Passligt?

Ikväll börjar en direktsänd serie i fyra delar om cancer på yle Vega, #prataomcancer.

I Hufvudstadsbladet stod det idag att de knappt hunnit få in lyssnarnas egna berättelser alls trots sitt upprop. Har Radio Vega helt missat i sin satsning? Är inte detta ett angeläget ämne egentligen? Eller är vi bara för blyga att tala om det? Eller vill vi inte, för att det är för privat? Eller är det så att i det akuta skedet räcker man inte till för att berätta och senare då läget lugnat sig vill man bara gå vidare med sitt liv och lämna det onda bakom sig?

Mig har det hjälpt att prata. Jag har varit öppen ända från början. Det är inte en hemlighet att jag hör till den tredjedelen av befolkningen som drabbas av cancer. Jag har hunnit tala med ett flertal professionella, med familj, vänner och bekanta. En sluten stödgrupp med andra insjuknade har varit otroligt stöttande i både med och motgång.

I något skede insåg jag att jag ville spara lite på mina närmaste. Det var ju lika drabbade som jag, fast på ett lite annat sätt. Mycket av mina funderingar kretsade kring familjen, barnen, och hur det skulle gå för dem. Då var det bra att kunna prata av sig hos någon utomstående. I det mest akuta skedet i ett samtal med min man och några socialarbetare funderade jag på hur min man skulle gå vidare utan mig och att jag inte ville godkänna vem som helst som bonusmamma till mina barn. Men då blev jag klart och bestämt nedtystad av proffsen. Och idag förstår jag ju att det inte var en rimlig diskussion att föra. Fast den kändes väldigt relevant för mig just då.

Jag bestämde mig snabbt för att vara egoist och vägrade prata då det kändes så. Så jag lärde mig säga att jag inte hade lust att prata om det. (Och jag ber här offentligt om ursäkt om jag varit otrevlig och snoppat av dig.) Men oftast har jag berättat och talat då någon velat lyssna. Jag tror det aldrig kan vara fel att fråga hur någon mår. Oavsett om man är frisk eller sjuk. Det tyngsta var att möta dem som inte frågade alls. Bara tystnad. De som låtsades som om inget hänt.

Det finns ju inga dumma frågor. Jo en då kanske: -”Så du kommer alltså dö nu?” I det akuta skedet jag befann mig i då, blev jag så arg, för jag ansåg inte att hen hade rätten att prata om döden med mig. Jag svarade att alla kommer vi att dö. När det sker, vet ingendera av oss.

Nu skulle jag vetat bättre. Jag skulle inte dö. Varken då eller nu. Jag vill och skall leva länge ännu.

Mina basilikafrön har grott. De som jag planterade i all hast här. Det trodde jag inte, med tanke på att det var så gamla frön. Mycket gamla, typ från 2005. Vad blir man inte glad för om inte små fröplantor?

Väldigt mycket annat också. Ett meddelande av en vän jag inte hört av på länge, en snäll kommentar på fb, en varm kram av en kompis jag inte träffat på en månad eller barn som tömt diskmaskinen, och solen som skiner efter fyra dagar av blötsnö.

Men just nu myser jag lite extra över att mina frön grott.

Jag vet att jag är barnslig och barnen tycker jag är pinsam, med bloggen. Men trots det blev jag genuint glad över att ett av mina blogginlägg lyfts upp på ratata.fi, här. Det tycker jag är superroligt. Tanten bland alla ungdomar som kan ta selfien.

 

Då när det inte går som jag tänkt mig. Då saker bara krånglar. När vi inte kan hålla en DL för att det är otydligt formulerade krav. När jag är för sent ute. För att EU. För dåligt fungerande nätprogram. För att det är så mycket annat som skulle vara roligare att göra.

Då blir jag så frustrerad att jag kunde krypa ur mitt skal.

Men då jag blev sjuk, blev jag så frustrerad på folk som klagade, var så gnälliga. Helt utan orsak. Se vad allt de hade som inte jag hade då. Ett liv, en framtid.

Så skärp mig! Gör det som måste göras bara. Och gå sedan vidare med mitt liv.

Som att äta lunch. Sen känns allt så mycket bättre igen. 

 

Ja, inte är det kärlek inte. Men jobb, trevliga arbetskamrater och bra fikakultur. Och för fikakultur har jag fått pris, på en tidigare arbetsplats, så det är med auktoritet jag talar i detta ärende. 

Seinäjokidagarna är rätt rutinartade redan. Morgonbussen betyder chill i 80 minuter. Rask promenad med stavar till jobbet. Okej allt är relativt, inte så rask då, men promenad. Och så det bästa. Kaffe och te och en smörgås med arbetskamraterna som väntat in mig. Väl värt resan. Sen jobb, jobb, jobb, avbrutet av ärtsoppa och pannkaka varje torsdag, och en fikastund till innan halv tre.

Sen blir det kvällståget hem. Promenad till tåget oftast lite med andan i halsen, fast jag egentligen har hur mycket tid som helst. Men det gör inte så mycket för Seinäjoki är en jätteful stad. Enbart typ 60-70-80-tals estetik i all sin prakt. Sådär fult att man nästan får ont i ögonen och att det inte kan göra någon glad. Förutom de som dansar tango eller går på rockfestival. Jag antar att i deras ögon ser Seinäjoki helt annorlunda ut. Dessa två veckor om året lär hotellkapaciteten inte räcka till, för övrigt är det inte många turister som åker vilse hit.

Dethär är det enda vackra huset på min promenad. Lotta Svärd-museum.

Väntan på tåget har också fått sin rutin: In på kiosken. Skanna av tidningshyllan, bläddra lite för att sen lägga tillbaka igen i hyllan. Stå och sukta lite för länge vid godishyllan. Väldigt många godispåsar innehåller svarta godisar. Kasta en blick på två barn som leker någon lek inne i förvaringsboxarna. Sen ut på perrongen för där tror jag ändå att det är friskare luft. Och för att inte missa tåget.

 

Men idag var Seinäjokidagen ändå inte som alla andra dagar, för jag fick av en tillfällighet sällskap dit med kärleken. Tala om vardagslyx.

 

Stormen kom med besked då i augusti 2014. Den pågick rätt länge för att vara en storm, men nu har den då verkligen bedarrat. Fritjof skriver om lugnet mellan stormarna i HBL-kolumn idag 28.3. Från sin synvinkel.

Jag föredrar lugnet efter stormen.

Det som har förändrats är att tidsperspektivet har blivit lite kortare än innan stormen. Åtminstone jämfört med Ellen som planerar sin 100-årsdag. Eller för att beskriva det lite mer kliché-artat; att jag inte tar det mesta för givet längre. Och njuter av det jag har. Sol, familj, vänner, kärlek. Allt det som blev så tydligt under de stormigaste dagarna.  

Men horisonten, den mörka, syns inte just nu från där jag är. Där är så mycket i vägen. Framtiden med allt vad det innebär. Och tänker det komma en till storm så klarar vi den med. Vi gjorde ju det en gång. Nästa gång är vi bättre förberedda och bättre rustade. Vi har övat på att reva, vi har extraproviant nerpackat, regnkläder och flytvästar med. Jag är full av tillförsikt. Varje ny dag är en vinst. Varje ny dag går vetenskapen framåt. Snart räknas även metastaserad njurcancer i kategorier kroniska sjukdomar som man kan leva länge med. Som vem som helst. Lite som HIV-behandlingen har utvecklats sen åttiotalet. Och varje dag kommer jag närmare det målet.

 

Läste nyss om en familj som tagit i bruk en excelfil för alla hemsysslor som måste göras. De hade fått slut på gnabbet runt vem som gör vad av hemarbetet genom att ta med arbete hem (Excelfiler jobbar jag bara med om jag får lön för det). Hos oss är det precis som i de flesta andra familjer, antar jag, att hemarbetet aldrig tar slut. Förutom i alla glansbildsbloggar där det alltid står färska tulpaner på bordet och diskbordet inte bara är avtorkat utan också pyntat med en skål citroner och en olivflaska.

Tre tonåringar genererar en hel del tvätt, sprider runt sina grejer och lämnar framme sin disk ”för jag trodde det var rent i diskmaskinen”. Vad är det för argument egentligen?

Det minsta man kan begära är att de håller ordning på övervåningen där de alla huserar, tycker jag. Men det går väl sisådär. De utgår nog främst från att de bor i ett pensionat. Albert undrar ofta när mormor kommer på besök för det innebär oftast en uppryckning av hans rum.

Vi provade i nåt skede en pappersvariant av excelfilen. Ellen ownade ut alla med att skriva upp en massa hon hjälpte till med. De två yngre gav upp genast då de insåg att hon var överlägsen. Så det ledde inte nån vart trots att man kunnat önska det motsatta. Och jag som lockade med klistermärken och allt.

Men försöker ge upp det där med att tjata på dem. Åtminstone emellanåt. Men de sköter bra om det på egenhand. Tjatet och småbråket sinsemellan alltså. Att ”hen aldrig hjälper till med nåt” och ”varför måste jag, om hen inte måste?” Och därefter attackeras vi föräldrar för att vi totalt misslyckats i uppfostran och hur kan ni låta hen slippa så lätt undan.

En tidigare arbetskamrat berättade en gång att hon egentligen njöt av allt köksarbete. Hon hade bestämt sig att det ändå måste göras så varför inte lika gärna digga det. Pirjo brukar jag sända en tanke då och då när jag står och fejar. Och det blir piki-lite roligare då.

 

Vaknar med tungt huvud fast solen lyser och fåglarna kvittrar ute. Har en lång lista på saker som jag önskar få fixat här hemma. Förutom att röja förstås, alltid, så också småsaker som att korrigera en lampupphängning, fixa en hasp vid grinden, så frön, you name it. Hur skall vi i nåt skede komma fram till att tapetsera, måla och planera nytt kök, då vi knappt klarar att hålla efter det dagliga underhållet?

Men som sagt, solen skiner och cykelsäsongen korkades igår. Får en Burana av Ellen, som undrade hur jag sjunkit så lågt nu. Hon refererade nog till tider då jag gått på lite starkare medel. Men tabletten gjorde sitt så vi kunde ta oss ut och kanske främst bort från alla måsten här hemma.

En tur till hamnen och en titt till båten. Via en loppis där det var så mycket folk som jag aldrig sett i Vasa samtidigt tidigare. Fritjof vände vid dörren. Och sen lunch på saluhallen, en favorit. Denna gång provade vi den franska ostmästarens Boeuf Bourguignon. Mycket god och mycket kött. Veckans dos typ.

Efter glass i solen i trädgården och nya vårtecken så finns det ännu tid att pricka av nåt från listan.

 

Det här med Vasaflytten har också den fördelen att jag kommit så mycket närmare min bästa frisör Nina (detta är inte ett reklamsamarbete utan ren reklam från min sida). Härifrån tar det bara en dryg timme att köra till Kristinestad. Så det gjorde vi igår, för nu hade gränsen för vad t o m jag kan utstå frisyrmässigt passerat för länge sedan.

Och en resa till frisör i Kristinestad kan rekommenderas för allt detta ingick:

1. Behövde inte köra själv för äldsta dottern övningskör.

2. Hembakta bullar vid ankomst hos mor och far.

3. Håret välklippt hos Nina.

4. Sätta sig vid dukat middagsbord hos mor och far.

5. Hallon, kolasås och glass till efterrätt.

6. Få fylla bilen med hemgjord äppelmos, dito bullar och semlor.

7. Och så det extra magiska att lämna in tomflaskor och i utbyte få flaskor fyllda med hallon-vinbärssaft.

Skulle satt bilder på före och efter, men är för blyg och har inte övat på det där med selfies som dagens ungdom. Men kan berätta att före-bilden ger rättvisa för katastrofläget som rådde innan klippning. Efter-bilden ger inte full rättvisa åt Nina.

 

Har redan ett tag sett snödroppar, tussilago och andra underbara vårtecken, men bara på bild från sydligare breddgrader. Fast syrenerna är tydligt på gång på vår gård trots snö och is ännu på stora delar av gården. Så den här dagen har jag väntat på. För igår var det ju vårdagjämning så nu går vi mot ljusare tider. Alltså ljusare har det ju blivit redan några månader, men att dagarna blir längre här än i södra Finland, det är det som är det fina i kråksången. För då har vi nåt som inte ni har.

Men just idag har det vädermässigt varit en mindre ljus dag; gråmulet och snöslask. Albert njuter ändå av vintern så länge det varar. Säsongskortet på Öjberget har betalat in sig och nu går han så att säga på plus. Och idag var det ju stora puderpumpen på kullen. Inga köer, mest skidskoleungar, backar ännu i fint skick med hopp och rail som inte ser för livsfarliga ut för en mor, men som sysselsätter åkarna i timmar. Skulle jag ha mindre barn skulle jag gärna sätta dem i slalomskola där. Vasa skidklubb verkar grymt aktiva med träningar var och varannan kväll och då skulle ungen dessutom bokstavligen få åka där far en gång åkt. Mysiga tanke.