Mamma vad är en tumör?

Publicerad 03.04.2017 kl. 16:49

 

 

Yle Vega har startat en kampanj som de kallar #prataomcancer.

Här är början på min historia.

Det var sommaren 2014. Mitt vänstra ben krånglade. Att klättra upp för backen på landet var jobbigt. Det var tufft att hoppa i och ur båten då jag hade känslan att benet inte höll, att det skulle vika sig under mig. Minns väl då jag vaknade mitt på natten på stugan av att det värkte i benet. Jag låg och oroade mig, för det gör man då man vaknar på natten. Tänk om jag fått Borrelia? Det låg nära till hands. Det värkte ju både i knät och höften och däremellan ända ner till foten ibland. Men det stämde ändå inte riktigt.

Skolstart och jobbstart i augusti. Jag cyklar som vanligt min väg till jobbet. Jag har en vecka tidigare varit och visat upp mig för arbetshälsovården. Då fick jag värkmedicin och en salva för utvärtes bruk för att lindra värken. På vägen hem fixar jag inte uppförsbackarna på cykel längre. Måste kliva av och gå. Min man tvingar mig kontakta hälsovården igen. Jag får remiss till magnetröntgen. Ännu samma morgon tvekar jag om jag skall gå. Undersökningen är dyr och det kändes ju bättre för tillfället igen i benet. Kanske det ändå bara är en inflammation som nu börjat läka?

Alla som varit på magnetröntgen vet att det tar sin tid. Jag ligger där och lyssnar på den klassiska musiken som jag valt. Så blir det mera aktivitet bakom glaset. Läkaren kommer in och talar om för mig att han sätter i en kanyl för lite kontrast. Bara för att kunna se bättre. Jag blir glad. De har hittat nåt. Det finns en förklaring. Jag kanske inte är hypokondrisk trots allt.

Efteråt i väntrummet träffar jag den manliga skötaren. Jag betalar, men nyfiken passar jag också på att fråga vad de hittat. För jag förstod ju att de sett nåt. Han svarar undvikande, men ber mig vänta. Jo, jag kan komma, läkaren kan träffa mig genast. Jag kommer in i hans rum som mest användes som kontor verkade det som. Det var rätt mörkt. Jag får sätta mig på en stol invid en brits som inte verkade blivit använd på länge.

Du har en tumör säger han allvarligt. Jag fattar ingenting. Tumör, tumör, tumör. Jag tror han upprepar ordet fyra gånger innan jag förstår vad han säger. Mer av samtalet minns jag inte. Frågar om jag kunde få se. Vi går ner till källaren där det står en massa datorskärmar. Han pekar och visar. ”Här är en och här är en annan.” De är tydliga. Stora som pingisbollar. ”Dessutom är de här små prickarna också suspekta.” Jag har sett nog. Jag är inte hypokondrisk.

Jag traskar iväg längs gatorna mot metron. Gråtande. Jag ringer och ringer men min man svarar inte. Jag blir arg. Varför svarar han inte nu då jag som mest behöver honom? Gråter hela vägen hem. Jag har en tumör förklarar jag för barnen som redan är hemma. Min yngsta son som samma dag fyller elva undrar: Mamma, vad är en tumör?

 

Fotnot: Numera svarar min man alltid i telefonen då jag ringer, oavsett vilket möte han är på.

Leena
Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver?
Din text och berättelse berör mig verkligen Leena. Jag och vi är med dig och er.
Mia03.04.17 kl. 22:19
Tack Mia!
04.04.17 08:54
Jag blir lika kall i kroppen när jag läser dina ord nu som när jag först hörde att du blivit sjuk......
Charlotte Carlens 06.04.17 kl. 00:11

Bara ett litet övertramp

Det var inte tänkt att jag någonsin skulle skriva om cancern. Framförallt inte på fb. Det bestämde jag mig för genast. Att inte göra. Det är inget som lämpar sig för de sociala medierna tycker jag. Sjukdomar, cancer, medlidande, självömkan.

Men så kom då dagen då jag var så förbannad efter ett läkarbesök att jag inte kunde hålla mig längre. Min redan spridda cancer, som opererats och nu behandlats i några månader hade bara fortsatt sin gilla gång och växt på ohämmat. Jag behövde utlopp för min frustration och det kändes som om jag behövde skrika och härja inför hela världen. Okej att min fb-värld inte är större än den minsta by i Österbotten. Men ändå. Så då blev det ett övertramp på fb.

Jag orkade och ville inte längre bry mig om hur det tolkades eller av vem det lästes. Eller egentligen önskade jag kunna ställa till det så mycket som möjligt bara för att. Det kändes mera effektfullt att skrika ut på nätet än på gatan. Vem ser en då? Vem stannar upp och lägger armen runt en och undrar hur läget är? Vad skulle du göra om du mötte en medelålders kvinna som skulle skrik-gråta ute på trottoaren? Eller hasa runt med tom blick. Snarare tar jag väl en vid båge runt och tänker mig att hon behöver ta sig samman på egen hand.

Så jag valde att skrika ut min frustration över läget som då tedde sig helt hopplöst, på fb. Med bara två ord.

Och vet du det lättade lite. På en gång. Bara att skriva ner det. Kanske också delvis för att jag gjorde något jag bestämt mig för att inte göra. Och att hela min lilla fb-by ställde upp för mig och stöttade mig värmde förstås.

Det som då tedde sig hopplöst har nu hunnit utvecklas i en mycket mer positiv riktning. Men under tiden som gått har jag skrivit av mig flera gånger. Den första gången här. Sedan här. Men nu senare också bland annat både här, här och där.

Så efter det första övertrampet var det kört. På samma sätt som det kanske är med andra saker som man bestämt sig för att inte göra. Har man en gång ramlat dit så är det inte så stor tröskel att göra det igen och igen. Framförallt om det ger en liten kick. Som av en drog. Men blir jag då bara kvar i det gamla? Det som varit. Uppfattad som den sjuka, som aldrig blir frisk, som skall behandlas lite annorlunda. Självömkande. Hur skall man prata om cancer utan att hamna i det träsket? Kan man det?

Leena
Publicerad 17.04.2017 kl. 14:09

Jag tror min lever sprängs

 

Kvällens tema #prataomcancer på Yle Vega handlar om att leva med cancer.

 

Mitt liv är numera som vilket liv som helst. Förutom att medicinlarmet går varje kväll 20.55. Tiden är noggrant anpassad så jag hinner innan filmen börjar kl 21. De dagar det kommer sevärd film på tv. Inte så ofta. Men medicinen tar jag oavsett film varje kväll och den är värd varje cent. Och det är väldigt många.

Men att konkret leva med cancer i sin kropp kan se ut såhär.

Vi är på väg ut med båt till stugan. Långt ute i skärgården. Åker med snurran för att den är snabbare. Det är en vanlig sommardag. Rätt svalt i en öppen båt och lagom med vind så att det stampar lite. Vi är påpaltade för vind och stänk. Jag har en dyna under rumpan och sitter på mittbänken för balansens skull.

Har tidigare i mitt liv läst om en olycka i en buss. Där en person som satt längst bak i bussen sprängde sin lever då chauffören inte i tid upptäckt ett farthinder, en stor bump i gatan. Precis så känns det för mig där i båten. Varje stamp känns det som om levern skall sprängas. Men inte bara som om levern sprängs, utan alla inälvor som finns under mellangärdet. Då de med all kraft dunsar upp och ner. Min man och barnen tycker jag blivit gammal och tantig. Det är väl ändå inte så farligt?

Ett antal månader senare. Mycket har hänt som vänt upp och ner på våra liv. Bland annat har en tumör stor som ett spädbarnshuvud opererats bort ur min bukhåla tillsammans med min vänstra njure.

Motvilligt går jag med på att sätta mig i en rib för att åka ut på sjön och titta på jollesegling. Operationssåret har läkt bra men jag kommer väl ihåg obehaget från tidigare båtfärder.

Vi kommer ut på vattnet och båten stampar sådär typiskt som motorbåtar gör. Leendet blir större. Inte bara över att se ungarna i sina jollar, eller att komma ut på vattnet igen. Allt känns som det ska. Ingenting dunsar omkring inom mig. Monstret är borta.

Leena
Publicerad 12.04.2017 kl. 11:09

Do not try this at home

 

Hörde idag en kvinna som helt gått inför yoga och Ayurveda med allt vad det innebär. Efter att hon visat lite behändiga och välgörande yogatrick som hon lärt sig så gav hon också tips om lite annat som skulle befrämja hälsan. Som att hennes Yoga-guru rekommenderade att rensa sin kropp genom att börja sin dag med en till två liter vatten. För att sen en stund senare sätta två fingrar i svalget och kräkas upp det. För att rengöra tarmarna.

Och hon verkade tro på det hon sa. Hon hade själv provat det. Fick anstränga mig för att inte ropa och protestera högljutt. Eller snarare blev jag såpass förolämpad, upprörd och förnärmad att jag inte kom på hur jag skulle uttryckt mig på ett tillräckligt civiliserat sätt. Och då menar jag inte främst de anatomiska skillnaderna på tarmar och magsäck. Hur kan man tro att magsyrorna på något sätt skulle vara en positiv upplevelse för matstrupen? För alla som tampas med ofrivilliga kräkningar kändes detta som en ren krä(n)kning. Har själv också för många gånger drabbats av att varken vätska för att inte tala om fast föda hållits inne. Den sura känslan fräter länge då man ännu en gång stött upp det vatten man försökt få i sig. Yoga ja tack, men nej tack till predikan om att kräkningar skulle göra gott för ens hälsa!

Leena
Publicerad 10.04.2017 kl. 15:46

Tänk så fel man kan ha

En lyckad tur till ett soligt Jyväskylä. Även den typiska finska småstadsarkitekturen kändes rätt inbjudande idag. En jobbresa som kändes som semester tack vare bästa vännen. Och det jobbmässiga var inte så illa det heller.

 

Mycket har hänt sen jag senast besökte Jyväskylä. Blev påmind om det då jag passerade apoteket på gågatan där jag två år tidigare köpt näringsdryck för att få i mig tillräckligt. Hade deltagit i ett nätverksmöte som cancerföreningen ordnade. Där envisades en läkare att säga att har man metastaserad cancer så talar man högst om månader. Tänk så fel han hade. Två, snart tre år, är mer än månader. Så det så. Kanske han borde fundera på att byta jobb?

För det gjorde jag. Trots ålder, trots cancer, trots deltid. Eller just därför? Och det har visst gått bra att byta jobb. Jag orkar visst lära mig nytt ännu. Tänk så fel jag hade.

Leena
Publicerad 06.04.2017 kl. 19:48

Så du kommer att dö nu?

Ikväll börjar en direktsänd serie i fyra delar om cancer på yle Vega, #prataomcancer.

I Hufvudstadsbladet stod det idag att de knappt hunnit få in lyssnarnas egna berättelser alls trots sitt upprop. Har Radio Vega helt missat i sin satsning? Är inte detta ett angeläget ämne egentligen? Eller är vi bara för blyga att tala om det? Eller vill vi inte, för att det är för privat? Eller är det så att i det akuta skedet räcker man inte till för att berätta och senare då läget lugnat sig vill man bara gå vidare med sitt liv och lämna det onda bakom sig?

Mig har det hjälpt att prata. Jag har varit öppen ända från början. Det är inte en hemlighet att jag hör till den tredjedelen av befolkningen som drabbas av cancer. Jag har hunnit tala med ett flertal professionella, med familj, vänner och bekanta. En sluten stödgrupp med andra insjuknade har varit otroligt stöttande i både med och motgång.

I något skede insåg jag att jag ville spara lite på mina närmaste. Det var ju lika drabbade som jag, fast på ett lite annat sätt. Mycket av mina funderingar kretsade kring familjen, barnen, och hur det skulle gå för dem. Då var det bra att kunna prata av sig hos någon utomstående. I det mest akuta skedet i ett samtal med min man och några socialarbetare funderade jag på hur min man skulle gå vidare utan mig och att jag inte ville godkänna vem som helst som bonusmamma till mina barn. Men då blev jag klart och bestämt nedtystad av proffsen. Och idag förstår jag ju att det inte var en rimlig diskussion att föra. Fast den kändes väldigt relevant för mig just då.

Jag bestämde mig snabbt för att vara egoist och vägrade prata då det kändes så. Så jag lärde mig säga att jag inte hade lust att prata om det. (Och jag ber här offentligt om ursäkt om jag varit otrevlig och snoppat av dig.) Men oftast har jag berättat och talat då någon velat lyssna. Jag tror det aldrig kan vara fel att fråga hur någon mår. Oavsett om man är frisk eller sjuk. Det tyngsta var att möta dem som inte frågade alls. Bara tystnad. De som låtsades som om inget hänt.

Det finns ju inga dumma frågor. Jo en då kanske: -”Så du kommer alltså dö nu?” I det akuta skedet jag befann mig i då, blev jag så arg, för jag ansåg inte att hen hade rätten att prata om döden med mig. Jag svarade att alla kommer vi att dö. När det sker, vet ingendera av oss.

Nu skulle jag vetat bättre. Jag skulle inte dö. Varken då eller nu. Jag vill och skall leva länge ännu.

Leena
Publicerad 05.04.2017 kl. 15:57

Lugnet mellan stormarna eller lugnet efter stormen

 

Stormen kom med besked då i augusti 2014. Den pågick rätt länge för att vara en storm, men nu har den då verkligen bedarrat. Fritjof skriver om lugnet mellan stormarna i HBL-kolumn idag 28.3. Från sin synvinkel.

Jag föredrar lugnet efter stormen.

Det som har förändrats är att tidsperspektivet har blivit lite kortare än innan stormen. Åtminstone jämfört med Ellen som planerar sin 100-årsdag. Eller för att beskriva det lite mer kliché-artat; att jag inte tar det mesta för givet längre. Och njuter av det jag har. Sol, familj, vänner, kärlek. Allt det som blev så tydligt under de stormigaste dagarna.  

Men horisonten, den mörka, syns inte just nu från där jag är. Där är så mycket i vägen. Framtiden med allt vad det innebär. Och tänker det komma en till storm så klarar vi den med. Vi gjorde ju det en gång. Nästa gång är vi bättre förberedda och bättre rustade. Vi har övat på att reva, vi har extraproviant nerpackat, regnkläder och flytvästar med. Jag är full av tillförsikt. Varje ny dag är en vinst. Varje ny dag går vetenskapen framåt. Snart räknas även metastaserad njurcancer i kategorier kroniska sjukdomar som man kan leva länge med. Som vem som helst. Lite som HIV-behandlingen har utvecklats sen åttiotalet. Och varje dag kommer jag närmare det målet.
Leena
Publicerad 29.03.2017 kl. 07:59

Lakrits, salmiak och cancer.

 

 

Jag är väldigt förtjust i salmiak och lakrits speciellt sådär i vågor. Lite som graviditetscravings för såna som upplevt det. Men så kom den här cancern och då tänkte jag att nu är det bara att äta precis det som jag är sugen på, så länge det varar. Livet.

Men länge, länge var jag inte sugen på nåt att äta överhuvudtaget. Där låg jag på soffan med godiset inom räckhåll, men ville inte ha! I det skedet kändes en månad som en lång tidsenhet för att inte tala om fyra år, som jag hörde nån hade överlevt med samma njurcancer. En evighet i ärlighetens namn. Nu har det gått lite drygt två och ett halvt år. Matlusten är det verkligen inga problem med längre. Och fyra år till känns igen nästan som för givet. Tack vare Afinitor som varit med i mitt liv nu i drygt ett år. Den gillar jag egentligen lika mycket som godis, fast på ett helt annat sätt. Mera gilla som i tacksamhet och kärlek. Typ. Fast den smakar dessutom lite söt i munnen också innan den sväljs. Men numera har jag övat såpass mycket på att svälja tabletter, att jag sällan hinner känna smaken längre, och så har det inte alltid varit kan jag lova. Kommer ihåg mig som liten flicka då jag av någon anledning ordinerats en antibiotikakur, tror jag det var. I tablettform. Något så förfärligt. (Två av mina barn förstår precis vad det innebär att ha svårt att svälja tabletter.) Men jag fick en hel chokladplatta som plåster på såren. Och som den beslutsamma och ståndaktiga unge jag var då (det här är alltså mycket länge sedan) så belönade jag mig själv med en (1!) chokladbit efter varje svald tablett. Det var nåt att kämpa för.

Men en sak gör Afinitor med mig som inte är lika bra. Den höjer mitt blodtryck såpass att jag måste medicinera för det. Och inget ont med det. Det kan man leva med. MEN, det betyder att jag nu lovat mig själv att sluta äta lakrits och salmiak. Okej att också påtryckning från ffa min äldsta dotter och far haft viss betydelse. För det skulle väl vara för onödigt att bli tvungen att avbryta behandlingen för att man inte fixar biverkningarna. Eller vad värre, dö i nån hjärt-kärlkomplikation nu då det ser så lovande ut. Ja det skulle vara värre.

Lyckades idag leda mig förbi en saltochblandat-påse i butiken efter att jag först stått längtansfullt och tittat på den lite för länge. Så får det bli nu. Så måste det bli nu.

Leena
Publicerad 24.03.2017 kl. 11:49

En sista resa till Californien

 

Jo jag tänkte på vilket stöd man får som cancersjuk här i landet. Inte unikt för Vasa, men kanske unikt för landet om man då tänker att från Vasas perspektiv också Sverige skulle ingå.

Inte bara medicinskt, utan nu är jag mer inne på andra förmåner. Såsom min jumpa.  En hel termin ledd gymnastik för en spottstyver genom cancerföreningen. Vi talar inte här om nån hårdträning utan en sal full med pensionärer i diverse mjuksibyxor och yllesockor. Och en kvinna har ljusgul fleece från Kalifornien. Som inhandlats där efter avslutad cancerbehandling. På resan som skulle bli den sista.

Efter bästa förmåga försöker vi nu hitta våra små inre muskler. Vår 60plus-åriga ledare i en 20-årings kropp talar och visar oavbrutet om för oss vilken muskel som vi borde känna jobba. Böj knäna, känn tårna, kläm ihop låren, spänn rumpan, in med naveln, andas in, andas ut, bröstkorgen stiger, axlarna sjunker. Små rörelser. Långsamt. Vi böjer och sträcker och viftar lite hit och dit och snart står vi där i våra pensionärskroppar lite stoltare med lite bättre hållning än tidigare. Tills vi får sträcka ut oss på mattorna för avslappningen. Och jag lovar att det inte bara är jag som somnar. Igen.

Leena
Publicerad 20.03.2017 kl. 18:58

Så mycket bra på en o samma helg

 

Ja så mycket lyckade saker har hänt i helgen så jag blir alldeles mållös.

Men här kommer snabbreprisen:

  1. Bästa nyheterna av onkologen i fredags.
  2. Fick njuta av Spegling med inte bara egen son på scenen utan också bl.a Österbottens stoltheter KAJ och Erica Back. Eller som hon kallas i Närpes; Ereica.
  3. Familjens fälttävlansekipage hoppade säsongens första tävling och gjorde två felfria banor. Och visade ffa på stora framsteg. Och kanske lite också för att hon var bäst i sin träningsgrupp. Och missade prisrosett med en hårsmån.

Och det här var bara toppen på moset.

Så det ni. Inte illa för en helt vanlig helg i mars.

Leena
Publicerad 14.03.2017 kl. 07:51

Återanvändning av stort o smått

Läste i tidningen (HS kuukausiliite) för ett tag sedan om den första ansiktstransplantationen som genomförts i Finland. Imponerande läsning. Flera kirurger som planerat och utför ett overkligt avancerad operation som dessutom verkar ha flytit på enligt plan. Imponeras storligen. Funderar medan jag läser på om det skulle varit roligt att vara en sådan. Alltså kirurg som utför så avancerade grejer. Vilket skulle varit det mest utmanande, lättaste eller svåraste? Helt säkert måste det ändå vara roligare att  sy fast det på mottagaren än att operera loss det från donatorn? Glad att det finns såna duktiga personer, som både vill och kan hålla på med sådanan saker. Funderar också om min enda njure får bekymmer, skulle jag få en ny njure transplanterad då? Jag duger knappast längre som mottagare med mina metastaser här o där? Men dialys kanske ändå inte är ett så dyrt alternativ om jag skulle ha sån otur? Skulle det vara värt för samhället att satsa på mig då? Här sätter jag stopp på mina tankar. Återgår til ansiktstransplantationen. Återanvändning i stor skala.  Kanske ändå inget för mig. Återanvänder på min nivå. Har virkat en matta av gamla trikåtröjor. Det ger ungerfär lika mycket tillfredsställelse för mig som kirurgerna får från sitt uppdrag. Tror jag. Resultatet är inte på liv och död. I mitt fall. Men glädjen är stor. Kanske lika stor som för kirurgerna?

 

Leena
Publicerad 23.04.2016 kl. 16:10

Glädjen av att kunna cykla

Idag har jag både cyklat till jobbet och promenerat med mellandottern. Igår tog jag också en promenad. Då fick jag med mig sonen på cykel.  Vi påminde oss om gången för flera år sedan då han hade ny crosscykel (jag fick kalla den så) och ville träna cykla på små stigar med mycket sten på. Jag skulle filma. Råkade se filmerna nyligen då jag rensade. Det såg inte så spektakulärt ut längre. Men då var det en stor grej. Och en stolt pojke. Igår hade han sin landsvägscykel som crosscykeln numera är utbytt till.  Den var lite mer utmanande på spången och stigarna vi gick på. Men den går fort. Fortare än min elcykel på platten och i nerförsbackarna. Men uppåt slår jag de flesta med min elcykel. Den är bara bäst. Jag cyklar till jobbet igen. Är uppe i 250 km denna säsong. Och 21.4 km/timmen i snitt just nu! Inte illa tycker jag själv med min lägsta svacka efter operationen för drygt ett år sedan i färskt minne.  Då var metastaserna i bäckenet så pass stora att det inte gick att cykla. Knappt att gå.  Under den hala perioden under vintern fick jag använda kryckor för att hållas på benen. Sprickan i benet gjorde att det var en överhängande risk att jag skulle få en fraktur om jag ramlade.  Strålning och medicinering har tagit bort smärtan och värken. Och dessutom minskat lite på storleken. Det är som ett under. Efter att fått bedömningen både en och flera gånger att det inte finns något att göra, då känns det som ett under. Att kunna cykla. Eller promenera med sin son och dotter. Raskt framåt. Småprata. Minnas tillsammans. Uppleva ljuset igen. Våren som kommer.  

Leena
Publicerad 18.04.2016 kl. 23:05

Passlig eller opasslig?

Råkade stöta på denna. Bloggen. Sådär två år senare. Mycket har hänt, samtidigt som tiden tidvis stått still. För oss som familj men kanske mest för mig. Enligt definitionen så är ju opasslig kanske just nu det som jag är. Jag är inte frisk. Fast ändå så frisk jag kan bli just nu. Monstret heter njurcancer och det invaderade mitt och våra liv i augusti 2014. Eller redan långt innan det. Men vi visste inte det då. Ännu.  

Har känt ett behov av att skriva. Men också att allting skulle vara som förr. Vet inte hur det blir. Varken med skrivandet eller livet. Men vem vet? Jag hade en framtidsplan. Men nu känns den som en utopi. Så långt kommer jag aldrig. Fast vem vet? Nu är jag ändå så mycket längre än jag trodde för ett och ett halvt år sedan. Kanske, kanske. För idag känner jag mig mycket mera passlig än opasslig.

Leena
Publicerad 14.04.2016 kl. 17:34

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Hästliv

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Instagram: @leenasahlstrom

 

Om bloggen

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, hus och musik. Och lite om cancer.

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

 

Vad är egentligen passligt?

 

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar