultat. Nyss hemkommen från fysiatrin är jag nu megapeppad på att fortsätta träna och återta kontrollen över min kropp igen.

Tidigare publicerat i samma ämne: kroppsfixering och sund kroppsfixering.

Leena
Publicerad 31.10.2017 kl. 17:59

Den ofantliga bloggvärlden

Minns för tre år sedan då den akuta krisen av mitt insjuknande hade lagt sig och jag var redo att läsa och lära mig mera om min sjukdom, men också hitta andra i samma situation som bloggade om det. Får väl lov att säga att det inte var så uppmuntrande läsning. Inte bara för att jag inte hittade någon annan med just njurcancer, men det som slog mig var att de som öppet och ärligt skrivit om sin sjukdom hade slutat, för att de avlidit. 

Senare tar jag nya tag och letar efter bloggar som skrivits av lite äldre personer. Inte så gamla som Dagny, 105 år, men medelålders med en livssituation som mera liknar min egen. Bloggvärlden kryllar av ungdomar och föräldralediga mammor som presenterar dagens outfit, sina måltider, delar med sig av sina förlossningsberättelser och sitt småbarnsliv. Inget fel på det om man är rätt målgrupp så att säga. Och visst finns det de som skriver lysande om sitt småbarnsliv t ex. Sebastian Holmgård på Pappamonologerna, tyvärr inte så ofta numera, men med stor värme och mycket humor. Också Amanda Audas-Kass, en yngre mamma, skriver väldigt trevligt och med mycket värme om livet med sina småbarn. Såpass bra att hon nyligen utgivit en bok om det.

Men vill man läsa mera om livet efter en cancerdiagnos kan man klicka in hos Ann som öppet berättar om sina tankar kring sitt liv med livmodercancer, eller en mogen skribent som nyligen drabbats av bröstcancer men tidigare har skrivit väldigt insiktsfullt om sorgen efter att ha förlora sin man.

Då och då uppdaterar också Nöjd i Nykaabi på dialekt, med hjärta och glädje bland annat om sin åldrande mor och om flytten tillbaka till Österbotten.

En svensk storbloggare har jag periodvis följt redan innan min och hennes dotters cancerdiagnoser. Lotta i Sverige har en feelgoodblogg med mycket vackra fotografier främst från hennes trädgård på landet men hon delar också lite tankar om hur det är att vara mamma till en cancersjuk dotter.

Har du vaskat fram några bra bloggar i den oändliga bloggvärlden som du kunde tipsa mig om?

Leena
Publicerad 30.10.2017 kl. 10:37

Sund kroppsfixering

Efter mitt inlägg här om kroppsfixering har jag fått lite vänskapliga smågliringar om min ”fetma”, kroppsfixering och att jag kanske borde hoppa över den andra kakbiten. Med den tydliga glimten i ögat.

Men så har jag också fått en kommentar med mycket insikt. Av en som talar av erfarenhet. Att det där med att sakna sin tidigare kondition och sikta mot mera muskelstyrka ju är ett tydligt och positivt tecken på att känna sig frisk. Att vara beredd att satsa igen och tro på att man kan. Att återigen ställa nya mål också fysiskt. Steg för steg höja ribban igen.

Just så är det ju.

Under den mest akuta behandlingstiden uppmuntrade proffsen att röra på sig i mån av ork. Att lyssna på kroppen och också låta den vila och återhämta sig så mycket den begärde. Då var det inte rätt läge för att höja kondition eller styrka. De råden var lätta att följa.

Minns också väl näringsterapeutens blick som hon spände i mig några dagar efter den stora operationen. Hennes ord om att nu var det allvar. Nu fick jag inte tappa mera vikt. Lättare sagt än gjort då det kändes som om aptiten hade följt med den bortopererade njuren.

Men nu som sagt känns det som om jag inte längre bara är glad att ha återfått min vikt (och lite till) utan vill mer. Vill bli starkare, smidigare och uthålligare igen, måhända med pyttesteg, men iallafall.
Leena
Publicerad 29.10.2017 kl. 12:47

Vinter med buller och bång

Nu är det då tur att jag hann få undan hösten i trädgården. Cyklar, bil och släp är fortfarande sommarkittade. Det gäller att hållas på benen nu.

Vackert med snön då den är orörd och nu kan man inte klaga på mörkret längre. Sällan man får uppleva fallande löv på ett liggande snötäcke.

Leena
Publicerad 26.10.2017 kl. 09:43

Kroppsfixering

Vi äger ingen våg. Jo en köksvåg, men ingen man väger människokroppar på. Därför brukar jag stiga upp på en våg varhelst jag ser en. Väldigt sällan med andra ord. I väntrummet på sjukhuset innan senaste kontrollen fanns det en våg. En som printade ut ett kvitto på hur mycket man väger. Det var flera kilo mera än min vikt som jag hållit under alla mina friska år. Så länge som jag kan minnas. Ingen överraskning egentligen för visst har kläderna som följt mig från nittiotalet börjat strama runt midjan. Men ändå, nu är det svart på vitt. Ett kvitto i handen på att fettet samlats.

Min man säger det som en lojal husband skall i en situation som denna. Han vill inte påminnas om en för tunn figur, för det betyder sjukdom. Allvarlig sjukdom. Visst fanns det tider då vi skojade med min väninna om att dela på fettet. Hon ville minska lite, jag behövde öka. Båda, tror jag, har nått sina mål nu. Med råge.

Dottern överhör ett samtal angående detta och konstaterar att det där med kroppsfixering verkligen inte bara är förunnat ungdomar. Skäms lite. Framförallt för att det verkligen inte är så att jag är för tjock. Det är inte fettet egentligen som jag stör mig på, utan avsaknaden av muskler. Jag gillar inte att det sitter en degklump där fram, med gropar på sidorna där det tidigare funnits starka muskler, och på toppen av detta ett riktigt långt ärr, i formen av ett L, som gör hela paketet lite förvridet.

Jag saknar min tidigare unga friska kropp som jag kunde lita på. Den som orkade springa, hoppa, rida, bestiga berg och skida. Den som höll balansen fast underlaget var utmanande. Den starka, smidiga, uthålliga och hållbara.

Jag har i ungdomen bestämt  att jag sannerligen skall vara en av de där friska och starka tanterna som håller sig i trim. Som trots ålder orkar och är starka och smidiga. Dags att ta tag i saken och göra något. Ännu är jag ung.

Leena
Publicerad 25.10.2017 kl. 17:38

Världsarvet

Visst är det häftigt med årstider ändå. Fast jag ogillar till max att frysa, nu i det här "för årstiden kalla vädret" som de säger på radionyheterna.

Under förra besöket i Svedjehamn och Saltkaret i somras var det ungefär lika kallt och grått som det var nu och vi talade om att det var höstväder, men ändå så olika nu då det på riktigt är höst.

PS. Ganska imponerande lika bilder med tanke på att de inte alls är beskurna efteråt.

Leena
Publicerad 24.10.2017 kl. 11:49

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Hästliv

Mat

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Instagram: @leenasahlstrom

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Om bloggen

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, trädgård och musik. Och lite om cancer.

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

Foto: Alla bilder är mina egna (om inget annat angetts). Du får gärna använda dem bara du tydligt anger källan/fotografens namn (Passligt.ratata.fi / Leena Sahlström)

 

Vad är egentligen passligt?

 

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar