En sista resa till Californien

Publicerad 20.03.2017 kl. 18:58

 

Jo jag tänkte på vilket stöd man får som cancersjuk här i landet. Inte unikt för Vasa, men kanske unikt för landet om man då tänker att från Vasas perspektiv också Sverige skulle ingå.

Inte bara medicinskt, utan nu är jag mer inne på andra förmåner. Såsom min jumpa.  En hel termin ledd gymnastik för en spottstyver genom cancerföreningen. Vi talar inte här om nån hårdträning utan en sal full med pensionärer i diverse mjuksibyxor och yllesockor. Och en kvinna har ljusgul fleece från Kalifornien. Som inhandlats där efter avslutad cancerbehandling. På resan som skulle bli den sista.

Efter bästa förmåga försöker vi nu hitta våra små inre muskler. Vår 60plus-åriga ledare i en 20-årings kropp talar och visar oavbrutet om för oss vilken muskel som vi borde känna jobba. Böj knäna, känn tårna, kläm ihop låren, spänn rumpan, in med naveln, andas in, andas ut, bröstkorgen stiger, axlarna sjunker. Små rörelser. Långsamt. Vi böjer och sträcker och viftar lite hit och dit och snart står vi där i våra pensionärskroppar lite stoltare med lite bättre hållning än tidigare. Tills vi får sträcka ut oss på mattorna för avslappningen. Och jag lovar att det inte bara är jag som somnar. Igen.

Leena
Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:
Hej Leena! Låter som ni sysslar med pilates? Min favvoträning sedan många år:) Läser nu med ödmjukhet dina trevliga och fina inlägg. Kan väl inte påstå att man i den här åldern tar tillvaron helt för given, men att få nya perspektiv gör en alltid gott. Tack för dem
Helen21.03.17 kl. 08:49
Tack snälla Helen!
24.03.17 23:21
❤ Kram!
Anna-Stina24.03.17 kl. 19:50

Hela Svenskfinlands canceransikte?

 

Har blivit mycket cancersnack på sistone. Men så är det ju rosa bandet månad också. Ibland tänker jag att det blir lite för mycket. Cancern är ju sist och slutligen en sån liten del av mitt liv nu längre. Eller åtminstone vill jag det.

Någon gång har det slagit mig att det här är rätt absurt, att ge cancern ett ansikte. Förr var jag ”hon med det lockiga håret”. Eller bara ”hon med håret”.  Medicinerna (och åldern?) har ändrat på det, så mitt hår är numera rätt rakt. Så nu kanske det blir ”hon som har cancer” istället? Tänker på alla dessa som drabbas och som väljer att hålla det hemligt bara för att inte bli stämplade som sjuka. Den där skillnaden mellan att ha cancer och att vara cancer.

Men å andra sidan försöker jag verkligen visa att ett liv med cancer inte behöver vara så annorlunda. Lite klokare har jag blivit tror jag. Fått mera empati för andra. Uppskattar och är mer tacksam för allt det jag har. Tar inte på samma sätt allt för givet längre. Klyschor kanske, men för mig är det verklighet.

Så att vara ett canceransikte kanske inte är så tokigt, om det är så att mitt ansikte gör cancern mindre skrämmande och inger hopp till både drabbade och anhöriga.

Leena
Publicerad 08.10.2017 kl. 15:16

Rosa bandet grönsaker

Efter ett år i Vasa lyckades vi äntligen ta oss till Kodials gårdsbutik som säljer kravodlade grönsaker.

Hade köpt deras morötter i butik tidigare och de är bara de godaste. Nu blev det dessutom lite kålrot och rödbeta som vi skall steka till lammet imorgon. Men det bästa var fänkålen som hon skördade åt oss direkt ur landet. Kände knappt igen den med sina stora plymer av dilliknande blad och alltihopa kan användas. Lär inte vara så svårodlad heller. Den skall vi ha till siken som vi fiskade på Gåsgrund senast. Siken tinar nu sakteligen i kylskåpet och fänkålen steker och kokar jag ihop ikväll med lite vätska, vinäger och oliver till ett supergott tillbehör.

Om du inte har möjlighet att handla direkt från gård så kan du väl passa på att ladda hem lite rosa bandet grönsaker. Såg att det finns bl a fiskbiffar och kravtomater med i rosa bandet kampanjen i år som är i full gång nu. Eller rosor om man vill unna sig lite lyx.

Kodial deltar också i Rekoringen här i Vasa. Kunde kanske tro att detta var ett samarbete, men inte.

 

Leena
Publicerad 07.10.2017 kl. 13:27

Lilla cancerskolan, tredje och sista delen.

 

Eller åtminstone sista episoden för nu.

På tåget igen. Efter en på sitt sätt intensiv dag.

Beslöt att vara hurtig och promenerade de dryga tre km till sjukhuset. Ylletröjan och ryggsäcken gjorde det till en rätt svettig promenad och stopet med vatten innan undersökningen var inget problem idag. I omklädningen ångrade jag däremot att jag inte tagit med det ombyte jag övervägde i morse.

Röntgenundersökningen med kontrast gick även det som en dans. Där tror jag att både avslappningsövningarna på gympan och er peppning (på fb och annanstans) hade sin beskärda del. (Kanske lite också för att jag bad dem spruta kontrasten långsamt så det inte svider.)

Min onkolog var sen som vanligt. Jag hann jaga upp mig en hel del under den extra halvtimme jag väntade, men också tala med en kvinna som levt med sin njurcancer redan i nio år. Det ni. Något att ta efter.

Sedan fick jag positiva besked. Och jag kunde andas igen. Cancern är fortfarande under kontroll och medicineringen fortsätter som tidigare. Lite biverkningar kan skönjas, men det lovade min onkolog ta hand om, den dag det behövs. Så det blir lite tätare kontroller nu pga det.

Träffade också min vän röntgenläkaren vilket jag är glad över. Plus bonus var cafésällskap med en god vän nu ikväll. Kronan på verket.

 

Tidigare delar i serien:

Lilla cancerskolan, del 1

Lilla cancerskolan online, del 2

Leena
Publicerad 05.10.2017 kl. 21:40

Lilla cancerskolan online

Idag får du vara med där det händer.

Sitter nu på tåget, har slumrat till mellan Parkano och Tammerfors, har ätit min medhavda frukost och konstaterat att vår råa lingonsaft verkligen har äkta smak av lingon.

Dagens utmaning är att inte känna sig alltför hungrig fast min röntgentid är vid lunchtid och jag måste vara oäten två timmar innan det. Så du ser. Det kanske jag klarar?

Har nu tid att bli lite spänd och nervös inför dagen. Utan egentlig orsak. Har lite småkänningar i magen av nervositet och sån där svaghetskänsla som jag får i benen då jag tycker nånting blir lite läskigt. Kommer ihåg undersökningar då den intravenösa kontrastvätskan svidit så att jag haft lust att skrika högt. Men så högt finns väl inte att de bakom glaset skulle höra tror jag. Och obehagskänslan då man känner den där metallsmaken i munnen och känslan av att kissa på sig. Inget jag ser framemot. Som tur är det snabbt överstökat.

Hoppas nu att min vän röntgenläkaren är på jobb idag. Kanske hon hinner säga hej?

 

Alla delar i serien (första säsongen):

Lilla cancerskolan, del 1

Lilla cancerskolan online, del 2

Lilla cancerskolan, del 3

Leena
Publicerad 05.10.2017 kl. 10:12

Höst i trädgården

Inspirerad av alla trädgårdsentusiaster så hittade jag också några överlevare ute i trädgården idag.

Den här stjärnflockan har fått flytta till Vasa ända från Sverige och har fått en lite mörkare kompis i höst (tack Eva!). Får se om de två kommer att komma överens i framtiden?

Grönkålen har bara varit så tacksam och god, trots att den fått trängas bland squashen. Den vill vi ha nästa år också.

Får jag presentera; det här är sköldpaddsört. En ny bekantskap för mig som redan fanns på gården då vi flyttade hit ifjol. Den är inte så vanlig vad jag vet, men jag lärde mig namnet på den då jag råkade se den bland gamla perenner i en rabatt på Strömsö. Den är rolig tycker jag.

Syrenhortensian blommar fortfarande. Den som står lite skuggigare är nästan lite knoppig ännu. En riktig räddare så här på höstkvisten.

Och min Afrikas blå stjärna står ännu i full blom. Parasollet och trädgårdsmöblerna borde väl plockas in under tak, men det känns så definitivt, och så ser det mycket mer hemtrevligt ut med lite möbler ute. Om jag känner oss rätt så gräver vi väl fram dem ur snön så småningom.

Leena
Publicerad 04.10.2017 kl. 20:55

Lilla cancerskolan

 

Dags för tremånaderskontroll, som faktiskt är en fyramånaderskontroll.

Så igår var det blodprovstagning. Tre rör. Generella infektionsvärden, lever och njurvärden kollas upp. Bland annat. Och så mina kolesterolvärden och sköldkörtelfunktionen som min cancermedicin påverkar. För att se om den korrigerande medicineringen ligger på rätt nivå. Det här kan jag göra hemma i Vasa. På cykelturs avstånd.

Sen är det bara att vänta. Det här är vanligtvis den jobbigaste tiden för alla cancerkroniker. Att vänta på resultat.

Jag är lyckligt lottad nu och har haft grymt flyt med min senaste cancermedicin. Det senaste ett-och-ett-halvt året har jag mått jättebra och medicinen har haft bra effekt. Så jag oroar mig inte nu. Såpass chill är jag att jag skall åka ensam ner på kontrollen på torsdagen. Där blir det dags för ct-röntgen och träff med min onkolog. Ja, precis så bortskämd är jag så jag får träffa onkologen samma dag som jag varit på röntgen. Det är en lyx för oss som bor lite längre bort. Det vanliga protokollet är att röntgen tas ca en vecka innan läkarbesöket. Så det blir inte mycket vänta tid för mig. Skönt. Sedan ser jag framemot en ny lång bra period igen tills nästa gång.

Tills dess.

 

Alla delar i serien (första säsongen):

Lilla cancerskolan, del 1

Lilla cancerskolan online, del 2

Lilla cancerskolan, del 3

Leena
Publicerad 03.10.2017 kl. 22:23

Så börjar en ny vecka igen

 

Veckoslutet har gått med en sån fart att jag knappt ens hunnit med att vattna igenom orkidéerna som hör till helgrutinerna. Har däremot hunnit med både Gåsgrundsövernattningsutflykt, bastubad i mörkret, hopptävling, saftkokning och pizzabak. Känns nästan som om vi lever i maj med tanke på tempot. Funnits mycket fint att fotografera, men kameran har vilat. För att ta en titt på vackra fotografier från en vacker österbottnisk höstträdgård så klicka in här.

Ha en bra vecka!

Leena
Publicerad 02.10.2017 kl. 10:34

Du räddade min dag

Fick ett meddelande idag. Av en obekant person, men ändå en person som jag redan tycker jag känner lite. Hon räddade min dag, kanske hela veckan.

Jag har varit lite gnällig då min man varit bortrest och jag tycker det är för mycket här hemma som jag inte hunnit med. Tvätt, disk, städning och jobb.  Även sånt jag gillar som bär och trädgård har känts för mycket nu. Eller snarare det att jag inte känt att jag kunnat prioritera det, då andra saker blivit lidande. Sådär som det kan vara ibland. Kanske lite för lite sömn (dvs kanske bara sju timmar istället för mina nio som jag helst vill ha) som gör att jag inte tyckt att jag orkar med.

Skrivandet och bloggandet ger oftast tillfredsställelse, men t o m där har jag nu känt att det ändå inte är någon som bryr sig, så varför skulle jag sätta så mycket av min tid på det? Att det skulle vara bättre att jag prioriterade min tid på bättre eller åtminstone andra saker. Saker som ger resultat. Saker som gör skillnad.

Så du kom i nödens tid. Har sagt någon gång då jag började skriva, att om jag kan vara till hjälp och stöd för bara en enda person så är det värt det. Du är värd det.

 PS. Ännu blommar rosorna.

Leena
Publicerad 29.09.2017 kl. 11:12

Att jobba, slita, falla och resa sig igen

Nu börjar det kännas som om hösten på riktigt anlänt då konsert och teatersäsongen korkats för min del. Det var en festlig början med Kronprinsessan Victoria på operan och igår hoppade jag lyckligen in som stand in för min bror och tittade på Ingvar - en musikalisk möbelsaga på Wasa teater. Det var grejer det. På något sätt lite revymässigt stuk, men proffsigt, välsjunget och dansat. Och eftersom sagor alltid har ett moraliskt budskap så kunde möbelsagan lära en att för att nå någonstans så måste man jobba hårt. Mycket hårt. Att lyckas handlar nog mer sällan om en slump, som det oftast målas upp i media, utan hårt slit. Dessutom att våga och orka resa sig igen då man fallit. Det gjorde Ingvar. Och han lyckades. Imponerande. Det finns väl ingen tvekan om det?

Men för oss vanliga (fast det inte lär finnas någon så vanlig som Ingvar), som inte vill skippa (som Ingvar verkar ha gjort) allt det där som ger livet extra guldkant, som att gå på teater och opera, vi får väl sänka målen lite. Kanske inte nödvändigt med ett ytterligare IKEA?

Så mitt mål idag är att få lite hjälp och tips av min fysioterapeut, träna och tänja, och kanske ännu någon dag komma ut på den där långa hajken som jag drömmer om.

Leena
Publicerad 28.09.2017 kl. 14:00

Inga barnbarn

Det blev ett (för?) långt inlägg igår, men vill bara förtydliga mig. Jag önskar mig inga barnbarn ännu på länge. Det var bara ett sätt att visa på en framtidstro långt fram i tiden. Så sakta i backarna.
Leena
Publicerad 27.09.2017 kl. 15:51

Innan jag dör

Den här bucketlistan som jag hittat på sevendays känns inte längre så relevant som för sisådär tre år sedan, men jag har hunnit tänka en hel del kring temat, skall jag medge.

Varsågod, här kommer min första blogglista:

Innan jag dör:

    Hit vill jag resa: Till Japan för att se körsbärsträden blomma, men efter snack med psykolog insåg jag att eftersom pengarna inte räcker till exotiska resmål, så kan man också uppleva körsbärsblom t ex i den Japan-inspirerade parken i Kasberget i Helsingfors. Samma gäller cykeltur i Skåne på våren då äppelträden blommar. Äppelodlingar finns också på närmare håll. Och elcykel.

    Det här vill jag äta: God mat varje dag. Hemodlat, självplockat, egenhändigt fiskat. Och laktosfri mjölkchoklad. Framförallt hoppas jag att jag får behålla min aptit ända tills jag dör.

    En artist jag vill se live: Svår fråga, har ju redan sett KAJ...

    Det här vill jag uppleva: Vill uppleva barnen bli vuxna och se dem klara sig på egen hand. Önskar också att jag ännu får uppleva många gemensamma äventyr med familjen, kanske bröllop, eventuellt barnbarn. Vill också få uppleva ett liv på tumanhand som vi med jämna mellanrum fantiserat om och längtat efter sedan barnen var små.

    Ett språk jag vill lära mig: Imponerad av folk som kan teckenspråk. Det skulle vara häftigt att kunna, sådär flytande. Och kunna ta till som hemligt språk.

    En sport jag vill prova på: Är nog för feg för att prova några extremsporter. Skulle vilja vandra igen. Långt.

    Här vill jag bo: Just nu vill jag gärna bo kvar i Vasa. Men om det av någon orsak blir aktuellt med annan ort så är jag anpassningsbar. Mitt hem är var min familj är.

    Den här boken vill jag läsa: Finns så mycket bra böcker. Kanske en ny bok av Ann-Louise Bertell?

    En kraftansträngning jag vill klara av: Gärna en flerdagars långvandring i fjällnatur.

    En utmaning jag ska klara: Det ovanstående kunde vara tillräckligt utmanande numera.

    Ett äventyr som jag vill vara med om: Många, många fler äventyr med familjen till sjöss och på land. Eller var det nu kan vara.

    Det här vill jag äga: Jobbar med mig själv främst så att jag skulle äga färre saker. Ville ha en egen häst och i samma veva som min cancer blev diagnosticerad så köpte vi vår första häst. Men förutom det kanske en kompletterande elektrisk grästrimmer? Eller ett par teleskopvandringsstavar?

    Ett jobb jag vill prova på: Har under mitt liv funderat både på landskapsarkitekt och barnmorska. Knappast aktuellt.

    Ett mål med min hälsa: Att hålla cancern under kontroll länge, länge.

    En person jag vill träffa: Har någon gång funderat med en matematiskt mer begåvad person än jag, hur många personer man kunde hinna träffa under sin livstid. Det var sist och slutligen en mycket liten bråkdel av jordens befolkning. Så de viktigaste personer jag vill träffa är mina vänner och kanske några nya. För blyg för att träffa kändisar. Men skulle gärna ha träffat min morfar.

    En restaurang jag vill äta på: Har drömt om att åka på matresa och äta på olika Michelinkrogar ute i världen. (Det här borde väl läggas till i resmålen?) Men den matturnén får bli sen då när bloggen är så stor att samarbetspartners skickar mig runt världen för att recensera maten.

    En känsla jag vill få känna: Det skulle kanske vara att kunna springa och hoppa igen då, utan att det känns.

    Det här vill jag skapa: Jag gillar att skapa i det lilla, så småningom, sakta mak, en liten oas i vår trädgård.

 

Leena
Publicerad 26.09.2017 kl. 20:46

Superfood

Lingonen var bara att skörda. Så länge plockaren höll ihop. Sen blev det lite mer mindful approach då jag fick känna på de solvarma bären mellan fingrarna.

Precis då vi pratade om att vi inte sett havsörnen så dök den upp i all sin majestät.

Idag skall råsaftfabriken startas. Lingonen stöts och blandas med hett vatten och citronklyftor. Sedan står den svalt i två dygn innan den silas av och blandas med lite socker. Världens godaste. Och funkar istället för fruktjuice till frukost tycker vi. Eller närsomhelst på dygnet egentligen.

Jag känner mig rik. Frysen börjar vara fylld nu med superfood. Bär av alla sorter. Under vintern smakar de extra gott då vi minns var och när de plockats. En solig söndag i september, då vattnet var lugnt, fåglarna hade flyttat och själen vilade.

 

Leena
Publicerad 25.09.2017 kl. 07:22

Hyggehelg

 

Ut till holmen på platt vatten. Ingen fisk. Ännu. Bastun väntar. Lingonen tar vi imorgon.

Trevlig helg allesammans!

Leena
Publicerad 23.09.2017 kl. 19:16

Som i utlandet

På väg hemåt efter en hel vecka utomlands som det känns. Egentligen är det vår gamla hemstad som jag tittat på ur ny eller åtminstone annan vinkel.

Utlandskänslan har kommit av att handla i främmande affär (Alepa finns inte i Vasa), det växer olivträd (med oliver!) utanför affären, har spanat på husfasader vilket man särskilt gör då man är ny i stan och det har blivit väldigt många restaurangbesök. Sista dagen valde dottern att hellre äta rester hemma.

Kan berätta att jag inte saknar det projekt det är att ta sig runt i stan. Oj, vad mycket tid över vi har i Vasa då man på nolltid tar sig från ställe till ställe. Jag saknar inte heller hissar med urinlukt, kräkslukt i metro eller lukten från otvättade människor. Nu låter jag som jag vore gravid, med luktfobier. (Kan det vara medicinerna månne? Dess biverkningslista är så lång så det finns inte något jag inte kan skylla den för.)

Men det jag kommer att sakna är vännerna. Så välkomna till Vasa. Lunch, middag, kvällste och frukost blir så mycket bättre tillsammans. Hoppas vi ses snart igen!

 

 

Leena
Publicerad 22.09.2017 kl. 19:27

Att överge sitt barn

Det här riktar jag främst till alla mammabloggare där ute som är mitt uppe i byta-blöjor- perioden. Sänder samtidigt en eloge till Sebastian Holmgård, pappamonologerna, som är mig veterligen den enda finländska (finlandssvenska åtminstone) pappan som stannat hemma med sitt barn och som också bloggat om det. Varför är det inte flera?

En liten kommentar alltså till kolumnen i HBL idag som handlade om föräldraledighet, hemvårdsstöd och jämställdhet. Jag vet att alla (hoppas jag) har en bra och genomtänkt orsak till varför de väljer som de gör i fråga om fördelningen av föräldraledigheten och oftast har jag hört att det är ekonomin som styr. Men hur skall ekonomin bli mer jämställd mellan män och kvinnor om det alltid är mammorna som stannar hemma? Förhoppningsvis blir det småningom också ändringar i systemet som ger utrymme för fler pappor att vara hemma med sina barn.

Men ibland undrar jag om det inte också ligger lite i mammornas sätt att inte vilja släppa taget? Av erfarenhet vet jag att pappor också kan lära sig att sköta hem och barn, precis som jag. Till vissa delar bättre och andra delar annorlunda, men ändå funkar det. Då vår äldsta dotter fyllt ett år fick jag ett jobb som gjorde att jag över en natt började jobba 100 %. Utanför hemmet. Min man stannade hemma och tog hand om henne. Hur bra som helst. Men då kändes det inte alls roligt, utan på alla sätt fel, då vår tjej på ruskigt kort tid blev pappas flicka och jag inte längre dög ens att natta henne. Hon ansåg antagligen att jag svikit och övergivit henne. Så kändes det åtminstone för mig.

Senare har vi delat lika på hemmavarandet med båda småsyskonen också. Periodvis jobbade vi båda deltid och delade upp dagar sinsemellan och det var inte bara en gång som vi förde diskussionen "om ditt jobb är viktigare än mitt jobb?”. Jag trivdes väldigt bra med att både jobba och ändå ha tid över att vara med ungarna. Det var en hektiskt period med tre barn under fem, så då var det chill att emellanåt få åka till jobbet och äta lunchen ostört.

Hemma delar vi fortfarande på allt. Okej då att det finns grejer som blir lite i obalans. Jag tömmer hellre diskmaskinen som han hellre fyller. Men i stort sett så.

Leena
Publicerad 20.09.2017 kl. 20:00

Hur du vet att du blivit gammal

 

Du vet att du är gammal och/eller skröplig:

  • då du av misstag tappar alla mynt med ett klirrande på golvet vid matbutikens kassa, och en vänlig skolelev undrar artigt om hon får hjälpa till att plocka upp dem. Och dessutom påpekar att hon har lättare att böja sig och gör det på nolltid.
  • då en person makar på sig i den fullsatta metron så att du får plats att sitta. På platsen avsedd för åldringar och gravida.
  • då du inte längre skäms över det skedda utan snarare tycker det är skönt och bekvämt med uppvisad respekt.

 

Jag får väl börja vänja mig.

 

Leena
Publicerad 19.09.2017 kl. 18:10

En riktig gnällkärring

Jag har någon gång fått höra att jag är så positiv på bloggen. Du som vill fortsätta leva i den tron, skall sluta läsa nu. För nu ska du få höra att det bara är en fasad. Egentligen är jag en riktig gnällkärring. Så bara för att du skall få en inblick i mitt rätta jag skall du nu få höra mitt livs topp tre irritationsmoment.

Nummer ett: datorer som krånglar. Det är väl bara så frustrerande att försöka göra något då de bara jobbar emot en? Datorer skall funka, oavsett om man förstår varför eller inte. Samma gäller bilar och alla andra sorters mackapärer.

Nummer två: butikskassor som krossar ens varor. Vi har för vana att storhandla sisådär en gång i veckan, eller senast då kylskåpet gapat tomt så länge att sillen tagit slut som annars kan rädda vilken lunch som helst. Eller då man fjärde dagen i rad föreslås äta pasta med tomatsås, eller då t o m pastan tagit slut. Då där i butiken så väljer jag med omsorg mina tomater, bananer och avokado inte för den skull att det unga kassabiträdet skall köra allt genom bandet så fort som möjligt för att säkerställa att mina ömtåliga tomater, färska bröd och bananer ligger underst i ett berg av litrar med juice, mjölk och yoghurt, och dessutom klämmer till en extra gång med den där avskiljaren, du vet, så att mitt färska bröd säkert har krossats till oigenkännlighet, tomaterna spruckit och bananerna blivit mos. Senast då kommer surtanten i mig framrusandes och ber högljutt och bestämt om inte hen kunde stänga av bandet? Oftast gör de som de blir tillsagda, men med en mycket oförstående min. Har jag någon av ungdomarna med mig så har de dunstat av skam senast i detta skede.

Numera har jag lärt mig att rada upp varorna med de tyngsta först och dessutom lyckas jag oftast få med mig extra händer till butiken som känner till mitt problem och kan rädda situationen.

Nummer tre: nu i skrivande stund kommer jag inte längre ihåg det tredje.

Ha en bra arbetsvecka allesammans!

PS. Min utsikt från min arbetsplats har tillfälligt förändrats.

Leena
Publicerad 18.09.2017 kl. 10:20

Kronprinsessan Victoria och Höstsonaten på operan

Eftersom alla undrar så kan jag berätta att det var precis så bra som man kunde förvänta sig. Kronprinsessan strålade och var så söt i sin rosa blus och blommiga kjol. I publiken duggade de finlandssvenska celebriteterna lika tätt som kantarellerna i skogen. Publiken skötte sig, stod upp och satte sig som den skulle och föreställningen var imponerande med finfina rollprestationer. Av rollerna måste jag lyfta fram Helena Juntunen som gjorde rollen som Helena, den sjuke dottern. Jag har hört Juntunen tidigare som solist med Cantores Minores, men nu imponerade hon dessutom med att spela den svåra rollen mycket trovärdigt. Det var en festlig och fin stämning med skumpa i mellanakten och en blänkande svart Audi med chaufför i beredskap utanför. Och min son, som utan vidare var den yngsta och säkert den enda minderåriga på plats (förutom Eero som spelade rollen som Erik, 4 år), smälte väl in i sin mörka kostym och hälsade på minst lika många som jag.

Kontrasten var stor men väldigt mysigt att i mörkret återvända till vårt hem båten. Discot dunkade dovt från bröllopsfesten på närbelägna Casinot. Kryssningsfartygets lampor lyste ute på fjärden. Dottern hade tänt ljus och förberett kvällste. Sämre kan man spendera en lördagskväll.

PS. Fälttävlan gick också bra trots, eller just därför(?), att jag inte var med. En rosett och fjärde placering! Följ ekipaget på deras sida här.

Leena
Publicerad 17.09.2017 kl. 16:05

Kronprinsessan Victoria och jag

 

Nu är det spännande värre för ikväll skall jag på opera med Kronprinsessan Victoria och min son. Det bästa av sällskap. Sen blir det kanske några andra där också. Föreställningen Höstsonaten med Ann Sofie von Otter har premiär. Fast lite synd förstås att inte min man är med, men vad gör man inte för sina barn. Det är nämligen säsongens sista fälttävlan på annat håll. Vilket är nog så spännande även såhär på avstånd.

Lite nervöst inför klädval med klädkoden mörk kostym. Inte så att jag har så mycket att välja mellan. Men jag resonerar som så, att bara jag kommer in, så lär inte någon ha intresse för vad jag har på mig, uppmärksamheten kommer tacksamt att riktas mot annan person.

Så godkväll ute i stugorna, tälten eller TV-soffan. För mig blir det galej.

Leena
Publicerad 16.09.2017 kl. 14:20

Mjältön sommarens höjdpunkt

Dags för fortsättning på serien Skärgårdshamnar i Kvarken. Nu i tur är Mjältön, Sveriges högsta ö som ligger på Höga kusten inte långt från Ulvön som jag presenterade här.

Trots höjden på ön så lyckades även jag, en lindrigt rörelsebegränsad person, bestiga toppen. Okej då att jag både hade stavar och drag- och putthjälp i de brantare partierna.

Det var en fantastisk utsikt där uppe. Och för övrigt var nog vår högakustensegling en av sommarens höjdpunkter. Hela familjen var med, vi hade vackert väder och tog flera dopp. Allt rätt unikt för denna sommar.

 

Tidigare skärgårdshamnar i Kvarken-serien är Valsörarna, Mickelsörarna, Ulvön och Kylmäpihlaja.

Och som du vet vid det här laget så hör Höga kusten till samma världsarv som Kvarken, varför den platsar in i serien. Kylmäpihlaja ligger inte i Kvarken men är en fantastisk hamn på K.

Leena
Publicerad 14.09.2017 kl. 22:11

Kompisar från förr

 

Den här fina gången fotograferade jag genom en öppen port i Kristinestad i somras. Den gården deltog inte i evenemanget Öppna portar, fast åtminstone den vackra stenlagda gången hade väl platsat med (mer än så såg jag inte). Men förutom att jag blev överförtjust i gången med den vackra blommande spetsmössan intill, så visade det sig nu, av ett sammanträffande (tack fb), att ägaren (som förresten har bloggen Lorenzas skafferi) är en klasskamrat till mig från förrivärlden. Kul sammanträffande tycker jag! Fler bilder på den fina gången har hon här.

 

Leena
Publicerad 13.09.2017 kl. 11:37

Att segla iväg

Ända sen barnen var rätt små har jag drivit linjen att de kommer att flytta hemifrån då de blivit 18 eller senast då de gått ut gymnasiet och börjar studera. Att de kommer att vilja göra det. Jag har fått höra mycket om det där att ”mamma låter inte oss bo kvar hemma” och jag har kontrat med motiveringen att det är ni som kommer att vilja flytta.

Jag har känt det som min uppgift att förbereda dem för ett vuxenliv så att då tiden kommer skulle de vilja pröva sina vingar. Utan att vara ängsliga och osäkra. Leva sitt eget liv. Själv få bestämma över sitt och inte behöva finna sig i vad deras föräldrar råkar hitta på.

Och nu då den äldsta bor hemifrån en period (brytningstid; hon är 18 men går kvar i gymnasiet) så vill jag bara ha henne hos mig. Precis som min mamma och min mormor vill(e) ha oss alla (och vi är många kan jag lova) runt sig, helst hela tiden.

Visst är jag stolt då jag märker hur bra hon klarar sig. Och inte bara klarar sig utan mycket mer än så. Glad är jag också över alla vuxna runt henne som bryr sig och finns där för henne om hon behöver det. Hjälper till med praktiska grejer som tex en ytterst välfungerande tvättservice för en som inte har egen tvättmaskin. Litar på henne som en vuxen. Vilket hon ju är. Fast jag inte riktigt hängt med på att den dagen kom så snabbt.

Men nu är det nedräkning. Inom en månad får vi hem henne igen för vintern. Det ser jag framemot. Lite mjukstart behöver även mitt mammahjärta då ungarna håller på att flyga ut ur boet. Eller segla ut på för mig okända vatten.

Leena
Publicerad 12.09.2017 kl. 12:18

Fiskmarknad i inre hamnen

 

Jag gillar fiskmarknad.

Förutom fisk finns det förstås också försäljning av bröd, metervis av lakrits och köttkonserv! Men det mest speciella som jag såg var strömmingen som man kunde köpa per skopa eller hink. Och den simmade (inte) i ett isvattenbad varifrån han skopade upp den. Jag tog mitt förnuft till fånga och lät den ligga kvar, för att nu stå och rensa och steka fisk rimmar inte så bra med helgens planer.

 

Kan rekommendera de smörstekta muikorna från Saimen, inte helt lokalt, men goda ändå.

Hos oss blir det närmat och strömming idag. Senapsströmming från Björköby och egenodlad potatis.

Du hinner än, för fiskmarknaden fortsätter imorgon lördag.

Leena
Publicerad 08.09.2017 kl. 14:43

Afrikas blå lilja

Nu blommar den. Tala om sent. Medger genast att den stått lite väl skuggigt, innan jag insåg att Vasa inte är Melbourne och här vill Afrikas blå lilja nog ha full sol och inte stå i halvskugga som i Australien. Nå ja, nu är den i full knopp och blommorna har börjat slå ut i alla fall. Massor av knoppar. Mer än den någonsin haft. Den vilade ett år utan att blomma alls, säkert pga lite väl hårdhänt behandling i och med flytten och allt, men nu kommer den igen alltså. Hoppas på varma dagar och nätter nu så den inte fryser bort.

 

Leena
Publicerad 07.09.2017 kl. 09:58

Botemedel?

Måste bara ta upp det här jag läste om; bot mot överkänslighet (mögel, el, mat, you name it) i HS 4.9 2017. Det finns nu ett program utvecklat av kanadensaren Annie Hopper, genom vilket man själv kan programmera om sin hjärna så att den inte överreagerar på olika stimuli. Mycket intressant! Nästan så jag önskar att jag hade någon överkänslighet bara för att kunna prova om det kan funka. (Önskar det på samma nivå som jag önskade att jag hade glasögon som ung för att se äldre och klokare ut). Må vara att folk nu protesterar mot att man förminskar deras symptom till att vara hypokondri, och det vet jag att den oron inte är kul (kolla här).

Snubblade också över Helena Miranda, smärtläkare, som skrivit en bok om hur man kan bemästra sin smärta (Ota kipu haltuun, 2016, bara på finska ännu vad jag vet). Där hon konstaterar att smärtan inte sitter i knät (eller var det nu kan vara) utan i hjärnan. Lite samma idé som med överkänslighetsgrejen alltså. Med olika sätt kan man bemästra smärtan genom att utnyttja kroppens egna endorfiner, göra och tänka på saker man gillar, lyssna på musik, röra på sig och vara i naturen t ex. Har nu varit till biblioteket och lånat boken, bara för att se vad detta egentligen kan vara. Tänk om jag kunde hitta nya verktyg som gör vardagen ännu roligare?

 

Leena
Publicerad 05.09.2017 kl. 19:57

I med och motgång

I fälttävlan kan som sagt allt hända. Det blev ingen medalj för laget den här gången. Inget av våra tre ekipage fick ett godkänt resultat från terrängen. Så kan det också gå.

Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för det här. Inte för resultatets skull, utan för den jobbiga spänningen, innan och under tävling. De långa resorna, all logistik och rädslan att något går snett. Att vara så engagerad att man nästan får huvudvärk av det.

Men visst är det fint att kunna dela med och motgång. Få en fantastisk helg i vacker omgivning, delta i väl arrangerade stora tävlingar, vara en del av gemenskapen, den trevliga och peppande stämningen. Det är allt det vi kommer att minnas.

 

Om helgens tävlingsresa kan du läsa mera här:

Vi ska ut på äventyr igen

Framme

Vårt lag leder!

Leena
Publicerad 04.09.2017 kl. 16:44

Vårt lag leder!

Tävlingsdag 1:

Anni och Sasha gjorde kanske sin bästa dressyrbana hittills och hoppade en felfri runda.

Det gick även fint för de andra lagmedlemmarna så just nu leder Österbotten med knapp marginal.

Men imorgon kan ännu allt hända då det är dags för den avslutande terrängdelen.

Fortsätt håll tummarna att hela laget kommer i mål.

 

Leena
Publicerad 02.09.2017 kl. 17:38

Framme!

Saldot blev en och en halvtimme vid ratten med eget släp i genomgrått väder och knappt sju timmar i lastbil mestadels i sol (vilket också inkluderade 20 minuters paus för tankning och toalett). Som kom i näst sista minuten både i avseende på tankmätaren som höll oss i spänning och bensinstationen som stängde samtidigt som vi körde in på gården. Men båda delarna löste sig som sagt.

Här i sydöstra knuten av Finland bjuds på finfina tävlingsförhållanden vad det verkar. Hästens flätor är förberedda för imorgon och mental uppladdning pågår. Inte minst för mig som skall klara spänningen de två påföljande dagarna. Håll tummarna!

Leena
Publicerad 01.09.2017 kl. 23:00

Vi ska ut på äventyr igen!

Jag är så nervös och spänd och har så svårt att koncentrera mig nu på annat än packning och förberedelser.

Det är FM och lagtävlingar i fälttävlan i helgen och vårt ekipage skall representera Österbotten. Inte nog med det, vi skall ända till Virolahti! Så gott som i Ryssland. Så det är heldagsresa imorgon som gäller, med hästar och allt. Det som är lite extra roligt är att vi skall åka tillsammans med en kollega och vän. Så det blir två uppsättningar av mor, dotter, häst  i deras hästlastbil! Men först skall vi ta oss en dryg timmes väg till dem för omlastning. Den här gången behövs ändå inte tält eller annan campingutrustning. Det blir riktig stallplats och internatrum för oss människor.

Så oavsett hur tävlingen går så blir det här ett äventyr igen av stora mått. Som vår vän uttryckte det; en bra dag har laget möjlighet att göra bra resultat, en annan dag får man räkna det som en kul utflykt. Det ser vi framemot.

Om helgens tävlingsresa kan du läsa mera här:

Vi ska ut på äventyr igen

Framme

Vårt lag leder!

I med och motgång

Leena
Publicerad 31.08.2017 kl. 14:06

Planera semester till Ulvön

Då det känns lite tungt att komma igång att jobba igen såhär efter semestern, så lär det bästa knepet för att orka, enligt experterna, vara att genast börja planera sin nästa semester. Och då skall den helst inte vara först nästa sommar utan gärna t ex en förlängd helg nära framstående. Och det rådet gillar jag.

Men du som redan har hela årets semestrar inprickade och inplanerade och kan börja planera inför nästa sommar, då har jag ett bra förslag. Ulvön på Höga kusten i Sverige är bara ett stenkast härifrån låga kusten och så väl värt ett besök. Med egen erfarenhet och inte bara för att glassen är billig. Så låt dig inspireras.

Höga kusten tillhör samma världsarv som Kvarken, den låga kusten. Så i serien skärgårdshamnar i Kvarken har Ulvön en given plats. Tidigare hamnar i serien är Valsörarna, Mickelsörarna och Kylmäpihlaja.

 

Leena
Publicerad 30.08.2017 kl. 11:07

Det var för jävligt

Då vi flyttade till Vasa var en av fördelarna att vi skulle komma närmare våra föräldrar. Efter många år utomlands och liv på långdistans, då varje besök var ett smärre projekt med packning och övernattning, så kan vi nu bara studsa in och ut hos varandra. Vilken glädje för oss alla.

Då jag för tre år sedan fick min diagnos, den, då det blev klart att hela jag var invaderad av monstret, och jag ringde, undrade mamma om de skulle komma. ”-Nej, nej, det behövdes inte”, tyckte jag. Inget blir väl bättre av det? Inte behöver ni sätta er och köra hela vägen från Österbotten till Helsingfors. Det här går nog vägen.

Jag kommer inte ihåg längre om jag pallade mer än någon timme innan jag ringde upp mamma igen. Jag tror inte jag sa mer än: ”Kan ni komma? Det här är för jävligt”, då satt de redan i bilen för att köra de fyra-fem timmarna ner. Jag gissar nu att de redan efter första samtalet hade packat sina väskor, för de insåg nog att detta samtal skulle komma. Fortare än jag själv anade det.

Och nu bor vi i samma stad! Barnen stannar till efter skolan för att bli uppassade med mellanmål (läs godsaker som inte serveras hemma). Vi firar födelsedagar, lånar grejer av varandra, hjälper med småfix (och större), äter middagar, dricker kvällsté och tar en spontan promenad i kvällssolen längs stränderna. Finns till hands, för varandra.

Leena
Publicerad 29.08.2017 kl. 10:48

Bersån lyser

Fick i söndags hjälp med lite trädgårdspyssel. Heldag i trädgården blev det. Vi fixade till en liten låda åt mina nyinförskaffade ”polka” jordgubbar. Den bästa sorten. Det vet min dotter och jag som hade en oförglömlig självplocksupplevelse för ett antal år sedan. Jordgubbarna var rätt få, men söta som få. Det var säsongens sista dag. Solen sken och vi var och badade efter att skörden var i frysen. Något som vi påminner varandra om varje gång det blir jordgubbsdags. Nu får vi vänta och se om de här kommer att leverera på samma sätt.

Men nu är det syrenhortensian som stjäl uppmärksamheten i trädgården. (Tidigare var det gullregnet, se här.) Syrenhortensian beskar vi rätt rejält, tyckte vi i våras, och var lite osäkra på om det skulle bli någon blomning i år. Den sviker inte kan man lugnt säga. Hela bersån nästan lyser. Mäktigt.

Helt enkelt underbar, och platsar in i Drömgården, eller hur?

Leena
Publicerad 28.08.2017 kl. 20:27

Vaccin eller regndans?

 

Jag får väl säga att om jag annars slukat det mesta med Vasa och Österbotten med hull och hår, så är jag ytterst ledsen för det vaccinmotstånd som tycks florera här. Ja, inte direkt i Vasa, men t ex i omkringliggande Korsholm och lite norrut härifrån. Jag som talat för en sammanslutning av Vasa och Korsholm blir lite tveksam i detta avseende, men kanske vaccinmotståndet avtar lite om man bor i en större stad? Och som tröst får jag idag ändå läsa positiva nyheter i Vbl om Korsholm och vacciner, där vaccinationsgraden för småbarn stigit från 88 % till 92 %. Glädjande.

Ja, visst tycker jag att man skall vara sunt skeptisk och ifrågasätta, och visst var det väldigt olyckligt och en katastrof för de drabbade med svininfluensavaccinet som utlöste narkolepsi. Men från att ha varit en person som haft en väldigt restriktiv hållning till mediciner och trott på sunda livsvanor, mat, motion, frisk luft och sömn, som den bästa medicinen, vilket jag fortfarande tror på, så har jag insett att det finns fall då mediciner kan göra underverk. Då mediciner räddar liv. Och det hjälper inte hur många morötter vi än äter eller hur många regndanser vi dansar. Ibland är det bara så att forskningen, sjukvårdspersonal och myndigheter vet vad de håller på med.

Så under influensatider blir jag väldigt pådrivande och ser till att hela min familj vaccinerar sig. Det brukar inte vara några problem, varken för dem, skolhälsovården eller arbetshälsovården. (Okej då, att det kan vara lite pinsamt att bli tillkallad till skolsköterskan mitt under lektionen.) Men dessutom händer det ju att jag har kontakt med andra personer i mitt liv också förutom min familj. Så därför, såhär som en representant av gruppen immunosupprimerade (personer med nedsatt immunförsvar, t ex cancer och hiv patienter, åldringar och barn) så vädjar jag till er alla att, please, please, please, kan ni som ännu har möjlighet försöka uppehålla en gruppimmunitet mot sjukdomar som vi lärt oss kontrollera, eller till och med utrotat. För det finns många med mig som inte kan vaccinera sig p g a sin hälsa och/eller medicinering, men för vilka det samtidigt skulle kunna var totalt ödesdigert att smittas.
Leena
Publicerad 25.08.2017 kl. 14:59

Cancerhjältar

Villa-avslutning, som det heter här i Österbotten, sommarstugsäsongens avslutning, är redan inkommande lördag vilket för mig alltid betytt att sommaren är slut. Och det vill jag ju verkligen inte! Temperaturmässigt kom sommaren ju inte riktigt alls i år och nu så skall den redan paketeras bort.

Men ny årstid och nya tag. Så jag promenerade in på cancerföreningen idag för att köpa mitt jumpa-kort. För i september börjar måndagsträningen igen.

cancerföreningen visade de sig vara öppet hus idag. Jag emottogs helt överväldigande entusiastiskt. Kanske mest för att jag råkade vara en av de första besökarna precis då de öppnade. De hade bullat upp med en massa snacks, frukt, smoothie och annat gott och jag ångrade djupt att jag precis ätit lunch. På plats var också cancerpaddlarna, hjältarna som paddlat längs hela finska kusten trots sin cancer och kanske just därför. Ännu är det en bit kvar för insamlingen till en ny PET-röntgen hit till Vasa. Idag måste man åka ända till Åbo för att få en PET-röntgen-undersökning genomförd, så hoppas att insamlingen skulle generera lite mer pengar. Klicka här om du vill delta.

Men vet ni vad glad jag blev av besöket. Glad för stämningen och mottagningen. Glad för att de kom ihåg mitt namn. Men främst för att jag kände att jag inte var där och behövde hjälp den här gången. Jag kände mig frisk och glad för min skull, men också glad för att ett sådant bra ställe finns. Där alla i behov, både cancersjuka och deras anhöriga, kan få hjälp och stöd då man behöver det. Snabbt och gratis. Helt sjukt bra!

Leena
Publicerad 24.08.2017 kl. 16:36

Goda besked!

 

Tre saker att vara extra nöjd över idag är att:

  1. En närstående fått det bästa beskedet av sin onkolog idag. Hurra!
  2. En god vän orkar hålla uppe humöret, trots tuff pågående cytostatika behandling. Heja, heja!

Och en tredje grej som kan tyckas höra till en annan liga, men iallafall:

3. Jag var supereffektiv igår kväll och gjorde personligt rekord i att tvätta fönster. Igen. Vilket var nödvändigt nu då takrenoveringens fas tre avslutats.

 

Inte illa för en lätt gråmulen kylig augustidag!

 

Leena
Publicerad 22.08.2017 kl. 14:29

Vakna med tuppen

Hästen njuter välförtjänt hemma efter en tuff helg, för det har varit tvådagars fälttävlan igen.

En av fördelarna med våra aktiva barn är att vi får upptäcka helt nya delar av landet som annars sannolikt skulle förbli oupptäckta. Eller vad sägs om att campa med familjen i en hästhage i mellersta Finland? Pojkarna hålls nöjda då de får cykla av sig en längre tur i omgivningarna. Backe upp och backe ner, i omväxlande sol och regn, är något helt annat än österbottnisk pampas.

Jag får mig den vildaste promenad på länge då jag haltande försöker hänga med i banbyggarens (ö)kändt raska takt vid terrängbanvisningen. Men vi trivs lika bra i våra tält som hästen i sin tillfälliga (tält)box.  Och det känns egentligen rätt mysigt att bokstavligen väckas på morgonen av att tuppen gal och hästarna gnäggar. Såhär som en engångsföreteelse.

Vårt ekipage klarar sig fint och placerar sig tvåa. Läs mera om deras framgångar på Annis fb-sida här.

Leena
Publicerad 21.08.2017 kl. 13:09

Kylmäpihlaja ligger inte i Kvarken

I serien skärgårdshamnar i Kvarken har vi nu hamnat utanför Kvarken.

Kylmäpihlaja, ligger en bit utanför Raumo, och är en av våra favorithamnar på vår väg susandes genom skärgården från Vasa i norr till Helsingfors i söder.

Även i den sena kvällen är Kylmäpihlaja vacker: klipporna, den gamla lotsstationen, den öppna horisonten och trygga hamnen.

Har man inte egen båt kan man ta sig ut med turbåten från Raumo och, om man vill, övernatta på lotsstationen som också har restaurang och café vid hamnen. Väl värt en utflykt.

Andra hamnar tidigare presenterade i Kvarken-serien är Valsörarna och Mickelsörarna.

Leena
Publicerad 18.08.2017 kl. 09:52

Gäst i sitt eget hem

Med hänvisning till dagens kolumn i hbl. Om dessa tonåringar som bor hemma, men lever som på hotell. Det eviga samtalsämnet kanske främst mellan oss vuxna, men också ett otaligt antal gånger med barnen (eller till barnen?). Både i affekt, men också mer mognare försök till diskussion om hur man kunde göra saker tillsammans och dela på bördan av tvätt, disk, matlagning, städning och gräsklippning. Bland annat.

Visst har man tröttnat på att få frågan ”vad betalar ni” då man ber om en tjänst. Framförallt då största delen av hushållskassan går till att betala för dem och deras hobbyer.

Och det största irritationsmomentet är kanske just att allt tas för givet. Så egentligen är ju det ett lyckokast att höra dem gnälla på den andra som inte satt in sin tallrik i diskmaskinen. Åtminstone en reaktion på att någon måste göra det. Eller svaret att ”-jag har inga rena kläder” då man undrar varför han går i något urväxt plagg från garderobens botten. Kanske det leder till en insikt att de smutsiga kläderna inte blir rena om man inte först lägger de smutsiga i tvättkorgen, tar ner dem i tvättstugan, sorterar tvätten och sätter igång maskinen och dessutom hänger upp, viker ner och tar upp det i garderoben igen?

Eller då dotter bara konstaterade att gräset borde klippas igen. Det kändes som ett stort framsteg. Lite som grundforskning. För att kunna ta itu med problemet måste man väl först kunna identifiera det?

Leena
Publicerad 16.08.2017 kl. 14:11

Hallonsyltsdiet

 

De vilda hallonen som växer invid staketet, det som målas, har fått sin dödsdom, bara vi skördat först. Hade jag bestämt. Men nu idag, då jag ser att de ger åtminstone en lika stor skörd som mina trädgårdshallon, så är jag inte så hård längre. Är det inte ändå så mycket enklare att ta de få stegen ut på gården och fylla sin burk med hallon, istället för att vandra iväg till ett oländigt kalhygge? För hallon kan man inte vara utan.

Under min mest aptitlösa period för sådär två och ett halvt år sedan, då jag levde främst på mannagrynsgröt, då levererade min syster hallonsylt till mig. Den godaste. Trots det smakar det inte alls sjukdom om hallon idag, heller.

Men för min dotter är hallonsnår och hallonplockning nog rätt läskigt. Hon var inte så gammal då vi var och plockade, bara hon och jag. Inte långt borta från stugan. Då kommer den rusande. Rådjursbocken i full karriär. Bara någon meter ifrån oss. Och är man själv bara drygt en meter så är ett rådjur rätt stort då det kommer dundrande. Fråga bara dottern. Hon får säkert fortfarande gåshud av blotta tanken.

Men här hemma i trädgården är det en ojämn kamp: jag mot trastarna. Nu tycker jag inte de är lika söta längre som här. Nu då de snart har tömt vinbärsbuskarna så verkar de övergå till hallonsnåren. Men ve den som ger sig. Får vara på hugget så jag inte blir helt utan.

Leena
Publicerad 15.08.2017 kl. 16:08

Loppispremiär

 

Idag var det dags för loppispremiär för min del. På självaste torget i Vasa bjuder staden på tillfälle för privatpersoner att sälja sitt överflöd. Helt gratis. Och det var tur det för vår förtjänst idag skulle inte ha täckt någon platshyra.

Saker som begränsar försäljning på loppmarknad:

  1. Ihållande regn
  2. Temperatur på 12 grader
  3. Brist på kunder

Så vi tröttnar efter halva dagen på ett öde torg då även alla proffsen packar ihop sina grejer för att köra iväg. De som överhuvudtaget packat upp. Eller stannat kvar.

Men väl hemma igen blir det uppehåll, så efter snabb lunch hemma ångrar vi oss och bestämmer oss för att åka in till torget igen. Om inte annat så för att torka alla grejer som packades ner i rätt blött skick bara en stund tidigare.

Erfarenheter från dagen:

  • De flesta försäljare verkar vara riktiga proffs som säljer typ varje vecka, reser runt hela Österbotten på olika loppisar och gör det för knappt någon förtjänst överhuvudtaget.
  • Det är toppenstämning, trots vädrets nycker, och det sociala verkar vara en viktigare del både för försäljare och kunder.
  • Ens egen uppfattning om vad som är attraktivt bland sina grejer är det ingen annan som delar. Det var helt random grejer som vi lyckades sälja idag. Vad sägs om en ålderdomlig kaffekokare helt i glas med tveksamhet om dess funktion, udda bestick i påse utan att ens kolla vad den innehöll, eller synnerligen opraktisk glasbricka med korgkant.

Men vi, min mamma och jag, hade en trevlig dag. Och vi delade känslan som jag antar spelmissbrukare har där spänningen låg i om kunden a) kommer, b) stannar och tittar, c) intresserar sig för någon grej, d) bestämmer sig för att köpa den. Kanske efter prutning, kanske med ett nöjt leende som smittar av sig.

Leena
Publicerad 13.08.2017 kl. 22:24

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Hästliv

Mat

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Instagram: @leenasahlstrom

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Om mig:

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

Om bloggen:

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, trädgård och musik. Och lite om cancer.

 

Foto: Alla bilder är mina egna (om inget annat angetts). Du får gärna använda dem bara du tydligt anger källan/fotografens namn (Passligt.ratata.fi / Leena Sahlström)

 

Vad är egentligen passligt?

 

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar