En pärla i Österbotten

Publicerad 26.06.2017 kl. 09:05

Publicerar bilder från midsommar på Mickelsörarna med risk för att det blir så välbesökt att vi nästa gång inte får plats.

Bara 30 sjömil från Vasa hittar man denna skärgårdsidyll, där det finns glass i cafét och fräscha dass.

En vacker välutmärkt, fast inte så välfrekventerad, naturstig ledde till stormarnas strand som var lugn och fin denna midsommarafton.

Vädret överträffade sig själv. Min garderob bestod av kläder som tålde regn och rusk som var utlovat, så till slut satt jag till familjens stora förfäran i sittbrunnen i bara sportbh.

Leden till hamnen är rätt trång  och inget att kryssa i fast den är välutmärkt. Från sittbrunnen i hamnen kunde vi räkna till inte mindre än 12 linjetavlor. Men i förlig vind på väg hemåt var det roligt att segla igenom arkipelagen. Hit återkommer vi gärna.

 

 

 

Leena
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver:

Vårvinterns fröjder

Nu redan har jag hört har de första vårblommorna, både vintergäck och snödroppar börjat blomma i Skåne och snödroppar ända uppe i Uppsala. Här hos oss får vi nog vänta ett bra tag ännu.

Här är istället isarna så starka att de bär till och med bilar och öppnar upp en helt ny värld såhär års. Solbrillor hade inte varit helt fel.

Jag har i alla fall laddat energi i helgen inför kommande vecka. Hoppas du också får en bra vecka oavsett om du har sportlov eller inte.

Leena
Publicerad igår kl. 22:48

Bröllopsdag

Bröllopsdag.

För 22 år sedan var det kallt. Riktigt kallt. Kvicksilvret var nere på -30 grader. Vattnet frös i festlokalen och serveringspersonalen fick lov att hämta vatten från en stor tankbil som hämtades till gården. Lite extra utmaning minst sagt. Men det här var vi lyckligt omedvetna om, allt fungerade så fint ändå.

Idag har vi börjat dagen med favoritmåltiden på stadens mysigaste hotell. Färskpressad apelsinjuice, gravlax, bär, frukt, paj, croissanter och som kronan på verket nygräddade våfflor.

Nu får vi se vad resten av en solig vintersöndag för med sig.

Leena
Publicerad 17.02.2018 kl. 10:50

Expert på cancer

Hej, nu ska ni få höra. Om kursen. Den jag nämnde tidigare (läs här). Jag skall bli expert! Expert på mina egna erfarenheter. Expert på att berätta om mina upplevelser om cancer för t ex sjukvårdsstudenter och andra som kan ha nytta av att höra hur det är att vara den mottagande parten. (Suomeksi kokemustoimija.)

Jag slank in på det här halvt i misstag. Hade inte riktigt full koll på vad jag gav mig in på faktiskt. Men nu vet jag redan bättre.

De två första kursdagarna var rätt jobbiga. Även fast jag har varit öppen om min sjukdom och skrivit om det en hel del här på bloggen (klicka in på kategorin cancer till höger och scrolla längre bak i tiden), så var det plötsligt ganska jobbigt att stå där framför en publik, även fast den var liten, och berätta om det första chockbeskedet och om det andra som var ännu värre. Spänningen att tala inför publik fick mig att darra lite. Alla tankar kring sjukdomen fick min röst att bli ännu tunnare och svagare än vanligt och jag kunde känna tårarna bränna i ögonvrårna.

Efter den andra kursdagen var jag väldigt omtumlad och tveksam om jag verkligen ville göra det här.

Nu har jag varit på min tredje kursdag och det känns redan så mycket bättre. Jag var jättespänd inför min presentation, som jag trodde bara skulle hållas inför de andra kursdeltagarna. Men som en överraskning hade vi fem speciellt inbjudna åhörare där igår kväll som gav oss feedback. I mina förberedelser som var rätt slitsamma i sig, hade jag förträngt att vi skulle begränsa oss till 10 minuter. Mitt manus var mycket längre än så.

Min syster, som är i branschen, uttryckte det så bra: ”Vad kan vara finare än att dela sina erfarenheter med personer som kan ta det till sig och ge det vidare till andra?”

Så nästa vecka skall jag träffa närvårdarstudenter och provprata för dem. Det blir spännande. Skall ha bättre koll på tiden då. Det finns ju så många anekdoter jag kunde dela med mig av.

Läs mer om hur jag upplever livet med kronisk cancer och hur det var att få diagnosen aggresivt metastaserad njurcancer i tidigare publicerade blogginlägg. Bland annat:

Läs ännu mer genom att klicka in på kategorin cancer i spalten till höger och bläddra runt bland mina äldre inlägg.

Eller läs mitt gästbloggsinlägg på cancerföreningens sida

 

Leena
Publicerad 16.02.2018 kl. 13:48

Livets alla dagar

 

Alla hjärtansdag, Valentines day, vändag eller vad du nu vill kalla det. Oavsett vad, så tänkte jag att detta är ett passligt tillfälle att uppmärksamma alla mina vänner:

  • Tack för att du orkar lyssna då jag gnäller
  • Tack för att du peppar mig då livet känns jobbigt
  • Tack för att du också delar glädjen med mig
  • Tack för alla vanliga dagar då jag får känna att jag inte är ensam
  • Tack för att du klickar in här, oavsett om du bara läser eller också kommenterar
  • Tack för att du finns

Och inte bara idag, utan livets alla dagar.

Leena
Publicerad 14.02.2018 kl. 09:43

En skilsmässohund

Då är jag där igen. Hundfunderingar. Att skaffa hund eller inte.

Igår fick jag tips från mer än ett håll om hur en hund skulle sprida energi.

Skulle väl inte tacka nej till sällskap på en promenad, en kompis som alltid blir glad att se mig och någon som vill mysa och gosa. Även yngre dottern sitter och dreglar över valpbilder nu. Sonen accepterar alla kvällspromenader, men har insett att morgonkisset får någon annan ta hand om (läs mer om det här).

Men allt det där andra? Då den får diarré och behöver ut mitt i natten. Jag kan precis höra vår hätska diskussion om vems tur det är att stiga upp från den varma sköna sängen. För att inte tala om att städa upp efter den. Vem klipper klorna då vi misslyckats i uppfostran? Vem fixar en skötare då vi är på resa?

Men nu har vi kommit på den briljanta idén med en skilsmässohund. En hund som från början har två familjer. En gång i veckan packas hunden och dess attiraljer i bilen och den byter till en utvilad familj. Skulle inte det vara det ultimata?

Vem kan motstå denna? Nätet svämmar över av underbara hundbilder. Den här finns på pudelklubben.se.

Funderar du också på att skaffa hund, då kanske du också skall läsa detta mitt tidigare inlägg i ämnet; utmaningen.

Leena
Publicerad 13.02.2018 kl. 10:04

Vart tog energin vägen?

Slocknade på soffan redan innan nio igår.

Energinivån är på botten. Sitter nu bara rakt upp och ner och huvudet känns tungt och ekar tomt. Vattnat växterna utan att se dem. Hängt tvätten ur maskinen som någon annan satt igång. Det snöar utanför mitt fönster.

Funderar på orsak till min håglöshet; medicinerna eller avsaknaden av dem. En sämre soven natt. Kanske det inte spelar någon roll varför? Nu är det som det är. Imorgon kanske det ser annorlunda ut? Fast jag saknar energin som får mig att kliva upp på morgonen full av iver att ta tag i vardagen.

Som tur är finns det rester från helgen att värma till lunch. Sedan blir det en promenad till gympan, som vanligt på måndag eftermiddag. Precis vad min stela kropp behöver, tror jag.

Leena
Publicerad 12.02.2018 kl. 11:27

Bastubygge

Bastubygge ute på holme har sina utmaningar.

Leena
Publicerad 11.02.2018 kl. 10:00

Trysunda på Höga Kusten

En skön tillbakablick på förra sommaren nu då det snöar och blåser utanför mitt fönster. Trysunda på Höga kusten hade allt man kan begära. En skyddad hamn och precis en ledig plats för oss. Fantastiskt storslagen natur. Sol, hav, sandstränder, klippor, näckrosdamm och skogsstigar att vandra på. Plus en utmanande joggingstig för dem som var lagda åt det hållet. Här finns också ett vandrarhem med välutrustat kök (som också var tillgängligt för båtfolket), restaurang, bastu och vattentoaletter.  Hit vill vi tillbaka.

Sitter du precis och planerar inför kommande sommar, så hittar du mera inspiration från Höga kustens Mjältön här och Ulvön här.

Fantastiskt fina, fast jämförelsevis annorlunda, skärgårdställen än på Höga kusten hittar du på finska sidan av Kvarken. Läs mer om några av dem här: Kylmäpihlaja, Valsörarna och Mickelsörarna.

Leena
Publicerad 09.02.2018 kl. 16:56

Varg, skarv och andra långkörare

 

Hur mycket kan man skriva om en och samma sak egentligen?

Ta t ex vargen. Vareviga en dag, inte bara en, utan flera artiklar i samma tidning. Dag efter dag. Än har den synts till här, än där.

På tal om det, så såg vi också en gång en varg. Livslevandes. Efter att ha simmat ut en bit ångrade den långbenta sig, vände och lunkade tillbaka in i skogen. Det var nog en av mina häftigaste naturupplevelser alla tider. Nästan lika stort var det då vi kunde följa med två järvar leva sitt liv ute på fjället. Eller då jag var ute och red i ungdomen och mötte älgen. Så nära skulle jag nog inte ha kommit till fots. Oförglömligt.

På sommarhalvåret är det istället skarven som dominerar den lokala dagspressen. Häromdagen kunde vi glädjas åt att både läsa om skarv och varg i samma tidning. Kan det bli bättre?

Så idag blir det inte ett endaste ett ord om sjukdom, biverkningar och sådant tråkigt. Jag lovar.

Leena
Publicerad 09.02.2018 kl. 10:47

Ordningen återställd

 

  • Den försvunna pärmen är återfunnen. Det gick en rysning genom kroppen av tacksamhet då jag hörde hennes bekanta stämma i telefonen säga: ”Ja, jag tror den är här. Jo, här är hela ditt liv.”
  • Mina telefonkontakter (som jag skrev om här) har som av ett under (i alla fall om man frågar telefonförsäljarna här i staden) överförts till min nya telefon. Fler än 1300 stycken! Små spratt i form av dubbletter, tripletter (och vad det nu heter då de är ännu flera likadana) får jag stå ut med. Eller rensa då jag har en tråkig stund, om jag skulle ha så tråkiga stunder.
  • Min man är hemma igen.

 

Leena
Publicerad 08.02.2018 kl. 08:40

Vegetarisk tortizza

 

Utgångsläget var en aubergin som behövde tas om hand, fyra hungriga och knappt någon inspiration.

Det resulterade, så småningom, i supergoda auberginepizzor på tortillabröd.

Kokade hastigt ihop en egen tomatsås på krossade tomater, lite socker, salt, torkade örter, lagerblad och en skvätt olivolja. Förutom auberginen, som jag skivade och stekte i panna först, använde vi också rödlök, paprika och oliver. Det går ju förstås att ta vad som helst man gillar.

Förstås riven ost.

Grädda i het ugn tills osten smält, men passa dem för det tunna bottnet torkar och bränner lätt.

Hann knappt med att ta bild då de hade sådan strykande åtgång.

 

Leena
Publicerad 07.02.2018 kl. 13:10

Som en knarkare

 

Vaknar vid sex. Alla som känner mig det minsta, vet att det inte är ett naturligt beteende för mig.

Mår som en kratta och inser snabbt vad som fattas. Morgonens cortisondos. Försöker först, ett litet ögonblick, övertyga mig själv att jag kan somna om och ta tabletten senare. Men nej. Saknar den varma kropp som inte ligger bredvid mig. Han som tröstar.

Känner mig som en knarkare. Vet att det bara är en sak som kan få mig på fötter den här morgonen. En illasmakande tablett och minst en halvtimmes verkningstid. Hur kan det vara svårare att avvänja sig från cortison än opioider, undrar jag?

Men lika irriterad som jag nu är på cortisonet, lika lycklig var jag tidigare då det i sjukdomens akutfas fick fart på aptiten och innan julen då jag som extra bonus fick energi som räckte till nästan vad som helst (se fast här). Ett potent medel är det vad det är.

Om någon har tips på hur man snabbare triggar upp sina egna cortisonnivåer igen, så tar jag tacksamt emot. Tills dess biter jag ihop.

Leena
Publicerad 07.02.2018 kl. 11:58

Gästblogg: När min hjärntumör kommer, vem skall jag prata med då?

 

Min man, som fortfarande är på andra sidan jordklotet, gästbloggar idag.

Jag citerar bara en vän som undrar "finns det någon som på sin dödsbädd ångrat att hen jobbat för lite?".

Varsågoda:

När min hjärntumör kommer, vem skall jag prata med då?

Jag sätter mig på tåget. Ett par flyg och taxin senare är jag framme i Melbourne. Vi är ett tiotal forskare från Finland, USA, Japan, Kina, Tjeckien, Chile och Australien som möts för ett gemensamt projekt. Några av oss känner varandra väl, andra är nya. Alla känner vår värd, australiensisk professor och idéspruta av mått. Han är projektets ledare och den som håller ihop oss.

Så långt är det mesta sig likt. Det som är olikt är att han för två månader sedan opererats för en aggressiv hjärntumör. Nu är han på benen igen. Men inte helt. Han sitter med och kommenterar och diskuterar, men inte som förr. Somnar till ibland. Det har han i och för sig alltid gjort. Men där han tidigare hade en förmåga att vakna och genast vara med så är det nu lite annorlunda. Så lite, att det inte skulle störa en middag eller ett samtal på en promenad. Men tillräckligt för att det akademiska samtalet börjar gnissla.

Jag sitter och tänker att varför är han på jobb.

Svaret är enkelt: jobbet har varit och är hans liv. Inte bildligt talat, utan bokstavligt. Han har jobbat så gott som alltid, hela tiden. En stor och betydande del av det jobbet har också varit människor och relationer. Middagar, resor, promenader, exkursioner. Jag har haft kontakt med honom i nästan 20 år. Två gånger har vi varit i Australien med familjen för längre tid, och han har varit hemma hos oss flera gånger. Vi vet vad våra barn heter, hur gamla de är, och vad de gör. Vi frågar om våra föräldrar, bröder och systrar. Något slags vänskap är det.

Men vad kommer att hända med den nu, när det arbete som har hållit ihop oss verkar vara utmanat? Jag vet inte. Utan jobbet är risken stor att vi aldrig kommer att samlas igen. Han har rest mellan 50 och 100 dagar per år. Det är på de resorna som både vetenskap och vänskap formats. Ett gott liv, med ett nätverk av kolleger och vänner världen över. Nu får han inte resa, och kommer inte att kunna träffa oss på konferenser och möten. Och efter jobb och resor dygnet runt i 40 år så finns inte många lokala vänner kvar. Han berättar med avund i rösten om sin son, som fortfarande hänger med sina skolkamrater.

Jag är själv en som jobbat en hel del. Flyttat runt och rest. Många av mina relationer är också knutna till jobbet. Jag tycker om både arbetet och människorna, och gör det gärna. Det är inte en uppoffring. Men vad är priset? När min hjärntumör kommer, vem skall jag prata med då?

Leena
Publicerad 06.02.2018 kl. 09:29

Vinterns vackraste dag

 

Varför skulle man behöva åka iväg någonstans då staden man bor i är såhär vacker? Särskilt en solig vinterdag som denna. På hösten var jag helt betagen av de vackra höstfärgerna på träden. De vita träden är nog minst lika vackra. Och de gula husen.

 

Leena
Publicerad 06.02.2018 kl. 07:58

Alla dessa biverkningar

Elva timmars sömn senare.

Nio minusgrader ute och vacker rimfrost på träden.

Söndagen hade inget driv. Låg och vilade, men huvudvärken bara tilltog. Då svärmors goda fiskmiddag inte riktigt smakade, blev jag orolig.

Du som är van deckarläsare har kanske genomskådat det som jag insåg först igår kväll. Cortison nedtrappning! Att halvera dosen, trots att den varit rätt låg, har fått min kropp att reagera precis som de biverkningar jag nu googlat fram (värk, stelhet, styvhet, svaghet, illamående, huvudvärk, sjukdomskänsla, kräkningar och aptitlöshet). Vilken lättnad att komma på orsaken! Så nu har jag justerat nedtrappningen till en lite långsammare takt och voilá, livet känns genast lite lättare att bära.

Det att min man meddelar från andra sidan jordklotet att hans frånvaro förstås är den primära orsaken till mitt illamående kan kanske inte heller helt förkastas. Du är efterlängtad!

Leena
Publicerad 05.02.2018 kl. 10:45

En uppoffring

Känner mig rätt dränerad faktiskt, efter veckans kontrollbesök och en kurs under fredag och lördag som jag kanske orkar berättar mera om senare. Men kanske främst för att jag tydligen tog i för mycket i simhallens vattenjoggingbassäng i fredags och har en sådan träningsvärk. Ont i axlar, skuldror och nacke som gör att huvudet småvärker. Så denna söndag har det naturliga ljuset och inte min väckningslampa fått väcka mig.

Denna söndag då det är internationella cancerdagen. Var tredje drabbas under sin livstid. De flesta av oss kommer i kontakt med sjukdomen någon gång, och det inte är lätt att veta hur man skall bemöta en närstående som fått cancerdiagnos. Här ett tips på vad du kan säga (i fri översättning av Emily McDowalls uttalande):

”Bara så du vet, så är jag beredd att köra dig till behandlingar, städa ditt hem och vara med som smakråd för att hitta en mer smickrande peruk. Och om du tvingar mig, kan jag t o m ligga med dig på soffan och kolla på dålig TV. Jag vet. Det är en uppoffring. Men jag är beredd att göra det för din skull.”

 

Suomeksi löydät Syöpäpotilaat.fi sivuilta Emman blogikirjoituksen, jossa hän antaa lisää vinkkejä siihen, miten kohdata syöpään sairastuneen. Työpaikalla tai muuten vaan.

Leena
Publicerad 04.02.2018 kl. 10:55

Cancerland, tur och retur

 

Många böcker har förmågan att trava sig på nattduksbordet. Alltid ett antal trädgårdsböcker ffa såhär års då det skall laddas med inspiration inför den kommande trädgårdssäsongen. Hannu Sarenströms "Trädgårdslycka" är en given favorit och en sådan där present som jag köpt för att fira (se punkt 3 här). Ekoenkelt, som jag skrev om här, behöver nu återlämnas till biblioteket.

Amanda som bloggar på Nästan för lycklig imponerar genom att ha lyckats samla sina bloggtexter och mer därtill i inte bara en, utan två böcker. Funderade då jag läste, varför det egentligen är lite bättre och kanske t o m lite mera accepterat att läsa bloggar då de är inbundna? Sitter man med näsan i en skärm, oavsett om man läser Amandas texter eller nåt annat litterärt, så anses det inte åtminstone i vår familj, riktigt lika fint och bildat.

"Cancerland tur och retur" blev jag tipsad om av en vän. En bok om cancer med lyckligt slut. Den andra varianten vägrar jag läsa nu. Mycket igenkänning, trots att det här handlade om tjocktarmscancer. Men också sådant som var helt främmande för mig. Så tydligt det blir att cancer består av så många olika sjukdomar som har gemensamma drag, men ändå är så olika. Kan rekommendera den även till anhöriga som vill få en närmare inblick i sjukdomens vardag. Måste säga att jag blev lite nyfiken på att läsa Karin Wahlbergs tidigare romaner också, som utspelar sig i 50-tals sjukhusmiljö. Såpass välskrivet var det.

Men om du inte ännu läst mina fjolårs favoriter; Roy Jacobsens böcker "De osynliga" och "Vitt hav" eller Ann-Louise Bertells "Vänd om min längtan" eller Johanna Holmströms "Själarnas ö", så börja med dem.

 

Leena
Publicerad 03.02.2018 kl. 08:14

Tio fördelar med att ha cancer

 

Ordet cancer klingar fortfarande illa i mångas öron, men få kommer att tänka på alla fördelar sjukdomen för med sig. Här en tio-i-topp-lista med mina erfarenheter (utan inbördes rangordning):

  1. Folk i din närhet gnäller mindre, för livshotande sjukdom ger perspektiv på vardagens vedermödor.
  2. Ha en anledning att med regelbundna mellanrum åka på utflykt till Helsingfors.
  3. Att ha en orsak att skämma bort sig lite efter genomgången kontroll. God middag på finkrog eller annan present av något slag, fungerar lika bra, både som tröst för sämre resultat eller för att fira goda besked.
  4. Kan utan så mycket funderande eller dåligt samvete äta så kallad cancerframkallande och ohälsosam mat som t ex grillad mat med för mycket yta, chips (innehåller ohälsosamt akrylamid), kakor som innehåller härdade fetter, eftersom loppet redan så att säga är kört. Okej, okej, jag vet att man kan drabbas av mer än en typ av cancer, men jag har bestämt mig för att jag fått min beskärda del redan. Samma gäller alla dessa goda strömmingar och annan fisk med för höga tungmetallhalter. (Här kan ju i princip också alla andra personer som passerat fertil ålder andas ut.)
  5. Cancerkortet, det som måste användas rätt sparsamt, men som finns tillhanda om man t ex verkligen vill slippa något otrevligt göromål som säg; t ex att stiga upp för tidigt på morgonen.
  6. Om man vill utöva makt, så får det nästan vilken obekant person som helst att tappa målföret och fattningen för en stund, genom att plötsligt utan omsvep berätta om sin livshotande sjukdom (utövas sällan och med omdöme, men kan vara väldigt tillfredsställande i vissa situationer).
  7. Man får en helt annan förståelse för personer i samma situation, eller dem som genomlider någon annan  större förlust. Detta är enligt mig kanske en av de största fördelarna. Jag som upplever mig själv som en rätt självisk egoist i grund och botten.
  8. Cancerkortet funkar också bra i diskussion med sig själv, då man t ex pendlar mellan fredagsmys eller nödvändig uppröjning av hemmet. Eller t ex om man överväger att jobba, alternativt ta en ledig dag.
  9. Att komma i kontakt med nya underbara människor som man annars inte hade träffat, men plötsligt har en gemensam nämnare med.
  10. Att få syn på en massa positivt här i livet som tidigare kanske gått obemärkt förbi. Eller åtminstone inte fått tillräcklig uppmärksamhet.

Så tänk på det ni alla stackars cancerfria människor. Vad har ni egentligen att kontra med?

Leena
Publicerad 02.02.2018 kl. 08:38

Effektiv terapi

 

Idag känns det så mycket bättre igen. Nästan som vanligt.

Tack till bloggandet som funkar som effektiv terapi för mig. Tack till dig som orkar hänga med mig här, även då berg-och-dalbanan dippar som djupast. Tack för att du finns.

Får tillbaka perspektivet på tillvaron och kör vidare. Monstret får ligga där under sin sten då jag stegar förbi. Jag är inte riktigt lika kaxig idag, men nästan.

Företaget hade stängt en dag eller två. En omedveten paralys inför kontrollen. Men företagare jobbar 24/7, det vet även min dotter. Så nu tillbaka till företaget. Det som även kan kallas mitt liv.
Leena
Publicerad 01.02.2018 kl. 13:02

Monstrets återkomst?

Beskedet var bra; inga nya metastaser, lungan såg bra ut efter cortisonbehandlingen (som kan fasas ur nu), och mina blodvärden är helt i sin ordning. Men så var det en tiny liten hiccup: några lymfknutor var förstorade jämfört med senaste undersökning. Onkologen är inte särskilt oroad och motiverar väl för att fortsätta samma behandling som tidigare, den som varit så väldigt effektiv för mig. Så blir det. Och ny kontroll om bara ett par månader.

Det är länge sedan jag fällt en tår för den här sjukdomen, men nu rinner tårarna då jag skriver det här. Det känns som jag fått en krass påminnelse om det monster jag lever med. Alla tankar, all rädsla, känslan av osäkerhet inför framtiden kastar sig över mig igen.

Jag vet att de förstorade lymfknutorna inte behöver betyda något. Men tänk om? Tänk om monstret vaknar till liv igen? Oron inför nästa kontroll. Osäkerheten inför kommande besked. Det som väntar. Att livet inte varar för evigt. Att risken att dö i en bilolycka kanske inte är det mest sannolika. Och då inte för att jag använder reflexer. Fast de är fula.

Leena
Publicerad 31.01.2018 kl. 22:41

Sista gången?

Alltför tidig start då väckningen stod på 4.05, men nu på väg mot en dag i huvudstaden med trevliga och mindre trevliga inslag. Mindre trevligt är också att sömnen inte ville infinna sig idag på tåget trots att tröttheten kröp i mig och illamåendet stod på lut som förr i världen.

Skall koncentrera mig på dagens trevliga möten med syster och en god vän. Båda har de suttit bredvid mig då jag mått som sämst. Sett mig som mest sårbar. Hunnit tänka tankar som vi knappt vågat uttala. Skulle det här bli sista gången?

Men det måste jag säga, att utan sjukdomen hade vi inte kommit varandra så nära och utan sjukdomen skulle inte denna resa blivit av. Så jag tackar för det!

Leena
Publicerad 31.01.2018 kl. 08:23

Tisdagstipset

 

Snubblade helt oavsiktligt över Jaana Koskis fina fotoutställning på vårt vackra bibliotek här i Vasa. Bilderna från många fina skärgårdsholmar från världsarvet gav mig sådan sommarfeelis och en längtan till tider då man igen kommer ut i skärgården med båt.

Lärde mig att Jaana är en hobbyfotograf här från Vasa. Hon är speciellt förtjust i att fotografera fyrar i världsarvet och dela med sig av upplevelserna till dem som inte har båt för att själv ta sig ut.

Rekommenderar. Men tipset kommer i sista stund för utställningen har redan varat hela januari och hänger kvar bara till den 31.1 (imorgon). Skynda dig, du hinner ännu. Huvudbiblioteket i Vasa i sig är ju också alltid värt ett besök inte bara för sitt utbud utan också för den tilltalande arkitekturen.

Vill du drömma dig ut i skärgården såhär i slutet av januari så ta en titt på mer skärgårdsbilder här: Skärgårdshamnar i Kvarken

Jos sinulla ei ole mahdollisuutta käydä katsomassa Jaanan näyttelyä Vaasassa, niin voit kuitenkin unelmoida hetken kesäisistä saaristohetkistä klikkaamalla tästä, Skärgårdshamnar i Kvarken.

 

 

Leena
Publicerad 30.01.2018 kl. 10:08

Tanter kan också!

Hälsningar från företagarvärlden. Eller snarare från en sammandrabbning med det digitala. Det som får min puls och mitt blodtryck att stiga, men som jag ger mig attan på att det måste gå. En så enkel sak som att installera virusskydd på sina devices. Hur svårt kan det vara?

För att börja från början. Ny telefon. Nya utmaningar. Jag kontaktar kundrådgivningen i fredags för att få mina licenser till virusskyddet. Jag får ett vänligt bemötande och ett antal olika mail och meddelanden med minst lika många olika koder, lösenord och inloggningsuppgifter. Pusslar på och lyckas med att ladda ner programmet på datorn. Inte på första försöket men kanske på det andra eller tredje. Yes! One down, two to go.

Sen är det bara stopp. Jag kombinerar licenskoder, lösenord och inloggningar. Min fina instruktion som jag fått stämmer inte överens med verkligheten. Rent ut sagt så kommer inte verkligheten ens nära den instruktionen. Envisheten biter tag i mig. Det måste ju gå. Jag måste klara det. Tanter kan också.

Mitt humör sjunker stadigt. Har för länge sedan passerat irritationsstadiet till något mycket värre. Som också hinner spilla över på barnen och mannen. Kundtjänsten har redan hunnit stänga.

Måndag morgon. Tar åter tag i saken. Nu lite mer sansad, men påminns snabbt om irritationen som medföljer problemet och som drabbar mannen, igen. Gör ett sista lamt försök att fixa ärendet tillsammans med honom innan jag återvänder till kundtjänst.

Svensk service finns inte att få just nu, men Risto är vänlig och hjälpsam. Som en ledarhund för en blind. Han konstaterar nästan genast att jag inte är den enda som haft problem nyligen. De har något systemfel som de ännu inte fått ordning på.

Men nu är allt i sin ordning. Jag är nöjd. Inte dum. Bara lite för envis för mitt eget (och min familjs) bästa.

 

Suomeksi: Ihmettelen vain miksi minun yritykselläni ei ole toimivaa IT-osastoa?

 

Leena
Publicerad 29.01.2018 kl. 11:28

Passligt suomeksi

 

(scrolla ner för svensk sammanfattning)

Tämä on kokeilu. Testi. Kaikille teille, joiden kanssa yleensä puhun suomea. Kirjoitettu suomenkieleni ei tunnu yhtä luontevalta kuin puhuminen. Eikä läheskään niin helppoa, kuin ruotsiksi pränttääminen.

Mutta uudet tuulet puhaltavat. Oma yritys ja sen tuomat uudet haasteet innostavat myös kokeilemaan uusia asioita täällä blogimaailmassa. Mukavuusalueeni ulkopuolella.

Oletko seurannut kirjoituksiani jo aiemmin? Silloin olet jo ajan tasalla ja tiedät että minusta, syöpäkroonikosta ja kolmen teinin äidistä on tullut pienyrittäjä. Siis työtön sellainen. Vielä. Mutta olen yli-innoissani (niin kuin täällä Vaasassa sanotaan, ainakin ruotsiksi) ja uskon kirkkaaseen tulevaisuuteen.

Presidentinvaalit ovat tältä erää ohi, uusi viikko alkamassa, ja tiedossa kaikenlaista mukavaa puuhastelua. Ja syöpäkontrolli.

Till er alla som inte läser finska, ännu, säger jag bara; inget nytt under solen och google translate.

Ha en bra början på den nya veckan!

Kuulemisiin!

Leena
Publicerad 29.01.2018 kl. 08:10

Nostalgitripp

Mer än 25, kanske snart 30 år är det sedan min man och jag senast var tillsammas på fest på Kåren i Åbo. Vår goda vän spelar i orkestern, nu som då. Samma uppsluppna stämning råder fast gästerna numera är alumni snarare än studenter. Och kemisternas Axel står fortfarande och spanar med händerna på ryggen högst upp i hörnet på den mäktiga väggmålningen.

Festdagen föregicks förutom av trevlig lunchsallad på café med trendriktiga ungdomar i blommiga klänningar, också av ett stresspåslag vid upptäckten att knappar till frackväst saknades.

Mannen är snabbast i världen på att ordna upp misstag. Jag är snabbare än han att sy knappar.

Samma tema fortsätter då rektorns kedja brister mitt under pågående middag. Den repareras, som sig bör, med det enda som håller i ett sånt läge, silvertejp. Talet han håller blir, Åbo Akademis festliga 100-årsinramning till trots, särskilt uppsluppet.

Promenaden idag genom universitetskvarteren och förbi Borgen fullbordade nostalgitrippen.

Men aldrig tidigare har vi vaknat med Åbo domkyrka i sikte.

 

Leena
Publicerad 28.01.2018 kl. 18:35

Från vak till fat

Isfiske del två. Här kommer fortsättningen på förra helgens isfiske. Fiskbullar. Detta är inte något att rekommendera en helt vanlig vardagkväll då barnen är hungriga och undrar vad det blir för middag. Såpass arbetsdryga är de. Långt från de enkla vegetariska rätterna jag presenterat tidigare.

Våra uppskattade två timmar räckte inte till, men då inkluderades tre (!) turer till närbutiken, en till bilen som var parkerad ett par kvarter ifrån och bröd som kastades ner från tredje våningen på ett höghus. Men om du exkluderar dessa extra arbetsmoment så kan du fixa det på två timmar. Fast då måste fisken redan vara fångad.

Börja med att rensa fiskarna. Det är inte nödvändigt att rensa utomhus i minusgrader, men då slipper man kladdet inomhus. Om du väljer utomhusalternativet då rekommenderas gummihandskar i mindre storlek än de som syns på bilden.

Koka fisken och grovrensa den. Vi hade abborrar, mört, "bleiko" (= liten braxen) och nors. Snorgärsen lämnade vi kvar på isen åt havsörnarna, fast det borde vi inte ha gjort enligt Micke*. Norsen stekte vi separat vända i rågmjöl nästa dag. Det är god snabbmat.

Eftersom fiskköttet mals gör det inget om det innehåller ben. Även stekt gul lök och lite ljust bröd åker genom kvarnen.

Blanda med ägg och grädde i smeten och forma till små biffar och stek tills de är gyllenbruna och genomstekta i stekpanna.

Om det mot förmodan blir något över, går fiskbullarna utmärkt att frysa. Kan ätas uppvärmda som vi gjorde bara med en sallad, på en macka, i hamburgare eller hur man önskar. Då är det plötsligt snabbmat vi talar om.

Kronan på verket efter en dag ute på isen och några timmar i köket.

*I fiskkokboken av Michael Björklund, "Mickes Fisk", finns recept på fiskbullar av sk "skräpfisk", som vi använde som inspiration.

Leena
Publicerad 28.01.2018 kl. 09:03

In i dimman

På tu man hand på väg mot Åbo. In i dimman bär det. 

Bal, middag, långklänning och dans. Mark Levengood och hans moster. Hotellövernattning, hotellfrukost och tid. 

Happy weekend! 

Leena
Publicerad 27.01.2018 kl. 12:16

Allt kan väl inte mätas i pengar?

Jag tror aldrig jag gillat mitt jobb så mycket som jag gjort denna min första vecka som företagare. Nåväl att jag egentligen är arbetslös.

På grund av mina omständigheter slinker jag utanför den nya aktivitetsmodellen. Men det är ingen brist på aktivitet i alla fall. Täta kontakter med TE-byrån och A-kassan, blanketter som skall fyllas i och intyg som skall bifogas. Det håller en sysselsatt oavsett aktivitetsmodell eller inte.

Bloggen har fått uppgiften att vara mitt dagliga arbete. Kontakten till omvärlden. En kreativ syssla som ger tillfredsställelse då den är skött. Men också en ursäkt till att räkna varje ögnad tidning och varje läst bok som arbetstid. Familjen himlar med ögonen, suckar och skrattar om vart annat, då även måltiderna numera kan räknas som jobb. Kallnar maten? Måste bara fotografera den först.

Projektet att starta det egna företaget var först och främst i inlärningssyfte. Vilket det sannolikt har varit. Men nu har jag fått vittring om företagets första uppdrag. Eller egentligen handlar det ännu bara om rykten om en förfrågan från min tidigare arbetsgivare. Men jag ser genast nya möjligheter till nya erfarenheter och ny kunskap som företagare.

Min man tycker att det är roligt han med, främst att se mig glad och ivrig med ett jobb. Fast han har inte riktigt samma tillfredsställelse i själva processen, utan ser framemot fest då den första fakturan skickats iväg. Det tycker jag är lite fyrkantigt. Allt kan väl inte mätas i pengar?

Leena
Publicerad 27.01.2018 kl. 08:35

Jag har syndat

Syndat är kanske att ta i lite, men jag har i alla fall brutit mot mina principer och uppställda mål. Och januari har inte ens nått sitt slut. Köpstoppet! Vad blev det av det?

För jag har nu (äntligen?) inhandlat både en ny eltandborste och telefon.

Eftersom mat och medicin inte inkluderas i köpstoppet är det kanske ändå orimligt att räkna tandborsten som mat även fast den sätts i munnen, men medicin kanske? I alla fall som preventiv vård, och det är i ropet, det vet jag.  Och trots att den visserligen var på rea så var det verkligen inte ett spontanköp, utan tandborsten följde med mig först från den tredje butiken jag besökte (och efter en hel del googlande).

Det är länge sedan jag varit till annat än matbutiker nu och blev rätt ställd igen faktiskt över hur mycket saker som säljs, eller åtminstone är till salu. Kan det verkligen finnas ett behov för allt? Inrednings och köksprylar i alla möjliga kulörer, elektronik så att hyllorna bågnar, och alla dessa bra att ha saker som du inte visste att du inte klarar dig utan. Halpa Halli som nyligen stängde i Vörå hade inte haft mycket varor kvar efter sin slutförsäljning stod det att läsa i tidningen, men jag undrar bara, var är alla de grejerna nu? Fyller de verkligen ett behov eller var de så kallade bra köp?

Den nya telefonen däremot ger mig nya utmaningar. Efter att tre olika biträden bestämt ruskat på huvudet och sagt att det inte finns någon möjlighet att överföra alla mina kontakter till den nya telefonen med annat operativsystem (och jag inte var villig att betala 69€ för att någon annan gjorde det (manuellt?) åt mig), så sitter jag nu här med en telefon innehållande 5 (fem!) kontaktuppgifter. Numren till min man och mina tre barn, och min bror som råkade ringa väldigt lägligt igår. Med andra ord om du vill bli uppdaterad i mitt nya liv, ring mig (jag svarar också på okända nummer nu, har nog inget val), eller messa mig (och kom ihåg att skriva från vem det är!), så lovar jag att spara ditt nummer för senare bruk. Tills dess får du ursäkta mig för ett mer opersonligt bemötande.

Bildbevis. På själva tandborsten, en glädje i vardagen, och på telefonen som tog bilden. Och inte minst ett bevis på att jag klarade av att använda den. Inte illa av en tant som jag, med ett lätt spänt förhållande till ny digital utrustning.

Leena
Publicerad 26.01.2018 kl. 09:54

Det kunde varit jag

Visst har du någon gång tänkt tanken att: ”Tänk att hon också  har cancer, det kunde varit jag. Vilken tur att det inte är jag”.

Eller i en annan livssituation: ”Tänk att hon också har cancer, precis som jag. Det verkar finnas överallt. Vad många vi är”.

Hur läget än är för dig, så vet jag att det är så här för mig. Cancerkroniker. Och idag, igen, en liten påminnelse i form av blodprovskontroll.

I väntrummet är det rätt glest den här morgonen. Någon gravidmage, men de flesta är lite äldre, pensionärer antar jag. Några sitter i grupp och pratar och skrattar ihop. Det är rätt sällsynt tänker jag i det utrymmet som annars fylls av halvbuttra personer som anser att de fått vänta lite för länge på sin tur.

Men rutin är det för många av oss. Tror jag.

Jag träffar en sköterska jag känner igen. I den rymliga stolen där jag sitter övar jag mig på min avslappning genom att koncentrera mig på andningen. Hon sticker bra, konstaterar jag. Det känns nästan inte alls. Föreställer för mitt inre att venen plattas till lite av det lilla suget då hon kopplar till vacuum-rören. Tre stycken. Tre gånger.

En flyktig tanke far genom mitt huvud. Låt där inte finnas några överraskningar.

Men jag mår ju bra, så allt kommer att vara normalt. Så är det. Så måste det vara. Inga överraskningar.

Leena
Publicerad 25.01.2018 kl. 10:19

Källarens lycka

Vad är bättre en stormig vinterdag än att rensa fram bland de övervintrande plantorna djupt i källarens gömmor. Och efter lite städning såg det inte så illa ut längre.

Ganska skräpigt rent ut sagt var det innan uppröjning. Stamrosen ser fortfarande mycket lidande ut. Får se hur det går med den. Hade ju en hel del utmaningar med den i höstas.

Särskilt pelargonerna har gillat den gamla växthuslampan som är ärvd av en nyländsk trädgårdsentusiast. Klippte några sticklingar av dem, som jag satt i vattenglas för senare plantering.

Min Afrikas blå stjärna stod i full blom då jag tog in den i höstas.

Nu hittade jag nya skott på den som är av sorten som vissnar ner varje år. Ser lovande ut. Lika spännande varje år om den kommer igen, och än så länge så. Hoppas den skulle komma igång att blomma lite tidigare i år än i fjol. Om den alls gör det.

Hyacinterna väntar på att bli utplanterade till våren trots att de sällan blommar utomhus. Men lite av en sport är det att prova om det lyckas.

En hortensia står i knopp nu. Rätt många månader för tidigt. Rädd att blomningen uteblir under sommarhalvåret, men de är rätt snygga som grönväxter också.

Fikonet ser rätt välmående ut fast den tappat hälften av sina frukter dvs en av två. En nykomling som jag inte kunde motstå i plantskolan i höstas.

Nu får jag ge mig till tåls ännu några månader innan hela gänget kan flytta utomhus. Tills dess blir det att pyssla om dem, planera och drömma om en ännu vackrare trädgårdssäsong.

Leena
Publicerad 24.01.2018 kl. 10:22

Nu har jag röstat!

 

Det blev så att jag förhandsröstade i alla fall. Fast det är lite festligare att rösta på den riktiga dagen, det tycker både jag och min man. Men eftersom vi har planer till helgen och jag är osäker på om vi hinner tillbaka så kan jag inte riskera att jag missar min medborgerliga rättighet och plikt. Min man är inte osäker på om vi hinner tillbaka. Vi är olika. Jag bekymrar mig för det minsta lilla, tycker åtminstone mannen som aldrig till synes verkar bekymrad (förutom då det handlar om min sjukdom. I det avseendet verkar han oroa sig mer än jag, tror jag).

Men jag jobbar på att oroa mig mindre i förväg och lita mer på att saker ordnar sig. Så därför har jag nu förhandsröstat på min presidentkandidat.

Har tidigare också förhandsröstat. Den mest spektakulära gången var i Melbourne. Röstningsstället låg högst upp i en skyskrapa med vidunderlig utsikt över staden. Det blev en heldagsutflykt från förorten med tre små barn. Minns mannen som hade typ klaustrofobi och måste ta hissen ner med oss. Han ursäktade sig och kröp ihop på golvet med händerna över huvudet och andades inte ut förrän hissen nådde bottenplan. Har tänkt på honom flera gånger efteråt. Det verkade jobbigt att ha det så. Men vad gör man inte för att kunna rösta?

Idag är sista dagen för förhandsröstning. I alla fall i Vasa är det möjligt att rösta på biblioteket ända till kl 20. På söndagen är det den egentliga valdagen. Då ser vi framemot ett glas skumpa eller åtminstone kaffe med bulle för att fira demokratin och dotterns första presidentval.

Leena
Publicerad 23.01.2018 kl. 14:36

Tom Petty är död

Tom Petty dog av en oavsiktlig överdosering av bl a opioider står det att läsa i tidningen.

Opioiderna ja. Det har stått mycket i media om den stora epidemin av opioidmissbruk som härjar i USA. Skrämmande milt sagt. Det är ju mediciner som jag också använt och många av mina cancerkollegor väl känner till. Doserna skiljer sig sannolikt, men för många, kanske de flesta har det börjat med ett recept mot värk av något slag. Precis som det var för mig.

Under ett knappt halvår efter operationen då sjukdomen var som allvarligast förlitade jag mig på små tabletter, opioder, för att hålla värken inom rimliga proportioner. Jag kände mig ofta trött och dåsig och somnade titt som tätt. Vad som berodde på cancern som härjade var omöjligt att särskilja från biverkningar från alla mediciner. Min man som läste på om läkemedlen jag åt, undrade om jag inte kände någon euforisk känsla alls, men nej. Barnen kunde jag med eftertryck avråda från allt vad droger heter, med erfarenheten att det inte fanns någon som helst glädje med dem, (förutom att de suddade ut den värsta värken då).

Det skrämmande är hur lätt det verkar vara att fastna i missbruk, hur kroppen vänjer sig, hur lätt det är att ta för mycket, hur allt för många avlider oavsiktligt av medicinerna. Jag vill inte att det skall vara så.

I mitt hjärta har Tom Petty en speciell plats för han var med oss, min man och mig, i en vit gammal skåpbil en långhelg i Åre precis i början på nittiotalet. Vi kände knappt varandra då. Han säsongsarbetade, jag hälsade på under en ledighet från studierna. Han åkte puder på morgonen innan jag klivit upp, jag visste knappt vad en plogsväng var. I den lånade paketbilen sjöng Tom Petty ”Free falling” om och om igen.

Ensam i tåget på väg hem, grät jag, omtumlad av alla känslorna som kom på en och samma gång.

Leena
Publicerad 23.01.2018 kl. 09:59

Batatsoppa -veckans vegetariska

Vardagsmatlagning som bäst.

Våra ungar gillar pureade soppor, särskilt en av ungarna, och den här fick mer än väl godkänt för att återkomma på menyn. Superenkelt och samtidigt gott. Äpplet i soppan ger lite syrlig smak mot den söta bataten vilket jag gillar.

 

Det här behövdes enligt ursprungsreceptet till 4 personer. Jag ökade lite på mängderna för att det skulle räcka till alla våra storätare.

800 g (ungefär 2 st) batat (sötpotatis) 

250 g (ungefär 3 st) morot

1 syrligt äpple

5 vitlöksklyftor. Snåla inte på vitlöken!

1 grönsaksbuljongtärning

Vatten så att det täcker rotsakerna vid kokning

100 g färskost (jag tog creme fraiche för det var vad jag hade hemma)

Skala och koka rotsakerna mjuka, mixa med stavmixer och tillsätt ost (eller creme fraiche). Tillsätt rejält med persilja vid servering och svartpeppar efter smak.

Smaklig måltid!

PS. Med stavmixer och soppa kan man lätt färga ett halvt kök inklusive sig själv prickig, så var på din vakt. Säger jag med erfarenhet.

 

Leena
Publicerad 22.01.2018 kl. 11:10

Isfiske

Fiske på vinterns vackraste dag. Den kommer vi att minnas.

 

Leena
Publicerad 21.01.2018 kl. 08:56

Topp fem irritationsmoment i vardagen

 

Familjen anklagar mig ibland för att ge en osann (glans)bild av mig (och vårt liv) här på bloggen. Visst, det är en helt medveten strategi. Genom att se och beskriva det goda i livet blir jag själv också mer medveten om det. Positiva texter föder positiva tankar, eller tvärtom, och förhoppningsvis också en positiv spiral.

Men bara för att du skall förstå att det säkert finns en riktig person bakom bloggen och inte en glansbild, så skall du här få höra mina topp fem irritationsmoment i vardagen (utan inbördes ranking):

  1. WC-lock som lämnats öppet. Jag vill helst inte ha direktkontakt med reningsverket i mitt badrum, (jo jag vill ju det egentligen, för utedass är nog ännu jobbigare), men ett nerfällt lock är väl det minsta man kan begära?
  2. Läsglasögon och telefoner som dräller runt överallt, framförallt då de ligger på middagsbordet under pågående måltid. En eloge till den som uppfunnit progressiva glasögon och en större till den som använder dem.
  3. Skor och väskor som ligger i hallen så man knappt ryms in. Särskilt då samma väska legat framme, ouppackad i en vecka eller så. Och innehåller träningskläder. Svettiga sådana.
  4. Datorer eller annan digital utrustning som krånglar utan att man förstår varför eller snarare inte orkar förstå varför. Svårlöst dilemma. Finns knappt något som får mig ur balans lättare.
  5. Vårt kastrullskåp med en gammal hörnkarusell som är totalt avskyvärd att hantera. Hopplöst att hålla ordning i och nästintill omöjligt att hitta i eller lägga in och ta ut kastruller ur. Samma gäller ett ständigt överfullt torkskåp för disk i samma kök. Jag säger då bara: Var håller min renovering hus?

Leena
Publicerad 20.01.2018 kl. 10:30

Företagarlyx

Min första dag som företagare har börjat med att utnyttja egenföretagarens fördelar. Att själv få styra och bestämma om sin tid. Så vid gryning (rätt sent på dessa breddgrader i januari) tog jag mig ut i särskilt gott sällskap i skidspåren för att få ihop ett av veckans träningspass. Friskt väder i minus åtta grader, ingen vind och solen färgade himlen på sin väg upp. Kunde inte bli bättre.

Det fascinerande är att medan detta skedde, har jag blivit nerringd och mailad av försäkringsbolag, telefonbolag och jag vet inte vad, som alla vill fånga upp mig, eller snarare mitt företag, i sitt nät och dela med sig av sina bästa erbjudanden. Rätt intressant hur det funkar. En helt ny värld öppnar sig som jag knappt visste om att den fanns. Redan nu känner jag att det var värt 75 euro som registreringsavgiften för ny firma är, för alla nya erfarenheter.

Så nu är det bara att hugga tag i dagens ”To do-lista” och se om jag kan bocka av något. Eller så njuter jag av att det är fredag, att jag är min egen chef och själv kan bestämma när och vad jag gör. Känns som den lyx vilket det är.

PS. Tack för alla lyckönskningar och hejarop. De värmer och  bär mig en god bit på väg.

Leena
Publicerad 19.01.2018 kl. 14:01

Ett Passligt företag!

Det här känns stort. Häftigt. Rätt märkvärdigt nästan. Plötsligt är jag företagare. Hur gick det här till egentligen?

Registrerad som enskild näringsidkare, ett eget FO-nummer, anmäld till skattemyndigheten och redovisningsskyldig. Hela paketet.

Vad företaget skall göra undrar du?

Det får väl bli något passligt.

Leena
Publicerad 18.01.2018 kl. 15:24

Nu ger jag upp

Eller egentligen är det min eltandborste som gett upp. Den låter lite lovande, men innan jag hunnit borsta knappt en fjärdedel så möar den ihop. Får väl tillägga att den härstammar från tiden nångång innan barnen och det finns knappast någon reparationsmöjlighet eller resevdelar att tillgå. Och jag har gett den säkert en vecka att laddas och ett flertal försök att komma igen. Men icke!

Så nu är jag inför en svår fråga: köpa ny fast det är köpstopp? Dessutom har jag inte sett eltandborstar av annat material än plast och hur rimmar det med min plastbantning? Men måste medge; jag är inte redo för tandborste i trä a la Robinson. Blir det att fortsätta med de handdrivna som jag har i förråd sen tidigare? Tipset att leta på loppis känns inte så speciellt lockande. Alternativt kan jag vänta till nästa bemärkelsedag och önska mig en sådan (då bryter inte jag mot köpstoppet i allafall), men det är länge nu till november (framförallt om man är en smutsig tand) och morsdag som kommer innan dess bojkottar mina barn ändå. Kanske det bara är att krypa till korset?

Leena
Publicerad 18.01.2018 kl. 09:53

Jag minns hans kala hjässa

 

Mitt första möte med cancer var då jag gick i högstadiet i mitten av åttiotalet. Jag var ungefär lika gammal som min son är nu. Vi hade samlats för en extra morgonsamling, för en tyst minut. En klasskamrat på parallellklassen hade lämnat oss. Jag kände honom inte, men jag minns hans kala hjässa som jag sett de få gånger han orkade komma till skolan. Han dog av en hjärntumör. Så kommer jag ihåg det. Allt sedan dess har jag en avsky för just hjärntumörer. Men vid närmare eftertanke tror jag kanske han led av leukemi. Men det var inget man talade desto mer om då.

Sedan dess har jag mött många personer som drabbats av cancer i någon form. Genom olika kamratstödsgrupper, ute på nätet och i verkliga livet. Ibland saknar de ett bröst, en njure, ibland sitt hår, men mest är de som vem som helst av oss. Men med upplevelser som inte alltid syns utåt.

Ifjol mötte jag en ung kvinna som drabbats. Hon var inte som vi andra. Hon var akut sjuk, mitt uppe i sina behandlingar, mager, frös och var ledsen. Hennes öde berörde mig djupt. Igår nåddes jag av det glada beskedet att hon fysiskt återhämtat sig, till och med såpass att hon kunnat återvända till sitt jobb.  

Jag påminns igen hur glad jag är att jag insjuknat först nu och inte på det glada åttiotalet. Idag betyder inte cancer längre  enbart döden. Idag finns det mycket mera kunskap, hjälp att få och mediciner att tillgå.

Jag är fortfarande rädd för hjärntumörer. Men efter att ha läst Emma Skoglunds ärliga blogg om sitt liv med hjärncancer så har till och med min uppfattning om hjärntumörer lättat lite. Fast inte helt.

 

Leena
Publicerad 17.01.2018 kl. 09:16

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Hästliv

Mat

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Instagram: @leenasahlstrom

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Om mig:

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

Om bloggen:

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, trädgård och musik. Och lite om cancer.

 

Foto: Alla bilder är mina egna (om inget annat angetts). Du får gärna använda dem bara du tydligt anger källan/fotografens namn (Passligt.ratata.fi / Leena Sahlström)

 

Vad är egentligen passligt?

 

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar