Så du kommer att dö nu?

Ikväll börjar en direktsänd serie i fyra delar om cancer på yle Vega, #prataomcancer.

I Hufvudstadsbladet stod det idag att de knappt hunnit få in lyssnarnas egna berättelser alls trots sitt upprop. Har Radio Vega helt missat i sin satsning? Är inte detta ett angeläget ämne egentligen? Eller är vi bara för blyga att tala om det? Eller vill vi inte, för att det är för privat? Eller är det så att i det akuta skedet räcker man inte till för att berätta och senare då läget lugnat sig vill man bara gå vidare med sitt liv och lämna det onda bakom sig?

Mig har det hjälpt att prata. Jag har varit öppen ända från början. Det är inte en hemlighet att jag hör till den tredjedelen av befolkningen som drabbas av cancer. Jag har hunnit tala med ett flertal professionella, med familj, vänner och bekanta. En sluten stödgrupp med andra insjuknade har varit otroligt stöttande i både med och motgång.

I något skede insåg jag att jag ville spara lite på mina närmaste. Det var ju lika drabbade som jag, fast på ett lite annat sätt. Mycket av mina funderingar kretsade kring familjen, barnen, och hur det skulle gå för dem. Då var det bra att kunna prata av sig hos någon utomstående. I det mest akuta skedet i ett samtal med min man och några socialarbetare funderade jag på hur min man skulle gå vidare utan mig och att jag inte ville godkänna vem som helst som bonusmamma till mina barn. Men då blev jag klart och bestämt nedtystad av proffsen. Och idag förstår jag ju att det inte var en rimlig diskussion att föra. Fast den kändes väldigt relevant för mig just då.

Jag bestämde mig snabbt för att vara egoist och vägrade prata då det kändes så. Så jag lärde mig säga att jag inte hade lust att prata om det. (Och jag ber här offentligt om ursäkt om jag varit otrevlig och snoppat av dig.) Men oftast har jag berättat och talat då någon velat lyssna. Jag tror det aldrig kan vara fel att fråga hur någon mår. Oavsett om man är frisk eller sjuk. Det tyngsta var att möta dem som inte frågade alls. Bara tystnad. De som låtsades som om inget hänt.

Det finns ju inga dumma frågor. Jo en då kanske: -”Så du kommer alltså dö nu?” I det akuta skedet jag befann mig i då, blev jag så arg, för jag ansåg inte att hen hade rätten att prata om döden med mig. Jag svarade att alla kommer vi att dö. När det sker, vet ingendera av oss.

Nu skulle jag vetat bättre. Jag skulle inte dö. Varken då eller nu. Jag vill och skall leva länge ännu.

Leena
Publicerad 05.04.2017 kl. 15:57

Maestro njuter av att uppträda

Pianoafton. Många unga duktiga pianister på en och samma kväll. De verkar inte nervösa nästan alls. Så tuffa. Att sätta sig vid den stora flygeln, längst fram i stora salen, inför alla och spela upp sitt stycke. Viss spänning kan man nog ändå märka i hur snabbt de flesta går av scenen. Ibland innan den sista tonen klingat av. Så raskt de bara kan.  

Jag minns en annan konsert. Måste varit i slutet på sjuttiotalet. Eller jag minns egentligen inget av den konserten. Förutom känslan att sitta där framför publiken och inse att jag inte övat tillräckligt. Komma av mig. Staka mig fram. Och hur jag bara ville sjunka genom jorden och aldrig mera komma upp igen.    

Mitt i programmet under pianokvällen stiger en medelålders kvinna upp på scenen. Hon kunde varit mamma till något av de yngre barnen. Hon spelar lugnt och vackert. Valse lente av Merikanto, ett litet nätt stycke som jag väl känner igen. Hon verkar vara lite nervös, men bemästrar det bra. Precis som om hon haft en mental tränare i kulisserna. Hon sitter kvar och väntar tills den sista tonen klingat av. Bugar djupt och går lugnt av scenen. En kvinna som verkar ha nått sitt mål. En förebild.

Leena
Publicerad 04.04.2017 kl. 21:37

Frön som ger glädje

Mina basilikafrön har grott. De som jag planterade i all hast här. Det trodde jag inte, med tanke på att det var så gamla frön. Mycket gamla, typ från 2005. Vad blir man inte glad för om inte små fröplantor?

Väldigt mycket annat också. Ett meddelande av en vän jag inte hört av på länge, en snäll kommentar på fb, en varm kram av en kompis jag inte träffat på en månad eller barn som tömt diskmaskinen, och solen som skiner efter fyra dagar av blötsnö.

Men just nu myser jag lite extra över att mina frön grott.

Leena
Publicerad 04.04.2017 kl. 18:30

Mamma vad är en tumör?

 

 

Yle Vega har startat en kampanj som de kallar #prataomcancer.

Här är början på min historia.

Det var sommaren 2014. Mitt vänstra ben krånglade. Att klättra upp för backen på landet var jobbigt. Det var tufft att hoppa i och ur båten då jag hade känslan att benet inte höll, att det skulle vika sig under mig. Minns väl då jag vaknade mitt på natten på stugan av att det värkte i benet. Jag låg och oroade mig, för det gör man då man vaknar på natten. Tänk om jag fått Borrelia? Det låg nära till hands. Det värkte ju både i knät och höften och däremellan ända ner till foten ibland. Men det stämde ändå inte riktigt.

Skolstart och jobbstart i augusti. Jag cyklar som vanligt min väg till jobbet. Jag har en vecka tidigare varit och visat upp mig för arbetshälsovården. Då fick jag värkmedicin och en salva för utvärtes bruk för att lindra värken. På vägen hem fixar jag inte uppförsbackarna på cykel längre. Måste kliva av och gå. Min man tvingar mig kontakta hälsovården igen. Jag får remiss till magnetröntgen. Ännu samma morgon tvekar jag om jag skall gå. Undersökningen är dyr och det kändes ju bättre för tillfället igen i benet. Kanske det ändå bara är en inflammation som nu börjat läka?

Alla som varit på magnetröntgen vet att det tar sin tid. Jag ligger där och lyssnar på den klassiska musiken som jag valt. Så blir det mera aktivitet bakom glaset. Läkaren kommer in och talar om för mig att han sätter i en kanyl för lite kontrast. Bara för att kunna se bättre. Jag blir glad. De har hittat nåt. Det finns en förklaring. Jag kanske inte är hypokondrisk trots allt.

Efteråt i väntrummet träffar jag den manliga skötaren. Jag betalar, men nyfiken passar jag också på att fråga vad de hittat. För jag förstod ju att de sett nåt. Han svarar undvikande, men ber mig vänta. Jo, jag kan komma, läkaren kan träffa mig genast. Jag kommer in i hans rum som mest användes som kontor verkade det som. Det var rätt mörkt. Jag får sätta mig på en stol invid en brits som inte verkade blivit använd på länge.

Du har en tumör säger han allvarligt. Jag fattar ingenting. Tumör, tumör, tumör. Jag tror han upprepar ordet fyra gånger innan jag förstår vad han säger. Mer av samtalet minns jag inte. Frågar om jag kunde få se. Vi går ner till källaren där det står en massa datorskärmar. Han pekar och visar. ”Här är en och här är en annan.” De är tydliga. Stora som pingisbollar. ”Dessutom är de här små prickarna också suspekta.” Jag har sett nog. Jag är inte hypokondrisk.

Jag traskar iväg längs gatorna mot metron. Gråtande. Jag ringer och ringer men min man svarar inte. Jag blir arg. Varför svarar han inte nu då jag som mest behöver honom? Gråter hela vägen hem. Jag har en tumör förklarar jag för barnen som redan är hemma. Min yngsta son som samma dag fyller elva undrar: Mamma, vad är en tumör?

 

Fotnot: Numera svarar min man alltid i telefonen då jag ringer, oavsett vilket möte han är på.

Leena
Publicerad 03.04.2017 kl. 16:49

Den töntiga tanten bland alla ungdomarna

Jag vet att jag är barnslig och barnen tycker jag är pinsam, med bloggen. Men trots det blev jag genuint glad över att ett av mina blogginlägg lyfts upp på ratata.fi, här. Det tycker jag är superroligt. Tanten bland alla ungdomar som kan ta selfien.
Leena
Publicerad 02.04.2017 kl. 09:54

Charlie Chaplin på Ritz

Visste inte att stumfilm var så underhållande. Fast stum var den ju inte för Vasa Stadsorkester spelade till Chaplin. Varje pistolskott, champagnekorkarna smällde och sängen knarrade. Bra som sagt.

Och extra bonus var att jag träffade en äldre dam i pausen, som känner mig sen jag var fyra år. Och som jag övernattat hos natten innan Lucia, för att jag ville lussa med hennes dotter och grannbarnen. Och en av tanterna började gråta. Så rörd lär hon ha blivit av att se det unga Lucia-tåget. Alla detaljer minns jag inte själv, men det gjorde hon. Men nu är det långt till Lucia fast vädret verkar vilja nåt annat.
Leena
Publicerad 01.04.2017 kl. 21:44

Den där känslan

Att bli så frustrerad.

 

Då när det inte går som jag tänkt mig. Då saker bara krånglar. När vi inte kan hålla en DL för att det är otydligt formulerade krav. När jag är för sent ute. För att EU. För dåligt fungerande nätprogram. För att det är så mycket annat som skulle vara roligare att göra.

Då blir jag så frustrerad att jag kunde krypa ur mitt skal.

Men då jag blev sjuk, blev jag så frustrerad på folk som klagade, var så gnälliga. Helt utan orsak. Se vad allt de hade som inte jag hade då. Ett liv, en framtid.

Så skärp mig! Gör det som måste göras bara. Och gå sedan vidare med mitt liv.

Som att äta lunch. Sen känns allt så mycket bättre igen. 

Leena
Publicerad 31.03.2017 kl. 12:11

Nämen

Hur blev det såhär? Det skulle ju bli vår?
Leena
Publicerad 31.03.2017 kl. 09:14

Varför i all sin dar åker man till Seinäjoki?

 

Ja, inte är det kärlek inte. Men jobb, trevliga arbetskamrater och bra fikakultur. Och för fikakultur har jag fått pris, på en tidigare arbetsplats, så det är med auktoritet jag talar i detta ärende. 

Seinäjokidagarna är rätt rutinartade redan. Morgonbussen betyder chill i 80 minuter. Rask promenad med stavar till jobbet. Okej allt är relativt, inte så rask då, men promenad. Och så det bästa. Kaffe och te och en smörgås med arbetskamraterna som väntat in mig. Väl värt resan. Sen jobb, jobb, jobb, avbrutet av ärtsoppa och pannkaka varje torsdag, och en fikastund till innan halv tre.

Sen blir det kvällståget hem. Promenad till tåget oftast lite med andan i halsen, fast jag egentligen har hur mycket tid som helst. Men det gör inte så mycket för Seinäjoki är en jätteful stad. Enbart typ 60-70-80-tals estetik i all sin prakt. Sådär fult att man nästan får ont i ögonen och att det inte kan göra någon glad. Förutom de som dansar tango eller går på rockfestival. Jag antar att i deras ögon ser Seinäjoki helt annorlunda ut. Dessa två veckor om året lär hotellkapaciteten inte räcka till, för övrigt är det inte många turister som åker vilse hit.

Dethär är det enda vackra huset på min promenad. Lotta Svärd-museum.

Väntan på tåget har också fått sin rutin: In på kiosken. Skanna av tidningshyllan, bläddra lite för att sen lägga tillbaka igen i hyllan. Stå och sukta lite för länge vid godishyllan. Väldigt många godispåsar innehåller svarta godisar. Kasta en blick på två barn som leker någon lek inne i förvaringsboxarna. Sen ut på perrongen för där tror jag ändå att det är friskare luft. Och för att inte missa tåget.

 

Men idag var Seinäjokidagen ändå inte som alla andra dagar, för jag fick av en tillfällighet sällskap dit med kärleken. Tala om vardagslyx.

Leena
Publicerad 30.03.2017 kl. 22:27

Är du nyfiken, så läs inte detta

 

Min dotter har gått utanför sin comfort zone. Gjort stora saker som jag aldrig hade vågat göra, allra minst i hennes ålder, för det goda samhällets skull. Som hon tror på. Vilket vi måste göra, för att vårt land fortsättningsvis skall vara ett bra ställe att bo på. Eller förhoppningsvis bättre.

Kan inte nu berätta vad hon gjort. Jag håller er i spänning. Då jag vet mera så skall jag berätta, om jag kan, och får, men tills dess så gläds jag av att ha åtminstone en unge som på nåt sätt utvecklats till att bli en bättre samhällsmedborgare än vad jag är.  Känns rätt fint.

Leena
Publicerad 30.03.2017 kl. 07:31

Lugnet mellan stormarna eller lugnet efter stormen

 

Stormen kom med besked då i augusti 2014. Den pågick rätt länge för att vara en storm, men nu har den då verkligen bedarrat. Fritjof skriver om lugnet mellan stormarna i HBL-kolumn idag 28.3. Från sin synvinkel.

Jag föredrar lugnet efter stormen.

Det som har förändrats är att tidsperspektivet har blivit lite kortare än innan stormen. Åtminstone jämfört med Ellen som planerar sin 100-årsdag. Eller för att beskriva det lite mer kliché-artat; att jag inte tar det mesta för givet längre. Och njuter av det jag har. Sol, familj, vänner, kärlek. Allt det som blev så tydligt under de stormigaste dagarna.  

Men horisonten, den mörka, syns inte just nu från där jag är. Där är så mycket i vägen. Framtiden med allt vad det innebär. Och tänker det komma en till storm så klarar vi den med. Vi gjorde ju det en gång. Nästa gång är vi bättre förberedda och bättre rustade. Vi har övat på att reva, vi har extraproviant nerpackat, regnkläder och flytvästar med. Jag är full av tillförsikt. Varje ny dag är en vinst. Varje ny dag går vetenskapen framåt. Snart räknas även metastaserad njurcancer i kategorier kroniska sjukdomar som man kan leva länge med. Som vem som helst. Lite som HIV-behandlingen har utvecklats sen åttiotalet. Och varje dag kommer jag närmare det målet.
Leena
Publicerad 29.03.2017 kl. 07:59

En liten paus i arbetet

 

En stor DL på jobbet på fredag. Men visst hinner man ta en kort paus? Så snabbt, så snabbt, petar jag ner några basilikafrön i jorden, vattnar och plattar till lite. Fröna är gamla. Vi får se om de gror ändå. Kanske om de stå här på arbetsbordet framför mig, bredvid novemberkaktusen som står i knopp. (Nu!?) Lagom då ljuset återkommit, och våren snart är här, också i Vasa. Längtar. Planerar uteplatser i trädgården. Middagar som skall njutas där i sol och värme. Grillen som skall plockas fram.

Slut på pausen. Måste återgå till jobbet. Trots att solen lockar och pockar därute.

Leena
Publicerad 28.03.2017 kl. 12:49

Totalt misslyckad som förälder

 

Läste nyss om en familj som tagit i bruk en excelfil för alla hemsysslor som måste göras. De hade fått slut på gnabbet runt vem som gör vad av hemarbetet genom att ta med arbete hem (Excelfiler jobbar jag bara med om jag får lön för det). Hos oss är det precis som i de flesta andra familjer, antar jag, att hemarbetet aldrig tar slut. Förutom i alla glansbildsbloggar där det alltid står färska tulpaner på bordet och diskbordet inte bara är avtorkat utan också pyntat med en skål citroner och en olivflaska.

Tre tonåringar genererar en hel del tvätt, sprider runt sina grejer och lämnar framme sin disk ”för jag trodde det var rent i diskmaskinen”. Vad är det för argument egentligen?

Det minsta man kan begära är att de håller ordning på övervåningen där de alla huserar, tycker jag. Men det går väl sisådär. De utgår nog främst från att de bor i ett pensionat. Albert undrar ofta när mormor kommer på besök för det innebär oftast en uppryckning av hans rum.

Vi provade i nåt skede en pappersvariant av excelfilen. Ellen ownade ut alla med att skriva upp en massa hon hjälpte till med. De två yngre gav upp genast då de insåg att hon var överlägsen. Så det ledde inte nån vart trots att man kunnat önska det motsatta. Och jag som lockade med klistermärken och allt.

Men försöker ge upp det där med att tjata på dem. Åtminstone emellanåt. Men de sköter bra om det på egenhand. Tjatet och småbråket sinsemellan alltså. Att ”hen aldrig hjälper till med nåt” och ”varför måste jag, om hen inte måste?” Och därefter attackeras vi föräldrar för att vi totalt misslyckats i uppfostran och hur kan ni låta hen slippa så lätt undan.

En tidigare arbetskamrat berättade en gång att hon egentligen njöt av allt köksarbete. Hon hade bestämt sig att det ändå måste göras så varför inte lika gärna digga det. Pirjo brukar jag sända en tanke då och då när jag står och fejar. Och det blir piki-lite roligare då.

Leena
Publicerad 27.03.2017 kl. 09:06

Söndagmorgonens magi

 

Det är något speciellt med att stiga upp innan alla andra vaknat. Huset är så tyst. Nån snarkning hörs. Klockans tickande. Frysens bubblande och murrande. Takplåten som sjunger lite i vinden.

Ute är det mulet och blåsigt såhär sommartidens första dag. Några raska steg till postlådan. Det blir svalt om mina bara ben och jag får hålla fast morgonrocken med ena handen. Tidningen känns sval och ny i min hand. En ensam cyklande tant passerar förbi på gatan. En annan plockar upp efter sin hund i parken. Annars är allt ännu öde. Inte ens hararna syns till.

Blir påmind om många mornar på Tvärnö då jag tassat ut och hämtat tidningen, gått ner till stranden för ett morgondopp och torkat mig på bryggan i de första solstrålarna som nått bryggan.

Idag blir det inget morgondopp. Men nog frukost med söndagstidningen. Snart är huset fullt av liv igen.

Leena
Publicerad 26.03.2017 kl. 08:48

Vinterns sista dag

 

Vaknar med tungt huvud fast solen lyser och fåglarna kvittrar ute. Har en lång lista på saker som jag önskar få fixat här hemma. Förutom att röja förstås, alltid, så också småsaker som att korrigera en lampupphängning, fixa en hasp vid grinden, så frön, you name it. Hur skall vi i nåt skede komma fram till att tapetsera, måla och planera nytt kök, då vi knappt klarar att hålla efter det dagliga underhållet?

Men som sagt, solen skiner och cykelsäsongen korkades igår. Får en Burana av Ellen, som undrade hur jag sjunkit så lågt nu. Hon refererade nog till tider då jag gått på lite starkare medel. Men tabletten gjorde sitt så vi kunde ta oss ut och kanske främst bort från alla måsten här hemma.

En tur till hamnen och en titt till båten. Via en loppis där det var så mycket folk som jag aldrig sett i Vasa samtidigt tidigare. Fritjof vände vid dörren. Och sen lunch på saluhallen, en favorit. Denna gång provade vi den franska ostmästarens Boeuf Bourguignon. Mycket god och mycket kött. Veckans dos typ.

Efter glass i solen i trädgården och nya vårtecken så finns det ännu tid att pricka av nåt från listan.

Leena
Publicerad 25.03.2017 kl. 17:09

Lakrits, salmiak och cancer.

 

 

Jag är väldigt förtjust i salmiak och lakrits speciellt sådär i vågor. Lite som graviditetscravings för såna som upplevt det. Men så kom den här cancern och då tänkte jag att nu är det bara att äta precis det som jag är sugen på, så länge det varar. Livet.

Men länge, länge var jag inte sugen på nåt att äta överhuvudtaget. Där låg jag på soffan med godiset inom räckhåll, men ville inte ha! I det skedet kändes en månad som en lång tidsenhet för att inte tala om fyra år, som jag hörde nån hade överlevt med samma njurcancer. En evighet i ärlighetens namn. Nu har det gått lite drygt två och ett halvt år. Matlusten är det verkligen inga problem med längre. Och fyra år till känns igen nästan som för givet. Tack vare Afinitor som varit med i mitt liv nu i drygt ett år. Den gillar jag egentligen lika mycket som godis, fast på ett helt annat sätt. Mera gilla som i tacksamhet och kärlek. Typ. Fast den smakar dessutom lite söt i munnen också innan den sväljs. Men numera har jag övat såpass mycket på att svälja tabletter, att jag sällan hinner känna smaken längre, och så har det inte alltid varit kan jag lova. Kommer ihåg mig som liten flicka då jag av någon anledning ordinerats en antibiotikakur, tror jag det var. I tablettform. Något så förfärligt. (Två av mina barn förstår precis vad det innebär att ha svårt att svälja tabletter.) Men jag fick en hel chokladplatta som plåster på såren. Och som den beslutsamma och ståndaktiga unge jag var då (det här är alltså mycket länge sedan) så belönade jag mig själv med en (1!) chokladbit efter varje svald tablett. Det var nåt att kämpa för.

Men en sak gör Afinitor med mig som inte är lika bra. Den höjer mitt blodtryck såpass att jag måste medicinera för det. Och inget ont med det. Det kan man leva med. MEN, det betyder att jag nu lovat mig själv att sluta äta lakrits och salmiak. Okej att också påtryckning från ffa min äldsta dotter och far haft viss betydelse. För det skulle väl vara för onödigt att bli tvungen att avbryta behandlingen för att man inte fixar biverkningarna. Eller vad värre, dö i nån hjärt-kärlkomplikation nu då det ser så lovande ut. Ja det skulle vara värre.

Lyckades idag leda mig förbi en saltochblandat-påse i butiken efter att jag först stått längtansfullt och tittat på den lite för länge. Så får det bli nu. Så måste det bli nu.

Leena
Publicerad 24.03.2017 kl. 11:49

En resa till frisören

 

Det här med Vasaflytten har också den fördelen att jag kommit så mycket närmare min bästa frisör Nina (detta är inte ett reklamsamarbete utan ren reklam från min sida). Härifrån tar det bara en dryg timme att köra till Kristinestad. Så det gjorde vi igår, för nu hade gränsen för vad t o m jag kan utstå frisyrmässigt passerat för länge sedan.

Och en resa till frisör i Kristinestad kan rekommenderas för allt detta ingick:

1. Behövde inte köra själv för äldsta dottern övningskör.

2. Hembakta bullar vid ankomst hos mor och far.

3. Håret välklippt hos Nina.

4. Sätta sig vid dukat middagsbord hos mor och far.

5. Hallon, kolasås och glass till efterrätt.

6. Få fylla bilen med hemgjord äppelmos, dito bullar och semlor.

7. Och så det extra magiska att lämna in tomflaskor och i utbyte få flaskor fyllda med hallon-vinbärssaft.

Skulle satt bilder på före och efter, men är för blyg och har inte övat på det där med selfies som dagens ungdom. Men kan berätta att före-bilden ger rättvisa för katastrofläget som rådde innan klippning. Efter-bilden ger inte full rättvisa åt Nina.

Leena
Publicerad 23.03.2017 kl. 17:45

Dagens bästa start

 

Tidig start. Aptidig. Uppe strax efter fem och på stallet strax efter halv sex. Det håller redan på att ljusna. Stallbacken ännu helt tom. Smyger in lite hö till Sasha för att inte hela stallet skall vakna än. Morgonmål är ju först vid sjusnåret. Gör iordning henne för ett ridpass. Det visar sig att vi får sällskap en stund i manegen. En grannhäst blir longerad och släpper loss sina inbyggda spänningar i några rejäla krumsprång, visar upp sin allra mäktigaste trav och blåser ut som den värsta hingst den en gång varit. Sasha tar det coolt och timmen i manegen går fort. Saker och ting börjar hitta sin form. Både Anni och Sasha blir trötta på slutet.

Tillbaka i stallet mumsas det lugnt. Sasha får fortsätta sin frukost, vi skyndar hem till våran.

En ny dag börjar.

Leena
Publicerad 22.03.2017 kl. 09:14

Vårdagjämning får södra Finland att ligga i lä

 

Har redan ett tag sett snödroppar, tussilago och andra underbara vårtecken, men bara på bild från sydligare breddgrader. Fast syrenerna är tydligt på gång på vår gård trots snö och is ännu på stora delar av gården. Så den här dagen har jag väntat på. För igår var det ju vårdagjämning så nu går vi mot ljusare tider. Alltså ljusare har det ju blivit redan några månader, men att dagarna blir längre här än i södra Finland, det är det som är det fina i kråksången. För då har vi nåt som inte ni har.

Men just idag har det vädermässigt varit en mindre ljus dag; gråmulet och snöslask. Albert njuter ändå av vintern så länge det varar. Säsongskortet på Öjberget har betalat in sig och nu går han så att säga på plus. Och idag var det ju stora puderpumpen på kullen. Inga köer, mest skidskoleungar, backar ännu i fint skick med hopp och rail som inte ser för livsfarliga ut för en mor, men som sysselsätter åkarna i timmar. Skulle jag ha mindre barn skulle jag gärna sätta dem i slalomskola där. Vasa skidklubb verkar grymt aktiva med träningar var och varannan kväll och då skulle ungen dessutom bokstavligen få åka där far en gång åkt. Mysiga tanke.

Leena
Publicerad 21.03.2017 kl. 20:10

En sista resa till Californien

 

Jo jag tänkte på vilket stöd man får som cancersjuk här i landet. Inte unikt för Vasa, men kanske unikt för landet om man då tänker att från Vasas perspektiv också Sverige skulle ingå.

Inte bara medicinskt, utan nu är jag mer inne på andra förmåner. Såsom min jumpa.  En hel termin ledd gymnastik för en spottstyver genom cancerföreningen. Vi talar inte här om nån hårdträning utan en sal full med pensionärer i diverse mjuksibyxor och yllesockor. Och en kvinna har ljusgul fleece från Kalifornien. Som inhandlats där efter avslutad cancerbehandling. På resan som skulle bli den sista.

Efter bästa förmåga försöker vi nu hitta våra små inre muskler. Vår 60plus-åriga ledare i en 20-årings kropp talar och visar oavbrutet om för oss vilken muskel som vi borde känna jobba. Böj knäna, känn tårna, kläm ihop låren, spänn rumpan, in med naveln, andas in, andas ut, bröstkorgen stiger, axlarna sjunker. Små rörelser. Långsamt. Vi böjer och sträcker och viftar lite hit och dit och snart står vi där i våra pensionärskroppar lite stoltare med lite bättre hållning än tidigare. Tills vi får sträcka ut oss på mattorna för avslappningen. Och jag lovar att det inte bara är jag som somnar. Igen.

Leena
Publicerad 20.03.2017 kl. 18:58

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Hästliv

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Instagram: @leenasahlstrom

 

Om bloggen

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, hus och musik. Och lite om cancer.

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

 

Vad är egentligen passligt?

 

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar