Ibland blir jag bara så rädd

 

Det kan vara en så liten grej som triggar det. Bara en lätt flygande tanke. En sak, en händelse, en person som associerar till något som varit. Något som väcker gamla tankebanor. Som påminner om ångesten. Då blir jag så rädd att tårarna forsar och näsan stockas. Rädd för att monstret skall återkomma med all kraft. Att det inte skall fortsätta så bra som det är nu. Att allt börjar om. De jobbiga upplevelserna som jag känner att jag fått nog av. Att allt bara skall ta slut för tidigt.

Använder inte längre ordet ångest slentrianmässigt. Det är inget jag upplever för att saker hopar sig eller kaffekokaren går sönder. Riktig ångest är svår att hantera.  Det har funnits nätter då jag vaknat och inte vetat hur jag skall kunna krypa ur mitt skal. Skakat. Varit spänd som en fjäder. Att fysiskt försökt komma ut ur min kropp. För att kunna lämna över till någon annan. Då jag inte klarat av att tänka en vettig tanke. Bara önskat att någon annan kunnat leva mitt liv åt mig. Att bara finnas bredvid och ta över det helt och hållet. Säga att sov du så fixar jag det här åt dig.

Har efteråt tänkt på hur mycket en annan persons närvaro hjälper. Bara genom att finnas där. Att sitta bredvid då man vaknar. Att finnas nära då man somnar.

Tack till dig som fanns och finns nära mig. Tack till dig som finns där för någon annan. Du anar inte hur mycket det betyder.

Leena
Publicerad 15.05.2017 kl. 11:12

Skratt och tårar, allt är som det ska

Mamma, du har inte bloggat på länge? Ja, men du gillar väl inte ens att jag bloggar, svarar jag. Jo det gör jag visst. Om det gör dig lycklig, svarar hon. Så, hej, här är jag igen. Efter rätt intensiv helg.

 

Fredag och resdag: Uvi:n som jag försökt mota vid grind med litervis med vätska dagen innan, vill inte ge sig utan snarare tvärtom. Taggtrådsassociationer. Tanken på fyra timmar i bil får mig att funderar både på blöjor och starkare smärtlindring ur mitt hemma-apotek, innan jag hinner få ett recept strax innan avfärd till mitt apotek.

Väl framme. All logistik funkar som tågen i Schweiz. Och också tävlingens första två delmoment, dressyren och banhoppningen. Ute i terrängen kommer motgångar eller snarare ett nedhopp. Hästen tar över och bestämmer att hit men inte längre. Hellre in i skogen än att hoppa ut i det okända.

Jag hinner redan befara avsittning och lösspringande häst, men lättad då jag hittar dem båda välbehållna. Besvikelsens tårar är nära för ryttaren. Ingen skam eller ånger kan jag skönja hos hästen. Hennes tankar är främst inriktade på det spirande gröna gräset hon inte sett sedan förra sommaren. Ryttaren färdig att ge upp hela karriären och satsa på enbart banhoppning. Problemet är att hon inte känner sig som en hoppryttare. På vägen hem planerar vi redan fortsatta träningar och tävlingar. I fältritt.

Och nu är det söndag kväll. Alla är hemma. Båten är i sjön, morsdagslunch uppäten, hästar omhändertagna, konserter spelade, träningar tränade. Allt är som vanligt. Precis som det är då dotter som varit borta, kommer hem. Skratt och tårar.
Leena
Publicerad 14.05.2017 kl. 22:49

Ge mig en akademisk utbildning i logistik

Är det nåt man får öva på i ett hem med tre aktiva barn, så är det logistik. Tåg som ska bokas och passas, matsäckar planeras och förberedas, väskor packas, däremellan skall middagar ätas, och helst också inhandlas och tillredas, läxor lagas och prov pluggas.

Borde man inte utveckla de förberedande föräldragrupperna att handla lite mer om logistik än amning? Amningen kräver ju bara två komponenter, barnet och mamman, för att fungera. Men allt det här andra. En massa lösa delar som på nåt sätt skall passa in i alla de andra, i vårt fall fem personers liv, kräver ju en akademisk utbildning i logistik för att kunna fås att fungera. Och jag är tveksam om det skulle lösa det.

Hos oss har vi specialiserat oss på delegering. Eller snarare att barnen från ett tidigt skede har skött sina egna kalendrar. Oftast funkar det utmärkt. Det största problemet är väl jag och min bristande kapacitet att hänga med i alla svängarna. Framförhållningen är inte den mest optimala alla gånger, så det var inte ett undantag att jag så sent som ikväll Wilmade två barns frånvaro för imorgon.

Ser fram emot söndag kväll då vi förhoppningsvis alla fem är hemma igen. Tills dess skall vår familj ha återvänt från Stockholm, Helsingfors och Ypäjä. Innan dess skall vi ha tävlat i fälttävlan, sjösatt segelbåt, övat och uppträtt med Vivaldi, och tränat jollesegling. Flugit, åkt tåg och dragit hästtransport. Förhoppningsvis blir matsäcken god.

Leena
Publicerad 11.05.2017 kl. 23:37

Mingel är inte min grej

 

Mycket folk och kindpussar. Vita salen blir full. För många handskakningar, nya ansikten och nya namn. Jag vill bara sätta mig ner och förbli anonym.

Reagerar för sent. Det var ju Ann-Luise Bertell. Eller Annu som det verkar i de inre kretsarna. Precis, Bertell som i ”Vänd om min längtan”. Den bästa bok jag läst på länge. En bok jag slukat. Den som handlar om Österbottningarnas Amerikaflytt och fått väl värt pris.

Tar mod till mig. Går fram till henne precis innan programmet skall börja. Berättar åt henne det, hur duktig hon är och vilken bra bok hon skrivit. Hon blir glad och jag får en kram.

Det tog tre år för henne att skriva boken berättar hon. För mig känns det att det tar lika länge att avsluta detta inlägg. Det märks att hon är proffs. Jag en glad amatör.

Leena
Publicerad 10.05.2017 kl. 22:43

Alperna

Vad jag kunde ta med mig hem från Schweiz:

En tidigare vår med fikonträd och andra exotiska växter.

Tåg som håller tidtabell. Eller snarare befolkning som inte eldar upp signalledningssystem.

Personer som talar sitt eget språk oavsett om hen hon talar till förstår det. Bra för alla som vill lära sig ett främmande språk.

Restaurangmaten så att jag kunde prissätta den till ett överkomligt pris.

Sovrum med fönster åt två håll med utsikt över vatten, stad och alperna.  

 

Vad jag kan lämna kvar i Schweiz:

Molnen som skymmer utsikten mot alperna.

 

 

Leena
Publicerad 09.05.2017 kl. 11:42

Liten stad - lång promenad

Neuchatel i bilder

 

Leena
Publicerad 08.05.2017 kl. 18:44

Söndagsunderhållning del 2

 

Vi som precis skrutit på tåget och hur smidigt det är. Drygt tre timmar sena till Helsingfors. Någon har eldat gräs och järnvägens signalsystemledningar i Viiala. 

Det blev falafelbullar för Ellen och supersized VR-köttpiroger för vår del till middag, istället för den gemensamma vi hade planerat i Helsingfors. Hennes jacka, tights, lactrastabletter och te kommer med oss till Zürich istället.

Det är lovat regn till Schweiz.

Allt tyder på att det kommer att bli en bra resa.

Det här är inte en matblogg.

Leena
Publicerad 07.05.2017 kl. 22:35

Söndagsunderhållning

I Korsholms kyrka på torsdagen var det inte helt så lättsamt program som jag utlovat.

Men om du vill lyssna på hur Albert spelade tillsammans med Wegelius kammarstråkar så klicka här.

Stycket är Joseph Haydns violinkonsert i G-dur, första satsen.

 

Leena
Publicerad 07.05.2017 kl. 17:40

Ge mig tjat och smågräl

 

Talar med en vän om dagar vi upplevt. Tänker på en annan som skall på kontrollröntgen för sin cancer. Blir påmind om tider som nu känns mycket avlägsna. Tider då jag inget annat önskade än att allt skulle vara som vanligt. Önskade att ingenting hade hittats. Att ingenting hade hänt. Att allt skulle vara som det varit. Hellre stressig vardag, skjutsande, matlagning, bråttom, tjat och smågräl. Så ville jag ha det. Allt var bättre än diagnosen, monstret och prognosen.

Då mitt i allt elände, hade jag en tanke eller egentligen en plan. Hur jag skulle ta emot de goda nyheterna av min onkolog. För det ville jag så gärna. Då han gav mig positivt besked att medicinen hade funkat skulle jag resa mig och ge honom en stor varm kram. Den medelålders, auktoritära, chefen för hela cancerkliniken med tusen järn i elden, tight tidtabell, och lika tighta byxor. De som fastnar på låren då han reser sig. Honom skulle jag krama.

Det blev inte så. Han kunde inte ge mig positivt besked den gången.

Senare har vi fått träffas i mycket positivare tecken än så. Många gånger. Han vet numera att jag inte vill småprata först, utan han går rakt på sak och säger hur det är. Sen talar vi en liten stund. Om hur jag mått, hur värdena ser ut, hur vi ska fortsätta. Han printar ut mitt röntgenutlåtande för det vet han att jag vill ha. Ibland tar han sig tid och berättar om sina forskningsresultat eller om sjukhuspolitik om jag frågar om något. Då talar han ännu snabbare och hans ögon lyser.

Senaste gång jag träffade honom konstaterade jag att jag två år tidigare inte hade trott att jag kunnat komma hit var jag är idag. ”Det var illa då”, medgav han. ”Du hade visst ett starkt stöd hemifrån”.

”Ja”, svarade jag. Och någonting just då i det han sa, fick det att kännas nästan lika bra som en kram.

Leena
Publicerad 06.05.2017 kl. 18:00

Saker att vänta, längta och se framemot

 

Jag väntar på att min läkare ringer och meddelar att blodproven var ok. Så jag slipper passa telefonen som är opålitlig numera och stänger av sig titt som tätt.

Jag längtar efter säkert frostfria nätter så att jag kunde lyfta ut mina plantor utan att behöva komma ihåg att ta in dem till natten. I det avseendet är jag nästan lika opålitlig som telefonen min.

Jag ser fram emot vår veckoslutsresa till Neuchatel som infaller på måndag till onsdag. På tu man hand. Som tydligen i de flesta fall särskrivs. Om man ska tro på google.

 

PS. Jag hade fel angående gårdagens konsert. Repertoaren var inte så lättlyssnad som jag utlovat, med bl a två stycken av Arvo Pärt. Men bra var den i alla fall.

 

Leena
Publicerad 05.05.2017 kl. 13:29

Konsertkväll ikväll

 

Idag är det dags igen för konsert. Den som jag nämnde här. Är du i krokarna och har möjlighet att komma så passa på. Gillar du klassisk musik är det väl värt det tror jag. Bra akustik lär det vara i Korsholms kyrka.  Wegelius Kammarstråkar är duktiga och kommer ända från Helsingfors.

Om du inte gillar klassiskt, kan detta vara ett bra tillfälle att ge det en chans. Repertoaren är rätt lättsam och så är det gratis inträde.

Korsholms kyrka kl 18 ikväll.

Vi ses!

Leena
Publicerad 04.05.2017 kl. 11:05

Hur sjuk kan man vara?

Solig morgon. Tar cykeln till labbet på fastande mage. Drygt tre km. Det går som en dans eftersom jag har min elcykel. Den som jag köpte för att igen kunna cykla. Kolla här.

Men Vasa är ganska knölig att cykla i då man inte har vanan inne. Asfalten är bucklig och kanterna är höga till trottoarerna. För här ska man cykla på trottoaren. Men cykeln är som en gåva. Jag kunde ha hoppats att detta skulle vara ett samarbete med Crescent och Bosch, men det är det inte. Så jag kan bara drömma om elcyklar till hela familjen. Fast sonen lånade min cykel i vintras. Körde för fort i halkan och ramlade. Två gånger. Den är inte längre som fabriksny. Så han kan gott hålla sig till sin manuella i fortsättningen också.

På labbet sitter jag och smygtittar och undrar vad alla människor är där för. Och varför jag är där. Fast jag är inte orolig. Allt skall vara i sin ordning. Bara rutinkoll. Hur sjuk kan man nu vara om man kommer med cykel?

Leena
Publicerad 03.05.2017 kl. 16:25

Frisk, cancersjuk eller kanske bipolär?

 

Lite ironiskt det här.

Å ena sidan känner jag mig helt frisk så jag har lite dåligt samvete ibland för att jag inte jobbar heltid.

Däremellan då jag inte känner för att jobba, inte har någon motivation alls, så kan jag lätt intala mig att jag inte behöver det. För jag är ju inte helt frisk.

Vem ska jag tro på?

(för att citera Di Leva)

 

 

 

Leena
Publicerad 02.05.2017 kl. 11:14

Äntligen utdelning

En lite annorlunda första maj. Inga ballonger, manskörer, struvor eller studentmössor för min del.

En enda studentmössa har jag sett och det var på vägen hem från stallet.

Men det var det värt.

För det har varit traditionsenlig hopptävling i Jakobstad, som vanligtvis korkar den österbottniska utomhussäsongen.

Efter en hel vinters målmedvetet tränande kändes det som om vi nu äntligen fick utdelning. Vi säger jag för det krävs ett helt team. Det praktiska funkade, uppvärmningen gick som den skulle, inga lösa hästar, bockningar eller avsuttna ryttare störde koncentrationen, och det hela resulterade i två placeringar och rosetter varav den ena en vit rosett för tredjeplaceringen i 90 cm klassen.

Mycket nöjda med all orsak tyckte vi själva.

 

Leena
Publicerad 01.05.2017 kl. 21:54

Flyttar ändå inte idag

 

Bet ihop och gav Vasa en chans till lite valborgspoäng. Vi har ett resultat. Poäng ges för:

Mösspåtagning med Topelius och rätt många vasabor som trotsade kölden och solen som kikade fram lagom till evenemanget.

Studentkören Pedavoces under ledning av Maria Timoshenko lät över förväntan bra.

En faster och några andra bekanta ansikten i vimlet.

Helt klart pluspoäng till Vasa.

Nästa år beställer vi sol och picnicvärme till reprisen.

Leena
Publicerad 30.04.2017 kl. 23:48

Nu så flyttar jag

Första Valborgen som boende i Vasa avskräcker. Skulle det inte varit för att vädret är nästan lika uselt i Helsingfors så skulle jag antagligen tagit mitt pick och pack och flyttat. Eller bara lagt mig ner och inte rest mig igen. Fast det tog ett tag att krypa ut ur täcket med den synen genom fönstret. Snö, snö mera snö.

Men ännu mer synd är det nog om småfåglarna som hade börjat boa in sig i vår holk och narcisserna och penséerna som är begravda under snön på gården.

Sällan att jag hoppas på regn men just nu känns det som det kunde vara ett bra alternativ.

Första maj lär skall bli solig. I väntan på den. Trevlig Valborg!

Leena
Publicerad 30.04.2017 kl. 12:28

Reality check och trädgårdsdrömmar

 

Så nu är den igång. Komposten. Eller åtminstone har den förutsättningar att komma igång nu. De första potatis och bananskalen har jag lagt i, så nu är det bara att vänta och se. Funderade på att ha någon slags direktuppkoppling av termometern till datorn så jag kunde följa med temperaturen i realtid. Men eftersom det är en analog termometer så lär det nog dröja innan det förverkligas.

Och till min stora glädje så har jag hittat scilla på tomten. De är få och små och ännu bara i knopp, men en bra början till min blåa matta. En sån där som blommar på många ställen i Helsingfors nu, eller kanske t o m redan blommat ut? En sån blir det här också så småningom. Måste bara ha lite tålamod...

Och julrosorna verkar ha överlevt flytten. De har haft det rätt kämpigt, så är lycklig att åtminstone en av plantorna riktigt sträcker sina blommor upp ur granriset. Men blir kanske tvungen att flytta dem till ett lite skuggigare läge senare. Någonstans så att de trivs så bra att jag får en rabatt som den jag såg i Madrid för några år sedan. Någonting att drömma om.

Leena
Publicerad 28.04.2017 kl. 20:21

En groupies vardag

Det blev lite bråttom som vanligt. På stallet märker jag inte att tiden går. Tankarna på allt annat försvinner och det är fokus bara på här och nu. Mindfult så det förslår.

Och ett bra träningspass för mina flickor. Min roll är främst att hålla den äldre tjejen fokuserad och peppad så hon i sin tur kan hålla den yngre, men mycket större och starkare tonåringen på gott humör och samarbetsvillig. Inte alltid helt enkelt. Någondera av uppgifterna. Några rejäla protest-bocksprång blev det idag med, men de goda stunderna övervägde.

Sen blev det skynda-skynda för nu är det bråttom för att hinna snabbfräscha upp mig inför dagens konsert. Idag hade Albert blivit ombedd att spela på veterandagsfirandet i stadshuset. Enligt honom var jag den enda under 60 i publiken. Och där jag satt var jag mycket nöjd att jag i hasten valt min svarta klänning. Med jeans och tröja eller min brokiga stickade tunika som var mina andra val, hade jag stuckit ut lite väl mycket kan man lugnt säga.

Så det var tal på tal, det ena mer hyllande och fosterländskt än det andra. Avtackning med blomster. Musik av blåsorkester, förstås. Lottakören som var väldigt rörande med tanter som måste stöttas upp på scenen, men samtidigt den mest ostämda kör jag någonsin hört. Och så Albert. Paganinin med pianokomp och en folksång av Kuula. Uppskattat av publiken och värt det minst sagt udda tillfället för min del.

Nästa spelning blir solistuppdrag med Wegelius kammarstråkar inkommande torsdag kl 18 i Korsholms kyrka. Haydn. Missa inte den.

Leena
Publicerad 27.04.2017 kl. 21:41

Det är inte ditt fel att du får cancer

 

Idag kunde man läsa i Helsingin Sanomat om ny forskning angående orsaker till cancer. Eller snarare bevis på motsatsen. Det är INTE så att stress, depression eller nedstämdhet predisponerar cancer, i motsats till vissa myter.

Det finns faktorer som påvisats vara orsak till uppkomst av cancer tex rökning, strålning, hormoner, virus och i somliga fall ärftlighet. Men ännu är det i många, kanske i de flesta fall okänt varför en person drabbas.

Det finns ändå många myter om vad som orsakar cancer som inte visat sig ha något stöd i forskningen. En av dem är att stress eller depression kunde predisponera för cancer. Nu har en koreansk forskargrupp påvisat att det inte finns något påvisat samband mellan depression och insjuknande. Och angående stress så finns det däremot tecken som tyder på att stress snarare kunde motverka cancer.

Visst har jag själv också funderat på varför just jag drabbades? Jag som aldrig har rökt en cigarett, inte är överviktig och i min sort av njurcancer finns ingen känd ärftlig faktor heller.

Kanske det ännu kommer att upptäckas en orsak? Sådär revolutionärt som på åttiotalet då upptäckten av sambandet mellan bakterien Helicobacter pylori och magsår upptäcktes. Det som på nittiotalet ledde till att man med hjälp av antibiotika kunde bota magsår och också sänka antalet fall av cancer i magsäcken. Marshall och Warren belönades med Nobelpris år 2005 för sin upptäckt.

I andra studier visade det sig att en positiv livssyn inte heller hade någon positiv påverkan på behandlingen av cancer. Fast att hitta något gott i varje dag och inte bli kvar och grubbla på hur det kunde varit, fungerar i varje fall för mig. Att jag tackar medicinen för den positiva utveckling min sjukdom haft, minskar inte på det faktum att jag numera gläds mer åt de små goda tingen i livet och förargas lite mindre åt saker som inte går min väg.

Leena
Publicerad 25.04.2017 kl. 20:19

Nu är det dags att börja kompostera

 

 

Har nu ett stort paket på gården. Lika otympligt som jag föreställer mig något från yttre rymden.

Var redan i helgen med släp och allt till byggvaruhuset med avsikt att köpa kompost. Men nej. Han ville inte sälja, då jag undrade om han kunde göra något på priset eller om jag skulle köpa den billigare på nätet. Köp på nätet uppmanade försäljaren mig. Så det gjorde vi och nu är den alltså här. Levererad till hemtrappan. Ännu inlindad i sitt emballage står den där ute och väntar på att tas i bruk.

Så nu blir det att ordna med en extra behållare i köket och börja skala frukt och grönsaker.

 

Leena
Publicerad 25.04.2017 kl. 13:00

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Hästliv

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Instagram: @leenasahlstrom

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Om bloggen

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, hus och musik. Och lite om cancer.

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

 

Vad är egentligen passligt?

 

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar