Passligt?

Läste i tidningen (HS kuukausiliite) för ett tag sedan om den första ansiktstransplantationen som genomförts i Finland. Imponerande läsning. Flera kirurger som planerat och utför ett overkligt avancerad operation som dessutom verkar ha flytit på enligt plan. Imponeras storligen. Funderar medan jag läser på om det skulle varit roligt att vara en sådan. Alltså kirurg som utför så avancerade grejer. Vilket skulle varit det mest utmanande, lättaste eller svåraste? Helt säkert måste det ändå vara roligare att  sy fast det på mottagaren än att operera loss det från donatorn? Glad att det finns såna duktiga personer, som både vill och kan hålla på med sådanan saker. Funderar också om min enda njure får bekymmer, skulle jag få en ny njure transplanterad då? Jag duger knappast längre som mottagare med mina metastaser här o där? Men dialys kanske ändå inte är ett så dyrt alternativ om jag skulle ha sån otur? Skulle det vara värt för samhället att satsa på mig då? Här sätter jag stopp på mina tankar. Återgår til ansiktstransplantationen. Återanvändning i stor skala.  Kanske ändå inget för mig. Återanvänder på min nivå. Har virkat en matta av gamla trikåtröjor. Det ger ungerfär lika mycket tillfredsställelse för mig som kirurgerna får från sitt uppdrag. Tror jag. Resultatet är inte på liv och död. I mitt fall. Men glädjen är stor. Kanske lika stor som för kirurgerna?

Hästarna kanske kommer stå kvar men förra helgens spaningsresa kommer vi minnas. Mest för människorna: Rasse, Lotte, Niina, tack! Men också lite för fina Vejbystrand. Det Skåne jag länge tänkt på som en variant av Danmarks svartplogade dysteråkrar, där de anställda står vid horisonten och gräver ner feta husbondens oönskade familjehemligheter medan kråkorna kraxar i det begynnande mörkret, tog revansch och ownade ut mig.

Råkade stöta på denna. Bloggen. Sådär två år senare. Mycket har hänt, samtidigt som tiden tidvis stått still. För oss som familj men kanske mest för mig. Enligt definitionen så är ju opasslig kanske just nu det som jag är. Jag är inte frisk. Fast ändå så frisk jag kan bli just nu. Monstret heter njurcancer och det invaderade mitt och våra liv i augusti 2014. Eller redan långt innan det. Men vi visste inte det då. Ännu.  

Har känt ett behov av att skriva. Men också att allting skulle vara som förr. Vet inte hur det blir. Varken med skrivandet eller livet. Men vem vet? Jag hade en framtidsplan. Men nu känns den som en utopi. Så långt kommer jag aldrig. Fast vem vet? Nu är jag ändå så mycket längre än jag trodde för ett och ett halvt år sedan. Kanske, kanske. För idag känner jag mig mycket mera passlig än opasslig.

Tre av fem i familjen gungade på gigantiska vågor till Tallinn en väldigt blåsig hösthelg. Upplevde god mat, vackra vyer, intressanta miljöer, Lennu Saddam med nyöppnad Titanic utställning, stickade tröjor och garn av alla de slag. Till både lust och leda.

Kontrasternas stad

Marknadsstämning

Lutande torn

Det bästa på Lennu Saddam var de radiostyrda båtarna tyckte en av oss.

Min Leonardo och jag gillade Titanic mest.

Tere tulemast tagasi!

En dag, vilken som helst och plötsligt ligger de där. Mitt på golvet. I bredd. viftande på diverse olika sätt, men ffa skrattar de. Dom jag redan trodde var stora. 

Mycket förvånande, rätt fascinerande men främst av allt roligt. Tyckte i alla fall de tre inblandade. Och jag. Fortfarande.

Pappa, vad kostar en snökanon? Vet inte, sade jag. Så dyra kan de inte vara, det finns ju så många i fjällen, sade Albert. Vi har inte tryckvatten här så det räcker, sade jag. Jåådå, sade han, och pekade på trädgårdsslangen. 

Är det någon som vill sälja en bättre begagnad snökanon så hör av er. Till dess skrapar vi lössnön. Och tar fantastiska bilder. Som ni ser.

Just nu känns det som att jag har mycket läxor. Visserligen är den egentliga mängden inte alls relevant för hur man känner gällande saken, men det känns som att jag skulle ha mycket.

Har nyss skrivit om en hel uppsats, en "spänningstext", som efter läsning av familjen fick kritiken "Helt bra, men int alls spännande o man fattar inget". Well. Yes! Så jag skrev om hela texten och nu har jag inte vågat visa den. Kanske "Lite bättre, för nu förstår man lite mer, men den är inte spännande". Jag får hitta något som är jättebra med den och inte tänka på att alla andras texter är tre gånger så långa, skrivna på dator och jättejättespännande.

Sen kan jag gå till lektionen och titta på en fågel som alltid sitter tvärs över gatan på en skylt där det står Kino fast det inte finns någon där, vad jag vet, i 75 minuter. Det brukar vara trevligt.

Lillkusinen, Elias Erik Sanfrid, är nu officiellt på banan, efter finfint dop i Kristinestad.

Samma dag som lärarutbildningsförslaget slog ner i Hbl (tre sidor tidning för ett förslag som är två och en halv sida visar hur het frågan är) så hade jag en kolumn i tidningen. Den var inte särskilt fantastisk från början heller, och nu kom den helt i skuggan av annat viktigare. Men här är den  i alla fall: grusade nyårslöften.

Igår kväll satte vi oss i bilen. Fyra timmar senare vaknade jag utanför mormor och morfars hus. Jag hade inte vaknat en enda gång på vägen. Jag vaknade inte ens till när vi svängde in på deras lilla väg eller något, jag vaknade när bilen stod stilla, när motorerna hade stannat.

Det har nog aldrig hänt tidigare, att jag skulle ha sovit så djupt i bilen. Men på senare tid har jag blivit något av en supersovare.

När jag steg ur bilen gick jag in och la mig i min säng, en kökssoffa av något slag där huvudet tar i ena ändan och fötterna i andra, men trots en kort soffa så vaknade jag sju-åtta timmar senare, halv nio.

Och nu, två timmar senare har jag redan hunnit klä på mig och ätit frukost och gått i duschen.