Mamma vad är en tumör?

03.04.2017 kl. 16:49

 

 

Yle Vega har startat en kampanj som de kallar #prataomcancer.

Här är början på min historia.

Det var sommaren 2014. Mitt vänstra ben krånglade. Att klättra upp för backen på landet var jobbigt. Det var tufft att hoppa i och ur båten då jag hade känslan att benet inte höll, att det skulle vika sig under mig. Minns väl då jag vaknade mitt på natten på stugan av att det värkte i benet. Jag låg och oroade mig, för det gör man då man vaknar på natten. Tänk om jag fått Borrelia? Det låg nära till hands. Det värkte ju både i knät och höften och däremellan ända ner till foten ibland. Men det stämde ändå inte riktigt.

Skolstart och jobbstart i augusti. Jag cyklar som vanligt min väg till jobbet. Jag har en vecka tidigare varit och visat upp mig för arbetshälsovården. Då fick jag värkmedicin och en salva för utvärtes bruk för att lindra värken. På vägen hem fixar jag inte uppförsbackarna på cykel längre. Måste kliva av och gå. Min man tvingar mig kontakta hälsovården igen. Jag får remiss till magnetröntgen. Ännu samma morgon tvekar jag om jag skall gå. Undersökningen är dyr och det kändes ju bättre för tillfället igen i benet. Kanske det ändå bara är en inflammation som nu börjat läka?

Alla som varit på magnetröntgen vet att det tar sin tid. Jag ligger där och lyssnar på den klassiska musiken som jag valt. Så blir det mera aktivitet bakom glaset. Läkaren kommer in och talar om för mig att han sätter i en kanyl för lite kontrast. Bara för att kunna se bättre. Jag blir glad. De har hittat nåt. Det finns en förklaring. Jag kanske inte är hypokondrisk trots allt.

Efteråt i väntrummet träffar jag den manliga skötaren. Jag betalar, men nyfiken passar jag också på att fråga vad de hittat. För jag förstod ju att de sett nåt. Han svarar undvikande, men ber mig vänta. Jo, jag kan komma, läkaren kan träffa mig genast. Jag kommer in i hans rum som mest användes som kontor verkade det som. Det var rätt mörkt. Jag får sätta mig på en stol invid en brits som inte verkade blivit använd på länge.

Du har en tumör säger han allvarligt. Jag fattar ingenting. Tumör, tumör, tumör. Jag tror han upprepar ordet fyra gånger innan jag förstår vad han säger. Mer av samtalet minns jag inte. Frågar om jag kunde få se. Vi går ner till källaren där det står en massa datorskärmar. Han pekar och visar. ”Här är en och här är en annan.” De är tydliga. Stora som pingisbollar. ”Dessutom är de här små prickarna också suspekta.” Jag har sett nog. Jag är inte hypokondrisk.

Jag traskar iväg längs gatorna mot metron. Gråtande. Jag ringer och ringer men min man svarar inte. Jag blir arg. Varför svarar han inte nu då jag som mest behöver honom? Gråter hela vägen hem. Jag har en tumör förklarar jag för barnen som redan är hemma. Min yngsta son som samma dag fyller elva undrar: Mamma, vad är en tumör?

 

Fotnot: Numera svarar min man alltid i telefonen då jag ringer, oavsett vilket möte han är på.

Leena
Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:
Din text och berättelse berör mig verkligen Leena. Jag och vi är med dig och er.
Mia03.04.17 kl. 22:19
Tack Mia!
04.04.17 08:54
Jag blir lika kall i kroppen när jag läser dina ord nu som när jag först hörde att du blivit sjuk......
Charlotte Carlens 06.04.17 kl. 00:11

Varje dag ett val

Igen får jag höra om två i min bekantskapskrets som diagnostiserats med cancer.  Det kan inte vara sant, tänker jag. Varför?

Då vi talar om dessa där hemma, påminns jag om hur det var. Då jag själv var mitt i chockfasen, operation, behandlingar och bearbetning. Just då mitt i allt det hemska, overkliga, blev det som mitt jobb nästan. Strålbehandlingstiderna, psykologbesöken, röntgenundersökningar, medicintider och läkarbesök. Det som ramade in dagarna. Däremellan orkade jag inte mycket annat. Somnade titt som tätt i soffan oavsett om jag var ensam eller hade huset fullt runt mig.

Tänk att det nu kan vara så helt annorlunda. Nu lever jag som vem som helst, tror jag. Sjukdomen gör sig påmind nästan bara då det är dags för kontroll. Och då också som något lite avlägset, avklarat, som inte riktigt berör mig. Som jag lärt mig leva med, som en del av min vardag.

 Men samtidigt finns det ju där nästan hela tiden, på det sätt som det förändrat min syn på livet. Hur jag blivit mera medveten om den tid vi har.

Tidigare var det så mycket som måste göras, saker som skulle vara på ett visst sätt. Andras förväntningar, mina egna krav. Nu ifrågasätter jag mycket oftare mina göranden. I stort som smått.  Många gånger får disken, städning och tvätten vänta för att jag prioriterar annat. Bestämde mig då jag var som sjukast att om jag nu har så mycket kortare tid kvar än förväntat så tänker jag verkligen inte öda den på toalettstädning. Nu då jag ändå står där och skrubbar, diskuterar jag med mig själv om hur det blev såhär.

Egentligen är det så mycket lättare att bara jobba på slentrianmässigt. Att ta aktiva beslut om varje enskild händelse är tidsödande, men också en ögonöppnare. Vi väljer ju själva, varje stund, hur vi vill ha det.

Jag vill ju att toaletten skall vara ren. (För övrigt är jag inte lika bekymrad om städning). Jag njuter av att ta ett aktivt beslut mitt på en solig dag att avsluta mitt jobbande för att ta vara på dagens solstrålar istället. Jag kan också motivera mitt val att ligga på soffan tillsammans med min son och slötitta på tv. Eller sitta vid datorn och höra de andras röster i rummet intill.

Däremot kan jag bli arg på mig själv då jag upplever att min dag gått till spillo. Att min arbetsdisciplin inte hållit måttet, att jag slösurfat bort för mycket tid av mitt liv. Det är jobbigt. Att stå till svars inför sig själv över sina val.

Leena
27.11.2017 kl. 09:03

Jobb, cancer och meningen med livet

Det bästa idag, förutom att det är veckans favoritdag är att

1. Det är min födelsedag. Barnsligt, men på något vis är det fortfarande, ännu i min ålder, något speciellt med födelsedagspirr.

2. På väg i tåg mot Helsingfors, och jag har det bästa sällskapet.

3. Mitt gästblogginlägg på cancerföreningens sida ligger ute nu. Jobb, cancer och meningen med livet. Läs det här.

Leena
24.11.2017 kl. 09:22

På jobb med cancer

Då var det ivägskickat. Mitt inlägg till cancerföreningens blogg, som jag nämnt tidigare. Deras blogg är mestadels på finska, men nu blir det ett till inlägg på svenska där, hoppas jag. Vet inte ännu om(?) och när det publiceras, så ni får ge er till tåls ännu. Kanske en onsdag, inom en nära framtid.

Deras pågående bloggserie handlar om jobb och cancer; Terveisiä työelämästä / Hälsningar från arbetslivet. Jag har inte behandlat jobb här på min blogg tidigare (förutom att jag tangerat det i ett inlägg här), så det blev en hel del frågor men färre svar, och jag känner mig egentligen inte så väldigt mycket klokare ändå. Var platsar jobb in i meningen med livet egentligen?

Leena
17.11.2017 kl. 11:27

Gårdagens inlägg väckte debatt

 

Många reaktioner blev det på gårdagens inlägg (bl a på passligts sida på fb). Så naiv är jag att jag blev rätt överraskad. Hade inte trott att det skulle generera så många kommentarer som det gjorde och att så många av dem skulle vara för eutanasi.

Jag blev också lite beklämd. Inte för att många var av annan uppfattning, utan för att ni upplevt sådana händelser att ni utan vidare och med en självklarhet talar för eutanasi. Så lyckligt lottad är jag att jag inte har någon sådan egen erfarenhet.

Däremot att det är en komplicerad fråga är ingen överraskning, vilket ledde till fina och värdefulla diskussioner med både barnen och mannen här hemma. Tack för era kommentarer!

Leena
14.11.2017 kl. 08:38

Eutanasi är inget för mig

 

Så skriver läkaren Kyösti Korhonen i ett debattinlägg i söndagens HS. Jag håller så med om allt han skriver och skulle känna för att bara översätta hans insändare hit.

Jag har hunnit läsa många olika artiklar om eutanasi i tidningarna på sistone, nu då ämnet är aktuellt här i Finland på grund av ett medborgarinitiativ. De som talar för eutanasi nämner olidlig fysiskt lidande som ett argument för initiativet. Även olidligt psykiskt lidande som ensamhet, hopplöshet, beroende av andra och att förlora sitt mänskliga värde har diskuterats i sammanhanget. Men vem kan definiera dessa? Blir inte gränsen suddig mellan det som definieras som olidligt eller det som är en del av livet? Vem skall kunna dra en sådan linje både generellt sett och i varje enskilt fall?

Precis som jag lider Korhonen också av kronisk cancer, men båda älskar vi livet. Oavsett hur det kommer att te sig litar jag på att det kommer att finnas både medicinsk och medmänsklig hjälp om och då jag behöver det. Livet är för värdefullt för att jag skulle vilja korta det en endaste sekund.

Leena
13.11.2017 kl. 08:40

Jag är inte ensam

Blogglivet, precis som det vanliga livet går upp och ner. Ena dagen känns det som att vandra i sumpmark och nästa dag känns det som om jag springer fram med mina stavar. Nu springer jag.

I begynnelsen tänkte jag mig inte alls att jag skulle gå ut med sjukdomen på sociala medier. Fast bland vänner och bekanta och på jobbet var det klart att jag var öppen om cancern ända från början. Men sedan barkade det. Först bara med ett par desperata ord på fb, efterföljt av en lång rad utlägg här på bloggen. Tänkte och skrev, att finns det en endaste person jag kan hjälpa genom att skriva så är det värt det.  Hade själv dålig framgång då jag letat bloggar om cancer och saknade verkligen positiva berättelser om och av andra i samma situation.

Här och nu kunde jag egentligen sluta blogga. För jag har nått mitt mål. Det roligaste med bloggandet. Då någon tar kontakt, kommenterar och frågar. Först var det några vänner som tyckte de fick hjälp med att förstå och bemöta andra cancersjuka i deras närhet. Sedan dess har helt okända tagit kontakt. Bloggen min lär hjälpa under sömnlösa nätter (det här tycker min familj är otroligt roligt att min blogg fungerar som sömnmedicin). Jag har fått kontakt med nya underbara personer som så att säga sitter i samma båt. Som känner igen sig. Som frågar om erfarenheter. Som känns som mina vänner. Jag är inte ensam.

Och idag blev jag tillfrågad att skriva ett blogginlägg hos cancerföreningen. Hur coolt är inte det?

Leena
08.11.2017 kl. 20:51

Något som ruskar om mig

Oj, vad lätt det är att hamna i negativ tankespiral. Att vakna då det fortfarande är mörkt vilket inte betyder att det är tidigt utan bara det att det är mörkt. Att inse att det är måndag. Att villa ligga kvar under täcket där det ännu är varmt. För nu är det kallt nästan jämt. Jag avskyr att frysa och nu känns det som oavsett hur mycket jag klär på mig så är det lite kallt om inte i hela kroppen så åtminstone i fingrar eller tår. Benet värker trots att täcket är varmt. Ingen riktig jobbinspiration och allt känns bara rent utsagt tråkigt. Att bara fortsätta samma klagan är busenkelt.

Men så händer något som ruskar om mig.

Jag får veta att en ”cancerkollega” fått dåliga besked. Jag känner väl igen de mediciner som inte längre har någon effekt på hans sjukdom eller som hans kropp inte tål. Hans behandling har avbrutits och nu är det bara symptomatisk behandling som gäller. Läkaren har gett honom ett par månader (klantig läkare som ger tidsprognoser, morrar jag för mig själv). Vad säger man då? Supersvårt att hitta de rätta orden, men bättre med något än inget alls. För att tystnad är det värsta.

Blir tvungen att vända på steken och få syn på det jag har och inte det jag saknar. Att njuta av cyklingen i solen till jumpan. Att ha ett jobb. Att se framemot sik till middag som familjen fiskat. Att gosa ner sig under en yllepläd i soffan med en kopp varmt te. Att ännu ha mediciner som inte bara funkar utan även gjort underverk. Att det finns något att glädjas för varje dag.

Leena
06.11.2017 kl. 17:57

Återta kontrollen över min kropp

För dem som inte vet så dras jag med metastaser i höften som har påverkat mitt gående så att jag numera haltar fram. Föga smickrande, och tidvis mycket enerverande, främst för mig själv. Har gjort det mer eller mindre i tre och ett halvt år nu. Som ni förstår så är kroppen nöjd då den hittar ett sätt att röra sig som inte smärtar, men sedan blir den missnöjd för att andra ställen börjar strama och ta ont istället.

Men jag har flyt nu. Det känns som om jag börjar ta kontroll över min kropp igen. Nu talar vi alltså om små steg som knappt någon annan än jag kan se och känna. Förutom min fysioterapeut då.

Jag har nämligen haft glädjen, bokstavligt talat, att få träffa den bästa fysioterapeuten i Vasa. Det finns säkert många bra men för mig är hon bara bäst. Hon är lyhörd men entusiastisk, peppande och har knåpat ihop ett litet träningsprogram till mig så det känns som om jag plötsligt har en egen PT. Lite Californien-stuk mitt i mörka hösten.

Träningsprogram är inte längre enbart streckgubbar ritade på papper utan små filmsnuttar där vältrimmade kvinnor (ja, hittills har det bara varit kvinnor) gör övningar oavbrutet. De blir aldrig trötta.

För mig nu handlar det främst om stretching av muskler och ligament som glömt bort ordet elasticitet. Men det ger resultat. Jag har blivit lite mindre stel, kan igen vända mig om och se bakåt då jag cyklar och kör bil, vilket är positivt inte bara för medtrafikanterna. Har blivit pyttelite starkare också. En glädje och stor inspiration med att börja från ett så lågt utgångsläge är att träning såhär i början ger så snabba resultat. Nyss hemkommen från fysiatrin är jag nu megapeppad på att fortsätta träna och återta kontrollen över min kropp igen.

Tidigare publicerat i samma ämne: kroppsfixering och sund kroppsfixering.

Leena
31.10.2017 kl. 17:59

Den ofantliga bloggvärlden

Minns för tre år sedan då den akuta krisen av mitt insjuknande hade lagt sig och jag var redo att läsa och lära mig mera om min sjukdom, men också hitta andra i samma situation som bloggade om det. Får väl lov att säga att det inte var så uppmuntrande läsning. Inte bara för att jag inte hittade någon annan med just njurcancer, men det som slog mig var att de som öppet och ärligt skrivit om sin sjukdom hade slutat, för att de avlidit. 

Senare tar jag nya tag och letar efter bloggar som skrivits av lite äldre personer. Inte så gamla som Dagny, 105 år, men medelålders med en livssituation som mera liknar min egen. Bloggvärlden kryllar av ungdomar och föräldralediga mammor som presenterar dagens outfit, sina måltider, delar med sig av sina förlossningsberättelser och sitt småbarnsliv. Inget fel på det om man är rätt målgrupp så att säga. Och visst finns det de som skriver lysande om sitt småbarnsliv t ex. Sebastian Holmgård på Pappamonologerna, tyvärr inte så ofta numera, men med stor värme och mycket humor. Också Amanda Audas-Kass, en yngre mamma, skriver väldigt trevligt och med mycket värme om livet med sina småbarn. Såpass bra att hon nyligen utgivit en bok om det.

Men vill man läsa mera om livet efter en cancerdiagnos kan man klicka in hos Ann som öppet berättar om sina tankar kring sitt liv med livmodercancer, eller en mogen skribent som nyligen drabbats av bröstcancer men tidigare har skrivit väldigt insiktsfullt om sorgen efter att ha förlora sin man.

Då och då uppdaterar också Nöjd i Nykaabi på dialekt, med hjärta och glädje bland annat om sin åldrande mor och om flytten tillbaka till Österbotten.

En svensk storbloggare har jag periodvis följt redan innan min och hennes dotters cancerdiagnoser. Lotta i Sverige har en feelgoodblogg med mycket vackra fotografier främst från hennes trädgård på landet men hon delar också lite tankar om hur det är att vara mamma till en cancersjuk dotter.

Har du vaskat fram några bra bloggar i den oändliga bloggvärlden som du kunde tipsa mig om?

Leena
30.10.2017 kl. 10:37

Sund kroppsfixering

Efter mitt inlägg här om kroppsfixering har jag fått lite vänskapliga smågliringar om min ”fetma”, kroppsfixering och att jag kanske borde hoppa över den andra kakbiten. Med den tydliga glimten i ögat.

Men så har jag också fått en kommentar med mycket insikt. Av en som talar av erfarenhet. Att det där med att sakna sin tidigare kondition och sikta mot mera muskelstyrka ju är ett tydligt och positivt tecken på att känna sig frisk. Att vara beredd att satsa igen och tro på att man kan. Att återigen ställa nya mål också fysiskt. Steg för steg höja ribban igen.

Just så är det ju.

Under den mest akuta behandlingstiden uppmuntrade proffsen att röra på sig i mån av ork. Att lyssna på kroppen och också låta den vila och återhämta sig så mycket den begärde. Då var det inte rätt läge för att höja kondition eller styrka. De råden var lätta att följa.

Minns också väl näringsterapeutens blick som hon spände i mig några dagar efter den stora operationen. Hennes ord om att nu var det allvar. Nu fick jag inte tappa mera vikt. Lättare sagt än gjort då det kändes som om aptiten hade följt med den bortopererade njuren.

Men nu som sagt känns det som om jag inte längre bara är glad att ha återfått min vikt (och lite till) utan vill mer. Vill bli starkare, smidigare och uthålligare igen, måhända med pyttesteg, men iallafall.
Leena
29.10.2017 kl. 12:47

Kroppsfixering

Vi äger ingen våg. Jo en köksvåg, men ingen man väger människokroppar på. Därför brukar jag stiga upp på en våg varhelst jag ser en. Väldigt sällan med andra ord. I väntrummet på sjukhuset innan senaste kontrollen fanns det en våg. En som printade ut ett kvitto på hur mycket man väger. Det var flera kilo mera än min vikt som jag hållit under alla mina friska år. Så länge som jag kan minnas. Ingen överraskning egentligen för visst har kläderna som följt mig från nittiotalet börjat strama runt midjan. Men ändå, nu är det svart på vitt. Ett kvitto i handen på att fettet samlats.

Min man säger det som en lojal husband skall i en situation som denna. Han vill inte påminnas om en för tunn figur, för det betyder sjukdom. Allvarlig sjukdom. Visst fanns det tider då vi skojade med min väninna om att dela på fettet. Hon ville minska lite, jag behövde öka. Båda, tror jag, har nått sina mål nu. Med råge.

Dottern överhör ett samtal angående detta och konstaterar att det där med kroppsfixering verkligen inte bara är förunnat ungdomar. Skäms lite. Framförallt för att det verkligen inte är så att jag är för tjock. Det är inte fettet egentligen som jag stör mig på, utan avsaknaden av muskler. Jag gillar inte att det sitter en degklump där fram, med gropar på sidorna där det tidigare funnits starka muskler, och på toppen av detta ett riktigt långt ärr, i formen av ett L, som gör hela paketet lite förvridet.

Jag saknar min tidigare unga friska kropp som jag kunde lita på. Den som orkade springa, hoppa, rida, bestiga berg och skida. Den som höll balansen fast underlaget var utmanande. Den starka, smidiga, uthålliga och hållbara.

Jag har i ungdomen bestämt  att jag sannerligen skall vara en av de där friska och starka tanterna som håller sig i trim. Som trots ålder orkar och är starka och smidiga. Dags att ta tag i saken och göra något. Ännu är jag ung.

Leena
25.10.2017 kl. 17:38

Hela Svenskfinlands canceransikte?

 

Har blivit mycket cancersnack på sistone. Men så är det ju rosa bandet månad också. Ibland tänker jag att det blir lite för mycket. Cancern är ju sist och slutligen en sån liten del av mitt liv nu längre. Eller åtminstone vill jag det.

Någon gång har det slagit mig att det här är rätt absurt, att ge cancern ett ansikte. Förr var jag ”hon med det lockiga håret”. Eller bara ”hon med håret”.  Medicinerna (och åldern?) har ändrat på det, så mitt hår är numera rätt rakt. Så nu kanske det blir ”hon som har cancer” istället? Tänker på alla dessa som drabbas och som väljer att hålla det hemligt bara för att inte bli stämplade som sjuka. Den där skillnaden mellan att ha cancer och att vara cancer.

Men å andra sidan försöker jag verkligen visa att ett liv med cancer inte behöver vara så annorlunda. Lite klokare har jag blivit tror jag. Fått mera empati för andra. Uppskattar och är mer tacksam för allt det jag har. Tar inte på samma sätt allt för givet längre. Klyschor kanske, men för mig är det verklighet.

Så att vara ett canceransikte kanske inte är så tokigt, om det är så att mitt ansikte gör cancern mindre skrämmande och inger hopp till både drabbade och anhöriga.

Leena
08.10.2017 kl. 15:16

Rosa bandet grönsaker

Efter ett år i Vasa lyckades vi äntligen ta oss till Kodials gårdsbutik som säljer kravodlade grönsaker.

Hade köpt deras morötter i butik tidigare och de är bara de godaste. Nu blev det dessutom lite kålrot och rödbeta som vi skall steka till lammet imorgon. Men det bästa var fänkålen som hon skördade åt oss direkt ur landet. Kände knappt igen den med sina stora plymer av dilliknande blad och alltihopa kan användas. Lär inte vara så svårodlad heller. Den skall vi ha till siken som vi fiskade på Gåsgrund senast. Siken tinar nu sakteligen i kylskåpet och fänkålen steker och kokar jag ihop ikväll med lite vätska, vinäger och oliver till ett supergott tillbehör.

Om du inte har möjlighet att handla direkt från gård så kan du väl passa på att ladda hem lite rosa bandet grönsaker. Såg att det finns bl a fiskbiffar och kravtomater med i rosa bandet kampanjen i år som är i full gång nu. Eller rosor om man vill unna sig lite lyx.

Kodial deltar också i Rekoringen här i Vasa. Kunde kanske tro att detta var ett samarbete, men inte.

 

Leena
07.10.2017 kl. 13:27

Lilla cancerskolan, tredje delen.

 

Sista episoden för nu.

På tåget igen. Efter en på sitt sätt intensiv dag.

Beslöt att vara hurtig och promenerade de dryga tre km till sjukhuset. Ylletröjan och ryggsäcken gjorde det till en rätt svettig promenad och stopet med vatten innan undersökningen var inget problem idag. I omklädningen ångrade jag däremot att jag inte tagit med det ombyte jag övervägde i morse.

Röntgenundersökningen med kontrast gick även det som en dans. Där tror jag att både avslappningsövningarna på gympan och er peppning (på fb och annanstans) hade sin beskärda del. (Kanske lite också för att jag bad dem spruta kontrasten långsamt så det inte svider.)

Min onkolog var sen som vanligt. Jag hann jaga upp mig en hel del under den extra halvtimme jag väntade, men också tala med en kvinna som levt med sin njurcancer redan i nio år. Det ni. Något att ta efter.

Sedan fick jag positiva besked. Och jag kunde andas igen. Cancern är fortfarande under kontroll och medicineringen fortsätter som tidigare. Lite biverkningar kan skönjas, men det lovade min onkolog ta hand om, den dag det behövs. Så det blir lite tätare kontroller nu pga det.

Träffade också min vän röntgenläkaren vilket jag är glad över. Plus bonus var cafésällskap med en god vän nu ikväll. Kronan på verket.

 

Tidigare delar i serien:

Lilla cancerskolan, del 1

Lilla cancerskolan online, del 2

Leena
05.10.2017 kl. 21:40

Lilla cancerskolan online

Idag får du vara med där det händer.

Sitter nu på tåget, har slumrat till mellan Parkano och Tammerfors, har ätit min medhavda frukost och konstaterat att vår råa lingonsaft verkligen har äkta smak av lingon.

Dagens utmaning är att inte känna sig alltför hungrig fast min röntgentid är vid lunchtid och jag måste vara oäten två timmar innan det. Så du ser. Det kanske jag klarar?

Har nu tid att bli lite spänd och nervös inför dagen. Utan egentlig orsak. Har lite småkänningar i magen av nervositet och sån där svaghetskänsla som jag får i benen då jag tycker nånting blir lite läskigt. Kommer ihåg undersökningar då den intravenösa kontrastvätskan svidit så att jag haft lust att skrika högt. Men så högt finns väl inte att de bakom glaset skulle höra tror jag. Och obehagskänslan då man känner den där metallsmaken i munnen och känslan av att kissa på sig. Inget jag ser framemot. Som tur är det snabbt överstökat.

Hoppas nu att min vän röntgenläkaren är på jobb idag. Kanske hon hinner säga hej?

 

Alla delar i serien (första säsongen):

Lilla cancerskolan, del 1

Lilla cancerskolan online, del 2

Lilla cancerskolan, del 3

Leena
05.10.2017 kl. 10:12

Lilla cancerskolan

 

Dags för tremånaderskontroll, som faktiskt är en fyramånaderskontroll.

Så igår var det blodprovstagning. Tre rör. Generella infektionsvärden, lever och njurvärden kollas upp. Bland annat. Och så mina kolesterolvärden och sköldkörtelfunktionen som min cancermedicin påverkar. För att se om den korrigerande medicineringen ligger på rätt nivå. Det här kan jag göra hemma i Vasa. På cykelturs avstånd.

Sen är det bara att vänta. Det här är vanligtvis den jobbigaste tiden för alla cancerkroniker. Att vänta på resultat.

Jag är lyckligt lottad nu och har haft grymt flyt med min senaste cancermedicin. Det senaste ett-och-ett-halvt året har jag mått jättebra och medicinen har haft bra effekt. Så jag oroar mig inte nu. Såpass chill är jag att jag skall åka ensam ner på kontrollen på torsdagen. Där blir det dags för ct-röntgen och träff med min onkolog. Ja, precis så bortskämd är jag så jag får träffa onkologen samma dag som jag varit på röntgen. Det är en lyx för oss som bor lite längre bort. Det vanliga protokollet är att röntgen tas ca en vecka innan läkarbesöket. Så det blir inte mycket vänta tid för mig. Skönt. Sedan ser jag framemot en ny lång bra period igen tills nästa gång.

Tills dess.

 

Alla delar i serien (första säsongen):

Lilla cancerskolan, del 1

Lilla cancerskolan online, del 2

Lilla cancerskolan, del 3

Leena
03.10.2017 kl. 22:23

Du räddade min dag

Fick ett meddelande idag. Av en obekant person, men ändå en person som jag redan tycker jag känner lite. Hon räddade min dag, kanske hela veckan.

Jag har varit lite gnällig då min man varit bortrest och jag tycker det är för mycket här hemma som jag inte hunnit med. Tvätt, disk, städning och jobb.  Även sånt jag gillar som bär och trädgård har känts för mycket nu. Eller snarare det att jag inte känt att jag kunnat prioritera det, då andra saker blivit lidande. Sådär som det kan vara ibland. Kanske lite för lite sömn (dvs kanske bara sju timmar istället för mina nio som jag helst vill ha) som gör att jag inte tyckt att jag orkar med.

Skrivandet och bloggandet ger oftast tillfredsställelse, men t o m där har jag nu känt att det ändå inte är någon som bryr sig, så varför skulle jag sätta så mycket av min tid på det? Att det skulle vara bättre att jag prioriterade min tid på bättre eller åtminstone andra saker. Saker som ger resultat. Saker som gör skillnad.

Så du kom i nödens tid. Har sagt någon gång då jag började skriva, att om jag kan vara till hjälp och stöd för bara en enda person så är det värt det. Du är värd det.

 PS. Ännu blommar rosorna.

Leena
29.09.2017 kl. 11:12

Innan jag dör

Den här bucketlistan som jag hittat på sevendays känns inte längre så relevant som för sisådär tre år sedan, men jag har hunnit tänka en hel del kring temat, skall jag medge.

Varsågod, här kommer min första blogglista:

Innan jag dör:

    Hit vill jag resa: Till Japan för att se körsbärsträden blomma, men efter snack med psykolog insåg jag att eftersom pengarna inte räcker till exotiska resmål, så kan man också uppleva körsbärsblom t ex i den Japan-inspirerade parken i Kasberget i Helsingfors. Samma gäller cykeltur i Skåne på våren då äppelträden blommar. Äppelodlingar finns också på närmare håll. Och elcykel.

    Det här vill jag äta: God mat varje dag. Hemodlat, självplockat, egenhändigt fiskat. Och laktosfri mjölkchoklad. Framförallt hoppas jag att jag får behålla min aptit ända tills jag dör.

    En artist jag vill se live: Svår fråga, har ju redan sett KAJ...

    Det här vill jag uppleva: Vill uppleva barnen bli vuxna och se dem klara sig på egen hand. Önskar också att jag ännu får uppleva många gemensamma äventyr med familjen, kanske bröllop, eventuellt barnbarn. Vill också få uppleva ett liv på tumanhand som vi med jämna mellanrum fantiserat om och längtat efter sedan barnen var små.

    Ett språk jag vill lära mig: Imponerad av folk som kan teckenspråk. Det skulle vara häftigt att kunna, sådär flytande. Och kunna ta till som hemligt språk.

    En sport jag vill prova på: Är nog för feg för att prova några extremsporter. Skulle vilja vandra igen. Långt.

    Här vill jag bo: Just nu vill jag gärna bo kvar i Vasa. Men om det av någon orsak blir aktuellt med annan ort så är jag anpassningsbar. Mitt hem är var min familj är.

    Den här boken vill jag läsa: Finns så mycket bra böcker. Kanske en ny bok av Ann-Louise Bertell?

    En kraftansträngning jag vill klara av: Gärna en flerdagars långvandring i fjällnatur.

    En utmaning jag ska klara: Det ovanstående kunde vara tillräckligt utmanande numera.

    Ett äventyr som jag vill vara med om: Många, många fler äventyr med familjen till sjöss och på land. Eller var det nu kan vara.

    Det här vill jag äga: Jobbar med mig själv främst så att jag skulle äga färre saker. Ville ha en egen häst och i samma veva som min cancer blev diagnosticerad så köpte vi vår första häst. Men förutom det kanske en kompletterande elektrisk grästrimmer? Eller ett par teleskopvandringsstavar?

    Ett jobb jag vill prova på: Har under mitt liv funderat både på landskapsarkitekt och barnmorska. Knappast aktuellt.

    Ett mål med min hälsa: Att hålla cancern under kontroll länge, länge.

    En person jag vill träffa: Har någon gång funderat med en matematiskt mer begåvad person än jag, hur många personer man kunde hinna träffa under sin livstid. Det var sist och slutligen en mycket liten bråkdel av jordens befolkning. Så de viktigaste personer jag vill träffa är mina vänner och kanske några nya. För blyg för att träffa kändisar. Men skulle gärna ha träffat min morfar.

    En restaurang jag vill äta på: Har drömt om att åka på matresa och äta på olika Michelinkrogar ute i världen. (Det här borde väl läggas till i resmålen?) Men den matturnén får bli sen då när bloggen är så stor att samarbetspartners skickar mig runt världen för att recensera maten.

    En känsla jag vill få känna: Det skulle kanske vara att kunna springa och hoppa igen då, utan att det känns.

    Det här vill jag skapa: Jag gillar att skapa i det lilla, så småningom, sakta mak, en liten oas i vår trädgård.

 

Leena
26.09.2017 kl. 20:46

Botemedel?

Måste bara ta upp det här jag läste om; bot mot överkänslighet (mögel, el, mat, you name it) i HS 4.9 2017. Det finns nu ett program utvecklat av kanadensaren Annie Hopper, genom vilket man själv kan programmera om sin hjärna så att den inte överreagerar på olika stimuli. Mycket intressant! Nästan så jag önskar att jag hade någon överkänslighet bara för att kunna prova om det kan funka. (Önskar det på samma nivå som jag önskade att jag hade glasögon som ung för att se äldre och klokare ut). Må vara att folk nu protesterar mot att man förminskar deras symptom till att vara hypokondri, och det vet jag att den oron inte är kul (kolla här).

Snubblade också över Helena Miranda, smärtläkare, som skrivit en bok om hur man kan bemästra sin smärta (Ota kipu haltuun, 2016, bara på finska ännu vad jag vet). Där hon konstaterar att smärtan inte sitter i knät (eller var det nu kan vara) utan i hjärnan. Lite samma idé som med överkänslighetsgrejen alltså. Med olika sätt kan man bemästra smärtan genom att utnyttja kroppens egna endorfiner, göra och tänka på saker man gillar, lyssna på musik, röra på sig och vara i naturen t ex. Har nu varit till biblioteket och lånat boken, bara för att se vad detta egentligen kan vara. Tänk om jag kunde hitta nya verktyg som gör vardagen ännu roligare?

 

Leena
05.09.2017 kl. 19:57

Det var för jävligt

Då vi flyttade till Vasa var en av fördelarna att vi skulle komma närmare våra föräldrar. Efter många år utomlands och liv på långdistans, då varje besök var ett smärre projekt med packning och övernattning, så kan vi nu bara studsa in och ut hos varandra. Vilken glädje för oss alla.

Då jag för tre år sedan fick min diagnos, den, då det blev klart att hela jag var invaderad av monstret, och jag ringde, undrade mamma om de skulle komma. ”-Nej, nej, det behövdes inte”, tyckte jag. Inget blir väl bättre av det? Inte behöver ni sätta er och köra hela vägen från Österbotten till Helsingfors. Det här går nog vägen.

Jag kommer inte ihåg längre om jag pallade mer än någon timme innan jag ringde upp mamma igen. Jag tror inte jag sa mer än: ”Kan ni komma? Det här är för jävligt”, då satt de redan i bilen för att köra de fyra-fem timmarna ner. Jag gissar nu att de redan efter första samtalet hade packat sina väskor, för de insåg nog att detta samtal skulle komma. Fortare än jag själv anade det.

Och nu bor vi i samma stad! Barnen stannar till efter skolan för att bli uppassade med mellanmål (läs godsaker som inte serveras hemma). Vi firar födelsedagar, lånar grejer av varandra, hjälper med småfix (och större), äter middagar, dricker kvällsté och tar en spontan promenad i kvällssolen längs stränderna. Finns till hands, för varandra.

Leena
29.08.2017 kl. 10:48

Vaccin eller regndans?

 

Jag får väl säga att om jag annars slukat det mesta med Vasa och Österbotten med hull och hår, så är jag ytterst ledsen för det vaccinmotstånd som tycks florera här. Ja, inte direkt i Vasa, men t ex i omkringliggande Korsholm och lite norrut härifrån. Jag som talat för en sammanslutning av Vasa och Korsholm blir lite tveksam i detta avseende, men kanske vaccinmotståndet avtar lite om man bor i en större stad? Och som tröst får jag idag ändå läsa positiva nyheter i Vbl om Korsholm och vacciner, där vaccinationsgraden för småbarn stigit från 88 % till 92 %. Glädjande.

Ja, visst tycker jag att man skall vara sunt skeptisk och ifrågasätta, och visst var det väldigt olyckligt och en katastrof för de drabbade med svininfluensavaccinet som utlöste narkolepsi. Men från att ha varit en person som haft en väldigt restriktiv hållning till mediciner och trott på sunda livsvanor, mat, motion, frisk luft och sömn, som den bästa medicinen, vilket jag fortfarande tror på, så har jag insett att det finns fall då mediciner kan göra underverk. Då mediciner räddar liv. Och det hjälper inte hur många morötter vi än äter eller hur många regndanser vi dansar. Ibland är det bara så att forskningen, sjukvårdspersonal och myndigheter vet vad de håller på med.

Så under influensatider blir jag väldigt pådrivande och ser till att hela min familj vaccinerar sig. Det brukar inte vara några problem, varken för dem, skolhälsovården eller arbetshälsovården. (Okej då, att det kan vara lite pinsamt att bli tillkallad till skolsköterskan mitt under lektionen.) Men dessutom händer det ju att jag har kontakt med andra personer i mitt liv också förutom min familj. Så därför, såhär som en representant av gruppen immunosupprimerade (personer med nedsatt immunförsvar, t ex cancer och hiv patienter, åldringar och barn) så vädjar jag till er alla att, please, please, please, kan ni som ännu har möjlighet försöka uppehålla en gruppimmunitet mot sjukdomar som vi lärt oss kontrollera, eller till och med utrotat. För det finns många med mig som inte kan vaccinera sig p g a sin hälsa och/eller medicinering, men för vilka det samtidigt skulle kunna var totalt ödesdigert att smittas.
Leena
25.08.2017 kl. 14:59

Cancerhjältar

Villa-avslutning, som det heter här i Österbotten, sommarstugsäsongens avslutning, är redan inkommande lördag vilket för mig alltid betytt att sommaren är slut. Och det vill jag ju verkligen inte! Temperaturmässigt kom sommaren ju inte riktigt alls i år och nu så skall den redan paketeras bort.

Men ny årstid och nya tag. Så jag promenerade in på cancerföreningen idag för att köpa mitt jumpa-kort. För i september börjar måndagsträningen igen.

cancerföreningen visade de sig vara öppet hus idag. Jag emottogs helt överväldigande entusiastiskt. Kanske mest för att jag råkade vara en av de första besökarna precis då de öppnade. De hade bullat upp med en massa snacks, frukt, smoothie och annat gott och jag ångrade djupt att jag precis ätit lunch. På plats var också cancerpaddlarna, hjältarna som paddlat längs hela finska kusten trots sin cancer och kanske just därför. Ännu är det en bit kvar för insamlingen till en ny PET-röntgen hit till Vasa. Idag måste man åka ända till Åbo för att få en PET-röntgen-undersökning genomförd, så hoppas att insamlingen skulle generera lite mer pengar. Klicka här om du vill delta.

Men vet ni vad glad jag blev av besöket. Glad för stämningen och mottagningen. Glad för att de kom ihåg mitt namn. Men främst för att jag kände att jag inte var där och behövde hjälp den här gången. Jag kände mig frisk och glad för min skull, men också glad för att ett sådant bra ställe finns. Där alla i behov, både cancersjuka och deras anhöriga, kan få hjälp och stöd då man behöver det. Snabbt och gratis. Helt sjukt bra!

Leena
24.08.2017 kl. 16:36

Goda besked!

 

Tre saker att vara extra nöjd över idag är att:

  1. En närstående fått det bästa beskedet av sin onkolog idag. Hurra!
  2. En god vän orkar hålla uppe humöret, trots tuff pågående cytostatika behandling. Heja, heja!

Och en tredje grej som kan tyckas höra till en annan liga, men iallafall:

3. Jag var supereffektiv igår kväll och gjorde personligt rekord i att tvätta fönster. Igen. Vilket var nödvändigt nu då takrenoveringens fas tre avslutats.

 

Inte illa för en lätt gråmulen kylig augustidag!

 

Leena
22.08.2017 kl. 14:29

Hallonsyltsdiet

 

De vilda hallonen som växer invid staketet, det som målas, har fått sin dödsdom, bara vi skördat först. Hade jag bestämt. Men nu idag, då jag ser att de ger åtminstone en lika stor skörd som mina trädgårdshallon, så är jag inte så hård längre. Är det inte ändå så mycket enklare att ta de få stegen ut på gården och fylla sin burk med hallon, istället för att vandra iväg till ett oländigt kalhygge? För hallon kan man inte vara utan.

Under min mest aptitlösa period för sådär två och ett halvt år sedan, då jag levde främst på mannagrynsgröt, då levererade min syster hallonsylt till mig. Den godaste. Trots det smakar det inte alls sjukdom om hallon idag, heller.

Men för min dotter är hallonsnår och hallonplockning nog rätt läskigt. Hon var inte så gammal då vi var och plockade, bara hon och jag. Inte långt borta från stugan. Då kommer den rusande. Rådjursbocken i full karriär. Bara någon meter ifrån oss. Och är man själv bara drygt en meter så är ett rådjur rätt stort då det kommer dundrande. Fråga bara dottern. Hon får säkert fortfarande gåshud av blotta tanken.

Men här hemma i trädgården är det en ojämn kamp: jag mot trastarna. Nu tycker jag inte de är lika söta längre som här. Nu då de snart har tömt vinbärsbuskarna så verkar de övergå till hallonsnåren. Men ve den som ger sig. Får vara på hugget så jag inte blir helt utan.

Leena
15.08.2017 kl. 16:08

Cancerdiagnosen

Snart är det sonens födelsedag. Och tre år sedan diagnosen. Cancerdiagnosen. Den dagen har jag berättat om tidigare här. Att det var njurcancer fick jag veta några veckor senare på min yngre dotters födelsedag. Då när datortomografin visade att det inte bara var några tumörer i bäckenet, utan i princip hela min bukhåla var utfylld med en stor njurcancertumör och både lever, lungor, lymfknutor och mellangärdet också var invaderat.

Men som sagt, nu har det snart gått tre år. Jag har uppnått mina kortsiktiga mål som jag då bestämde mig för att överleva. Då var det en dag i sänder som gällde och milstolparna låg knappt en månad framåt, som tex sonens solouppträdande med Helsingfors stadsorkester. En egen häst, en barndomsdröm, köpte vi i samma veva och den fungerade som den bästa terapin. Äldsta dotterns myndighetsdag kändes då väldigt långt fram i tiden, men något jag absolut inte ville missa, vilket jag heller inte gjort.

Då för tre år sedan hörde jag om en med njurcancer som överlevt fyra år och det kändes som en evighet. Idag känns det igen som en självklarhet att det blir minst tre år till. Fantastiskt att det kan vara så.

Hade en rutinkoll med blodprover i veckan och allt är fortfarande under kontroll. En medicin håller cancern stången och tre andra tabletter rättar till det som den första ställer till med. Hurra för läkemedelsutvecklingen och forskningen säger jag!

Den bästa terapeuten.

Leena
12.08.2017 kl. 19:41

Good news

Det blev väl just en så bra dag som väntat i vackra Helsingfors (med så mycket mera människor och längre avstånd).

Träff med vänner jag inte sett på länge, sol och värme.

Och goda nyheter:

Ingen tillväxt eller nya metastaser på över ett år så vi fortsätter som hittills. Medicinen har till och med fått cancern att vända tillbaka. Men ingen minskning i medicindos med tanke på vilket aggressivt monster som är vår motståndare. Medicinlarmet, som jag känner viss hatkärlek inför, ringer fortsättningsvis varje kväll.

Leena
15.06.2017 kl. 20:39

Känslan att kissa på sig

Ja, så är det snart dags igen. Tremånaderskontrollen. Idag var det lab med blodprover. Tre rör och en lång remiss med olika analyser. Inte så att jag skulle vara särskilt orolig, men lite upptar det mina tankar såhär när det snart är dags. Jag har mått fortsatt bra så jag skulle bli överraskad om det inte avspeglar sig i kontrollsvaret.

Numera ser jag på sätt och vis framemot besöken på cancerkliniken. Åtminstone såhär då det närmar sig. Både för att de är skönt att igen få bekräftat att monstret är under kontroll, men också bara för att det är ett nödvändigt ont, att få det överstökat, och känslan efteråt att det är minst tre månader till följande gång.

Inte så mycket för att sitta och vänta på sin tid till röntgen, dricka en halv liter ljummet vatten innan för kontrastens skull, att få kanylen instucken i armen och känslan då kontrastvätskan sprutas in: metallsmaken i munnen, värmen som vandrar ut i hela kroppen och till sist den autentiska känslan att kissa på sig.

Det som oroar mig mest (men ganska lite) just nu, är att min kropp inte orkar med den kraftiga medicineringen, som Afinitor trots allt är. Tänk om det blir så att jag p g a biverkningar inte längre kan fortsätta medicineringen och monstret kan återuppta sitt liv med full kraft?

Men som min psykolog har lärt mig. Det är inte värt att oroa sig i förhand utan man får hellre bearbeta saken efteråt om det visar sig finnas behov för det.

Så trots resans orsak, så ser jag fram emot en trevlig dag till Helsingfors. Framförallt den lilla fikastunden på cancerklinikens spartanska café efter besöket. Därifrån jag ska skicka några meddelanden och berätta att jag fått goda nyheter. Igen.

Leena
12.06.2017 kl. 16:54

Hela min kropp var invaderad

En god vän får bröstcancerdiagnos. En annan återhämtar sig efter operation av sina metastaser.

Våndas för allt de behöver genomlida nu. Vill så gärna kunna ta det av dem och säga att jag tar hand om det där åt dig. Jag vet hur det är. Allt kommer att bli bra, ska du se.

Har ibland tänkt att jag kan hjälpa någon annan att få hopp genom att skriva om mina erfarenheter. Det är inte hopplöst. Även i den mest hopplösa situation finns det hopp. "Om vi inte med säkerhet vet hur det kommer att gå, kan vi anta att allt går bra", enligt president Mauno Koivistos ord.

Fast måste medge att det inte alltid känts så. Blev flyförbannad då jag fick höra det då, i det akuta skedet, att allt skulle bli bra. För så var det ju inte. Allt kunde inte längre bli bra. Hela min kropp var invaderad av monstret och jag kunde inte botas. Jag hade fullt upp med att bearbeta den nya situationen. Att livet inte blev som jag tänkt mig. Som jag tagit för givet.

Minns min mammas sjukdom. Då bodde jag i ett annat land. Var ung och oerfaren. Eller kanske snarare fanns det inte i min verklighet att något kunde gå illa för min mamma. Mammor och pappor blir inte sjuka, det vet väl vilket barn som helst? Operera bort bröstet och så är problemet ur världen.

Nu då allt blivit bra, så bra det kan bli, funderar jag bakåt i tiden. Vad ville jag höra? Vad ville jag att mina vänner skulle göra? Minns inte. Minns bara att det betydde mycket att ni hörde av er. Oavsett på vilket sätt eller med vilka ord.

Så nu försöker jag skriva ett meddelande istället för att sända tankar. Tankeläsning i all ära, men ett pling på telefonen med ett ”hur mår du” är ändå så mycket mer.

Leena
31.05.2017 kl. 13:34

Galna män

Läste igår om två män som beslutat sig för att transportera sig från Ekenäs till Jakobstad i liten öppen motorbåt. Och alltså INTE kustvägen, utan via små vattendrag genom landet. Då inte vattnet räcker till lyfter de båten eller rullar den efter sig på en hemmagjord rullvagn. Vad är det som gör att jag tilltalas så av ett sådant här galet projekt? Bilder finns på deras fb sida riskiretki. Kanske är det så att det känns så familjärt? Kan precis se mig min man och hans far ta sig an ett liknande projekt.

En motsvarande, men inte riktigt lika galen grej, gör några österbottningar då de skall paddla längs med hela kusten, över 1000 km. Alla har de eller har haft cancer själva och gör det nu för ett välgörande ändamål; att samla in pengar för barncancerfamiljer och en ny PET-röntgen till VCS. Hoppas de lyckas bra i sin insamling, cancerpaddlingen2017.
Leena
18.05.2017 kl. 09:55

Ibland blir jag bara så rädd

 

Det kan vara en så liten grej som triggar det. Bara en lätt flygande tanke. En sak, en händelse, en person som associerar till något som varit. Något som väcker gamla tankebanor. Som påminner om ångesten. Då blir jag så rädd att tårarna forsar och näsan stockas. Rädd för att monstret skall återkomma med all kraft. Att det inte skall fortsätta så bra som det är nu. Att allt börjar om. De jobbiga upplevelserna som jag känner att jag fått nog av. Att allt bara skall ta slut för tidigt.

Använder inte längre ordet ångest slentrianmässigt. Det är inget jag upplever för att saker hopar sig eller kaffekokaren går sönder. Riktig ångest är svår att hantera.  Det har funnits nätter då jag vaknat och inte vetat hur jag skall kunna krypa ur mitt skal. Skakat. Varit spänd som en fjäder. Att fysiskt försökt komma ut ur min kropp. För att kunna lämna över till någon annan. Då jag inte klarat av att tänka en vettig tanke. Bara önskat att någon annan kunnat leva mitt liv åt mig. Att bara finnas bredvid och ta över det helt och hållet. Säga att sov du så fixar jag det här åt dig.

Har efteråt tänkt på hur mycket en annan persons närvaro hjälper. Bara genom att finnas där. Att sitta bredvid då man vaknar. Att finnas nära då man somnar.

Tack till dig som fanns och finns nära mig. Tack till dig som finns där för någon annan. Du anar inte hur mycket det betyder.

Leena
15.05.2017 kl. 11:12

Ge mig tjat och smågräl

 

Talar med en vän om dagar vi upplevt. Tänker på en annan som skall på kontrollröntgen för sin cancer. Blir påmind om tider som nu känns mycket avlägsna. Tider då jag inget annat önskade än att allt skulle vara som vanligt. Önskade att ingenting hade hittats. Att ingenting hade hänt. Att allt skulle vara som det varit. Hellre stressig vardag, skjutsande, matlagning, bråttom, tjat och smågräl. Så ville jag ha det. Allt var bättre än diagnosen, monstret och prognosen.

Då mitt i allt elände, hade jag en tanke eller egentligen en plan. Hur jag skulle ta emot de goda nyheterna av min onkolog. För det ville jag så gärna. Då han gav mig positivt besked att medicinen hade funkat skulle jag resa mig och ge honom en stor varm kram. Den medelålders, auktoritära, chefen för hela cancerkliniken med tusen järn i elden, tight tidtabell, och lika tighta byxor. De som fastnar på låren då han reser sig. Honom skulle jag krama.

Det blev inte så. Han kunde inte ge mig positivt besked den gången.

Senare har vi fått träffas i mycket positivare tecken än så. Många gånger. Han vet numera att jag inte vill småprata först, utan han går rakt på sak och säger hur det är. Sen talar vi en liten stund. Om hur jag mått, hur värdena ser ut, hur vi ska fortsätta. Han printar ut mitt röntgenutlåtande för det vet han att jag vill ha. Ibland tar han sig tid och berättar om sina forskningsresultat eller om sjukhuspolitik om jag frågar om något. Då talar han ännu snabbare och hans ögon lyser.

Senaste gång jag träffade honom konstaterade jag att jag två år tidigare inte hade trott att jag kunnat komma hit var jag är idag. ”Det var illa då”, medgav han. ”Du hade visst ett starkt stöd hemifrån”.

”Ja”, svarade jag. Och någonting just då i det han sa, fick det att kännas nästan lika bra som en kram.

Leena
06.05.2017 kl. 18:00

Hur sjuk kan man vara?

Solig morgon. Tar cykeln till labbet på fastande mage. Drygt tre km. Det går som en dans eftersom jag har min elcykel. Den som jag köpte för att igen kunna cykla. Kolla här.

Men Vasa är ganska knölig att cykla i då man inte har vanan inne. Asfalten är bucklig och kanterna är höga till trottoarerna. För här ska man cykla på trottoaren. Men cykeln är som en gåva. Jag kunde ha hoppats att detta skulle vara ett samarbete med Crescent och Bosch, men det är det inte. Så jag kan bara drömma om elcyklar till hela familjen. Fast sonen lånade min cykel i vintras. Körde för fort i halkan och ramlade. Två gånger. Den är inte längre som fabriksny. Så han kan gott hålla sig till sin manuella i fortsättningen också.

På labbet sitter jag och smygtittar och undrar vad alla människor är där för. Och varför jag är där. Fast jag är inte orolig. Allt skall vara i sin ordning. Bara rutinkoll. Hur sjuk kan man nu vara om man kommer med cykel?

Leena
03.05.2017 kl. 16:25

Frisk, cancersjuk eller kanske bipolär?

 

Lite ironiskt det här.

Å ena sidan känner jag mig helt frisk så jag har lite dåligt samvete ibland för att jag inte jobbar heltid.

Däremellan då jag inte känner för att jobba, inte har någon motivation alls, så kan jag lätt intala mig att jag inte behöver det. För jag är ju inte helt frisk.

Vem ska jag tro på?

(för att citera Di Leva)

 

 

 

Leena
02.05.2017 kl. 11:14

Det är inte ditt fel att du får cancer

 

Idag kunde man läsa i Helsingin Sanomat om ny forskning angående orsaker till cancer. Eller snarare bevis på motsatsen. Det är INTE så att stress, depression eller nedstämdhet predisponerar cancer, i motsats till vissa myter.

Det finns faktorer som påvisats vara orsak till uppkomst av cancer tex rökning, strålning, hormoner, virus och i somliga fall ärftlighet. Men ännu är det i många, kanske i de flesta fall okänt varför en person drabbas.

Det finns ändå många myter om vad som orsakar cancer som inte visat sig ha något stöd i forskningen. En av dem är att stress eller depression kunde predisponera för cancer. Nu har en koreansk forskargrupp påvisat att det inte finns något påvisat samband mellan depression och insjuknande. Och angående stress så finns det däremot tecken som tyder på att stress snarare kunde motverka cancer.

Visst har jag själv också funderat på varför just jag drabbades? Jag som aldrig har rökt en cigarett, inte är överviktig och i min sort av njurcancer finns ingen känd ärftlig faktor heller.

Kanske det ännu kommer att upptäckas en orsak? Sådär revolutionärt som på åttiotalet då upptäckten av sambandet mellan bakterien Helicobacter pylori och magsår upptäcktes. Det som på nittiotalet ledde till att man med hjälp av antibiotika kunde bota magsår och också sänka antalet fall av cancer i magsäcken. Marshall och Warren belönades med Nobelpris år 2005 för sin upptäckt.

I andra studier visade det sig att en positiv livssyn inte heller hade någon positiv påverkan på behandlingen av cancer. Fast att hitta något gott i varje dag och inte bli kvar och grubbla på hur det kunde varit, fungerar i varje fall för mig. Att jag tackar medicinen för den positiva utveckling min sjukdom haft, minskar inte på det faktum att jag numera gläds mer åt de små goda tingen i livet och förargas lite mindre åt saker som inte går min väg.

Leena
25.04.2017 kl. 20:19

Billy Elliot till Vasa

Kom på mig själv i bilen idag. Jag börjar inte gråta till varje sentimental låt då jag kör bil ensam nu längre. Ännu kanske för ett år sedan så blev även den mest oskyldiga låttexten för mycket för mig. Alla dessa högst banala sönderspelade låtar om olycklig kärlek typ ”can´t live without you” fick läppen att darra och tårarna att bränna i ögonvrån.

För att inte tala om att se på film utan att det låste sig totalt. Typ varje film har ju nåt inslag av död och elände och barn som förlorar sina föräldrar. Och så ville jag bara njuta ett par timmar av genuin verklighetsflykt. Billy Elliot var en riktig fullträff. Hade inte haft en aning om att det ingick en död mor i pjäsen då jag köpte biljetter för hela familjen för ett drygt år sedan. Så där satt vi och bölade stort alla på rad då Billy ”träffade” sin bortgångne mor.

Billy Elliot kommer att visas i höst i Vasa (på Vaasan Kaupunginteatteri). Förutom den då jobbiga scenen var det en väldigt bra musikal. Och rolig sådan också. Väl värd.

Leena
23.04.2017 kl. 15:50

Topp tre denna vecka

 

1. Mycket positiva nyheter från onkolog för en närstående. Precis som jag, har han också fått fantastiska resultat på den nya behandling som han får. Välkomnar honom i klubben för bäst i klassen.

 2. Mycket lyckad konsert i torsdags. Det är väl inget fel på att leva genom sina barn?

3. Frostfria nätter. Penséerna som jag modigt planterade ut för ett par dagar sedan är fortfarande vid liv.

 

Trevlig helg!

Leena
21.04.2017 kl. 23:42

Passlig eller opasslig som gästbloggare

Gästbloggade min sjukdomsberättelse på Lungan i stormen (publicerad 19.4 2017). Så här:

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

Det var solig sommar 2014 då jag på allvar började ana att allt inte stod rätt till. Mitt vänstra ben krånglade. Att klättra upp för backen på landet var jobbigt. Det var tufft att hoppa i och ur båten då jag hade känslan att benet inte höll, att det skulle vika sig under mig. Minns väl då jag vaknade mitt på natten på landet av att det värkte i benet. Jag låg och oroade mig, för det gör man då man vaknar på natten. Tänk om jag fått Borrelia? Det låg nära till hands. Det värkte ju både i knät och höften och däremellan ända ner till foten ibland. Men det stämde ändå inte riktigt.

Skolstart och jobbstart i augusti. Jag cyklar som vanligt min väg till jobbet. Jag har en vecka tidigare varit och visat upp mig för arbetshälsovården. Då fick jag värkmedicin och en salva för utvärtes bruk för att lindra värken. På vägen hem fixar jag inte uppförsbackarna på cykel längre. Måste gå. Min man tvingar mig kontakta hälsovården igen. Jag får remiss till magnetröntgen. Ännu samma morgon tvekar jag om jag skall gå. Undersökningen är dyr och det kändes ju bättre för tillfället igen i benet. Kanske det ändå bara är en inflammation som nu börjat läka?

Alla som varit på magnetröntgen vet att det tar sin tid. Jag ligger där och lyssnar på den klassiska musiken som jag valt. Så blir det mera aktivitet bakom glaset. Läkaren kommer in och talar om för mig att han sätter i en kanyl för lite kontrast. Bara för att kunna se bättre. Jag blir glad. De har hittat nåt. Det finns en förklaring. Jag kanske inte är hypokondrisk trots allt.

Efteråt i väntrummet träffar jag den manliga skötaren. Jag betalar, men nyfiken passar jag också på att fråga vad de hittat. För jag förstod ju att de sett nåt. Han svarar undvikande, men ber mig vänta. Jo, jag kan komma, läkaren kan träffa mig genast. Jag kommer in i hans rum som mest användes som kontor verkade det som. Det var rätt mörkt. Jag får sätta mig på en stol invid en brits som inte verkade blivit använd på länge.

Du har en tumör säger han allvarligt. Jag fattar ingenting. Tumör, tumör, tumör. Jag tror han upprepar ordet fyra gånger innan jag förstår vad han säger. Mer av samtalet minns jag inte. Frågar om jag kunde få se. Vi går ner till källaren där det står en massa datorskärmar. Han pekar och visar. ”Här är en och här är en annan.” De är tydliga. Stora som pingisbollar. ”Dessutom är de här små prickarna också suspekta.” Jag har sett nog. Jag är inte hypokondrisk.

Jag traskar iväg längs gatorna mot metron. Gråtande. Jag ringer och ringer men min man svarar inte. Jag blir arg. Varför svarar han inte nu då jag som mest behöver honom? Gråter hemma. Jag har en tumör förklarar jag för barnen som redan är hemma. Min yngsta son som samma dag fyller 11 undrar: Mamma, vad är en tumör?

Min sjukdom visade sig sedermera vara mycket mer än några tumörer i höftbenet.

Det här och lite annat har jag skrivit om på passligt.ratata.fi

Och jag skriver för att visa att det finns hopp även då man tror att det är ute. Att det finns mycket kunskap och fantastiska mediciner idag. Att det finns nånting positivt varje dag. Att man kan leva ett gott liv trots att man drabbats av cancer.

Mycket har hänt, samtidigt som tiden tidvis stått still. För oss som familj men kanske mest för mig. Enligt definitionen så är ju opasslig kanske just nu det som jag är. Jag är inte frisk. Fast ändå så frisk jag kan bli just nu. Monstret heter njurcancer och det invaderade mitt och våra liv i augusti 2014. Eller redan långt innan det. Men vi visste inte det då. Ännu.  

Nu är jag ändå så mycket längre än jag någonsin trodde jag kunde nå för två och ett halvt år sedan. Idag känner jag mig mycket mera passlig än opasslig.

 

Leena
19.04.2017 kl. 19:59

Vill du lyssna på prat om cancer?

Påminner om att det ikväll kl 17.30 igen sänds ett avsnitt #prataomcancer på Radio Vega.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit i anslutning till programserien om då jag fick min cancer, om att leva med cancer och att prata om cancer.

Så det räcker för nu.

Leena
19.04.2017 kl. 14:47

Bara ett litet övertramp

Det var inte tänkt att jag någonsin skulle skriva om cancern. Framförallt inte på fb. Det bestämde jag mig för genast. Att inte göra. Det är inget som lämpar sig för de sociala medierna tycker jag. Sjukdomar, cancer, medlidande, självömkan.

Men så kom då dagen då jag var så förbannad efter ett läkarbesök att jag inte kunde hålla mig längre. Min redan spridda cancer, som opererats och nu behandlats i några månader hade bara fortsatt sin gilla gång och växt på ohämmat. Jag behövde utlopp för min frustration och det kändes som om jag behövde skrika och härja inför hela världen. Okej att min fb-värld inte är större än den minsta by i Österbotten. Men ändå. Så då blev det ett övertramp på fb.

Jag orkade och ville inte längre bry mig om hur det tolkades eller av vem det lästes. Eller egentligen önskade jag kunna ställa till det så mycket som möjligt bara för att. Det kändes mera effektfullt att skrika ut på nätet än på gatan. Vem ser en då? Vem stannar upp och lägger armen runt en och undrar hur läget är? Vad skulle du göra om du mötte en medelålders kvinna som skulle skrik-gråta ute på trottoaren? Eller hasa runt med tom blick. Snarare tar jag väl en vid båge runt och tänker mig att hon behöver ta sig samman på egen hand.

Så jag valde att skrika ut min frustration över läget som då tedde sig helt hopplöst, på fb. Med bara två ord.

Och vet du det lättade lite. På en gång. Bara att skriva ner det. Kanske också delvis för att jag gjorde något jag bestämt mig för att inte göra. Och att hela min lilla fb-by ställde upp för mig och stöttade mig värmde förstås.

Det som då tedde sig hopplöst har nu hunnit utvecklas i en mycket mer positiv riktning. Men under tiden som gått har jag skrivit av mig flera gånger. Den första gången här. Sedan här. Men nu senare också bland annat både här, här och där.

Så efter det första övertrampet var det kört. På samma sätt som det kanske är med andra saker som man bestämt sig för att inte göra. Har man en gång ramlat dit så är det inte så stor tröskel att göra det igen och igen. Framförallt om det ger en liten kick. Som av en drog. Men blir jag då bara kvar i det gamla? Det som varit. Uppfattad som den sjuka, som aldrig blir frisk, som skall behandlas lite annorlunda. Självömkande. Hur skall man prata om cancer utan att hamna i det träsket? Kan man det?

Leena
17.04.2017 kl. 14:09

Jag tror min lever sprängs

 

Kvällens tema #prataomcancer på Yle Vega handlar om att leva med cancer.

 

Mitt liv är numera som vilket liv som helst. Förutom att medicinlarmet går varje kväll 20.55. Tiden är noggrant anpassad så jag hinner innan filmen börjar kl 21. De dagar det kommer sevärd film på tv. Inte så ofta. Men medicinen tar jag oavsett film varje kväll och den är värd varje cent. Och det är väldigt många.

Men att konkret leva med cancer i sin kropp kan se ut såhär.

Vi är på väg ut med båt till stugan. Långt ute i skärgården. Åker med snurran för att den är snabbare. Det är en vanlig sommardag. Rätt svalt i en öppen båt och lagom med vind så att det stampar lite. Vi är påpaltade för vind och stänk. Jag har en dyna under rumpan och sitter på mittbänken för balansens skull.

Har tidigare i mitt liv läst om en olycka i en buss. Där en person som satt längst bak i bussen sprängde sin lever då chauffören inte i tid upptäckt ett farthinder, en stor bump i gatan. Precis så känns det för mig där i båten. Varje stamp känns det som om levern skall sprängas. Men inte bara som om levern sprängs, utan alla inälvor som finns under mellangärdet. Då de med all kraft dunsar upp och ner. Min man och barnen tycker jag blivit gammal och tantig. Det är väl ändå inte så farligt?

Ett antal månader senare. Mycket har hänt som vänt upp och ner på våra liv. Bland annat har en tumör stor som ett spädbarnshuvud opererats bort ur min bukhåla tillsammans med min vänstra njure.

Motvilligt går jag med på att sätta mig i en rib för att åka ut på sjön och titta på jollesegling. Operationssåret har läkt bra men jag kommer väl ihåg obehaget från tidigare båtfärder.

Vi kommer ut på vattnet och båten stampar sådär typiskt som motorbåtar gör. Leendet blir större. Inte bara över att se ungarna i sina jollar, eller att komma ut på vattnet igen. Allt känns som det ska. Ingenting dunsar omkring inom mig. Monstret är borta.

Leena
12.04.2017 kl. 11:09

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Företag och jobb

Hästliv

Kretslopp

Lilla cancerskolan

Mat

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Om mig:

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Följ mig på instagram: @leenasahlstrom

 

Om bloggen:

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, trädgård och musik. Och lite om cancer.

 

Foto: Alla bilder är mina egna (om inget annat angetts). Du får gärna använda dem bara du tydligt anger källan/fotografens namn (Passligt.ratata.fi / Leena Sahlström)

 

Vad är egentligen passligt?

 

Min samarbetspolicy:

Det kan hända ibland att jag samarbetar med någon. Varje samarbete märker jag tydligt ut i början av inlägget. Jag samarbetar enbart med företag som säljer produkter eller tjänster jag själv gillar och som jag tror kan vara till nytta och glädje för mina läsare. Det går inte att köpa min åsikt. Jag hoppas mina samarbeten är något du också kommer att gilla.

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar