Det var för jävligt

Publicerad 29.08.2017 kl. 10:48

Då vi flyttade till Vasa var en av fördelarna att vi skulle komma närmare våra föräldrar. Efter många år utomlands och liv på långdistans, då varje besök var ett smärre projekt med packning och övernattning, så kan vi nu bara studsa in och ut hos varandra. Vilken glädje för oss alla.

Då jag för tre år sedan fick min diagnos, den, då det blev klart att hela jag var invaderad av monstret, och jag ringde, undrade mamma om de skulle komma. ”-Nej, nej, det behövdes inte”, tyckte jag. Inget blir väl bättre av det? Inte behöver ni sätta er och köra hela vägen från Österbotten till Helsingfors. Det här går nog vägen.

Jag kommer inte ihåg längre om jag pallade mer än någon timme innan jag ringde upp mamma igen. Jag tror inte jag sa mer än: ”Kan ni komma? Det här är för jävligt”, då satt de redan i bilen för att köra de fyra-fem timmarna ner. Jag gissar nu att de redan efter första samtalet hade packat sina väskor, för de insåg nog att detta samtal skulle komma. Fortare än jag själv anade det.

Och nu bor vi i samma stad! Barnen stannar till efter skolan för att bli uppassade med mellanmål (läs godsaker som inte serveras hemma). Vi firar födelsedagar, lånar grejer av varandra, hjälper med småfix (och större), äter middagar, dricker kvällsté och tar en spontan promenad i kvällssolen längs stränderna. Finns till hands, för varandra.

Leena
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:
Så fantastiskt det låter. Glädjande ochre trygg för er alla.
Lotta 30.08.17 kl. 23:41
Ja, tack, det är rätt fantastiskt. /Leena
31.08.17 09:06

Manlig mat

Läste nyss Amandas blogginlägg om sin sons rosa cykel och kom att tänka på då vår son skulle få sin första cykelhjälm. Han fick själv välja vilken han ville ha i butiken. Biträdet, en äldre man, riktade redan in sig mot de svarta, mörkblå och de med dödskallar på, då sonen redan valt ut den han ska ha. En rosa och mintgrön med blommor och en fjäril på. Biträdet biter sig i tungan då vi glada går mot kassan.

Idag är han tonåring och berättade glatt, men lite förundrat hemma en kväll att hans klasskamrater hade tyckt att han äter feminint, bara för att hans armbågar inte bredde ut sig som de andras vid lunchbordet. Hemma var vi rätt roade och har tillsammans skämtat om det, kanske mest om de så kallat maskulina bordsfasonerna.

Hemma har vi också ett uttryck: manlig mat. Det innebär ungefär den rätt som uppstår då alla gårdagens rester plus typ korv och bacon hamnar i samma stekpanna.

Visst är det lite lustigt? Det som är lite ovårdat, kanske fult, slafsigt eller ouppfostrat det kallar vi gärna manligt. Vad tycker ni män om det egentligen?

Leena
Publicerad 16.11.2017 kl. 11:17

Nästa gång tar vi laxen också

Det här skriver jag främst till min man som inte kunde följa med idag.

Det var som att åka till saluhallen fast en ännu bättre upplevelse. Men likheten kommer från det att vi nu har pinfärsk fisk i frysen som jag varken har behövt rensa, filea eller fjälla. För det har någon annan skött åt mig. Och färska bär, nämligen tranbär, som sägs vara bäst efter den första frosten.

Tranbären plockade jag tillsammans med äldsta dottern på henes initiativ. Hon ser det som en utmaning att plocka tranbär, för de syns så dåligt. Vore man färgblind hade man inget på tranbärsmyren att hämta. Vad man gör med tranbär som är så sura om man inte har uvi, undrar du. Jo tillsammans med en tjinuskisås (kolasås i Sverige) är de en av de godaste efterrätterna jag vet. Har också provat muffins med lingon och kolasås, som jag nu har en plan att ersätta med tranbär. Eller det där surdegsbrödet som innehåller tranbär kan jag nu be min man prova baka.

Fiske i solnedgången resulterade i sik förstås, men också abborre, gädda, strömming och ett rostigt ankare som lite extra utmaning.

Jag vet att du blev avundsjuk nu för att du inte kunde vara med, men nästa gång. Då kanske vi får laxen också.

 

Leena
Publicerad 07.11.2017 kl. 22:53

I dessa #metoo-dagar

Jag har varit lyckligt lottad och kommer ihåg bara ett obehagligt tillfälle då en främmande mycket äldre man än jag, kom för nära, kommenterade mitt utseende och skrattade överlägset då han såg min skrämda min. Inget tafsande bara ett övertramp på min privata zon. Det här var mycket länge sedan, men jag kommer tydligt ihåg det ännu, och vet att sådant och mycket värre saker sker överallt, hela tiden. Fortfarande.  

Hade absolut inte tänkt ge mig in i detta ämne. Men så kom det sig att vi började diskutera det hemma. Min man och jag. Om maktmissbruk, gränsdragning för vad som är okej, chefsskap och skillnader mellan män och kvinnor i främst jobbsammanhang.  Hur en bra ledare ger utrymme åt sina medarbetare oavsett kön.

Påminner honom om att barnen nyligen, i något annat sammanhang, sagt att det är mamma som ändå i slutändan bestämmer hemma. Han skrattar lite lätt, roat. För så är det ju inte. Nog är det han som verkligen bestämmer mera, säger han lättsamt.

Jag har en uppfattning om att vi gör gemensamma beslut i vår familj, om det mesta, medan han ser det som att han bestämmer mera. Är det inte ett rätt djupt rotat mönster som går igen också i vår jämställda familj?  Det manliga överhuvudet.  Eller är det så att män av samhället blir uppfostrade till att känna att de bestämmer. Att de har övertag. Oavsett hur det egentligen är?

Leena
Publicerad 23.10.2017 kl. 21:01

Skördefest

Nu har jag lärt mig nya saker, igen. Inte bara att min stresstålighet numera är under all kritik, men också att det är rätt utmanande att ordna mingelmat till en fest för 40 personer, som samma dag visade sig vara 50 personer, utan tillgång till ett riktigt kök med allt vad det innebär av kyl, kärl, disk, och utrustning invid lokalen.

Är du inför en sån här utmaning så kan jag här ge dig några oombedda men gratis råd, eller egentligen bara ett:

Ha folk som ställer upp i din närhet så funkar det ändå. Extra händer runt dig som har överseende med att du glömmer saker, stressar i onödan, inte äter i tid vilket ökar adrenalinnivåerna och inte har den koll som du tänker att du skall ha.

Vi tillsammans lyckades med att få in den vackra höststämningen och det blev en slags skördefest som liknade festföremålet. Maten räckte mer än väl, vilket annars är ett nedärvt skräckscenario från min mormor, som genomlevde krigstider.

Nästa gång gör jag annorlunda. Kanske.

Leena
Publicerad 14.10.2017 kl. 12:46

Utmaningen

 

-Jag skulle vilja ha en hund säger sonen, igen.  Nu har vi en inhägnad tillräckligt stor trädgård, kort skolväg och sonen är lite äldre och mognare. Men vem tar hand om hunden då vi inte är hemma? Vem går ut med hunden i ur och skur även då skolan börjar 8.15? Vem hinner leka med den efter skolan och ta en promenad innan läggdags? Hur går det då vi skall segla eller åka på resa? Eller vara på holmen där alla fåglarna häckar? Kan våra allergiska vänner nånsin komma på besök då längre?

Vi kommer överens om en utmaning. En vecka då sonen stiger upp en kvart tidigare för att hinna ut med hunden innan skolan. Samma gäller eftermiddag och kväll. Ut oavsett väder.

Första kvällen det kommer på tal, ångrar han sig. Så mycket vill han nog inte ha hunden att han skulle orka stiga upp nästa morgon. Mornar är för honom lika tunga som för mig.

Nästa dag kommer han igen. Han kan ju inte ge upp så här lätt. Så han kliver upp i god tid. Klär på sig och traskar ut. Istället för att rasta en imaginär hund så plockar han in utemöblerna. Hunden får ju vara ute med sällskap åtminstone. Bra start tycker jag.

På kvällen är det dags för konsert. Storasyster som redan nu är trött på hunden, som inte ens finns, stannar motvilligt hemma med den. Efter konserten tar jag stavarna, sonen det imaginära kopplet och går några varv runt kvarteret. Genom parken för hundens skull. Funderandes på hurdan bädd den skall ha, var den skall ligga, vem av familj och vänner som kan sköta den då vi inte kan, hur ofta och vad den skall äta och om det är agility eller kantarellsök vi skall satsa på.

Oavsett om hunden flyttar in hos oss eller inte så har det redan varit en rolig lek. Bara det att vi lämnat skärmarna hemma och kommit oss ut i mörkret på tumanhand.

Leena
Publicerad 11.10.2017 kl. 17:43

Innan jag dör

Den här bucketlistan som jag hittat på sevendays känns inte längre så relevant som för sisådär tre år sedan, men jag har hunnit tänka en hel del kring temat, skall jag medge.

Varsågod, här kommer min första blogglista:

Innan jag dör:

    Hit vill jag resa: Till Japan för att se körsbärsträden blomma, men efter snack med psykolog insåg jag att eftersom pengarna inte räcker till exotiska resmål, så kan man också uppleva körsbärsblom t ex i den Japan-inspirerade parken i Kasberget i Helsingfors. Samma gäller cykeltur i Skåne på våren då äppelträden blommar. Äppelodlingar finns också på närmare håll. Och elcykel.

    Det här vill jag äta: God mat varje dag. Hemodlat, självplockat, egenhändigt fiskat. Och laktosfri mjölkchoklad. Framförallt hoppas jag att jag får behålla min aptit ända tills jag dör.

    En artist jag vill se live: Svår fråga, har ju redan sett KAJ...

    Det här vill jag uppleva: Vill uppleva barnen bli vuxna och se dem klara sig på egen hand. Önskar också att jag ännu får uppleva många gemensamma äventyr med familjen, kanske bröllop, eventuellt barnbarn. Vill också få uppleva ett liv på tumanhand som vi med jämna mellanrum fantiserat om och längtat efter sedan barnen var små.

    Ett språk jag vill lära mig: Imponerad av folk som kan teckenspråk. Det skulle vara häftigt att kunna, sådär flytande. Och kunna ta till som hemligt språk.

    En sport jag vill prova på: Är nog för feg för att prova några extremsporter. Skulle vilja vandra igen. Långt.

    Här vill jag bo: Just nu vill jag gärna bo kvar i Vasa. Men om det av någon orsak blir aktuellt med annan ort så är jag anpassningsbar. Mitt hem är var min familj är.

    Den här boken vill jag läsa: Finns så mycket bra böcker. Kanske en ny bok av Ann-Louise Bertell?

    En kraftansträngning jag vill klara av: Gärna en flerdagars långvandring i fjällnatur.

    En utmaning jag ska klara: Det ovanstående kunde vara tillräckligt utmanande numera.

    Ett äventyr som jag vill vara med om: Många, många fler äventyr med familjen till sjöss och på land. Eller var det nu kan vara.

    Det här vill jag äga: Jobbar med mig själv främst så att jag skulle äga färre saker. Ville ha en egen häst och i samma veva som min cancer blev diagnosticerad så köpte vi vår första häst. Men förutom det kanske en kompletterande elektrisk grästrimmer? Eller ett par teleskopvandringsstavar?

    Ett jobb jag vill prova på: Har under mitt liv funderat både på landskapsarkitekt och barnmorska. Knappast aktuellt.

    Ett mål med min hälsa: Att hålla cancern under kontroll länge, länge.

    En person jag vill träffa: Har någon gång funderat med en matematiskt mer begåvad person än jag, hur många personer man kunde hinna träffa under sin livstid. Det var sist och slutligen en mycket liten bråkdel av jordens befolkning. Så de viktigaste personer jag vill träffa är mina vänner och kanske några nya. För blyg för att träffa kändisar. Men skulle gärna ha träffat min morfar.

    En restaurang jag vill äta på: Har drömt om att åka på matresa och äta på olika Michelinkrogar ute i världen. (Det här borde väl läggas till i resmålen?) Men den matturnén får bli sen då när bloggen är så stor att samarbetspartners skickar mig runt världen för att recensera maten.

    En känsla jag vill få känna: Det skulle kanske vara att kunna springa och hoppa igen då, utan att det känns.

    Det här vill jag skapa: Jag gillar att skapa i det lilla, så småningom, sakta mak, en liten oas i vår trädgård.

 

Leena
Publicerad 26.09.2017 kl. 20:46

Att överge sitt barn

Det här riktar jag främst till alla mammabloggare där ute som är mitt uppe i byta-blöjor- perioden. Sänder samtidigt en eloge till Sebastian Holmgård, pappamonologerna, som är mig veterligen den enda finländska (finlandssvenska åtminstone) pappan som stannat hemma med sitt barn och som också bloggat om det. Varför är det inte flera?

En liten kommentar alltså till kolumnen i HBL idag som handlade om föräldraledighet, hemvårdsstöd och jämställdhet. Jag vet att alla (hoppas jag) har en bra och genomtänkt orsak till varför de väljer som de gör i fråga om fördelningen av föräldraledigheten och oftast har jag hört att det är ekonomin som styr. Men hur skall ekonomin bli mer jämställd mellan män och kvinnor om det alltid är mammorna som stannar hemma? Förhoppningsvis blir det småningom också ändringar i systemet som ger utrymme för fler pappor att vara hemma med sina barn.

Men ibland undrar jag om det inte också ligger lite i mammornas sätt att inte vilja släppa taget? Av erfarenhet vet jag att pappor också kan lära sig att sköta hem och barn, precis som jag. Till vissa delar bättre och andra delar annorlunda, men ändå funkar det. Då vår äldsta dotter fyllt ett år fick jag ett jobb som gjorde att jag över en natt började jobba 100 %. Utanför hemmet. Min man stannade hemma och tog hand om henne. Hur bra som helst. Men då kändes det inte alls roligt, utan på alla sätt fel, då vår tjej på ruskigt kort tid blev pappas flicka och jag inte längre dög ens att natta henne. Hon ansåg antagligen att jag svikit och övergivit henne. Så kändes det åtminstone för mig.

Senare har vi delat lika på hemmavarandet med båda småsyskonen också. Periodvis jobbade vi båda deltid och delade upp dagar sinsemellan och det var inte bara en gång som vi förde diskussionen "om ditt jobb är viktigare än mitt jobb?”. Jag trivdes väldigt bra med att både jobba och ändå ha tid över att vara med ungarna. Det var en hektiskt period med tre barn under fem, så då var det chill att emellanåt få åka till jobbet och äta lunchen ostört.

Hemma delar vi fortfarande på allt. Okej då att det finns grejer som blir lite i obalans. Jag tömmer hellre diskmaskinen som han hellre fyller. Men i stort sett så.

Leena
Publicerad 20.09.2017 kl. 20:00

Kronprinsessan Victoria och Höstsonaten på operan

Eftersom alla undrar så kan jag berätta att det var precis så bra som man kunde förvänta sig. Kronprinsessan strålade och var så söt i sin rosa blus och blommiga kjol. I publiken duggade de finlandssvenska celebriteterna lika tätt som kantarellerna i skogen. Publiken skötte sig, stod upp och satte sig som den skulle och föreställningen var imponerande med finfina rollprestationer. Av rollerna måste jag lyfta fram Helena Juntunen som gjorde rollen som Helena, den sjuke dottern. Jag har hört Juntunen tidigare som solist med Cantores Minores, men nu imponerade hon dessutom med att spela den svåra rollen mycket trovärdigt. Det var en festlig och fin stämning med skumpa i mellanakten och en blänkande svart Audi med chaufför i beredskap utanför. Och min son, som utan vidare var den yngsta och säkert den enda minderåriga på plats (förutom Eero som spelade rollen som Erik, 4 år), smälte väl in i sin mörka kostym och hälsade på minst lika många som jag.

Kontrasten var stor men väldigt mysigt att i mörkret återvända till vårt hem båten. Discot dunkade dovt från bröllopsfesten på närbelägna Casinot. Kryssningsfartygets lampor lyste ute på fjärden. Dottern hade tänt ljus och förberett kvällste. Sämre kan man spendera en lördagskväll.

PS. Fälttävlan gick också bra trots, eller just därför(?), att jag inte var med. En rosett och fjärde placering! Följ ekipaget på deras sida här.

Leena
Publicerad 17.09.2017 kl. 16:05

Att segla iväg

Ända sen barnen var rätt små har jag drivit linjen att de kommer att flytta hemifrån då de blivit 18 eller senast då de gått ut gymnasiet och börjar studera. Att de kommer att vilja göra det. Jag har fått höra mycket om det där att ”mamma låter inte oss bo kvar hemma” och jag har kontrat med motiveringen att det är ni som kommer att vilja flytta.

Jag har känt det som min uppgift att förbereda dem för ett vuxenliv så att då tiden kommer skulle de vilja pröva sina vingar. Utan att vara ängsliga och osäkra. Leva sitt eget liv. Själv få bestämma över sitt och inte behöva finna sig i vad deras föräldrar råkar hitta på.

Och nu då den äldsta bor hemifrån en period (brytningstid; hon är 18 men går kvar i gymnasiet) så vill jag bara ha henne hos mig. Precis som min mamma och min mormor vill(e) ha oss alla (och vi är många kan jag lova) runt sig, helst hela tiden.

Visst är jag stolt då jag märker hur bra hon klarar sig. Och inte bara klarar sig utan mycket mer än så. Glad är jag också över alla vuxna runt henne som bryr sig och finns där för henne om hon behöver det. Hjälper till med praktiska grejer som tex en ytterst välfungerande tvättservice för en som inte har egen tvättmaskin. Litar på henne som en vuxen. Vilket hon ju är. Fast jag inte riktigt hängt med på att den dagen kom så snabbt.

Men nu är det nedräkning. Inom en månad får vi hem henne igen för vintern. Det ser jag framemot. Lite mjukstart behöver även mitt mammahjärta då ungarna håller på att flyga ut ur boet. Eller segla ut på för mig okända vatten.

Leena
Publicerad 12.09.2017 kl. 12:18

Gäst i sitt eget hem

Med hänvisning till dagens kolumn i hbl. Om dessa tonåringar som bor hemma, men lever som på hotell. Det eviga samtalsämnet kanske främst mellan oss vuxna, men också ett otaligt antal gånger med barnen (eller till barnen?). Både i affekt, men också mer mognare försök till diskussion om hur man kunde göra saker tillsammans och dela på bördan av tvätt, disk, matlagning, städning och gräsklippning. Bland annat.

Visst har man tröttnat på att få frågan ”vad betalar ni” då man ber om en tjänst. Framförallt då största delen av hushållskassan går till att betala för dem och deras hobbyer.

Och det största irritationsmomentet är kanske just att allt tas för givet. Så egentligen är ju det ett lyckokast att höra dem gnälla på den andra som inte satt in sin tallrik i diskmaskinen. Åtminstone en reaktion på att någon måste göra det. Eller svaret att ”-jag har inga rena kläder” då man undrar varför han går i något urväxt plagg från garderobens botten. Kanske det leder till en insikt att de smutsiga kläderna inte blir rena om man inte först lägger de smutsiga i tvättkorgen, tar ner dem i tvättstugan, sorterar tvätten och sätter igång maskinen och dessutom hänger upp, viker ner och tar upp det i garderoben igen?

Eller då dotter bara konstaterade att gräset borde klippas igen. Det kändes som ett stort framsteg. Lite som grundforskning. För att kunna ta itu med problemet måste man väl först kunna identifiera det?

Leena
Publicerad 16.08.2017 kl. 14:11

Vågskvalp

Vinden sjåsar i segel och öron, vattnet porlar runt stäven i kryssen och vågorna skvalpar så oregelbundet mot fören så det nästan blir taktfast. Horisont syns mot väst och land i sikte i öst då vi sträcker söderut. Inga fåglar hörs såhär långt ute. Ungdomarna styr och kommenterar de få andra seglande båtarna. Den disiga förmiddagen har förbytts mot sol.

 

Leena
Publicerad 30.07.2017 kl. 18:35

Ett livstecken

Hej familj och vänner, mostrar, fastrar och kusiner, arbetskamrater och en och annan webkontakt. Jag lever. Fast det vet ni ju. Har bara levt ett tag i radioskugga eller varit så avkopplad att jag inte varit uppkopplad. Så kan det bli när man har semester:

  • Morgondopp med morgontrötta respektive överaktiva tonåringar
  • Äta ute i trädgården i gott sällskap
  • Segla och upptäcka nya hamnar med hela familjen
  • Sol, sand, klippor och bad
  • Vandring i vacker natur
  • Måsungar som växer och igelkott på kvällspromenad
  • Bastubad med iskalla dopp
  • Fiska sin middag och skörda i eget land; nypotatis, squasch, bönor, sallat och örter.

Vad mera kan man begära?

Leena
Publicerad 28.07.2017 kl. 22:06

Replotbron

Nu har vi seglat i motström både hit och dit under Replotbron. Så check på den. Med tanke på sommarplanerna jag gjorde tidigare, så har jag checkat av nästan allt redan; Öppna portar i Kristinestad, trädgårdskväll på Strömsö och nu segling till Replotbron. Fiskmarknaden får vi ta i augusti då det är dags igen.

Att göra upp sommarplaner med hela familjen är mera utmanande. Hästtävlingar, konserter och övningar, segling, stugmys, trädgårdsfix och renovering. Allas önskemål och viljor är inte helt enkelt att få ihoppusslade. Men sommaren har ju knappt börjat och vi är effektiva.

Leena
Publicerad 25.06.2017 kl. 20:48

De små sakerna i livet

 

Upptäckte det lilla ormögat i rabatten. Den härstammar från vår stuga i Sverige där den växer som en enda stor matta. Men den lilla plantan med knappt några blad alls blommar nu även hemma i Vasa. En liten blomma men många minnen. Somrarna då barnen ännu var små. Varma långa somrar med mycket bad. Då vi låg på varsin styroxskiva* och lekte att det var isflak som vi flöt omkring på. Och vi kunde ligga i hur länge som helst i det varma algfria vattnet.

Till midsommarhelgen är hela familjen samlad igen. Då får hästen semester, jollen stå på land och instrumenten samla damm några dagar. Då skall vi ut och segla. Förhoppningsvis inte bland isflak.

* frigolit som vi lärde oss att det heter i Sverige

Leena
Publicerad 20.06.2017 kl. 10:22

Skratt och tårar, allt är som det ska

Mamma, du har inte bloggat på länge? Ja, men du gillar väl inte ens att jag bloggar, svarar jag. Jo det gör jag visst. Om det gör dig lycklig, svarar hon. Så, hej, här är jag igen. Efter rätt intensiv helg.

 

Fredag och resdag: Uvi:n som jag försökt mota vid grind med litervis med vätska dagen innan, vill inte ge sig utan snarare tvärtom. Taggtrådsassociationer. Tanken på fyra timmar i bil får mig att funderar både på blöjor och starkare smärtlindring ur mitt hemma-apotek, innan jag hinner få ett recept strax innan avfärd till mitt apotek.

Väl framme. All logistik funkar som tågen i Schweiz. Och också tävlingens första två delmoment, dressyren och banhoppningen. Ute i terrängen kommer motgångar eller snarare ett nedhopp. Hästen tar över och bestämmer att hit men inte längre. Hellre in i skogen än att hoppa ut i det okända.

Jag hinner redan befara avsittning och lösspringande häst, men lättad då jag hittar dem båda välbehållna. Besvikelsens tårar är nära för ryttaren. Ingen skam eller ånger kan jag skönja hos hästen. Hennes tankar är främst inriktade på det spirande gröna gräset hon inte sett sedan förra sommaren. Ryttaren färdig att ge upp hela karriären och satsa på enbart banhoppning. Problemet är att hon inte känner sig som en hoppryttare. På vägen hem planerar vi redan fortsatta träningar och tävlingar. I fältritt.

Och nu är det söndag kväll. Alla är hemma. Båten är i sjön, morsdagslunch uppäten, hästar omhändertagna, konserter spelade, träningar tränade. Allt är som vanligt. Precis som det är då dotter som varit borta, kommer hem. Skratt och tårar.
Leena
Publicerad 14.05.2017 kl. 22:49

Ge mig en akademisk utbildning i logistik

Är det nåt man får öva på i ett hem med tre aktiva barn, så är det logistik. Tåg som ska bokas och passas, matsäckar planeras och förberedas, väskor packas, däremellan skall middagar ätas, och helst också inhandlas och tillredas, läxor lagas och prov pluggas.

Borde man inte utveckla de förberedande föräldragrupperna att handla lite mer om logistik än amning? Amningen kräver ju bara två komponenter, barnet och mamman, för att fungera. Men allt det här andra. En massa lösa delar som på nåt sätt skall passa in i alla de andra, i vårt fall fem personers liv, kräver ju en akademisk utbildning i logistik för att kunna fås att fungera. Och jag är tveksam om det skulle lösa det.

Hos oss har vi specialiserat oss på delegering. Eller snarare att barnen från ett tidigt skede har skött sina egna kalendrar. Oftast funkar det utmärkt. Det största problemet är väl jag och min bristande kapacitet att hänga med i alla svängarna. Framförhållningen är inte den mest optimala alla gånger, så det var inte ett undantag att jag så sent som ikväll Wilmade två barns frånvaro för imorgon.

Ser fram emot söndag kväll då vi förhoppningsvis alla fem är hemma igen. Tills dess skall vår familj ha återvänt från Stockholm, Helsingfors och Ypäjä. Innan dess skall vi ha tävlat i fälttävlan, sjösatt segelbåt, övat och uppträtt med Vivaldi, och tränat jollesegling. Flugit, åkt tåg och dragit hästtransport. Förhoppningsvis blir matsäcken god.

Leena
Publicerad 11.05.2017 kl. 23:37

Topp tre denna vecka

 

1. Mycket positiva nyheter från onkolog för en närstående. Precis som jag, har han också fått fantastiska resultat på den nya behandling som han får. Välkomnar honom i klubben för bäst i klassen.

 2. Mycket lyckad konsert i torsdags. Det är väl inget fel på att leva genom sina barn?

3. Frostfria nätter. Penséerna som jag modigt planterade ut för ett par dagar sedan är fortfarande vid liv.

 

Trevlig helg!

Leena
Publicerad 21.04.2017 kl. 23:42

Påskalammet

Trots öppet vatten så får vi ännu vänta på sommarvärmen. Ute snöade det lika mycket som det regnade på julen då vi alla 21 igår åt middag tillsammans.

 

Leena
Publicerad 16.04.2017 kl. 15:24

Långfredagssysslor

 

 

 

 

Leena
Publicerad 14.04.2017 kl. 22:50

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Hästliv

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Instagram: @leenasahlstrom

 

Om bloggen

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, hus och musik. Och lite om cancer.

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

 

Vad är egentligen passligt?

 

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar