Passligt?

Såhär med en längtan efter våren så har det varit två lite deprimerande morgnar i rad nu; igår snöade det tätt hela förmiddagen och idag var det minus 14 (!) grader på morgonen. Särskilt sådana morgnar är jag tacksam för hemmakontor.

Men nu skiner solen, temperaturen har stigit med mer än tio grader och jag har med lite små medel försökt få in lite vår i vårt hem.

Märk särskilt den vita dörrkarmen till höger som äntligen, ett och ett halvt år senare, kommit upp och gör att vår stockvägg ser lite mindre ut som det renoveringsprojekt som köket är i mycket stort behov av .

Med min gamla marimekko-gardin blev det lite ljusare trots smutsiga fönster.

Våra påskpynt är försvunna, hittade bara den lilla haren som får symbolisera påsken hos oss i år.

Trots den extrema våren, all snö och kyla så har syrenen redan små musöron. Små saker som gör en glad.

Det här med levande bibliotek som jag skrev om tidigare (läs här) blev precis så givande och roligt som jag hoppats. Fast lite tömd kände jag mig också efter att ha upprepat min historia för många olika grupper.

Vi var 11 olika ”levande böcker” med helt olika livserfarenheter. Studenterna var i par eller grupper om tre och lånade den ”bok” de var intresserad av och ”lånetiden” var begränsad till tjugo minuter, så att så många som möjligt skulle ha tillgång till ”boken”. Med de flesta blev diskussionen så intressant, att vi kände att tiden inte riktigt räckte till.

Eftersom det den här gången var socionomstudenter som erbjöds möjligheten så fick jag flera frågor som gällde barn och ungdomar och hur de reagerat.

En fråga jag fått tidigare här på bloggen (läs här) gällde också barnen:

Hur berättar man för sina barn att mamma är allvarligt sjuk? Vilket stöd finns att få för barnen, alltså utanför hemmet? Är det tillräckligt eller borde det finnas mera?

Hos oss har barnen från första början fått veta hur det ligger till. Vi har berättat för dem precis som det är eller åtminstone det vi vetat för tillfället. Efter det första beskedet att jag har tumörer i bäckenet, fanns det inga alternativ till att berätta, då de såg hur ledsen jag var (läs mer om det här). Men lika svårt som det var att ta in det hela för mig själv, så var det kanske också för barnen.

Barnen har själva sagt att de vill veta. Och att de vill bli behandlade som vuxna. Vi mer eller mindre tvingade ändå iväg dem till skolkuratorn. En av tre tyckte det var bra. De två andra ville hellre vara utan. Just nu då läget är så bra som det är saknar vi inte ytterligare hjälp. Om läget blir akut igen kanske mitt svar blir något helt annat.

 

Fråga vad du vill!

Inspirerad av så mycket feedback som jag fick på inlägget i måndags om levande bibliotek har jag nu ett fantastiskt erbjudande till dig.

Om du inte råkar vara studerande på en vårdhögskola eller på annat sätt har möjlighet att delta i ett levande bibliotek, har du nu ett unikt tillfälle att delta i mitt "web-bibliotek" istället.

Pricipen är densamma, med undantaget att det bara finns en "levande bok", nämligen jag. Men nu har du chansen att fråga mig vad som helst. Inga frågor är för dumma, nyfikna eller privata. Och om de mot förmodan är det, så kan jag ju alltid svara att det inte står i boken.

Baksidestexten till min bok ser alltså ut såhär:

Ett liv med obotlig cancer

Mamma till tre barn i skolåldern får plötsligt en chockartad diagnos; aggressivt metastaserad njurcancer.

Boken handlar om återgången till livet efter en dödsdom.

Hur den ena njuren opereras bort, livslång behandling och återkommande kontroller.

Hur det är att leva med kronisk cancer.

Tankar och erfarenheter kring diagnosen, behandlingar och ork.

 

Dyker det upp någon fråga eller fundering hos dig? Skriv in den i kommentarsfältet här under. Du kan förstås vara anonym. Eller om du hellre vill så använder du passligts fb sida eller mailar mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

 

Hjälp mig att förbereda mig inför fredagen, genom att ställa din fråga/dina frågor. Och jag lovar att jag skall försöka svara på alla!

Ja tietenkin saa kysyä myös suomeksi!

Det tidigare inlägget om levande bibliotek kan du läsa här:

• Ett liv med obotlig cancer

Jag har fått chansen och kommer att delta som ”ljudbok” i ett ”levande bibliotek”. Det blir min första gång och jag ser väldigt mycket framemot det.

För dig som inte vet, så fungerar det så att flera levande böcker (personer med olika livserfarenheter) finns för utlåning (20 min), och låntagarna har möjlighet att ställa frågor till boken. Varje ”ljudbok” beskrivs i sin egen baksidestext som sedan finns för påseende i biblioteket.

Min bok kommer att presenteras så här:

 

Ett liv med obotlig cancer

Mamma till tre barn i skolåldern får plötsligt en chockartad diagnos; aggressivt metastaserad njurcancer.

Boken handlar om återgången till livet efter en dödsdom.

Hur den ena njuren opereras bort, livslång behandling och återkommande kontroller.

Hur det är att leva med kronisk cancer.

Tankar och erfarenheter kring diagnosen, behandlingar och ork.

 

Säg att du skulle vara en av låntagarna på biblioteket, skulle du då vara intresserad att ”läsa” denna?

Landade i natt till minus 19 graders kyla och en halv meter snö här i Vasa. Men Skåne hann också ge prov på kyleffekten då det blåser över slätterna där. Nu känns det nästan overkligt att vi har en dotter och en häst stationerade där borta.

 Ett mäktigt vårdträd stoltserade mellan stallet och ägarens hem.

Hästen som är van vid torv som strö verkade lycklig över sitt nya hem. Hon som skall städa boxen var inte lika övertygad.

Alla dessa vårtecken gör en lycklig!

En liten bit av flyingeby.

De anrika byggnaderna och hela anläggningen i Flyinge Kungsgård är vacker och imponerande. Åtminstone tre ridhus, flera ridbanor, stall och den klassiska dressyrbanan i mitten.

Mullvadshögarna och storkarna med sina bon på taken ger ett lite exotiskt inslag.

Det är vår i Lund också trots att temperaturen bara var strax ovanför nollstrecket och det blåste en kall vind.

Snöklockor lärde jag mig att dessa heter. Lite större än snödropparna och minst lika vackra!

Läs också

• Flyinge hästmecka
• Nya äventyr

 

Har lämnat ett mycket snöigt Vasa för sydligare breddgrader. Med har vi häst och ryttare som skall spendera en tränings och tävlingsperiod i Skåne.

Den långa färden har startat och den första utmaningen, nämligen den snöiga och hala uppförsbacken från hemmastallet, klarade vi med glans, eller åtminstone kom hela vårt ekipage upp och iväg. Förberedda var vi med både sand och att stoppa den övriga trafiken undan bil med trailer som fick ta i allt vad den var värd.

Snöar gör det också här i södra Finland, men nu snart väntar rastning av häst, färjeöverfart med övrig tung trafik i hård nordlig vind och heldagskörning imorgon på de svenska landsvägarna, med två stopp för rastning av häst.

Sahlström eventing är på väg till Flyinge!

 

Följ oss också på:

Instagram @sahlstromeventing

Facebook: Anni Sahlström, idrottare

 

Idag har både tid, energi och inspiration sammanfallit för lite vårpyssel. De flesta pelargonerna har fått ny jord runt fötterna. Några pelargonstickligar som jag tog tidigare hade utvecklat fina rötter i vattenglaset och blev idag nerplanterade i kruka med plantjord.

Lite pyttefrön av alunrot hade jag tidigare satt för förgrodd, men där syns inget liv trots att jag hade nyinköpta frön. (Har haft bättre grobarhet hos gamla frön än dessa.) Gjorde idag ett nytt försök och tog upp sådden i rumsvärmen istället för att lämna den i källaren. Får se om jag har bättre lycka den här gången.

En rätt liten chiliplanta, som jag köpte ifjol, hann inte ge någon frukt då. Nu har den stått under växtlampa tillsammans med olivträdet och har nu satt rätt många lilafärgade blommor. Den har tidigare ofta fällt sina blommor. Nu har jag läst på lite och  lärt mig att chilin har ståndare och pistill på varje enskild blomma, och den behöver skakas på lite, för att befruktning ska ske (åtminstone då den står inomhus). Få se nu om min skakbehandling ger någon frukt.

 

Fick nys om utmaningen ”muoviton maaliskuu” dvs plastfri mars (som i månaden mars alltså). Och tände på idén förstås. (Har ju varit inne på plastbantning förr, men inte om mat då). I artikeln (bara på finska tyvärr) stod det att toapappret skulle vara den största utmaningen, men han måste ha skämtat. Det är ju totalt omöjligt att storhandla till en fempersonersfamilj utan att plast är inblandat.

Månaden börjar bra. Jag handlar knappt inget då vi kan äta från frys och skafferi. Eller så skickar jag någon annan till butiken (men det räknas väl inte?) Jag har handlat mjölk och det packas åtminstone i kartong (fast jag misstänker lite att den glatta ytan kan ha någon smygplastkomponent den med, så glansig och hållbar som den är). Det har jag handlat tills idag, då det barkade totalt.

Jag började tappert med att åka ut till gårdsbutiken för att handla närproducerade rotsaker. Jag har förstås med mig våra tygkassar som alltid då jag handlar. Det fanns små bruna papperspåsar att packa kålrötterna, rödbetorna och palsternackorna i. Den 5 kg stora potatissäcken var av papper. Bra. Men morötterna. Vill ha mycket för de är godast. Fem kilo blir det. I en plastpåse. Men det totala saldot är rätt okej ändå. Trots att jag inte sytt mig egna påsar av avlagda t-shirts som jag tipsats om.

Inser att dessa rotsaker vill ha sällskap i kylen som tidigare gapat tom. Åker vidare till den stora matbutiken för att storhandla resten. Mjölk, youghurt, havregryn, socker, ägg, burkbönor och soltorkade tomater går bra. Ingen plast ännu. I fruktdisken finns inga papperspåsar men nog 100% biologiskt nedbrytbara påsar. De måste väl vara okej? Rätt nöjd fortfarande. Vitkålen klarar sig utan påse. Men sedan. Gurkan är inplastad. Salladen, vindruvorna och körsbärstomaterna likaså. Löken i en av de onödiga nätpåsarna gjorda av plast. Värst blir det i hyllan med mjölkprodukter: gräddfil, ost, grynost. Allt säljs i plastförpackningar. Inte ens en medhavd hemsydd tygpåse skulle ha löst situationen.

Tidigare inlägg om plastbantning hittar du här.

Oj, vad jag gillar bibliotek. Måste oftast riktigt anstränga mig för att inte spendera alltför lång tid där. Vårt lilla stadsdelsbibliotek på Brändö är guld värt. Dessutom ligger det bara ett stenkast ifrån oss. 

Det bästa är den fantastiska servicen. Jag hade snappat upp att det utkommit en ny bok som ännu inte fanns i sortimentet. Vips så köptes den in och jag fick ett meddelande att den väntade på mig. Helt kostnadsfritt! Kan det bli bättre?

Bland det ofantliga sortimentet av böcker är det ibland ändå svårt att hitta pärlorna. Några av mina tidigare lästips hittar du här.

Har du läst någon bra bok på sistone som du kunde rekommendera?

Lämna ett tips här under, kontakta mig på passligts fb sida eller maila mig direkt på leena.sahlstrom(at)hotmail.com

 

Malin har nyligen publicerat en lista som handlade om personlig utveckling. Kolla Malins lista här. Lite tuffare att svara på än en vanlig lista om t ex sina favoritgodisar, men blev lite insprerad ändå att försöka. Gjorde min egen variant där jag bantade ner 15 frågor till 10.

Här kommer min lista:

1. Hur ser en perfekt dag ut för dig?

En perfekt dag kan vara så mycket. Men oftast en dag då jag själv bestämmer vad jag vill göra av min tid och den inte är full av en massa måsten. De flesta dagar innehåller perfekta stunder. Små fina stunder som utgör livet.

2. Vad ville du bli då du var yngre?

Självsäker. Modig. Extrovert (fast då skulle jag inte uttryckt det med den termen). Skulle frågan vara ställd i nutid skulle svaret antagligen vara detsamma.

3. Vad gör du för att slappna av?

Tar med mig en hel hög med olästa dagstidningar, kanske någon bok och en kopp te och eventuellt något ätbart och lägger mig på soffan invirad i en eller flera plädar.

4. När gjorde du senast något som skrämde dig?

Det var troligen på kursen som jag berättat om tidigare och jag skulle berätta min egen sjukhistoria inför de andra. Det var rätt läskigt de första gångerna. Små saker som skrämmer mig nästan varje gång är hur jag skall ta mig nerför (enligt mig) branta backar på skidor.

5. När kände du dig senast stolt över dig själv?

På sportlovet i Hemavan då jag klämt en hel del pistsvängar och min son och hans kompis inte tycket att det såg ut som några cancersvängar. Ännu mer stolt var jag nog efter min provföreläsning för närvårdarstudenterna (läs om det här), som jag själv tyckte jag klarade så bra. Trots lite motig start (se punkt 4).

6. Vilka praktiska färdigheter önskar du att du hade?

Nu då jag tänker på det är jag väl rätt nöjd med det jag kan egentligen. Det flesta praktiska färdigheter kan man ju lära sig bara man vill tillräckligt. Fast det skulle kanske vara roligt att vara mer konstnärlig och musikalisk, och där behövs nog mera talang än vad jag har (fast det kanske inte räknas som praktiska färdigheter egentligen?). Och så önskar jag att jag vore bättre på datorer, sådär att datorlogiken skulle komma till mig av sig själv.

7. Vad tycker du om att göra för andra eller ge till andra (inte materiellt utan av dig själv)?

Jag blir både glad och stolt då jag lyckats förmedla lite hopp till någon som behöver det. Eller om jag inspirerat andra att prova något nytt. Eller lyckats bidra till att någon övervunnit sig själv och den personen känner sig glad och nöjd över sin bedrift.

8. Vad gör dig exalterad?

Om man med exalterad också kan inkludera glad, stolt och nöjd, sådär när man blir alldeles varm och avslappnad i hela kroppen.

Då någon berättar eller ställer mig en fråga som visar att de fattat förtroende för mig. Då jag kommer på en bra idé. Då jag gjort något som jag inte trott jag skulle klara, eller åtminstone spänt mig för innan. Även vardagliga saker som frön som grott och vårtecken i naturen. Då jag får oväntad positiv feedback. (Se även punkt 5 och 7.) 

9. Vad gör dig nedstämd?

Då jag får negativa besked av min onkolog. Men också då medmänniskor säger något ogenomtänkt, som t ex att det finns ett naturligt behov av nya erfarenhetstalare bland just cancerpatienter eftersom de tidigare dött.

10. Fantisera att du var 90 år. Vilka minnen skulle du vilja ha? Vilka historier skulle du berätta?

Små roliga anekdoter från både min egen ungdom och våra barns. Jag skulle också berätta om under som skett, där jag som medelålders insjuknat i aggressivt metastaserad cancer, (som på den tiden var en sjukdom som förknippades med döden), men att jag trots det levt ända tills jag var 90 år.

 

Hur skulle din lista se ut?

 

Dagens pistdag bådar träningsvärk till imorgon. Det fantastiskt soliga vädret har hållit i sig. Lite kallt på morgnarna men uppe på fjället har det varit väder för utomhusfika.

Några soliga bilder från gårdagen finns på instagram @leenasahlstrom.

Ha tålamod, kommer mera senare.

 

”Du ser så frisk och fräsch ut”. Det har jag fått höra fler än en gång. Men sällan innan diagnosen (som jag kan minnas).  Visst blir jag glad. Vem skulle vilja höra det motsatta?

Men sen läser jag det här (tyvärr bara på finska) om hur det är att få höra av sina arbetskamrater att man ser frisk ut, med en underton av ”varför jobbar du inte mer än du gör?”, trots att man känner sig allt annat än pigg och full av energi.

Har hört om det här från andra håll också, att skenet ibland bedrar. Man kanske inte känner sig så frisk som man ser ut. Det här gäller nog inte bara cancerpatienter utan säkert också flera andra patientgrupper, men kanske främst dem med psykisk ohälsa. Sådant som inte syns utanpå.

Det är inte så enkelt om man gärna vill jobba, delta i arbetslivet, men arbetsdagen tar all must ur en och resten av kvällen ligger man utpumpad, utan någon ork att ta tag i någonting. Livet skall väl innehålla annat än jobb också?

Det är väldigt vanligt, åtminstone inte ovanligt, att cancerpatienter även de som fysiskt blivit friskförklarade, har en lång väg innan man psykiskt hunnit ifatt. Det är inte så där bara att återgå till det normala, det som var innan.

Jag säger inte att du inte får kommentera att någon ser fräsch ut, men kanske det också kan följas av ett ”Hur mår du?”

Intresserad att läsa mera?

• Lilla cancerskolan - vad händer sen?
• Så du kommer att dö nu?

Mina blogginlägg på cancerföreningens sida som tangerar ämnet:

• Jobb, cancer och meningen med livet
• Nytt år, nya förutsättningar
   

Känner du igen dig? Är arbetstempot för tufft? Hur vill du bli bemött på jobbet?

Det går bra att diskutera också på passligts facebooksida.

Jag blev ganska arg och besviken då jag för ett tag sedan upptäckte att vårt äppelträd som vi planterade i höstas var rejält uppätet. Hade glömt, missat eller förträngt att skydda stammen då på hösten.

Nu är haren tillbaka. Den bor under buskarna i bersån och ser lite skrämd ut där den ligger och kurar, men rör sig ändå ingenstans. Ingen, inte ens jag, kan längre vara arg på den. För hur mysigt är det inte att få säga godmorgon åt haren från sitt sovrumsfönster då man vaknar på morgonen. Och just då äter den inte på vare sig äppelträdet eller något annat jag planterat. Det är ju harens hem också.

Idag var det min provföreläsning som expert (erfarenhetsföreläsare) för en liten grupp riktiga närvårdsstuderande (undersköterska kallas de i Sverige). Och det gick bra! Jag var inte ens så speciellt nervös. Studenterna och deras lärare var jättegulliga, lyssnade intresserat och hade en massa bra frågor, så det blev en fin diskussion efteråt också. Jag fick positiv feedback och de verkade uppriktigt nöjda. Det blir nog flera gånger.

Sedan hann vi ut på isen på skidor en sväng i solen också, så nu är jag trött i kroppen, men glad och nöjd efter en lyckad dag.

Läs mer om min nya bana som expert i ett tidigare inlägg: Expert på cancer

 

Idag är det precis ett år sedan jag tog tag i bloggen och började skriva regelbundet. Först lite trevande, men med tiden har det utvecklats till att nu vara en del av min vardag. Och delvis också familjens.

Jag har haft mina svackor (läs tex här), men trots det har jag fortsatt. Nu i och med arbetslösheten, så har bloggandet fått ta rollen som mitt obetalda men roliga jobb. Läs också på cancerföreningens sida mitt tidigare inlägg: nytt år och nya förutsättningar.

Det måste jag säga att då jag bläddrar tillbaka i arkivet så känns det som om det hänt en hel massa under det här året.

Jag har kommit igång med träningen och blivit lite starkare igen. Läs tidigare inlägg om fysioterapi, kroppsfixering och träningsläger.

Lite matinspiration har dykt upp här på bloggen också i början på 2018. Roligt med mat och ännu roligare då jag hör att jag inspirerat folk att prova både på min batatsoppa och favoriten ugnsrotsaker med bönor och feta.

På cancerfronten har det varit ett rätt stabilt år och det är jag ju förstås väldigt glad över. (Läs på cancerföreningens sida mitt gästbloggsinlägg: jobb, cancer och meningen med livet.) Mentalt för det ändå med sig sina svackor då och då. Men den här bloggen har visat sig vara effektiv terapi, så du lär få höra av mig i fortsättningen också.

PS. Kolla också in det som kanske är mitt nummer ett favoritinlägg från året som gått: Ett citronträd för framtiden

Har du någon favorit eller något du vill läsa mer om? Hör gärna av dig till mig i en kommentar här på bloggen, på Passligts fb sida eller direkt på mailen: leena.sahlstrom(at)hotmail.com. Det skulle jag uppskatta!

 

Nu redan har jag hört har de första vårblommorna, både vintergäck och snödroppar börjat blomma i Skåne och snödroppar ända uppe i Uppsala. Här hos oss får vi nog vänta ett bra tag ännu.

Här är istället isarna så starka att de bär till och med bilar och öppnar upp en helt ny värld såhär års. Solbrillor hade inte varit helt fel.

Jag har i alla fall laddat energi i helgen inför kommande vecka. Hoppas du också får en bra vecka oavsett om du har sportlov eller inte.

Hej, nu ska ni få höra. Om kursen. Den jag nämnde tidigare (läs här). Jag skall bli expert! Expert på mina egna erfarenheter. Expert på att berätta om mina upplevelser om cancer för t ex sjukvårdsstudenter och andra som kan ha nytta av att höra hur det är att vara den mottagande parten. (Suomeksi kokemustoimija.)

Jag slank in på det här halvt i misstag. Hade inte riktigt full koll på vad jag gav mig in på faktiskt. Men nu vet jag redan bättre.

De två första kursdagarna var rätt jobbiga. Även fast jag har varit öppen om min sjukdom och skrivit om det en hel del här på bloggen (klicka in på kategorin cancer till höger och scrolla längre bak i tiden), så var det plötsligt ganska jobbigt att stå där framför en publik, även fast den var liten, och berätta om det första chockbeskedet och om det andra som var ännu värre. Spänningen att tala inför publik fick mig att darra lite. Alla tankar kring sjukdomen fick min röst att bli ännu tunnare och svagare än vanligt och jag kunde känna tårarna bränna i ögonvrårna.

Efter den andra kursdagen var jag väldigt omtumlad och tveksam om jag verkligen ville göra det här.

Nu har jag varit på min tredje kursdag och det känns redan så mycket bättre. Jag var jättespänd inför min presentation, som jag trodde bara skulle hållas inför de andra kursdeltagarna. Men som en överraskning hade vi fem speciellt inbjudna åhörare där igår kväll som gav oss feedback. I mina förberedelser som var rätt slitsamma i sig, hade jag förträngt att vi skulle begränsa oss till 10 minuter. Mitt manus var mycket längre än så.

Min syster, som är i branschen, uttryckte det så bra: ”Vad kan vara finare än att dela sina erfarenheter med personer som kan ta det till sig och ge det vidare till andra?”

Så nästa vecka skall jag träffa närvårdarstudenter och provprata för dem. Det blir spännande. Skall ha bättre koll på tiden då. Det finns ju så många anekdoter jag kunde dela med mig av. (Läs hur det gick här: premiärföreläsning som expert)

Läs mer om hur jag upplever livet med kronisk cancer och hur det var att få diagnosen aggresivt metastaserad njurcancer i tidigare publicerade blogginlägg. Bland annat:

• Cancerdiagnosen
• Mamma, vad är en tumör?
• Glädjen av att kunna cykla
• Tio fördelar med att ha cancer
• Innan jag dör
• Ibland blir jag bara så rädd

Läs ännu mer genom att klicka in på kategorin cancer i spalten till höger och bläddra runt bland mina äldre inlägg.

Eller läs mitt gästbloggsinlägg på cancerföreningens sida

 

Då är jag där igen. Hundfunderingar. Att skaffa hund eller inte.

Igår fick jag tips från mer än ett håll om hur en hund skulle sprida energi.

Skulle väl inte tacka nej till sällskap på en promenad, en kompis som alltid blir glad att se mig och någon som vill mysa och gosa. Även yngre dottern sitter och dreglar över valpbilder nu. Sonen accepterar alla kvällspromenader, men har insett att morgonkisset får någon annan ta hand om (läs mer om det här).

Men allt det där andra? Då den får diarré och behöver ut mitt i natten. Jag kan precis höra vår hätska diskussion om vems tur det är att stiga upp från den varma sköna sängen. För att inte tala om att städa upp efter den. Vem klipper klorna då vi misslyckats i uppfostran? Vem fixar en skötare då vi är på resa?

Men nu har vi kommit på den briljanta idén med en skilsmässohund. En hund som från början har två familjer. En gång i veckan packas hunden och dess attiraljer i bilen och den byter till en utvilad familj. Skulle inte det vara det ultimata?

Vem kan motstå denna? Nätet svämmar över av underbara hundbilder. Den här finns på pudelklubben.se.

Funderar du också på att skaffa hund, då kanske du också skall läsa detta mitt tidigare inlägg i ämnet; utmaningen.

Bastubygge ute på holme har sina utmaningar.

 

Hur mycket kan man skriva om en och samma sak egentligen?

Ta t ex vargen. Vareviga en dag, inte bara en, utan flera artiklar i samma tidning. Dag efter dag. Än har den synts till här, än där.

På tal om det, så såg vi också en gång en varg. Livslevandes. Efter att ha simmat ut en bit ångrade den långbenta sig, vände och lunkade tillbaka in i skogen. Det var nog en av mina häftigaste naturupplevelser alla tider. Nästan lika stort var det då vi kunde följa med två järvar leva sitt liv ute på fjället. Eller då jag var ute och red i ungdomen och mötte älgen. Så nära skulle jag nog inte ha kommit till fots. Oförglömligt.

På sommarhalvåret är det istället skarven som dominerar den lokala dagspressen. Häromdagen kunde vi glädjas åt att både läsa om skarv och varg i samma tidning. Kan det bli bättre?

Så idag blir det inte ett endaste ett ord om sjukdom, biverkningar och sådant tråkigt. Jag lovar.