Innan jag dör

Publicerad 26.09.2017 kl. 20:46

Den här bucketlistan som jag hittat på sevendays känns inte längre så relevant som för sisådär tre år sedan, men jag har hunnit tänka en hel del kring temat, skall jag medge.

Varsågod, här kommer min första blogglista:

Innan jag dör:

    Hit vill jag resa: Till Japan för att se körsbärsträden blomma, men efter snack med psykolog insåg jag att eftersom pengarna inte räcker till exotiska resmål, så kan man också uppleva körsbärsblom t ex i den Japan-inspirerade parken i Kasberget i Helsingfors. Samma gäller cykeltur i Skåne på våren då äppelträden blommar. Äppelodlingar finns också på närmare håll. Och elcykel.

    Det här vill jag äta: God mat varje dag. Hemodlat, självplockat, egenhändigt fiskat. Och laktosfri mjölkchoklad. Framförallt hoppas jag att jag får behålla min aptit ända tills jag dör.

    En artist jag vill se live: Svår fråga, har ju redan sett KAJ...

    Det här vill jag uppleva: Vill uppleva barnen bli vuxna och se dem klara sig på egen hand. Önskar också att jag ännu får uppleva många gemensamma äventyr med familjen, kanske bröllop, eventuellt barnbarn. Vill också få uppleva ett liv på tumanhand som vi med jämna mellanrum fantiserat om och längtat efter sedan barnen var små.

    Ett språk jag vill lära mig: Imponerad av folk som kan teckenspråk. Det skulle vara häftigt att kunna, sådär flytande. Och kunna ta till som hemligt språk.

    En sport jag vill prova på: Är nog för feg för att prova några extremsporter. Skulle vilja vandra igen. Långt.

    Här vill jag bo: Just nu vill jag gärna bo kvar i Vasa. Men om det av någon orsak blir aktuellt med annan ort så är jag anpassningsbar. Mitt hem är var min familj är.

    Den här boken vill jag läsa: Finns så mycket bra böcker. Kanske en ny bok av Ann-Louise Bertell?

    En kraftansträngning jag vill klara av: Gärna en flerdagars långvandring i fjällnatur.

    En utmaning jag ska klara: Det ovanstående kunde vara tillräckligt utmanande numera.

    Ett äventyr som jag vill vara med om: Många, många fler äventyr med familjen till sjöss och på land. Eller var det nu kan vara.

    Det här vill jag äga: Jobbar med mig själv främst så att jag skulle äga färre saker. Ville ha en egen häst och i samma veva som min cancer blev diagnosticerad så köpte vi vår första häst. Men förutom det kanske en kompletterande elektrisk grästrimmer? Eller ett par teleskopvandringsstavar?

    Ett jobb jag vill prova på: Har under mitt liv funderat både på landskapsarkitekt och barnmorska. Knappast aktuellt.

    Ett mål med min hälsa: Att hålla cancern under kontroll länge, länge.

    En person jag vill träffa: Har någon gång funderat med en matematiskt mer begåvad person än jag, hur många personer man kunde hinna träffa under sin livstid. Det var sist och slutligen en mycket liten bråkdel av jordens befolkning. Så de viktigaste personer jag vill träffa är mina vänner och kanske några nya. För blyg för att träffa kändisar. Men skulle gärna ha träffat min morfar.

    En restaurang jag vill äta på: Har drömt om att åka på matresa och äta på olika Michelinkrogar ute i världen. (Det här borde väl läggas till i resmålen?) Men den matturnén får bli sen då när bloggen är så stor att samarbetspartners skickar mig runt världen för att recensera maten.

    En känsla jag vill få känna: Det skulle kanske vara att kunna springa och hoppa igen då, utan att det känns.

    Det här vill jag skapa: Jag gillar att skapa i det lilla, så småningom, sakta mak, en liten oas i vår trädgård.

 

Leena
Kommentarer (4)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:
Till det sista stycket i ditt inlägg är min spontana kommentar: Skojar du? Du har ju redan en oas i din trädgård, en rätt stor sådan av viss växtlighet att döma.
Funderar allvarligt på att anmäla mig själv för närmare trädgårdsinspektion. Har du någon lämplig tidpunkt på året att föreslå?:)
Stina30.09.17 kl. 21:12
Tack snälla! Ja visst har vi mycket vackert i vår trädgård, men diplomatiskt sagt så finns det en hel del outnyttjad potential kvar ;) Vill du se syrenhortensiabersån i blom så hinner du ännu, annars lönar det sig att vänta till nästa år :)
02.10.17 21:57
Tack, jag tror att jag väntar till nästa år. Det var väl allra först det där gullregnsträdet som jag gärna vill studera på nära håll. Sedan verkar där finnas en del annat intressant också.
Har du funderat på att delta i Öppna trädgårdar?
Stina02.10.17 kl. 22:05
Tack Stina! Skall komma ihåg att dokumentera gullregnet nästa år igen. Öppna trädgårdar är vi inte redo för. Kanske inom tioårsplanen? Hälsningar, Leena
26.10.17 09:24
Bra skrivet intressant
läsning..
Dålig på att följa bloggar men nu fastna jag kanske ..
Lis-Britt 04.10.17 kl. 17:58
Tack Lis-Britt! Det var snällt. Jag är glad om du vill titta in flera gånger. /Leena
26.10.17 09:25
Vilken underbar lista! Jag tar till mig en del och funderar vidare på min egen ”att göra” lista! Jag hoppas och önskar att du kan hinna med allt du längtar efter. Själv bor jag i Skåne och jag kan hålla med om att träden här är fina när de blommar! Japan hade dock varit en riktigt spännande plats att åka till! ???? stor kram/Ann
Ann 25.10.17 kl. 22:59
Tack Ann! Precis idag känns det väldigt avlägset med blommande träd. Här har första snön kommit inatt! Kram, Leena
26.10.17 09:27

Solsidan - filmen

Inga spoilers.

Bara så mycket skratt och igenkänning.

Där satt den.

 

Leena
Publicerad 09.12.2017 kl. 23:28

Fredagsnöje

Jag har giort det. Lyckats köpa ett par nya byxor. En bedrift tycker jag.

Svårigheten ligger i att:

  • det är ytterst mycket roligare att kolla in alla gosiga tröjor som finns i affären.
  • jag är varken jurist eller konsult och därmed är flertalet plagg uteslutna på mig.
  • Det är riktigt många plagg som skall krängas av och på innan allt är överstökat.
  • att man inser katastrofen då man kommer in i provhytten och märker att man har på sonens avlagda strumpor, skornas foder har slitits sönder och tröjan är mer än lovligt noppig.
  • att nya kläder är lite som att påbörja en renovering. Man upptäcker allt annat som också måste fixas innan det är klart.

Shoppingens räddning var mycket trevligt sällskap och kompetent biträde som plockar fram lämpliga plagg, ser både mig och mitt sällskap i ögonen och säger vänligt men bestämt att det gäller oss båda att man inte får köpa för stora kläder.

Så nu sitter jag här som nöjd ägare till ett par nya snygga byxor som inte är för stora och ett brinnande behov av ett par nya skor. Bland annat.

Leena
Publicerad 08.12.2017 kl. 20:11

Vad kostar ett liv?

I intensiteten av #övistoo och #meetoo blev en annan nyhet lite borttappad, nämligen den om priset på cancermediciner.

Cancermedicinerna är precis som många andra mediciner dyra. Riktigt dyra. Jag vet inte hur många hästar jag kunnat köpa eller renoveringar jag kunnat få utförda med de summor som jag ätit upp i form av små anonyma piller. Piller som gett mig mitt liv tillbaka.

Nu läste jag i VBL om att en ny cancermedicin för bröstcancerpatienter, som redan är godkänd i Sverige och fler än 50 andra länder, inte godkänts i Finland pga priset. Vi har ju den stora förmånen i våra fantastiska länder både i Sverige och Finland att vi behövande får våra mediciner ersatta. En vanlig medborgare skulle inte själv ha möjlighet att betala dem. Men nu har läkemedelsföretagets ansökan alltså förkastats här i Finland och många behövande har inte tillgång till ett lovande läkemedel som både skulle kunna förbättra livskvalitet och förlänga liv.

Hade själv en period i min behandling, då effekten började svika på medicinen jag åt då, och en ny lovande medicin ännu inte godkänts här i Finland. Det var en period av mycket oro och funderande. När godkänns medicinen? Hinner jag vänta? Hur gör man om det finns potentiella mediciner godkända i andra länder men man själv inte har tillgång till dem?

Visst förstår jag att man behöver vara kritisk, ifrågasättande och köpslå. Men hur mycket får ett år eller några månader kosta? Kan man verkligen prissätta ett liv?

Leena
Publicerad 07.12.2017 kl. 22:42

Min skola är bäst!

Nu är det högsäsong för julkalendrar. Jag öppnar fortfarande med en barnslig förtjusning scoutkalenderns lucka på morgonen, om inte någon annan hunnit före. Vilket oftast är fallet eftersom jag leder de morgontröttas tävling i familjen.

Blev också glad över Helsingin Sanomats julkalender där varje lucka presenterar en av årets goda och bra nyheter. Inspirerad av detta så måste jag få lyfta fram min lilla gymnasieskola som idag toppar gymnasierankingen. Och inte av en tillfällighet, utan de åtta (8!) abiturienterna hade sett tidigare rankingar och bestämt sig för att komma med bland top 50. Vilket ledde till att de blev bäst! Imponerande med folk som når sina mål. Med råge. Grattis Kristinestads gymnasium!

Leena
Publicerad 05.12.2017 kl. 10:09

Medmänniskor

 

Hur viktigt är det inte med människorna runt en. Viktigast skulle jag vilja säga.

Jag njuter och trivs i mitt eget sällskap. Pysslar och jobbar på både inne och ute. Planerar och funderar. Står i mina tankar och stirrar. Men rätt nöjd i min ensamhet allt som oftast. Kanske för att det vanligen är livat runt omkring. Tre tonåringar med allt vad det innebär höjer stämningen.

Men ibland vill man inte vara ensam. Då man hunnit tänka sina tankar klart. Då man vill dela med sig av sina upplevelser, få ta del av andras tankar och idéer eller bara ha lite sällskap.

 Har ett minne som redan börjat blekna, men som fortfarande dyker upp då och då.

Det är från min första natt efter den stora operationen på sjukhuset. Jag vaknar till. Jag är ensam i ett litet sjukhusrum. Ingen annan är där. Det är mörkt och jag förstår att det är natt. Minns inte så mycket om jag har ont eller inte. Det jag kommer ihåg är att jag inte vill vara ensam.

Jag ringer på sköterskan som dyker upp. Hon undrar vad jag vill. Smärtlindring kanske? Jag är groggig ännu efter den långa narkosen och all smärtlindring jag fått efteråt. Det enda jag vill är att någon skall sitta kvar bredvid mig. Att hon skall stanna kvar inne hos mig. Tills jag somnat om. Tills det blir dag och allt igen är ljusare. Känner mig inte så kaxig just då. Jag tror inte jag lyckas förmedla min önskan så vidare bra till henne. Minns hur hon går sin väg och jag ligger kvar. Ensam. I det fina sjukhusrummet, med den vidunderliga utsikten. Men det är mörkt och jag ser det inte då.

Den påföljande veckan på sjukhuset har jag sällskap. Högljutt snarkande människor runt omkring, men framförallt mina egna människor. Familj och vänner. Min dotter som sitter bredvid sängen och läser då jag vaknar. Min syster som vakar med och över mig hela nätter. De fanns där. Hela tiden. Bara för mig.
Leena
Publicerad 04.12.2017 kl. 11:41

Bara en liten paus

Hemma har de varit rätt intensivt av #övistoo, #metoo och #dammenbrister de senaste dagarna. Jag måste medge att jag snart inte orkar eller vill höra ett ord till om allt det hemska. Väljer aktivt bort att läsa om flera otrevliga och förnedrande händelser som ffa kvinnor behövt uppleva. Jag är ju en av dem, som Amanda beskrev så väl, som inte delar de hemska upplevelserna, inte skammen eller förnedringen. Jag är lyckligt lottad. Inte därmed sagt att jag inte skulle stöda dessa människor, uppropet och kampanjen. Det behövs verkligen en förändring.

Men det finns en gräns hur mycket jag kan, orkar och vill ta till mig. Energin räcker inte till mer nu. Jag går och känner mig fullständigt dränerad. Det gör mig lite orolig. Att det är så lockande att bara lägga locket på och inte lyssna längre. Gå sin väg mot något roligare, lättsammare och mindre uppslitande. Lämna det hän åt dem som det på riktigt berör, de som i uppropet kände en stark samhörighet. Låta det bli en grej för de aktiva, för de som äntligen vågat träda fram, som stärkts och vågat ta steget ut, i skydd av gemenskapen.

Men idag är det fredag, första december. Nästan advent. Nu tar jag lite paus. Hänger upp lite julljus. Går på adventskonsert. Dricker ett glas glögg på vuxenbar.

Medan världen runtomkring fortsätter berätta. Så att ingen någonsin glömmer. Så att detta aldrig mera sopas under mattan.
Leena
Publicerad 01.12.2017 kl. 22:00

Säg ja istället för nej!

 

Som naturlig fortsättning på #metoo, #övistoo och #vimed vill jag ännu dela ett tal, skrivet av min 18-åriga dotter Ellen. Ett obligatoriskt skolarbete, om ett valfritt ämne. Ett tal som hon höll för sin klass innan #övistoo blev media.

Ovanligt långt för att vara ett inlägg i min blogg, men väl värt en genomläsning:

"Klasskamrater,

Jag hade tänkt prata om att damerna borde få skida lika långa sträckor som herrarna i världscupen, men efter att jag öppnat familjens nyinförskaffade konto på svenska dagstidningen Dagens Nyheter kan jag inte fokusera på idrott. I Finland har inte MeToo-kampanjen skapat så stora rubriker, även om problemen definitivt finns här. I Sverige är det tydligen det enda det skrivs om. Med rätta.

Jag läser berättelser av kvinnliga författare som regelmässigt trakasserats av en och samma person. En man med makt, med kontakter. En man man inte säger emot. Alla visste om det, men ingen gjorde något. Då skulle han ha förstört deras liv också. Det här berör, vi sitter hemma och undrar vad det är för värld vi lever i.

Vi diskuterar det vid middagsbordet, vad vi själva skulle gjort. Hur vet man när ett rykte är sant och kan man anklaga någon om man inte är helt helt säker? Det går inte, man kan inte. Vi är rädda för att ta upp tuffa ämnen, vad kommer då hända oss själva?

När vi stiger upp från matbordet har DN släppt en ny artikel. #tystiklassen. 1700 skolelever som berättar om de trakasserier de utsatts för under sin skoltid. Det är hemsk läsning, sånt som inte kan hända, inte händer. Men när jag tänker efter händer det överallt. Jag känner igen vissa av situationerna, men jag är så ovan att höra dem sägas rakt ut att jag förnekar att de finns.

I Finland ifrågasätts ibland det plötsliga fokuset på sexuella trakasserier. Jag tror inte det är något att ifrågasätta, vi måste fokusera på dem, tills de inte finns kvar.

Det finns oändligt många kvinnor som har upplevt och upplever sexuella trakasserier hela tiden, i Finland också, fast man inte vill tro det. Det finns anledningar till att jag är rädd när jag går hem i mörkret och en man går bakom mig. Jag önskar att jag inte skulle behöva säga det, men det finns anledningar till att jag är rädd ibland när jag är ensam med män också. På bekanta, trygga platser som i skolan, i bussen, i affären. Det finns kvinnor och flickor här ibland oss som känner igen sig i det här. Av någon orsak har vårt samhälle allt för länge accepterat mäns maktposition, låtit dem tafsa och kommentera.

Me Too har visat hur många historier det finns att berätta, men det räcker inte med det. Vi måste lyssna och ta tag i problemet.

Alla ni killar som sitter här, jag skulle inte vilja anklaga er för något. Men tyvärr är det kanske det jag måste göra. Jag tror det vi ser, alla anklagelser och artiklar, bara är toppen på isberget. Männens makt är så utbredd och så accepterad i vårt samhälle. Det är klart att när halva samhället, krasst sagt, alltid får sin vilja igenom, så kan de behandla den andra halvan hur de vill. Forskare tror att till och med skillnaderna i PISA-resultat mellan flickor och pojkar kan bero på just det. Att flickorna tidigt inser att de måste kämpa hårt för att nå dit de vill, medan pojkarna tar det för givet. Redan från dagis och förskola finns den här maktstrukturen, vilket också hörs i berättelserna från skolor i Sverige.

Kvinnor föds jämställda med pojkar, men det tar inte lång tid före det är skillnad mellan dem. Till kvinnornas nackdel. Så kan vi inte ha det.

Jag vet, fast det kanske inte verkar så, att det finns massor av kvinnor som aldrig upplevt sig nedvärderade eller trakasserade. Jag vet också, med hundra-procentig säkerhet, att det finns massor av män som aldrig i sitt liv skulle göra en kvinna något ont, som aldrig har gjort det.

Det jag inte vet, är hur vi ska lösa problemet. Jag vet inte hur man ska få bröder, kompisar, pojkvänner och pappor att förstå att det inte är önskvärt att kommentera utseendet på alla kvinnliga skådespelare. Än mindre vet jag hur man ska lära folk att hålla sina händer i styr, att inte låta dem krypa upp mellan benen på andra, inte ens i misstag, aldrig någonsin.

Dessutom tycker jag vi ska fortsätta vara ett samhälle där man kan få en kram när man gjort något bra, där man hälsar med en handskakning. Jag blir nästan rädd också av tanken på att ingen skulle våga röra någon annan.

Men det är inte de här personerna vi ska fokusera på. Inte hur svårt det är att lära ut till folk som inte vill lära. Inte heller på hur man säger nej.

Jag tror att vi kan lösa problemet genom att tala om det. Vi kan sluta vara stolta över den finländska tystnaden, sluta hävda att allt är bra, sluta låtsas som att det inte finns problem. Sluta låtsas att problemen bara är rykten.

Vi kan rikta vårt fokus mot att säga ja istället för att säga nej.

Ja, det finns ett problem. Ja, det är väldigt utbrett. Ja, jag vill vara med och lösa det.

Ja, jag vill gärna ha en kram av dig, nu när du frågar."

Leena
Publicerad 29.11.2017 kl. 17:57

Tisdagstoppen

  • Vi har nu tre körkort i familjen. Min första bilskolelev och äldsta dotter är nu innehavare av ett körkort. Hurra! Dessutom har vi haft roligt längs vägen. (Bilden är från halkbanan, vilket var kul!)
  • Mycket snack har det varit på sistone hos oss om #metoo kampanjen, som nu lett till #övistoo som fått mycket medial uppmärksamhet. Bestört över allt som dyker upp, men stolt och glad över hur duktigt flickorna har skött detta. Nu håller vi tummarna att det på riktigt gör skillnad inte bara i våra barns skola utan att det helst också uppmärksammas i alla finlandssvenska och varför inte också finska skolor. Skolan skall vara en trygg plats för alla.
  • Avnjöt lunch med långt trevligt samtal om seriösa saker med nyfunnen vän. Konstigt att man ibland får känslan att man känt någon länge, fast man egentligen bara precis träffats.
  • Här är plats för dina egna tisdagstoppenupplevelser.

Som bonus blir det två glada anekdoter som förgyllde min födelsedag:

  1. Den unga sköterskan på röntgen frågade innan undersökningen, för säkerhets skull, eftersom jag såg så ung ut, om jag var gravid. Jag upplevde INTE att jag hade laktosuppsvälld mage just då. Så den frågan kan en mogen kvinna på sin 47-årsdag leva länge på.
  2. Mina barns alternativ till födelsedagskortsdikt: ”Tack mamma för att vi inte längre behöver vakna på morgonen till ljudet av att du kastar upp! ”

Så här sitter jag med ett litet leende på läpparna och tycker att jag har det så bra. Nöjd och glad.

 

Leena
Publicerad 28.11.2017 kl. 19:16

Varje dag ett val

Igen får jag höra om två i min bekantskapskrets som diagnostiserats med cancer.  Det kan inte vara sant, tänker jag. Varför?

Då vi talar om dessa där hemma, påminns jag om hur det var. Då jag själv var mitt i chockfasen, operation, behandlingar och bearbetning. Just då mitt i allt det hemska, overkliga, blev det som mitt jobb nästan. Strålbehandlingstiderna, psykologbesöken, röntgenundersökningar, medicintider och läkarbesök. Det som ramade in dagarna. Däremellan orkade jag inte mycket annat. Somnade titt som tätt i soffan oavsett om jag var ensam eller hade huset fullt runt mig.

Tänk att det nu kan vara så helt annorlunda. Nu lever jag som vem som helst, tror jag. Sjukdomen gör sig påmind nästan bara då det är dags för kontroll. Och då också som något lite avlägset, avklarat, som inte riktigt berör mig. Som jag lärt mig leva med, som en del av min vardag.

 Men samtidigt finns det ju där nästan hela tiden, på det sätt som det förändrat min syn på livet. Hur jag blivit mera medveten om den tid vi har.

Tidigare var det så mycket som måste göras, saker som skulle vara på ett visst sätt. Andras förväntningar, mina egna krav. Nu ifrågasätter jag mycket oftare mina göranden. I stort som smått.  Många gånger får disken, städning och tvätten vänta för att jag prioriterar annat. Bestämde mig då jag var som sjukast att om jag nu har så mycket kortare tid kvar än förväntat så tänker jag verkligen inte öda den på toalettstädning. Nu då jag ändå står där och skrubbar, diskuterar jag med mig själv om hur det blev såhär.

Egentligen är det så mycket lättare att bara jobba på slentrianmässigt. Att ta aktiva beslut om varje enskild händelse är tidsödande, men också en ögonöppnare. Vi väljer ju själva, varje stund, hur vi vill ha det.

Jag vill ju att toaletten skall vara ren. (För övrigt är jag inte lika bekymrad om städning). Jag njuter av att ta ett aktivt beslut mitt på en solig dag att avsluta mitt jobbande för att ta vara på dagens solstrålar istället. Jag kan också motivera mitt val att ligga på soffan tillsammans med min son och slötitta på tv. Eller sitta vid datorn och höra de andras röster i rummet intill.

Däremot kan jag bli arg på mig själv då jag upplever att min dag gått till spillo. Att min arbetsdisciplin inte hållit måttet, att jag slösurfat bort för mycket tid av mitt liv. Det är jobbigt. Att stå till svars inför sig själv över sina val.

Leena
Publicerad 27.11.2017 kl. 09:03

Jobb, cancer och meningen med livet

Det bästa idag, förutom att det är veckans favoritdag är att

1. Det är min födelsedag. Barnsligt, men på något vis är det fortfarande, ännu i min ålder, något speciellt med födelsedagspirr.

2. På väg i tåg mot Helsingfors, och jag har det bästa sällskapet.

3. Mitt gästblogginlägg på cancerföreningens sida ligger ute nu. Jobb, cancer och meningen med livet. Läs det här.

Leena
Publicerad 24.11.2017 kl. 09:22

Årets julklapp

 

Blir så glad då jag läser den lilla notisen i tidningen idag. Elcykeln är årets julklapp enligt Handelns utredningsinstitut (HUI). Kan det vara ett bättre val? Jämfört med bakmaskin (1988), det elektroniska husdjuret (1997) eller spikmattan (2009) så är väl en elcykel den ultimata julklappen. Om jag inte redan hade en så skulle den sitta högst på min önskelista. Framförallt eftersom jag nu vet hur fantastisk den är.

Kolla bara mitt tidigare inlägg om elcykeln här. Och av en tillfällighet har det både då som idag varit labdag.

Leena
Publicerad 22.11.2017 kl. 16:43

Julrosen - trädgårdens hjälte

 

Missbedömde storligen känns det idag här hemma. Innan snön kom på Tvärnö i helgen hann jag gräva upp några plantor som jag ville ta med mig hem. Tänkte att det ju är en perfekt tid att flytta nu då växterna är i vila. Bra tänkt, om det inte var så att det här hemma nu är ett tunt snötäcke och minusgrader. Undrar om inte marken också hunnit frysa till.

Men se vem som trotsar kölden och vintern. Julrosen! Den som jag var tvungen att flytta undan från solen i somras. Till halvskuggan under syrenen framför vårt sovrumsfönster. Och nu verkar det ju som om jag gjort rätt nånstans åtminstone, för två av plantorna har nu knoppar. Vilken glädje att se dessa tappra, små, som hittar kraft någonstans från underjorden. Känner mitt eget leende i ansiktet vid upptäckten och min kroppstemperatur stiger troligen rent fysiskt. Julrosen skall till att blomma nu i slutet på november. Då allt annat är mörkt och kallt. Den kraften vill jag också ha.

Leena
Publicerad 21.11.2017 kl. 17:43

Hälsningar från en radiolyssnare

 

Något som jag verkligen saknar från Sverige är P1. Inte precis vareviga ett program som tex ring P1 (som också kunde kallas klaga i P1, vilket skulle beskriva programmet bättre). Men i det stora hela. Aktuella dokumentärer, väl bearbetade nyhetsprogram och fängslande intervjuer. Bilresan går så mycket snabbare med naturmorgon som beskriver silverskred av sorgmygglarver. Väljer gärna att diska under lördagsintervjun om metoo-kampanjen och fortsätter med fönstertvätt för att jag inte kan slita mig från kropp och själ som handlar om att tala inför grupp.

Sommar i P1 har varit med och konstruerat våra Sverigesomrar. Lunchen skulle hinnas med innan programmet, eller så fick diskussionerna koncentreras till låtarna. En eftermiddagssiesta från klockan ett var inte ovanlig eller en frivillig disktur i gott radiosällskap.  

På holmen i yttersta skärgården utanför Vasa kan man känsligt ratta in Sveriges radio. Det ger en sådan sommarstämning. Men hemma krävs det extra ansträngning för att inte slentrianmässigt nöja sig med Yles utbud. Yle Vegas efterlysningen och dialektväktarna har sin charm, men önskade att samarbetet västerut kunde utökas till lite mera än bara Språket som ibland kan höras även öster om viken.

Kunde ju tro då att vi hade någon proffsigare radio än denna gamla från åttiotalet med gaffelantenn och on-offknapp som består av att rycka ur kontakten. Men den här fungerar ju fint fortfarande.

Leena
Publicerad 20.11.2017 kl. 16:47

Tvärnö i vintervila

 

Fina, fina Tvärnö. Med alla minnen.

Har förberett stugan nu för vintervila. Stängt av vatten, putsat rännor och bekämpat möss. Men också badat i vår bastu som måste vara en av norra Europas trettio bästa. Troligtvis en av Europas topp tretton till och med. Utsikten är fenomenal och med hav åt tre olika håll. Avklädning i en oisolerad sjöbod knappt varmare än de tre grader som vädret bjöd på, men den glömmer man snabbt i det sköna badet.  Vattenståndet var ovanligt högt för den som vågade sig i. Två gånger. Och föga överraskande var det inte jag.

 

 

 

 

Leena
Publicerad 19.11.2017 kl. 19:42

På jobb med cancer

Då var det ivägskickat. Mitt inlägg till cancerföreningens blogg, som jag nämnt tidigare. Deras blogg är mestadels på finska, men nu blir det ett till inlägg på svenska där, hoppas jag. Vet inte ännu om(?) och när det publiceras, så ni får ge er till tåls ännu. Kanske en onsdag, inom en nära framtid.

Deras pågående bloggserie handlar om jobb och cancer; Terveisiä työelämästä / Hälsningar från arbetslivet. Jag har inte behandlat jobb här på min blogg tidigare (förutom att jag tangerat det i ett inlägg här), så det blev en hel del frågor men färre svar, och jag känner mig egentligen inte så väldigt mycket klokare ändå. Var platsar jobb in i meningen med livet egentligen?

Leena
Publicerad 17.11.2017 kl. 11:27

Manlig mat

Läste nyss Amandas blogginlägg om sin sons rosa cykel och kom att tänka på då vår son skulle få sin första cykelhjälm. Han fick själv välja vilken han ville ha i butiken. Biträdet, en äldre man, riktade redan in sig mot de svarta, mörkblå och de med dödskallar på, då sonen redan valt ut den han ska ha. En rosa och mintgrön med blommor och en fjäril på. Biträdet biter sig i tungan då vi glada går mot kassan.

Idag är han tonåring och berättade glatt, men lite förundrat hemma en kväll att hans klasskamrater hade tyckt att han äter feminint, bara för att hans armbågar inte bredde ut sig som de andras vid lunchbordet. Hemma var vi rätt roade och har tillsammans skämtat om det, kanske mest om de så kallat maskulina bordsfasonerna.

Hemma har vi också ett uttryck: manlig mat. Det innebär ungefär den rätt som uppstår då alla gårdagens rester plus typ korv och bacon hamnar i samma stekpanna.

Visst är det lite lustigt? Det som är lite ovårdat, kanske fult, slafsigt eller ouppfostrat det kallar vi gärna manligt. Vad tycker ni män om det egentligen?

Leena
Publicerad 16.11.2017 kl. 11:17

Konfliktlösning med presidenten

Vi har idag lyssnat till nobelpristagare, fredsmäklare och president Ahtisaari tillsammans med pappa och mer än 500 andra personer. En klok och avslappnad äldre herre är han, Ahtisaari, numera 80 år fyllda. Vi får höra om hur viktigt svenskan är för honom, inte som ett minoritetsspråk utan som i ett på riktigt tvåspråkigt Finland. Hur han fortfarande drömmer om fred i Syrien. Hur finländare är ett problemlösande folk. Han berättade också om en intervju i Sverige i samband med Nobelfestligheterna där reportern hade kommenterat att det han sagt låter väldigt feministiskt. ”Är det något fel på det?”, hade han svarat.

Från paneldebatten lär jag mig att de tre mest centrala sakerna vid konfliktslösning är förtroende, inkluderande och vilja att förändra. Funderar på hur jag kunde applicera det här hemma. I de mesta infekterade stunderna känns det som en månfärds distans till de här sakerna. Eftersom man kan skapa fred i Namibia så skall jag försöka tänka på det nästa gång vi skall lösa våra små vardagsbekymmer också här på hemmafronten.

Leena
Publicerad 15.11.2017 kl. 22:15

Gosedjur på ålderdomshem

 

En av säsongens många uppträdanden för familjens musiker är på ett Finland 100 års firande på ett närbeläget ålderdomshem. Det är tal och uppvaktning av fyra krigsveteraner. Men bara tre är på plats. Den fjärde har precis blivit flyttad till palliativ vård. Det blir flera föredömligt korta tal, diktläsning och musik. Instrumentfondens Chanot klingar så vackert och fyller hela salen med sina klara toner; Finlandia hymnen, Sibelius Romance, Massenets Meditation och till sist sjunger vi med i Vårt land.

Salen är full av tanter och farbröder. En gubbe reser sig gång på gång för att gå vidare med sitt liv. En annan hojtar att han inget hör trots mikrofonen. En tant i rullstol sitter och smeker och pillar på sin rosa gosedjursuggla med de stora blanka ögonen. En annan torkar sina tårar. Om det är musiken som berör eller tankarna den väcker som får dem att trilla, det får jag inte veta.

Bland dem finns vårdarna i sina pastellfärgade kläder. De håller stadigt i handen och ser till att alla hittar en plats att sitta på. De klappar en orolig själ på axeln. Hälsar och ler. Ger sig tid att svara då någon rycker i ärmen. Här syns inget av den brådska och personalbrist man så ofta får läsa om i tidningen. Jag önskar man kunde ta sig tid att fira varje dag.

Leena
Publicerad 14.11.2017 kl. 17:29

Gårdagens inlägg väckte debatt

 

Många reaktioner blev det på gårdagens inlägg (bl a på passligts sida på fb). Så naiv är jag att jag blev rätt överraskad. Hade inte trott att det skulle generera så många kommentarer som det gjorde och att så många av dem skulle vara för eutanasi.

Jag blev också lite beklämd. Inte för att många var av annan uppfattning, utan för att ni upplevt sådana händelser att ni utan vidare och med en självklarhet talar för eutanasi. Så lyckligt lottad är jag att jag inte har någon sådan egen erfarenhet.

Däremot att det är en komplicerad fråga är ingen överraskning, vilket ledde till fina och värdefulla diskussioner med både barnen och mannen här hemma. Tack för era kommentarer!

Leena
Publicerad 14.11.2017 kl. 08:38

Eutanasi är inget för mig

 

Så skriver läkaren Kyösti Korhonen i ett debattinlägg i söndagens HS. Jag håller så med om allt han skriver och skulle känna för att bara översätta hans insändare hit.

Jag har hunnit läsa många olika artiklar om eutanasi i tidningarna på sistone, nu då ämnet är aktuellt här i Finland på grund av ett medborgarinitiativ. De som talar för eutanasi nämner olidlig fysiskt lidande som ett argument för initiativet. Även olidligt psykiskt lidande som ensamhet, hopplöshet, beroende av andra och att förlora sitt mänskliga värde har diskuterats i sammanhanget. Men vem kan definiera dessa? Blir inte gränsen suddig mellan det som definieras som olidligt eller det som är en del av livet? Vem skall kunna dra en sådan linje både generellt sett och i varje enskilt fall?

Precis som jag lider Korhonen också av kronisk cancer, men båda älskar vi livet. Oavsett hur det kommer att te sig litar jag på att det kommer att finnas både medicinsk och medmänsklig hjälp om och då jag behöver det. Livet är för värdefullt för att jag skulle vilja korta det en endaste sekund.

Leena
Publicerad 13.11.2017 kl. 08:40

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Hästliv

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Instagram: @leenasahlstrom

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Om bloggen

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, hus och musik. Och lite om cancer.

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

 

Vad är egentligen passligt?

 

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar