Gullregn

Publicerad 30.06.2017 kl. 20:04

Nu är det svårt att hålla sig inomhus då trädgården blommar såhär.

Och doften därtill.

 

Leena
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver?
Var växer den fina gullregnsbusken?
Stina02.07.17 kl. 14:52
I vår trädgård på Brändö i Vasa. Och snarare ett träd än en buske med tanke på att den kanske är dryga 5 meter hög och lika bred:)
03.07.17 23:20

Att överge sitt barn

Det här riktar jag främst till alla mammabloggare där ute som är mitt uppe i byta-blöjor- perioden. Sänder samtidigt en eloge till Sebastian Holmgård, pappamonologerna, som är mig veterligen den enda finländska (finlandssvenska åtminstone) pappan som stannat hemma med sitt barn och som också bloggat om det. Varför är det inte flera?

En liten kommentar alltså till kolumnen i HBL idag som handlade om föräldraledighet, hemvårdsstöd och jämställdhet. Jag vet att alla (hoppas jag) har en bra och genomtänkt orsak till varför de väljer som de gör i fråga om fördelningen av föräldraledigheten och oftast har jag hört att det är ekonomin som styr. Men hur skall ekonomin bli mer jämställd mellan män och kvinnor om det alltid är mammorna som stannar hemma? Förhoppningsvis blir det småningom också ändringar i systemet som ger utrymme för fler pappor att vara hemma med sina barn.

Men ibland undrar jag om det inte också ligger lite i mammornas sätt att inte vilja släppa taget? Av erfarenhet vet jag att pappor också kan lära sig att sköta hem och barn, precis som jag. Till vissa delar bättre och andra delar annorlunda, men ändå funkar det. Då vår äldsta dotter fyllt ett år fick jag ett jobb som gjorde att jag över en natt började jobba 100 %. Utanför hemmet. Min man stannade hemma och tog hand om henne. Hur bra som helst. Men då kändes det inte alls roligt, utan på alla sätt fel, då vår tjej på ruskigt kort tid blev pappas flicka och jag inte längre dög ens att natta henne. Hon ansåg antagligen att jag svikit och övergivit henne. Så kändes det åtminstone för mig.

Senare har vi delat lika på hemmavarandet med båda småsyskonen också. Periodvis jobbade vi båda deltid och delade upp dagar sinsemellan och det var inte bara en gång som vi förde diskussionen "om ditt jobb är viktigare än mitt jobb?”. Jag trivdes väldigt bra med att både jobba och ändå ha tid över att vara med ungarna. Det var en hektiskt period med tre barn under fem, så då var det chill att emellanåt få åka till jobbet och äta lunchen ostört.

Hemma delar vi fortfarande på allt. Okej då att det finns grejer som blir lite i obalans. Jag tömmer hellre diskmaskinen som han hellre fyller. Men i stort sett så.

Leena
Publicerad igår kl. 20:00

Hur du vet att du blivit gammal

 

Du vet att du är gammal och/eller skröplig:

  • då du av misstag tappar alla mynt med ett klirrande på golvet vid matbutikens kassa, och en vänlig skolelev undrar artigt om hon får hjälpa till att plocka upp dem. Och dessutom påpekar att hon har lättare att böja sig och gör det på nolltid.
  • då en person makar på sig i den fullsatta metron så att du får plats att sitta. På platsen avsedd för åldringar och gravida.
  • då du inte längre skäms över det skedda utan snarare tycker det är skönt och bekvämt med uppvisad respekt.

 

Jag får väl börja vänja mig.

 

Leena
Publicerad 19.09.2017 kl. 18:10

En riktig gnällkärring

Jag har någon gång fått höra att jag är så positiv på bloggen. Du som vill fortsätta leva i den tron, skall sluta läsa nu. För nu ska du få höra att det bara är en fasad. Egentligen är jag en riktig gnällkärring. Så bara för att du skall få en inblick i mitt rätta jag skall du nu få höra mitt livs topp tre irritationsmoment.

Nummer ett: datorer som krånglar. Det är väl bara så frustrerande att försöka göra något då de bara jobbar emot en? Datorer skall funka, oavsett om man förstår varför eller inte. Samma gäller bilar och alla andra sorters mackapärer.

Nummer två: butikskassor som krossar ens varor. Vi har för vana att storhandla sisådär en gång i veckan, eller senast då kylskåpet gapat tomt så länge att sillen tagit slut som annars kan rädda vilken lunch som helst. Eller då man fjärde dagen i rad föreslås äta pasta med tomatsås, eller då t o m pastan tagit slut. Då där i butiken så väljer jag med omsorg mina tomater, bananer och avokado inte för den skull att det unga kassabiträdet skall köra allt genom bandet så fort som möjligt för att säkerställa att mina ömtåliga tomater, färska bröd och bananer ligger underst i ett berg av litrar med juice, mjölk och yoghurt, och dessutom klämmer till en extra gång med den där avskiljaren, du vet, så att mitt färska bröd säkert har krossats till oigenkännlighet, tomaterna spruckit och bananerna blivit mos. Senast då kommer surtanten i mig framrusandes och ber högljutt och bestämt om inte hen kunde stänga av bandet? Oftast gör de som de blir tillsagda, men med en mycket oförstående min. Har jag någon av ungdomarna med mig så har de dunstat av skam senast i detta skede.

Numera har jag lärt mig att rada upp varorna med de tyngsta först och dessutom lyckas jag oftast få med mig extra händer till butiken som känner till mitt problem och kan rädda situationen.

Nummer tre: nu i skrivande stund kommer jag inte längre ihåg det tredje.

Ha en bra arbetsvecka allesammans!

PS. Min utsikt från min arbetsplats har tillfälligt förändrats.

Leena
Publicerad 18.09.2017 kl. 10:20

Kronprinsessan Victoria och Höstsonaten på operan

Eftersom alla undrar så kan jag berätta att det var precis så bra som man kunde förvänta sig. Kronprinsessan strålade och var så söt i sin rosa blus och blommiga kjol. I publiken duggade de finlandssvenska celebriteterna lika tätt som kantarellerna i skogen. Publiken skötte sig, stod upp och satte sig som den skulle och föreställningen var imponerande med finfina rollprestationer. Av rollerna måste jag lyfta fram Helena Juntunen som gjorde rollen som Helena, den sjuke dottern. Jag har hört Juntunen tidigare som solist med Cantores Minores, men nu imponerade hon dessutom med att spela den svåra rollen mycket trovärdigt. Det var en festlig och fin stämning med skumpa i mellanakten och en blänkande svart Audi med chaufför i beredskap utanför. Och min son, som utan vidare var den yngsta och säkert den enda minderåriga på plats (förutom Eero som spelade rollen som Erik, 4 år), smälte väl in i sin mörka kostym och hälsade på minst lika många som jag.

Kontrasten var stor men väldigt mysigt att i mörkret återvända till vårt hem båten. Discot dunkade dovt från bröllopsfesten på närbelägna Casinot. Kryssningsfartygets lampor lyste ute på fjärden. Dottern hade tänt ljus och förberett kvällste. Sämre kan man spendera en lördagskväll.

PS. Fälttävlan gick också bra trots, eller just därför(?), att jag inte var med. En rosett och fjärde placering! Följ ekipaget på deras sida här.

Leena
Publicerad 17.09.2017 kl. 16:05

Kronprinsessan Victoria och jag

 

Nu är det spännande värre för ikväll skall jag på opera med Kronprinsessan Victoria och min son. Det bästa av sällskap. Sen blir det kanske några andra där också. Föreställningen Höstsonaten med Ann Sofie von Otter har premiär. Fast lite synd förstås att inte min man är med, men vad gör man inte för sina barn. Det är nämligen säsongens sista fälttävlan på annat håll. Vilket är nog så spännande även såhär på avstånd.

Lite nervöst inför klädval med klädkoden mörk kostym. Inte så att jag har så mycket att välja mellan. Men jag resonerar som så, att bara jag kommer in, så lär inte någon ha intresse för vad jag har på mig, uppmärksamheten kommer tacksamt att riktas mot annan person.

Så godkväll ute i stugorna, tälten eller TV-soffan. För mig blir det galej.

Leena
Publicerad 16.09.2017 kl. 14:20

Mjältön sommarens höjdpunkt

Dags för fortsättning på serien Skärgårdshamnar i Kvarken. Nu i tur är Mjältön, Sveriges högsta ö som ligger på Höga kusten inte långt från Ulvön som jag presenterade här.

Trots höjden på ön så lyckades även jag, en lindrigt rörelsebegränsad person, bestiga toppen. Okej då att jag både hade stavar och drag- och putthjälp i de brantare partierna.

Det var en fantastisk utsikt där uppe. Och för övrigt var nog vår högakustensegling en av sommarens höjdpunkter. Hela familjen var med, vi hade vackert väder och tog flera dopp. Allt rätt unikt för denna sommar.

 

Tidigare skärgårdshamnar i Kvarken-serien är Valsörarna, Mickelsörarna, Ulvön och Kylmäpihlaja.

Och som du vet vid det här laget så hör Höga kusten till samma världsarv som Kvarken, varför den platsar in i serien. Kylmäpihlaja ligger inte i Kvarken men är en fantastisk hamn på K.

Leena
Publicerad 14.09.2017 kl. 22:11

Kompisar från förr

 

Den här fina gången fotograferade jag genom en öppen port i Kristinestad i somras. Den gården deltog inte i evenemanget Öppna portar, fast åtminstone den vackra stenlagda gången hade väl platsat med (mer än så såg jag inte). Men förutom att jag blev överförtjust i gången med den vackra blommande spetsmössan intill, så visade det sig nu, av ett sammanträffande (tack fb), att ägaren (som förresten har bloggen Lorenzas skafferi) är en klasskamrat till mig från förrivärlden. Kul sammanträffande tycker jag! Fler bilder på den fina gången har hon här.

 

Leena
Publicerad 13.09.2017 kl. 11:37

Att segla iväg

Ända sen barnen var rätt små har jag drivit linjen att de kommer att flytta hemifrån då de blivit 18 eller senast då de gått ut gymnasiet och börjar studera. Att de kommer att vilja göra det. Jag har fått höra mycket om det där att ”mamma låter inte oss bo kvar hemma” och jag har kontrat med motiveringen att det är ni som kommer att vilja flytta.

Jag har känt det som min uppgift att förbereda dem för ett vuxenliv så att då tiden kommer skulle de vilja pröva sina vingar. Utan att vara ängsliga och osäkra. Leva sitt eget liv. Själv få bestämma över sitt och inte behöva finna sig i vad deras föräldrar råkar hitta på.

Och nu då den äldsta bor hemifrån en period (brytningstid; hon är 18 men går kvar i gymnasiet) så vill jag bara ha henne hos mig. Precis som min mamma och min mormor vill(e) ha oss alla (och vi är många kan jag lova) runt sig, helst hela tiden.

Visst är jag stolt då jag märker hur bra hon klarar sig. Och inte bara klarar sig utan mycket mer än så. Glad är jag också över alla vuxna runt henne som bryr sig och finns där för henne om hon behöver det. Hjälper till med praktiska grejer som tex en ytterst välfungerande tvättservice för en som inte har egen tvättmaskin. Litar på henne som en vuxen. Vilket hon ju är. Fast jag inte riktigt hängt med på att den dagen kom så snabbt.

Men nu är det nedräkning. Inom en månad får vi hem henne igen för vintern. Det ser jag framemot. Lite mjukstart behöver även mitt mammahjärta då ungarna håller på att flyga ut ur boet. Eller segla ut på för mig okända vatten.

Leena
Publicerad 12.09.2017 kl. 12:18

Fiskmarknad i inre hamnen

 

Jag gillar fiskmarknad.

Förutom fisk finns det förstås också försäljning av bröd, metervis av lakrits och köttkonserv! Men det mest speciella som jag såg var strömmingen som man kunde köpa per skopa eller hink. Och den simmade (inte) i ett isvattenbad varifrån han skopade upp den. Jag tog mitt förnuft till fånga och lät den ligga kvar, för att nu stå och rensa och steka fisk rimmar inte så bra med helgens planer.

 

Kan rekommendera de smörstekta muikorna från Saimen, inte helt lokalt, men goda ändå.

Hos oss blir det närmat och strömming idag. Senapsströmming från Björköby och egenodlad potatis.

Du hinner än, för fiskmarknaden fortsätter imorgon lördag.

Leena
Publicerad 08.09.2017 kl. 14:43

Afrikas blå lilja

Nu blommar den. Tala om sent. Medger genast att den stått lite väl skuggigt, innan jag insåg att Vasa inte är Melbourne och här vill Afrikas blå lilja nog ha full sol och inte stå i halvskugga som i Australien. Nå ja, nu är den i full knopp och blommorna har börjat slå ut i alla fall. Massor av knoppar. Mer än den någonsin haft. Den vilade ett år utan att blomma alls, säkert pga lite väl hårdhänt behandling i och med flytten och allt, men nu kommer den igen alltså. Hoppas på varma dagar och nätter nu så den inte fryser bort.

 

Leena
Publicerad 07.09.2017 kl. 09:58

Botemedel?

Måste bara ta upp det här jag läste om; bot mot överkänslighet (mögel, el, mat, you name it) i HS 4.9 2017. Det finns nu ett program utvecklat av kanadensaren Annie Hopper, genom vilket man själv kan programmera om sin hjärna så att den inte överreagerar på olika stimuli. Mycket intressant! Nästan så jag önskar att jag hade någon överkänslighet bara för att kunna prova om det kan funka. (Önskar det på samma nivå som jag önskade att jag hade glasögon som ung för att se äldre och klokare ut). Må vara att folk nu protesterar mot att man förminskar deras symptom till att vara hypokondri, och det vet jag att den oron inte är kul (kolla här).

Snubblade också över Helena Miranda, smärtläkare, som skrivit en bok om hur man kan bemästra sin smärta (Ota kipu haltuun, 2016, bara på finska ännu vad jag vet). Där hon konstaterar att smärtan inte sitter i knät (eller var det nu kan vara) utan i hjärnan. Lite samma idé som med överkänslighetsgrejen alltså. Med olika sätt kan man bemästra smärtan genom att utnyttja kroppens egna endorfiner, göra och tänka på saker man gillar, lyssna på musik, röra på sig och vara i naturen t ex. Har nu varit till biblioteket och lånat boken, bara för att se vad detta egentligen kan vara. Tänk om jag kunde hitta nya verktyg som gör vardagen ännu roligare?

 

Leena
Publicerad 05.09.2017 kl. 19:57

I med och motgång

I fälttävlan kan som sagt allt hända. Det blev ingen medalj för laget den här gången. Inget av våra tre ekipage fick ett godkänt resultat från terrängen. Så kan det också gå.

Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för det här. Inte för resultatets skull, utan för den jobbiga spänningen, innan och under tävling. De långa resorna, all logistik och rädslan att något går snett. Att vara så engagerad att man nästan får huvudvärk av det.

Men visst är det fint att kunna dela med och motgång. Få en fantastisk helg i vacker omgivning, delta i väl arrangerade stora tävlingar, vara en del av gemenskapen, den trevliga och peppande stämningen. Det är allt det vi kommer att minnas.

 

Leena
Publicerad 04.09.2017 kl. 16:44

Vårt lag leder!

Tävlingsdag 1:

Anni och Sasha gjorde kanske sin bästa dressyrbana hittills och hoppade en felfri runda.

Det gick även fint för de andra lagmedlemmarna så just nu leder Österbotten med knapp marginal.

Men imorgon kan ännu allt hända då det är dags för den avslutande terrängdelen.

Fortsätt håll tummarna att hela laget kommer i mål.

 

Leena
Publicerad 02.09.2017 kl. 17:38

Framme!

Saldot blev en och en halvtimme vid ratten med eget släp i genomgrått väder och knappt sju timmar i lastbil mestadels i sol (vilket också inkluderade 20 minuters paus för tankning och toalett). Som kom i näst sista minuten både i avseende på tankmätaren som höll oss i spänning och bensinstationen som stängde samtidigt som vi körde in på gården. Men båda delarna löste sig som sagt.

Här i sydöstra knuten av Finland bjuds på finfina tävlingsförhållanden vad det verkar. Hästens flätor är förberedda för imorgon och mental uppladdning pågår. Inte minst för mig som skall klara spänningen de två påföljande dagarna. Håll tummarna!

Leena
Publicerad 01.09.2017 kl. 23:00

Vi ska ut på äventyr igen!

Jag är så nervös och spänd och har så svårt att koncentrera mig nu på annat än packning och förberedelser.

Det är FM och lagtävlingar i fälttävlan i helgen och vårt ekipage skall representera Österbotten. Inte nog med det, vi skall ända till Virolahti! Så gott som i Ryssland. Så det är heldagsresa imorgon som gäller, med hästar och allt. Det som är lite extra roligt är att vi skall åka tillsammans med en kollega och vän. Så det blir två uppsättningar av mor, dotter, häst  i deras hästlastbil! Men först skall vi ta oss en dryg timmes väg till dem för omlastning. Den här gången behövs ändå inte tält eller annan campingutrustning. Det blir riktig stallplats och internatrum för oss människor.

Så oavsett hur tävlingen går så blir det här ett äventyr igen av stora mått. Som vår vän uttryckte det; en bra dag har laget möjlighet att göra bra resultat, en annan dag får man räkna det som en kul utflykt. Det ser vi framemot.

Leena
Publicerad 31.08.2017 kl. 14:06

Planera semester till Ulvön

Då det känns lite tungt att komma igång att jobba igen såhär efter semestern, så lär det bästa knepet för att orka, enligt experterna, vara att genast börja planera sin nästa semester. Och då skall den helst inte vara först nästa sommar utan gärna t ex en förlängd helg nära framstående. Och det rådet gillar jag.

Men du som redan har hela årets semestrar inprickade och inplanerade och kan börja planera inför nästa sommar, då har jag ett bra förslag. Ulvön på Höga kusten i Sverige är bara ett stenkast härifrån låga kusten och så väl värt ett besök. Med egen erfarenhet och inte bara för att glassen är billig. Så låt dig inspireras.

Höga kusten tillhör samma världsarv som Kvarken, den låga kusten. Så i serien skärgårdshamnar i Kvarken har Ulvön en given plats. Tidigare hamnar i serien är Valsörarna, Mickelsörarna och Kylmäpihlaja.

 

Leena
Publicerad 30.08.2017 kl. 11:07

Det var för jävligt

Då vi flyttade till Vasa var en av fördelarna att vi skulle komma närmare våra föräldrar. Efter många år utomlands och liv på långdistans, då varje besök var ett smärre projekt med packning och övernattning, så kan vi nu bara studsa in och ut hos varandra. Vilken glädje för oss alla.

Då jag för tre år sedan fick min diagnos, den, då det blev klart att hela jag var invaderad av monstret, och jag ringde, undrade mamma om de skulle komma. ”-Nej, nej, det behövdes inte”, tyckte jag. Inget blir väl bättre av det? Inte behöver ni sätta er och köra hela vägen från Österbotten till Helsingfors. Det här går nog vägen.

Jag kommer inte ihåg längre om jag pallade mer än någon timme innan jag ringde upp mamma igen. Jag tror inte jag sa mer än: ”Kan ni komma? Det här är för jävligt”, då satt de redan i bilen för att köra de fyra-fem timmarna ner. Jag gissar nu att de redan efter första samtalet hade packat sina väskor, för de insåg nog att detta samtal skulle komma. Fortare än jag själv anade det.

Och nu bor vi i samma stad! Barnen stannar till efter skolan för att bli uppassade med mellanmål (läs godsaker som inte serveras hemma). Vi firar födelsedagar, lånar grejer av varandra, hjälper med småfix (och större), äter middagar, dricker kvällsté och tar en spontan promenad i kvällssolen längs stränderna. Finns till hands, för varandra.

Leena
Publicerad 29.08.2017 kl. 10:48

Bersån lyser

Fick i söndags hjälp med lite trädgårdspyssel. Heldag i trädgården blev det. Vi fixade till en liten låda åt mina nyinförskaffade ”polka” jordgubbar. Den bästa sorten. Det vet min dotter och jag som hade en oförglömlig självplocksupplevelse för ett antal år sedan. Jordgubbarna var rätt få, men söta som få. Det var säsongens sista dag. Solen sken och vi var och badade efter att skörden var i frysen. Något som vi påminner varandra om varje gång det blir jordgubbsdags. Nu får vi vänta och se om de här kommer att leverera på samma sätt.

Men nu är det syrenhortensian som stjäl uppmärksamheten i trädgården. (Tidigare var det gullregnet, se här.) Syrenhortensian beskar vi rätt rejält, tyckte vi i våras, och var lite osäkra på om det skulle bli någon blomning i år. Den sviker inte kan man lugnt säga. Hela bersån nästan lyser. Mäktigt.

Helt enkelt underbar, och platsar in i Drömgården, eller hur?

Leena
Publicerad 28.08.2017 kl. 20:27

Vaccin eller regndans?

 

Jag får väl säga att om jag annars slukat det mesta med Vasa och Österbotten med hull och hår, så är jag ytterst ledsen för det vaccinmotstånd som tycks florera här. Ja, inte direkt i Vasa, men t ex i omkringliggande Korsholm och lite norrut härifrån. Jag som talat för en sammanslutning av Vasa och Korsholm blir lite tveksam i detta avseende, men kanske vaccinmotståndet avtar lite om man bor i en större stad? Och som tröst får jag idag ändå läsa positiva nyheter i Vbl om Korsholm och vacciner, där vaccinationsgraden för småbarn stigit från 88 % till 92 %. Glädjande.

Ja, visst tycker jag att man skall vara sunt skeptisk och ifrågasätta, och visst var det väldigt olyckligt och en katastrof för de drabbade med svininfluensavaccinet som utlöste narkolepsi. Men från att ha varit en person som haft en väldigt restriktiv hållning till mediciner och trott på sunda livsvanor, mat, motion, frisk luft och sömn, som den bästa medicinen, vilket jag fortfarande tror på, så har jag insett att det finns fall då mediciner kan göra underverk. Då mediciner räddar liv. Och det hjälper inte hur många morötter vi än äter eller hur många regndanser vi dansar. Ibland är det bara så att forskningen, sjukvårdspersonal och myndigheter vet vad de håller på med.

Så under influensatider blir jag väldigt pådrivande och ser till att hela min familj vaccinerar sig. Det brukar inte vara några problem, varken för dem, skolhälsovården eller arbetshälsovården. (Okej då, att det kan vara lite pinsamt att bli tillkallad till skolsköterskan mitt under lektionen.) Men dessutom händer det ju att jag har kontakt med andra personer i mitt liv också förutom min familj. Så därför, såhär som en representant av gruppen immunosupprimerade (personer med nedsatt immunförsvar, t ex cancer och hiv patienter, åldringar och barn) så vädjar jag till er alla att, please, please, please, kan ni som ännu har möjlighet försöka uppehålla en gruppimmunitet mot sjukdomar som vi lärt oss kontrollera, eller till och med utrotat. För det finns många med mig som inte kan vaccinera sig p g a sin hälsa och/eller medicinering, men för vilka det samtidigt skulle kunna var totalt ödesdigert att smittas.
Leena
Publicerad 25.08.2017 kl. 14:59

Cancerhjältar

Villa-avslutning, som det heter här i Österbotten, sommarstugsäsongens avslutning, är redan inkommande lördag vilket för mig alltid betytt att sommaren är slut. Och det vill jag ju verkligen inte! Temperaturmässigt kom sommaren ju inte riktigt alls i år och nu så skall den redan paketeras bort.

Men ny årstid och nya tag. Så jag promenerade in på cancerföreningen idag för att köpa mitt jumpa-kort. För i september börjar måndagsträningen igen.

cancerföreningen visade de sig vara öppet hus idag. Jag emottogs helt överväldigande entusiastiskt. Kanske mest för att jag råkade vara en av de första besökarna precis då de öppnade. De hade bullat upp med en massa snacks, frukt, smoothie och annat gott och jag ångrade djupt att jag precis ätit lunch. På plats var också cancerpaddlarna, hjältarna som paddlat längs hela finska kusten trots sin cancer och kanske just därför. Ännu är det en bit kvar för insamlingen till en ny PET-röntgen hit till Vasa. Idag måste man åka ända till Åbo för att få en PET-röntgen-undersökning genomförd, så hoppas att insamlingen skulle generera lite mer pengar. Klicka här om du vill delta.

Men vet ni vad glad jag blev av besöket. Glad för stämningen och mottagningen. Glad för att de kom ihåg mitt namn. Men främst för att jag kände att jag inte var där och behövde hjälp den här gången. Jag kände mig frisk och glad för min skull, men också glad för att ett sådant bra ställe finns. Där alla i behov, både cancersjuka och deras anhöriga, kan få hjälp och stöd då man behöver det. Snabbt och gratis. Helt sjukt bra!

Leena
Publicerad 24.08.2017 kl. 16:36

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Hästliv

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Instagram: @leenasahlstrom

 

Om bloggen

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, hus och musik. Och lite om cancer.

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

 

Vad är egentligen passligt?

 

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar