Passlig eller opasslig som gästbloggare

19.04.2017 kl. 19:59

Gästbloggade min sjukdomsberättelse på Lungan i stormen (publicerad 19.4 2017). Så här:

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

Det var solig sommar 2014 då jag på allvar började ana att allt inte stod rätt till. Mitt vänstra ben krånglade. Att klättra upp för backen på landet var jobbigt. Det var tufft att hoppa i och ur båten då jag hade känslan att benet inte höll, att det skulle vika sig under mig. Minns väl då jag vaknade mitt på natten på landet av att det värkte i benet. Jag låg och oroade mig, för det gör man då man vaknar på natten. Tänk om jag fått Borrelia? Det låg nära till hands. Det värkte ju både i knät och höften och däremellan ända ner till foten ibland. Men det stämde ändå inte riktigt.

Skolstart och jobbstart i augusti. Jag cyklar som vanligt min väg till jobbet. Jag har en vecka tidigare varit och visat upp mig för arbetshälsovården. Då fick jag värkmedicin och en salva för utvärtes bruk för att lindra värken. På vägen hem fixar jag inte uppförsbackarna på cykel längre. Måste gå. Min man tvingar mig kontakta hälsovården igen. Jag får remiss till magnetröntgen. Ännu samma morgon tvekar jag om jag skall gå. Undersökningen är dyr och det kändes ju bättre för tillfället igen i benet. Kanske det ändå bara är en inflammation som nu börjat läka?

Alla som varit på magnetröntgen vet att det tar sin tid. Jag ligger där och lyssnar på den klassiska musiken som jag valt. Så blir det mera aktivitet bakom glaset. Läkaren kommer in och talar om för mig att han sätter i en kanyl för lite kontrast. Bara för att kunna se bättre. Jag blir glad. De har hittat nåt. Det finns en förklaring. Jag kanske inte är hypokondrisk trots allt.

Efteråt i väntrummet träffar jag den manliga skötaren. Jag betalar, men nyfiken passar jag också på att fråga vad de hittat. För jag förstod ju att de sett nåt. Han svarar undvikande, men ber mig vänta. Jo, jag kan komma, läkaren kan träffa mig genast. Jag kommer in i hans rum som mest användes som kontor verkade det som. Det var rätt mörkt. Jag får sätta mig på en stol invid en brits som inte verkade blivit använd på länge.

Du har en tumör säger han allvarligt. Jag fattar ingenting. Tumör, tumör, tumör. Jag tror han upprepar ordet fyra gånger innan jag förstår vad han säger. Mer av samtalet minns jag inte. Frågar om jag kunde få se. Vi går ner till källaren där det står en massa datorskärmar. Han pekar och visar. ”Här är en och här är en annan.” De är tydliga. Stora som pingisbollar. ”Dessutom är de här små prickarna också suspekta.” Jag har sett nog. Jag är inte hypokondrisk.

Jag traskar iväg längs gatorna mot metron. Gråtande. Jag ringer och ringer men min man svarar inte. Jag blir arg. Varför svarar han inte nu då jag som mest behöver honom? Gråter hemma. Jag har en tumör förklarar jag för barnen som redan är hemma. Min yngsta son som samma dag fyller 11 undrar: Mamma, vad är en tumör?

Min sjukdom visade sig sedermera vara mycket mer än några tumörer i höftbenet.

Det här och lite annat har jag skrivit om på passligt.ratata.fi

Och jag skriver för att visa att det finns hopp även då man tror att det är ute. Att det finns mycket kunskap och fantastiska mediciner idag. Att det finns nånting positivt varje dag. Att man kan leva ett gott liv trots att man drabbats av cancer.

Mycket har hänt, samtidigt som tiden tidvis stått still. För oss som familj men kanske mest för mig. Enligt definitionen så är ju opasslig kanske just nu det som jag är. Jag är inte frisk. Fast ändå så frisk jag kan bli just nu. Monstret heter njurcancer och det invaderade mitt och våra liv i augusti 2014. Eller redan långt innan det. Men vi visste inte det då. Ännu.  

Nu är jag ändå så mycket längre än jag någonsin trodde jag kunde nå för två och ett halvt år sedan. Idag känner jag mig mycket mera passlig än opasslig.

 

Leena
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:

Parkurs

Vi har varit på kurs som cancerföreningen ordnat. Jag har lärt känna helt nya människor, yngre och äldre, olika öden, den ena jobbigare än den andra. Vi har funderat på känslor, både de positiva och de som vi helst vill sopa under mattan. Det är befriande att ens känslor blir förstådda och bekräftade. Vi har lätt för att förstå varandra. Ömsesidig respekt. En gemensam känsla. 
Jag tror alla kunde ha nytta och glädje av att stanna upp ibland, dela och diskutera, lära känna sig själv och andra lite bättre. Om du har en livspartner: vad sägs om att fundera på vilka ens partners livsdrömmar är, vad hen blir mest entusiastisk över, eller hur hen föreställer sitt liv efter fem år? Eller vad är din partner mest nöjd över i ert förhållande? Eller du? Oavsett om du är drabbad av sjukdom eller inte. 
 
Hela frågebatteriet om parförhållandet hittar du (tyvärr bara på finska) här på väestöliittos hemsida.
 
Leena
12.10.2018 kl. 11:47

Mirakulös behandling

Nu har vi i alla fall gett hararna en utmaning i vinter. De allra minsta fruktträden blev inhängnade av nät och de små men lite större fick ett barkskydd runt stammen. Fult men effektivt tror vi. Nu hoppas jag haren hittar annat att äta i vinter än våra fruktträd.

På tal om effektivt. Hörde precis en mycket glädjande nyhet. Nobelpriset i medicin har delats ut till amerikanen James P. Allison och japanen Tasuku Honjo. Det är forskarna som upptäckt cancerbehandling genom hämning av immunförsvarets bromsmekanismer, alltså de immunologiska medicinerna mot cancer. Trots att det inte funkade på mig så finns det massvis av personer som haft nästa mirakulös förbättring med den behandlingen. Grattis inte bara till pristagarna utan till alla som numera kan erbjudas en potent behandling. Fantastiskt fin utveckling på cancerbehandlingsfronten!

 

Leena
01.10.2018 kl. 13:31

Tre i topp

Topp tre idag

  1. Att onkologen i lilla Vasa är först i landet med ett pilotförsök av nya gentester för att i framtiden kunna ge cancerpatienterna ännu bättre vård.
  2. En tid med psykologen som påtalar (igen) vikten av att sätta namn på sina känslor och att vara snäll mot sig själv.
  3. Att fredag är veckans bästa dag.
Leena
21.09.2018 kl. 15:11

En tuff motståndare

För en normal person låter det här kanske inte riktigt klokt men jag blev glad som ett barn på julafton. Mitt blodtryck har stigit! Och det bara efter mindre än ett dygn med den nya medicinen. För den oinsatta kan jag meddela att blodtryckshöjning ofta går hand i hand med det här läkemedlets effekt. På ett positivt sätt.

Tänk hur snabbt humöret kan svänga. Nytt läkemedel ger nytt hopp och nya tag. Nu känns det igen som om allt är möjligt. Jag har en tuff motståndare som inte vill ge sig, men jag är rätt envis jag med.

Leena
07.09.2018 kl. 19:48

Inte helt som på Strömsö

En lättnad att det är över. Jag spände mig något ofantligt för dagens besök hos onkologen. Sådär att jag nästan mådde illa. Inte minst för att den synliga och kännbara knutan invid nyckelbenet vuxit sig hönsäggsstor och att jag börjat vakna på nätterna av smärta i ryggen. Men spänningen släppte då vi fick träffa den bekanta onkologen. Vänlig, förtroendeingivande och trygg. Precis som befarats hade metastaserna vuxit såpass mycket att det blev medicinbyte. Läkemedelsförsöket tog slut här för min del.

Det positiva är att det inte framkom några nya metastaser. Jag hade nästan befarat en hel åkers skörd av knölar i min kropp.

Nu behövs lite utomjordisk kraft för att den nya medicinen skall vara effektiv för mig. Hörde om en patient som haft 70 procent reduktion på sina metastaser med densamma. Jag tänkte själv att jag skulle beställa ungefär 80-100 procent minskning. Det skulle räcka.

Leena
05.09.2018 kl. 14:20

Tacksamhet och oro

Jag och många med mig som fått en diagnos eller genomgått nån annan slags kris har det gemensamt att man blir tydligt medveten om att inte kunna ta allt för givet. Man får syn på alla människor, naturen och små fina händelserna, saker och ting i sin närhet. Blir tacksam för allt man har. En tacksamhet och glädje som ger mervärde över saker man tidigare tog för givet.

Men ibland tänker jag att det också finns en glädje, njutning och lycka i känslan att få ta saker för givet. Att kroppen funkar, att ha tillräckligt med pengar, att man har personer runt sig som man bryr sig om och som bryr sig om en. Ett bekymmersfritt liv där saker och ting rullar på som det ska.

För mitt i den medvetna tacksamheten för allt man har, finns också ett mått av oro. En oro över hur mycket man har som man ännu kan förlora.

Leena
04.09.2018 kl. 09:43

Vår frustration

Människan är anpassningsbar. Nu har jag nästan vant mig vid att jag varje förmiddag tar en horisontal stund med dagens tidning. Orkar sedan med en eller ett par sysslor på en dag innan jag däckar senast vid middagstid. Lagom tills min man kommer hem från jobbet. Till hans frustration. Och min. Men så verkar det vara nu.

Idag blev det små trädgårdsprojekt. Vårens bellisar har jag planterat i jorden med hopp om att de övervintrar till nästa år. Några andra plantor som växte på lite opassliga ställen fick i sin tur komma upp och bo i kruka på trappen ett tag. Och efter att ha rensat lite i rabatten hittade jag välmående alunrot, av de som jag frösådde i våras. Kanske blommar de nästa år? Det är lite mysigt ändå.

Leena
28.08.2018 kl. 19:55

De goda endorfinerna

Har du tänkt på det att din kropp inte känns. Så länge allt är i sin ordning. Då bara finns den där till ditt förfogande. Gör det du ber den om utan knot och utan att du behöver tänka på det desto mer. Sen finns det ju dagar då kroppen verkligen gör sig påmind. En dag efter ett hårt träningspass kan man ju ha så ont i musklerna att man knappt kan röra på sig. Eller den skönt matta känsla i kroppen efter ett långt träningspass. Jag minns fortfarande en natt i fjällen då jag vaknade varje gång jag vände mig i sömnen för att mina lårmuskler var så ofantligt ömma efter all telemarkåkning i pisten.

Man kan ha ont av många olika slag. Bara på ett specifikt ställe i rörelse eller också som en molande värk också i vila. I en massa olika varianter, helt individuellt. Då man väl vet orsaken är det onda oftast lättare att tas med, åtminstone periodvis. Med vetskapen om orsaken till det onda i mitt ben kan jag i vissa lägen intala mig själv att det inte är farligt att det tar ont. Nu då det till skillnad från det akuta läget inte längre finns någon överhängande frakturrisk.

Sen finns det den här osunda känslan i kroppen av att allt inte är riktigt som det ska. Då det inte går att enskilt peka på det onda. Det enda man kan säga är att kroppen känns. Den är lite för tung för att passera obemärkt. Men jag har märkt att har jag väl släpat min tunga kropp ut i trädgården, kravlat mig ner på alla fyra och rensar i rabatten med jord mellan fingrarna eller känner de fina runda vinbären i mina händer, så funkar kroppen igen. Som den ska. Den känns inte längre.

Helt självklart säger dottern med sin underbara ungdomliga säkerhet. Det är endorfiner.

Leena
22.08.2018 kl. 15:36

Hon är död

Jag är osäker på hur jag ska skriva det här. Rädd för att det skall bli för banalt. För du är död. Jag blir fortfarande helt tom samtidigt som tårarna bränner då jag tänker på det. Den här sjukdomen skördar för många offer. Människor som ännu har så mycket att ge.

Jag hann inte träffa dig mer än en gång men jag fattade tycke för dig genast. En systersjäl.

Jag läser sorgebudet i vår fb-grupp, den som fört oss samman. Där din syster också förmedlar hur stor betydelse gruppen haft för dig. Allt stöd från personer med samma sjukdom och liknande upplevelser. Gruppen där ingen blir lämnad ensam.

Jag är oerhört glad att jag fick träffa dig, fastän det blev alltför kort.

Leena
20.08.2018 kl. 11:35

Låt mig leva

I tisdags var det fyra år sedan diagnosen. Den första chocken. Då jag gick gråtande längs Gräsvikens gator efter en magnetröntgenundersökning av min onda höft. (Läs mer om det här).

Fyra år var den tid som en annan hade överlevt samma sjukdom, som i det akuta skedet kändes som en evighet. (Läs mer om det här)

Idag känns det fortfarande som en lång tid. Fyra år med monstret. En såpass lång tid att det liksom räcker nu. Det har funnits perioder då jag följt utvecklingen av sjukdomen som ett intressant fall, med den enda negativa aspekten att jag själv var den drabbade, men nu börjar jag tappa intresset lite. Skulle gärna dra ett streck nu och lämna detta monsterkapitel bakom mig. ”Kan du bara låta mig leva mitt liv", som ungdomarna skulle uttrycka det.

 

Läs också dessa relaterade inlägg:

 

 

Leena
16.08.2018 kl. 10:37

Det blir bättre

Nu känns det redan bättre. Fick ett lite tvetydigt resultat i onsdags och har min vana trogen funderat, frågat och lyssnat. Känner mig som den där treåringen som vill höra samma sak förklarad för mig om och om igen. Medicin och biologi är fantastiskt, men inte alltid så lätt att förstå och tolka ens för onkologerna. Men nu känns det också i min värld teoretiskt rimligt att det kan finnas hopp ännu med denna medicin. Den linjen håller jag nu fast vid.

Och vet du att bönorna som det såg så klent ut med ger en fin liten skörd, squashen som inte ville gro ger nu frukt mer än vi hinner äta och trastarna har sparat vinbären åt mig. Och i frysen finns både blåbär och hallon för vinterns behov.

Leena
10.08.2018 kl. 12:14

Besviken

Måste medge att jag är besviken. Ett mer entydigt positivt besked hade varit så mycket bättre. Nu visade det sig att det fanns en hel del förstoring av metastaserna. Det här kan ju endera bero på sjukdomens framfart eller förhoppningsvis på ett inflammatoriskt svar på medicinen. Vi vill tro på det senare och ger medicinen en månad till. Sen blir det ny kontroll.

Nu känner jag mig rätt tom och det kommer att ta ett tag att smälta och bearbeta detta. Sedan är det väl dags att ta itu med livet igen.

Leena
08.08.2018 kl. 14:37

Samhörighet

Du vet den där känslan av samhörighet då man som småbarnsförälder möter andra med barnvagn, hundägare passerar varandra eller de sällsynta gånger då du ser någon annan som också bär med sig skidor i en buss. Nu får jag den samma känslan av samhörighet då jag möter andra personer som bär mössa av nåt slag. Du vet en sådan där som skriker att ”jag har inget hår och det är ofrivilligt, men det är så mycket skönare med en bomullsturban än med en obekväm peruk.” 

Det hände idag igen. Vid hotellets frukost sitter en ensam dam med en snygg turban, vacker sommarklänning och en tröja som hon virar lite varmare runt sig. Hon går lite långsamt, hållningen är en aningen ihopsjunken och i hennes blick kan man ana lite oro och trötthet.

Då får jag den där känslan att jag skulle vilja gå fram till henne, säga att hon inte är ensam, vi sitter i samma båt. Det här skall vi fixa tillsammans.

Jag gör inte det. Men kanske, kanske, kan hon känna lite som jag, då hon ser min mössa på mitt huvud.

Leena
07.08.2018 kl. 10:43

Domedag

En morgon då jag vaknar med särskild glädje.

Jag har under den där lilla fasen mellan sömn och vakenhet precis drömt eller snarare fantiserat om hur jag får ett positivt besked av onkologen. ”Men vad skall vi fira med?” Mina tankar vandrar vidare till om jag skall skicka min man efter skumpa eller om vi får nöja oss med vad som står till buds på kliniken dvs kaffe, mineralvatten och läsk. Jag hinner undra varför vi inte tagit med oss något, men tillrättavisar mig själv snabbt med att man inte kan ta ut en sådan sak i förskott. Jag vaknar till, utan skumpa, men med ett leende, och går länge efteråt och suger på de där goda nyheterna.

Nu närmar sig domedag. Jag köper ingen skumpa i förväg. Jag tror att jag firar lika glad med en flaska läsk.

 

Leena
06.08.2018 kl. 17:21

En månad som skallig

 

Några reflektioner

Jag har nu en mycket större förståelse för min man. Den så gott som frisyrlösa medelålders mannen. Har varit rätt förundrad över hur han mer eller mindre alltid slår sitt huvud i diverse föremål med rejäla skrapsår som följd. Eftersom jag mestadels använder någon av mina mössor, så undviker jag skrapsåren, men utan mössa, ack vad lätt det är att slå sitt huvud i diverse badrumsskåp, grenar i trädgården eller vad det nu kan vara som står i vägen. Huvudets känselspröt är guld värda.

Däremot förstår jag kanske inte helt hur man frivilligt rakar av sig allt hår. Jovisst kan det vara väldigt snyggt på sportiga cyklister, och alla är ju inte välsignade med ett vackert hårsvall, men kylan då? Så himla kallt. Sover ofta med mössa nu för att slippa vakna då jag vänder mig och örngottet känns kallt.

En sak till. Det obehagliga. Ryser över känslan att ta på mitt eget huvud. Jag vet att det kanske är fånigt och nojigt, men det känns som om jag känner på något strävt, främmande, något som inte är mitt, samtidigt som känslan på något sätt når ända in i hjärnan. Än så länge smörjer jag mig med olja som sprider ut sig mer eller mindre av sig själv, eller så ber jag om hjälp, fast det är få i familjen som ställer upp på att smörja, samtidigt som jag biter ihop över obehagskänslan.

 

Min lilla fula nackmustasch har jag kvar. Jag ser den ju inte själv. Men den känns mysig att känna lite på. En påminnelse om det som varit och det jag väntar på.

Leena
11.07.2018 kl. 13:29

En hel månad

Sitter på patienthotellet. Det som blivit så hemvant. Där de känner mig med förnamn. Trots att jag aldrig får äta deras frukost för att jag måste fasta innan läkarbesöken och provtagningarna. Men jag plockar ihop en liten matsäck som jag äter senare. En dubbelmacka med ost, sallad, gurka och tomat. En mini-croissant och ett kokt ägg. Och så känner jag mig lite skyldig då jag packar ner allt i min ryggsäck.

Snart är det dags för läkarbesök, provtagningar och mätningar i öron, fingrar och blod. Och månadens medicindropp. Några timmars uppföljning och sedan är det en hel månad till nästa gång!

Den här bilden är tagen inne på laboratoriet. Hoppas ni ser att läsa texten. Jag ber om ursäkt för att den bara är på finska.

Leena
10.07.2018 kl. 09:23

Trött på att vara trött

 

Har funderat på vad jag kunde berätta, men det ända som kommer till mig är trött, trött, trött. Mycket associationer till graviditet och spädbarn. En slags graviditet som jag själv varit lycklig att jag sluppit uppleva. Men nu är det fullt närvarande. Illamående, lukter och smaker som får en att tappa aptiten, en mage som inte fungerar som den brukar, svaghet, lite lätt huvudvärk, aptitlöshet, trötthet, och ibland ett konstigt sug efter udda smaker som sura bär eller salami. Samtidigt som jag under graviditeten önskade att det skall växa väl inom mig så önskar jag inget hellre än det motsatta nu.

Nu provar jag en aktiv approach med förebyggande illamåendetabletter, lite mat typ hela tiden och så fortsätter jag väl sova. Svårt att hålla emot. Inga mardrömmar än så länge åtminstone.

Leena
04.07.2018 kl. 09:36

Gästblogg om positiva tankar

Det är så roligt, jag blev så glad, jag fick en fin text till mig skickad. Åsa Gustavsson delar här med sig av sina funderingar kring vad cancern gjort henne. Tack Åsa!

För några dagar sedan fick jag ett sms med frågan hur jag mår. Den person som skickade det vänliga sms:et hade hört att jag varit sjuk i cancer och som bekant innebär ordet "cancer" ännu idag skräck för många. Jag kunde glatt meddela att jag mår bra och det gör jag ju! Det var dock en sådan berättelse jag saknade i höstas när jag fick diagnosen bröstcancer och även om alla läkare från röntgenläkare, kirurg till cancerläkaren på Mejlans sjukhus i Helsingfors förhöll sig väldigt lugnt till min diagnos så kunde jag ju inte låta bli att söka information på nätet. Även om mitt förnuft sa att jag inte skulle "googla" på diagnosen bröstcancer, så kunde jag inte låta bli och det är inte alltid så värst glada berättelser man hittar.

Min cancerresa blev kort och koncis. En minimal tumör hittades i september, operationen där man plockade bort två små tumörer gjordes i oktober och i december inleddes strålbehandlingen på 15 gånger. Jag hade en enorm tur! Jag råkade ha tid för rutinkontroll i augusti, en sån där kontroll som man bara rycker på axlarna åt när man går på den. Därför blev jag lätt chockad två veckor senare när kallelsen till en ny kontroll dök upp per brev. Jag är otroligt tacksam för att vi har så bra sjukvård i Finland och min enorma tur är ju att cancern upptäcktes i ett väldigt tidigt skede, vilket gjorde att jag inte behövde cellgifter och på så sätt slapp en massa biverkningar.

Idag äter jag hormonmedicin och igen tycks jag klarar mig utan större biverkningar. Jag kommer att gå på kontroll en gång per år i fem års tid och om inget oväntat händer är jag helt friskförklarad efter det. Ja, eller frisk är jag ju nog redan nu. Hela den här cancerresan har varit en stor tankeställare för mig. Jag har lärt mig att ta saker och ting som de kommer, jag stressar inte upp mig för småsaker och för det mesta känner jag mig riktigt glad och tacksam över mitt liv precis som det är just nu. Jag har också en stark tro på framtiden och att allt ordnar sig till det bästa just så som det är meningen att mitt liv ska se ut. Jag har även börjat sköta om mig, motionera och vila i lagom doser, äta bra (förutom idag när jag inte kunde släppa en salmiakpåse i butiken) och framför allt börjat tänka positiva tankar. Jag tror helt enkelt på tankens kraft och önskar dig det samma!

På söndag vandrar jag med i välgörenhetsloppet "Spring undan cancern" i Maxmo, hoppas vi ses där!

Åsa bloggar också själv lite mer sporadiskt på: http://asamariagustavsson.blogspot.com/

PS. Vill du gästblogga här hos mig så kontakta mig på leena.sahlstrom(at)hotmail.com

 

Leena
29.06.2018 kl. 10:19

Omslagsflicka

Jag vet. Kanske kvinna eller tant är mera korrekt, men oavsett så finns jag idag på Vasabladets framsida!

Artikeln går inte att länka till. Åtminstone ännu. Så för er icke prenumeranter får ni en tjuvtitt här.

Här kommer länken:

 

Leena
17.06.2018 kl. 08:13

Chill lugnt sagt

En chill dag, lugnt sagt, som jag spenderat på en sjukhussäng som fick mig att känna mig sjukare än jag brukar. Fötterna under en filt som påminde om stallditon, virkandes och tittandes på den fina utsikten, tills jag somnade. Och det berodde knappast på den nya medicinen.

Den fyra timmar långa uppföljningstiden gick snabbare än väntat med kontrollmätningar av temperatur och blodtryck var 30:e minut. Och lite blodprov därtill.

Nu har jag lust att dra några trollformler för att få läkemedelsinfusionen och de nya pastellrosa tabletterna att leva upp till sin kapacitet. Ännu känner jag ingen förändring, men visst tror vi på att effekten kommer.

Leena
12.06.2018 kl. 19:01

Snart kommer det smoothie

Dagens provtagningar avklarade. Den dåliga nyheten är att metastaserna vuxit. Som väntat. Det goda det medförde är att biopsin, som jag bävat för, nu kunde tas så gott som riskfritt under armen istället för från ryggsidan inifrån bukhålan. Ingen efterföljande observation var nödvändig, så nu är jag tillbaka på hotellrummet med kanyl i armvecket och tryckbandage under armen och duschförbud till klockan tio imorgon, vilket innebär en mindre fräsch uppenbarelse imorgon bitti på kliniken.

Så nu ser jag ingenting som kunde stoppa min behandling imorgon. Det kommer antagligen dåliga nyheter först angående utlåtandet från röntgen, men sedan medicin och frukost som kommer att bestå av smoothie och smörgås.  Vilket påminner mig både om att vår nya mixer, som jag beställt för att ersätta den som gått sönder, är på väg. Och att uttrycket som den bortskämda sonen myntat för ett antal år sedan ”Kommer det nån smoothie?” snart kan få ett jakande svar igen. Prova en mycket enkel variant med hela frysta blåbär som mixas ihop med apelsinjuice. Lika gott som enkelt!

Leena
11.06.2018 kl. 12:11

Från duracellkanin till zombie

Från att ha haft energi som en duracellkanin i en månad så har jag nu verkligen kommit in i ett tillstånd som är helt det motsatta. Sover hela nätter igen, vilket är mycket skönt, men saknar den pigga känslan jag hade om morgnarna. Nu stannar jag gärna kvar och drar mig lite längre. När jag väl stigit upp och ätit frukost, tar det inte länge före jag känner mig sugen på en tupplur igen. Vet inte heller om det definieras som tupplur längre då man pressar in tre timmars sömn på eftermiddagen. Men med avslutad cortisonbehandling och en månad med korta nätter så kanske det är helt normalt och förväntat. Det lär väl jämna ut sig så småningom.

Nu sitter jag i alla fall på tåget på väg mot Helsingfors. Imorgon blir det provtagningar, ct-rtg och nytt försök med biopsin som jag angstar lite för. Den som blev så traumatisk senaste gång. På tisdagen skall det sedan bli dags för första behandlingsomgången med nya medicinen. Bara allt går vägen den här gången. Då håller du väl tummar och tår för att det blir en mirakelmedicin för mig. Är det så att jag känner mig ännu tröttare av den så lär det nog bli bloggpaus. För då kommer ju inte dygnets vakna timmar att räcka till längre.

 

Leena
10.06.2018 kl. 17:39

Lilla cancerskolan – omstart av läkemedelsförsök

Nu är vi igång igen. Omstarten på läkemedelsförsöket har idag påbörjats med läkarbesök, nya underskrifter, basala undersökningar av vikt, temp, blodtryck, EKG och syremättnad i blodet. Och så alla dessa blodprov igen. Labtanten fick verkligen hålla tungan rätt i mun för att få alla remissens drygt 40 prov att stämma överens med provrören i verkligheten. Och urinprov. Som tur var visade det sig att dygnsinsamlingen av urin var ett misstag, så det slipper jag. Hann redan föreställa mig släpandes på en treliters dunk med urin på tåget från Vasa till Helsingfors.

Hela förmiddagen förlöpte utan frukost men i gott sällskap av syster, som däremot blev tvungen att spenderade nästan 90 minuter i trist väntrum. Frukosten smakade sedan särskilt gott klockan tolv på närmaste parkbänk tillsammans med blommande azaleor, allium och ungdomar i bikini.

Nu skall det väl inte vara något som kan stoppa fortsättningen på detta? Att jag om ett par veckor kunde få min första behandling med de nya läkemedlen. Men knappt att jag längre blir förvånad om det skulle visa sig att jag är HIV positiv eller att graviditetstestet som visade sig ingå i remissen skulle vara positiv. Efter förra försöket börjar jag ju vara förberedd på att även det mest otänkbara kan vara möjligt.

Läs också tidigare relaterade inlägg:

 

Leena
28.05.2018 kl. 19:29

En sån bra helg!

 

Igår var det hopptävling i trevligt sällskap (tack till chauffören!), två klasser och två placeringar. Viktigare än rosetterna var ändå den bra känslan som ryttare och häst hade framförallt i den andra klassen. Sånt är glädjande, då man kan känna framsteg.

Första turen till holmen efter vintern och övernattning där med hela familjen, vilken bonus. Bastu, stilla hav och sol. Fortfarande vaknar jag långt före de andra, trots att cortisondosen nu är nere på en fjärdedel. Men jag fick sällskap i ottan både av havsörnen som ställde till det bland fåglarna på ön, labb-paret som hade återkommande stridigheter med sina grannar tärnorna och måsar ruvande på sina ägg, där jag satt och njöt av mitt morgonte på terassen i solen.

Och nu har jag och min nya virkning tagit oss med tåget till Helsingfors där läkemedelsförsöket skall omstartas med första blodprovstagningar och onkologbesök. Känns nästan som en semesterresa.

Livet är bra härligt!

 

Leena
27.05.2018 kl. 21:43

Matrekommendationer

Det där med mat och vad man skall äta och inte äta finns ju hur många skolor av som helst och visst är det väl upp till var och en hur man gör. Jag pendlar själv mellan två ytterligheter: å ena sidan unnar jag mig vad som helst för att det så att säga redan är kört. Å andra sidan tycker jag att jag borde ha lite mer förmåga att motstå frestelser för tänk om det kunde göra skillnad.

seminariet i Tammerfors berättade en näringsterapeut om rekommendationer generellt som berör alla och lite om sådant som gällde särskilt cancerpatienter. Här kommer en kort sammanfattning av hennes föreläsning, särskilt till dig min bloggläsare "BF" som önskade att få höra mera:

I de generella råden kan man i enkelhet säga att rekommendationen var att öka intag av grönsaker, bär, nötter och frön och minska andelen rött kött, salt, socker och alkohol.

Öka andelen av:

  • grönsaker, linser, bär, frukt, bönor till 800 g /dag
  • nötter, mandlar och frön till 2 msk/dag (=30 g)
  • fisk 2-3 ggr/vecka

Minska andelen av:

  • Rött kött till max 500 g/vecka. Intag av rött kött har ett påvisat samband med ökad risk för tarmcancer.
  • Salt till mindre än 5 g/dag, tex bröd, färdigmat, köttprodukter, ost, kryddblandningar, fond och snacks innehåller mycket salt och i princip kan man undvika att salta utöver det då man väldigt lätt kommer upp i 5 g.
  • Socker, risk för typ 2 diabetes och fetma
  • Alkohol

Av fetter har linfröolja och rypsolja den bästa sammansättningen. Stek hellre i rypsolja än olivolja. Kokosolja har inga påvisat främjande egenskaper.

Koka och ångkoka hellre, istället för att steka, grilla och röka.

Nytt för mig var att man endast i fall av påvisad brist skall ta vitaminer på burk och inte i förebyggande syfte eftersom burkvitaminer kan vara skadliga och cancerframkallande. D-vitamin är undantaget, där 20 mikrogram/dag är en säker dos för alla. Få i dig tillräckligt varierad kost så att vitaminintaget säkras den vägen. Detta var besked både från näringsterapeuten och läkaren.

För cancerpatienter var det viktigt att tänka på att hålla vikten dvs att man inte tappade vikt under behandlingen utan fick i sig tillräckligt med näring. Om maten inte smakar finns det näringsdrycker etc men i första hand skulle man försöka få i sig tillräckligt genom den normala födan. Tillsätt t ex rypsolja i gröten för att öka energiintaget och ät med regelbundna mellanrum. Om man däremot har övervikt var det viktigt att inte gå ner i vikt för fort utan som riktlinje max ett kilo i månaden.

Och så lärde jag mig att en biverkning av huvudets strålbehandling är att munslemhinnan torkar, vilket förklarar varför jag är konstant törstig nu.

Näringsterapeuten poängterade klokt nog att det även finns utrymme för ”treats” så länge de är undantagen och inte regeln. Lite i stil med att det inte är det viktiga vad du äter mellan jul och nyår utan vad du äter mellan nyår och jul.

Nu bådar det gott med bärskörden, fullt av blom. Hoppas pollinerarna också hittar hit, så att vi kan njuta mycket vinbär i höst och vinter.

Leena
25.05.2018 kl. 10:28

Bara en pytteliten förbättring?

Nu då du läser det här är jag troligen rätt nervös. Jag skall snart ställa mig upp inför ett helt auditorium av folk och berätta min sjukhistoria och mina erfarenheter av deltidsjobb. Munnen känns lite torr, pulsen är hög och jag letar efter ett vänligt ansikte bland åhörarna.

Men jag ser också fram emot det. Mina erfarenheter, upplevelser och känslor är bara mina, dem kan jag dela med mig av utan att någon kan påstå att jag har fel. Tänk om jag kunde få  arbetsgivarsidan att se all den potential som kan finnas i deltidsarbetet? Tänk om jag kunde bidra till en bara pytteliten förändring till det bättre. Tänk vad glad jag blev då.

Leena
22.05.2018 kl. 07:33

En systersjäl

Jag vill bara berätta att lördagen i Tammerfors blev en så bra dag. Jag är så glad att jag åkte. Jag träffade folk som jag haft kontakt med via nätet på olika sätt i olika sammanhang, vilket var jätteroligt. Någon var yngre, någon äldre, någon kortare, någon längre än jag föreställt mig, men idel trevligt folk. Dessutom en helt ny bekantskap. En person som kändes som en systersjäl; lika gammal (läs: ung) som jag, lika många och ungefär lika gamla barn, liknande erfarenheter, funderingar och tankar kring livet. Vi snackade en kafferast och hade kunnat fortsätta flera timmar till. Bara det gjorde resan värt.

Mycket annat från dagen skulle jag också vilja berätta för dig; om näringsterapeutens näringsråd, om läkarens föreläsning om immunologiska behandlingar och om patientengagemang i internationell verksamhet angående cancerforskning (EUPATI). Men jag får kanske återkomma till det en annan gång, för nu måste jag prioritera föreläsningen till imorgon.

Ha en bra arbetsvecka alla ni som jobbar och ni andra njuter för fulla muggar av det vackra vädret eller hur?

Leena
21.05.2018 kl. 12:59

Dating på nätet

Sitter på tåget på väg till Tammerfors. Cancerföreningen ordnar en nätverksdag och kamratstödsdag idag. Heldagsprogrammet inkluderande läkarföreläsning om nya immunologiska behandlingar (som jag så småningom skall få), näringsterapeut som berättar om näringsrekommendationer, men ffa tid för att nätverka och diskutera med andra i samma situation. Skall idag få träffa personer som jag haft kontakt med och lärt känna via kamratstödsgrupper på facebook som cancerföreningen modererar. Känns lite pirrigt på ett bra sätt. Undrar om jag känner igen dem? Undrar hurdana de är i verkligheten? Så här nära dating på nätet har jag nog aldrig varit tidigare.

Leena
19.05.2018 kl. 07:26

Hårlossningstider

 

Hårstrån överallt; på kudden då jag vaknar, i duschen, i stora tovor på kammen, i mössan, på tallriken, i huvan, handduken, i kragen på tröjan och över hela golvet. Lite som att ha en hund som släpper hår, fast värre. Hårfästet har backat typ tio cm, i nacken finns ett stort kalt fält med en mustasch under som barnen kallar det. Hårbotten som inte sett dagsljus på 47 år undrar vad det är som händer. Men snart är det slut på den här fasen, för nu känns det som att det knappt finns så mycket kvar längre.

Känner mig lite som en alien. Märkte hur sonens vän, som cyklade förbi i morse, undvek mig lite med blicken då vi växlade några ord. Inget konstigt med det, vem blir kaxig av att möta rymdvarelser klockan åtta på morgonen?

Men jag har fått min peruk. Det blev lite av en kompromiss då den jag gillade mest, inte fanns att få i rätt storlek. Den känns som att ha en varm mössa på sig, men jag upplever mig åtminstone rätt normal då jag ser mig i spegeln. Lite 70-80-talets ”monchhichi”-associationer visserligen (ni minns väl den lilla då så populära apan?), vilket kanske inte är det mest normala för en medelålders tant, men ändå.

Nu måste jag bara komma ihåg att akta mig (alltså peruken) för grillen!

Monchhichi.

Alien. 

Läs också ett tidigare relaterat inlägg:

 

Leena
17.05.2018 kl. 19:47

Jobbdags

Hoppsan! En klassiker. Mitt arbetsbord har invaderats av plantor och nu skulle det finnas orsak att hitta jobbinspiration, och då menar jag inte trädgårdsarbete. Jag har blivit ombedd att tala som erfarenhetstalare om mina egna erfarenheter som kroniskt sjuk och deltidsarbetande på ett seminarium som riktar sig till olika fackmän som arbetar med partiellt arbetsföra.

I en situation då livet kastades omkull av en livshotande sjukdom är det inte jobbet utan mycket annat som upptog ens tankar. Åtminstone för mig. Men sedan hann tiden ikapp och arbetsfrågorna blev aktuella igen. Men med nya förutsättningar och prioriteringar. Jag har haft möjligheten att arbeta deltid och haft en förstående arbetsgivare som varit väldigt flexibel och gett mig möjligheten att jobba mycket på distans från mitt hemmakontor och på så vis har jag kunnat kombinera jobb, hem och ork. Samtidigt som jag fått delta i ett jobbsammanhang. Mycket värdefullt.

Jag tror att det finns en väldigt stor outnyttjad potential ute bland andra i liknande situation som min. Jag hoppas att jag kan förmedla vikten av flexibilitet för arbetsgivarna. Jag tror att många fler kunde klara av att deltidsjobba om rätta förutsättningar ges från arbetsgivarhåll.

Har du några egna erfarenheter av deltidsarbete p g a nedsatt arbetsförmåga? Vad tycker du är viktiga aspekter för att kunna lyckas kombinera ett jobb i en situation då man inte längre kan eller orkar jobba heltid? Dela gärna med dig av dina erfarenheter i en kommentar eller maila mig på leena.sahlstrom@hotmail.com

 

Tidigare jobbrelaterade inlägg:

Mina gästblogginlägg på cancerföreningens blogg: Hälsningar från arbetslivet

 

 

Leena
16.05.2018 kl. 19:50

Priviligerad

 

Tänk att få uppleva allt detta:

  • Fantastiskt bra service och hjälp med allehanda från sjukhuset, frisör, nära och kära.
  • Underbart väder, det varmaste i hela Europa, som jag har alla möjligheter att verkligen kunna njuta av.
  • Våren eller snarare försommaren med allt vad det innebär av lövsprickning, blommande försommarblomster, trädgårdspyssel och måltider ute i trädgården.

Känner mig bara så oerhört priviligerad!

 

Leena
15.05.2018 kl. 20:39

Du är värd det

 

Ibland får jag en känsla av att jag inte är värd all den empati, omtanke och snällhet som omger mig. Jag har ju bara haft oturen att insjukna. Det kunde ju varit vem som helst.

Förutom att jag har en underbar man och tre härliga ungar, så har jag också mor, far, och syskon, svärmor och svärfar och resten av familj och alla fina vänner och bekanta som jag känner att alla är måna om mig. Plus alla ni där ute som jag inte personligen känner som peppar, sänder mig värme och omtanke när helst jag behöver det. Vilken kraft att ösa ur!

Sen tänker jag att det kan ju inte vara så att snällhet och omtanke skulle vara kvoterat, att det bara finns en viss mängd som kunde slösas bort så att säga i onödan. Det måste väl vara tvärtom? Att ju snällare vi är med varandra och ju mer vi tar hand om varandra desto mer snällhet leder det till. En positiv spiral.

Jag tror, eller jag vet, att jag blivit mer ödmjuk, i och med sjukdomen och genom åren. Lite snällare både mot mig själv och andra. Jag är ingen hjältinna men glad och tacksam för att jag bättre fått syn på hur jag skall förhålla mig till andra. Och väldigt tacksam för allt ni gör för mig, all värme, hjälp och empati som flödar över mig. Jag önskar att alla människor kunde få känna den känslan. Vi är alla värda det.

 

Leena
14.05.2018 kl. 09:01

Nattens beslut

Det var meningen att du idag skulle fått följa med mig på resa till fältävlingar som hålls imorgon lördag i Ypäjä. Men i natt, nångång mellan tre och fem insåg jag att det inte kommer att funka. Att sitta fem timmar i bil i sommarhettan utan fungerande luftkonditionering, övernatta i tält och resa lika länge hem efter en hel dags intensivt tävlande med hemkomst tidigast vid midnatt, skulle ha blivit lite väl mycket i det här läget. Detta mot bakgrund att även natten i min egen säng med huvudet värkande inte kändes som det mest angenäma. Så blev det. Häst, ryttare och chaufför, tillika groom, stuvades in i bil och transport tillsammans med all utrustning och jag vinkade av dem och cyklade hem igen på min elcykel.

Det blir lite mer tid i trädgården istället i sommarvärmen. Kände mig väldigt nöjd med min lilla innovation till planteringsbord. Ett gammalt keyboardställ som på vintrarna fungerar som vallaställning för skidor, fick idag ny uppgift som underrede till en gammal köksbänkskiva. Voilà. Bra arbetshöjd och fullt portabelt. Ett helt gäng tomatplantor skolades om. Imorgon undrar jag om inte mina första salladsfröna också skall komma i jorden?

 

Leena
11.05.2018 kl. 22:09

Bara ett körförbud

Sitter och ler stort för mig själv då jag kör hem bilen med min värdefulla last; mull och växter. Undrar hur något så enkelt kan få mig på så gott humör? Är det friheten, möjligheterna, löften om framtiden?

Hinner knappt hem så ringer hon, läkaren jag träffade som lovat kontakta mig. Hon har konsulterat neurologen. Det är ingen tvekan, säger hon. Hjärnmetastaser, eventuell tillväxt, möjliga strålningsbiverkningar på hjärnan, risk för epileptiskt anfall. Det bli körförbud. Inte tillfälligt, utan minst sex månader. Hon meddelar polisen imorgon, och nu är jag informerad.

Det är inte nya metastaser, det är inte effektlös behandling eller andra bakslag. Det är bara ett körförbud. Ett körförbud som drar mattan undan mina fötter. Som landar som en meteorit på mitt huvud. Som degraderar mig från vuxen självständig kvinna till någon som blir beroende av andra. I en familj där också mamman kan dra hästsläp. I en familj där mamman sköter körundervisningen. Också för den andra dottern som har planerad uppkörning i augusti. Där allt skjutsande nu faller på någon annan. Varje gång. Där friheten berövats att åka och storhandla, köpa sig ett äppelträd eller ta sig till stallet på egen hand även då det snöstormar och elcykeln inte är ett alternativ.

Du säger att jag är stark, men det här beskedet skär riktigt djupt i själen.

 

 

Här kan du läsa äldre inlägg om cykelglädje:

 

 

Leena
10.05.2018 kl. 08:42

Masken i kassen

Nu så är det klart! Tio behandlingar avklarade. Såhär i efterhand känns det som att det gick rätt snabbt och smidigt. Det blev en mysig rutin med min far som körde mig och väntade på mig i väntrummet varje behandlingsmorgon.

Hårbottnen ömmar och håret lossar nu i stora testar. Nu klipps det kort så blir det lättare att hantera mängden lösa hår. Perukprovningen underlättas och beställningen skall göras. Har redan tre söta nya barnsliga mössor som jag valde tyg till och fick sydda åt mig. Kiitos Kirsi! Att få någon slags kontroll på läget, som annars känns rätt overkligt att greppa, känns bra. Om det så bara handlar om praktiska attiraljer som huvudbonader. 

Huvudet känns lite långsamt och mossigt och ögonen lite torrare och tröttare än vanligt. Läkaren förvarnade att detta troligen håller i sig ett tag. Men nu finns det en konkret plan för sakta nedtrappningen av cortison och förhoppningsvis lugnare nattsömn. Masken åkte med hem i kassen och så småningom är jag tillbaka till startrutan för den nya behandlingen

Nu njuter jag i fulla drag av det fantastiska vädret och våren. Och lyckan över en Clematis Alpina, "Pink Flamingo" och sex säckar plantjord.

 

Leena
09.05.2018 kl. 16:35

Slutspurten börjar imorgon

Nu känns det verkligen som om sommaren kommit (redan i maj!) så vackert som vädret har varit. Har haft en superskön helg med hela familjen hemma, med bland annat mycket mysigt trädgårdspyssel och chill i hängmattan.

Imorgon börjar behandlingsslutspurten. Bara tre kvar!

Leena
06.05.2018 kl. 22:22

Piknik med pulled lamb

En av cortisonets andra biverkningar är den enorma aptiten. Jag hinner knappt avsluta en måltid innan jag känner mig sugen igen.

Hos oss har inte grillsäsongen inletts ännu, men vi har avnjutit någon måltid utomhus redan. Som ett alternativ till KorvGörans så har jag tänkt på att man kunde fixa kebab med pulled lamb istället. Lätt att grabba med sig och äta ute i trädgården då solen skiner.

Pulled lamb är ingen egentlig snabbmat, men det sköter sig själv i ugnen de där åtta till tio timmarna och resten är inte heller svårt. Man gör det av en lammbog som annars är en lammdel som jag tycker är lite knepig. Det går bra att tillreda under natten eller ställa in på morgonen för att bli klart till middagstid. Receptet är från Tareqs kokbok.

Glazen som rörs ihop består av: 

  • 1 dl honung
  • 1 msk tomatpuré
  • 1 msk harissa Berber eller sambal oelek
  • 3 msk rödvinsvinäger
  • 1 tsk flingsalt
  • ½ tsk malen ingefära

Salta och peppra köttet, lägg det i en ugnsfast gryta med lock. Pensla hälften av glacen på lammbogen och tillsätt 1 dl vatten innan den skall i ugnen som du värmt till 100 grader.

Då köttet är mört (efter 8-10 timmar) är det lätt att för hand riva isär det, tillsätta resten av glazen och röra om. Servera det i pitabröd med valfria tillbehör. Vi tar inlagd rödlök (supergod och enkel, se recept här), coleslaw och sallad till.

Sen är det bara att vira en servett runt, välja ett soligt och vindskyddat läge ute och njuta!

 

PS. Det smakar gott även inomhus.

 

Du kanske också gillar ett tidigare lammtips:

 

Leena
04.05.2018 kl. 15:34

Halvspeedad och alkoholistdarrig

Bra känsla redan från morgonen idag. Den sjätte strålningen är avklarad och bara fyra kvar nu. Mer än halvvägs!

Lite halvspeedad och alkoholistdarrig känner jag mig. Cortisonet har kickat in rejält och förkortar nattsömnen, men förlänger ju dagarna tillika. Ganska lägligt egentligen under dessa vårdagar då det är så mycket jag vill hinna med.

Jag har premiärcyklat på sopade cykelvägar i solen, har gjort nya fynd i trädgården och till och med satt planteringsspaden i jorden. Små ormöga har fått flytta in i halvskugga under syrenbuskarna. Krokusen har fått stå ifred för haren, (tack vare tjärdoften?), rabarbern är så vacker i sin kuvös och nu stod plötsligt blåsippan också i blom. Åh, denna underbara årstid.

Leena
03.05.2018 kl. 16:29

Jag vill inte höra om din döda mamma

 

Varning för känsliga läsare. Nedan följer både pekpinnar och tillrättavisningar.

För nu har det hänt igen. De där historierna om släktingarna som dött i cancer. Jag vet att detta är vanligt. Att det är något vi insjuknade ofta får höra. Jag förstår också att det är en naturlig association till egna tråkiga och ledsamma erfarenheter och antagligen bara är ett sätt att visa att man förstår. En slags empati.

Men i situationen där jag jobbar hårt med att tro på en effektiv behandling, se det ljusa i tillvaron och leva i nuet, så känns det som att få på sig en hink med kallt vatten från Bottenhavet då man får höra om den döda modern, brodern eller vem det nu kan vara. Där behandlingen inte bet och det gick fort utför. Trots byte av kläder efter kallduschen, så tar det en god stund att tina upp igen. Jag sjunker ihop lite och känner mig inte lika kaxig längre på att detta skall gå vägen. Vad har jag som inte hen hade? Varför vågar jag tro att jag skall klara detta då inte hen gjorde det?

Jag är väl medveten om min situation; risker, sannolika behandlingseffekter, prognoser. Jag behöver inte bli påmind om det. Det är något jag aktivt försöker välja bort att tänka på. Jag hör gärna om de lyckliga historierna, men de andra lever jag bättre utan.

Tidigare relaterade inlägg du kanske vill läsa:

 

Leena
02.05.2018 kl. 14:42

Valborgsstämning

Valborgsstrålningen avklarad. Masken kändes ännu spändare än tidigare och jag protesterade lite ynkligt då jag inte kunde öppna upp ögonen innanför den. Troligtvis är det cortisonet som gjort att jag svällt lite i ansiktet. I värsta fall blir vi tvungna att göra en ny mask om denna blir alltför trång. Men nu är det bara 6 behandlingar kvar och mellandag igen imorgon på första maj.

Nu skall vi koncentrera oss på lite Valborgsstämning. En bra början är att jag hittat min studentmössa för kvällens mösspåtagning och körsång. Varm potatissallad och sill blir det till lunch. Sedan en massa goda munkar och traditionell mjöd (alkoholfri första majdricka gjord på citrusfrukter) som skall avnjutas på piknik i solen. Och lammstek till kvällen. I morgon ser jag framemot att hela familjen är hemma igen då även ekipaget från Skåne anländer.

De goda munkarna skall sockras ännu innan de avnjuts. Mums.

Glad Valborg!

 

Leena
30.04.2018 kl. 12:59

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Företag och jobb

Hästliv

Kretslopp

Lilla cancerskolan

Mat

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Om mig:

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Följ mig på instagram: @leenasahlstrom

 

Om bloggen:

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, trädgård och musik. Och lite om cancer.

 

Foto: Alla bilder är mina egna (om inget annat angetts). Du får gärna använda dem bara du tydligt anger källan/fotografens namn (Passligt.ratata.fi / Leena Sahlström)

 

Vad är egentligen passligt?

 

Min samarbetspolicy:

Det kan hända ibland att jag samarbetar med någon. Varje samarbete märker jag tydligt ut i början av inlägget. Jag samarbetar enbart med företag som säljer produkter eller tjänster jag själv gillar och som jag tror kan vara till nytta och glädje för mina läsare. Det går inte att köpa min åsikt. Jag hoppas mina samarbeten är något du också kommer att gilla.

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar