Passligt?

Idag var det min provföreläsning som expert (erfarenhetsföreläsare) för en liten grupp riktiga närvårdsstuderande (undersköterska kallas de i Sverige). Och det gick bra! Jag var inte ens så speciellt nervös. Studenterna och deras lärare var jättegulliga, lyssnade intresserat och hade en massa bra frågor, så det blev en fin diskussion efteråt också. Jag fick positiv feedback och de verkade uppriktigt nöjda. Det blir nog flera gånger.

Sedan hann vi ut på isen på skidor en sväng i solen också, så nu är jag trött i kroppen, men glad och nöjd efter en lyckad dag.

Läs mer om min nya bana som expert i ett tidigare inlägg: Expert på cancer

 

Idag är det precis ett år sedan jag tog tag i bloggen och började skriva regelbundet. Först lite trevande, men med tiden har det utvecklats till att nu vara en del av min vardag. Och delvis också familjens.

Jag har haft mina svackor (läs tex här), men trots det har jag fortsatt. Nu i och med arbetslösheten, så har bloggandet fått ta rollen som mitt obetalda men roliga jobb. Läs också på cancerföreningens sida mitt tidigare inlägg: nytt år och nya förutsättningar.

Det måste jag säga att då jag bläddrar tillbaka i arkivet så känns det som om det hänt en hel massa under det här året.

Jag har kommit igång med träningen och blivit lite starkare igen. Läs tidigare inlägg om fysioterapi, kroppsfixering och träningsläger.

Lite matinspiration har dykt upp här på bloggen också i början på 2018. Roligt med mat och ännu roligare då jag hör att jag inspirerat folk att prova både på min batatsoppa och favoriten ugnsrotsaker med bönor och feta.

På cancerfronten har det varit ett rätt stabilt år och det är jag ju förstås väldigt glad över. (Läs på cancerföreningens sida mitt gästbloggsinlägg: jobb, cancer och meningen med livet.) Mentalt för det ändå med sig sina svackor då och då. Men den här bloggen har visat sig vara effektiv terapi, så du lär få höra av mig i fortsättningen också.

PS. Kolla också in det som kanske är mitt nummer ett favoritinlägg från året som gått: Ett citronträd för framtiden

Har du någon favorit eller något du vill läsa mer om? Hör gärna av dig till mig i en kommentar här på bloggen, på Passligts fb sida eller direkt på mailen: leena.sahlstrom(at)hotmail.com. Det skulle jag uppskatta!

 

Nu redan har jag hört har de första vårblommorna, både vintergäck och snödroppar börjat blomma i Skåne och snödroppar ända uppe i Uppsala. Här hos oss får vi nog vänta ett bra tag ännu.

Här är istället isarna så starka att de bär till och med bilar och öppnar upp en helt ny värld såhär års. Solbrillor hade inte varit helt fel.

Jag har i alla fall laddat energi i helgen inför kommande vecka. Hoppas du också får en bra vecka oavsett om du har sportlov eller inte.

Hej, nu ska ni få höra. Om kursen. Den jag nämnde tidigare (läs här). Jag skall bli expert! Expert på mina egna erfarenheter. Expert på att berätta om mina upplevelser om cancer för t ex sjukvårdsstudenter och andra som kan ha nytta av att höra hur det är att vara den mottagande parten. (Suomeksi kokemustoimija.)

Jag slank in på det här halvt i misstag. Hade inte riktigt full koll på vad jag gav mig in på faktiskt. Men nu vet jag redan bättre.

De två första kursdagarna var rätt jobbiga. Även fast jag har varit öppen om min sjukdom och skrivit om det en hel del här på bloggen (klicka in på kategorin cancer till höger och scrolla längre bak i tiden), så var det plötsligt ganska jobbigt att stå där framför en publik, även fast den var liten, och berätta om det första chockbeskedet och om det andra som var ännu värre. Spänningen att tala inför publik fick mig att darra lite. Alla tankar kring sjukdomen fick min röst att bli ännu tunnare och svagare än vanligt och jag kunde känna tårarna bränna i ögonvrårna.

Efter den andra kursdagen var jag väldigt omtumlad och tveksam om jag verkligen ville göra det här.

Nu har jag varit på min tredje kursdag och det känns redan så mycket bättre. Jag var jättespänd inför min presentation, som jag trodde bara skulle hållas inför de andra kursdeltagarna. Men som en överraskning hade vi fem speciellt inbjudna åhörare där igår kväll som gav oss feedback. I mina förberedelser som var rätt slitsamma i sig, hade jag förträngt att vi skulle begränsa oss till 10 minuter. Mitt manus var mycket längre än så.

Min syster, som är i branschen, uttryckte det så bra: ”Vad kan vara finare än att dela sina erfarenheter med personer som kan ta det till sig och ge det vidare till andra?”

Så nästa vecka skall jag träffa närvårdarstudenter och provprata för dem. Det blir spännande. Skall ha bättre koll på tiden då. Det finns ju så många anekdoter jag kunde dela med mig av. (Läs hur det gick här: premiärföreläsning som expert)

Läs mer om hur jag upplever livet med kronisk cancer och hur det var att få diagnosen aggresivt metastaserad njurcancer i tidigare publicerade blogginlägg. Bland annat:

• Cancerdiagnosen
• Mamma, vad är en tumör?
• Glädjen av att kunna cykla
• Tio fördelar med att ha cancer
• Innan jag dör
• Ibland blir jag bara så rädd

Läs ännu mer genom att klicka in på kategorin cancer i spalten till höger och bläddra runt bland mina äldre inlägg.

Eller läs mitt gästbloggsinlägg på cancerföreningens sida

 

Då är jag där igen. Hundfunderingar. Att skaffa hund eller inte.

Igår fick jag tips från mer än ett håll om hur en hund skulle sprida energi.

Skulle väl inte tacka nej till sällskap på en promenad, en kompis som alltid blir glad att se mig och någon som vill mysa och gosa. Även yngre dottern sitter och dreglar över valpbilder nu. Sonen accepterar alla kvällspromenader, men har insett att morgonkisset får någon annan ta hand om (läs mer om det här).

Men allt det där andra? Då den får diarré och behöver ut mitt i natten. Jag kan precis höra vår hätska diskussion om vems tur det är att stiga upp från den varma sköna sängen. För att inte tala om att städa upp efter den. Vem klipper klorna då vi misslyckats i uppfostran? Vem fixar en skötare då vi är på resa?

Men nu har vi kommit på den briljanta idén med en skilsmässohund. En hund som från början har två familjer. En gång i veckan packas hunden och dess attiraljer i bilen och den byter till en utvilad familj. Skulle inte det vara det ultimata?

Vem kan motstå denna? Nätet svämmar över av underbara hundbilder. Den här finns på pudelklubben.se.

Funderar du också på att skaffa hund, då kanske du också skall läsa detta mitt tidigare inlägg i ämnet; utmaningen.

Bastubygge ute på holme har sina utmaningar.

 

Hur mycket kan man skriva om en och samma sak egentligen?

Ta t ex vargen. Vareviga en dag, inte bara en, utan flera artiklar i samma tidning. Dag efter dag. Än har den synts till här, än där.

På tal om det, så såg vi också en gång en varg. Livslevandes. Efter att ha simmat ut en bit ångrade den långbenta sig, vände och lunkade tillbaka in i skogen. Det var nog en av mina häftigaste naturupplevelser alla tider. Nästan lika stort var det då vi kunde följa med två järvar leva sitt liv ute på fjället. Eller då jag var ute och red i ungdomen och mötte älgen. Så nära skulle jag nog inte ha kommit till fots. Oförglömligt.

På sommarhalvåret är det istället skarven som dominerar den lokala dagspressen. Häromdagen kunde vi glädjas åt att både läsa om skarv och varg i samma tidning. Kan det bli bättre?

Så idag blir det inte ett endaste ett ord om sjukdom, biverkningar och sådant tråkigt. Jag lovar.

 

Utgångsläget var en aubergin som behövde tas om hand, fyra hungriga och knappt någon inspiration.

Det resulterade, så småningom, i supergoda auberginepizzor på tortillabröd.

Kokade hastigt ihop en egen tomatsås på krossade tomater, lite socker, salt, torkade örter, lagerblad och en skvätt olivolja. Förutom auberginen, som jag skivade och stekte i panna först, använde vi också rödlök, paprika och oliver. Det går ju förstås att ta vad som helst man gillar.

Förstås riven ost.

Grädda i het ugn tills osten smält, men passa dem för det tunna bottnet torkar och bränner lätt.

Hann knappt med att ta bild då de hade sådan strykande åtgång.

 

 

Min man, som fortfarande är på andra sidan jordklotet, gästbloggar idag.

Jag citerar bara en vän som undrar "finns det någon som på sin dödsbädd ångrat att hen jobbat för lite?".

Varsågoda:

När min hjärntumör kommer, vem skall jag prata med då?

Jag sätter mig på tåget. Ett par flyg och taxin senare är jag framme i Melbourne. Vi är ett tiotal forskare från Finland, USA, Japan, Kina, Tjeckien, Chile och Australien som möts för ett gemensamt projekt. Några av oss känner varandra väl, andra är nya. Alla känner vår värd, australiensisk professor och idéspruta av mått. Han är projektets ledare och den som håller ihop oss.

Så långt är det mesta sig likt. Det som är olikt är att han för två månader sedan opererats för en aggressiv hjärntumör. Nu är han på benen igen. Men inte helt. Han sitter med och kommenterar och diskuterar, men inte som förr. Somnar till ibland. Det har han i och för sig alltid gjort. Men där han tidigare hade en förmåga att vakna och genast vara med så är det nu lite annorlunda. Så lite, att det inte skulle störa en middag eller ett samtal på en promenad. Men tillräckligt för att det akademiska samtalet börjar gnissla.

Jag sitter och tänker att varför är han på jobb.

Svaret är enkelt: jobbet har varit och är hans liv. Inte bildligt talat, utan bokstavligt. Han har jobbat så gott som alltid, hela tiden. En stor och betydande del av det jobbet har också varit människor och relationer. Middagar, resor, promenader, exkursioner. Jag har haft kontakt med honom i nästan 20 år. Två gånger har vi varit i Australien med familjen för längre tid, och han har varit hemma hos oss flera gånger. Vi vet vad våra barn heter, hur gamla de är, och vad de gör. Vi frågar om våra föräldrar, bröder och systrar. Något slags vänskap är det.

Men vad kommer att hända med den nu, när det arbete som har hållit ihop oss verkar vara utmanat? Jag vet inte. Utan jobbet är risken stor att vi aldrig kommer att samlas igen. Han har rest mellan 50 och 100 dagar per år. Det är på de resorna som både vetenskap och vänskap formats. Ett gott liv, med ett nätverk av kolleger och vänner världen över. Nu får han inte resa, och kommer inte att kunna träffa oss på konferenser och möten. Och efter jobb och resor dygnet runt i 40 år så finns inte många lokala vänner kvar. Han berättar med avund i rösten om sin son, som fortfarande hänger med sina skolkamrater.

Jag är själv en som jobbat en hel del. Flyttat runt och rest. Många av mina relationer är också knutna till jobbet. Jag tycker om både arbetet och människorna, och gör det gärna. Det är inte en uppoffring. Men vad är priset? När min hjärntumör kommer, vem skall jag prata med då?

Elva timmars sömn senare.

Nio minusgrader ute och vacker rimfrost på träden.

Söndagen hade inget driv. Låg och vilade, men huvudvärken bara tilltog. Då svärmors goda fiskmiddag inte riktigt smakade, blev jag orolig.

Du som är van deckarläsare har kanske genomskådat det som jag insåg först igår kväll. Cortison nedtrappning! Att halvera dosen, trots att den varit rätt låg, har fått min kropp att reagera precis som de biverkningar jag nu googlat fram (värk, stelhet, styvhet, svaghet, illamående, huvudvärk, sjukdomskänsla, kräkningar och aptitlöshet). Vilken lättnad att komma på orsaken! Så nu har jag justerat nedtrappningen till en lite långsammare takt och voilá, livet känns genast lite lättare att bära.

Det att min man meddelar från andra sidan jordklotet att hans frånvaro förstås är den primära orsaken till mitt illamående kan kanske inte heller helt förkastas. Du är efterlängtad!

 

Många böcker har förmågan att trava sig på nattduksbordet. Alltid ett antal trädgårdsböcker ffa såhär års då det skall laddas med inspiration inför den kommande trädgårdssäsongen. Hannu Sarenströms "Trädgårdslycka" är en given favorit och en sådan där present som jag köpt för att fira (se punkt 3 här). Ekoenkelt, som jag skrev om här, behöver nu återlämnas till biblioteket.

Amanda som bloggar på Nästan för lycklig imponerar genom att ha lyckats samla sina bloggtexter och mer därtill i inte bara en, utan två böcker. Funderade då jag läste, varför det egentligen är lite bättre och kanske t o m lite mera accepterat att läsa bloggar då de är inbundna? Sitter man med näsan i en skärm, oavsett om man läser Amandas texter eller nåt annat litterärt, så anses det inte åtminstone i vår familj, riktigt lika fint och bildat.

"Cancerland tur och retur" blev jag tipsad om av en vän. En bok om cancer med lyckligt slut. Den andra varianten vägrar jag läsa nu. Mycket igenkänning, trots att det här handlade om tjocktarmscancer. Men också sådant som var helt främmande för mig. Så tydligt det blir att cancer består av så många olika sjukdomar som har gemensamma drag, men ändå är så olika. Kan rekommendera den även till anhöriga som vill få en närmare inblick i sjukdomens vardag. Måste säga att jag blev lite nyfiken på att läsa Karin Wahlbergs tidigare romaner också, som utspelar sig i 50-tals sjukhusmiljö. Såpass välskrivet var det.

Men om du inte ännu läst mina fjolårs favoriter; Roy Jacobsens böcker "De osynliga" och "Vitt hav" eller Ann-Louise Bertells "Vänd om min längtan" eller Johanna Holmströms "Själarnas ö", så börja med dem.

 

 

Idag känns det så mycket bättre igen. Nästan som vanligt.

Tack till bloggandet som funkar som effektiv terapi för mig. Tack till dig som orkar hänga med mig här, även då berg-och-dalbanan dippar som djupast. Tack för att du finns.

Får tillbaka perspektivet på tillvaron och kör vidare. Monstret får ligga där under sin sten då jag stegar förbi. Jag är inte riktigt lika kaxig idag, men nästan.

Företaget hade stängt en dag eller två. En omedveten paralys inför kontrollen. Men företagare jobbar 24/7, det vet även min dotter. Så nu tillbaka till företaget. Det som även kan kallas mitt liv.

Alltför tidig start då väckningen stod på 4.05, men nu på väg mot en dag i huvudstaden med trevliga och mindre trevliga inslag. Mindre trevligt är också att sömnen inte ville infinna sig idag på tåget trots att tröttheten kröp i mig och illamåendet stod på lut som förr i världen.

Skall koncentrera mig på dagens trevliga möten med syster och en god vän. Båda har de suttit bredvid mig då jag mått som sämst. Sett mig som mest sårbar. Hunnit tänka tankar som vi knappt vågat uttala. Skulle det här bli sista gången?

Men det måste jag säga, att utan sjukdomen hade vi inte kommit varandra så nära och utan sjukdomen skulle inte denna resa blivit av. Så jag tackar för det!

Hälsningar från företagarvärlden. Eller snarare från en sammandrabbning med det digitala. Det som får min puls och mitt blodtryck att stiga, men som jag ger mig attan på att det måste gå. En så enkel sak som att installera virusskydd på sina devices. Hur svårt kan det vara?

För att börja från början. Ny telefon. Nya utmaningar. Jag kontaktar kundrådgivningen i fredags för att få mina licenser till virusskyddet. Jag får ett vänligt bemötande och ett antal olika mail och meddelanden med minst lika många olika koder, lösenord och inloggningsuppgifter. Pusslar på och lyckas med att ladda ner programmet på datorn. Inte på första försöket men kanske på det andra eller tredje. Yes! One down, two to go.

Sen är det bara stopp. Jag kombinerar licenskoder, lösenord och inloggningar. Min fina instruktion som jag fått stämmer inte överens med verkligheten. Rent ut sagt så kommer inte verkligheten ens nära den instruktionen. Envisheten biter tag i mig. Det måste ju gå. Jag måste klara det. Tanter kan också.

Mitt humör sjunker stadigt. Har för länge sedan passerat irritationsstadiet till något mycket värre. Som också hinner spilla över på barnen och mannen. Kundtjänsten har redan hunnit stänga.

Måndag morgon. Tar åter tag i saken. Nu lite mer sansad, men påminns snabbt om irritationen som medföljer problemet och som drabbar mannen, igen. Gör ett sista lamt försök att fixa ärendet tillsammans med honom innan jag återvänder till kundtjänst.

Svensk service finns inte att få just nu, men Risto är vänlig och hjälpsam. Som en ledarhund för en blind. Han konstaterar nästan genast att jag inte är den enda som haft problem nyligen. De har något systemfel som de ännu inte fått ordning på.

Men nu är allt i sin ordning. Jag är nöjd. Inte dum. Bara lite för envis för mitt eget (och min familjs) bästa.

 

Suomeksi: Ihmettelen vain miksi minun yritykselläni ei ole toimivaa IT-osastoa?

 

Mer än 25, kanske snart 30 år är det sedan min man och jag senast var tillsammas på fest på Kåren i Åbo. Vår goda vän spelar i orkestern, nu som då. Samma uppsluppna stämning råder fast gästerna numera är alumni snarare än studenter. Och kemisternas Axel står fortfarande och spanar med händerna på ryggen högst upp i hörnet på den mäktiga väggmålningen.

Festdagen föregicks förutom av trevlig lunchsallad på café med trendriktiga ungdomar i blommiga klänningar, också av ett stresspåslag vid upptäckten att knappar till frackväst saknades.

Mannen är snabbast i världen på att ordna upp misstag. Jag är snabbare än han att sy knappar.

Samma tema fortsätter då rektorns kedja brister mitt under pågående middag. Den repareras, som sig bör, med det enda som håller i ett sånt läge, silvertejp. Talet han håller blir, Åbo Akademis festliga 100-årsinramning till trots, särskilt uppsluppet.

Promenaden idag genom universitetskvarteren och förbi Borgen fullbordade nostalgitrippen.

Men aldrig tidigare har vi vaknat med Åbo domkyrka i sikte.

 

På tu man hand på väg mot Åbo. In i dimman bär det. 

Bal, middag, långklänning och dans. Mark Levengood och hans moster. Hotellövernattning, hotellfrukost och tid. 

Happy weekend! 

Syndat är kanske att ta i lite, men jag har i alla fall brutit mot mina principer och uppställda mål. Och januari har inte ens nått sitt slut. Köpstoppet! Vad blev det av det?

För jag har nu (äntligen?) inhandlat både en ny eltandborste och telefon.

Eftersom mat och medicin inte inkluderas i köpstoppet är det kanske ändå orimligt att räkna tandborsten som mat även fast den sätts i munnen, men medicin kanske? I alla fall som preventiv vård, och det är i ropet, det vet jag.  Och trots att den visserligen var på rea så var det verkligen inte ett spontanköp, utan tandborsten följde med mig först från den tredje butiken jag besökte (och efter en hel del googlande).

Det är länge sedan jag varit till annat än matbutiker nu och blev rätt ställd igen faktiskt över hur mycket saker som säljs, eller åtminstone är till salu. Kan det verkligen finnas ett behov för allt? Inrednings och köksprylar i alla möjliga kulörer, elektronik så att hyllorna bågnar, och alla dessa bra att ha saker som du inte visste att du inte klarar dig utan. Halpa Halli som nyligen stängde i Vörå hade inte haft mycket varor kvar efter sin slutförsäljning stod det att läsa i tidningen, men jag undrar bara, var är alla de grejerna nu? Fyller de verkligen ett behov eller var de så kallade bra köp?

Den nya telefonen däremot ger mig nya utmaningar. Efter att tre olika biträden bestämt ruskat på huvudet och sagt att det inte finns någon möjlighet att överföra alla mina kontakter till den nya telefonen med annat operativsystem (och jag inte var villig att betala 69€ för att någon annan gjorde det (manuellt?) åt mig), så sitter jag nu här med en telefon innehållande 5 (fem!) kontaktuppgifter. Numren till min man och mina tre barn, och min bror som råkade ringa väldigt lägligt igår. Med andra ord om du vill bli uppdaterad i mitt nya liv, ring mig (jag svarar också på okända nummer nu, har nog inget val), eller messa mig (och kom ihåg att skriva från vem det är!), så lovar jag att spara ditt nummer för senare bruk. Tills dess får du ursäkta mig för ett mer opersonligt bemötande.

Bildbevis. På själva tandborsten, en glädje i vardagen, och på telefonen som tog bilden. Och inte minst ett bevis på att jag klarade av att använda den. Inte illa av en tant som jag, med ett lätt spänt förhållande till ny digital utrustning.

Vad är bättre en stormig vinterdag än att rensa fram bland de övervintrande plantorna djupt i källarens gömmor. Och efter lite städning såg det inte så illa ut längre.

Ganska skräpigt rent ut sagt var det innan uppröjning. Stamrosen ser fortfarande mycket lidande ut. Får se hur det går med den. Hade ju en hel del utmaningar med den i höstas.

Särskilt pelargonerna har gillat den gamla växthuslampan som är ärvd av en nyländsk trädgårdsentusiast. Klippte några sticklingar av dem, som jag satt i vattenglas för senare plantering.

Min Afrikas blå stjärna stod i full blom då jag tog in den i höstas.

Nu hittade jag nya skott på den som är av sorten som vissnar ner varje år. Ser lovande ut. Lika spännande varje år om den kommer igen, och än så länge så. Hoppas den skulle komma igång att blomma lite tidigare i år än i fjol. Om den alls gör det.

Hyacinterna väntar på att bli utplanterade till våren trots att de sällan blommar utomhus. Men lite av en sport är det att prova om det lyckas.

En hortensia står i knopp nu. Rätt många månader för tidigt. Rädd att blomningen uteblir under sommarhalvåret, men de är rätt snygga som grönväxter också.

Fikonet ser rätt välmående ut fast den tappat hälften av sina frukter dvs en av två. En nykomling som jag inte kunde motstå i plantskolan i höstas.

Nu får jag ge mig till tåls ännu några månader innan hela gänget kan flytta utomhus. Tills dess blir det att pyssla om dem, planera och drömma om en ännu vackrare trädgårdssäsong.

Tom Petty dog av en oavsiktlig överdosering av bl a opioider står det att läsa i tidningen.

Opioiderna ja. Det har stått mycket i media om den stora epidemin av opioidmissbruk som härjar i USA. Skrämmande milt sagt. Det är ju mediciner som jag också använt och många av mina cancerkollegor väl känner till. Doserna skiljer sig sannolikt, men för många, kanske de flesta har det börjat med ett recept mot värk av något slag. Precis som det var för mig.

Under ett knappt halvår efter operationen då sjukdomen var som allvarligast förlitade jag mig på små tabletter, opioder, för att hålla värken inom rimliga proportioner. Jag kände mig ofta trött och dåsig och somnade titt som tätt. Vad som berodde på cancern som härjade var omöjligt att särskilja från biverkningar från alla mediciner. Min man som läste på om läkemedlen jag åt, undrade om jag inte kände någon euforisk känsla alls, men nej. Barnen kunde jag med eftertryck avråda från allt vad droger heter, med erfarenheten att det inte fanns någon som helst glädje med dem, (förutom att de suddade ut den värsta värken då).

Det skrämmande är hur lätt det verkar vara att fastna i missbruk, hur kroppen vänjer sig, hur lätt det är att ta för mycket, hur allt för många avlider oavsiktligt av medicinerna. Jag vill inte att det skall vara så.

I mitt hjärta har Tom Petty en speciell plats för han var med oss, min man och mig, i en vit gammal skåpbil en långhelg i Åre precis i början på nittiotalet. Vi kände knappt varandra då. Han säsongsarbetade, jag hälsade på under en ledighet från studierna. Han åkte puder på morgonen innan jag klivit upp, jag visste knappt vad en plogsväng var. I den lånade paketbilen sjöng Tom Petty ”Free falling” om och om igen.

Ensam i tåget på väg hem, grät jag, omtumlad av alla känslorna som kom på en och samma gång.

Fiske på vinterns vackraste dag. Den kommer vi att minnas.