Den ofantliga bloggvärlden

Vad annat kan jag säga än att naturen är fascinerande.

Har tackat er tidigare och har all orsak att göra det igen. Tusen tack för all värme och omtanke som jag svämmats över av under det senaste dygnet. Det värmer må jag säga.

Många har frågat och vet redan; nu planeras strålbehandling. Jag tar ett steg i taget och nu önskar jag att väntetiderna blir så korta som möjligt och att saker och ting förlöper smidigt. Allt är fortfarande overkligt och jag skyddar mig själv från att grubbla för mycket. Jag känner mig ganska trött och sliten och har sett en giltig orsak till att ta det lugnt idag. Det har regnat stora delar av dagen och det har rimmat rätt väl med läget. Men nu spricker molnen upp, solen tittar fram och jag märker att mycket snö har smält.

Imorgon är det en ny dag.

Den fantastiskt vackra buketten som blombudet hämtade idag, var en härlig överraskning från vänner. Den påminner mig dessutom om min brudbukett, och det är en riktigt bra sak.

Precis som Camilla skriver i Åbo så är det nu på riktigt vår i luften här hos oss med. Solen värmer, gatorna är dammiga och vi har premiärätit vår första glass i trädgården. Överväger att ta en lättare jacka i bruk och kanske städa undan dunrocken för säsongen. Undrar om jag är för vågad då?

Sonen cyklar iväg i sin vårjacka som i och för sig varit i bruk länge, men nu äntligen känns motiverad i mina ögon också. ”Det kommer att vara såhär i flera dagar nu” citerar han glatt prognosen. ”Det kommer att vara såhär i flera månader nu”, kontrar jag. Den här gången låter han mig gärna få rätt.

Igårkväll såg vi "Dirty dancing" tillsammans på TV. Det var inte första gången varken för honom eller mig. En goding från åttiotalet som fortfarande levererar; "Nobody puts Baby in a corner". Påminns om att Patrick Swayze dött alltför tidigt. Googlar fram dödsorsaken. Cancer. Hat är ett starkt ord, men jag hatar vad den här sjukdomen gör.

Jag fortsätter attackera snödrivor, för att hjälpa våren och för att tålamodet tryter. Vi vill ju börja grillsäsongen snart.

Fruktsallad som frukostlyx på söndagmorgon.

Dags för lilla cancerskolan, tema läkemedelsförsök.

Om vissa kontakter med myndigheter och andra institutioner, kan få håren att resa sig på mig och tårarna att spruta av frustration, så har personalen kopplad till detta mitt inkommande läkemedelsförsök bara fått mig på gott humör. Vilken skillnad det gör då de är lika angelägna om att få detta att fungera som jag. Allt fixas, tas omhand och ordnas. Och dessutom är det bara för mig att ringa tillbaka då jag grubblar på livets större eller mindre frågor.

Mycket undersökningar blir det. Det börjar med en första blodprovstagning här i Vasa imorgon. Nästa vecka följer röntgen och biopsi, och fler blodprov. Mer än fyrtio (40!) analyser från blodet skall göras. Min son som precis läser om blodet i skolan, undrade om det överhuvudtaget kan finnas så många ämnen i det att analysera.

Först då vi fått grönt ljus från lab både i Finland, Danmark och USA kan det bli dags för behandling. Och det blir en annan historia.

PS. Klicka här eller på kategorin Lilla cancerskolan högst upp i inlägget, så ser du vad som tidigare ingått i Lilla cancerskolan-serien.

Idag har varit en håglös dag. Den där lärkan som skulle komma och ersätta tröttheten har (ännu) inte infunnit sig. Men den kommer väl. Kroppen har väl en hel del att fundera på nu då en, milt sagt, kraftig medicinering lämnats bort.

För att snart ersättas med något annat. Förhoppningsvis mycket värre. För monstret alltså.

Kom på mig själv, ute på min promenad, gå och fundera på vad jag skall göra sedan. Då när den nya medicinen slagit till, lagt sina långa klor i monstrets sista celler, förintat dem och jag blivit friskförklarad. Då skall jag ställa mig i kö för att få en protes i höften. Lära mig gå utan att halta igen. Och rida.

Längre än så kom jag inte i mina funderingar.

Måste berätta hur bra det blev med fredagens småplock. Har många gånger tänkt på hur gott det är med små tapasrätter man får på restaurang, men som sällan blir av att göra hemma. Så äntligen.

Vi gjorde det förstås så enkelt vi kunde och med några par händer i köket så gick det rätt snabbt. Snabbt och enkelt som du redan vet är mina ledord i köket.

Det vi dukade fram var: fetaost med lite örtkryddor, inlagd rödlök (en rätt ny favorit hos oss, se recept nedan), guacamole, hummus, en enkel linssallad, rostad paprika och aubergine, och honungsmelon. Som vi serverade till gott färskt bröd. Dessutom hade vi kvar en bit comte (ost) och fikonmarmelad som blev en bra avslutning.

Det som också hade passat bra till är oliver, stora kaprisar och eventuellt någon slags chorizo. Eller vad man nu gillar.

Det mesta var bara att duka fram.

Auberginen och paprikan åkte först via ugnens grillelement innan paprikan skalades och serverades.

Hummusen och guacamolen skötte dotter om. Jag fixade till den inlagda rödlöken som bara skalas skivas och läggs in med en halv deciliter vinäger och lika mycket socker per rödlök (ursprungsrecept i Tareqs bok). Jag gör på två rödlökar, men ökar bara lite på mängden vinäger. Löken går ihop lite då den syltas, så den ligger i vätskan till slut, trots att den inte gör det till att börja med. Löken behöver ungefär ett par timmar att bli klar men inte mer än så.

Till linssalladen tog jag den här gången färdigkokta gröna linser på burk, och blandade ner lite soltorkade tomater, örtkryddor, peppar, olja och vinäger.

Kan tyckas vara en väl lätt middag, men alla blev mätta och nöjda, och så var det förstås snabbt fixat.

Så kom då den här dagen tidigare än jag önskat. Den dag jag befarat men inte tillåtit mig att tänka på. Min medicin som jag levt med i två år orkar inte hålla emot längre. Det som jag fick en föraning om vid min förra kontroll har inte kunnat hejdas. Metastaserna växer igen.

Men som min onkolog lovat så hade han ett nytt kort i fickan. Istället för att nöja oss med vad han har att erbjuda skall jag nu delta i ett läkemedelsförsök där jag förutom en redan godkänd medicin också får en helt ny medicin som förhoppningsvis effektiverar den andra.

Det mindre bra i kråksången skrev jag redan i första stycket.

Men de goda sidorna är:

• att jag får resa till Helsingfors ännu mer än tidigare.
• att jag får vara utan medicin ett kortare tag och vem vet vad det för med sig? I bästa fall kommer mina naglar igen att bli starka, klådan kanske försvinner och mitt hår återfå sina lockar? Och jag kommer att känna mig pigg som en lärka?
• Men det jag allra mest vill tro på är att de nya medicinerna kommer att klubba monstret ordentligt på fingrarna så att det aldrig mera vågar visa sig.

Har tidigare också gjort några mer eller mindre snabba besök till Köpenhamn, precis som nu.

Det som var en första den här gången var att också besöka Christiania, fristaden i staden. Ett ställe med sin fria samhällsstruktur och annorlunda syn på droger fascinerar.

Dagen, som äntligen var solig, lyste upp Christiania först som en närmast lantlig idyll vid vatten, utan biltrafik med många söndagsflanörer och turister.

Vet inte riktigt vad jag förväntat mig, men verkligheten översteg ändå alla föreställningar. Ett område som vi först på avstånd benämnde "påskfirandet i Christiania" med alla färgglada vimplar, visade sig vara tiotal försäljare vid sina stånd som öppet erbjöd olika kvaliteter av haschkakor (benämnda bl a "extreme" och "luxus"), till försäljning. Föreställ dig fiskmarknaden i Vasa, men byt ut fisken mot mer hallucinogena ämnen. Vet inte om det var föräldrarna eller de två minderåriga i sällskapet som blev mest storögda och förbluffade.

Att vi besökte Österlen dagen efter en av årets värsta snöstormar förtog inte känslan att hit vill jag komma tillbaka. Äppelträden blommar inte än på några månader, men kan nu verkligen se framför mig hur vackert det är då de stora äppelodlingarna står i full blom. Alla vackra hus, havet och badklippan som just idag inte var så lockande för bad. Och så såg vi konsten live som hela svenska folket fick ta del av på TV-nyheterna.

Tack för gästfriheten och tack för påsklunchen som gjorde denna påsk till en riktig påsk.

Vet inte om det är sjukdomen eller åldern, men vad det än beror på så värmer en god väns kram så mycket numera.

PS. Ser du noggrant så ser man ännu hur snön har fastnat på trädstammarna då det snöat och stormat vågrätt från havet!

Tillbaka i Skåne igen.

Väldigt fint att återse sina kära flickor, både den tvåbenta och den finaste fyrbenta.

Trots 17 meters vind och snöfall så har våren ändå ett stort försprång här.

Matsemestern påbörjas på överförväntan trevlig restaurang i självaste Flyingeby.

Och den fortsätter i saluhallen och senare på fik med varm choklad, hemgjord ekologisk hallonlemonad, chokladbiskvier, chokladbollar, bulle, kaffe och wienerbröd.

Botaniska trädgården kommer att vara väldigt vacker om några veckor, bara värmen kommer, men nu kunde man värma sig i det finfina växthuset som inte bara hade en massa vackra växter utan också grodor och fåglar att beundra.

Bara för att det är påsk!

Jag upptäcker och läser först idag en kommentar jag fått tidigare här på bloggen. Så här skriver Malin, som jag inte känner, aldrig mig veterligen ens träffat, men redan tycker om:

Vad bra du skriver, du gav oss hopp. Alla fem punkterna stämmer in på oss, men det var pappan som fick cancer, och vår kamp tog tyvärr slut alldeles för tidigt. Men vi kämpade hela vägen, höll oss fast vid hoppet och vi levde i nuet. Vi fick mer av allt...
Lycka till till dej!
Kram från Malin

Tack Malin för att du skriver, berättar och delar med dig. Tack för att jag på ett pyttelitet hörn fick vara ett stöd för er i en situation som vi alla helst vill vara utan. Mitt allra varmaste deltagande i er stora förlust, sorg och saknad.

Samtidigt blir jag så innerligt glad. Rörd så att mina tårar börjar rinna. Jag tycker mig höra att ni haft det så fint tillsammans. Att ni njutit och varit glada över er gemensamma tid. Jag blir glad för alla era fina minnen som alltid kommer att finnas kvar. Glad för att ni orkade klamra er fast vid hoppet och lyckades leva i nuet. Inget kan väl vara finare än att efteråt kunna säga: ”vi fick mer av allt”.

Kan inte låta bli att fortsätta gå på lite om det här med plast. Igår kunde jag nämligen i tidningen läsa att användningen av plastpåsar, både fruktpåsar och plastkassar, har minskat. Allt fler har med sig sin egen tygkasse eller motsvarande då de handlar. Hurra!

Har nu också tagit reda på lite mer om plaståtervinning och hur det funkar, (eller inte funkar?), åtminstone här hos oss i Vasa.

Jag kontaktade Stormossen (återvinningsstationen) här i Vasa, som var väldigt snabba med svar (tack för bra service!) och uppgifterna jag fick därifrån var att det är ett företag som heter Rinki Oy (rinkiin.fi) som har ansvar för plastinsamlingen. De har totalt 500 uppsamlingsplatser i hela landet, men bara fyra i Vasatrakten (S-market i Gerby, Citymarket och Prisma i Stenhaga och Lidl i Melmo). Den insamlade rena plasten processas till plastgranuler som sedan används som råvara till nya plastprodukter som t ex utemöbler och staketstolpar, förutom plastsäckar och påsar mm. (rinkiin.fi).

Den plast som slängs i de brännbara soporna här i Vasa blir fjärrvärme och el på Stormossen.

Efter mina småskaliga efterforskningar har jag (just nu) kommit till följande slutsats:

• Prioritet 1. Undvik plast så gott det går för att minska den totala plastmängden.
• Prioritet 2. Lämna in plast för återvinning. Det måste väl vara bättre att utnyttja den plast som redan finns, istället för att tillverka ny från scratch?
• Prioritet 3. Om du bor i Vasa men inte har rimlig möjlighet att sortera plasten för återvinning så släng dina plastförpackningar i de brännbara soporna och njut av värmen inomhus denna kalla vår (om du har fjärrvärme).

Vad du än gör, lämna aldrig plast så att de kan riskera hamna i naturen eller vattendrag, vilket väl är en självklarhet för var och en.

Har tidigare också skrivit om det här med plastbantning:

• Plastfri månad
• Rädda isbjörn med diskborste

Kolla också in Julia, som har bloggen Grön i Åbo, och lever enligt zero waste-principen. Jag har en bit dit så att säga.

PS. Jag har ännu inte sytt några egna tygpåsar för frukt, och önskade att det istället fanns papperspåsar att tillgå vid fruktdisken i vår lokala matbutik.

Hur går det med ditt plastfria liv? Kanske du har några enkla vardagstips att dela med dig av?

Pasta, en riktig räddare av vardagen. Frågar man våra barn så föreslår de pasta kanske sju av tio gånger. Jag gillar då den serveras med mycket fräscht till, som här. Min man är lycklig varje gång mat serveras.

Tagliatelle som bas. Enklast är att blanda med lite pesto. Men om man inte råkar ha det hemma, så blir det lite olivolja och kryddor som gäller istället. På sommaren förstås en massa färska örter. Kokta ägg, kallrökt lax och grynost som proteinkälla för de sportiga.

Sedan alla godsaker som denna gång bestod av sallad, tomat (både soltorkade och färska), solrosfrön och inlagd gurka. Bara att ta det man gillar och har tillhands. Vackert, enkelt, fräscht och gott!

Har du någon enkel vardagsfavorit du kunde tipsa om?

Här hittar du tidigare tips på enkla rätter som du kanske också gillar:

• Middag med asiatisk touch
• Svamprisotto
• Vegetarisk tortizza
• Batatsoppa
• Ugnsrostade rotsaker

Idag är det vårdagjämning! Sett i kalendern så börjar våren nu. Sett ut genom fönstret så har vi en bit kvar. Men en hel del vårtecken redan, även här i Vasatrakten:

• Fåglarna har sjungit sedan långt tillbaka och nu inspekterar de holkarna för eventuell inflyttning.
• På gårdagens promenad fanns fläckvis bar asfalt även här i våra mindre trafikerade kvarter och riktigt stora smältvattenpölar på gatorna i staden.
• Solen står redan högt på himlen, värmer så det känns i ansiktet och somliga njuter redan på sina inglasade balkonger. Inne är det svårt att se om lamporna är tända eller inte då solen skiner in. Det gillar jag.
• Och jag önskar att jag kunde säga att fröna grott och frodas, men åtminstone ser mina omplanterade pelargoner fina ut.

Ifjol skrev jag såhär vid vårdagjämningen. Då var det också vinter kvar, men inte riktigt lika mycket snö som i år.

Nu vill jag dela med mig av en riktigt bra läsupplevelse.

Expeditionen. Min kärlekshistoria, av Bea Uusma var speciell på ett mycket positivt sätt. Den första fackboken som jag någonsin sträckläst! Boken tilldelades Augustpriset för bästa fackbok år 2013, men i min värld kunde den fått pris även i andra klasser, så bra är den. Boken handlar om Beas frenetiska jakt på sanningen om ingenjör Andrées polarexpedition. Expeditionen som började i en luftballong men fortsatte dragandes på riktigt tunga slädar i nordpolen. Expeditionen som har, bland mycket annat, med sig böcker, finkläder och whisky på färden. Kvarlevorna av de tre männen som deltar i expeditionen hittas av en tillfällighet 33 år senare på en öde glaciärö.

Vad hände egentligen? Bea har varvat nutid med händelserna från 1897 på ett så fängslande sätt, att jag bara inte kan lägga boken ifrån mig.

Den här boken är helt enkelt värd att läsas. Alla i vår familj är överens om det.

Flera lästips av mig hittar du i de här inläggen:

• Cancerland tur och retur
• Tid att läsa

Framme i Flyinge. Speciellt med ett samhälle som helt cirklar runt hästar. Lite som en fjällort där skidor, längdspår och pister bytts ut mot hästar, ridhus och terrängbanor. Ryttare och hästar syns överallt, på väg till och från träningar, hästar ute i sina hagar, hästtransporter på var och varannan gård och stall inklämda på den minsta lilla bakgård. Plus de stora anläggningarna, som t ex den där vi bott på i natt. En helt nybyggd anläggning med tornhus med nya fräscha rum, gemensamt stort kök med matsal och sällskapsrum. Förstås med fönster in mot det ljusa ridhuset och ut mot de stora hästhagarna.

Annars bjuder Skåne på lite snålblåst, plusgrader, barmark med någon enstaka gammal snöhög, däremellan snöklockor, snödroppar, vintergäck, uppstickande narcisser och flyttfåglar. Känns nästan lite exotiskt. 

Så nu har den skickats iväg; mitt livs första faktura! Kändes pirrigt och stort.

Mycket pyssel och osäkerhet med den första fakuran, första gången. Hur det skall se ut och vad som måste vara med och inte.

Det svåraste är ändå att sätta pris på sig själv. Inte för högt, för att eventuellt bli anlitad igen, men samtidigt inte för lågt, så det inte blir enbart välgörenhet av det man sätter ner både sin tid och själ i. Mycket svår balansgång tycker jag.

Har du eget företag? Hur resonerar du kring prissättning och fakturorna?

Efter att ha varit och talat för studenter, och även i andra sammanhang, så har jag blivit varse om hur ordet cancer fortfarande är väldigt skrämmande för många. Något helt nattsvart. Något som får en att gå helt i baklås.

Det är en allvarlig sjukdom och alltför många har förlorat någon närstående i sjukdomen. Det är oerhört sorgligt och ledsamt och det finns inte ord nog att beskriva det som ingen skall behöva utsättas för.

I min värld och verklighet är cancer något vi lever med dagligen. Ett monster som jag på ett visst plan är rädd för, men för det mesta bara något som lurar lite i bakgrunden och skymtar till ibland. Något vi ibland skämtar om i familjen, som finns där och sätter käppar i hjulet för vissa saker, men som också har gett mig många erfarenheter som jag nu på något konstigt sätt är tacksam för.

Väldigt många cancerpatienter kan botas idag. Friskförklaras. Alltför många kan fortfarande inte det. Många, som jag, har kunnat leva mycket längre med sjukdomen än någon av oss vågat hoppas. Kronisk cancer* blir allt vanligare. Det finns mer och mer behandlingar som är effektiva, utvecklingen går framåt och jag är lycklig över att jag insjuknat först nu och inte för mer än femton år sedan. Då skulle jag inte levt idag.

Jag önskar innerligt att cancer kunde bli mindre skrämmande. För oss som är sjuka, men också för alla anhöriga och andra berörda. Jag vet att det inte räddar någon som gått förlorad. Jag är också tveksam om det hjälper att jag skriver om det. Men jag gör det ändå, för om det finns en minsta liten chans att någon blir mindre rädd, så är det värt det.

*Med kronisk cancer menar jag cancer som inte kan botas, men som kan hållas under kontroll med mediciner.

Läs också de tidigare inläggen:

• Tio fördelar med att ha cancer
• Cancerdiagnosen
• Lugnet mellan stormarna eller lugnet efter stormen

Vi brukar köpa 1-2 hela styckade lamm från en lokal producent varje höst, så vi har blivit tvungna att lära oss tillreda även de lite knöligare delarna. Revbenen brukar vi spara till sommarhalvåret för de blir så goda på grillen. Men nu vill jag tipsa om en rätt som visat sig vara en riktig hit. En allt-i-ett-rätt som jag är så förtjust i. Receptet har jag hittat i hs.fi men det är klart att vi modifierar det lite från gång till annan.

Förutom de odefinierade lammbitarna (lammleg i ursprungsreceptet) så lägger man med hela potatisar, halverade tomater, lagerblad, timjan, salt, peppar, lök och vitlök. Och till sist rikligt med olivolja och vitt vin.

Hemligheten, om det nu finns någon sådan, så skall hela härligheten tillredas under folie i två och en halv timme i 175 graders ugn. Efter det höjer man temperaturen till 225 grader, tar av folien och tillreder ytterligare ca 20 minuter för att ge hela kalaset lite färg.

Det hela sköter sig själv i ugnen då man är ute och skidar till exempel och köttet blir underbart mört och smaken mustig. Rekommenderar!

Ursprungsreceptet (på finska) och bild på färdig rätt hittar du här. Hos oss sa det bara slurp innan jag hann fram med kameran.

Här hittar du tidigare tips på rätter som du kanske också gillar:

• Middag med asiatisk touch
• Svamprisotto
• Vegetarisk tortizza
• Batatsoppa
• Ugnsrostade rotsaker
• Fiskbiffar

Påpälsad var jag och på isen redan klockan sju i morse där det blev full fräs då glada och ivriga hästar fick lov att sträcka ut. Belåtna skrittade de tillbaka hemåt samtidigt som solen gick upp över staden. Fantastiskt bra start på dagen både för hästarna och oss andra.

Premiärturen med hästarna på isen kan du läsa om här.