Cancerhjältar

Publicerad 24.08.2017 kl. 16:36

Villa-avslutning, som det heter här i Österbotten, sommarstugsäsongens avslutning, är redan inkommande lördag vilket för mig alltid betytt att sommaren är slut. Och det vill jag ju verkligen inte! Temperaturmässigt kom sommaren ju inte riktigt alls i år och nu så skall den redan paketeras bort.

Men ny årstid och nya tag. Så jag promenerade in på cancerföreningen idag för att köpa mitt jumpa-kort. För i september börjar måndagsträningen igen.

cancerföreningen visade de sig vara öppet hus idag. Jag emottogs helt överväldigande entusiastiskt. Kanske mest för att jag råkade vara en av de första besökarna precis då de öppnade. De hade bullat upp med en massa snacks, frukt, smoothie och annat gott och jag ångrade djupt att jag precis ätit lunch. På plats var också cancerpaddlarna, hjältarna som paddlat längs hela finska kusten trots sin cancer och kanske just därför. Ännu är det en bit kvar för insamlingen till en ny PET-röntgen hit till Vasa. Idag måste man åka ända till Åbo för att få en PET-röntgen-undersökning genomförd, så hoppas att insamlingen skulle generera lite mer pengar. Klicka här om du vill delta.

Men vet ni vad glad jag blev av besöket. Glad för stämningen och mottagningen. Glad för att de kom ihåg mitt namn. Men främst för att jag kände att jag inte var där och behövde hjälp den här gången. Jag kände mig frisk och glad för min skull, men också glad för att ett sådant bra ställe finns. Där alla i behov, både cancersjuka och deras anhöriga, kan få hjälp och stöd då man behöver det. Snabbt och gratis. Helt sjukt bra!

Leena
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:

Jag minns hans kala hjässa

 

Mitt första möte med cancer var då jag gick i högstadiet i mitten av åttiotalet. Jag var ungefär lika gammal som min son är nu. Vi hade samlats för en extra morgonsamling, för en tyst minut. En klasskamrat på parallellklassen hade lämnat oss. Jag kände honom inte, men jag minns hans kala hjässa som jag sett de få gånger han orkade komma till skolan. Han dog av en hjärntumör. Så kommer jag ihåg det. Allt sedan dess har jag en avsky för just hjärntumörer. Men vid närmare eftertanke tror jag kanske han led av leukemi. Men det var inget man talade desto mer om då.

Sedan dess har jag mött många personer som drabbats av cancer i någon form. Genom olika kamratstödsgrupper, ute på nätet och i verkliga livet. Ibland saknar de ett bröst, en njure, ibland sitt hår, men mest är de som vem som helst av oss. Men med upplevelser som inte alltid syns utåt.

Ifjol mötte jag en ung kvinna som drabbats. Hon var inte som vi andra. Hon var akut sjuk, mitt uppe i sina behandlingar, mager, frös och var ledsen. Hennes öde berörde mig djupt. Igår nåddes jag av det glada beskedet att hon fysiskt återhämtat sig, till och med såpass att hon kunnat återvända till sitt jobb.  

Jag påminns igen hur glad jag är att jag insjuknat först nu och inte på det glada åttiotalet. Idag betyder inte cancer längre  enbart döden. Idag finns det mycket mera kunskap, hjälp att få och mediciner att tillgå.

Jag är fortfarande rädd för hjärntumörer. Men efter att ha läst Emma Skoglunds ärliga blogg om sitt liv med hjärncancer så har till och med min uppfattning om hjärntumörer lättat lite. Fast inte helt.

 

Leena
Publicerad 17.01.2018 kl. 09:16

Cancer och arbetslöshet

Idag får ni klicka in er här på cancerföreningens sida för att hitta ett inlägg skrivet av mig; "Nytt år och nya förutsättningar".

Ha en bra arbetsvecka!

 

 

 

Leena
Publicerad 15.01.2018 kl. 09:19

Ett citronträd för framtiden

Efter perioder utomlands har jag haft en dröm om att ha ett eget citronträd. Föreställ dig doften då det blommar och lyxen att kunna gå ut och plocka en egen citron till fiskmiddagen, risotton eller bara för en citronskiva till en kopp te.

För tre år sedan hade min första cancermedicin jag provat inte gett önskat resultat. Medicinen byttes till en som onkologen inte själv heller riktigt trodde på, eftersom den var snarlik i verkningsmekanismen, men som han ändå ville prova pga att jag var såpass ung ännu (allt är relativt). Bara efter någon vecka kunde jag känna en tydlig förändring i mitt mående. Till det bättre. Medicinen funkade och metastasernas tillväxt avstannade.

Så vad gör jag då, med plötslig försiktig framtidstro igen? Planterar cintronfrön förstås!

Den 15.februari 2015 tog jag frön från en Krav-märkt (Luomu) citron och planterade flera i samma kruka. Täckte med jord och höll sådden fuktig.

Läste på och lärde mig att det först var bra att skala bort det allra yttersta lagret av skalet på fröna för att de skulle gro snabbare. Lite pillgöra, men funkade.

Redan den 9 mars 2015 hade fröna grott och var nu så här stora. Eller små. Nu hade jag flera pyttesmå cintronträdsbörjan i krukan.

25 april 2015 var plantorna omskolade och jag sparade ett par som var störst och starkast.

Nu har tre år gått och mina två citronplantor är så här stora redan. Men framförallt har de också överlevt. På vintern härdar de ut inomhus och gnäller lite över mörkret genom att tappa ett blad då och då. Bara vintern är över får de igen bo ute. Det gillar de. Kanske, kanske, kan jag i år hoppas på en första blomma?

När jag och citronerna blir gamla önskar jag mig och dem ett så här fint växthus. Det är det vackraste jag har sett. Ritat och platsbyggt av en vän till oss.

Se hur fint mina citroner skulle passa in här.

Tills dess pysslar jag om mina plantor så gott det går och hoppas att de överlever, ännu en vinter.

Leena
Publicerad 14.01.2018 kl. 15:48

Allt var inte bättre förr

 

Jag kommer på mig igen att jag talar om psykologer, kuratorer och terapeuter. Jag uppmanar, rekommenderar och peppar andra att ta chansen att utnyttja experter för ett samtal, eller två. Eller varför inte ännu fler. Inte för att det skulle vara ett allsmäktigt svar på mänsklighetens problem och bekymmer, men jag tror på samtalet. Och ett samtal med en yrkesmänniska kan vara ännu mer värt.

Det har inte alltid varit så. Då jag gick i grundskolan minns jag att jag inte riktigt kunde förstå informationen om skolkurator eller skolpsykolog, för vem skulle behöva det? Och om någon mot förmodan skulle det, hur skulle hen våga? Det som var en sådan stor skam. Att inte klara sig själv. Visa sig svag. Och vad skulle ”alla andra” tro och säga? Så gick mina naiva tankebanor.

Då jag insjuknade och fick reda på att min värsta farhåga hade besannats; jag var inte bara helt prickig av cancertumörer, utan hela min kropp var invaderad av monstret, såpass att de normala organen inte längre syntes på röntgenbilderna. Då stod vi där, min man och jag, i desperat behov av någon som tog hand om oss. Någon vi kunde tala med. Någon som lyssnade, tröstade, hade tid med oss. Då våra liv hade stannat rakt in i väggen (eller snarare i ett helt byggnadskomplex), men runtomkring fortsatte allt rulla som om inget hänt.

Vi fick proffshjälp. Så småningom. Först via stadens socialhjälp, senare via arbetshälsovården, cancerkliniken och cancerföreningen. Vi ville att våra barn skulle få det också, så vi mer eller mindre tvingade dem till sina skolpsykologer och kuratorer. Två av tre var så obekväma i situationen att de lovade att aldrig mera. En går regelbundet fortfarande. Och det är ingen skam. Idag är skolkuratorerna och psykologerna fullbokade. Ungdomarna behöver inte smyga om att de utnyttjar hjälpen längre.

PS. Om du inte går i skola längre kan det bli dyrt med privat psykolog. Är det så att du drabbats av cancer eller har en anhörig som har det, så kan du kontakta din lokala cancerförening för samtal. De har tid och de är gratis.

Leena
Publicerad 10.01.2018 kl. 09:54

Påminnas om döden

 

Läste en tänkvärd kolumn av Maaret Kallio i Helsingin Sanomat igår (HS den 3.1).  Hur skulle du leva nu om din dödsdag var given? Hon skriver att det skulle vara enkelt att svara på det om man visste att livet varade en vecka. Då skulle åtminstone hon, liksom jag, sluta städa och diska och ägna mig enbart åt det jag gillar med dem jag gillar. Använda de sista pengarna kanske till någon galen snabbresa till Japan som annars skulle bli ogjord?

Men en svårare fråga är det om man vet att man har fem år kvar? Då kanske valet inte längre är så enkelt? Då blir tiden lite för lång för att helt avsluta sina vardagliga göromål och enbart pussas på sina kära. Hade faktiskt tankar då jag var som mest akut sjuk, att det inte var någon idé att borsta tänderna längre. Men vet man om att man behöver dem i fem år till, så är det nog värt att sköta om dem.

Maaret nämner neurokirurgen Paul Kalanithi som skrivit boken ”When breath becomes air”, om sin sista tid med lungcancer. Den har jag kanske inte kraft till att läsa nu, men reflekterar ändå att det är tänkvärt att han trots sin sjukdom väljer att fortsätta jobba, skriver en bok, pussas på sin familj och funderar på vad det är som gör livet värt att leva. Vad är det som gör livet betydelsefullt för mig?

Då jag fick min diagnos var det högsta jag önskade mig att allt var som vanligt. Att inget hade hänt. Att jag helst hade fortsatt med det liv jag hade då, med allt vad det innebar av livspusslets vedermödor. Nu tre år senare märker jag igen hur skönt det är då jag kan ta livet lite för givet igen. Inte som en japan tills jag fyller 105, men ändå.

Det är tungt att överväga varje beslut. Fundera att det ena utesluter det andra, att tiden inte räcker till allt. Att ifrågasätta sina göranden hela tiden.

Det är ju de små stunderna som gör livet. De mer mäktiga ögonblicken som kommer emot mig i skidspåren på fjällvidderna, ute i skärgården eller bland dofterna i trädgården, som blandas med de korta pratstunderna med barnen vid mellanmålet, ett givande samtal med en vän eller mötet med främlingen mellan butikshyllorna. De små ögonblicken vävs till något betydelsefullt.

Men visst har hon en poäng Maaret. Den som påminner sig om att hon skall dö en dag, vågar kanske också leva livet lite modigare.

Leena
Publicerad 07.01.2018 kl. 11:09

Nyårsbrev

 

Det finns tider då t o m jag skickat julkort. Några stycken. Det är länge sedan nu. Sedan följde ett par år av julbrev. Oftast i sista stund och på mailen för enkelhets och tidsbristens skull. Men nu har även det fallit i glömska. I år har du ändå haft en möjlighet att läsa om vårt eller snarare mitt år här på bloggen. En hel del har det blivit då man bläddrar tillbaka i arkivet. Höjdpunkter finns arkiverade i hästliv, musik, skärgårdsliv, trädgård och familj.

Såhär i efterskott kommer jag kanske mest att komma ihåg veckan jag spenderade med numera vuxna dottern ombord på båten. Vår äventyrliga resa med häst och mellandotter genom hela Finland till fälttävlanstävlingar och många stolta ögonblick som åhörare på sonens fina konserter. Och vår sommarseglats till Höga kusten. Inte främst för den fantastiskt vackra naturen och sommarens soligaste dagar, utan mest för den fina samvaron på promenaderna i skogen och längs stränderna. Hela familjen tillsammans. Långt från vardagens brådska och måsten.

År 2017 har också varit det år då jag kunnat leva (nästan) som förr, fast kanske ännu bättre? Då cancern inte varit så närvarande, fast den finns där.  Då jag fått känna att jag har kontroll över den och inte tvärtom. Fått ytterligare distans till monstret som visserligen finns, men krympt ännu mer i storlek i mitt medvetande. Där kan det få hållas.

Leena
Publicerad 27.12.2017 kl. 09:56

Uruppförande

NU är det väl ändå nedräkning. Bara två dagar till vintersolståndet och fem dagar till julafton. Tiden småspringer iväg så ibland blir det två julkalenderluckor samma dag.

Här är dagens två luckor, precis som tidigare, positiva saker som jag gärna lyfter fram lite extra:

  1. Cancerkliniken i Vasa har fått bra betyg (läs i Vbl här). Det är vi glada och stolta över. Och nu kan det bli så att det kommer att finnas en PET-CT röntgen där redan från år 2018 (mer om det i Vbl).
  2. Den palliativa vården i Finland skall utvecklas och ffa bli jämbördig i hela landet läser jag i tidningen idag (läs mer i Hbl och Vbl). Mycket viktigt och fantastiskt att det tas upp. (Vård i livets slutskede har jag diskuterat tidigare här.) Nu måste bara politikerna vara med på noterna också. (Tyvärr har jag tappat förtroende för våra folkvaldas omdömen, efter att någon klantat sig offentligt. Igen.)

Och så ett musikaliskt inslag från elevernas trevliga julkonsert ikväll. Julstämning. Vår son spelade sina egenkomponerade variationer på Franz Grubers Stilla Natt. Den kan du lyssna till här. Uruppförande!

 

Leena
Publicerad 19.12.2017 kl. 22:32

Jag kämpar inte

 

Ibland får man läsa i medier om kändisar som slåss mot cancer, vunnit eller förlorat kampen. Men hallå! Så kan det ju inte vara. Skulle det vara så att vi på något sätt mentalt kunde övervinna sjukdomen skulle det knappt finnas någon som dog i cancer.

För jag tror att de flesta vill. Överleva.

Efter en cancerdiagnos tror jag att många tänker som jag att det inte är sant. Det måste vara ett misstag. Detta kan inte gälla mig. Allt känns helt overkligt. Först önskar man att det inte var en själv som drabbats. Att det bara är en ond dröm. Sedan följer flera önskemål, mer eller mindre rationella. Man blir ledsen och sörjer, som om någon redan dött och oftast genomgår också alla som insjuknat en fas av ilska där man kan hinna tänka många onda tankar som knappt är rumsrena att publicera. Så småningom lär man sig acceptera sin situation. Lär sig leva med diagnosen. Att det var såhär det blev för mig.

Men det är inte ovanligt att cancersjuka blir deprimerade. Tappar livslusten. Men det betyder inte att de inte ”kämpar”.  Att slåss mot cancern gör jag genom att äta min medicin regelbundet, följa läget genom att gå på kontroller och onkologen kan vid behov justera medicineringen för att få den mesta möjliga effekt med minsta mängd biverkningar. Men där tar slagsmålet eller kriget egentligen slut. Nu kan man bara hoppas på det bästa.

Men trots att man inte kämpar tror jag att man kan vinna mycket med en positiv attityd. Att påminna sig om att ta vara på det man har, istället för att längta efter det man förlorat. Glädjas åt dagen, istället för att sörja den man kanske går miste om.

Och det är inte lätt alla gånger. Vare sig man är sjuk eller frisk, gammal eller ung. Och visst måste man tillåta sig också att vara ledsen, arg och besviken. Men då man varit i de känslorna ett tag kanske det finns rum igen för framtidstro, hopp och kärlek.

En sak jag sörjer är att jag inte kan rida längre, utan smärta. Men igår tog Sasha och jag en provtur runt manegen. För övrigt gläds jag numera lika mycket åt att följa Annis och Sashas framfart och framsteg.

Leena
Publicerad 18.12.2017 kl. 09:16

Lilla cancerskolan -vad händer sen?

 

Såg en diskussion på Tv för något år sedan. Om två personer med långt metastaserad cancer som i princip fått dödsdomen, men som sedan fått ny behandling som lett till att de igen kunde leva som förr. Fått livet åter. Kunde jobba. Kunde planera framåt. Leva ett normalt liv. Så gott som.

Jag hade själv fått min diagnos då, var mitt uppe i behandling och mådde väl sådär. Mitt liv hade stannat upp fast livet fortsatte runt omkring som om inget hänt. Vilket verkade märkligt, eftersom allt hade kastats omkull, vänts upp och ner, tagit abrupt slut. För mig.

I det mest akuta skedet fanns det inget jag önskade mer än att allt varit som förr. Att allt bara skulle vara vanligt. Att inget hade hänt.

Det jag minns av programmet var att de två personerna var rörigt eniga om att det inte var så lätt att ställa om. Att återgå till livet igen.

Att komma igen efter sjukdomen. Då allt är sig likt, fast ändå inte.

Man är så lycklig över sin andra chans. Att man fått livet åter. Då man redan hunnit bearbeta tankar om att det inte blev som man tänkt sig.
Samtidigt kan det vara så svårt. Att bara fortsätta. Som om inget hänt. Då allt blivit så annorlunda, för mig, och runtomkring fortsätter livet som alltid förr.

 

Tidigare publicerat i serien lilla cancerskolan hittar du här.

Leena
Publicerad 12.12.2017 kl. 09:08

Vad kostar ett liv?

I intensiteten av #övistoo och #meetoo blev en annan nyhet lite borttappad, nämligen den om priset på cancermediciner.

Cancermedicinerna är precis som många andra mediciner dyra. Riktigt dyra. Jag vet inte hur många hästar jag kunnat köpa eller renoveringar jag kunnat få utförda med de summor som jag ätit upp i form av små anonyma piller. Piller som gett mig mitt liv tillbaka.

Nu läste jag i VBL om att en ny cancermedicin för bröstcancerpatienter, som redan är godkänd i Sverige och fler än 50 andra länder, inte godkänts i Finland pga priset. Vi har ju den stora förmånen i våra fantastiska länder både i Sverige och Finland att vi behövande får våra mediciner ersatta. En vanlig medborgare skulle inte själv ha möjlighet att betala dem. Men nu har läkemedelsföretagets ansökan alltså förkastats här i Finland och många behövande har inte tillgång till ett lovande läkemedel som både skulle kunna förbättra livskvalitet och förlänga liv.

Hade själv en period i min behandling, då effekten började svika på medicinen jag åt då, och en ny lovande medicin ännu inte godkänts här i Finland. Det var en period av mycket oro och funderande. När godkänns medicinen? Hinner jag vänta? Hur gör man om det finns potentiella mediciner godkända i andra länder men man själv inte har tillgång till dem?

Visst förstår jag att man behöver vara kritisk, ifrågasättande och köpslå. Men hur mycket får ett år eller några månader kosta? Kan man verkligen prissätta ett liv?

Leena
Publicerad 07.12.2017 kl. 22:42

Varje dag ett val

Igen får jag höra om två i min bekantskapskrets som diagnostiserats med cancer.  Det kan inte vara sant, tänker jag. Varför?

Då vi talar om dessa där hemma, påminns jag om hur det var. Då jag själv var mitt i chockfasen, operation, behandlingar och bearbetning. Just då mitt i allt det hemska, overkliga, blev det som mitt jobb nästan. Strålbehandlingstiderna, psykologbesöken, röntgenundersökningar, medicintider och läkarbesök. Det som ramade in dagarna. Däremellan orkade jag inte mycket annat. Somnade titt som tätt i soffan oavsett om jag var ensam eller hade huset fullt runt mig.

Tänk att det nu kan vara så helt annorlunda. Nu lever jag som vem som helst, tror jag. Sjukdomen gör sig påmind nästan bara då det är dags för kontroll. Och då också som något lite avlägset, avklarat, som inte riktigt berör mig. Som jag lärt mig leva med, som en del av min vardag.

 Men samtidigt finns det ju där nästan hela tiden, på det sätt som det förändrat min syn på livet. Hur jag blivit mera medveten om den tid vi har.

Tidigare var det så mycket som måste göras, saker som skulle vara på ett visst sätt. Andras förväntningar, mina egna krav. Nu ifrågasätter jag mycket oftare mina göranden. I stort som smått.  Många gånger får disken, städning och tvätten vänta för att jag prioriterar annat. Bestämde mig då jag var som sjukast att om jag nu har så mycket kortare tid kvar än förväntat så tänker jag verkligen inte öda den på toalettstädning. Nu då jag ändå står där och skrubbar, diskuterar jag med mig själv om hur det blev såhär.

Egentligen är det så mycket lättare att bara jobba på slentrianmässigt. Att ta aktiva beslut om varje enskild händelse är tidsödande, men också en ögonöppnare. Vi väljer ju själva, varje stund, hur vi vill ha det.

Jag vill ju att toaletten skall vara ren. (För övrigt är jag inte lika bekymrad om städning). Jag njuter av att ta ett aktivt beslut mitt på en solig dag att avsluta mitt jobbande för att ta vara på dagens solstrålar istället. Jag kan också motivera mitt val att ligga på soffan tillsammans med min son och slötitta på tv. Eller sitta vid datorn och höra de andras röster i rummet intill.

Däremot kan jag bli arg på mig själv då jag upplever att min dag gått till spillo. Att min arbetsdisciplin inte hållit måttet, att jag slösurfat bort för mycket tid av mitt liv. Det är jobbigt. Att stå till svars inför sig själv över sina val.

Leena
Publicerad 27.11.2017 kl. 09:03

Jobb, cancer och meningen med livet

Det bästa idag, förutom att det är veckans favoritdag är att

1. Det är min födelsedag. Barnsligt, men på något vis är det fortfarande, ännu i min ålder, något speciellt med födelsedagspirr.

2. På väg i tåg mot Helsingfors, och jag har det bästa sällskapet.

3. Mitt gästblogginlägg på cancerföreningens sida ligger ute nu. Jobb, cancer och meningen med livet. Läs det här.

Leena
Publicerad 24.11.2017 kl. 09:22

På jobb med cancer

Då var det ivägskickat. Mitt inlägg till cancerföreningens blogg, som jag nämnt tidigare. Deras blogg är mestadels på finska, men nu blir det ett till inlägg på svenska där, hoppas jag. Vet inte ännu om(?) och när det publiceras, så ni får ge er till tåls ännu. Kanske en onsdag, inom en nära framtid.

Deras pågående bloggserie handlar om jobb och cancer; Terveisiä työelämästä / Hälsningar från arbetslivet. Jag har inte behandlat jobb här på min blogg tidigare (förutom att jag tangerat det i ett inlägg här), så det blev en hel del frågor men färre svar, och jag känner mig egentligen inte så väldigt mycket klokare ändå. Var platsar jobb in i meningen med livet egentligen?

Leena
Publicerad 17.11.2017 kl. 11:27

Gårdagens inlägg väckte debatt

 

Många reaktioner blev det på gårdagens inlägg (bl a på passligts sida på fb). Så naiv är jag att jag blev rätt överraskad. Hade inte trott att det skulle generera så många kommentarer som det gjorde och att så många av dem skulle vara för eutanasi.

Jag blev också lite beklämd. Inte för att många var av annan uppfattning, utan för att ni upplevt sådana händelser att ni utan vidare och med en självklarhet talar för eutanasi. Så lyckligt lottad är jag att jag inte har någon sådan egen erfarenhet.

Däremot att det är en komplicerad fråga är ingen överraskning, vilket ledde till fina och värdefulla diskussioner med både barnen och mannen här hemma. Tack för era kommentarer!

Leena
Publicerad 14.11.2017 kl. 08:38

Eutanasi är inget för mig

 

Så skriver läkaren Kyösti Korhonen i ett debattinlägg i söndagens HS. Jag håller så med om allt han skriver och skulle känna för att bara översätta hans insändare hit.

Jag har hunnit läsa många olika artiklar om eutanasi i tidningarna på sistone, nu då ämnet är aktuellt här i Finland på grund av ett medborgarinitiativ. De som talar för eutanasi nämner olidlig fysiskt lidande som ett argument för initiativet. Även olidligt psykiskt lidande som ensamhet, hopplöshet, beroende av andra och att förlora sitt mänskliga värde har diskuterats i sammanhanget. Men vem kan definiera dessa? Blir inte gränsen suddig mellan det som definieras som olidligt eller det som är en del av livet? Vem skall kunna dra en sådan linje både generellt sett och i varje enskilt fall?

Precis som jag lider Korhonen också av kronisk cancer, men båda älskar vi livet. Oavsett hur det kommer att te sig litar jag på att det kommer att finnas både medicinsk och medmänsklig hjälp om och då jag behöver det. Livet är för värdefullt för att jag skulle vilja korta det en endaste sekund.

Leena
Publicerad 13.11.2017 kl. 08:40

Jag är inte ensam

Blogglivet, precis som det vanliga livet går upp och ner. Ena dagen känns det som att vandra i sumpmark och nästa dag känns det som om jag springer fram med mina stavar. Nu springer jag.

I begynnelsen tänkte jag mig inte alls att jag skulle gå ut med sjukdomen på sociala medier. Fast bland vänner och bekanta och på jobbet var det klart att jag var öppen om cancern ända från början. Men sedan barkade det. Först bara med ett par desperata ord på fb, efterföljt av en lång rad utlägg här på bloggen. Tänkte och skrev, att finns det en endaste person jag kan hjälpa genom att skriva så är det värt det.  Hade själv dålig framgång då jag letat bloggar om cancer och saknade verkligen positiva berättelser om och av andra i samma situation.

Här och nu kunde jag egentligen sluta blogga. För jag har nått mitt mål. Det roligaste med bloggandet. Då någon tar kontakt, kommenterar och frågar. Först var det några vänner som tyckte de fick hjälp med att förstå och bemöta andra cancersjuka i deras närhet. Sedan dess har helt okända tagit kontakt. Bloggen min lär hjälpa under sömnlösa nätter (det här tycker min familj är otroligt roligt att min blogg fungerar som sömnmedicin). Jag har fått kontakt med nya underbara personer som så att säga sitter i samma båt. Som känner igen sig. Som frågar om erfarenheter. Som känns som mina vänner. Jag är inte ensam.

Och idag blev jag tillfrågad att skriva ett blogginlägg hos cancerföreningen. Hur coolt är inte det?

Leena
Publicerad 08.11.2017 kl. 20:51

Något som ruskar om mig

Oj, vad lätt det är att hamna i negativ tankespiral. Att vakna då det fortfarande är mörkt vilket inte betyder att det är tidigt utan bara det att det är mörkt. Att inse att det är måndag. Att villa ligga kvar under täcket där det ännu är varmt. För nu är det kallt nästan jämt. Jag avskyr att frysa och nu känns det som oavsett hur mycket jag klär på mig så är det lite kallt om inte i hela kroppen så åtminstone i fingrar eller tår. Benet värker trots att täcket är varmt. Ingen riktig jobbinspiration och allt känns bara rent utsagt tråkigt. Att bara fortsätta samma klagan är busenkelt.

Men så händer något som ruskar om mig.

Jag får veta att en ”cancerkollega” fått dåliga besked. Jag känner väl igen de mediciner som inte längre har någon effekt på hans sjukdom eller som hans kropp inte tål. Hans behandling har avbrutits och nu är det bara symptomatisk behandling som gäller. Läkaren har gett honom ett par månader (klantig läkare som ger tidsprognoser, morrar jag för mig själv). Vad säger man då? Supersvårt att hitta de rätta orden, men bättre med något än inget alls. För att tystnad är det värsta.

Blir tvungen att vända på steken och få syn på det jag har och inte det jag saknar. Att njuta av cyklingen i solen till jumpan. Att ha ett jobb. Att se framemot sik till middag som familjen fiskat. Att gosa ner sig under en yllepläd i soffan med en kopp varmt te. Att ännu ha mediciner som inte bara funkar utan även gjort underverk. Att det finns något att glädjas för varje dag.

Leena
Publicerad 06.11.2017 kl. 17:57

Återta kontrollen över min kropp

För dem som inte vet så dras jag med metastaser i höften som har påverkat mitt gående så att jag numera haltar fram. Föga smickrande, och tidvis mycket enerverande, främst för mig själv. Har gjort det mer eller mindre i tre och ett halvt år nu. Som ni förstår så är kroppen nöjd då den hittar ett sätt att röra sig som inte smärtar, men sedan blir den missnöjd för att andra ställen börjar strama och ta ont istället.

Men jag har flyt nu. Det känns som om jag börjar ta kontroll över min kropp igen. Nu talar vi alltså om små steg som knappt någon annan än jag kan se och känna. Förutom min fysioterapeut då.

Jag har nämligen haft glädjen, bokstavligt talat, att få träffa den bästa fysioterapeuten i Vasa. Det finns säkert många bra men för mig är hon bara bäst. Hon är lyhörd men entusiastisk, peppande och har knåpat ihop ett litet träningsprogram till mig så det känns som om jag plötsligt har en egen PT. Lite Californien-stuk mitt i mörka hösten.

Träningsprogram är inte längre enbart streckgubbar ritade på papper utan små filmsnuttar där vältrimmade kvinnor (ja, hittills har det bara varit kvinnor) gör övningar oavbrutet. De blir aldrig trötta.

För mig nu handlar det främst om stretching av muskler och ligament som glömt bort ordet elasticitet. Men det ger resultat. Jag har blivit lite mindre stel, kan igen vända mig om och se bakåt då jag cyklar och kör bil, vilket är positivt inte bara för medtrafikanterna. Har blivit pyttelite starkare också. En glädje och stor inspiration med att börja från ett så lågt utgångsläge är att träning såhär i början ger så snabba resultat. Nyss hemkommen från fysiatrin är jag nu megapeppad på att fortsätta träna och återta kontrollen över min kropp igen.

Tidigare publicerat i samma ämne: kroppsfixering och sund kroppsfixering.

Leena
Publicerad 31.10.2017 kl. 17:59

Den ofantliga bloggvärlden

Minns för tre år sedan då den akuta krisen av mitt insjuknande hade lagt sig och jag var redo att läsa och lära mig mera om min sjukdom, men också hitta andra i samma situation som bloggade om det. Får väl lov att säga att det inte var så uppmuntrande läsning. Inte bara för att jag inte hittade någon annan med just njurcancer, men det som slog mig var att de som öppet och ärligt skrivit om sin sjukdom hade slutat, för att de avlidit. 

Senare tar jag nya tag och letar efter bloggar som skrivits av lite äldre personer. Inte så gamla som Dagny, 105 år, men medelålders med en livssituation som mera liknar min egen. Bloggvärlden kryllar av ungdomar och föräldralediga mammor som presenterar dagens outfit, sina måltider, delar med sig av sina förlossningsberättelser och sitt småbarnsliv. Inget fel på det om man är rätt målgrupp så att säga. Och visst finns det de som skriver lysande om sitt småbarnsliv t ex. Sebastian Holmgård på Pappamonologerna, tyvärr inte så ofta numera, men med stor värme och mycket humor. Också Amanda Audas-Kass, en yngre mamma, skriver väldigt trevligt och med mycket värme om livet med sina småbarn. Såpass bra att hon nyligen utgivit en bok om det.

Men vill man läsa mera om livet efter en cancerdiagnos kan man klicka in hos Ann som öppet berättar om sina tankar kring sitt liv med livmodercancer, eller en mogen skribent som nyligen drabbats av bröstcancer men tidigare har skrivit väldigt insiktsfullt om sorgen efter att ha förlora sin man.

Då och då uppdaterar också Nöjd i Nykaabi på dialekt, med hjärta och glädje bland annat om sin åldrande mor och om flytten tillbaka till Österbotten.

En svensk storbloggare har jag periodvis följt redan innan min och hennes dotters cancerdiagnoser. Lotta i Sverige har en feelgoodblogg med mycket vackra fotografier främst från hennes trädgård på landet men hon delar också lite tankar om hur det är att vara mamma till en cancersjuk dotter.

Har du vaskat fram några bra bloggar i den oändliga bloggvärlden som du kunde tipsa mig om?

Leena
Publicerad 30.10.2017 kl. 10:37

Sund kroppsfixering

Efter mitt inlägg här om kroppsfixering har jag fått lite vänskapliga smågliringar om min ”fetma”, kroppsfixering och att jag kanske borde hoppa över den andra kakbiten. Med den tydliga glimten i ögat.

Men så har jag också fått en kommentar med mycket insikt. Av en som talar av erfarenhet. Att det där med att sakna sin tidigare kondition och sikta mot mera muskelstyrka ju är ett tydligt och positivt tecken på att känna sig frisk. Att vara beredd att satsa igen och tro på att man kan. Att återigen ställa nya mål också fysiskt. Steg för steg höja ribban igen.

Just så är det ju.

Under den mest akuta behandlingstiden uppmuntrade proffsen att röra på sig i mån av ork. Att lyssna på kroppen och också låta den vila och återhämta sig så mycket den begärde. Då var det inte rätt läge för att höja kondition eller styrka. De råden var lätta att följa.

Minns också väl näringsterapeutens blick som hon spände i mig några dagar efter den stora operationen. Hennes ord om att nu var det allvar. Nu fick jag inte tappa mera vikt. Lättare sagt än gjort då det kändes som om aptiten hade följt med den bortopererade njuren.

Men nu som sagt känns det som om jag inte längre bara är glad att ha återfått min vikt (och lite till) utan vill mer. Vill bli starkare, smidigare och uthålligare igen, måhända med pyttesteg, men iallafall.
Leena
Publicerad 29.10.2017 kl. 12:47

Kroppsfixering

Vi äger ingen våg. Jo en köksvåg, men ingen man väger människokroppar på. Därför brukar jag stiga upp på en våg varhelst jag ser en. Väldigt sällan med andra ord. I väntrummet på sjukhuset innan senaste kontrollen fanns det en våg. En som printade ut ett kvitto på hur mycket man väger. Det var flera kilo mera än min vikt som jag hållit under alla mina friska år. Så länge som jag kan minnas. Ingen överraskning egentligen för visst har kläderna som följt mig från nittiotalet börjat strama runt midjan. Men ändå, nu är det svart på vitt. Ett kvitto i handen på att fettet samlats.

Min man säger det som en lojal husband skall i en situation som denna. Han vill inte påminnas om en för tunn figur, för det betyder sjukdom. Allvarlig sjukdom. Visst fanns det tider då vi skojade med min väninna om att dela på fettet. Hon ville minska lite, jag behövde öka. Båda, tror jag, har nått sina mål nu. Med råge.

Dottern överhör ett samtal angående detta och konstaterar att det där med kroppsfixering verkligen inte bara är förunnat ungdomar. Skäms lite. Framförallt för att det verkligen inte är så att jag är för tjock. Det är inte fettet egentligen som jag stör mig på, utan avsaknaden av muskler. Jag gillar inte att det sitter en degklump där fram, med gropar på sidorna där det tidigare funnits starka muskler, och på toppen av detta ett riktigt långt ärr, i formen av ett L, som gör hela paketet lite förvridet.

Jag saknar min tidigare unga friska kropp som jag kunde lita på. Den som orkade springa, hoppa, rida, bestiga berg och skida. Den som höll balansen fast underlaget var utmanande. Den starka, smidiga, uthålliga och hållbara.

Jag har i ungdomen bestämt  att jag sannerligen skall vara en av de där friska och starka tanterna som håller sig i trim. Som trots ålder orkar och är starka och smidiga. Dags att ta tag i saken och göra något. Ännu är jag ung.

Leena
Publicerad 25.10.2017 kl. 17:38

Hela Svenskfinlands canceransikte?

 

Har blivit mycket cancersnack på sistone. Men så är det ju rosa bandet månad också. Ibland tänker jag att det blir lite för mycket. Cancern är ju sist och slutligen en sån liten del av mitt liv nu längre. Eller åtminstone vill jag det.

Någon gång har det slagit mig att det här är rätt absurt, att ge cancern ett ansikte. Förr var jag ”hon med det lockiga håret”. Eller bara ”hon med håret”.  Medicinerna (och åldern?) har ändrat på det, så mitt hår är numera rätt rakt. Så nu kanske det blir ”hon som har cancer” istället? Tänker på alla dessa som drabbas och som väljer att hålla det hemligt bara för att inte bli stämplade som sjuka. Den där skillnaden mellan att ha cancer och att vara cancer.

Men å andra sidan försöker jag verkligen visa att ett liv med cancer inte behöver vara så annorlunda. Lite klokare har jag blivit tror jag. Fått mera empati för andra. Uppskattar och är mer tacksam för allt det jag har. Tar inte på samma sätt allt för givet längre. Klyschor kanske, men för mig är det verklighet.

Så att vara ett canceransikte kanske inte är så tokigt, om det är så att mitt ansikte gör cancern mindre skrämmande och inger hopp till både drabbade och anhöriga.

Leena
Publicerad 08.10.2017 kl. 15:16

Rosa bandet grönsaker

Efter ett år i Vasa lyckades vi äntligen ta oss till Kodials gårdsbutik som säljer kravodlade grönsaker.

Hade köpt deras morötter i butik tidigare och de är bara de godaste. Nu blev det dessutom lite kålrot och rödbeta som vi skall steka till lammet imorgon. Men det bästa var fänkålen som hon skördade åt oss direkt ur landet. Kände knappt igen den med sina stora plymer av dilliknande blad och alltihopa kan användas. Lär inte vara så svårodlad heller. Den skall vi ha till siken som vi fiskade på Gåsgrund senast. Siken tinar nu sakteligen i kylskåpet och fänkålen steker och kokar jag ihop ikväll med lite vätska, vinäger och oliver till ett supergott tillbehör.

Om du inte har möjlighet att handla direkt från gård så kan du väl passa på att ladda hem lite rosa bandet grönsaker. Såg att det finns bl a fiskbiffar och kravtomater med i rosa bandet kampanjen i år som är i full gång nu. Eller rosor om man vill unna sig lite lyx.

Kodial deltar också i Rekoringen här i Vasa. Kunde kanske tro att detta var ett samarbete, men inte.

 

Leena
Publicerad 07.10.2017 kl. 13:27

Lilla cancerskolan, tredje och sista delen.

 

Eller åtminstone sista episoden för nu.

På tåget igen. Efter en på sitt sätt intensiv dag.

Beslöt att vara hurtig och promenerade de dryga tre km till sjukhuset. Ylletröjan och ryggsäcken gjorde det till en rätt svettig promenad och stopet med vatten innan undersökningen var inget problem idag. I omklädningen ångrade jag däremot att jag inte tagit med det ombyte jag övervägde i morse.

Röntgenundersökningen med kontrast gick även det som en dans. Där tror jag att både avslappningsövningarna på gympan och er peppning (på fb och annanstans) hade sin beskärda del. (Kanske lite också för att jag bad dem spruta kontrasten långsamt så det inte svider.)

Min onkolog var sen som vanligt. Jag hann jaga upp mig en hel del under den extra halvtimme jag väntade, men också tala med en kvinna som levt med sin njurcancer redan i nio år. Det ni. Något att ta efter.

Sedan fick jag positiva besked. Och jag kunde andas igen. Cancern är fortfarande under kontroll och medicineringen fortsätter som tidigare. Lite biverkningar kan skönjas, men det lovade min onkolog ta hand om, den dag det behövs. Så det blir lite tätare kontroller nu pga det.

Träffade också min vän röntgenläkaren vilket jag är glad över. Plus bonus var cafésällskap med en god vän nu ikväll. Kronan på verket.

 

Tidigare delar i serien:

Lilla cancerskolan, del 1

Lilla cancerskolan online, del 2

Leena
Publicerad 05.10.2017 kl. 21:40

Lilla cancerskolan online

Idag får du vara med där det händer.

Sitter nu på tåget, har slumrat till mellan Parkano och Tammerfors, har ätit min medhavda frukost och konstaterat att vår råa lingonsaft verkligen har äkta smak av lingon.

Dagens utmaning är att inte känna sig alltför hungrig fast min röntgentid är vid lunchtid och jag måste vara oäten två timmar innan det. Så du ser. Det kanske jag klarar?

Har nu tid att bli lite spänd och nervös inför dagen. Utan egentlig orsak. Har lite småkänningar i magen av nervositet och sån där svaghetskänsla som jag får i benen då jag tycker nånting blir lite läskigt. Kommer ihåg undersökningar då den intravenösa kontrastvätskan svidit så att jag haft lust att skrika högt. Men så högt finns väl inte att de bakom glaset skulle höra tror jag. Och obehagskänslan då man känner den där metallsmaken i munnen och känslan av att kissa på sig. Inget jag ser framemot. Som tur är det snabbt överstökat.

Hoppas nu att min vän röntgenläkaren är på jobb idag. Kanske hon hinner säga hej?

 

Alla delar i serien (första säsongen):

Lilla cancerskolan, del 1

Lilla cancerskolan online, del 2

Lilla cancerskolan, del 3

Leena
Publicerad 05.10.2017 kl. 10:12

Lilla cancerskolan

 

Dags för tremånaderskontroll, som faktiskt är en fyramånaderskontroll.

Så igår var det blodprovstagning. Tre rör. Generella infektionsvärden, lever och njurvärden kollas upp. Bland annat. Och så mina kolesterolvärden och sköldkörtelfunktionen som min cancermedicin påverkar. För att se om den korrigerande medicineringen ligger på rätt nivå. Det här kan jag göra hemma i Vasa. På cykelturs avstånd.

Sen är det bara att vänta. Det här är vanligtvis den jobbigaste tiden för alla cancerkroniker. Att vänta på resultat.

Jag är lyckligt lottad nu och har haft grymt flyt med min senaste cancermedicin. Det senaste ett-och-ett-halvt året har jag mått jättebra och medicinen har haft bra effekt. Så jag oroar mig inte nu. Såpass chill är jag att jag skall åka ensam ner på kontrollen på torsdagen. Där blir det dags för ct-röntgen och träff med min onkolog. Ja, precis så bortskämd är jag så jag får träffa onkologen samma dag som jag varit på röntgen. Det är en lyx för oss som bor lite längre bort. Det vanliga protokollet är att röntgen tas ca en vecka innan läkarbesöket. Så det blir inte mycket vänta tid för mig. Skönt. Sedan ser jag framemot en ny lång bra period igen tills nästa gång.

Tills dess.

 

Alla delar i serien (första säsongen):

Lilla cancerskolan, del 1

Lilla cancerskolan online, del 2

Lilla cancerskolan, del 3

Leena
Publicerad 03.10.2017 kl. 22:23

Du räddade min dag

Fick ett meddelande idag. Av en obekant person, men ändå en person som jag redan tycker jag känner lite. Hon räddade min dag, kanske hela veckan.

Jag har varit lite gnällig då min man varit bortrest och jag tycker det är för mycket här hemma som jag inte hunnit med. Tvätt, disk, städning och jobb.  Även sånt jag gillar som bär och trädgård har känts för mycket nu. Eller snarare det att jag inte känt att jag kunnat prioritera det, då andra saker blivit lidande. Sådär som det kan vara ibland. Kanske lite för lite sömn (dvs kanske bara sju timmar istället för mina nio som jag helst vill ha) som gör att jag inte tyckt att jag orkar med.

Skrivandet och bloggandet ger oftast tillfredsställelse, men t o m där har jag nu känt att det ändå inte är någon som bryr sig, så varför skulle jag sätta så mycket av min tid på det? Att det skulle vara bättre att jag prioriterade min tid på bättre eller åtminstone andra saker. Saker som ger resultat. Saker som gör skillnad.

Så du kom i nödens tid. Har sagt någon gång då jag började skriva, att om jag kan vara till hjälp och stöd för bara en enda person så är det värt det. Du är värd det.

 PS. Ännu blommar rosorna.

Leena
Publicerad 29.09.2017 kl. 11:12

Innan jag dör

Den här bucketlistan som jag hittat på sevendays känns inte längre så relevant som för sisådär tre år sedan, men jag har hunnit tänka en hel del kring temat, skall jag medge.

Varsågod, här kommer min första blogglista:

Innan jag dör:

    Hit vill jag resa: Till Japan för att se körsbärsträden blomma, men efter snack med psykolog insåg jag att eftersom pengarna inte räcker till exotiska resmål, så kan man också uppleva körsbärsblom t ex i den Japan-inspirerade parken i Kasberget i Helsingfors. Samma gäller cykeltur i Skåne på våren då äppelträden blommar. Äppelodlingar finns också på närmare håll. Och elcykel.

    Det här vill jag äta: God mat varje dag. Hemodlat, självplockat, egenhändigt fiskat. Och laktosfri mjölkchoklad. Framförallt hoppas jag att jag får behålla min aptit ända tills jag dör.

    En artist jag vill se live: Svår fråga, har ju redan sett KAJ...

    Det här vill jag uppleva: Vill uppleva barnen bli vuxna och se dem klara sig på egen hand. Önskar också att jag ännu får uppleva många gemensamma äventyr med familjen, kanske bröllop, eventuellt barnbarn. Vill också få uppleva ett liv på tumanhand som vi med jämna mellanrum fantiserat om och längtat efter sedan barnen var små.

    Ett språk jag vill lära mig: Imponerad av folk som kan teckenspråk. Det skulle vara häftigt att kunna, sådär flytande. Och kunna ta till som hemligt språk.

    En sport jag vill prova på: Är nog för feg för att prova några extremsporter. Skulle vilja vandra igen. Långt.

    Här vill jag bo: Just nu vill jag gärna bo kvar i Vasa. Men om det av någon orsak blir aktuellt med annan ort så är jag anpassningsbar. Mitt hem är var min familj är.

    Den här boken vill jag läsa: Finns så mycket bra böcker. Kanske en ny bok av Ann-Louise Bertell?

    En kraftansträngning jag vill klara av: Gärna en flerdagars långvandring i fjällnatur.

    En utmaning jag ska klara: Det ovanstående kunde vara tillräckligt utmanande numera.

    Ett äventyr som jag vill vara med om: Många, många fler äventyr med familjen till sjöss och på land. Eller var det nu kan vara.

    Det här vill jag äga: Jobbar med mig själv främst så att jag skulle äga färre saker. Ville ha en egen häst och i samma veva som min cancer blev diagnosticerad så köpte vi vår första häst. Men förutom det kanske en kompletterande elektrisk grästrimmer? Eller ett par teleskopvandringsstavar?

    Ett jobb jag vill prova på: Har under mitt liv funderat både på landskapsarkitekt och barnmorska. Knappast aktuellt.

    Ett mål med min hälsa: Att hålla cancern under kontroll länge, länge.

    En person jag vill träffa: Har någon gång funderat med en matematiskt mer begåvad person än jag, hur många personer man kunde hinna träffa under sin livstid. Det var sist och slutligen en mycket liten bråkdel av jordens befolkning. Så de viktigaste personer jag vill träffa är mina vänner och kanske några nya. För blyg för att träffa kändisar. Men skulle gärna ha träffat min morfar.

    En restaurang jag vill äta på: Har drömt om att åka på matresa och äta på olika Michelinkrogar ute i världen. (Det här borde väl läggas till i resmålen?) Men den matturnén får bli sen då när bloggen är så stor att samarbetspartners skickar mig runt världen för att recensera maten.

    En känsla jag vill få känna: Det skulle kanske vara att kunna springa och hoppa igen då, utan att det känns.

    Det här vill jag skapa: Jag gillar att skapa i det lilla, så småningom, sakta mak, en liten oas i vår trädgård.

 

Leena
Publicerad 26.09.2017 kl. 20:46

Botemedel?

Måste bara ta upp det här jag läste om; bot mot överkänslighet (mögel, el, mat, you name it) i HS 4.9 2017. Det finns nu ett program utvecklat av kanadensaren Annie Hopper, genom vilket man själv kan programmera om sin hjärna så att den inte överreagerar på olika stimuli. Mycket intressant! Nästan så jag önskar att jag hade någon överkänslighet bara för att kunna prova om det kan funka. (Önskar det på samma nivå som jag önskade att jag hade glasögon som ung för att se äldre och klokare ut). Må vara att folk nu protesterar mot att man förminskar deras symptom till att vara hypokondri, och det vet jag att den oron inte är kul (kolla här).

Snubblade också över Helena Miranda, smärtläkare, som skrivit en bok om hur man kan bemästra sin smärta (Ota kipu haltuun, 2016, bara på finska ännu vad jag vet). Där hon konstaterar att smärtan inte sitter i knät (eller var det nu kan vara) utan i hjärnan. Lite samma idé som med överkänslighetsgrejen alltså. Med olika sätt kan man bemästra smärtan genom att utnyttja kroppens egna endorfiner, göra och tänka på saker man gillar, lyssna på musik, röra på sig och vara i naturen t ex. Har nu varit till biblioteket och lånat boken, bara för att se vad detta egentligen kan vara. Tänk om jag kunde hitta nya verktyg som gör vardagen ännu roligare?

 

Leena
Publicerad 05.09.2017 kl. 19:57

Det var för jävligt

Då vi flyttade till Vasa var en av fördelarna att vi skulle komma närmare våra föräldrar. Efter många år utomlands och liv på långdistans, då varje besök var ett smärre projekt med packning och övernattning, så kan vi nu bara studsa in och ut hos varandra. Vilken glädje för oss alla.

Då jag för tre år sedan fick min diagnos, den, då det blev klart att hela jag var invaderad av monstret, och jag ringde, undrade mamma om de skulle komma. ”-Nej, nej, det behövdes inte”, tyckte jag. Inget blir väl bättre av det? Inte behöver ni sätta er och köra hela vägen från Österbotten till Helsingfors. Det här går nog vägen.

Jag kommer inte ihåg längre om jag pallade mer än någon timme innan jag ringde upp mamma igen. Jag tror inte jag sa mer än: ”Kan ni komma? Det här är för jävligt”, då satt de redan i bilen för att köra de fyra-fem timmarna ner. Jag gissar nu att de redan efter första samtalet hade packat sina väskor, för de insåg nog att detta samtal skulle komma. Fortare än jag själv anade det.

Och nu bor vi i samma stad! Barnen stannar till efter skolan för att bli uppassade med mellanmål (läs godsaker som inte serveras hemma). Vi firar födelsedagar, lånar grejer av varandra, hjälper med småfix (och större), äter middagar, dricker kvällsté och tar en spontan promenad i kvällssolen längs stränderna. Finns till hands, för varandra.

Leena
Publicerad 29.08.2017 kl. 10:48

Vaccin eller regndans?

 

Jag får väl säga att om jag annars slukat det mesta med Vasa och Österbotten med hull och hår, så är jag ytterst ledsen för det vaccinmotstånd som tycks florera här. Ja, inte direkt i Vasa, men t ex i omkringliggande Korsholm och lite norrut härifrån. Jag som talat för en sammanslutning av Vasa och Korsholm blir lite tveksam i detta avseende, men kanske vaccinmotståndet avtar lite om man bor i en större stad? Och som tröst får jag idag ändå läsa positiva nyheter i Vbl om Korsholm och vacciner, där vaccinationsgraden för småbarn stigit från 88 % till 92 %. Glädjande.

Ja, visst tycker jag att man skall vara sunt skeptisk och ifrågasätta, och visst var det väldigt olyckligt och en katastrof för de drabbade med svininfluensavaccinet som utlöste narkolepsi. Men från att ha varit en person som haft en väldigt restriktiv hållning till mediciner och trott på sunda livsvanor, mat, motion, frisk luft och sömn, som den bästa medicinen, vilket jag fortfarande tror på, så har jag insett att det finns fall då mediciner kan göra underverk. Då mediciner räddar liv. Och det hjälper inte hur många morötter vi än äter eller hur många regndanser vi dansar. Ibland är det bara så att forskningen, sjukvårdspersonal och myndigheter vet vad de håller på med.

Så under influensatider blir jag väldigt pådrivande och ser till att hela min familj vaccinerar sig. Det brukar inte vara några problem, varken för dem, skolhälsovården eller arbetshälsovården. (Okej då, att det kan vara lite pinsamt att bli tillkallad till skolsköterskan mitt under lektionen.) Men dessutom händer det ju att jag har kontakt med andra personer i mitt liv också förutom min familj. Så därför, såhär som en representant av gruppen immunosupprimerade (personer med nedsatt immunförsvar, t ex cancer och hiv patienter, åldringar och barn) så vädjar jag till er alla att, please, please, please, kan ni som ännu har möjlighet försöka uppehålla en gruppimmunitet mot sjukdomar som vi lärt oss kontrollera, eller till och med utrotat. För det finns många med mig som inte kan vaccinera sig p g a sin hälsa och/eller medicinering, men för vilka det samtidigt skulle kunna var totalt ödesdigert att smittas.
Leena
Publicerad 25.08.2017 kl. 14:59

Goda besked!

 

Tre saker att vara extra nöjd över idag är att:

  1. En närstående fått det bästa beskedet av sin onkolog idag. Hurra!
  2. En god vän orkar hålla uppe humöret, trots tuff pågående cytostatika behandling. Heja, heja!

Och en tredje grej som kan tyckas höra till en annan liga, men iallafall:

3. Jag var supereffektiv igår kväll och gjorde personligt rekord i att tvätta fönster. Igen. Vilket var nödvändigt nu då takrenoveringens fas tre avslutats.

 

Inte illa för en lätt gråmulen kylig augustidag!

 

Leena
Publicerad 22.08.2017 kl. 14:29

Hallonsyltsdiet

 

De vilda hallonen som växer invid staketet, det som målas, har fått sin dödsdom, bara vi skördat först. Hade jag bestämt. Men nu idag, då jag ser att de ger åtminstone en lika stor skörd som mina trädgårdshallon, så är jag inte så hård längre. Är det inte ändå så mycket enklare att ta de få stegen ut på gården och fylla sin burk med hallon, istället för att vandra iväg till ett oländigt kalhygge? För hallon kan man inte vara utan.

Under min mest aptitlösa period för sådär två och ett halvt år sedan, då jag levde främst på mannagrynsgröt, då levererade min syster hallonsylt till mig. Den godaste. Trots det smakar det inte alls sjukdom om hallon idag, heller.

Men för min dotter är hallonsnår och hallonplockning nog rätt läskigt. Hon var inte så gammal då vi var och plockade, bara hon och jag. Inte långt borta från stugan. Då kommer den rusande. Rådjursbocken i full karriär. Bara någon meter ifrån oss. Och är man själv bara drygt en meter så är ett rådjur rätt stort då det kommer dundrande. Fråga bara dottern. Hon får säkert fortfarande gåshud av blotta tanken.

Men här hemma i trädgården är det en ojämn kamp: jag mot trastarna. Nu tycker jag inte de är lika söta längre som här. Nu då de snart har tömt vinbärsbuskarna så verkar de övergå till hallonsnåren. Men ve den som ger sig. Får vara på hugget så jag inte blir helt utan.

Leena
Publicerad 15.08.2017 kl. 16:08

Cancerdiagnosen

Snart är det sonens födelsedag. Och tre år sedan diagnosen. Cancerdiagnosen. Den dagen har jag berättat om tidigare här. Att det var njurcancer fick jag veta några veckor senare på min yngre dotters födelsedag. Då när datortomografin visade att det inte bara var några tumörer i bäckenet, utan i princip hela min bukhåla var utfylld med en stor njurcancertumör och både lever, lungor, lymfknutor och mellangärdet också var invaderat.

Men som sagt, nu har det snart gått tre år. Jag har uppnått mina kortsiktiga mål som jag då bestämde mig för att överleva. Då var det en dag i sänder som gällde och milstolparna låg knappt en månad framåt, som tex sonens solouppträdande med Helsingfors stadsorkester. En egen häst, en barndomsdröm, köpte vi i samma veva och den fungerade som den bästa terapin. Äldsta dotterns myndighetsdag kändes då väldigt långt fram i tiden, men något jag absolut inte ville missa, vilket jag heller inte gjort.

Då för tre år sedan hörde jag om en med njurcancer som överlevt fyra år och det kändes som en evighet. Idag känns det igen som en självklarhet att det blir minst tre år till. Fantastiskt att det kan vara så.

Hade en rutinkoll med blodprover i veckan och allt är fortfarande under kontroll. En medicin håller cancern stången och tre andra tabletter rättar till det som den första ställer till med. Hurra för läkemedelsutvecklingen och forskningen säger jag!

Den bästa terapeuten.

Leena
Publicerad 12.08.2017 kl. 19:41

Good news

Det blev väl just en så bra dag som väntat i vackra Helsingfors (med så mycket mera människor och längre avstånd).

Träff med vänner jag inte sett på länge, sol och värme.

Och goda nyheter:

Ingen tillväxt eller nya metastaser på över ett år så vi fortsätter som hittills. Medicinen har till och med fått cancern att vända tillbaka. Men ingen minskning i medicindos med tanke på vilket aggressivt monster som är vår motståndare. Medicinlarmet, som jag känner viss hatkärlek inför, ringer fortsättningsvis varje kväll.

Leena
Publicerad 15.06.2017 kl. 20:39

Känslan att kissa på sig

Ja, så är det snart dags igen. Tremånaderskontrollen. Idag var det lab med blodprover. Tre rör och en lång remiss med olika analyser. Inte så att jag skulle vara särskilt orolig, men lite upptar det mina tankar såhär när det snart är dags. Jag har mått fortsatt bra så jag skulle bli överraskad om det inte avspeglar sig i kontrollsvaret.

Numera ser jag på sätt och vis framemot besöken på cancerkliniken. Åtminstone såhär då det närmar sig. Både för att de är skönt att igen få bekräftat att monstret är under kontroll, men också bara för att det är ett nödvändigt ont, att få det överstökat, och känslan efteråt att det är minst tre månader till följande gång.

Inte så mycket för att sitta och vänta på sin tid till röntgen, dricka en halv liter ljummet vatten innan för kontrastens skull, att få kanylen instucken i armen och känslan då kontrastvätskan sprutas in: metallsmaken i munnen, värmen som vandrar ut i hela kroppen och till sist den autentiska känslan att kissa på sig.

Det som oroar mig mest (men ganska lite) just nu, är att min kropp inte orkar med den kraftiga medicineringen, som Afinitor trots allt är. Tänk om det blir så att jag p g a biverkningar inte längre kan fortsätta medicineringen och monstret kan återuppta sitt liv med full kraft?

Men som min psykolog har lärt mig. Det är inte värt att oroa sig i förhand utan man får hellre bearbeta saken efteråt om det visar sig finnas behov för det.

Så trots resans orsak, så ser jag fram emot en trevlig dag till Helsingfors. Framförallt den lilla fikastunden på cancerklinikens spartanska café efter besöket. Därifrån jag ska skicka några meddelanden och berätta att jag fått goda nyheter. Igen.

Leena
Publicerad 12.06.2017 kl. 16:54

Hela min kropp var invaderad

En god vän får bröstcancerdiagnos. En annan återhämtar sig efter operation av sina metastaser.

Våndas för allt de behöver genomlida nu. Vill så gärna kunna ta det av dem och säga att jag tar hand om det där åt dig. Jag vet hur det är. Allt kommer att bli bra, ska du se.

Har ibland tänkt att jag kan hjälpa någon annan att få hopp genom att skriva om mina erfarenheter. Det är inte hopplöst. Även i den mest hopplösa situation finns det hopp. "Om vi inte med säkerhet vet hur det kommer att gå, kan vi anta att allt går bra", enligt president Mauno Koivistos ord.

Fast måste medge att det inte alltid känts så. Blev flyförbannad då jag fick höra det då, i det akuta skedet, att allt skulle bli bra. För så var det ju inte. Allt kunde inte längre bli bra. Hela min kropp var invaderad av monstret och jag kunde inte botas. Jag hade fullt upp med att bearbeta den nya situationen. Att livet inte blev som jag tänkt mig. Som jag tagit för givet.

Minns min mammas sjukdom. Då bodde jag i ett annat land. Var ung och oerfaren. Eller kanske snarare fanns det inte i min verklighet att något kunde gå illa för min mamma. Mammor och pappor blir inte sjuka, det vet väl vilket barn som helst? Operera bort bröstet och så är problemet ur världen.

Nu då allt blivit bra, så bra det kan bli, funderar jag bakåt i tiden. Vad ville jag höra? Vad ville jag att mina vänner skulle göra? Minns inte. Minns bara att det betydde mycket att ni hörde av er. Oavsett på vilket sätt eller med vilka ord.

Så nu försöker jag skriva ett meddelande istället för att sända tankar. Tankeläsning i all ära, men ett pling på telefonen med ett ”hur mår du” är ändå så mycket mer.

Leena
Publicerad 31.05.2017 kl. 13:34

Galna män

Läste igår om två män som beslutat sig för att transportera sig från Ekenäs till Jakobstad i liten öppen motorbåt. Och alltså INTE kustvägen, utan via små vattendrag genom landet. Då inte vattnet räcker till lyfter de båten eller rullar den efter sig på en hemmagjord rullvagn. Vad är det som gör att jag tilltalas så av ett sådant här galet projekt? Bilder finns på deras fb sida riskiretki. Kanske är det så att det känns så familjärt? Kan precis se mig min man och hans far ta sig an ett liknande projekt.

En motsvarande, men inte riktigt lika galen grej, gör några österbottningar då de skall paddla längs med hela kusten, över 1000 km. Alla har de eller har haft cancer själva och gör det nu för ett välgörande ändamål; att samla in pengar för barncancerfamiljer och en ny PET-röntgen till VCS. Hoppas de lyckas bra i sin insamling, cancerpaddlingen2017.
Leena
Publicerad 18.05.2017 kl. 09:55

Ibland blir jag bara så rädd

 

Det kan vara en så liten grej som triggar det. Bara en lätt flygande tanke. En sak, en händelse, en person som associerar till något som varit. Något som väcker gamla tankebanor. Som påminner om ångesten. Då blir jag så rädd att tårarna forsar och näsan stockas. Rädd för att monstret skall återkomma med all kraft. Att det inte skall fortsätta så bra som det är nu. Att allt börjar om. De jobbiga upplevelserna som jag känner att jag fått nog av. Att allt bara skall ta slut för tidigt.

Använder inte längre ordet ångest slentrianmässigt. Det är inget jag upplever för att saker hopar sig eller kaffekokaren går sönder. Riktig ångest är svår att hantera.  Det har funnits nätter då jag vaknat och inte vetat hur jag skall kunna krypa ur mitt skal. Skakat. Varit spänd som en fjäder. Att fysiskt försökt komma ut ur min kropp. För att kunna lämna över till någon annan. Då jag inte klarat av att tänka en vettig tanke. Bara önskat att någon annan kunnat leva mitt liv åt mig. Att bara finnas bredvid och ta över det helt och hållet. Säga att sov du så fixar jag det här åt dig.

Har efteråt tänkt på hur mycket en annan persons närvaro hjälper. Bara genom att finnas där. Att sitta bredvid då man vaknar. Att finnas nära då man somnar.

Tack till dig som fanns och finns nära mig. Tack till dig som finns där för någon annan. Du anar inte hur mycket det betyder.

Leena
Publicerad 15.05.2017 kl. 11:12

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Hästliv

Mat

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Instagram: @leenasahlstrom

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Om bloggen

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, trädgård och musik. Och lite om cancer.

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

Foto: Alla bilder är mina egna (om inget annat angetts). Du får gärna använda dem bara du tydligt anger källan/fotografens namn (Passligt.ratata.fi / Leena Sahlström)

 

Vad är egentligen passligt?

 

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar