Lilla cancerskolan, tredje och sista delen.

Kunde en sån här solig varm och underbar höstdag skriva lite mer om höst i trädgården eller om en annan fågelutflykt jag gärna gjorde. Eller om hur härligt det är att bli bjuden på lunchsoppa och färska munkar hos sin mamma. Eller om kärleken till hästsporten. Eller varför inte ta favorit i repris om ungarnas deltagande i hemmets sysslor.

Men inser att det finns de som skriver så fantastiskt mycket bättre, som tex Johanna Holmström, ”Själarnas ö”. Läs den istället.

Trodde jag misstog mig på klockan i morse då den var halv åtta och det var helt mörkt ännu utanför. Jag som tycker det är så skönt att väckas av ljuset utanför vår sovrums gardinlösa fönster. Nu har det plötsligt gått väldigt fort att hamna här på jordens skuggsida.

Men som tröst så redan om två veckor (den 29.oktober) blir det vintertid och det blir ljusare på morgonen. Sedan är det knappt två månader till vintersolstånd (21.december) och vet ni då börjar det gå åt rätt håll igen. Ljusare varje dag! Och innan det skall vi hinna lysa upp med både Lucia och advent. Lite julstress någon? Butiker har redan adventsljus och julprydnader framme i sina sortiment.

Jag som ännu har lite trädgårdspyssel kvar innan det helt får gå och bli vinter, får väl lägga på ett kol.

-Jag skulle vilja ha en hund säger sonen, igen.  Nu har vi en inhägnad tillräckligt stor trädgård, kort skolväg och sonen är lite äldre och mognare. Men vem tar hand om hunden då vi inte är hemma? Vem går ut med hunden i ur och skur även då skolan börjar 8.15? Vem hinner leka med den efter skolan och ta en promenad innan läggdags? Hur går det då vi skall segla eller åka på resa? Eller vara på holmen där alla fåglarna häckar? Kan våra allergiska vänner nånsin komma på besök då längre?

Vi kommer överens om en utmaning. En vecka då sonen stiger upp en kvart tidigare för att hinna ut med hunden innan skolan. Samma gäller eftermiddag och kväll. Ut oavsett väder.

Första kvällen det kommer på tal, ångrar han sig. Så mycket vill han nog inte ha hunden att han skulle orka stiga upp nästa morgon. Mornar är för honom lika tunga som för mig.

Nästa dag kommer han igen. Han kan ju inte ge upp så här lätt. Så han kliver upp i god tid. Klär på sig och traskar ut. Istället för att rasta en imaginär hund så plockar han in utemöblerna. Hunden får ju vara ute med sällskap åtminstone. Bra start tycker jag.

På kvällen är det dags för konsert. Storasyster som redan nu är trött på hunden, som inte ens finns, stannar motvilligt hemma med den. Efter konserten tar jag stavarna, sonen det imaginära kopplet och går några varv runt kvarteret. Genom parken för hundens skull. Funderandes på hurdan bädd den skall ha, var den skall ligga, vem av familj och vänner som kan sköta den då vi inte kan, hur ofta och vad den skall äta och om det är agility eller kantarellsök vi skall satsa på.

Oavsett om hunden flyttar in hos oss eller inte så har det redan varit en rolig lek. Bara det att vi lämnat skärmarna hemma och kommit oss ut i mörkret på tumanhand.

Har blivit mycket cancersnack på sistone. Men så är det ju rosa bandet månad också. Ibland tänker jag att det blir lite för mycket. Cancern är ju sist och slutligen en sån liten del av mitt liv nu längre. Eller åtminstone vill jag det.

Någon gång har det slagit mig att det här är rätt absurt, att ge cancern ett ansikte. Förr var jag ”hon med det lockiga håret”. Eller bara ”hon med håret”.  Medicinerna (och åldern?) har ändrat på det, så mitt hår är numera rätt rakt. Så nu kanske det blir ”hon som har cancer” istället? Tänker på alla dessa som drabbas och som väljer att hålla det hemligt bara för att inte bli stämplade som sjuka. Den där skillnaden mellan att ha cancer och att vara cancer.

Men å andra sidan försöker jag verkligen visa att ett liv med cancer inte behöver vara så annorlunda. Lite klokare har jag blivit tror jag. Fått mera empati för andra. Uppskattar och är mer tacksam för allt det jag har. Tar inte på samma sätt allt för givet längre. Klyschor kanske, men för mig är det verklighet.

Så att vara ett canceransikte kanske inte är så tokigt, om det är så att mitt ansikte gör cancern mindre skrämmande och inger hopp till både drabbade och anhöriga.

Inspirerad av alla trädgårdsentusiaster så hittade jag också några överlevare ute i trädgården idag.

Den här stjärnflockan har fått flytta till Vasa ända från Sverige och har fått en lite mörkare kompis i höst (tack Eva!). Får se om de två kommer att komma överens i framtiden?

Grönkålen har bara varit så tacksam och god, trots att den fått trängas bland squashen. Den vill vi ha nästa år också.

Får jag presentera; det här är sköldpaddsört. En ny bekantskap för mig som redan fanns på gården då vi flyttade hit ifjol. Den är inte så vanlig vad jag vet, men jag lärde mig namnet på den då jag råkade se den bland gamla perenner i en rabatt på Strömsö. Den är rolig tycker jag.

Syrenhortensian blommar fortfarande. Den som står lite skuggigare är nästan lite knoppig ännu. En riktig räddare så här på höstkvisten.

Och min Afrikas blå stjärna står ännu i full blom. Parasollet och trädgårdsmöblerna borde väl plockas in under tak, men det känns så definitivt, och så ser det mycket mer hemtrevligt ut med lite möbler ute. Om jag känner oss rätt så gräver vi väl fram dem ur snön så småningom.

Veckoslutet har gått med en sån fart att jag knappt ens hunnit med att vattna igenom orkidéerna som hör till helgrutinerna. Har däremot hunnit med både Gåsgrundsövernattningsutflykt, bastubad i mörkret, hopptävling, saftkokning och pizzabak. Känns nästan som om vi lever i maj med tanke på tempot. Funnits mycket fint att fotografera, men kameran har vilat. För att ta en titt på vackra fotografier från en vacker österbottnisk höstträdgård så klicka in här.

Ha en bra vecka!

Nu börjar det kännas som om hösten på riktigt anlänt då konsert och teatersäsongen korkats för min del. Det var en festlig början med Kronprinsessan Victoria på operan och igår hoppade jag lyckligen in som stand in för min bror och tittade på Ingvar - en musikalisk möbelsaga på Wasa teater. Det var grejer det. På något sätt lite revymässigt stuk, men proffsigt, välsjunget och dansat. Och eftersom sagor alltid har ett moraliskt budskap så kunde möbelsagan lära en att för att nå någonstans så måste man jobba hårt. Mycket hårt. Att lyckas handlar nog mer sällan om en slump, som det oftast målas upp i media, utan hårt slit. Dessutom att våga och orka resa sig igen då man fallit. Det gjorde Ingvar. Och han lyckades. Imponerande. Det finns väl ingen tvekan om det?

Men för oss vanliga (fast det inte lär finnas någon så vanlig som Ingvar), som inte vill skippa (som Ingvar verkar ha gjort) allt det där som ger livet extra guldkant, som att gå på teater och opera, vi får väl sänka målen lite. Kanske inte nödvändigt med ett ytterligare IKEA?

Så mitt mål idag är att få lite hjälp och tips av min fysioterapeut, träna och tänja, och kanske ännu någon dag komma ut på den där långa hajken som jag drömmer om.

Den här bucketlistan som jag hittat på sevendays känns inte längre så relevant som för sisådär tre år sedan, men jag har hunnit tänka en hel del kring temat, skall jag medge.

Varsågod, här kommer min första blogglista:

Innan jag dör:

    Hit vill jag resa: Till Japan för att se körsbärsträden blomma, men efter snack med psykolog insåg jag att eftersom pengarna inte räcker till exotiska resmål, så kan man också uppleva körsbärsblom t ex i den Japan-inspirerade parken i Kasberget i Helsingfors. Samma gäller cykeltur i Skåne på våren då äppelträden blommar. Äppelodlingar finns också på närmare håll. Och elcykel.

    Det här vill jag äta: God mat varje dag. Hemodlat, självplockat, egenhändigt fiskat. Och laktosfri mjölkchoklad. Framförallt hoppas jag att jag får behålla min aptit ända tills jag dör.

    En artist jag vill se live: Svår fråga, har ju redan sett KAJ...

    Det här vill jag uppleva: Vill uppleva barnen bli vuxna och se dem klara sig på egen hand. Önskar också att jag ännu får uppleva många gemensamma äventyr med familjen, kanske bröllop, eventuellt barnbarn. Vill också få uppleva ett liv på tumanhand som vi med jämna mellanrum fantiserat om och längtat efter sedan barnen var små.

    Ett språk jag vill lära mig: Imponerad av folk som kan teckenspråk. Det skulle vara häftigt att kunna, sådär flytande. Och kunna ta till som hemligt språk.

    En sport jag vill prova på: Är nog för feg för att prova några extremsporter. Skulle vilja vandra igen. Långt.

    Här vill jag bo: Just nu vill jag gärna bo kvar i Vasa. Men om det av någon orsak blir aktuellt med annan ort så är jag anpassningsbar. Mitt hem är var min familj är.

    Den här boken vill jag läsa: Finns så mycket bra böcker. Kanske en ny bok av Ann-Louise Bertell?

    En kraftansträngning jag vill klara av: Gärna en flerdagars långvandring i fjällnatur.

    En utmaning jag ska klara: Det ovanstående kunde vara tillräckligt utmanande numera.

    Ett äventyr som jag vill vara med om: Många, många fler äventyr med familjen till sjöss och på land. Eller var det nu kan vara.

    Det här vill jag äga: Jobbar med mig själv främst så att jag skulle äga färre saker. Ville ha en egen häst och i samma veva som min cancer blev diagnosticerad så köpte vi vår första häst. Men förutom det kanske en kompletterande elektrisk grästrimmer? Eller ett par teleskopvandringsstavar?

    Ett jobb jag vill prova på: Har under mitt liv funderat både på landskapsarkitekt och barnmorska. Knappast aktuellt.

    Ett mål med min hälsa: Att hålla cancern under kontroll länge, länge.

    En person jag vill träffa: Har någon gång funderat med en matematiskt mer begåvad person än jag, hur många personer man kunde hinna träffa under sin livstid. Det var sist och slutligen en mycket liten bråkdel av jordens befolkning. Så de viktigaste personer jag vill träffa är mina vänner och kanske några nya. För blyg för att träffa kändisar. Men skulle gärna ha träffat min morfar.

    En restaurang jag vill äta på: Har drömt om att åka på matresa och äta på olika Michelinkrogar ute i världen. (Det här borde väl läggas till i resmålen?) Men den matturnén får bli sen då när bloggen är så stor att samarbetspartners skickar mig runt världen för att recensera maten.

    En känsla jag vill få känna: Det skulle kanske vara att kunna springa och hoppa igen då, utan att det känns.

    Det här vill jag skapa: Jag gillar att skapa i det lilla, så småningom, sakta mak, en liten oas i vår trädgård.

Ut till holmen på platt vatten. Ingen fisk. Ännu. Bastun väntar. Lingonen tar vi imorgon.

Trevlig helg allesammans!