Passligt?

Alltför tidig start då väckningen stod på 4.05, men nu på väg mot en dag i huvudstaden med trevliga och mindre trevliga inslag. Mindre trevligt är också att sömnen inte ville infinna sig idag på tåget trots att tröttheten kröp i mig och illamåendet stod på lut som förr i världen.

Skall koncentrera mig på dagens trevliga möten med syster och en god vän. Båda har de suttit bredvid mig då jag mått som sämst. Sett mig som mest sårbar. Hunnit tänka tankar som vi knappt vågat uttala. Skulle det här bli sista gången?

Men det måste jag säga, att utan sjukdomen hade vi inte kommit varandra så nära och utan sjukdomen skulle inte denna resa blivit av. Så jag tackar för det!

Hälsningar från företagarvärlden. Eller snarare från en sammandrabbning med det digitala. Det som får min puls och mitt blodtryck att stiga, men som jag ger mig attan på att det måste gå. En så enkel sak som att installera virusskydd på sina devices. Hur svårt kan det vara?

För att börja från början. Ny telefon. Nya utmaningar. Jag kontaktar kundrådgivningen i fredags för att få mina licenser till virusskyddet. Jag får ett vänligt bemötande och ett antal olika mail och meddelanden med minst lika många olika koder, lösenord och inloggningsuppgifter. Pusslar på och lyckas med att ladda ner programmet på datorn. Inte på första försöket men kanske på det andra eller tredje. Yes! One down, two to go.

Sen är det bara stopp. Jag kombinerar licenskoder, lösenord och inloggningar. Min fina instruktion som jag fått stämmer inte överens med verkligheten. Rent ut sagt så kommer inte verkligheten ens nära den instruktionen. Envisheten biter tag i mig. Det måste ju gå. Jag måste klara det. Tanter kan också.

Mitt humör sjunker stadigt. Har för länge sedan passerat irritationsstadiet till något mycket värre. Som också hinner spilla över på barnen och mannen. Kundtjänsten har redan hunnit stänga.

Måndag morgon. Tar åter tag i saken. Nu lite mer sansad, men påminns snabbt om irritationen som medföljer problemet och som drabbar mannen, igen. Gör ett sista lamt försök att fixa ärendet tillsammans med honom innan jag återvänder till kundtjänst.

Svensk service finns inte att få just nu, men Risto är vänlig och hjälpsam. Som en ledarhund för en blind. Han konstaterar nästan genast att jag inte är den enda som haft problem nyligen. De har något systemfel som de ännu inte fått ordning på.

Men nu är allt i sin ordning. Jag är nöjd. Inte dum. Bara lite för envis för mitt eget (och min familjs) bästa.

Suomeksi: Ihmettelen vain miksi minun yritykselläni ei ole toimivaa IT-osastoa?

Mer än 25, kanske snart 30 år är det sedan min man och jag senast var tillsammas på fest på Kåren i Åbo. Vår goda vän spelar i orkestern, nu som då. Samma uppsluppna stämning råder fast gästerna numera är alumni snarare än studenter. Och kemisternas Axel står fortfarande och spanar med händerna på ryggen högst upp i hörnet på den mäktiga väggmålningen.

Festdagen föregicks förutom av trevlig lunchsallad på café med trendriktiga ungdomar i blommiga klänningar, också av ett stresspåslag vid upptäckten att knappar till frackväst saknades.

Mannen är snabbast i världen på att ordna upp misstag. Jag är snabbare än han att sy knappar.

Samma tema fortsätter då rektorns kedja brister mitt under pågående middag. Den repareras, som sig bör, med det enda som håller i ett sånt läge, silvertejp. Talet han håller blir, Åbo Akademis festliga 100-årsinramning till trots, särskilt uppsluppet.

Promenaden idag genom universitetskvarteren och förbi Borgen fullbordade nostalgitrippen.

Men aldrig tidigare har vi vaknat med Åbo domkyrka i sikte.

På tu man hand på väg mot Åbo. In i dimman bär det. 

Bal, middag, långklänning och dans. Mark Levengood och hans moster. Hotellövernattning, hotellfrukost och tid. 

Happy weekend! 

Syndat är kanske att ta i lite, men jag har i alla fall brutit mot mina principer och uppställda mål. Och januari har inte ens nått sitt slut. Köpstoppet! Vad blev det av det?

För jag har nu (äntligen?) inhandlat både en ny eltandborste och telefon.

Eftersom mat och medicin inte inkluderas i köpstoppet är det kanske ändå orimligt att räkna tandborsten som mat även fast den sätts i munnen, men medicin kanske? I alla fall som preventiv vård, och det är i ropet, det vet jag.  Och trots att den visserligen var på rea så var det verkligen inte ett spontanköp, utan tandborsten följde med mig först från den tredje butiken jag besökte (och efter en hel del googlande).

Det är länge sedan jag varit till annat än matbutiker nu och blev rätt ställd igen faktiskt över hur mycket saker som säljs, eller åtminstone är till salu. Kan det verkligen finnas ett behov för allt? Inrednings och köksprylar i alla möjliga kulörer, elektronik så att hyllorna bågnar, och alla dessa bra att ha saker som du inte visste att du inte klarar dig utan. Halpa Halli som nyligen stängde i Vörå hade inte haft mycket varor kvar efter sin slutförsäljning stod det att läsa i tidningen, men jag undrar bara, var är alla de grejerna nu? Fyller de verkligen ett behov eller var de så kallade bra köp?

Den nya telefonen däremot ger mig nya utmaningar. Efter att tre olika biträden bestämt ruskat på huvudet och sagt att det inte finns någon möjlighet att överföra alla mina kontakter till den nya telefonen med annat operativsystem (och jag inte var villig att betala 69€ för att någon annan gjorde det (manuellt?) åt mig), så sitter jag nu här med en telefon innehållande 5 (fem!) kontaktuppgifter. Numren till min man och mina tre barn, och min bror som råkade ringa väldigt lägligt igår. Med andra ord om du vill bli uppdaterad i mitt nya liv, ring mig (jag svarar också på okända nummer nu, har nog inget val), eller messa mig (och kom ihåg att skriva från vem det är!), så lovar jag att spara ditt nummer för senare bruk. Tills dess får du ursäkta mig för ett mer opersonligt bemötande.

Bildbevis. På själva tandborsten, en glädje i vardagen, och på telefonen som tog bilden. Och inte minst ett bevis på att jag klarade av att använda den. Inte illa av en tant som jag, med ett lätt spänt förhållande till ny digital utrustning.

Vad är bättre en stormig vinterdag än att rensa fram bland de övervintrande plantorna djupt i källarens gömmor. Och efter lite städning såg det inte så illa ut längre.

Ganska skräpigt rent ut sagt var det innan uppröjning. Stamrosen ser fortfarande mycket lidande ut. Får se hur det går med den. Hade ju en hel del utmaningar med den i höstas.

Särskilt pelargonerna har gillat den gamla växthuslampan som är ärvd av en nyländsk trädgårdsentusiast. Klippte några sticklingar av dem, som jag satt i vattenglas för senare plantering.

Min Afrikas blå stjärna stod i full blom då jag tog in den i höstas.

Nu hittade jag nya skott på den som är av sorten som vissnar ner varje år. Ser lovande ut. Lika spännande varje år om den kommer igen, och än så länge så. Hoppas den skulle komma igång att blomma lite tidigare i år än i fjol. Om den alls gör det.

Hyacinterna väntar på att bli utplanterade till våren trots att de sällan blommar utomhus. Men lite av en sport är det att prova om det lyckas.

En hortensia står i knopp nu. Rätt många månader för tidigt. Rädd att blomningen uteblir under sommarhalvåret, men de är rätt snygga som grönväxter också.

Fikonet ser rätt välmående ut fast den tappat hälften av sina frukter dvs en av två. En nykomling som jag inte kunde motstå i plantskolan i höstas.

Nu får jag ge mig till tåls ännu några månader innan hela gänget kan flytta utomhus. Tills dess blir det att pyssla om dem, planera och drömma om en ännu vackrare trädgårdssäsong.

Tom Petty dog av en oavsiktlig överdosering av bl a opioider står det att läsa i tidningen.

Opioiderna ja. Det har stått mycket i media om den stora epidemin av opioidmissbruk som härjar i USA. Skrämmande milt sagt. Det är ju mediciner som jag också använt och många av mina cancerkollegor väl känner till. Doserna skiljer sig sannolikt, men för många, kanske de flesta har det börjat med ett recept mot värk av något slag. Precis som det var för mig.

Under ett knappt halvår efter operationen då sjukdomen var som allvarligast förlitade jag mig på små tabletter, opioder, för att hålla värken inom rimliga proportioner. Jag kände mig ofta trött och dåsig och somnade titt som tätt. Vad som berodde på cancern som härjade var omöjligt att särskilja från biverkningar från alla mediciner. Min man som läste på om läkemedlen jag åt, undrade om jag inte kände någon euforisk känsla alls, men nej. Barnen kunde jag med eftertryck avråda från allt vad droger heter, med erfarenheten att det inte fanns någon som helst glädje med dem, (förutom att de suddade ut den värsta värken då).

Det skrämmande är hur lätt det verkar vara att fastna i missbruk, hur kroppen vänjer sig, hur lätt det är att ta för mycket, hur allt för många avlider oavsiktligt av medicinerna. Jag vill inte att det skall vara så.

I mitt hjärta har Tom Petty en speciell plats för han var med oss, min man och mig, i en vit gammal skåpbil en långhelg i Åre precis i början på nittiotalet. Vi kände knappt varandra då. Han säsongsarbetade, jag hälsade på under en ledighet från studierna. Han åkte puder på morgonen innan jag klivit upp, jag visste knappt vad en plogsväng var. I den lånade paketbilen sjöng Tom Petty ”Free falling” om och om igen.

Ensam i tåget på väg hem, grät jag, omtumlad av alla känslorna som kom på en och samma gång.

Fiske på vinterns vackraste dag. Den kommer vi att minnas.

Min första dag som företagare har börjat med att utnyttja egenföretagarens fördelar. Att själv få styra och bestämma om sin tid. Så vid gryning (rätt sent på dessa breddgrader i januari) tog jag mig ut i särskilt gott sällskap i skidspåren för att få ihop ett av veckans träningspass. Friskt väder i minus åtta grader, ingen vind och solen färgade himlen på sin väg upp. Kunde inte bli bättre.

Det fascinerande är att medan detta skedde, har jag blivit nerringd och mailad av försäkringsbolag, telefonbolag och jag vet inte vad, som alla vill fånga upp mig, eller snarare mitt företag, i sitt nät och dela med sig av sina bästa erbjudanden. Rätt intressant hur det funkar. En helt ny värld öppnar sig som jag knappt visste om att den fanns. Redan nu känner jag att det var värt 75 euro som registreringsavgiften för ny firma är, för alla nya erfarenheter.

Så nu är det bara att hugga tag i dagens ”To do-lista” och se om jag kan bocka av något. Eller så njuter jag av att det är fredag, att jag är min egen chef och själv kan bestämma när och vad jag gör. Känns som den lyx vilket det är.

PS. Tack för alla lyckönskningar och hejarop. De värmer och  bär mig en god bit på väg.

Eller egentligen är det min eltandborste som gett upp. Den låter lite lovande, men innan jag hunnit borsta knappt en fjärdedel så möar den ihop. Får väl tillägga att den härstammar från tiden nångång innan barnen och det finns knappast någon reparationsmöjlighet eller resevdelar att tillgå. Och jag har gett den säkert en vecka att laddas och ett flertal försök att komma igen. Men icke!

Så nu är jag inför en svår fråga: köpa ny fast det är köpstopp? Dessutom har jag inte sett eltandborstar av annat material än plast och hur rimmar det med min plastbantning? Men måste medge; jag är inte redo för tandborste i trä a la Robinson. Blir det att fortsätta med de handdrivna som jag har i förråd sen tidigare? Tipset att leta på loppis känns inte så speciellt lockande. Alternativt kan jag vänta till nästa bemärkelsedag och önska mig en sådan (då bryter inte jag mot köpstoppet i allafall), men det är länge nu till november (framförallt om man är en smutsig tand) och morsdag som kommer innan dess bojkottar mina barn ändå. Kanske det bara är att krypa till korset?

På torsdagen fortsätter Vasa operaveckor med en kväll med Mozart.

Senast jag sett Mozart var för några år sedan i Åshöjdens musikklasser. Då var det egenhändigt tillverkade peruker av bomull, vita strumpbyxor under svarta capribyxor med påsydda guldknappar och mormors klackskor som gällde.

På torsdagen får vi se och höra en tre år äldre Mozart spela solopiano med Vasa stadsorkester på stadshuset. Jag vet att folk kommer att komma både från när och fjärran. Kom du med! Än finns det biljetter.

"En kväll med Mozart", Vasa opera, på stadshuset i Vasa kl 19.00.

Behöver du ett tips för din vegetariska dag i veckan? Då säger jag bara som Fredde i Solsidan: ”En risotto är ju alltid en risotto”.

Jag har lärt mig koka risotto av australiensiska kocken Bill Granger (Bills Food). Han kokar risotton krämig genom att tillsätta buljong lite i taget tills riset är mjukt men ännu har lite tuggmotstånd. Men han tillsätter ingen ost utan den kan man riva på sin portion om man vill i efterhand. Lite hälsosammare så en vanlig vardag tycker jag. Så basen består bara av risottoris, grönsaksbuljong, hackad gul lök, och citron eller en skvätt vitt vin för syrans skull.

Vi gjorde vår risotto med champinjoner och brysselkål som både var enkelt och blev gott. Rätt mycket champinjoner vill man ha. Mer än vad vi hade hemma.

Vi gillar då champinjonena är ordentligt frästa innan de tillsätts strax innan risotton är klar. Brysselkålen kokar vi nästan mjuk innan vi fräser den en stund med svampen och purjolöken.

Sen är det bara att försiktigt röra samman allt, riva på lite parmesanost om man vill, svartpeppar ur kvarn och voila!

Smaklig måltid!

Efter perioder utomlands har jag haft en dröm om att ha ett eget citronträd. Föreställ dig doften då det blommar och lyxen att kunna gå ut och plocka en egen citron till fiskmiddagen, risotton eller bara för en citronskiva till en kopp te.

För tre år sedan hade min första cancermedicin jag provat inte gett önskat resultat. Medicinen byttes till en som onkologen inte själv heller riktigt trodde på, eftersom den var snarlik i verkningsmekanismen, men som han ändå ville prova pga att jag var såpass ung ännu (allt är relativt). Bara efter någon vecka kunde jag känna en tydlig förändring i mitt mående. Till det bättre. Medicinen funkade och metastasernas tillväxt avstannade.

Så vad gör jag då, med plötslig försiktig framtidstro igen? Planterar cintronfrön förstås!

Den 15.februari 2015 tog jag frön från en Krav-märkt (Luomu) citron och planterade flera i samma kruka. Täckte med jord och höll sådden fuktig.

Läste på och lärde mig att det först var bra att skala bort det allra yttersta lagret av skalet på fröna för att de skulle gro snabbare. Lite pillgöra, men funkade.

Redan den 9 mars 2015 hade fröna grott och var nu så här stora. Eller små. Nu hade jag flera pyttesmå cintronträdsbörjan i krukan.

25 april 2015 var plantorna omskolade och jag sparade ett par som var störst och starkast.

Nu har tre år gått och mina två citronplantor är så här stora redan. Men framförallt har de också överlevt. På vintern härdar de ut inomhus och gnäller lite över mörkret genom att tappa ett blad då och då. Bara vintern är över får de igen bo ute. Det gillar de. Kanske, kanske, kan jag i år hoppas på en första blomma?

När jag och citronerna blir gamla önskar jag mig och dem ett så här fint växthus. Det är det vackraste jag har sett. Ritat och platsbyggt av en vän till oss.

Se hur fint mina citroner skulle passa in här.

Tills dess pysslar jag om mina plantor så gott det går och hoppas att de överlever, ännu en vinter.

Vet inte när senast jag haft en såhär busy vecka, och då har jag inte ens jobbat. (Börjar förstå pensionärerna mer och mer nu.)

Det är ju mer än ett heltidsjobb att utveckla sin framtid.

Men busy på ett väldigt roligt sätt. Jag har varit full av iver att kunna sätta igång mitt nya liv. Tänk bara att plötsligt få en till chans, med många flera år av livserfarenhet med i bagaget, att kunna prova något nytt. Att välja något som jag inte gjort förr, lära mig nya saker. Blir liksom pirrig i hela kroppen av blotta tanken. Känns som om hela världen  plötsligt står öppen framför mig.

Tills jag inser att jag förlagt viktiga papper. Som i ett skede kändes onödiga och knappast längre något jag skulle behöva. Men nu plötsligt är mycket centrala. Någon som sett den? En röd mapp med mitt namn på. Lovar bjuda middag till den som hittar.

Tycker det är lite rart, på ett positivt sett, det svenska kollektiva miljötänket. Säg en restaurang eller allmän toalett i Finland där det finns en uppmaning vid servetterna eller pappershanddukarna att: ”Ta bara så många du behöver. Tänk på miljön!”.  Det gillar jag! Inspirerad av detta och Åhlens bokhandel i Sverige lånade jag ”Ekoenkelt” av Pernilla Johansson på biblioteket. Hon skriver om små saker som man kan göra i sin vardag för att vara lite mer miljövänlig. Eller som hon säger mindre miljöskadlig.

Peppad av detta har jag nu köpt mitt livs första disk- och toaborste i naturmaterial på Ekosoppi. Jag inser att jag inte kan rädda isbjörnarna med en diskborste, men den kanske inte försämrar läget? ”Vi är väl inte sådana?” undrar ungdomen uppriktigt förvånad här hemma då jag stolt visar upp mina nya borstar. Jag tycker de här i trä nu är mycket vackrare än de som vi brukat ha i (det värsta!) plast. Ett litet steg i min plastbantning, check.

Blev påmind om lite andra grejer också. Köpstopp driver jag så långt det är rimligt (inte mat och mediciner dock), vegetarisk mat i större utsträckning, men min favorit är att städa med måtta. Ja helt rätt. Pernilla skriver såhär: ”Det är dags att minska pressen lite och hålla efter lite lagom. Det behöver faktiskt inte skina lika blankt som det ser ut i tevereklamen.” Fast här kan man ju undra om jag inte lever upp till det här redan? (Hur smutsigt kan man ha det egentligen?)

Så nästa gång du tror du behöver ta fram dammsugaren och rengöringsmedlet. Tänk på miljön!

Trodde jag var lite trendig då jag kollade med ungdomarna här hemma om det där med Bullet Journals (BuJo). Nä, de vet inte vad jag pratar om, tills 14-åringen säger om ett tag ”aaaah”, mycket uttråkat och refererar till några bilder på "typ fina anteckningar i olika färger" i hans tidigare instagramflöde. Men nu idag hör jag Radio Vegas Hanna Norrena gör ett långt inslag just om Bullet Journals. Helt tydligt en generationsfråga.

Jag har ändå inte nappat på trenden. Bara blivit lite inspirerad. Har övat att använda mig enbart av den digitala kalendern nu i några år, men eftersom min gamla, (håll i er) Nokia Lumia-telefon, av någon anledning spelar mig spratt och raderar alla passerade dagars händelser i kalendern, så funkar det inte så bra då man t ex behöver kolla när hästen senast skoddes.

BuJo passar nog inte min handstil eller mentalitet riktigt heller, fast jag gillar listor. Det skall väl vara lite mindfult har jag förstått, men vet inte om jag kommit dit än. Men så mycket har jag inspirerats att jag nu använder min nya Martha-kalender som jag fått till julklapp, inte bara för att märka upp typ tandläkarbesöken i, utan jag skriver också ner alla mina to do-listor om smått som stort i den; hänga tvätt, fysioterapi, handla middagsmat, möte på a-kassan, gå till apoteket, blogga, vattna orkidéer, städa kylskåp, gympa, blodprov, sortera garderoben, skaffa jobb. En del bockas av idag. Annat åker med till en annan dag. (Gissa vilka?)

Och förresten säger experten på radio att det är bra att komplettera sin BuJo med en digital kalender för påminnelser etc. Kanske dags för en ny telefon Leena?

Har sett att allt fler vill satsa på lite mer grönt och vegetariskt. Till och med min far, som kan räknas till den kalopsätande äldre generationen och inte själv gör någon mat, har hörts framföra en önskan om något vegetariskt alternativ!

Nytt för mig var att höra om en vegetarisk månad (som t ex Linn gör) lite på samma sätt som många kör en alkoholfri månad i januari (som också var nåt nytt för mig då vi flyttade tillbaka till Finland). Här hos oss har vi inte tagit några sådana drastiska beslut gällande kost, men vi äter redan nu rätt mycket vegetariskt för att det är gott och hälsosamt att minska på det röda köttet, både för miljön och den egna hälsan (jag med mitt höga blodtryck och kolesterolvärden). Den mest pådrivande är nog vår flexitarian i familjen. Gör hon själv mat så väljer hon alltid vegetariskt, även i skolan. Blir hon bjuden är hon schysst nog att inte krångla. Och fisk räknas till grönsaker. Särskilt om man fiskat den själv.

Så känner du dig träffad eller manad att införa en vegetarisk dag i veckan, eller flera, så har jag här ett mycket enkelt tips för dig: Ugnsrostade grönsaker. Enkelt, billigt och gott. Så enkelt att min familj börjat tröttna lite på min obsession. Jag tror aldrig att jag tröttnar, för att det går att variera så mycket.

Principen är bara att skära (behöver inte ens skala!) de rotsaker man vill och har hemma. Jag använder oftast potatis, morot, palsternacka och rödbeta. Därtill rödlök i klyftor och gärna mycket örtkryddor och lite olja. Saltet skippar jag. Ugnsrosta ca 30-40 minuter i 200 graders ugn. Men toppen på moset är sedan att tillsätta, några minuter innan allt är klart, körsbärstomater, oliver, (chili?) och fetaost eller bönor (t ex kidney eller stora vita). Bönorna spricker lätt om de är i för länge, vilket inte gör något för smaken, men det estetiska lider kanske lite? Servera med naturell youghurt som inte behöver krånglas till alls om man inte vill. Och en vardagkväll i januari, vem vill göra det krångligt?

Polkabetor är så vackra så jag blir glad bara av att se dem.

Vardagen kommer ikapp mig. Julen är firad. Nyåret likaså, fast vi knappt firade, och skidsemestern är avslutad för denna gång. Mannen har cyklat iväg till jobbet och sina 400 olästa mail. Barnen har likaså trampat iväg till sina skolor, mer eller mindre inspirerade att ta tag i skolarbetet igen efter välbehövligt avbrott.

Själv blir jag kvar hemma. Precis som jag gjort de flesta dagarna det senaste året. Har varvat mitt distansjobb från hemmakontoret med det obetalda hemarbetet. Men nu är kontraktet slut. Inget lönearbete för tillfället. För hemarbetet har vi inget kontrakt, det finns kvar ändå.

Har sett framemot den här dagen. Fri att göra som jag vill. Ta tag i min framtid. Planera, söka alternativ, men också njuta av friheten utan måsten. Vara sin egen chef.

Men just nu så känns chefen lite instabil och osäker i sin ledning. Vart är jag på väg?

Mycket bilkörning men i helt fantastiskt väder och underbar natur längs blå vägen mot Umeå. Nästan så jag inspireras att bli naturfotograf; renar, kungsörn och fjälltoppar målade av solens rosa sken. Dotter fotograferade genom vindrutan istället, påhejad av oss andra, men utan en minsta tanke på att bli fotograf.

I Umeå tankade vi främst vegetariska kostidéer. Lilla och vad det verkade mycket populära restaurangen Rost inspirerade med varma hummus och fetaostmackor, morotssoppa och en massa goda sallader och röror till. Måste försöka komma ihåg det där hemma då matlagningsinspirationen har luckor, hur gott det är med varm hummus, hur enkelt det är med fetaostsmörgås med honung och balsamicovinäger, och att tillreda currybönor, linssallad, riven morot och kålsallad. Enkla tillbehör som tillsammans blir en superhelhet.

En vecka i fjällen betyder ett liv i en bubbla där verkligheten kretsar kring vädret, snöläget, skidåkning och förstås nästa måltid. En ny måltidssucce blev gårdagens falafelbullar gjorda på färdig mjölblandning. Tillsätt bara vatten, rulla till bollar och stek. Goda och enkla. Till det åt vi cous-cous med granatäpple och tomat och en enkel sås på naturell youghurt.  Okej att falafelbullar gjorda från scratch vinner lite i smak, men i snabbmatskategorin var dessa ändå en hit. Och mycket enkla att få den rätta konsistensen på. Har haft milt sagt problem med att få falafelbullar att hänga ihop vid stekning vid tidigare försök. Och plus i kanten för fler vegetariska rätter.

Kylan kom åter och nu är det -17 grader igen. Trots det kom vi oss ut på finfin tur på längdskidor i Ängesdalslia, mellan Hemavan och Tärnaby.  Ett spår med milsvida utsikt över riktiga fjäll och om man inte skulle veta kunde man tro att man var helt ute i ödemarken. Ett spår med enbart en backe som jag tog av mig skidorna i och gick nerför. Har länge planerat att göra ett uppror mot alla spårdragare. Eller en insamling för ett spår för oss som inte gillar att åka brant utför med en tvär kurva som avslut (i min värld är utförslöporna mycket brantare och mer snarlika serpentinvägar än i de flesta andras). Dessutom för min del, rekordlängd på flera år, 14 km!  Börjar närma sig en vanlig motionärs sträckor så småningom.

Den nostalgiska fjällrävendunisen är precis så gammal som den ser ut. Inköpt på loppis under studietiden i Uppsala och numera dotterns civila vintage vinterjacka. Förutom då den som här tjänar som överdragsplagg i fjällen, som den ursprungligen inhandlats för. Kvalitet håller i generationer.