Lilla cancerskolan, tredje delen.

I tisdags var det fyra år sedan diagnosen. Den första chocken. Då jag gick gråtande längs Gräsvikens gator efter en magnetröntgenundersökning av min onda höft. (Läs mer om det här).

Fyra år var den tid som en annan hade överlevt samma sjukdom, som i det akuta skedet kändes som en evighet. (Läs mer om det här)

Idag känns det fortfarande som en lång tid. Fyra år med monstret. En såpass lång tid att det liksom räcker nu. Det har funnits perioder då jag följt utvecklingen av sjukdomen som ett intressant fall, med den enda negativa aspekten att jag själv var den drabbade, men nu börjar jag tappa intresset lite. Skulle gärna dra ett streck nu och lämna detta monsterkapitel bakom mig. ”Kan du bara låta mig leva mitt liv", som ungdomarna skulle uttrycka det.

Läs också dessa relaterade inlägg:

• Mamma vad är en tumör?
• Cancerdiagnosen

Måste medge att jag är besviken. Ett mer entydigt positivt besked hade varit så mycket bättre. Nu visade det sig att det fanns en hel del förstoring av metastaserna. Det här kan ju endera bero på sjukdomens framfart eller förhoppningsvis på ett inflammatoriskt svar på medicinen. Vi vill tro på det senare och ger medicinen en månad till. Sen blir det ny kontroll.

Nu känner jag mig rätt tom och det kommer att ta ett tag att smälta och bearbeta detta. Sedan är det väl dags att ta itu med livet igen.

En morgon då jag vaknar med särskild glädje.

Jag har under den där lilla fasen mellan sömn och vakenhet precis drömt eller snarare fantiserat om hur jag får ett positivt besked av onkologen. ”Men vad skall vi fira med?” Mina tankar vandrar vidare till om jag skall skicka min man efter skumpa eller om vi får nöja oss med vad som står till buds på kliniken dvs kaffe, mineralvatten och läsk. Jag hinner undra varför vi inte tagit med oss något, men tillrättavisar mig själv snabbt med att man inte kan ta ut en sådan sak i förskott. Jag vaknar till, utan skumpa, men med ett leende, och går länge efteråt och suger på de där goda nyheterna.

Nu närmar sig domedag. Jag köper ingen skumpa i förväg. Jag tror att jag firar lika glad med en flaska läsk.

Måste bara puffa för lite kultur i sommarhettan. Korsholms musikfestspel är i full gång. Det finns konserter i varje hörn av Österbotten vad det verkar som. Men jag lyfter förstås särskilt fram två konserter; den nu på lördagen 28.7 klockan 15.00 i Kaffehuset August och på måndagen 30.7 klockan 12.00 i Vasa stadshus kammarmusiksal. Kom och lyssna på familjens violinist. Fritt inträde!

Hela programmet för Korsholms musikfestspel hittar du här.

Det gör gott med lite kultur!

Efter nästan två veckors bortavaro så var det spännande att komma hem till trädgården igen. Ungdomarna som varit hemma mer än vi hade inte bekymrat sig om att klippa gräsmattan, så beteckningen vild var helt träffande. Men hokus pokus så fort det blir lite struktur och styrsel igen.

Bärbuskarna har fått nät, medans vi var borta (simsalabim! tack!), så i år hoppas jag få plocka mestadelen av de röda vinbären själv. Hallonen börjar sakta mogna och de är gudagoda. Jordgubbarna lägger mest revor, och de få gubbarna äter fåglarna snabbt upp. Mina små blåbärstrybuskar har gett lite goda bär redan i år. Dem har jag stora förhoppningar på inför kommande somrar. Dillen har vuxit fint och den har jag fryst ner av för vinterns behov.

Vackrast i trädgården just nu är ändå vädden (kanske en grekisk vädd?) som jag fick av min trädgårdsvän i höstas. Dess djupröda blommor som går lite mot vinrött vajar lite rufsigt en bit ovanför rabatten tillsammans med mina rostiga fjärilar. En oslagbar kombination tycker jag.

Minne från Nyland från förra veckan och ett av sommarens smultronställen. En pytteliten vägkrog med fullständig självbetjäning och ålandspannkaka. Min första ever. (Till skillnad från min pannkaka så innehöll denna bland annat mannagryn.) Visst är det fint att det fortfarande finns förtroende för folket.

Sitter på patienthotellet. Det som blivit så hemvant. Där de känner mig med förnamn. Trots att jag aldrig får äta deras frukost för att jag måste fasta innan läkarbesöken och provtagningarna. Men jag plockar ihop en liten matsäck som jag äter senare. En dubbelmacka med ost, sallad, gurka och tomat. En mini-croissant och ett kokt ägg. Och så känner jag mig lite skyldig då jag packar ner allt i min ryggsäck.

Snart är det dags för läkarbesök, provtagningar och mätningar i öron, fingrar och blod. Och månadens medicindropp. Några timmars uppföljning och sedan är det en hel månad till nästa gång!

Den här bilden är tagen inne på laboratoriet. Hoppas ni ser att läsa texten. Jag ber om ursäkt för att den bara är på finska.

Det är så roligt, jag blev så glad, jag fick en fin text till mig skickad. Åsa Gustavsson delar här med sig av sina funderingar kring vad cancern gjort henne. Tack Åsa!

För några dagar sedan fick jag ett sms med frågan hur jag mår. Den person som skickade det vänliga sms:et hade hört att jag varit sjuk i cancer och som bekant innebär ordet "cancer" ännu idag skräck för många. Jag kunde glatt meddela att jag mår bra och det gör jag ju! Det var dock en sådan berättelse jag saknade i höstas när jag fick diagnosen bröstcancer och även om alla läkare från röntgenläkare, kirurg till cancerläkaren på Mejlans sjukhus i Helsingfors förhöll sig väldigt lugnt till min diagnos så kunde jag ju inte låta bli att söka information på nätet. Även om mitt förnuft sa att jag inte skulle "googla" på diagnosen bröstcancer, så kunde jag inte låta bli och det är inte alltid så värst glada berättelser man hittar.

Min cancerresa blev kort och koncis. En minimal tumör hittades i september, operationen där man plockade bort två små tumörer gjordes i oktober och i december inleddes strålbehandlingen på 15 gånger. Jag hade en enorm tur! Jag råkade ha tid för rutinkontroll i augusti, en sån där kontroll som man bara rycker på axlarna åt när man går på den. Därför blev jag lätt chockad två veckor senare när kallelsen till en ny kontroll dök upp per brev. Jag är otroligt tacksam för att vi har så bra sjukvård i Finland och min enorma tur är ju att cancern upptäcktes i ett väldigt tidigt skede, vilket gjorde att jag inte behövde cellgifter och på så sätt slapp en massa biverkningar.

Idag äter jag hormonmedicin och igen tycks jag klarar mig utan större biverkningar. Jag kommer att gå på kontroll en gång per år i fem års tid och om inget oväntat händer är jag helt friskförklarad efter det. Ja, eller frisk är jag ju nog redan nu. Hela den här cancerresan har varit en stor tankeställare för mig. Jag har lärt mig att ta saker och ting som de kommer, jag stressar inte upp mig för småsaker och för det mesta känner jag mig riktigt glad och tacksam över mitt liv precis som det är just nu. Jag har också en stark tro på framtiden och att allt ordnar sig till det bästa just så som det är meningen att mitt liv ska se ut. Jag har även börjat sköta om mig, motionera och vila i lagom doser, äta bra (förutom idag när jag inte kunde släppa en salmiakpåse i butiken) och framför allt börjat tänka positiva tankar. Jag tror helt enkelt på tankens kraft och önskar dig det samma!

På söndag vandrar jag med i välgörenhetsloppet "Spring undan cancern" i Maxmo, hoppas vi ses där!

Åsa bloggar också själv lite mer sporadiskt på: http://asamariagustavsson.blogspot.com/

PS. Vill du gästblogga här hos mig så kontakta mig på leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Vet du vad som är roligt? Jo, alla kommentarer, feedback och brev som jag får. Din berättelse som kan vara så liknande som min egen, eller något helt annat, men ändå ha en igenkänningsfaktor. Eller du som kommenterar utan att ha sjukdom i bagaget men ändå vill dela med dig av dina tankar och upplevelser.

Så nu har jag en idé. Gästblogga här hos mig!

Det är enkelt. Skriv ner din berättelse, din fundering, din betraktelse eller vad det nu kan vara och dela med dig. Inte bara till mig utan hela interwebben. Fast nu luras jag lite för så många läsare har inte denna blogg. Men som en riktigt stor och glad familj är vi.

Blir du ivrig och vill skriva riktigt mycket, som ett bokkapitel eller en bok, så ta kontakt direkt med ett bokförlag. Men annars, skriv ner dina tankar och skicka dem till mig så publicerar jag det här på bloggen. Var inte blyg! Ta chansen! Fritt fram. Inga prestationskrav. Och det är klart att du får vara anonym om du vill.

Skicka din text till min mail leena.sahlstrom(at)hotmail.com var jag också svarar på eventuella frågor.

Och det är klart att jag vill att du fortsätter att skriva till mig, utan att jag publlicerar det, om du inte vill det förstås.

Så nu sätter jag mig och väntar att min inbox skall svämma över av alla era brev. Sätt igång och skriv!

Ingen måtta på publiciteten. Förra veckan var det intervju i vasabladet. Nu kan du läsa en annan intervju med mig på min hemdomän ratata.fi. Klicka och läs här.

Jag kan också rapportera att alla träd står kvar på gården trots stormstyrkor i går och växterna ser snarast glada ut av allt vatten de fått. Endast en nyplanterad växt hade slitits upp med rötterna, men den är redan omplanterad. Till och med några bönfrön, som jag haft sådan otur med i år, har grott medan vi varit borta. Och krolliljan, stjärnflockan och prästkragen blommar nu så vackert.

Lugn midsommardag!

På väg ut till holmen. Båten lastad med mat och böcker. Imorgon är det storm utlovat. Vi skall sitta torra och varma inomhus. Beundra vind och regn genom fönstret. Läsa och handarbeta, definitivt chilla och äta gott. Elda brasa, bada bastu och ha koll på labben. Invänta ny energi. Som kommer. Sakta mak. 

• Hurra för att igelkotten lever och har visat sig igen på gården.
• Hurra för att vi fått 5 mm regn medan jag varit borta.
• Hurra för att jag har en skön säng att sova i.

Lite piggare, lite mer energi. Men mindre kunde det knappast bli än det var i den djupaste svackan. Då var det omöjligt att orka läsa bok ens utan att ögonen slöt sig.

Men igår kväll lyckades jag läsa ut en bok, Carolina Setterwalls, ”Låt oss hoppas på det bästa”. En bok som jag i första anblicken bestämde mig för att jag inte ville läsa, med tanke på temat som handlade om hennes sambos alltför tidiga bortgång. Men snubblade ändå över den i ett annat sammanhang och lånade den på biblioteket. Och jag gillade den. Trots temat. Främst för hennes nästan brutalt ärliga sätt att skriva om sina känslor. Känslor som nästan inte skulle framstå som rumsrena i många sammanhang. Att boken helt är baserad på riktiga händelser, är kanske orsaken till att den blivit så rättfram. Verkligheten verkar ju alla gånger överskrida fiktionen.

Tidigare lästips hittar du här:

• Bibliotek och lästips

En chill dag, lugnt sagt, som jag spenderat på en sjukhussäng som fick mig att känna mig sjukare än jag brukar. Fötterna under en filt som påminde om stallditon, virkandes och tittandes på den fina utsikten, tills jag somnade. Och det berodde knappast på den nya medicinen.

Den fyra timmar långa uppföljningstiden gick snabbare än väntat med kontrollmätningar av temperatur och blodtryck var 30:e minut. Och lite blodprov därtill.

Nu har jag lust att dra några trollformler för att få läkemedelsinfusionen och de nya pastellrosa tabletterna att leva upp till sin kapacitet. Ännu känner jag ingen förändring, men visst tror vi på att effekten kommer.

Från att ha haft energi som en duracellkanin i en månad så har jag nu verkligen kommit in i ett tillstånd som är helt det motsatta. Sover hela nätter igen, vilket är mycket skönt, men saknar den pigga känslan jag hade om morgnarna. Nu stannar jag gärna kvar och drar mig lite längre. När jag väl stigit upp och ätit frukost, tar det inte länge före jag känner mig sugen på en tupplur igen. Vet inte heller om det definieras som tupplur längre då man pressar in tre timmars sömn på eftermiddagen. Men med avslutad cortisonbehandling och en månad med korta nätter så kanske det är helt normalt och förväntat. Det lär väl jämna ut sig så småningom.

Nu sitter jag i alla fall på tåget på väg mot Helsingfors. Imorgon blir det provtagningar, ct-rtg och nytt försök med biopsin som jag angstar lite för. Den som blev så traumatisk senaste gång. På tisdagen skall det sedan bli dags för första behandlingsomgången med nya medicinen. Bara allt går vägen den här gången. Då håller du väl tummar och tår för att det blir en mirakelmedicin för mig. Är det så att jag känner mig ännu tröttare av den så lär det nog bli bloggpaus. För då kommer ju inte dygnets vakna timmar att räcka till längre.

Du missar väl inte trädgårdskväll på Strömsö idag (7.6 2018 kl 16-20). Har du inte möjlighet att komma, går det också att följa med programmet direkt på Yle Arenan.

Ifjol hämtade jag hem både plantor och inspiration. Det bästa är trädgårdsbordet á la Strömsö som jag fick till min födelsedag av svärfar. Det har redan agerat julbord på julen och festbord i trädgården. Det allra finaste.

Förebilden från Strömsö ifjol.

Mitt fantastiskt fina trädgårsbord byggt av gamla rejäla plankor som rymmer stora glada sällskap runt sig. Det är prövat och bevisat.

Undrar vad som följer med mig hem i år?

Inlägg från Strömsö trädgårdskväll ifjol:

• Som på Strömsö

Läser i tidningen att världsmiljödagen firas idag och dess globala tema är minskningen av plastavfall, och vem är inte jag om jag inte nappar på det?

Har tidigare skrivit om plaståtervinning och kan bara säga att den nu fungerar utmärkt, särskilt då man som jag (med körförbud) till och med har fått hämtning av plasten ända hemifrån av hjälpande händer.

Jag har också blivit ännu bättre på att vika ner min tygkasse Toivo (som betyder hopp på finska tillika ett rätt vanligt manligt finskt förnamn) i min handväska, utifall att, och kan tacka nej till en plastkasse.

Sedan det här med lunchen. Gillar kioskerna på torget som säljer asiatisk mat, men antagligen av praktiska skäl serveras den i engångskärl med plastbestick och plastglas. En utmaning! Vill ju helst inte bojkotta den goda maten för den sakens skull. Har funderat på alternativen att bära med mig mina egna bestick, vilket ännu skulle funka, särskilt om man hade lite framförhållning. Men både glas och tallrik närmar sig väl vad en normalstor handväska klarar av att ha med sig. Alternativt tar jag med mig de använda plastkärlen och besticken (odiskade?) och sorterar dem hemma i plaståtervinningen. Man kunde väl önska att de hade ett plaståtervinningskärl för den så gott som rena plasten åtminstone invid det brännbara?

Idag säger vi åtminstone nej tack till engångskärl. Tops och sugrör behöver vi inte några andra dagar heller, eller hur?

Tidigare inlägg om plast, miljö och kretslopp hitar du här:

• Fungerande plaståtervinning
• Kategorin kretslopp

När jag ser min dotter, den nyblivna studenten, stråla ikapp med solen.

När jag får dela glädjen med min familj, släkt och bästa vänner. Då gästerna verkar trivas och stannar länge.

När menyn känns helt rätt, maten uppskattas, räcker till och recept efterfrågas.

När många effektiva, hjälpande händer ser till att allt det praktiska fungerar, så jag tryggt kan lämna över, hinner umgås med gästerna och njuta av den fina stämningen. Då saker jag glömt eller missat göra, ordnar sig ändå eller inte gör något att det blivit ogjort.

När sonen underhåller gästerna under kvällen med pianomusik, fastrarna önskar visor och klämmer i med allsång. Då det dessutom dyker upp oväntad högklassig sångunderhållning.

När trädgården får beröm, fungerar som den bästa av festlokaler, och vädret är strålande.

När min nya klänning känns som jag och det känns helt okej att bli tvungen att justera peruken då och då.

När ungarna på kvällen åker iväg för att fira på sina håll, men kommer välbehållna hem inom avtalad tid.

När jag vaknar i morse, för tidigt, men fortfarande så glad, nöjd och lycklig över gårdagen så att ögonen fuktas över att festen uppfyllt alla förväntningar och blev ännu bättre i verkligheten än vad jag ens kunde fantisera om.

Här kommer fortsättning på salladstemat, för såhär varma dagar är jag oftast mer sugen på sallad än på så kallad vintermat. Det är så enkelt också framförallt med ”man tar vad man haver”- principen.

Igår kväll blev det en chevré-ost som var utgångspunkten, på en salladsbädd med honungsmelon, körsbärstomater, ärter, solrosfrön, valnötter, sparris och kokta ägg. Till det en enkel vinägrettdressing och det dagsfärska brödet. Jag gillar särskilt att blanda med någon frukt som päron, äpple, vindruvor, jordgubbar eller melon i salladen för att det ger en saftighet och sötma. De lite väl löskokta äggen är lyxleverans från sju vackra flickor.

Det bästa med allt är att kunna duka ut och sitta och äta i kvällssolen invid den vita syrenen som nu är som vackrast och doftar himmelskt.

Nu är vi igång igen. Omstarten på läkemedelsförsöket har idag påbörjats med läkarbesök, nya underskrifter, basala undersökningar av vikt, temp, blodtryck, EKG och syremättnad i blodet. Och så alla dessa blodprov igen. Labtanten fick verkligen hålla tungan rätt i mun för att få alla remissens drygt 40 prov att stämma överens med provrören i verkligheten. Och urinprov. Som tur var visade det sig att dygnsinsamlingen av urin var ett misstag, så det slipper jag. Hann redan föreställa mig släpandes på en treliters dunk med urin på tåget från Vasa till Helsingfors.

Hela förmiddagen förlöpte utan frukost men i gott sällskap av syster, som däremot blev tvungen att spenderade nästan 90 minuter i trist väntrum. Frukosten smakade sedan särskilt gott klockan tolv på närmaste parkbänk tillsammans med blommande azaleor, allium och ungdomar i bikini.

Nu skall det väl inte vara något som kan stoppa fortsättningen på detta? Att jag om ett par veckor kunde få min första behandling med de nya läkemedlen. Men knappt att jag längre blir förvånad om det skulle visa sig att jag är HIV positiv eller att graviditetstestet som visade sig ingå i remissen skulle vara positiv. Efter förra försöket börjar jag ju vara förberedd på att även det mest otänkbara kan vara möjligt.

Läs också tidigare relaterade inlägg:

• Lilla cancerskolan - läkemedelsförsök
• Mitt skräckscenario, viskar jag
• Min hjärna skall strålbehandlas
• Masken i kassen