Superfood

25.09.2017 kl. 07:22

Lingonen var bara att skörda. Så länge plockaren höll ihop. Sen blev det lite mer mindful approach då jag fick känna på de solvarma bären mellan fingrarna.

Precis då vi pratade om att vi inte sett havsörnen så dök den upp i all sin majestät.

Idag skall råsaftfabriken startas. Lingonen stöts och blandas med hett vatten och citronklyftor. Sedan står den svalt i två dygn innan den silas av och blandas med lite socker. Världens godaste. Och funkar istället för fruktjuice till frukost tycker vi. Eller närsomhelst på dygnet egentligen.

Jag känner mig rik. Frysen börjar vara fylld nu med superfood. Bär av alla sorter. Under vintern smakar de extra gott då vi minns var och när de plockats. En solig söndag i september, då vattnet var lugnt, fåglarna hade flyttat och själen vilade.

 

Leena
Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:
Ja visst är det ljuvligt att plocka bär i skogen
Anonymous25.09.17 kl. 18:13
Ja och då man har sådana lyxförhållanden dessutom. /Leena
25.09.17 21:02
Underbara bilder
I like !!!
Lis-Britt 04.10.17 kl. 18:09

Helga vilodagen

Sista hela fjällsemesterdagen och jag har lyckats skrapa ihop till totalt 50 km på längdskidor den här veckan. Det blev favorit i repris idag på gårdagens vackra tur från Ängesdalslia. Så nu är jag nöjd och min delvis funktionsvarierade kropp också glad över att morgondagens fysiska ansträngning består av stugstäd, bilkörning och att kravla sig upp för trapporna från bildäck till färjans cafeteria på vägen hem över Bottenviken. Och i ärlighetens namn kommer jag sannolikt helga vilodagen på söndagen också.

 

Leena
05.01.2018 kl. 15:21

Fjällbubblan

 

En vecka i fjällen betyder ett liv i en bubbla där verkligheten kretsar kring vädret, snöläget, skidåkning och förstås nästa måltid. En ny måltidssucce blev gårdagens falafelbullar gjorda på färdig mjölblandning. Tillsätt bara vatten, rulla till bollar och stek. Goda och enkla. Till det åt vi cous-cous med granatäpple och tomat och en enkel sås på naturell youghurt.  Okej att falafelbullar gjorda från scratch vinner lite i smak, men i snabbmatskategorin var dessa ändå en hit. Och mycket enkla att få den rätta konsistensen på. Har haft milt sagt problem med att få falafelbullar att hänga ihop vid stekning vid tidigare försök. Och plus i kanten för fler vegetariska rätter.

Kylan kom åter och nu är det -17 grader igen. Trots det kom vi oss ut på finfin tur på längdskidor i Ängesdalslia, mellan Hemavan och Tärnaby.  Ett spår med milsvida utsikt över riktiga fjäll och om man inte skulle veta kunde man tro att man var helt ute i ödemarken. Ett spår med enbart en backe som jag tog av mig skidorna i och gick nerför. Har länge planerat att göra ett uppror mot alla spårdragare. Eller en insamling för ett spår för oss som inte gillar att åka brant utför med en tvär kurva som avslut (i min värld är utförslöporna mycket brantare och mer snarlika serpentinvägar än i de flesta andras). Dessutom för min del, rekordlängd på flera år, 14 km!  Börjar närma sig en vanlig motionärs sträckor så småningom.

Den nostalgiska fjällrävendunisen är precis så gammal som den ser ut. Inköpt på loppis under studietiden i Uppsala och numera dotterns civila vintage vinterjacka. Förutom då den som här tjänar som överdragsplagg i fjällen, som den ursprungligen inhandlats för. Kvalitet håller i generationer.

Leena
04.01.2018 kl. 17:50

Mör men nöjd

 

Idag klämde jag in tårna igen i slalompjäxorna då jag tog modet till mig och stegade mot pisterna. Målet var inte främst att åka, utan att komma ut på fjället, prova den nya gondolliften och fika på Folkes café. Som sällskap hade jag en son som alltför ofta anklagas för lättja och hänsynslöshet, men som visade sig kunna vara ett under av omtänksamhet då det gällde att ta upp sin mamma på fjället. Och fjället visade sig från sin vackraste januarisida. Vindstilla med en blek sol som ibland skymtade och färgade de omkringliggande topparna i ljuv pastell. Pisterna mjuka och behagliga. Det blev några extraåk i lillprinsens knapplift tillsammans med treåringarna som påhejade av sina föräldrar övade på sina plogsvängar. Folkes café levererade precis som jag kom ihåg med vidunderlig utsikt och gemytlig atmosfär.

Det sista ljuset räckte dessutom till en runda i hemmalängdspåret. Nu är det en rätt mör människomamma som ser fram emot middag som flickorna tillrett.

 

Leena
03.01.2018 kl. 17:16

Träningslägret fortsätter

Nytt år, nya träningsmål.

Såhär i början på året hör det väl till att man går in för fullt mot sitt nya friska, hälsosamma och vältränade liv. Läs vilken tidning eller blogg som helst och lär dig allt om ett friskusliv med nya träningstips och hälsosam kost. Och inte är väl jag sämre. Träningslägret här i Hemavan har börjat.

Familjen står i liftkön innan den öppnat och tar sista liften upp då den stänger kl 16. Däremellan passar jag upp med en varm lunch i stugan som uppskattas storligen. Tareqs recept på bl a enkel löksoppa och sötpotatis och böncurry är stora hits.

För min del är det lite mer måttlig intensitet. Första dagen blev det en fin 6 km tur i ländskidåkningsspåret under rosaskimrande himmel. Jämfört med förra säsongens skidåkning kändes hela paketet stabilare nu, ffa i de små nerförsbackar som jag valde att åka istället för att gå utför. Så peppande att känna att träning gett resultat. Gårdagens tur blev kortare av lätt insedda skäl. Och behöver jag tillägga att vi somnade långt innan tolvslaget och sov gott under nyårsnatten. Idag fortsätter träningslägret.

 

Leena
02.01.2018 kl. 12:43

Glad förväntan

Dags för nyårslöften. Om det nu blir några.

Diskuterade det med hela familjen och inte så överraskande var det lättare att komma på löften som andra skulle ge än att förändra sig själv. Jobba mindre, bli bättre på att lägga sina kläder i tvättkorgen, säga ja istället för nej, vara mindre tid vid skärmen. Men visst kom det fram några bra saker också att ta fasta på inför nästa år. Att bara göra roliga saker, bli mer strukturerad med läxorna, ännu mer vegetarisk kost, plastbanta och konkreta träningsmål.

Enligt experterna är det viktigaste för att ett mål ska hålla att man själv blir glad över det. Men också att sätta konkreta mål (träna tre dagar i veckan istället för att ”träna mera”), och att börja med små steg mot förändring (t ex att äta mera grönsaker istället för att bli vegan över en natt).

Så vad blir det för min del? Jobmässigt blir det nya utmaningar inkommande år. Men vad det innebär vet inte ens jag ännu. Att det inte fortsätter exakt som i år är i alla fall klart.

Så skall jag minska mängden saker. Köpstopp har vi mer eller mindre kört med redan hela detta året. Nu siktar jag på att minska mängden plast och fleece som är så ifrågasatt miljömässigt ffa för våra hav. Så hädanefter blir det nya ylletröjor som gäller. Och det konkreta blir att jag skall köpa ny diskborste och toaborste i trä istället för plast nästa gång. Det är de små konkreta stegen som räknas eller hur?

Träningsmässigt blir det att fortsätta min träning som jag så lyckat startade i höstas. Kanske helt konkret att få in två riktiga träningspass i veckan. (Så var det sagt och skrivet!) Helt säkert att göra den långa fina vandringen (Kuni-leden på 12 km) som jag ännu inte vågat mig ut på. Kanske att hitta en ny träningsform för överkroppen? Styrketräning på sal är så tråkigt tycker jag, så det kommer inte att bli av. Undrar om jag måste ge paddling en ny chans i sommar? Och så förstås nya sporten skärgårdsvattenlöpning.

Främst av allt glad förväntan över vad det nya året för med sig. Och lycka över framtiden. För att det igen är så självklart att den finns.

 

Leena
31.12.2017 kl. 13:26

Att sortera sina tankar

Läste nyligen vad Lotta skrivit på sin blogg (mittlivpalandet.se) om sitt arbete med att bearbeta och komma tillbaka efter en tung tid med sin dotters leukemi. Hon skrev uttryckligen såhär:

Jag vill inte jämföra mig med någon annan, och jag vill inte att du jämför dig med mig. Jag vill hitta min väg och jag vill berätta men kommer inte lyssna på alla "råd", jag vill bara att ni ska veta läget och när jag vet mer ska jag berätta.”

Jag vill också berätta, ibland, för då sorterar jag upp mina tankar lite. Bearbetar och kan lämna det onda (eller vad det nu kan vara) bakom mig, eller hitta en öppning som jag inte sett innan jag berättat det för någon. Det är inte så att jag varje gång önskar få svar eller lösningar. Utan bara någon som lyssnar en stund. Städa upp lite bland mina tankar.

Men många är de gånger då man öppnat sig för någon och istället för att lyssna har diskussionen på nolltid dragit iväg till alla de motsvarande upplevelser som hen upplevt. Och jag själv inte kommit vidare i mina tankebanor överhuvudtaget.

Jag tror det har tagit många år för oss, min man och mig, att hitta detta, lite mera balans i våra diskussioner. Han är genomsnäll och vill ställa allt till rätta och har kommit med både det ena och det andra svaret, lösningar och förslag på förbättringar och konkreta råd på mina funderingar, frågor och problem. Numera vet han att det räcker att han lyssnar, hummar lite ibland och kanske ställer en motfråga då och då. Idag vågar han också försiktigt utmana mig, och jag blir kanske bara lite arg. Först. En stund. Innan jag ser en poäng och det kan öppna någon ny tankeport. Det där med att alltid ha rätt är inte så lätt i diskussioner. Ännu svårare är det att medge att den andra har rätt. Svårast är det att se, och ve och fasa medge, att man själv har fel.

Generellt sett så tror jag vi behöver lyssna mera på varandra. Inte bara för att höra vad den andra har att säga, utan att den som berättar får tala. Lätta sitt hjärta. Ordna upp bland sina tankar. På köpet kan det leda till en liten fin stund i vardagen, kanske en givande diskussion.

Leena
30.12.2017 kl. 09:25

Det här är ju ingen matblogg?

En julhelg med tyngdpunkt på mat är över och så fortsätter jag i matens tecken.

I en familj med tre aktiva tonåringar är det mycket mat som gäller. Och ofta. Ibland är det svårt att fatta vart allt tar vägen. Men så gillar vi ju mat i vår familj. Och vad är inte trevligare än att sitta ner tillsammans runt ett middagsbord, en helgfrukost med nybakat bröd, god frukt och bär, en kopp kvällste som oftast urartar till ett helt smörgåskalas eller bara lite goda ostar? Inte bara mat utan också tid tillsammans. Okej då att många frukostar och middagar kanske börjar lite mer bitskt, innan blodsockret stigit i kropparna.

Fick en ny kokbok i julklapp (tack för den!) och har nu märkt upp en hel del recept som jag skall testa inkommande vecka. Skall iväg till fjällen och eftersom jag inte längre åker lika länge om dagarna som resten av familjen, så skall det nu bli lite nya recept istället. Mängderna får antagligen dubbleras, men annars har jag tacksamma provkaniner i en trött och hungrig skara direkt från backarna. Hade redan bestämt mig för att inte ta med mig något i matväg, men nu står det en kasse packad med lite specialkryddor, som jag redan hade i skafferiet hemma med bl a kokosolja, chiafrön och färska chilin som skall ingå i experimenten.

Gjorde förresten en lyckad ny bekantskap i "ugnsrostade rödbetor i vin" som vi testade på julannandag. Rotsakerna skötte sig själv i två timmar i ugnen (en och en halvtimme täckta med folie och ytterligare en halvtimme utan). Jag gillar ”allt-i-ett-rätter” som dessutom gör sig klara själva i ugnen utan en massa hössel. Grytan innehåller rödbetor, gulbetor, palsternackor, 40(!) oskalade vitlöksklyftor som blev milda och mycket goda, och stora vita bönor ur burk. Ringlat över det vitt vin, olivolja, timjankvistar, salt och peppar. Mycket enkelt och gott. Ursprungsreceptet hittar ni på finska här: HS.fi (bilden ser likadan ut på svenska). Kanske det blir favorit i repris på det i fjällen också?

Dadlar med chevre och granatäpple, också det en mycket lyckad smakkombination, som var ny för oss i år.

Efterrättsbord, en av mina stora svagheter.

Leena
29.12.2017 kl. 19:33

Snöblommor

Morgnar då man vaknar och det har snöat under natten är det lite som att få en bonusblomning i trädgården mitt i vintern. Se nu hur vackert det kan vara. Vit och fräsch snö som dignar likt syrenklasar på buskarna. Sånt blir man glad av.

 

Leena
28.12.2017 kl. 10:31

Nyårsbrev

 

Det finns tider då t o m jag skickat julkort. Några stycken. Det är länge sedan nu. Sedan följde ett par år av julbrev. Oftast i sista stund och på mailen för enkelhets och tidsbristens skull. Men nu har även det fallit i glömska. I år har du ändå haft en möjlighet att läsa om vårt eller snarare mitt år här på bloggen. En hel del har det blivit då man bläddrar tillbaka i arkivet. Höjdpunkter finns arkiverade i hästliv, musik, skärgårdsliv, trädgård och familj.

Såhär i efterskott kommer jag kanske mest att komma ihåg veckan jag spenderade med numera vuxna dottern ombord på båten. Vår äventyrliga resa med häst och mellandotter genom hela Finland till fälttävlanstävlingar och många stolta ögonblick som åhörare på sonens fina konserter. Och vår sommarseglats till Höga kusten. Inte främst för den fantastiskt vackra naturen och sommarens soligaste dagar, utan mest för den fina samvaron på promenaderna i skogen och längs stränderna. Hela familjen tillsammans. Långt från vardagens brådska och måsten.

År 2017 har också varit det år då jag kunnat leva (nästan) som förr, fast kanske ännu bättre? Då cancern inte varit så närvarande, fast den finns där.  Då jag fått känna att jag har kontroll över den och inte tvärtom. Fått ytterligare distans till monstret som visserligen finns, men krympt ännu mer i storlek i mitt medvetande. Där kan det få hållas.

Leena
27.12.2017 kl. 09:56

Julannandag

Julföljetong del 5

En till dag av lättja. Tills middagen dukas upp. Gästerna är olika men bordet blir fullt.

Ikväll blir det juliga smaker, men vi har försökt tänka lite mer vegetariskt. Får se hur det faller sig. Julfalafel, ungsrostade rödbetor i vin och inlagd aubergine.

Med mina mycket traditionsbundna barn är detta rätt unikt. Att frångå någon tradition alltså. De har svårt även med att adventsljustakens ljus inte är jämnt snett nerbrunna.

Nu njuter vi av den sista helgdagen. Imorgon kanske det blir pizza?

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
26.12.2017 kl. 09:12

Juldagen

Juföljetong del 4

Julmaten igår smakade precis så juligt och gott som den ska.

Idag blir det favorit i repris fast utan julklapparna då. Många runt bordet, som idag är hemma hos oss, men ikväll blir det lutfisken som står som huvudnummer. Efter sillarna och rosollin då förstås.

Nu är jag nöjd att jag stått och strukit alla vita tygservetter och den långa julduken redan tidigare. Så idag kan vi chilla hela förmiddagen.

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
25.12.2017 kl. 09:59

Några glimtar från julen

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
25.12.2017 kl. 09:39

Julafton

Julföljetong del 3

Nu så är den här den stora dagen. Fortfarande något av barndomens magi över självaste julaftonen. Den dagen som jag som barn väntade på sen typ midsommar. Eller åtminstone från september-oktober då det blivit mörkt på kvällarna igen.

Men numera är det inte så mycket bara julbocken, jultomten, julgubben eler vad du vill kalla det som är det magiska, utan hela stämningen, allt runtikring. Julgröten till lunch. Ofta lite hastigt så man hinner med jufredens utlysning i Åbo. Dit gick vi kusiner med papporna under alla de år då vi firade jul tillsammans, medan mammorna förberedde julmaten. Sedan tillsammans runt det långa julbordet. Tre dukningar. Först det kalla fiskbordet, sedan lutfisken och sist skinkan med lådorna. Och till slut förstås julgodisen.

Själv gillar jag förrättsbordet av julmaten bäst: rosolli (en traditionell finsk rödbetsallad som görs till jul), sillarna, de inlagda strömmingarna, gravade laxen och siken, och den kallrökta laxen. Ja och så lite aladåb och leverpastej för att få den rätta julmatsfeelisen.

Men visst blir det spännande att få se julklappar öppnas och glada miner och ofta roliga historier förknippade med allt smusslande och funderande innan. Har speciellt en present i år som jag är lite speciellt nyfiken på hur den mottas.

God Jul!

 

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
24.12.2017 kl. 10:06

Dan före dan

Julföljetong del 2.

Den 23 december.

Om det blir som vi planerat så skall vi idag bada julbastu hos barnens farmor och farfar och efteråt få provsmaka julskinkan som gräddas och griljeras under dagen. Är det inte just då som julskinkan smakar som allra godast? Eller så var det då i barndomen, då skinkan åkte fram igen strax innan läggdags på julaftonen och den avnjöts lite enkelt i köket med endast knäckebröd och inlagd saltgurka till.

Som traditionen bjuder lär det också finnas några klappar som ännu skall slås in ikväll och kanske nåt rim som skall rimmas. Om inte rimmen blir de ultimata julnödrimmen som föds först på själva julaftonen förstås. Natten är lång, som min mamma brukade säga såhär års, då vi var små.

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
23.12.2017 kl. 08:26

Julföljetong

 

Våra julfiranden har varit sig lika så länge vi kan minnas, och ffa så länge våra barn kan minnas. Mycket långlivade traditioner är det och på sitt sätt enkelt, då vet man åtminstone vad det är som gäller.

En av döttrarna var rätt gammal då hon insåg att alla inte nödvändigtvis följde samma traditioner som vi gör. Döm om hennes förvåning då hon fick höra av sina klasskamrater att de firade i mysbyxor och ullstrumpor. För oss har julen alltid inneburit festklänning, kostym med vit skjorta och festskor.

Det är väl det traditioner är, något som man bygger upp tillsammans under årens lopp, tycker om och bidrar med samhörighet. Och som min mor brukar påstå. Något som lockar hem barnen då de flugit ut ur boet. Jag jobbar på det.

Idag är det dan före dan före dopparedan. Kvällen har vi bokat i god tid för julfilm med familjen. Bara vi fem. Det blir ljus glögg, ostar och lite annat smågott som vi handlat på saluhallen idag. Det har redan blivit en ny tradition att vi ser på filmen Love actually tillsammans dagarna innan jul. Den kvällen brukar också innebära julgranspåklädning. Nu står den redan inne så grön, men knappt grann ännu.

Följ med mig på vårt julfirande i år. Vi ses imorgon.

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
22.12.2017 kl. 18:30

Mitt jullöfte

Sista jobbtimmarna (som jag får betalt för) är undanstökade för i år. Hurra!

Inte dags för nyårslöfte ännu, men ett litet jullöfte (som väl håller ungefär lika bra och länge som nyårslöftena gör?). Så helt officiellt här och nu, så ni kan hjälpa till att påminna mig:

  • Att bara göra sådant jag gillar.
  • Inte bli gnällig fast allt som måste göras inte är kul jämt. Det är väl så roligt man gör det?
  • Men ffa att inte dra med någon annan i julhetsen om jag själv åker dit. Alla skall få bygga sin julstämning som hen själv vill.
  • Chilla, det blir jul oavsett.

På vår lokala butik har de lyckats med de vackraste av ljuslyktor och stämningshöjare på trappen. Hoppas de inte regnar bort nu.

Leena
20.12.2017 kl. 19:00

Uruppförande

NU är det väl ändå nedräkning. Bara två dagar till vintersolståndet och fem dagar till julafton. Tiden småspringer iväg så ibland blir det två julkalenderluckor samma dag.

Här är dagens två luckor, precis som tidigare, positiva saker som jag gärna lyfter fram lite extra:

  1. Cancerkliniken i Vasa har fått bra betyg (läs i Vbl här). Det är vi glada och stolta över. Och nu kan det bli så att det kommer att finnas en PET-CT röntgen där redan från år 2018 (mer om det i Vbl).
  2. Den palliativa vården i Finland skall utvecklas och ffa bli jämbördig i hela landet läser jag i tidningen idag (läs mer i Hbl och Vbl). Mycket viktigt och fantastiskt att det tas upp. (Vård i livets slutskede har jag diskuterat tidigare här.) Nu måste bara politikerna vara med på noterna också. (Tyvärr har jag tappat förtroende för våra folkvaldas omdömen, efter att någon klantat sig offentligt. Igen.)

Och så ett musikaliskt inslag från elevernas trevliga julkonsert ikväll. Julstämning. Vår son spelade sina egenkomponerade variationer på Franz Grubers Stilla Natt. Den kan du lyssna till här. Uruppförande!

 

Leena
19.12.2017 kl. 22:32

Jag kämpar inte

 

Ibland får man läsa i medier om kändisar som slåss mot cancer, vunnit eller förlorat kampen. Men hallå! Så kan det ju inte vara. Skulle det vara så att vi på något sätt mentalt kunde övervinna sjukdomen skulle det knappt finnas någon som dog i cancer.

För jag tror att de flesta vill. Överleva.

Efter en cancerdiagnos tror jag att många tänker som jag att det inte är sant. Det måste vara ett misstag. Detta kan inte gälla mig. Allt känns helt overkligt. Först önskar man att det inte var en själv som drabbats. Att det bara är en ond dröm. Sedan följer flera önskemål, mer eller mindre rationella. Man blir ledsen och sörjer, som om någon redan dött och oftast genomgår också alla som insjuknat en fas av ilska där man kan hinna tänka många onda tankar som knappt är rumsrena att publicera. Så småningom lär man sig acceptera sin situation. Lär sig leva med diagnosen. Att det var såhär det blev för mig.

Men det är inte ovanligt att cancersjuka blir deprimerade. Tappar livslusten. Men det betyder inte att de inte ”kämpar”.  Att slåss mot cancern gör jag genom att äta min medicin regelbundet, följa läget genom att gå på kontroller och onkologen kan vid behov justera medicineringen för att få den mesta möjliga effekt med minsta mängd biverkningar. Men där tar slagsmålet eller kriget egentligen slut. Nu kan man bara hoppas på det bästa.

Men trots att man inte kämpar tror jag att man kan vinna mycket med en positiv attityd. Att påminna sig om att ta vara på det man har, istället för att längta efter det man förlorat. Glädjas åt dagen, istället för att sörja den man kanske går miste om.

Och det är inte lätt alla gånger. Vare sig man är sjuk eller frisk, gammal eller ung. Och visst måste man tillåta sig också att vara ledsen, arg och besviken. Men då man varit i de känslorna ett tag kanske det finns rum igen för framtidstro, hopp och kärlek.

En sak jag sörjer är att jag inte kan rida längre, utan smärta. Men igår tog Sasha och jag en provtur runt manegen. För övrigt gläds jag numera lika mycket åt att följa Annis och Sashas framfart och framsteg.

Leena
18.12.2017 kl. 09:16

Vad har du gjort för julstämningen idag?

 

Oj, vad jag tycker folk börjat tidigt med julstök. Jag hade ju inte ens börjat tänka på julklappar då andra redan aviserade att allt var fixat.

Lite julstress ingår väl för att den riktiga julstämningen skall infinna sig? Eller åtminstone ett litet extra kol för att fixa till det lite extra. Så nu har jag höjt julstämningen ett snäpp eller två genom att:

  • Köpa hem hyacinter efter inspiration av en vän.
  • Sett på julkadrilj, druckit glögg och ätit pepparkakor på stallet där det var julfest. Med en extra stämningshöjare att vår ryttare premierades av föreningen som årets stjärnskott!
  • Slitit sofföverdragen av och på, tvättat och strukit dem och sett dem byta till minst en, om inte två nyanser ljusare. (Jag är absolut inte den som städar igenom alla skåpen innan julen.)
  • Ätit julgröt med uppklädda ungdomar som var på väg till deras gemensamma julfest på skolan.
  • Städat badrummet och bytt dit endast röda handdukar för julens skull. (Då andra stickat på julklappssockor så har jag av en oförklarlig anledning valt att virka en ny badrumsmatta till oss, som blev klar idag.)
  • Rostat julmyssli och har en plötslig inspiration att baka både pepparkakor, dadelkaka (min favorit av julkakor) och muffins med julsmak.

Börjat misstänka att den låga dos cortison som jag ordinerats för lungornas skull, har en kraftig bieffekt som påverkar aktivitet och aptit.

Kanske det blir glögg till kvällen?

 

Leena
16.12.2017 kl. 17:24

Vi delar lika, gör ni?

 

Varning för känsliga läsare! Inlägget innehåller skryt.

Nu är det bevisat! Hemma hos oss delar vi lika på hemsysslorna, precis som jag tidigare kaxigt påstått. Helsingin Sanomat (hs.fi) hade en test igår där man skulle fylla i vad man upplevde man gjorde mer än sin partner, vad hen gjorde mer eller vad man tyckte att man gjorde lika mycket. Eller inte alls. Och det handlade om allt från disk och avtorkning av dörrhandtag, till byte av blöjor, köp av presenter och besiktning av bilen. En massa saker som måste göras i de flesta hem. Och en massa saker som blir ogjorda, eller det grälas om.

Svaren matchades med varandra och vi är så stolta och nöjda, för vårt resultat visade att vi gör exakt lika mycket. Drygt 20 sysslor hamnade på varderas lista och vi var rörande överens. Ett välfungerande familjeföretag! I diskussionen efteråt upplevde vi dessutom båda att den andra gjorde lite mer. Ett rätt hälsosam litet test som också vägleder till konstruktiva diskussioner i ämnet om man får resultat som inte var lika smickrande.

Med detta inte sagt att vi inte skulle diskutera och t o m gräla om hemsysslor. Men då handlar det oftast om att vi två gaddar ihop oss mot barnen som ibland tycks tro att de bor på hotell. Läs mer om det här.

PS. Om du inte läser finska, ännu, så är detta ett ypperligt skäl att lära sig. Gör testet på HS.fi

Han bakar, jag gräddar.

Leena
15.12.2017 kl. 09:26

Vinterträdgård

Vad gör en trädgårdsentusiast om vintern?

Jo, beundrar och förundrar sig hur växterna fixar detta år efter år. De små liven verkar vara starkare än Pippi, med tanke på omständigheterna. Se nu bara på det här. Att hitta kraften att resa sig varje vår efter snö, tö, slask och is. Som om inget hänt. Jag som knappt kan ta av mig vanten för att knäppa bilden.

Fast det återstår ju att se, vad som överlevt, då våren, värmen och ljuset återvänder. Och snart, snart vänder det.

Leena
14.12.2017 kl. 08:27

Ljuset i mörkret

Vad annat kan jag än uppmärksamma Lucia idag. Hon som lyser upp i mörkret. Lucia känns för mig som det riktiga startskottet mot julen. Nu är det ljus och mys för hela slanten fram mot jul och i samma veva vänder det och det naturliga ljuset återkommer.

Är lyckligt lottad som har barn i skolan ännu som lussar för oss. Så står de där, de lite osäkra men samtidigt så kaxiga unga liven, värdigt, och sjunger med värme och glädje för oss. Och vi får känna det alla skall få känna, att vi är här tillsammans, för varandra, bara tysta och lyssnar, sida vid sida.

Leena
13.12.2017 kl. 10:57

Lilla cancerskolan -vad händer sen?

 

Såg en diskussion på Tv för något år sedan. Om två personer med långt metastaserad cancer som i princip fått dödsdomen, men som sedan fått ny behandling som lett till att de igen kunde leva som förr. Fått livet åter. Kunde jobba. Kunde planera framåt. Leva ett normalt liv. Så gott som.

Jag hade själv fått min diagnos då, var mitt uppe i behandling och mådde väl sådär. Mitt liv hade stannat upp fast livet fortsatte runt omkring som om inget hänt. Vilket verkade märkligt, eftersom allt hade kastats omkull, vänts upp och ner, tagit abrupt slut. För mig.

I det mest akuta skedet fanns det inget jag önskade mer än att allt varit som förr. Att allt bara skulle vara vanligt. Att inget hade hänt.

Det jag minns av programmet var att de två personerna var rörigt eniga om att det inte var så lätt att ställa om. Att återgå till livet igen.

Att komma igen efter sjukdomen. Då allt är sig likt, fast ändå inte.

Man är så lycklig över sin andra chans. Att man fått livet åter. Då man redan hunnit bearbeta tankar om att det inte blev som man tänkt sig.
Samtidigt kan det vara så svårt. Att bara fortsätta. Som om inget hänt. Då allt blivit så annorlunda, för mig, och runtomkring fortsätter livet som alltid förr.

 

Tidigare publicerat i serien lilla cancerskolan hittar du här.

Leena
12.12.2017 kl. 09:08

Solsidan - filmen

Inga spoilers.

Bara så mycket skratt och igenkänning.

Där satt den.

 

Leena
09.12.2017 kl. 23:28

Fredagsnöje

Jag har giort det. Lyckats köpa ett par nya byxor. En bedrift tycker jag.

Svårigheten ligger i att:

  • det är ytterst mycket roligare att kolla in alla gosiga tröjor som finns i affären.
  • jag är varken jurist eller konsult och därmed är flertalet plagg uteslutna på mig.
  • Det är riktigt många plagg som skall krängas av och på innan allt är överstökat.
  • att man inser katastrofen då man kommer in i provhytten och märker att man har på sonens avlagda strumpor, skornas foder har slitits sönder och tröjan är mer än lovligt noppig.
  • att nya kläder är lite som att påbörja en renovering. Man upptäcker allt annat som också måste fixas innan det är klart.

Shoppingens räddning var mycket trevligt sällskap och kompetent biträde som plockar fram lämpliga plagg, ser både mig och mitt sällskap i ögonen och säger vänligt men bestämt att det gäller oss båda att man inte får köpa för stora kläder.

Så nu sitter jag här som nöjd ägare till ett par nya snygga byxor som inte är för stora och ett brinnande behov av ett par nya skor. Bland annat.

Leena
08.12.2017 kl. 20:11

Vad kostar ett liv?

I intensiteten av #övistoo och #meetoo blev en annan nyhet lite borttappad, nämligen den om priset på cancermediciner.

Cancermedicinerna är precis som många andra mediciner dyra. Riktigt dyra. Jag vet inte hur många hästar jag kunnat köpa eller renoveringar jag kunnat få utförda med de summor som jag ätit upp i form av små anonyma piller. Piller som gett mig mitt liv tillbaka.

Nu läste jag i VBL om att en ny cancermedicin för bröstcancerpatienter, som redan är godkänd i Sverige och fler än 50 andra länder, inte godkänts i Finland pga priset. Vi har ju den stora förmånen i våra fantastiska länder både i Sverige och Finland att vi behövande får våra mediciner ersatta. En vanlig medborgare skulle inte själv ha möjlighet att betala dem. Men nu har läkemedelsföretagets ansökan alltså förkastats här i Finland och många behövande har inte tillgång till ett lovande läkemedel som både skulle kunna förbättra livskvalitet och förlänga liv.

Hade själv en period i min behandling, då effekten började svika på medicinen jag åt då, och en ny lovande medicin ännu inte godkänts här i Finland. Det var en period av mycket oro och funderande. När godkänns medicinen? Hinner jag vänta? Hur gör man om det finns potentiella mediciner godkända i andra länder men man själv inte har tillgång till dem?

Visst förstår jag att man behöver vara kritisk, ifrågasättande och köpslå. Men hur mycket får ett år eller några månader kosta? Kan man verkligen prissätta ett liv?

Leena
07.12.2017 kl. 22:42

Min skola är bäst!

Nu är det högsäsong för julkalendrar. Jag öppnar fortfarande med en barnslig förtjusning scoutkalenderns lucka på morgonen, om inte någon annan hunnit före. Vilket oftast är fallet eftersom jag leder de morgontröttas tävling i familjen.

Blev också glad över Helsingin Sanomats julkalender där varje lucka presenterar en av årets goda och bra nyheter. Inspirerad av detta så måste jag få lyfta fram min lilla gymnasieskola som idag toppar gymnasierankingen. Och inte av en tillfällighet, utan de åtta (8!) abiturienterna hade sett tidigare rankingar och bestämt sig för att komma med bland top 50. Vilket ledde till att de blev bäst! Imponerande med folk som når sina mål. Med råge. Grattis Kristinestads gymnasium!

Leena
05.12.2017 kl. 10:09

Medmänniskor

 

Hur viktigt är det inte med människorna runt en. Viktigast skulle jag vilja säga.

Jag njuter och trivs i mitt eget sällskap. Pysslar och jobbar på både inne och ute. Planerar och funderar. Står i mina tankar och stirrar. Men rätt nöjd i min ensamhet allt som oftast. Kanske för att det vanligen är livat runt omkring. Tre tonåringar med allt vad det innebär höjer stämningen.

Men ibland vill man inte vara ensam. Då man hunnit tänka sina tankar klart. Då man vill dela med sig av sina upplevelser, få ta del av andras tankar och idéer eller bara ha lite sällskap.

 Har ett minne som redan börjat blekna, men som fortfarande dyker upp då och då.

Det är från min första natt efter den stora operationen på sjukhuset. Jag vaknar till. Jag är ensam i ett litet sjukhusrum. Ingen annan är där. Det är mörkt och jag förstår att det är natt. Minns inte så mycket om jag har ont eller inte. Det jag kommer ihåg är att jag inte vill vara ensam.

Jag ringer på sköterskan som dyker upp. Hon undrar vad jag vill. Smärtlindring kanske? Jag är groggig ännu efter den långa narkosen och all smärtlindring jag fått efteråt. Det enda jag vill är att någon skall sitta kvar bredvid mig. Att hon skall stanna kvar inne hos mig. Tills jag somnat om. Tills det blir dag och allt igen är ljusare. Känner mig inte så kaxig just då. Jag tror inte jag lyckas förmedla min önskan så vidare bra till henne. Minns hur hon går sin väg och jag ligger kvar. Ensam. I det fina sjukhusrummet, med den vidunderliga utsikten. Men det är mörkt och jag ser det inte då.

Den påföljande veckan på sjukhuset har jag sällskap. Högljutt snarkande människor runt omkring, men framförallt mina egna människor. Familj och vänner. Min dotter som sitter bredvid sängen och läser då jag vaknar. Min syster som vakar med och över mig hela nätter. De fanns där. Hela tiden. Bara för mig.
Leena
04.12.2017 kl. 11:41

Bara en liten paus

Hemma har de varit rätt intensivt av #övistoo, #metoo och #dammenbrister de senaste dagarna. Jag måste medge att jag snart inte orkar eller vill höra ett ord till om allt det hemska. Väljer aktivt bort att läsa om flera otrevliga och förnedrande händelser som ffa kvinnor behövt uppleva. Jag är ju en av dem, som Amanda beskrev så väl, som inte delar de hemska upplevelserna, inte skammen eller förnedringen. Jag är lyckligt lottad. Inte därmed sagt att jag inte skulle stöda dessa människor, uppropet och kampanjen. Det behövs verkligen en förändring.

Men det finns en gräns hur mycket jag kan, orkar och vill ta till mig. Energin räcker inte till mer nu. Jag går och känner mig fullständigt dränerad. Det gör mig lite orolig. Att det är så lockande att bara lägga locket på och inte lyssna längre. Gå sin väg mot något roligare, lättsammare och mindre uppslitande. Lämna det hän åt dem som det på riktigt berör, de som i uppropet kände en stark samhörighet. Låta det bli en grej för de aktiva, för de som äntligen vågat träda fram, som stärkts och vågat ta steget ut, i skydd av gemenskapen.

Men idag är det fredag, första december. Nästan advent. Nu tar jag lite paus. Hänger upp lite julljus. Går på adventskonsert. Dricker ett glas glögg på vuxenbar.

Medan världen runtomkring fortsätter berätta. Så att ingen någonsin glömmer. Så att detta aldrig mera sopas under mattan.
Leena
01.12.2017 kl. 22:00

Säg ja istället för nej!

 

Som naturlig fortsättning på #metoo, #övistoo och #vimed vill jag ännu dela ett tal, skrivet av min 18-åriga dotter Ellen. Ett obligatoriskt skolarbete, om ett valfritt ämne. Ett tal som hon höll för sin klass innan #övistoo blev media.

Ovanligt långt för att vara ett inlägg i min blogg, men väl värt en genomläsning:

"Klasskamrater,

Jag hade tänkt prata om att damerna borde få skida lika långa sträckor som herrarna i världscupen, men efter att jag öppnat familjens nyinförskaffade konto på svenska dagstidningen Dagens Nyheter kan jag inte fokusera på idrott. I Finland har inte MeToo-kampanjen skapat så stora rubriker, även om problemen definitivt finns här. I Sverige är det tydligen det enda det skrivs om. Med rätta.

Jag läser berättelser av kvinnliga författare som regelmässigt trakasserats av en och samma person. En man med makt, med kontakter. En man man inte säger emot. Alla visste om det, men ingen gjorde något. Då skulle han ha förstört deras liv också. Det här berör, vi sitter hemma och undrar vad det är för värld vi lever i.

Vi diskuterar det vid middagsbordet, vad vi själva skulle gjort. Hur vet man när ett rykte är sant och kan man anklaga någon om man inte är helt helt säker? Det går inte, man kan inte. Vi är rädda för att ta upp tuffa ämnen, vad kommer då hända oss själva?

När vi stiger upp från matbordet har DN släppt en ny artikel. #tystiklassen. 1700 skolelever som berättar om de trakasserier de utsatts för under sin skoltid. Det är hemsk läsning, sånt som inte kan hända, inte händer. Men när jag tänker efter händer det överallt. Jag känner igen vissa av situationerna, men jag är så ovan att höra dem sägas rakt ut att jag förnekar att de finns.

I Finland ifrågasätts ibland det plötsliga fokuset på sexuella trakasserier. Jag tror inte det är något att ifrågasätta, vi måste fokusera på dem, tills de inte finns kvar.

Det finns oändligt många kvinnor som har upplevt och upplever sexuella trakasserier hela tiden, i Finland också, fast man inte vill tro det. Det finns anledningar till att jag är rädd när jag går hem i mörkret och en man går bakom mig. Jag önskar att jag inte skulle behöva säga det, men det finns anledningar till att jag är rädd ibland när jag är ensam med män också. På bekanta, trygga platser som i skolan, i bussen, i affären. Det finns kvinnor och flickor här ibland oss som känner igen sig i det här. Av någon orsak har vårt samhälle allt för länge accepterat mäns maktposition, låtit dem tafsa och kommentera.

Me Too har visat hur många historier det finns att berätta, men det räcker inte med det. Vi måste lyssna och ta tag i problemet.

Alla ni killar som sitter här, jag skulle inte vilja anklaga er för något. Men tyvärr är det kanske det jag måste göra. Jag tror det vi ser, alla anklagelser och artiklar, bara är toppen på isberget. Männens makt är så utbredd och så accepterad i vårt samhälle. Det är klart att när halva samhället, krasst sagt, alltid får sin vilja igenom, så kan de behandla den andra halvan hur de vill. Forskare tror att till och med skillnaderna i PISA-resultat mellan flickor och pojkar kan bero på just det. Att flickorna tidigt inser att de måste kämpa hårt för att nå dit de vill, medan pojkarna tar det för givet. Redan från dagis och förskola finns den här maktstrukturen, vilket också hörs i berättelserna från skolor i Sverige.

Kvinnor föds jämställda med pojkar, men det tar inte lång tid före det är skillnad mellan dem. Till kvinnornas nackdel. Så kan vi inte ha det.

Jag vet, fast det kanske inte verkar så, att det finns massor av kvinnor som aldrig upplevt sig nedvärderade eller trakasserade. Jag vet också, med hundra-procentig säkerhet, att det finns massor av män som aldrig i sitt liv skulle göra en kvinna något ont, som aldrig har gjort det.

Det jag inte vet, är hur vi ska lösa problemet. Jag vet inte hur man ska få bröder, kompisar, pojkvänner och pappor att förstå att det inte är önskvärt att kommentera utseendet på alla kvinnliga skådespelare. Än mindre vet jag hur man ska lära folk att hålla sina händer i styr, att inte låta dem krypa upp mellan benen på andra, inte ens i misstag, aldrig någonsin.

Dessutom tycker jag vi ska fortsätta vara ett samhälle där man kan få en kram när man gjort något bra, där man hälsar med en handskakning. Jag blir nästan rädd också av tanken på att ingen skulle våga röra någon annan.

Men det är inte de här personerna vi ska fokusera på. Inte hur svårt det är att lära ut till folk som inte vill lära. Inte heller på hur man säger nej.

Jag tror att vi kan lösa problemet genom att tala om det. Vi kan sluta vara stolta över den finländska tystnaden, sluta hävda att allt är bra, sluta låtsas som att det inte finns problem. Sluta låtsas att problemen bara är rykten.

Vi kan rikta vårt fokus mot att säga ja istället för att säga nej.

Ja, det finns ett problem. Ja, det är väldigt utbrett. Ja, jag vill vara med och lösa det.

Ja, jag vill gärna ha en kram av dig, nu när du frågar."

Leena
29.11.2017 kl. 17:57

Tisdagstoppen

  • Vi har nu tre körkort i familjen. Min första bilskolelev och äldsta dotter är nu innehavare av ett körkort. Hurra! Dessutom har vi haft roligt längs vägen. (Bilden är från halkbanan, vilket var kul!)
  • Mycket snack har det varit på sistone hos oss om #metoo kampanjen, som nu lett till #övistoo som fått mycket medial uppmärksamhet. Bestört över allt som dyker upp, men stolt och glad över hur duktigt flickorna har skött detta. Nu håller vi tummarna att det på riktigt gör skillnad inte bara i våra barns skola utan att det helst också uppmärksammas i alla finlandssvenska och varför inte också finska skolor. Skolan skall vara en trygg plats för alla.
  • Avnjöt lunch med långt trevligt samtal om seriösa saker med nyfunnen vän. Konstigt att man ibland får känslan att man känt någon länge, fast man egentligen bara precis träffats.
  • Här är plats för dina egna tisdagstoppenupplevelser.

Som bonus blir det två glada anekdoter som förgyllde min födelsedag:

  1. Den unga sköterskan på röntgen frågade innan undersökningen, för säkerhets skull, eftersom jag såg så ung ut, om jag var gravid. Jag upplevde INTE att jag hade laktosuppsvälld mage just då. Så den frågan kan en mogen kvinna på sin 47-årsdag leva länge på.
  2. Mina barns alternativ till födelsedagskortsdikt: ”Tack mamma för att vi inte längre behöver vakna på morgonen till ljudet av att du kastar upp! ”

Så här sitter jag med ett litet leende på läpparna och tycker att jag har det så bra. Nöjd och glad.

 

Leena
28.11.2017 kl. 19:16

Varje dag ett val

Igen får jag höra om två i min bekantskapskrets som diagnostiserats med cancer.  Det kan inte vara sant, tänker jag. Varför?

Då vi talar om dessa där hemma, påminns jag om hur det var. Då jag själv var mitt i chockfasen, operation, behandlingar och bearbetning. Just då mitt i allt det hemska, overkliga, blev det som mitt jobb nästan. Strålbehandlingstiderna, psykologbesöken, röntgenundersökningar, medicintider och läkarbesök. Det som ramade in dagarna. Däremellan orkade jag inte mycket annat. Somnade titt som tätt i soffan oavsett om jag var ensam eller hade huset fullt runt mig.

Tänk att det nu kan vara så helt annorlunda. Nu lever jag som vem som helst, tror jag. Sjukdomen gör sig påmind nästan bara då det är dags för kontroll. Och då också som något lite avlägset, avklarat, som inte riktigt berör mig. Som jag lärt mig leva med, som en del av min vardag.

 Men samtidigt finns det ju där nästan hela tiden, på det sätt som det förändrat min syn på livet. Hur jag blivit mera medveten om den tid vi har.

Tidigare var det så mycket som måste göras, saker som skulle vara på ett visst sätt. Andras förväntningar, mina egna krav. Nu ifrågasätter jag mycket oftare mina göranden. I stort som smått.  Många gånger får disken, städning och tvätten vänta för att jag prioriterar annat. Bestämde mig då jag var som sjukast att om jag nu har så mycket kortare tid kvar än förväntat så tänker jag verkligen inte öda den på toalettstädning. Nu då jag ändå står där och skrubbar, diskuterar jag med mig själv om hur det blev såhär.

Egentligen är det så mycket lättare att bara jobba på slentrianmässigt. Att ta aktiva beslut om varje enskild händelse är tidsödande, men också en ögonöppnare. Vi väljer ju själva, varje stund, hur vi vill ha det.

Jag vill ju att toaletten skall vara ren. (För övrigt är jag inte lika bekymrad om städning). Jag njuter av att ta ett aktivt beslut mitt på en solig dag att avsluta mitt jobbande för att ta vara på dagens solstrålar istället. Jag kan också motivera mitt val att ligga på soffan tillsammans med min son och slötitta på tv. Eller sitta vid datorn och höra de andras röster i rummet intill.

Däremot kan jag bli arg på mig själv då jag upplever att min dag gått till spillo. Att min arbetsdisciplin inte hållit måttet, att jag slösurfat bort för mycket tid av mitt liv. Det är jobbigt. Att stå till svars inför sig själv över sina val.

Leena
27.11.2017 kl. 09:03

Jobb, cancer och meningen med livet

Det bästa idag, förutom att det är veckans favoritdag är att

1. Det är min födelsedag. Barnsligt, men på något vis är det fortfarande, ännu i min ålder, något speciellt med födelsedagspirr.

2. På väg i tåg mot Helsingfors, och jag har det bästa sällskapet.

3. Mitt gästblogginlägg på cancerföreningens sida ligger ute nu. Jobb, cancer och meningen med livet. Läs det här.

Leena
24.11.2017 kl. 09:22

Årets julklapp

 

Blir så glad då jag läser den lilla notisen i tidningen idag. Elcykeln är årets julklapp enligt Handelns utredningsinstitut (HUI). Kan det vara ett bättre val? Jämfört med bakmaskin (1988), det elektroniska husdjuret (1997) eller spikmattan (2009) så är väl en elcykel den ultimata julklappen. Om jag inte redan hade en så skulle den sitta högst på min önskelista. Framförallt eftersom jag nu vet hur fantastisk den är.

Kolla bara mitt tidigare inlägg om elcykeln här. Och av en tillfällighet har det både då som idag varit labdag.

Leena
22.11.2017 kl. 16:43

Julrosen - trädgårdens hjälte

 

Missbedömde storligen känns det idag här hemma. Innan snön kom på Tvärnö i helgen hann jag gräva upp några plantor som jag ville ta med mig hem. Tänkte att det ju är en perfekt tid att flytta nu då växterna är i vila. Bra tänkt, om det inte var så att det här hemma nu är ett tunt snötäcke och minusgrader. Undrar om inte marken också hunnit frysa till.

Men se vem som trotsar kölden och vintern. Julrosen! Den som jag var tvungen att flytta undan från solen i somras. Till halvskuggan under syrenen framför vårt sovrumsfönster. Och nu verkar det ju som om jag gjort rätt nånstans åtminstone, för två av plantorna har nu knoppar. Vilken glädje att se dessa tappra, små, som hittar kraft någonstans från underjorden. Känner mitt eget leende i ansiktet vid upptäckten och min kroppstemperatur stiger troligen rent fysiskt. Julrosen skall till att blomma nu i slutet på november. Då allt annat är mörkt och kallt. Den kraften vill jag också ha.

Leena
21.11.2017 kl. 17:43

Hälsningar från en radiolyssnare

 

Något som jag verkligen saknar från Sverige är P1. Inte precis vareviga ett program som tex ring P1 (som också kunde kallas klaga i P1, vilket skulle beskriva programmet bättre). Men i det stora hela. Aktuella dokumentärer, väl bearbetade nyhetsprogram och fängslande intervjuer. Bilresan går så mycket snabbare med naturmorgon som beskriver silverskred av sorgmygglarver. Väljer gärna att diska under lördagsintervjun om metoo-kampanjen och fortsätter med fönstertvätt för att jag inte kan slita mig från kropp och själ som handlar om att tala inför grupp.

Sommar i P1 har varit med och konstruerat våra Sverigesomrar. Lunchen skulle hinnas med innan programmet, eller så fick diskussionerna koncentreras till låtarna. En eftermiddagssiesta från klockan ett var inte ovanlig eller en frivillig disktur i gott radiosällskap.  

På holmen i yttersta skärgården utanför Vasa kan man känsligt ratta in Sveriges radio. Det ger en sådan sommarstämning. Men hemma krävs det extra ansträngning för att inte slentrianmässigt nöja sig med Yles utbud. Yle Vegas efterlysningen och dialektväktarna har sin charm, men önskade att samarbetet västerut kunde utökas till lite mera än bara Språket som ibland kan höras även öster om viken.

Kunde ju tro då att vi hade någon proffsigare radio än denna gamla från åttiotalet med gaffelantenn och on-offknapp som består av att rycka ur kontakten. Men den här fungerar ju fint fortfarande.

Leena
20.11.2017 kl. 16:47

Tvärnö i vintervila

 

Fina, fina Tvärnö. Med alla minnen.

Har förberett stugan nu för vintervila. Stängt av vatten, putsat rännor och bekämpat möss. Men också badat i vår bastu som måste vara en av norra Europas trettio bästa. Troligtvis en av Europas topp tretton till och med. Utsikten är fenomenal och med hav åt tre olika håll. Avklädning i en oisolerad sjöbod knappt varmare än de tre grader som vädret bjöd på, men den glömmer man snabbt i det sköna badet.  Vattenståndet var ovanligt högt för den som vågade sig i. Två gånger. Och föga överraskande var det inte jag.

 

 

 

 

Leena
19.11.2017 kl. 19:42

På jobb med cancer

Då var det ivägskickat. Mitt inlägg till cancerföreningens blogg, som jag nämnt tidigare. Deras blogg är mestadels på finska, men nu blir det ett till inlägg på svenska där, hoppas jag. Vet inte ännu om(?) och när det publiceras, så ni får ge er till tåls ännu. Kanske en onsdag, inom en nära framtid.

Deras pågående bloggserie handlar om jobb och cancer; Terveisiä työelämästä / Hälsningar från arbetslivet. Jag har inte behandlat jobb här på min blogg tidigare (förutom att jag tangerat det i ett inlägg här), så det blev en hel del frågor men färre svar, och jag känner mig egentligen inte så väldigt mycket klokare ändå. Var platsar jobb in i meningen med livet egentligen?

Leena
17.11.2017 kl. 11:27

Manlig mat

Läste nyss Amandas blogginlägg om sin sons rosa cykel och kom att tänka på då vår son skulle få sin första cykelhjälm. Han fick själv välja vilken han ville ha i butiken. Biträdet, en äldre man, riktade redan in sig mot de svarta, mörkblå och de med dödskallar på, då sonen redan valt ut den han ska ha. En rosa och mintgrön med blommor och en fjäril på. Biträdet biter sig i tungan då vi glada går mot kassan.

Idag är han tonåring och berättade glatt, men lite förundrat hemma en kväll att hans klasskamrater hade tyckt att han äter feminint, bara för att hans armbågar inte bredde ut sig som de andras vid lunchbordet. Hemma var vi rätt roade och har tillsammans skämtat om det, kanske mest om de så kallat maskulina bordsfasonerna.

Hemma har vi också ett uttryck: manlig mat. Det innebär ungefär den rätt som uppstår då alla gårdagens rester plus typ korv och bacon hamnar i samma stekpanna.

Visst är det lite lustigt? Det som är lite ovårdat, kanske fult, slafsigt eller ouppfostrat det kallar vi gärna manligt. Vad tycker ni män om det egentligen?

Leena
16.11.2017 kl. 11:17

Konfliktlösning med presidenten

Vi har idag lyssnat till nobelpristagare, fredsmäklare och president Ahtisaari tillsammans med pappa och mer än 500 andra personer. En klok och avslappnad äldre herre är han, Ahtisaari, numera 80 år fyllda. Vi får höra om hur viktigt svenskan är för honom, inte som ett minoritetsspråk utan som i ett på riktigt tvåspråkigt Finland. Hur han fortfarande drömmer om fred i Syrien. Hur finländare är ett problemlösande folk. Han berättade också om en intervju i Sverige i samband med Nobelfestligheterna där reportern hade kommenterat att det han sagt låter väldigt feministiskt. ”Är det något fel på det?”, hade han svarat.

Från paneldebatten lär jag mig att de tre mest centrala sakerna vid konfliktslösning är förtroende, inkluderande och vilja att förändra. Funderar på hur jag kunde applicera det här hemma. I de mesta infekterade stunderna känns det som en månfärds distans till de här sakerna. Eftersom man kan skapa fred i Namibia så skall jag försöka tänka på det nästa gång vi skall lösa våra små vardagsbekymmer också här på hemmafronten.

Leena
15.11.2017 kl. 22:15

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Företag och jobb

Hästliv

Kretslopp

Lilla cancerskolan

Mat

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Om mig:

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Följ mig på instagram: @leenasahlstrom

 

Om bloggen:

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, trädgård och musik. Och lite om cancer.

 

Foto: Alla bilder är mina egna (om inget annat angetts). Du får gärna använda dem bara du tydligt anger källan/fotografens namn (Passligt.ratata.fi / Leena Sahlström)

 

Vad är egentligen passligt?

 

Min samarbetspolicy:

Det kan hända ibland att jag samarbetar med någon. Varje samarbete märker jag tydligt ut i början av inlägget. Jag samarbetar enbart med företag som säljer produkter eller tjänster jag själv gillar och som jag tror kan vara till nytta och glädje för mina läsare. Det går inte att köpa min åsikt. Jag hoppas mina samarbeten är något du också kommer att gilla.

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar