Cancerdiagnosen

12.08.2017 kl. 19:41

Snart är det sonens födelsedag. Och tre år sedan diagnosen. Cancerdiagnosen. Den dagen har jag berättat om tidigare här. Att det var njurcancer fick jag veta några veckor senare på min yngre dotters födelsedag. Då när datortomografin visade att det inte bara var några tumörer i bäckenet, utan i princip hela min bukhåla var utfylld med en stor njurcancertumör och både lever, lungor, lymfknutor och mellangärdet också var invaderat.

Men som sagt, nu har det snart gått tre år. Jag har uppnått mina kortsiktiga mål som jag då bestämde mig för att överleva. Då var det en dag i sänder som gällde och milstolparna låg knappt en månad framåt, som tex sonens solouppträdande med Helsingfors stadsorkester. En egen häst, en barndomsdröm, köpte vi i samma veva och den fungerade som den bästa terapin. Äldsta dotterns myndighetsdag kändes då väldigt långt fram i tiden, men något jag absolut inte ville missa, vilket jag heller inte gjort.

Då för tre år sedan hörde jag om en med njurcancer som överlevt fyra år och det kändes som en evighet. Idag känns det igen som en självklarhet att det blir minst tre år till. Fantastiskt att det kan vara så.

Hade en rutinkoll med blodprover i veckan och allt är fortfarande under kontroll. En medicin håller cancern stången och tre andra tabletter rättar till det som den första ställer till med. Hurra för läkemedelsutvecklingen och forskningen säger jag!

Den bästa terapeuten.

Leena
Kommentarer (5)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:
❤️
Lotta 12.08.17 kl. 20:18
Tack Lotta!
13.08.17 22:29
Vilken härlig läsning Leena! Stora kramar till dig och hela familjen ❤️
Mia12.08.17 kl. 20:38
Tack Mia!
13.08.17 22:30
Leena, detta är härligt (bortsett från själva cancern) att läsa. Även om du o jag inte har så mycket kontakt numer, så finns Du ofta i mina tankar. Det finns så många sköna minnen med Er från när våra barn var mindre och vi träffades ofta ofta. Allra skönast var när jag fick komma ut till Er på Tvärnö. Då fanns bara avkoppling!! Jag hoppas verkligen att du får många fler glädjande år att leva.
Det är nog snart dags att planera in en syträff, eller hur?
Kram Gilla
Anonymous12.08.17 kl. 20:44
Ja en massa härliga minnen! Tack!
13.08.17 22:31
Varmaste kram. ❤ Så glad för att det gått så bra.
Jenny12.08.17 kl. 21:49
Tack!
13.08.17 22:31
Allt Gott för framtiden
Jan-Anders Salenius13.08.17 kl. 07:41
Tack!
13.08.17 22:32

Åttonde luckan

 

Tid.

Vår tid är väl det finaste vi kan ge någon annan.

Jag har fått mera tid. Var på kontroll och många av metastaserna som växte så mycket under sommaren hade minskat i storlek. Inga nya heller, som jag började misstänka med tanke på mitt mående som inte varit på topp, milt sagt. Så goda nyheter! Nu är det ett kortare uppehåll i medicineringen för att prova om det skulle få bukt på biverkningarna och höja allmäntillståndet lite. Redan nu andra medicinfria dagen känner jag mig pyttelite bättre. En lättnad.

Leena
08.12.2018 kl. 10:00

Rätt bra helt enkelt

Idag har varit en helt bra dag. Ätandet har fungerat rätt bra. Nu lite salta kex som kvällssnax. Har uträttat äranden, handlat mat och som sagt lyckats äta endel. Eller en hel del om man frågar mig.

Dssutom kan jag se framemot tre olika julkonserter på tre olika orter inom den närmaste veckan. Låter lite busy då man ser det så här, men kommer man inte i julfeelis efter det så måste det vara något annat fel.

Och samtidigt som jag skriver detta underhåller sonen på pianot. Låter rätt bra eller hur?

Leena
28.11.2018 kl. 19:35

Cancerbaksmälla

Läsvärd krönika av Lena Skogberg i HBL idag. Om livet efter cancer. Önskar jag också kunde tala om en tid efter cancern, men trots det känner jag igen mig i mycket som Lena skriver. De till synes lindriga biverkningarna som ställer till det i vardagen, då man skall vara glad över att man får leva.

Cancerbaksmälla. Så beskrivande.

Läs krönikan skriven av Lena Skogberg:

 

 

Leena
20.11.2018 kl. 14:21

Lilla cancerskolan: strålbehandling

 

Imorgon är sista strålbehandlingen.

Själva behandlingen tar bara någon enstaka minut, men hela proceduren kanske ca 15 minuter då det tar en liten stund att kolla att man ligger exakt rätt, vilket förstås är mycket önskvärt. Det kollas alltid först med en röntgenbild innan själva behandlingen påbörjas. Numera tatuerar de inte märken som förra gången, utan jag har ritade märken med tusch på båda sidor för att underlätta inställningen.

Så ligger jag där med byxorna halvt nerdragna så de ser märkena och så snurrar satelliterna som jag kallar dem runt mig samtidigt som det surrar lite och en röd lampa lyser. I behandlingsrummet finns en jättevacker stor bild i taket på blommande äppelträd. Och så är det klart.

 

 

Leena
01.11.2018 kl. 19:57

Terapi kommer i så olika former

Strålningen mot höften har kommit igång. En femdagarskur denna vecka blir det. Kan inte säga att jag ännu skulle haft någon dramatisk effekt, men oftast kommer den med lite fördröjning.

Och idag skall jag äntligen få träffa en näringsterapeut. Hoppas jag kan få lite konkreta råd och tips så jag får lite bättre ordning på ätandet. Nu känns det som om jag har ett jobb som börjar på morgonen och som inte tar slut före jag lägger mig på kvällen som bara cirklar kring vad och när jag skall äta. Hungers- och mättnadskänslorna är lite satta ur spel verkar det som, vilket känns jobbigt för en som hela sitt liv hållit en stadig vikt och den delen har reglerat helt sig själv.

Det har varit mysiga dagar med syster. Vi har bland annat stickat, ätit våfflor, handlat äppelträd och tagit upp potatis ur frusen jord. Jag har blivit så uppassad. Riktig syskonterapi.

Nya cafét Tintin på Brändö serverar läckra våfflor.

Leena
31.10.2018 kl. 10:50

Löpa amok

Verkar bli en bra dag det här. Än så länge har magen och ätandet funkat utan anmärkning. Så är det sannerligen inte varje dag. Aptitlöshet är inget jag önskar någon. Bara strul. Endera har jag illamående för att jag inte ätit, ont i magen för att jag ätit, luftbesvär åt båda hållen eller så har jag lust att gråta av smärta på toaletten. Ett heltidsjobb att föda sig fast ätande och matlagning skall vara en njutning. Var så uppgiven en period igår att jag bara hade lusta att löpa amok. Men eftersom jag varken kan springa eller skrika (den nya medicinen har påverkat min röst) så blev jag mest liggandes trots frustrationen.

 Men idag så. Nu har jag fått njuta av mera taktil stimulering (läs här), lunchen smakade och snart blir det ett besök till en garnaffär med min vän. Lite som att gå i godisaffär. Jag har egentligen garnköpsförbud, vilket man förstår då man kollar i mitt förråd, men min vän skall påbörja ett nytt projekt vilket är nästan lika roligt. Särskilt då hon blev inspirerad av en islandströja som jag har stickat.

Och som om det inte skulle vara nog med det så kommer min långväga syster på besök i helgen. Bara mys alltså.

Min inspirerande ylletröja, lite päls som frisyr och jag, allt i en och samma unika selfie.

Trevlig helg till er alla!

Leena
26.10.2018 kl. 12:50

Strålning igen

 

Efter lite numera traditionellt remissjagande har jag idag igen fått träffa vänlig och kompetent vårdpersonal som vill mig väl. Bland annat en onkolog som planerar min strålbehandling mot höftmetastaserna. Fick strålning dit som smärtlindring för snart fyra år sedan också, och det hjälpte då. Redan på måndagen skall jag få min första stråldos. Ett par veckor senare märker jag om det har någon effekt den här gången. Hoppas, hoppas. För numera går jag inte utan min krycka och även med den kan en promenad till biblioteket bara ett par kvarter härifrån bli för mycket. Så nu lever jag igen med stora förhoppningar inför framtiden.

Dessutom har jag planterat två olika sorters tulpanlökar båda i rosa-vita-lila toner vilka kommer att vara så vackra tillsammans med de lila och vita med rosa inslag som jag redan har. Som förhoppningsvis orkar blomma även nästa år.

Leena
23.10.2018 kl. 18:00

Sorgen

Med hälsomotgångarna under våren och sommaren har sorgen också blivit mera närvarande i mitt liv. Sorgen över att vara sjuk. Sorgen över att vara begränsad fysiskt. Sorgen över att livet inte riktigt blev som det var tänkt.

Hur tacklar man sorg? Särskilt om den dyker upp gång efter annan?

Sorg är också en del av livet och måste få ta sin tid säger psykologerna. De instruerar att identifiera och sätta namn på sina känslor, sitta kvar i känslan och känna efter hur den känns, skriva ner den på en papperslapp och låta lappen flyta iväg i den imaginära bäcken som rinner förbi.

Alla behandlar sorg på olika sätt. På sitt sätt. Jag vet fortfarande inte riktigt vad mitt sätt är. Men ännu har jag tillfällen att öva och bli bättre på det.

PS. Visst har syrenhortensian en speciell färg nu i höst.

Leena
16.10.2018 kl. 13:00

Parkurs

Vi har varit på kurs som cancerföreningen ordnat. Jag har lärt känna helt nya människor, yngre och äldre, olika öden, den ena jobbigare än den andra. Vi har funderat på känslor, både de positiva och de som vi helst vill sopa under mattan. Det är befriande att ens känslor blir förstådda och bekräftade. Vi har lätt för att förstå varandra. Ömsesidig respekt. En gemensam känsla. 
Jag tror alla kunde ha nytta och glädje av att stanna upp ibland, dela och diskutera, lära känna sig själv och andra lite bättre. Om du har en livspartner: vad sägs om att fundera på vilka ens partners livsdrömmar är, vad hen blir mest entusiastisk över, eller hur hen föreställer sitt liv efter fem år? Eller vad är din partner mest nöjd över i ert förhållande? Eller du? Oavsett om du är drabbad av sjukdom eller inte. 
 
Hela frågebatteriet om parförhållandet hittar du (tyvärr bara på finska) här på väestöliittos hemsida.
 
Leena
12.10.2018 kl. 11:47

Mirakulös behandling

Nu har vi i alla fall gett hararna en utmaning i vinter. De allra minsta fruktträden blev inhängnade av nät och de små men lite större fick ett barkskydd runt stammen. Fult men effektivt tror vi. Nu hoppas jag haren hittar annat att äta i vinter än våra fruktträd.

På tal om effektivt. Hörde precis en mycket glädjande nyhet. Nobelpriset i medicin har delats ut till amerikanen James P. Allison och japanen Tasuku Honjo. Det är forskarna som upptäckt cancerbehandling genom hämning av immunförsvarets bromsmekanismer, alltså de immunologiska medicinerna mot cancer. Trots att det inte funkade på mig så finns det massvis av personer som haft nästa mirakulös förbättring med den behandlingen. Grattis inte bara till pristagarna utan till alla som numera kan erbjudas en potent behandling. Fantastiskt fin utveckling på cancerbehandlingsfronten!

 

Leena
01.10.2018 kl. 13:31

Tre i topp

Topp tre idag

  1. Att onkologen i lilla Vasa är först i landet med ett pilotförsök av nya gentester för att i framtiden kunna ge cancerpatienterna ännu bättre vård.
  2. En tid med psykologen som påtalar (igen) vikten av att sätta namn på sina känslor och att vara snäll mot sig själv.
  3. Att fredag är veckans bästa dag.
Leena
21.09.2018 kl. 15:11

En tuff motståndare

För en normal person låter det här kanske inte riktigt klokt men jag blev glad som ett barn på julafton. Mitt blodtryck har stigit! Och det bara efter mindre än ett dygn med den nya medicinen. För den oinsatta kan jag meddela att blodtryckshöjning ofta går hand i hand med det här läkemedlets effekt. På ett positivt sätt.

Tänk hur snabbt humöret kan svänga. Nytt läkemedel ger nytt hopp och nya tag. Nu känns det igen som om allt är möjligt. Jag har en tuff motståndare som inte vill ge sig, men jag är rätt envis jag med.

Leena
07.09.2018 kl. 19:48

Inte helt som på Strömsö

En lättnad att det är över. Jag spände mig något ofantligt för dagens besök hos onkologen. Sådär att jag nästan mådde illa. Inte minst för att den synliga och kännbara knutan invid nyckelbenet vuxit sig hönsäggsstor och att jag börjat vakna på nätterna av smärta i ryggen. Men spänningen släppte då vi fick träffa den bekanta onkologen. Vänlig, förtroendeingivande och trygg. Precis som befarats hade metastaserna vuxit såpass mycket att det blev medicinbyte. Läkemedelsförsöket tog slut här för min del.

Det positiva är att det inte framkom några nya metastaser. Jag hade nästan befarat en hel åkers skörd av knölar i min kropp.

Nu behövs lite utomjordisk kraft för att den nya medicinen skall vara effektiv för mig. Hörde om en patient som haft 70 procent reduktion på sina metastaser med densamma. Jag tänkte själv att jag skulle beställa ungefär 80-100 procent minskning. Det skulle räcka.

Leena
05.09.2018 kl. 14:20

Tacksamhet och oro

Jag och många med mig som fått en diagnos eller genomgått nån annan slags kris har det gemensamt att man blir tydligt medveten om att inte kunna ta allt för givet. Man får syn på alla människor, naturen och små fina händelserna, saker och ting i sin närhet. Blir tacksam för allt man har. En tacksamhet och glädje som ger mervärde över saker man tidigare tog för givet.

Men ibland tänker jag att det också finns en glädje, njutning och lycka i känslan att få ta saker för givet. Att kroppen funkar, att ha tillräckligt med pengar, att man har personer runt sig som man bryr sig om och som bryr sig om en. Ett bekymmersfritt liv där saker och ting rullar på som det ska.

För mitt i den medvetna tacksamheten för allt man har, finns också ett mått av oro. En oro över hur mycket man har som man ännu kan förlora.

Leena
04.09.2018 kl. 09:43

Vår frustration

Människan är anpassningsbar. Nu har jag nästan vant mig vid att jag varje förmiddag tar en horisontal stund med dagens tidning. Orkar sedan med en eller ett par sysslor på en dag innan jag däckar senast vid middagstid. Lagom tills min man kommer hem från jobbet. Till hans frustration. Och min. Men så verkar det vara nu.

Idag blev det små trädgårdsprojekt. Vårens bellisar har jag planterat i jorden med hopp om att de övervintrar till nästa år. Några andra plantor som växte på lite opassliga ställen fick i sin tur komma upp och bo i kruka på trappen ett tag. Och efter att ha rensat lite i rabatten hittade jag välmående alunrot, av de som jag frösådde i våras. Kanske blommar de nästa år? Det är lite mysigt ändå.

Leena
28.08.2018 kl. 19:55

De goda endorfinerna

Har du tänkt på det att din kropp inte känns. Så länge allt är i sin ordning. Då bara finns den där till ditt förfogande. Gör det du ber den om utan knot och utan att du behöver tänka på det desto mer. Sen finns det ju dagar då kroppen verkligen gör sig påmind. En dag efter ett hårt träningspass kan man ju ha så ont i musklerna att man knappt kan röra på sig. Eller den skönt matta känsla i kroppen efter ett långt träningspass. Jag minns fortfarande en natt i fjällen då jag vaknade varje gång jag vände mig i sömnen för att mina lårmuskler var så ofantligt ömma efter all telemarkåkning i pisten.

Man kan ha ont av många olika slag. Bara på ett specifikt ställe i rörelse eller också som en molande värk också i vila. I en massa olika varianter, helt individuellt. Då man väl vet orsaken är det onda oftast lättare att tas med, åtminstone periodvis. Med vetskapen om orsaken till det onda i mitt ben kan jag i vissa lägen intala mig själv att det inte är farligt att det tar ont. Nu då det till skillnad från det akuta läget inte längre finns någon överhängande frakturrisk.

Sen finns det den här osunda känslan i kroppen av att allt inte är riktigt som det ska. Då det inte går att enskilt peka på det onda. Det enda man kan säga är att kroppen känns. Den är lite för tung för att passera obemärkt. Men jag har märkt att har jag väl släpat min tunga kropp ut i trädgården, kravlat mig ner på alla fyra och rensar i rabatten med jord mellan fingrarna eller känner de fina runda vinbären i mina händer, så funkar kroppen igen. Som den ska. Den känns inte längre.

Helt självklart säger dottern med sin underbara ungdomliga säkerhet. Det är endorfiner.

Leena
22.08.2018 kl. 15:36

Hon är död

Jag är osäker på hur jag ska skriva det här. Rädd för att det skall bli för banalt. För du är död. Jag blir fortfarande helt tom samtidigt som tårarna bränner då jag tänker på det. Den här sjukdomen skördar för många offer. Människor som ännu har så mycket att ge.

Jag hann inte träffa dig mer än en gång men jag fattade tycke för dig genast. En systersjäl.

Jag läser sorgebudet i vår fb-grupp, den som fört oss samman. Där din syster också förmedlar hur stor betydelse gruppen haft för dig. Allt stöd från personer med samma sjukdom och liknande upplevelser. Gruppen där ingen blir lämnad ensam.

Jag är oerhört glad att jag fick träffa dig, fastän det blev alltför kort.

Leena
20.08.2018 kl. 11:35

Låt mig leva

I tisdags var det fyra år sedan diagnosen. Den första chocken. Då jag gick gråtande längs Gräsvikens gator efter en magnetröntgenundersökning av min onda höft. (Läs mer om det här).

Fyra år var den tid som en annan hade överlevt samma sjukdom, som i det akuta skedet kändes som en evighet. (Läs mer om det här)

Idag känns det fortfarande som en lång tid. Fyra år med monstret. En såpass lång tid att det liksom räcker nu. Det har funnits perioder då jag följt utvecklingen av sjukdomen som ett intressant fall, med den enda negativa aspekten att jag själv var den drabbade, men nu börjar jag tappa intresset lite. Skulle gärna dra ett streck nu och lämna detta monsterkapitel bakom mig. ”Kan du bara låta mig leva mitt liv", som ungdomarna skulle uttrycka det.

 

Läs också dessa relaterade inlägg:

 

 

Leena
16.08.2018 kl. 10:37

Det blir bättre

Nu känns det redan bättre. Fick ett lite tvetydigt resultat i onsdags och har min vana trogen funderat, frågat och lyssnat. Känner mig som den där treåringen som vill höra samma sak förklarad för mig om och om igen. Medicin och biologi är fantastiskt, men inte alltid så lätt att förstå och tolka ens för onkologerna. Men nu känns det också i min värld teoretiskt rimligt att det kan finnas hopp ännu med denna medicin. Den linjen håller jag nu fast vid.

Och vet du att bönorna som det såg så klent ut med ger en fin liten skörd, squashen som inte ville gro ger nu frukt mer än vi hinner äta och trastarna har sparat vinbären åt mig. Och i frysen finns både blåbär och hallon för vinterns behov.

Leena
10.08.2018 kl. 12:14

Besviken

Måste medge att jag är besviken. Ett mer entydigt positivt besked hade varit så mycket bättre. Nu visade det sig att det fanns en hel del förstoring av metastaserna. Det här kan ju endera bero på sjukdomens framfart eller förhoppningsvis på ett inflammatoriskt svar på medicinen. Vi vill tro på det senare och ger medicinen en månad till. Sen blir det ny kontroll.

Nu känner jag mig rätt tom och det kommer att ta ett tag att smälta och bearbeta detta. Sedan är det väl dags att ta itu med livet igen.

Leena
08.08.2018 kl. 14:37

Samhörighet

Du vet den där känslan av samhörighet då man som småbarnsförälder möter andra med barnvagn, hundägare passerar varandra eller de sällsynta gånger då du ser någon annan som också bär med sig skidor i en buss. Nu får jag den samma känslan av samhörighet då jag möter andra personer som bär mössa av nåt slag. Du vet en sådan där som skriker att ”jag har inget hår och det är ofrivilligt, men det är så mycket skönare med en bomullsturban än med en obekväm peruk.” 

Det hände idag igen. Vid hotellets frukost sitter en ensam dam med en snygg turban, vacker sommarklänning och en tröja som hon virar lite varmare runt sig. Hon går lite långsamt, hållningen är en aningen ihopsjunken och i hennes blick kan man ana lite oro och trötthet.

Då får jag den där känslan att jag skulle vilja gå fram till henne, säga att hon inte är ensam, vi sitter i samma båt. Det här skall vi fixa tillsammans.

Jag gör inte det. Men kanske, kanske, kan hon känna lite som jag, då hon ser min mössa på mitt huvud.

Leena
07.08.2018 kl. 10:43

Domedag

En morgon då jag vaknar med särskild glädje.

Jag har under den där lilla fasen mellan sömn och vakenhet precis drömt eller snarare fantiserat om hur jag får ett positivt besked av onkologen. ”Men vad skall vi fira med?” Mina tankar vandrar vidare till om jag skall skicka min man efter skumpa eller om vi får nöja oss med vad som står till buds på kliniken dvs kaffe, mineralvatten och läsk. Jag hinner undra varför vi inte tagit med oss något, men tillrättavisar mig själv snabbt med att man inte kan ta ut en sådan sak i förskott. Jag vaknar till, utan skumpa, men med ett leende, och går länge efteråt och suger på de där goda nyheterna.

Nu närmar sig domedag. Jag köper ingen skumpa i förväg. Jag tror att jag firar lika glad med en flaska läsk.

 

Leena
06.08.2018 kl. 17:21

En månad som skallig

 

Några reflektioner

Jag har nu en mycket större förståelse för min man. Den så gott som frisyrlösa medelålders mannen. Har varit rätt förundrad över hur han mer eller mindre alltid slår sitt huvud i diverse föremål med rejäla skrapsår som följd. Eftersom jag mestadels använder någon av mina mössor, så undviker jag skrapsåren, men utan mössa, ack vad lätt det är att slå sitt huvud i diverse badrumsskåp, grenar i trädgården eller vad det nu kan vara som står i vägen. Huvudets känselspröt är guld värda.

Däremot förstår jag kanske inte helt hur man frivilligt rakar av sig allt hår. Jovisst kan det vara väldigt snyggt på sportiga cyklister, och alla är ju inte välsignade med ett vackert hårsvall, men kylan då? Så himla kallt. Sover ofta med mössa nu för att slippa vakna då jag vänder mig och örngottet känns kallt.

En sak till. Det obehagliga. Ryser över känslan att ta på mitt eget huvud. Jag vet att det kanske är fånigt och nojigt, men det känns som om jag känner på något strävt, främmande, något som inte är mitt, samtidigt som känslan på något sätt når ända in i hjärnan. Än så länge smörjer jag mig med olja som sprider ut sig mer eller mindre av sig själv, eller så ber jag om hjälp, fast det är få i familjen som ställer upp på att smörja, samtidigt som jag biter ihop över obehagskänslan.

 

Min lilla fula nackmustasch har jag kvar. Jag ser den ju inte själv. Men den känns mysig att känna lite på. En påminnelse om det som varit och det jag väntar på.

Leena
11.07.2018 kl. 13:29

En hel månad

Sitter på patienthotellet. Det som blivit så hemvant. Där de känner mig med förnamn. Trots att jag aldrig får äta deras frukost för att jag måste fasta innan läkarbesöken och provtagningarna. Men jag plockar ihop en liten matsäck som jag äter senare. En dubbelmacka med ost, sallad, gurka och tomat. En mini-croissant och ett kokt ägg. Och så känner jag mig lite skyldig då jag packar ner allt i min ryggsäck.

Snart är det dags för läkarbesök, provtagningar och mätningar i öron, fingrar och blod. Och månadens medicindropp. Några timmars uppföljning och sedan är det en hel månad till nästa gång!

Den här bilden är tagen inne på laboratoriet. Hoppas ni ser att läsa texten. Jag ber om ursäkt för att den bara är på finska.

Leena
10.07.2018 kl. 09:23

Trött på att vara trött

 

Har funderat på vad jag kunde berätta, men det ända som kommer till mig är trött, trött, trött. Mycket associationer till graviditet och spädbarn. En slags graviditet som jag själv varit lycklig att jag sluppit uppleva. Men nu är det fullt närvarande. Illamående, lukter och smaker som får en att tappa aptiten, en mage som inte fungerar som den brukar, svaghet, lite lätt huvudvärk, aptitlöshet, trötthet, och ibland ett konstigt sug efter udda smaker som sura bär eller salami. Samtidigt som jag under graviditeten önskade att det skall växa väl inom mig så önskar jag inget hellre än det motsatta nu.

Nu provar jag en aktiv approach med förebyggande illamåendetabletter, lite mat typ hela tiden och så fortsätter jag väl sova. Svårt att hålla emot. Inga mardrömmar än så länge åtminstone.

Leena
04.07.2018 kl. 09:36

Gästblogg om positiva tankar

Det är så roligt, jag blev så glad, jag fick en fin text till mig skickad. Åsa Gustavsson delar här med sig av sina funderingar kring vad cancern gjort henne. Tack Åsa!

För några dagar sedan fick jag ett sms med frågan hur jag mår. Den person som skickade det vänliga sms:et hade hört att jag varit sjuk i cancer och som bekant innebär ordet "cancer" ännu idag skräck för många. Jag kunde glatt meddela att jag mår bra och det gör jag ju! Det var dock en sådan berättelse jag saknade i höstas när jag fick diagnosen bröstcancer och även om alla läkare från röntgenläkare, kirurg till cancerläkaren på Mejlans sjukhus i Helsingfors förhöll sig väldigt lugnt till min diagnos så kunde jag ju inte låta bli att söka information på nätet. Även om mitt förnuft sa att jag inte skulle "googla" på diagnosen bröstcancer, så kunde jag inte låta bli och det är inte alltid så värst glada berättelser man hittar.

Min cancerresa blev kort och koncis. En minimal tumör hittades i september, operationen där man plockade bort två små tumörer gjordes i oktober och i december inleddes strålbehandlingen på 15 gånger. Jag hade en enorm tur! Jag råkade ha tid för rutinkontroll i augusti, en sån där kontroll som man bara rycker på axlarna åt när man går på den. Därför blev jag lätt chockad två veckor senare när kallelsen till en ny kontroll dök upp per brev. Jag är otroligt tacksam för att vi har så bra sjukvård i Finland och min enorma tur är ju att cancern upptäcktes i ett väldigt tidigt skede, vilket gjorde att jag inte behövde cellgifter och på så sätt slapp en massa biverkningar.

Idag äter jag hormonmedicin och igen tycks jag klarar mig utan större biverkningar. Jag kommer att gå på kontroll en gång per år i fem års tid och om inget oväntat händer är jag helt friskförklarad efter det. Ja, eller frisk är jag ju nog redan nu. Hela den här cancerresan har varit en stor tankeställare för mig. Jag har lärt mig att ta saker och ting som de kommer, jag stressar inte upp mig för småsaker och för det mesta känner jag mig riktigt glad och tacksam över mitt liv precis som det är just nu. Jag har också en stark tro på framtiden och att allt ordnar sig till det bästa just så som det är meningen att mitt liv ska se ut. Jag har även börjat sköta om mig, motionera och vila i lagom doser, äta bra (förutom idag när jag inte kunde släppa en salmiakpåse i butiken) och framför allt börjat tänka positiva tankar. Jag tror helt enkelt på tankens kraft och önskar dig det samma!

På söndag vandrar jag med i välgörenhetsloppet "Spring undan cancern" i Maxmo, hoppas vi ses där!

Åsa bloggar också själv lite mer sporadiskt på: http://asamariagustavsson.blogspot.com/

PS. Vill du gästblogga här hos mig så kontakta mig på leena.sahlstrom(at)hotmail.com

 

Leena
29.06.2018 kl. 10:19

Omslagsflicka

Jag vet. Kanske kvinna eller tant är mera korrekt, men oavsett så finns jag idag på Vasabladets framsida!

Artikeln går inte att länka till. Åtminstone ännu. Så för er icke prenumeranter får ni en tjuvtitt här.

Här kommer länken:

 

Leena
17.06.2018 kl. 08:13

Chill lugnt sagt

En chill dag, lugnt sagt, som jag spenderat på en sjukhussäng som fick mig att känna mig sjukare än jag brukar. Fötterna under en filt som påminde om stallditon, virkandes och tittandes på den fina utsikten, tills jag somnade. Och det berodde knappast på den nya medicinen.

Den fyra timmar långa uppföljningstiden gick snabbare än väntat med kontrollmätningar av temperatur och blodtryck var 30:e minut. Och lite blodprov därtill.

Nu har jag lust att dra några trollformler för att få läkemedelsinfusionen och de nya pastellrosa tabletterna att leva upp till sin kapacitet. Ännu känner jag ingen förändring, men visst tror vi på att effekten kommer.

Leena
12.06.2018 kl. 19:01

Snart kommer det smoothie

Dagens provtagningar avklarade. Den dåliga nyheten är att metastaserna vuxit. Som väntat. Det goda det medförde är att biopsin, som jag bävat för, nu kunde tas så gott som riskfritt under armen istället för från ryggsidan inifrån bukhålan. Ingen efterföljande observation var nödvändig, så nu är jag tillbaka på hotellrummet med kanyl i armvecket och tryckbandage under armen och duschförbud till klockan tio imorgon, vilket innebär en mindre fräsch uppenbarelse imorgon bitti på kliniken.

Så nu ser jag ingenting som kunde stoppa min behandling imorgon. Det kommer antagligen dåliga nyheter först angående utlåtandet från röntgen, men sedan medicin och frukost som kommer att bestå av smoothie och smörgås.  Vilket påminner mig både om att vår nya mixer, som jag beställt för att ersätta den som gått sönder, är på väg. Och att uttrycket som den bortskämda sonen myntat för ett antal år sedan ”Kommer det nån smoothie?” snart kan få ett jakande svar igen. Prova en mycket enkel variant med hela frysta blåbär som mixas ihop med apelsinjuice. Lika gott som enkelt!

Leena
11.06.2018 kl. 12:11

Från duracellkanin till zombie

Från att ha haft energi som en duracellkanin i en månad så har jag nu verkligen kommit in i ett tillstånd som är helt det motsatta. Sover hela nätter igen, vilket är mycket skönt, men saknar den pigga känslan jag hade om morgnarna. Nu stannar jag gärna kvar och drar mig lite längre. När jag väl stigit upp och ätit frukost, tar det inte länge före jag känner mig sugen på en tupplur igen. Vet inte heller om det definieras som tupplur längre då man pressar in tre timmars sömn på eftermiddagen. Men med avslutad cortisonbehandling och en månad med korta nätter så kanske det är helt normalt och förväntat. Det lär väl jämna ut sig så småningom.

Nu sitter jag i alla fall på tåget på väg mot Helsingfors. Imorgon blir det provtagningar, ct-rtg och nytt försök med biopsin som jag angstar lite för. Den som blev så traumatisk senaste gång. På tisdagen skall det sedan bli dags för första behandlingsomgången med nya medicinen. Bara allt går vägen den här gången. Då håller du väl tummar och tår för att det blir en mirakelmedicin för mig. Är det så att jag känner mig ännu tröttare av den så lär det nog bli bloggpaus. För då kommer ju inte dygnets vakna timmar att räcka till längre.

 

Leena
10.06.2018 kl. 17:39

Lilla cancerskolan – omstart av läkemedelsförsök

Nu är vi igång igen. Omstarten på läkemedelsförsöket har idag påbörjats med läkarbesök, nya underskrifter, basala undersökningar av vikt, temp, blodtryck, EKG och syremättnad i blodet. Och så alla dessa blodprov igen. Labtanten fick verkligen hålla tungan rätt i mun för att få alla remissens drygt 40 prov att stämma överens med provrören i verkligheten. Och urinprov. Som tur var visade det sig att dygnsinsamlingen av urin var ett misstag, så det slipper jag. Hann redan föreställa mig släpandes på en treliters dunk med urin på tåget från Vasa till Helsingfors.

Hela förmiddagen förlöpte utan frukost men i gott sällskap av syster, som däremot blev tvungen att spenderade nästan 90 minuter i trist väntrum. Frukosten smakade sedan särskilt gott klockan tolv på närmaste parkbänk tillsammans med blommande azaleor, allium och ungdomar i bikini.

Nu skall det väl inte vara något som kan stoppa fortsättningen på detta? Att jag om ett par veckor kunde få min första behandling med de nya läkemedlen. Men knappt att jag längre blir förvånad om det skulle visa sig att jag är HIV positiv eller att graviditetstestet som visade sig ingå i remissen skulle vara positiv. Efter förra försöket börjar jag ju vara förberedd på att även det mest otänkbara kan vara möjligt.

Läs också tidigare relaterade inlägg:

 

Leena
28.05.2018 kl. 19:29

En sån bra helg!

 

Igår var det hopptävling i trevligt sällskap (tack till chauffören!), två klasser och två placeringar. Viktigare än rosetterna var ändå den bra känslan som ryttare och häst hade framförallt i den andra klassen. Sånt är glädjande, då man kan känna framsteg.

Första turen till holmen efter vintern och övernattning där med hela familjen, vilken bonus. Bastu, stilla hav och sol. Fortfarande vaknar jag långt före de andra, trots att cortisondosen nu är nere på en fjärdedel. Men jag fick sällskap i ottan både av havsörnen som ställde till det bland fåglarna på ön, labb-paret som hade återkommande stridigheter med sina grannar tärnorna och måsar ruvande på sina ägg, där jag satt och njöt av mitt morgonte på terassen i solen.

Och nu har jag och min nya virkning tagit oss med tåget till Helsingfors där läkemedelsförsöket skall omstartas med första blodprovstagningar och onkologbesök. Känns nästan som en semesterresa.

Livet är bra härligt!

 

Leena
27.05.2018 kl. 21:43

Matrekommendationer

Det där med mat och vad man skall äta och inte äta finns ju hur många skolor av som helst och visst är det väl upp till var och en hur man gör. Jag pendlar själv mellan två ytterligheter: å ena sidan unnar jag mig vad som helst för att det så att säga redan är kört. Å andra sidan tycker jag att jag borde ha lite mer förmåga att motstå frestelser för tänk om det kunde göra skillnad.

seminariet i Tammerfors berättade en näringsterapeut om rekommendationer generellt som berör alla och lite om sådant som gällde särskilt cancerpatienter. Här kommer en kort sammanfattning av hennes föreläsning, särskilt till dig min bloggläsare "BF" som önskade att få höra mera:

I de generella råden kan man i enkelhet säga att rekommendationen var att öka intag av grönsaker, bär, nötter och frön och minska andelen rött kött, salt, socker och alkohol.

Öka andelen av:

  • grönsaker, linser, bär, frukt, bönor till 800 g /dag
  • nötter, mandlar och frön till 2 msk/dag (=30 g)
  • fisk 2-3 ggr/vecka

Minska andelen av:

  • Rött kött till max 500 g/vecka. Intag av rött kött har ett påvisat samband med ökad risk för tarmcancer.
  • Salt till mindre än 5 g/dag, tex bröd, färdigmat, köttprodukter, ost, kryddblandningar, fond och snacks innehåller mycket salt och i princip kan man undvika att salta utöver det då man väldigt lätt kommer upp i 5 g.
  • Socker, risk för typ 2 diabetes och fetma
  • Alkohol

Av fetter har linfröolja och rypsolja den bästa sammansättningen. Stek hellre i rypsolja än olivolja. Kokosolja har inga påvisat främjande egenskaper.

Koka och ångkoka hellre, istället för att steka, grilla och röka.

Nytt för mig var att man endast i fall av påvisad brist skall ta vitaminer på burk och inte i förebyggande syfte eftersom burkvitaminer kan vara skadliga och cancerframkallande. D-vitamin är undantaget, där 20 mikrogram/dag är en säker dos för alla. Få i dig tillräckligt varierad kost så att vitaminintaget säkras den vägen. Detta var besked både från näringsterapeuten och läkaren.

För cancerpatienter var det viktigt att tänka på att hålla vikten dvs att man inte tappade vikt under behandlingen utan fick i sig tillräckligt med näring. Om maten inte smakar finns det näringsdrycker etc men i första hand skulle man försöka få i sig tillräckligt genom den normala födan. Tillsätt t ex rypsolja i gröten för att öka energiintaget och ät med regelbundna mellanrum. Om man däremot har övervikt var det viktigt att inte gå ner i vikt för fort utan som riktlinje max ett kilo i månaden.

Och så lärde jag mig att en biverkning av huvudets strålbehandling är att munslemhinnan torkar, vilket förklarar varför jag är konstant törstig nu.

Näringsterapeuten poängterade klokt nog att det även finns utrymme för ”treats” så länge de är undantagen och inte regeln. Lite i stil med att det inte är det viktiga vad du äter mellan jul och nyår utan vad du äter mellan nyår och jul.

Nu bådar det gott med bärskörden, fullt av blom. Hoppas pollinerarna också hittar hit, så att vi kan njuta mycket vinbär i höst och vinter.

Leena
25.05.2018 kl. 10:28

Bara en pytteliten förbättring?

Nu då du läser det här är jag troligen rätt nervös. Jag skall snart ställa mig upp inför ett helt auditorium av folk och berätta min sjukhistoria och mina erfarenheter av deltidsjobb. Munnen känns lite torr, pulsen är hög och jag letar efter ett vänligt ansikte bland åhörarna.

Men jag ser också fram emot det. Mina erfarenheter, upplevelser och känslor är bara mina, dem kan jag dela med mig av utan att någon kan påstå att jag har fel. Tänk om jag kunde få  arbetsgivarsidan att se all den potential som kan finnas i deltidsarbetet? Tänk om jag kunde bidra till en bara pytteliten förändring till det bättre. Tänk vad glad jag blev då.

Leena
22.05.2018 kl. 07:33

En systersjäl

Jag vill bara berätta att lördagen i Tammerfors blev en så bra dag. Jag är så glad att jag åkte. Jag träffade folk som jag haft kontakt med via nätet på olika sätt i olika sammanhang, vilket var jätteroligt. Någon var yngre, någon äldre, någon kortare, någon längre än jag föreställt mig, men idel trevligt folk. Dessutom en helt ny bekantskap. En person som kändes som en systersjäl; lika gammal (läs: ung) som jag, lika många och ungefär lika gamla barn, liknande erfarenheter, funderingar och tankar kring livet. Vi snackade en kafferast och hade kunnat fortsätta flera timmar till. Bara det gjorde resan värt.

Mycket annat från dagen skulle jag också vilja berätta för dig; om näringsterapeutens näringsråd, om läkarens föreläsning om immunologiska behandlingar och om patientengagemang i internationell verksamhet angående cancerforskning (EUPATI). Men jag får kanske återkomma till det en annan gång, för nu måste jag prioritera föreläsningen till imorgon.

Ha en bra arbetsvecka alla ni som jobbar och ni andra njuter för fulla muggar av det vackra vädret eller hur?

Leena
21.05.2018 kl. 12:59

Dating på nätet

Sitter på tåget på väg till Tammerfors. Cancerföreningen ordnar en nätverksdag och kamratstödsdag idag. Heldagsprogrammet inkluderande läkarföreläsning om nya immunologiska behandlingar (som jag så småningom skall få), näringsterapeut som berättar om näringsrekommendationer, men ffa tid för att nätverka och diskutera med andra i samma situation. Skall idag få träffa personer som jag haft kontakt med och lärt känna via kamratstödsgrupper på facebook som cancerföreningen modererar. Känns lite pirrigt på ett bra sätt. Undrar om jag känner igen dem? Undrar hurdana de är i verkligheten? Så här nära dating på nätet har jag nog aldrig varit tidigare.

Leena
19.05.2018 kl. 07:26

Hårlossningstider

 

Hårstrån överallt; på kudden då jag vaknar, i duschen, i stora tovor på kammen, i mössan, på tallriken, i huvan, handduken, i kragen på tröjan och över hela golvet. Lite som att ha en hund som släpper hår, fast värre. Hårfästet har backat typ tio cm, i nacken finns ett stort kalt fält med en mustasch under som barnen kallar det. Hårbotten som inte sett dagsljus på 47 år undrar vad det är som händer. Men snart är det slut på den här fasen, för nu känns det som att det knappt finns så mycket kvar längre.

Känner mig lite som en alien. Märkte hur sonens vän, som cyklade förbi i morse, undvek mig lite med blicken då vi växlade några ord. Inget konstigt med det, vem blir kaxig av att möta rymdvarelser klockan åtta på morgonen?

Men jag har fått min peruk. Det blev lite av en kompromiss då den jag gillade mest, inte fanns att få i rätt storlek. Den känns som att ha en varm mössa på sig, men jag upplever mig åtminstone rätt normal då jag ser mig i spegeln. Lite 70-80-talets ”monchhichi”-associationer visserligen (ni minns väl den lilla då så populära apan?), vilket kanske inte är det mest normala för en medelålders tant, men ändå.

Nu måste jag bara komma ihåg att akta mig (alltså peruken) för grillen!

Monchhichi.

Alien. 

Läs också ett tidigare relaterat inlägg:

 

Leena
17.05.2018 kl. 19:47

Jobbdags

Hoppsan! En klassiker. Mitt arbetsbord har invaderats av plantor och nu skulle det finnas orsak att hitta jobbinspiration, och då menar jag inte trädgårdsarbete. Jag har blivit ombedd att tala som erfarenhetstalare om mina egna erfarenheter som kroniskt sjuk och deltidsarbetande på ett seminarium som riktar sig till olika fackmän som arbetar med partiellt arbetsföra.

I en situation då livet kastades omkull av en livshotande sjukdom är det inte jobbet utan mycket annat som upptog ens tankar. Åtminstone för mig. Men sedan hann tiden ikapp och arbetsfrågorna blev aktuella igen. Men med nya förutsättningar och prioriteringar. Jag har haft möjligheten att arbeta deltid och haft en förstående arbetsgivare som varit väldigt flexibel och gett mig möjligheten att jobba mycket på distans från mitt hemmakontor och på så vis har jag kunnat kombinera jobb, hem och ork. Samtidigt som jag fått delta i ett jobbsammanhang. Mycket värdefullt.

Jag tror att det finns en väldigt stor outnyttjad potential ute bland andra i liknande situation som min. Jag hoppas att jag kan förmedla vikten av flexibilitet för arbetsgivarna. Jag tror att många fler kunde klara av att deltidsjobba om rätta förutsättningar ges från arbetsgivarhåll.

Har du några egna erfarenheter av deltidsarbete p g a nedsatt arbetsförmåga? Vad tycker du är viktiga aspekter för att kunna lyckas kombinera ett jobb i en situation då man inte längre kan eller orkar jobba heltid? Dela gärna med dig av dina erfarenheter i en kommentar eller maila mig på leena.sahlstrom@hotmail.com

 

Tidigare jobbrelaterade inlägg:

Mina gästblogginlägg på cancerföreningens blogg: Hälsningar från arbetslivet

 

 

Leena
16.05.2018 kl. 19:50

Priviligerad

 

Tänk att få uppleva allt detta:

  • Fantastiskt bra service och hjälp med allehanda från sjukhuset, frisör, nära och kära.
  • Underbart väder, det varmaste i hela Europa, som jag har alla möjligheter att verkligen kunna njuta av.
  • Våren eller snarare försommaren med allt vad det innebär av lövsprickning, blommande försommarblomster, trädgårdspyssel och måltider ute i trädgården.

Känner mig bara så oerhört priviligerad!

 

Leena
15.05.2018 kl. 20:39

Du är värd det

 

Ibland får jag en känsla av att jag inte är värd all den empati, omtanke och snällhet som omger mig. Jag har ju bara haft oturen att insjukna. Det kunde ju varit vem som helst.

Förutom att jag har en underbar man och tre härliga ungar, så har jag också mor, far, och syskon, svärmor och svärfar och resten av familj och alla fina vänner och bekanta som jag känner att alla är måna om mig. Plus alla ni där ute som jag inte personligen känner som peppar, sänder mig värme och omtanke när helst jag behöver det. Vilken kraft att ösa ur!

Sen tänker jag att det kan ju inte vara så att snällhet och omtanke skulle vara kvoterat, att det bara finns en viss mängd som kunde slösas bort så att säga i onödan. Det måste väl vara tvärtom? Att ju snällare vi är med varandra och ju mer vi tar hand om varandra desto mer snällhet leder det till. En positiv spiral.

Jag tror, eller jag vet, att jag blivit mer ödmjuk, i och med sjukdomen och genom åren. Lite snällare både mot mig själv och andra. Jag är ingen hjältinna men glad och tacksam för att jag bättre fått syn på hur jag skall förhålla mig till andra. Och väldigt tacksam för allt ni gör för mig, all värme, hjälp och empati som flödar över mig. Jag önskar att alla människor kunde få känna den känslan. Vi är alla värda det.

 

Leena
14.05.2018 kl. 09:01

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Företag och jobb

Hästliv

Kretslopp

Lilla cancerskolan

Mat

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Om mig:

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Följ mig på instagram: @leenasahlstrom

 

Om bloggen:

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, trädgård och musik. Och lite om cancer.

 

Foto: Alla bilder är mina egna (om inget annat angetts). Du får gärna använda dem bara du tydligt anger källan/fotografens namn (Passligt.ratata.fi / Leena Sahlström)

 

Vad är egentligen passligt?

 

Min samarbetspolicy:

Det kan hända ibland att jag samarbetar med någon. Varje samarbete märker jag tydligt ut i början av inlägget. Jag samarbetar enbart med företag som säljer produkter eller tjänster jag själv gillar och som jag tror kan vara till nytta och glädje för mina läsare. Det går inte att köpa min åsikt. Jag hoppas mina samarbeten är något du också kommer att gilla.

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar