Den ofantliga bloggvärlden

Minns för tre år sedan då den akuta krisen av mitt insjuknande hade lagt sig och jag var redo att läsa och lära mig mera om min sjukdom, men också hitta andra i samma situation som bloggade om det. Får väl lov att säga att det inte var så uppmuntrande läsning. Inte bara för att jag inte hittade någon annan med just njurcancer, men det som slog mig var att de som öppet och ärligt skrivit om sin sjukdom hade slutat, för att de avlidit. 

Senare tar jag nya tag och letar efter bloggar som skrivits av lite äldre personer. Inte så gamla som Dagny, 105 år, men medelålders med en livssituation som mera liknar min egen. Bloggvärlden kryllar av ungdomar och föräldralediga mammor som presenterar dagens outfit, sina måltider, delar med sig av sina förlossningsberättelser och sitt småbarnsliv. Inget fel på det om man är rätt målgrupp så att säga. Och visst finns det de som skriver lysande om sitt småbarnsliv t ex. Sebastian Holmgård på Pappamonologerna, tyvärr inte så ofta numera, men med stor värme och mycket humor. Också Amanda Audas-Kass, en yngre mamma, skriver väldigt trevligt och med mycket värme om livet med sina småbarn. Såpass bra att hon nyligen utgivit en bok om det.

Men vill man läsa mera om livet efter en cancerdiagnos kan man klicka in hos Ann som öppet berättar om sina tankar kring sitt liv med livmodercancer, eller en mogen skribent som nyligen drabbats av bröstcancer men tidigare har skrivit väldigt insiktsfullt om sorgen efter att ha förlora sin man.

Då och då uppdaterar också Nöjd i Nykaabi på dialekt, med hjärta och glädje bland annat om sin åldrande mor och om flytten tillbaka till Österbotten.

En svensk storbloggare har jag periodvis följt redan innan min och hennes dotters cancerdiagnoser. Lotta i Sverige har en feelgoodblogg med mycket vackra fotografier främst från hennes trädgård på landet men hon delar också lite tankar om hur det är att vara mamma till en cancersjuk dotter.

Har du vaskat fram några bra bloggar i den oändliga bloggvärlden som du kunde tipsa mig om?

Leena
Publicerad 30.10.2017 kl. 10:37

Sund kroppsfixering

Efter mitt inlägg här om kroppsfixering har jag fått lite vänskapliga smågliringar om min ”fetma”, kroppsfixering och att jag kanske borde hoppa över den andra kakbiten. Med den tydliga glimten i ögat.

Men så har jag också fått en kommentar med mycket insikt. Av en som talar av erfarenhet. Att det där med att sakna sin tidigare kondition och sikta mot mera muskelstyrka ju är ett tydligt och positivt tecken på att känna sig frisk. Att vara beredd att satsa igen och tro på att man kan. Att återigen ställa nya mål också fysiskt. Steg för steg höja ribban igen.

Just så är det ju.

Under den mest akuta behandlingstiden uppmuntrade proffsen att röra på sig i mån av ork. Att lyssna på kroppen och också låta den vila och återhämta sig så mycket den begärde. Då var det inte rätt läge för att höja kondition eller styrka. De råden var lätta att följa.

Minns också väl näringsterapeutens blick som hon spände i mig några dagar efter den stora operationen. Hennes ord om att nu var det allvar. Nu fick jag inte tappa mera vikt. Lättare sagt än gjort då det kändes som om aptiten hade följt med den bortopererade njuren.

Men nu som sagt känns det som om jag inte längre bara är glad att ha återfått min vikt (och lite till) utan vill mer. Vill bli starkare, smidigare och uthålligare igen, måhända med pyttesteg, men iallafall.
Leena
Publicerad 29.10.2017 kl. 12:47

Vinter med buller och bång

Nu är det då tur att jag hann få undan hösten i trädgården. Cyklar, bil och släp är fortfarande sommarkittade. Det gäller att hållas på benen nu.

Vackert med snön då den är orörd och nu kan man inte klaga på mörkret längre. Sällan man får uppleva fallande löv på ett liggande snötäcke.

Leena
Publicerad 26.10.2017 kl. 09:43

Kroppsfixering

Vi äger ingen våg. Jo en köksvåg, men ingen man väger människokroppar på. Därför brukar jag stiga upp på en våg varhelst jag ser en. Väldigt sällan med andra ord. I väntrummet på sjukhuset innan senaste kontrollen fanns det en våg. En som printade ut ett kvitto på hur mycket man väger. Det var flera kilo mera än min vikt som jag hållit under alla mina friska år. Så länge som jag kan minnas. Ingen överraskning egentligen för visst har kläderna som följt mig från nittiotalet börjat strama runt midjan. Men ändå, nu är det svart på vitt. Ett kvitto i handen på att fettet samlats.

Min man säger det som en lojal husband skall i en situation som denna. Han vill inte påminnas om en för tunn figur, för det betyder sjukdom. Allvarlig sjukdom. Visst fanns det tider då vi skojade med min väninna om att dela på fettet. Hon ville minska lite, jag behövde öka. Båda, tror jag, har nått sina mål nu. Med råge.

Dottern överhör ett samtal angående detta och konstaterar att det där med kroppsfixering verkligen inte bara är förunnat ungdomar. Skäms lite. Framförallt för att det verkligen inte är så att jag är för tjock. Det är inte fettet egentligen som jag stör mig på, utan avsaknaden av muskler. Jag gillar inte att det sitter en degklump där fram, med gropar på sidorna där det tidigare funnits starka muskler, och på toppen av detta ett riktigt långt ärr, i formen av ett L, som gör hela paketet lite förvridet.

Jag saknar min tidigare unga friska kropp som jag kunde lita på. Den som orkade springa, hoppa, rida, bestiga berg och skida. Den som höll balansen fast underlaget var utmanande. Den starka, smidiga, uthålliga och hållbara.

Jag har i ungdomen bestämt  att jag sannerligen skall vara en av de där friska och starka tanterna som håller sig i trim. Som trots ålder orkar och är starka och smidiga. Dags att ta tag i saken och göra något. Ännu är jag ung.

Leena
Publicerad 25.10.2017 kl. 17:38

Världsarvet

Visst är det häftigt med årstider ändå. Fast jag ogillar till max att frysa, nu i det här "för årstiden kalla vädret" som de säger på radionyheterna.

Under förra besöket i Svedjehamn och Saltkaret i somras var det ungefär lika kallt och grått som det var nu och vi talade om att det var höstväder, men ändå så olika nu då det på riktigt är höst.

PS. Ganska imponerande lika bilder med tanke på att de inte alls är beskurna efteråt.

Leena
Publicerad 24.10.2017 kl. 11:49

I dessa #metoo-dagar

Jag har varit lyckligt lottad och kommer ihåg bara ett obehagligt tillfälle då en främmande mycket äldre man än jag, kom för nära, kommenterade mitt utseende och skrattade överlägset då han såg min skrämda min. Inget tafsande bara ett övertramp på min privata zon. Det här var mycket länge sedan, men jag kommer tydligt ihåg det ännu, och vet att sådant och mycket värre saker sker överallt, hela tiden. Fortfarande.  

Hade absolut inte tänkt ge mig in i detta ämne. Men så kom det sig att vi började diskutera det hemma. Min man och jag. Om maktmissbruk, gränsdragning för vad som är okej, chefsskap och skillnader mellan män och kvinnor i främst jobbsammanhang.  Hur en bra ledare ger utrymme åt sina medarbetare oavsett kön.

Påminner honom om att barnen nyligen, i något annat sammanhang, sagt att det är mamma som ändå i slutändan bestämmer hemma. Han skrattar lite lätt, roat. För så är det ju inte. Nog är det han som verkligen bestämmer mera, säger han lättsamt.

Jag har en uppfattning om att vi gör gemensamma beslut i vår familj, om det mesta, medan han ser det som att han bestämmer mera. Är det inte ett rätt djupt rotat mönster som går igen också i vår jämställda familj?  Det manliga överhuvudet.  Eller är det så att män av samhället blir uppfostrade till att känna att de bestämmer. Att de har övertag. Oavsett hur det egentligen är?

Leena
Publicerad 23.10.2017 kl. 21:01

Fantastisk läsning

Kunde en sån här solig varm och underbar höstdag skriva lite mer om höst i trädgården eller om en annan fågelutflykt jag gärna gjorde. Eller om hur härligt det är att bli bjuden på lunchsoppa och färska munkar hos sin mamma. Eller om kärleken till hästsporten. Eller varför inte ta favorit i repris om ungarnas deltagande i hemmets sysslor.

Men inser att det finns de som skriver så fantastiskt mycket bättre, som tex Johanna Holmström, ”Själarnas ö”. Läs den istället.

Leena
Publicerad 19.10.2017 kl. 15:14

En rufsig, vild och lycklig trädgård

Klart. Nu är det så gott som klart. Bara mina krukor som bor i källaren i vinter skall in ännu. Bara och bara; Afrikas blå lilja, stamrosen, hortensior och pelargoner, en hel del. Men de behöver jag hjälp med att baxa in. De gula björklöven är för vackra ännu där de ligger för att städas bort. Snart kan frost och snö få komma.

Vankade runt lite och planerade redan inför nästa vår. Resten av lönnen, som brutits i stormen måste ner, och där blir det rum för något fruktträd till kanske? Två av de mindre pilträden måste bort för vedboden som planerats. Den kommer att skymma grannens fulhörn bra. Bara vi får en eldstad först som vi skall förvara ved till. Och kvällssolsplatsen, där vill jag ha en grill, ett litet utekök och ombonat med växter runtom.

Som present till mig själv efter förra kontrollen köpte jag Hannu Sarenströms Trädgårdslycka. Hannu som fått mig att se att även en vissnad bukett kan vara vacker. Han säljer visserligen sin nuvarande gård på Kinnekulle, men boken är full av inspiration. Precis en sådan lite rufsig, barnslig och lycklig trädgård som hans vill jag också ha.

Ganska fint att ännu kunna plocka in av den mäktiga syrenhortensian.

Leena
Publicerad 17.10.2017 kl. 17:32

Inför ljusare tider

Trodde jag misstog mig på klockan i morse då den var halv åtta och det var helt mörkt ännu utanför. Jag som tycker det är så skönt att väckas av ljuset utanför vår sovrums gardinlösa fönster. Nu har det plötsligt gått väldigt fort att hamna här på jordens skuggsida.

Men som tröst så redan om två veckor (den 29.oktober) blir det vintertid och det blir ljusare på morgonen. Sedan är det knappt två månader till vintersolstånd (21.december) och vet ni då börjar det gå åt rätt håll igen. Ljusare varje dag! Och innan det skall vi hinna lysa upp med både Lucia och advent. Lite julstress någon? Butiker har redan adventsljus och julprydnader framme i sina sortiment.

Jag som ännu har lite trädgårdspyssel kvar innan det helt får gå och bli vinter, får väl lägga på ett kol.

Leena
Publicerad 16.10.2017 kl. 13:38

Skördefest

Nu har jag lärt mig nya saker, igen. Inte bara att min stresstålighet numera är under all kritik, men också att det är rätt utmanande att ordna mingelmat till en fest för 40 personer, som samma dag visade sig vara 50 personer, utan tillgång till ett riktigt kök med allt vad det innebär av kyl, kärl, disk, och utrustning invid lokalen.

Är du inför en sån här utmaning så kan jag här ge dig några oombedda men gratis råd, eller egentligen bara ett:

Ha folk som ställer upp i din närhet så funkar det ändå. Extra händer runt dig som har överseende med att du glömmer saker, stressar i onödan, inte äter i tid vilket ökar adrenalinnivåerna och inte har den koll som du tänker att du skall ha.

Vi tillsammans lyckades med att få in den vackra höststämningen och det blev en slags skördefest som liknade festföremålet. Maten räckte mer än väl, vilket annars är ett nedärvt skräckscenario från min mormor, som genomlevde krigstider.

Nästa gång gör jag annorlunda. Kanske.

Leena
Publicerad 14.10.2017 kl. 12:46

Utmaningen

 

-Jag skulle vilja ha en hund säger sonen, igen.  Nu har vi en inhägnad tillräckligt stor trädgård, kort skolväg och sonen är lite äldre och mognare. Men vem tar hand om hunden då vi inte är hemma? Vem går ut med hunden i ur och skur även då skolan börjar 8.15? Vem hinner leka med den efter skolan och ta en promenad innan läggdags? Hur går det då vi skall segla eller åka på resa? Eller vara på holmen där alla fåglarna häckar? Kan våra allergiska vänner nånsin komma på besök då längre?

Vi kommer överens om en utmaning. En vecka då sonen stiger upp en kvart tidigare för att hinna ut med hunden innan skolan. Samma gäller eftermiddag och kväll. Ut oavsett väder.

Första kvällen det kommer på tal, ångrar han sig. Så mycket vill han nog inte ha hunden att han skulle orka stiga upp nästa morgon. Mornar är för honom lika tunga som för mig.

Nästa dag kommer han igen. Han kan ju inte ge upp så här lätt. Så han kliver upp i god tid. Klär på sig och traskar ut. Istället för att rasta en imaginär hund så plockar han in utemöblerna. Hunden får ju vara ute med sällskap åtminstone. Bra start tycker jag.

På kvällen är det dags för konsert. Storasyster som redan nu är trött på hunden, som inte ens finns, stannar motvilligt hemma med den. Efter konserten tar jag stavarna, sonen det imaginära kopplet och går några varv runt kvarteret. Genom parken för hundens skull. Funderandes på hurdan bädd den skall ha, var den skall ligga, vem av familj och vänner som kan sköta den då vi inte kan, hur ofta och vad den skall äta och om det är agility eller kantarellsök vi skall satsa på.

Oavsett om hunden flyttar in hos oss eller inte så har det redan varit en rolig lek. Bara det att vi lämnat skärmarna hemma och kommit oss ut i mörkret på tumanhand.

Leena
Publicerad 11.10.2017 kl. 17:43

Söderfjärdens fågelliv

Kom oss iväg till Söderfjärden, äntligen. Fälten sträcker sig åt alla håll i gulskiftande toner och runt omkring åkrarna stiger kanterna på kratern. Visst är det fint med alla färgerna nu! Fast det får man inte säga högt längre så dotter hör, för vi lär inte säga annat.

Tranorna var fortfarande kvar. Massor. Också oändligt många svanar med sina gråa stora årsungar. Förundras över de där stora urdjuren som är så annorlunda men ändå lever helt bredvid oss. Tänk bara att kunna flyga!

Även Meteorias lilla besökscenter var en positiv överraskning. Åtminstone utanpå, för det var stängt såhär en söndagskväll vid skymningstid. Påminde mig lite om Amerika och utvandrarna. Skulle inte blivit förvånad om jag sett Kristina från Duvemåla sittandes på trappen. Fast jo, jätteöverraskad skulle jag blivit. Men lite den känslan av någon anledning.

Har ni bara möjlighet så åk förbi och känn på stämningen. Till och med min man som vuxit upp lite för nära för att egentligen uppskatta skönheten, tyckte det var häftigt. Även i snålblåsten och fukten.

 

 

Leena
Publicerad 10.10.2017 kl. 10:33

Hela Svenskfinlands canceransikte?

 

Har blivit mycket cancersnack på sistone. Men så är det ju rosa bandet månad också. Ibland tänker jag att det blir lite för mycket. Cancern är ju sist och slutligen en sån liten del av mitt liv nu längre. Eller åtminstone vill jag det.

Någon gång har det slagit mig att det här är rätt absurt, att ge cancern ett ansikte. Förr var jag ”hon med det lockiga håret”. Eller bara ”hon med håret”.  Medicinerna (och åldern?) har ändrat på det, så mitt hår är numera rätt rakt. Så nu kanske det blir ”hon som har cancer” istället? Tänker på alla dessa som drabbas och som väljer att hålla det hemligt bara för att inte bli stämplade som sjuka. Den där skillnaden mellan att ha cancer och att vara cancer.

Men å andra sidan försöker jag verkligen visa att ett liv med cancer inte behöver vara så annorlunda. Lite klokare har jag blivit tror jag. Fått mera empati för andra. Uppskattar och är mer tacksam för allt det jag har. Tar inte på samma sätt allt för givet längre. Klyschor kanske, men för mig är det verklighet.

Så att vara ett canceransikte kanske inte är så tokigt, om det är så att mitt ansikte gör cancern mindre skrämmande och inger hopp till både drabbade och anhöriga.

Leena
Publicerad 08.10.2017 kl. 15:16

Rosa bandet grönsaker

Efter ett år i Vasa lyckades vi äntligen ta oss till Kodials gårdsbutik som säljer kravodlade grönsaker.

Hade köpt deras morötter i butik tidigare och de är bara de godaste. Nu blev det dessutom lite kålrot och rödbeta som vi skall steka till lammet imorgon. Men det bästa var fänkålen som hon skördade åt oss direkt ur landet. Kände knappt igen den med sina stora plymer av dilliknande blad och alltihopa kan användas. Lär inte vara så svårodlad heller. Den skall vi ha till siken som vi fiskade på Gåsgrund senast. Siken tinar nu sakteligen i kylskåpet och fänkålen steker och kokar jag ihop ikväll med lite vätska, vinäger och oliver till ett supergott tillbehör.

Om du inte har möjlighet att handla direkt från gård så kan du väl passa på att ladda hem lite rosa bandet grönsaker. Såg att det finns bl a fiskbiffar och kravtomater med i rosa bandet kampanjen i år som är i full gång nu. Eller rosor om man vill unna sig lite lyx.

Kodial deltar också i Rekoringen här i Vasa. Kunde kanske tro att detta var ett samarbete, men inte.

 

Leena
Publicerad 07.10.2017 kl. 13:27

Lilla cancerskolan, tredje och sista delen.

 

Eller åtminstone sista episoden för nu.

På tåget igen. Efter en på sitt sätt intensiv dag.

Beslöt att vara hurtig och promenerade de dryga tre km till sjukhuset. Ylletröjan och ryggsäcken gjorde det till en rätt svettig promenad och stopet med vatten innan undersökningen var inget problem idag. I omklädningen ångrade jag däremot att jag inte tagit med det ombyte jag övervägde i morse.

Röntgenundersökningen med kontrast gick även det som en dans. Där tror jag att både avslappningsövningarna på gympan och er peppning (på fb och annanstans) hade sin beskärda del. (Kanske lite också för att jag bad dem spruta kontrasten långsamt så det inte svider.)

Min onkolog var sen som vanligt. Jag hann jaga upp mig en hel del under den extra halvtimme jag väntade, men också tala med en kvinna som levt med sin njurcancer redan i nio år. Det ni. Något att ta efter.

Sedan fick jag positiva besked. Och jag kunde andas igen. Cancern är fortfarande under kontroll och medicineringen fortsätter som tidigare. Lite biverkningar kan skönjas, men det lovade min onkolog ta hand om, den dag det behövs. Så det blir lite tätare kontroller nu pga det.

Träffade också min vän röntgenläkaren vilket jag är glad över. Plus bonus var cafésällskap med en god vän nu ikväll. Kronan på verket.

 

Tidigare delar i serien:

Lilla cancerskolan, del 1

Lilla cancerskolan online, del 2

Leena
Publicerad 05.10.2017 kl. 21:40

Lilla cancerskolan online

Idag får du vara med där det händer.

Sitter nu på tåget, har slumrat till mellan Parkano och Tammerfors, har ätit min medhavda frukost och konstaterat att vår råa lingonsaft verkligen har äkta smak av lingon.

Dagens utmaning är att inte känna sig alltför hungrig fast min röntgentid är vid lunchtid och jag måste vara oäten två timmar innan det. Så du ser. Det kanske jag klarar?

Har nu tid att bli lite spänd och nervös inför dagen. Utan egentlig orsak. Har lite småkänningar i magen av nervositet och sån där svaghetskänsla som jag får i benen då jag tycker nånting blir lite läskigt. Kommer ihåg undersökningar då den intravenösa kontrastvätskan svidit så att jag haft lust att skrika högt. Men så högt finns väl inte att de bakom glaset skulle höra tror jag. Och obehagskänslan då man känner den där metallsmaken i munnen och känslan av att kissa på sig. Inget jag ser framemot. Som tur är det snabbt överstökat.

Hoppas nu att min vän röntgenläkaren är på jobb idag. Kanske hon hinner säga hej?

 

Alla delar i serien (första säsongen):

Lilla cancerskolan, del 1

Lilla cancerskolan online, del 2

Lilla cancerskolan, del 3

Leena
Publicerad 05.10.2017 kl. 10:12

Höst i trädgården

Inspirerad av alla trädgårdsentusiaster så hittade jag också några överlevare ute i trädgården idag.

Den här stjärnflockan har fått flytta till Vasa ända från Sverige och har fått en lite mörkare kompis i höst (tack Eva!). Får se om de två kommer att komma överens i framtiden?

Grönkålen har bara varit så tacksam och god, trots att den fått trängas bland squashen. Den vill vi ha nästa år också.

Får jag presentera; det här är sköldpaddsört. En ny bekantskap för mig som redan fanns på gården då vi flyttade hit ifjol. Den är inte så vanlig vad jag vet, men jag lärde mig namnet på den då jag råkade se den bland gamla perenner i en rabatt på Strömsö. Den är rolig tycker jag.

Syrenhortensian blommar fortfarande. Den som står lite skuggigare är nästan lite knoppig ännu. En riktig räddare så här på höstkvisten.

Och min Afrikas blå stjärna står ännu i full blom. Parasollet och trädgårdsmöblerna borde väl plockas in under tak, men det känns så definitivt, och så ser det mycket mer hemtrevligt ut med lite möbler ute. Om jag känner oss rätt så gräver vi väl fram dem ur snön så småningom.

Leena
Publicerad 04.10.2017 kl. 20:55

Lilla cancerskolan

 

Dags för tremånaderskontroll, som faktiskt är en fyramånaderskontroll.

Så igår var det blodprovstagning. Tre rör. Generella infektionsvärden, lever och njurvärden kollas upp. Bland annat. Och så mina kolesterolvärden och sköldkörtelfunktionen som min cancermedicin påverkar. För att se om den korrigerande medicineringen ligger på rätt nivå. Det här kan jag göra hemma i Vasa. På cykelturs avstånd.

Sen är det bara att vänta. Det här är vanligtvis den jobbigaste tiden för alla cancerkroniker. Att vänta på resultat.

Jag är lyckligt lottad nu och har haft grymt flyt med min senaste cancermedicin. Det senaste ett-och-ett-halvt året har jag mått jättebra och medicinen har haft bra effekt. Så jag oroar mig inte nu. Såpass chill är jag att jag skall åka ensam ner på kontrollen på torsdagen. Där blir det dags för ct-röntgen och träff med min onkolog. Ja, precis så bortskämd är jag så jag får träffa onkologen samma dag som jag varit på röntgen. Det är en lyx för oss som bor lite längre bort. Det vanliga protokollet är att röntgen tas ca en vecka innan läkarbesöket. Så det blir inte mycket vänta tid för mig. Skönt. Sedan ser jag framemot en ny lång bra period igen tills nästa gång.

Tills dess.

 

Alla delar i serien (första säsongen):

Lilla cancerskolan, del 1

Lilla cancerskolan online, del 2

Lilla cancerskolan, del 3

Leena
Publicerad 03.10.2017 kl. 22:23

Så börjar en ny vecka igen

 

Veckoslutet har gått med en sån fart att jag knappt ens hunnit med att vattna igenom orkidéerna som hör till helgrutinerna. Har däremot hunnit med både Gåsgrundsövernattningsutflykt, bastubad i mörkret, hopptävling, saftkokning och pizzabak. Känns nästan som om vi lever i maj med tanke på tempot. Funnits mycket fint att fotografera, men kameran har vilat. För att ta en titt på vackra fotografier från en vacker österbottnisk höstträdgård så klicka in här.

Ha en bra vecka!

Leena
Publicerad 02.10.2017 kl. 10:34

Du räddade min dag

Fick ett meddelande idag. Av en obekant person, men ändå en person som jag redan tycker jag känner lite. Hon räddade min dag, kanske hela veckan.

Jag har varit lite gnällig då min man varit bortrest och jag tycker det är för mycket här hemma som jag inte hunnit med. Tvätt, disk, städning och jobb.  Även sånt jag gillar som bär och trädgård har känts för mycket nu. Eller snarare det att jag inte känt att jag kunnat prioritera det, då andra saker blivit lidande. Sådär som det kan vara ibland. Kanske lite för lite sömn (dvs kanske bara sju timmar istället för mina nio som jag helst vill ha) som gör att jag inte tyckt att jag orkar med.

Skrivandet och bloggandet ger oftast tillfredsställelse, men t o m där har jag nu känt att det ändå inte är någon som bryr sig, så varför skulle jag sätta så mycket av min tid på det? Att det skulle vara bättre att jag prioriterade min tid på bättre eller åtminstone andra saker. Saker som ger resultat. Saker som gör skillnad.

Så du kom i nödens tid. Har sagt någon gång då jag började skriva, att om jag kan vara till hjälp och stöd för bara en enda person så är det värt det. Du är värd det.

 PS. Ännu blommar rosorna.

Leena
Publicerad 29.09.2017 kl. 11:12

Att jobba, slita, falla och resa sig igen

Nu börjar det kännas som om hösten på riktigt anlänt då konsert och teatersäsongen korkats för min del. Det var en festlig början med Kronprinsessan Victoria på operan och igår hoppade jag lyckligen in som stand in för min bror och tittade på Ingvar - en musikalisk möbelsaga på Wasa teater. Det var grejer det. På något sätt lite revymässigt stuk, men proffsigt, välsjunget och dansat. Och eftersom sagor alltid har ett moraliskt budskap så kunde möbelsagan lära en att för att nå någonstans så måste man jobba hårt. Mycket hårt. Att lyckas handlar nog mer sällan om en slump, som det oftast målas upp i media, utan hårt slit. Dessutom att våga och orka resa sig igen då man fallit. Det gjorde Ingvar. Och han lyckades. Imponerande. Det finns väl ingen tvekan om det?

Men för oss vanliga (fast det inte lär finnas någon så vanlig som Ingvar), som inte vill skippa (som Ingvar verkar ha gjort) allt det där som ger livet extra guldkant, som att gå på teater och opera, vi får väl sänka målen lite. Kanske inte nödvändigt med ett ytterligare IKEA?

Så mitt mål idag är att få lite hjälp och tips av min fysioterapeut, träna och tänja, och kanske ännu någon dag komma ut på den där långa hajken som jag drömmer om.

Leena
Publicerad 28.09.2017 kl. 14:00

Inga barnbarn

Det blev ett (för?) långt inlägg igår, men vill bara förtydliga mig. Jag önskar mig inga barnbarn ännu på länge. Det var bara ett sätt att visa på en framtidstro långt fram i tiden. Så sakta i backarna.
Leena
Publicerad 27.09.2017 kl. 15:51

Innan jag dör

Den här bucketlistan som jag hittat på sevendays känns inte längre så relevant som för sisådär tre år sedan, men jag har hunnit tänka en hel del kring temat, skall jag medge.

Varsågod, här kommer min första blogglista:

Innan jag dör:

    Hit vill jag resa: Till Japan för att se körsbärsträden blomma, men efter snack med psykolog insåg jag att eftersom pengarna inte räcker till exotiska resmål, så kan man också uppleva körsbärsblom t ex i den Japan-inspirerade parken i Kasberget i Helsingfors. Samma gäller cykeltur i Skåne på våren då äppelträden blommar. Äppelodlingar finns också på närmare håll. Och elcykel.

    Det här vill jag äta: God mat varje dag. Hemodlat, självplockat, egenhändigt fiskat. Och laktosfri mjölkchoklad. Framförallt hoppas jag att jag får behålla min aptit ända tills jag dör.

    En artist jag vill se live: Svår fråga, har ju redan sett KAJ...

    Det här vill jag uppleva: Vill uppleva barnen bli vuxna och se dem klara sig på egen hand. Önskar också att jag ännu får uppleva många gemensamma äventyr med familjen, kanske bröllop, eventuellt barnbarn. Vill också få uppleva ett liv på tumanhand som vi med jämna mellanrum fantiserat om och längtat efter sedan barnen var små.

    Ett språk jag vill lära mig: Imponerad av folk som kan teckenspråk. Det skulle vara häftigt att kunna, sådär flytande. Och kunna ta till som hemligt språk.

    En sport jag vill prova på: Är nog för feg för att prova några extremsporter. Skulle vilja vandra igen. Långt.

    Här vill jag bo: Just nu vill jag gärna bo kvar i Vasa. Men om det av någon orsak blir aktuellt med annan ort så är jag anpassningsbar. Mitt hem är var min familj är.

    Den här boken vill jag läsa: Finns så mycket bra böcker. Kanske en ny bok av Ann-Louise Bertell?

    En kraftansträngning jag vill klara av: Gärna en flerdagars långvandring i fjällnatur.

    En utmaning jag ska klara: Det ovanstående kunde vara tillräckligt utmanande numera.

    Ett äventyr som jag vill vara med om: Många, många fler äventyr med familjen till sjöss och på land. Eller var det nu kan vara.

    Det här vill jag äga: Jobbar med mig själv främst så att jag skulle äga färre saker. Ville ha en egen häst och i samma veva som min cancer blev diagnosticerad så köpte vi vår första häst. Men förutom det kanske en kompletterande elektrisk grästrimmer? Eller ett par teleskopvandringsstavar?

    Ett jobb jag vill prova på: Har under mitt liv funderat både på landskapsarkitekt och barnmorska. Knappast aktuellt.

    Ett mål med min hälsa: Att hålla cancern under kontroll länge, länge.

    En person jag vill träffa: Har någon gång funderat med en matematiskt mer begåvad person än jag, hur många personer man kunde hinna träffa under sin livstid. Det var sist och slutligen en mycket liten bråkdel av jordens befolkning. Så de viktigaste personer jag vill träffa är mina vänner och kanske några nya. För blyg för att träffa kändisar. Men skulle gärna ha träffat min morfar.

    En restaurang jag vill äta på: Har drömt om att åka på matresa och äta på olika Michelinkrogar ute i världen. (Det här borde väl läggas till i resmålen?) Men den matturnén får bli sen då när bloggen är så stor att samarbetspartners skickar mig runt världen för att recensera maten.

    En känsla jag vill få känna: Det skulle kanske vara att kunna springa och hoppa igen då, utan att det känns.

    Det här vill jag skapa: Jag gillar att skapa i det lilla, så småningom, sakta mak, en liten oas i vår trädgård.

 

Leena
Publicerad 26.09.2017 kl. 20:46

Superfood

Lingonen var bara att skörda. Så länge plockaren höll ihop. Sen blev det lite mer mindful approach då jag fick känna på de solvarma bären mellan fingrarna.

Precis då vi pratade om att vi inte sett havsörnen så dök den upp i all sin majestät.

Idag skall råsaftfabriken startas. Lingonen stöts och blandas med hett vatten och citronklyftor. Sedan står den svalt i två dygn innan den silas av och blandas med lite socker. Världens godaste. Och funkar istället för fruktjuice till frukost tycker vi. Eller närsomhelst på dygnet egentligen.

Jag känner mig rik. Frysen börjar vara fylld nu med superfood. Bär av alla sorter. Under vintern smakar de extra gott då vi minns var och när de plockats. En solig söndag i september, då vattnet var lugnt, fåglarna hade flyttat och själen vilade.

 

Leena
Publicerad 25.09.2017 kl. 07:22

Hyggehelg

 

Ut till holmen på platt vatten. Ingen fisk. Ännu. Bastun väntar. Lingonen tar vi imorgon.

Trevlig helg allesammans!

Leena
Publicerad 23.09.2017 kl. 19:16

Som i utlandet

På väg hemåt efter en hel vecka utomlands som det känns. Egentligen är det vår gamla hemstad som jag tittat på ur ny eller åtminstone annan vinkel.

Utlandskänslan har kommit av att handla i främmande affär (Alepa finns inte i Vasa), det växer olivträd (med oliver!) utanför affären, har spanat på husfasader vilket man särskilt gör då man är ny i stan och det har blivit väldigt många restaurangbesök. Sista dagen valde dottern att hellre äta rester hemma.

Kan berätta att jag inte saknar det projekt det är att ta sig runt i stan. Oj, vad mycket tid över vi har i Vasa då man på nolltid tar sig från ställe till ställe. Jag saknar inte heller hissar med urinlukt, kräkslukt i metro eller lukten från otvättade människor. Nu låter jag som jag vore gravid, med luktfobier. (Kan det vara medicinerna månne? Dess biverkningslista är så lång så det finns inte något jag inte kan skylla den för.)

Men det jag kommer att sakna är vännerna. Så välkomna till Vasa. Lunch, middag, kvällste och frukost blir så mycket bättre tillsammans. Hoppas vi ses snart igen!

 

 

Leena
Publicerad 22.09.2017 kl. 19:27

Att överge sitt barn

Det här riktar jag främst till alla mammabloggare där ute som är mitt uppe i byta-blöjor- perioden. Sänder samtidigt en eloge till Sebastian Holmgård, pappamonologerna, som är mig veterligen den enda finländska (finlandssvenska åtminstone) pappan som stannat hemma med sitt barn och som också bloggat om det. Varför är det inte flera?

En liten kommentar alltså till kolumnen i HBL idag som handlade om föräldraledighet, hemvårdsstöd och jämställdhet. Jag vet att alla (hoppas jag) har en bra och genomtänkt orsak till varför de väljer som de gör i fråga om fördelningen av föräldraledigheten och oftast har jag hört att det är ekonomin som styr. Men hur skall ekonomin bli mer jämställd mellan män och kvinnor om det alltid är mammorna som stannar hemma? Förhoppningsvis blir det småningom också ändringar i systemet som ger utrymme för fler pappor att vara hemma med sina barn.

Men ibland undrar jag om det inte också ligger lite i mammornas sätt att inte vilja släppa taget? Av erfarenhet vet jag att pappor också kan lära sig att sköta hem och barn, precis som jag. Till vissa delar bättre och andra delar annorlunda, men ändå funkar det. Då vår äldsta dotter fyllt ett år fick jag ett jobb som gjorde att jag över en natt började jobba 100 %. Utanför hemmet. Min man stannade hemma och tog hand om henne. Hur bra som helst. Men då kändes det inte alls roligt, utan på alla sätt fel, då vår tjej på ruskigt kort tid blev pappas flicka och jag inte längre dög ens att natta henne. Hon ansåg antagligen att jag svikit och övergivit henne. Så kändes det åtminstone för mig.

Senare har vi delat lika på hemmavarandet med båda småsyskonen också. Periodvis jobbade vi båda deltid och delade upp dagar sinsemellan och det var inte bara en gång som vi förde diskussionen "om ditt jobb är viktigare än mitt jobb?”. Jag trivdes väldigt bra med att både jobba och ändå ha tid över att vara med ungarna. Det var en hektiskt period med tre barn under fem, så då var det chill att emellanåt få åka till jobbet och äta lunchen ostört.

Hemma delar vi fortfarande på allt. Okej då att det finns grejer som blir lite i obalans. Jag tömmer hellre diskmaskinen som han hellre fyller. Men i stort sett så.

Leena
Publicerad 20.09.2017 kl. 20:00

Hur du vet att du blivit gammal

 

Du vet att du är gammal och/eller skröplig:

  • då du av misstag tappar alla mynt med ett klirrande på golvet vid matbutikens kassa, och en vänlig skolelev undrar artigt om hon får hjälpa till att plocka upp dem. Och dessutom påpekar att hon har lättare att böja sig och gör det på nolltid.
  • då en person makar på sig i den fullsatta metron så att du får plats att sitta. På platsen avsedd för åldringar och gravida.
  • då du inte längre skäms över det skedda utan snarare tycker det är skönt och bekvämt med uppvisad respekt.

 

Jag får väl börja vänja mig.

 

Leena
Publicerad 19.09.2017 kl. 18:10

En riktig gnällkärring

Jag har någon gång fått höra att jag är så positiv på bloggen. Du som vill fortsätta leva i den tron, skall sluta läsa nu. För nu ska du få höra att det bara är en fasad. Egentligen är jag en riktig gnällkärring. Så bara för att du skall få en inblick i mitt rätta jag skall du nu få höra mitt livs topp tre irritationsmoment.

Nummer ett: datorer som krånglar. Det är väl bara så frustrerande att försöka göra något då de bara jobbar emot en? Datorer skall funka, oavsett om man förstår varför eller inte. Samma gäller bilar och alla andra sorters mackapärer.

Nummer två: butikskassor som krossar ens varor. Vi har för vana att storhandla sisådär en gång i veckan, eller senast då kylskåpet gapat tomt så länge att sillen tagit slut som annars kan rädda vilken lunch som helst. Eller då man fjärde dagen i rad föreslås äta pasta med tomatsås, eller då t o m pastan tagit slut. Då där i butiken så väljer jag med omsorg mina tomater, bananer och avokado inte för den skull att det unga kassabiträdet skall köra allt genom bandet så fort som möjligt för att säkerställa att mina ömtåliga tomater, färska bröd och bananer ligger underst i ett berg av litrar med juice, mjölk och yoghurt, och dessutom klämmer till en extra gång med den där avskiljaren, du vet, så att mitt färska bröd säkert har krossats till oigenkännlighet, tomaterna spruckit och bananerna blivit mos. Senast då kommer surtanten i mig framrusandes och ber högljutt och bestämt om inte hen kunde stänga av bandet? Oftast gör de som de blir tillsagda, men med en mycket oförstående min. Har jag någon av ungdomarna med mig så har de dunstat av skam senast i detta skede.

Numera har jag lärt mig att rada upp varorna med de tyngsta först och dessutom lyckas jag oftast få med mig extra händer till butiken som känner till mitt problem och kan rädda situationen.

Nummer tre: nu i skrivande stund kommer jag inte längre ihåg det tredje.

Ha en bra arbetsvecka allesammans!

PS. Min utsikt från min arbetsplats har tillfälligt förändrats.

Leena
Publicerad 18.09.2017 kl. 10:20

Kronprinsessan Victoria och Höstsonaten på operan

Eftersom alla undrar så kan jag berätta att det var precis så bra som man kunde förvänta sig. Kronprinsessan strålade och var så söt i sin rosa blus och blommiga kjol. I publiken duggade de finlandssvenska celebriteterna lika tätt som kantarellerna i skogen. Publiken skötte sig, stod upp och satte sig som den skulle och föreställningen var imponerande med finfina rollprestationer. Av rollerna måste jag lyfta fram Helena Juntunen som gjorde rollen som Helena, den sjuke dottern. Jag har hört Juntunen tidigare som solist med Cantores Minores, men nu imponerade hon dessutom med att spela den svåra rollen mycket trovärdigt. Det var en festlig och fin stämning med skumpa i mellanakten och en blänkande svart Audi med chaufför i beredskap utanför. Och min son, som utan vidare var den yngsta och säkert den enda minderåriga på plats (förutom Eero som spelade rollen som Erik, 4 år), smälte väl in i sin mörka kostym och hälsade på minst lika många som jag.

Kontrasten var stor men väldigt mysigt att i mörkret återvända till vårt hem båten. Discot dunkade dovt från bröllopsfesten på närbelägna Casinot. Kryssningsfartygets lampor lyste ute på fjärden. Dottern hade tänt ljus och förberett kvällste. Sämre kan man spendera en lördagskväll.

PS. Fälttävlan gick också bra trots, eller just därför(?), att jag inte var med. En rosett och fjärde placering! Följ ekipaget på deras sida här.

Leena
Publicerad 17.09.2017 kl. 16:05

Kronprinsessan Victoria och jag

 

Nu är det spännande värre för ikväll skall jag på opera med Kronprinsessan Victoria och min son. Det bästa av sällskap. Sen blir det kanske några andra där också. Föreställningen Höstsonaten med Ann Sofie von Otter har premiär. Fast lite synd förstås att inte min man är med, men vad gör man inte för sina barn. Det är nämligen säsongens sista fälttävlan på annat håll. Vilket är nog så spännande även såhär på avstånd.

Lite nervöst inför klädval med klädkoden mörk kostym. Inte så att jag har så mycket att välja mellan. Men jag resonerar som så, att bara jag kommer in, så lär inte någon ha intresse för vad jag har på mig, uppmärksamheten kommer tacksamt att riktas mot annan person.

Så godkväll ute i stugorna, tälten eller TV-soffan. För mig blir det galej.

Leena
Publicerad 16.09.2017 kl. 14:20

Mjältön sommarens höjdpunkt

Dags för fortsättning på serien Skärgårdshamnar i Kvarken. Nu i tur är Mjältön, Sveriges högsta ö som ligger på Höga kusten inte långt från Ulvön som jag presenterade här.

Trots höjden på ön så lyckades även jag, en lindrigt rörelsebegränsad person, bestiga toppen. Okej då att jag både hade stavar och drag- och putthjälp i de brantare partierna.

Det var en fantastisk utsikt där uppe. Och för övrigt var nog vår högakustensegling en av sommarens höjdpunkter. Hela familjen var med, vi hade vackert väder och tog flera dopp. Allt rätt unikt för denna sommar.

 

Tidigare skärgårdshamnar i Kvarken-serien är Valsörarna, Mickelsörarna, Ulvön och Kylmäpihlaja.

Och som du vet vid det här laget så hör Höga kusten till samma världsarv som Kvarken, varför den platsar in i serien. Kylmäpihlaja ligger inte i Kvarken men är en fantastisk hamn på K.

Leena
Publicerad 14.09.2017 kl. 22:11

Kompisar från förr

 

Den här fina gången fotograferade jag genom en öppen port i Kristinestad i somras. Den gården deltog inte i evenemanget Öppna portar, fast åtminstone den vackra stenlagda gången hade väl platsat med (mer än så såg jag inte). Men förutom att jag blev överförtjust i gången med den vackra blommande spetsmössan intill, så visade det sig nu, av ett sammanträffande (tack fb), att ägaren (som förresten har bloggen Lorenzas skafferi) är en klasskamrat till mig från förrivärlden. Kul sammanträffande tycker jag! Fler bilder på den fina gången har hon här.

 

Leena
Publicerad 13.09.2017 kl. 11:37

Att segla iväg

Ända sen barnen var rätt små har jag drivit linjen att de kommer att flytta hemifrån då de blivit 18 eller senast då de gått ut gymnasiet och börjar studera. Att de kommer att vilja göra det. Jag har fått höra mycket om det där att ”mamma låter inte oss bo kvar hemma” och jag har kontrat med motiveringen att det är ni som kommer att vilja flytta.

Jag har känt det som min uppgift att förbereda dem för ett vuxenliv så att då tiden kommer skulle de vilja pröva sina vingar. Utan att vara ängsliga och osäkra. Leva sitt eget liv. Själv få bestämma över sitt och inte behöva finna sig i vad deras föräldrar råkar hitta på.

Och nu då den äldsta bor hemifrån en period (brytningstid; hon är 18 men går kvar i gymnasiet) så vill jag bara ha henne hos mig. Precis som min mamma och min mormor vill(e) ha oss alla (och vi är många kan jag lova) runt sig, helst hela tiden.

Visst är jag stolt då jag märker hur bra hon klarar sig. Och inte bara klarar sig utan mycket mer än så. Glad är jag också över alla vuxna runt henne som bryr sig och finns där för henne om hon behöver det. Hjälper till med praktiska grejer som tex en ytterst välfungerande tvättservice för en som inte har egen tvättmaskin. Litar på henne som en vuxen. Vilket hon ju är. Fast jag inte riktigt hängt med på att den dagen kom så snabbt.

Men nu är det nedräkning. Inom en månad får vi hem henne igen för vintern. Det ser jag framemot. Lite mjukstart behöver även mitt mammahjärta då ungarna håller på att flyga ut ur boet. Eller segla ut på för mig okända vatten.

Leena
Publicerad 12.09.2017 kl. 12:18

Fiskmarknad i inre hamnen

 

Jag gillar fiskmarknad.

Förutom fisk finns det förstås också försäljning av bröd, metervis av lakrits och köttkonserv! Men det mest speciella som jag såg var strömmingen som man kunde köpa per skopa eller hink. Och den simmade (inte) i ett isvattenbad varifrån han skopade upp den. Jag tog mitt förnuft till fånga och lät den ligga kvar, för att nu stå och rensa och steka fisk rimmar inte så bra med helgens planer.

 

Kan rekommendera de smörstekta muikorna från Saimen, inte helt lokalt, men goda ändå.

Hos oss blir det närmat och strömming idag. Senapsströmming från Björköby och egenodlad potatis.

Du hinner än, för fiskmarknaden fortsätter imorgon lördag.

Leena
Publicerad 08.09.2017 kl. 14:43

Afrikas blå lilja

Nu blommar den. Tala om sent. Medger genast att den stått lite väl skuggigt, innan jag insåg att Vasa inte är Melbourne och här vill Afrikas blå lilja nog ha full sol och inte stå i halvskugga som i Australien. Nå ja, nu är den i full knopp och blommorna har börjat slå ut i alla fall. Massor av knoppar. Mer än den någonsin haft. Den vilade ett år utan att blomma alls, säkert pga lite väl hårdhänt behandling i och med flytten och allt, men nu kommer den igen alltså. Hoppas på varma dagar och nätter nu så den inte fryser bort.

 

Leena
Publicerad 07.09.2017 kl. 09:58

Botemedel?

Måste bara ta upp det här jag läste om; bot mot överkänslighet (mögel, el, mat, you name it) i HS 4.9 2017. Det finns nu ett program utvecklat av kanadensaren Annie Hopper, genom vilket man själv kan programmera om sin hjärna så att den inte överreagerar på olika stimuli. Mycket intressant! Nästan så jag önskar att jag hade någon överkänslighet bara för att kunna prova om det kan funka. (Önskar det på samma nivå som jag önskade att jag hade glasögon som ung för att se äldre och klokare ut). Må vara att folk nu protesterar mot att man förminskar deras symptom till att vara hypokondri, och det vet jag att den oron inte är kul (kolla här).

Snubblade också över Helena Miranda, smärtläkare, som skrivit en bok om hur man kan bemästra sin smärta (Ota kipu haltuun, 2016, bara på finska ännu vad jag vet). Där hon konstaterar att smärtan inte sitter i knät (eller var det nu kan vara) utan i hjärnan. Lite samma idé som med överkänslighetsgrejen alltså. Med olika sätt kan man bemästra smärtan genom att utnyttja kroppens egna endorfiner, göra och tänka på saker man gillar, lyssna på musik, röra på sig och vara i naturen t ex. Har nu varit till biblioteket och lånat boken, bara för att se vad detta egentligen kan vara. Tänk om jag kunde hitta nya verktyg som gör vardagen ännu roligare?

 

Leena
Publicerad 05.09.2017 kl. 19:57

I med och motgång

I fälttävlan kan som sagt allt hända. Det blev ingen medalj för laget den här gången. Inget av våra tre ekipage fick ett godkänt resultat från terrängen. Så kan det också gå.

Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för det här. Inte för resultatets skull, utan för den jobbiga spänningen, innan och under tävling. De långa resorna, all logistik och rädslan att något går snett. Att vara så engagerad att man nästan får huvudvärk av det.

Men visst är det fint att kunna dela med och motgång. Få en fantastisk helg i vacker omgivning, delta i väl arrangerade stora tävlingar, vara en del av gemenskapen, den trevliga och peppande stämningen. Det är allt det vi kommer att minnas.

 

Om helgens tävlingsresa kan du läsa mera här:

Vi ska ut på äventyr igen

Framme

Vårt lag leder!

Leena
Publicerad 04.09.2017 kl. 16:44

Vårt lag leder!

Tävlingsdag 1:

Anni och Sasha gjorde kanske sin bästa dressyrbana hittills och hoppade en felfri runda.

Det gick även fint för de andra lagmedlemmarna så just nu leder Österbotten med knapp marginal.

Men imorgon kan ännu allt hända då det är dags för den avslutande terrängdelen.

Fortsätt håll tummarna att hela laget kommer i mål.

 

Leena
Publicerad 02.09.2017 kl. 17:38

Framme!

Saldot blev en och en halvtimme vid ratten med eget släp i genomgrått väder och knappt sju timmar i lastbil mestadels i sol (vilket också inkluderade 20 minuters paus för tankning och toalett). Som kom i näst sista minuten både i avseende på tankmätaren som höll oss i spänning och bensinstationen som stängde samtidigt som vi körde in på gården. Men båda delarna löste sig som sagt.

Här i sydöstra knuten av Finland bjuds på finfina tävlingsförhållanden vad det verkar. Hästens flätor är förberedda för imorgon och mental uppladdning pågår. Inte minst för mig som skall klara spänningen de två påföljande dagarna. Håll tummarna!

Leena
Publicerad 01.09.2017 kl. 23:00

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Hästliv

Lilla cancerskolan

Mat

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Instagram: @leenasahlstrom

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Om mig:

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

Om bloggen:

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, trädgård och musik. Och lite om cancer.

 

Foto: Alla bilder är mina egna (om inget annat angetts). Du får gärna använda dem bara du tydligt anger källan/fotografens namn (Passligt.ratata.fi / Leena Sahlström)

 

Vad är egentligen passligt?

 

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar