Innerligt trött på kallvädret

Råkade snubbla över pallkragar idag då vi var ute i annat ärende, och prismässigt kunde inte lösvirke och eget arbete längre konkurrera. Trotsade vädermakterna som verkar motarbeta våren så gott de kan. Så ute i snålblåsten i full mundering med dunjacka och utebyxor blev det lite pyssel innan lådorna var ihopmonterade och ännu mer innan de var placerade så att vi blev nöjda. Men det roliga började egentligen först då vi skyfflade ett antal skottkärror bajs från hästarnas rasthage som ändå måste städas. Få se om det kommer igång och producerar värme för små fröplantor i denna kalla nord? Bara det blev lite, lite varmare så frösådden kunde komma igång på allvar. Då skall det bli sallad, dill, persilja, squash, morötter och kanske lite jordgubbar till sommarens grillkvällar.

Rätt fint blev det eller hur?

Leena
Publicerad 22.04.2017 kl. 22:20

Topp tre denna vecka

 

1. Mycket positiva nyheter från onkolog för en närstående. Precis som jag, har han också fått fantastiska resultat på den nya behandling som han får. Välkomnar honom i klubben för bäst i klassen.

 2. Mycket lyckad konsert i torsdags. Det är väl inget fel på att leva genom sina barn?

3. Frostfria nätter. Penséerna som jag modigt planterade ut för ett par dagar sedan är fortfarande vid liv.

 

Trevlig helg!

Leena
Publicerad 21.04.2017 kl. 23:42

Blommor, skumpa och hela baletten

Vad roligt att så många av er kunde komma. Stadshuset var ju proppfullt. Skall visst göra reklam oftare här på bloggen.

Dirigenten var avslappnad och på gott humör. Programmet var lättsmält och välspelat. Vi var så många att det blev varmt, nästan kvavt i den stora vackra salen. Jag räknade nervöst låtar i programmet innan det blev Alberts tur. När han kommer in på scenen bultar mitt hjärta i otakt med Cantabilen, men Paganini skulle också varit stolt över vår unge man.

Sedan blev det hela baletten med blommor, kramar, gratulationer, VIP-rum och skumpa. Men mat med musikerna på restaurang fick trettonåringen tacka nej till.

Jag säger bara tre ord: En sån kväll!

 

 

 

 

Leena
Publicerad 20.04.2017 kl. 23:47

Passlig eller opasslig som gästbloggare

Gästbloggade min sjukdomsberättelse på Lungan i stormen (publicerad 19.4 2017). Så här:

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

Det var solig sommar 2014 då jag på allvar började ana att allt inte stod rätt till. Mitt vänstra ben krånglade. Att klättra upp för backen på landet var jobbigt. Det var tufft att hoppa i och ur båten då jag hade känslan att benet inte höll, att det skulle vika sig under mig. Minns väl då jag vaknade mitt på natten på landet av att det värkte i benet. Jag låg och oroade mig, för det gör man då man vaknar på natten. Tänk om jag fått Borrelia? Det låg nära till hands. Det värkte ju både i knät och höften och däremellan ända ner till foten ibland. Men det stämde ändå inte riktigt.

Skolstart och jobbstart i augusti. Jag cyklar som vanligt min väg till jobbet. Jag har en vecka tidigare varit och visat upp mig för arbetshälsovården. Då fick jag värkmedicin och en salva för utvärtes bruk för att lindra värken. På vägen hem fixar jag inte uppförsbackarna på cykel längre. Måste gå. Min man tvingar mig kontakta hälsovården igen. Jag får remiss till magnetröntgen. Ännu samma morgon tvekar jag om jag skall gå. Undersökningen är dyr och det kändes ju bättre för tillfället igen i benet. Kanske det ändå bara är en inflammation som nu börjat läka?

Alla som varit på magnetröntgen vet att det tar sin tid. Jag ligger där och lyssnar på den klassiska musiken som jag valt. Så blir det mera aktivitet bakom glaset. Läkaren kommer in och talar om för mig att han sätter i en kanyl för lite kontrast. Bara för att kunna se bättre. Jag blir glad. De har hittat nåt. Det finns en förklaring. Jag kanske inte är hypokondrisk trots allt.

Efteråt i väntrummet träffar jag den manliga skötaren. Jag betalar, men nyfiken passar jag också på att fråga vad de hittat. För jag förstod ju att de sett nåt. Han svarar undvikande, men ber mig vänta. Jo, jag kan komma, läkaren kan träffa mig genast. Jag kommer in i hans rum som mest användes som kontor verkade det som. Det var rätt mörkt. Jag får sätta mig på en stol invid en brits som inte verkade blivit använd på länge.

Du har en tumör säger han allvarligt. Jag fattar ingenting. Tumör, tumör, tumör. Jag tror han upprepar ordet fyra gånger innan jag förstår vad han säger. Mer av samtalet minns jag inte. Frågar om jag kunde få se. Vi går ner till källaren där det står en massa datorskärmar. Han pekar och visar. ”Här är en och här är en annan.” De är tydliga. Stora som pingisbollar. ”Dessutom är de här små prickarna också suspekta.” Jag har sett nog. Jag är inte hypokondrisk.

Jag traskar iväg längs gatorna mot metron. Gråtande. Jag ringer och ringer men min man svarar inte. Jag blir arg. Varför svarar han inte nu då jag som mest behöver honom? Gråter hemma. Jag har en tumör förklarar jag för barnen som redan är hemma. Min yngsta son som samma dag fyller 11 undrar: Mamma, vad är en tumör?

Min sjukdom visade sig sedermera vara mycket mer än några tumörer i höftbenet.

Det här och lite annat har jag skrivit om på passligt.ratata.fi

Och jag skriver för att visa att det finns hopp även då man tror att det är ute. Att det finns mycket kunskap och fantastiska mediciner idag. Att det finns nånting positivt varje dag. Att man kan leva ett gott liv trots att man drabbats av cancer.

Mycket har hänt, samtidigt som tiden tidvis stått still. För oss som familj men kanske mest för mig. Enligt definitionen så är ju opasslig kanske just nu det som jag är. Jag är inte frisk. Fast ändå så frisk jag kan bli just nu. Monstret heter njurcancer och det invaderade mitt och våra liv i augusti 2014. Eller redan långt innan det. Men vi visste inte det då. Ännu.  

Nu är jag ändå så mycket längre än jag någonsin trodde jag kunde nå för två och ett halvt år sedan. Idag känner jag mig mycket mera passlig än opasslig.

 

Leena
Publicerad 19.04.2017 kl. 19:59

Paganini, Albert och Vasa Stadsorkester

 

Fick en liten försmak av morgondagens konsert på stadshuset.

Albert tillsammans med Vasa stadsorkester. Paganinis Cantabile. Tänk att ett stycke blir något helt annat då det spelas med orkester. Så vackert att jag kommer på mig själv då ett stort leende bryter ut.

Har du möjlighet att komma och lyssna så gör det. Tror det blir bra. Riktigt bra.

Fast jag har ju egen ko i diket.

Leena
Publicerad 19.04.2017 kl. 17:20

Vill du lyssna på prat om cancer?

Påminner om att det ikväll kl 17.30 igen sänds ett avsnitt #prataomcancer på Radio Vega.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit i anslutning till programserien om då jag fick min cancer, om att leva med cancer och att prata om cancer.

Så det räcker för nu.

Leena
Publicerad 19.04.2017 kl. 14:47

Att se på då andra jobbar

Vi fick upp fågelholkar i helgen. Eller snarare: det har dykt upp fågelholkar hos oss som numera också är upphängda i träd. Utan att jag lyft ett finger. Bara hejat på.

Och nu så jobbar andra där. Blåmesarna har bråttom värre. De flyger in med massor av bomaterial. Fast där verkar det också vara så att en jobbar och den andra övervakar. Men mysigt är det att få följa med deras vårsysslor.

Hoppas, hoppas det leder till ungar i vår.

 

Leena
Publicerad 18.04.2017 kl. 12:31

Bara ett litet övertramp

Det var inte tänkt att jag någonsin skulle skriva om cancern. Framförallt inte på fb. Det bestämde jag mig för genast. Att inte göra. Det är inget som lämpar sig för de sociala medierna tycker jag. Sjukdomar, cancer, medlidande, självömkan.

Men så kom då dagen då jag var så förbannad efter ett läkarbesök att jag inte kunde hålla mig längre. Min redan spridda cancer, som opererats och nu behandlats i några månader hade bara fortsatt sin gilla gång och växt på ohämmat. Jag behövde utlopp för min frustration och det kändes som om jag behövde skrika och härja inför hela världen. Okej att min fb-värld inte är större än den minsta by i Österbotten. Men ändå. Så då blev det ett övertramp på fb.

Jag orkade och ville inte längre bry mig om hur det tolkades eller av vem det lästes. Eller egentligen önskade jag kunna ställa till det så mycket som möjligt bara för att. Det kändes mera effektfullt att skrika ut på nätet än på gatan. Vem ser en då? Vem stannar upp och lägger armen runt en och undrar hur läget är? Vad skulle du göra om du mötte en medelålders kvinna som skulle skrik-gråta ute på trottoaren? Eller hasa runt med tom blick. Snarare tar jag väl en vid båge runt och tänker mig att hon behöver ta sig samman på egen hand.

Så jag valde att skrika ut min frustration över läget som då tedde sig helt hopplöst, på fb. Med bara två ord.

Och vet du det lättade lite. På en gång. Bara att skriva ner det. Kanske också delvis för att jag gjorde något jag bestämt mig för att inte göra. Och att hela min lilla fb-by ställde upp för mig och stöttade mig värmde förstås.

Det som då tedde sig hopplöst har nu hunnit utvecklas i en mycket mer positiv riktning. Men under tiden som gått har jag skrivit av mig flera gånger. Den första gången här. Sedan här. Men nu senare också bland annat både här, här och där.

Så efter det första övertrampet var det kört. På samma sätt som det kanske är med andra saker som man bestämt sig för att inte göra. Har man en gång ramlat dit så är det inte så stor tröskel att göra det igen och igen. Framförallt om det ger en liten kick. Som av en drog. Men blir jag då bara kvar i det gamla? Det som varit. Uppfattad som den sjuka, som aldrig blir frisk, som skall behandlas lite annorlunda. Självömkande. Hur skall man prata om cancer utan att hamna i det träsket? Kan man det?

Leena
Publicerad 17.04.2017 kl. 14:09

Dagens kämpare

 

Åkarna var lätträknade i spåret idag. Det var vi och Per-Ole förstås. Några sista km skulle skramlas ihop för att var och en skulle nå sina mål. Att komma igen och nå upp till 150 km var en ännu starkare prestation än ungdomens 440 km. Tycker jag. Men alla är vi vinnare.

Med dagens skidtur inkluderat blev det ett Vasalopp i vinter för min del också.

Leena
Publicerad 16.04.2017 kl. 15:44

Påskalammet

Trots öppet vatten så får vi ännu vänta på sommarvärmen. Ute snöade det lika mycket som det regnade på julen då vi alla 21 igår åt middag tillsammans.

 

Leena
Publicerad 16.04.2017 kl. 15:24

Långfredagssysslor

 

 

 

 

Leena
Publicerad 14.04.2017 kl. 22:50

Kallt så in i norden

Det blåser så hårt att fjädrarna i min krans flygit över hela Brändö. Så den har nu temporärt fått flytta in.

Bättre var det förr. Som den påsken för 17 år sedan då det var  shortsväder.

Tröstade mig med penseer och narcisser. De har ännu inte flygit iväg, men fryser väl bort om jag glömmer dem ute. Kallgrader utlovat till hela morgondagen. Jag som var så peppad att fortsätta ute i trädgården.

Åkte istället i snöslasket till Svenska klubben och åt pannkaka.

 

Och värmde oss. I väntan på att Årets kock Mattias Åhman öppnar sin restaurang i Vasa så är det inte ett så dumt alternativ. Fullt hus, trevlig interiör, god mat och bästa sällskapet. Och polisen på plats som vanligt.

 

Leena
Publicerad 13.04.2017 kl. 18:28

Jag tror min lever sprängs

 

Kvällens tema #prataomcancer på Yle Vega handlar om att leva med cancer.

 

Mitt liv är numera som vilket liv som helst. Förutom att medicinlarmet går varje kväll 20.55. Tiden är noggrant anpassad så jag hinner innan filmen börjar kl 21. De dagar det kommer sevärd film på tv. Inte så ofta. Men medicinen tar jag oavsett film varje kväll och den är värd varje cent. Och det är väldigt många.

Men att konkret leva med cancer i sin kropp kan se ut såhär.

Vi är på väg ut med båt till stugan. Långt ute i skärgården. Åker med snurran för att den är snabbare. Det är en vanlig sommardag. Rätt svalt i en öppen båt och lagom med vind så att det stampar lite. Vi är påpaltade för vind och stänk. Jag har en dyna under rumpan och sitter på mittbänken för balansens skull.

Har tidigare i mitt liv läst om en olycka i en buss. Där en person som satt längst bak i bussen sprängde sin lever då chauffören inte i tid upptäckt ett farthinder, en stor bump i gatan. Precis så känns det för mig där i båten. Varje stamp känns det som om levern skall sprängas. Men inte bara som om levern sprängs, utan alla inälvor som finns under mellangärdet. Då de med all kraft dunsar upp och ner. Min man och barnen tycker jag blivit gammal och tantig. Det är väl ändå inte så farligt?

Ett antal månader senare. Mycket har hänt som vänt upp och ner på våra liv. Bland annat har en tumör stor som ett spädbarnshuvud opererats bort ur min bukhåla tillsammans med min vänstra njure.

Motvilligt går jag med på att sätta mig i en rib för att åka ut på sjön och titta på jollesegling. Operationssåret har läkt bra men jag kommer väl ihåg obehaget från tidigare båtfärder.

Vi kommer ut på vattnet och båten stampar sådär typiskt som motorbåtar gör. Leendet blir större. Inte bara över att se ungarna i sina jollar, eller att komma ut på vattnet igen. Allt känns som det ska. Ingenting dunsar omkring inom mig. Monstret är borta.

Leena
Publicerad 12.04.2017 kl. 11:09

Du kan allt du vill!

 

Det sa min mamma då jag var barn. Inte en gång, utan vid många tillfällen. Sådär att det etsade sig fast. Det har gett mig styrka att prova på. Att tro på mig själv. Men också att fundera på vad jag verkligen vill.

Minns min studiehandledare på gymnasiet från en av de få obligatoriska gångerna man måste gå och träffa henne. Hon undrade om jag hade en plan B. Om jag inte kommer in. Åh, vad förnärmad jag blev. Det är klart att jag kommer in.

Det visades sig att hon fick lite rätt ändå. Jag använde min B-plan först. Innan min A-plan.  

Mitt kontrollbehov ger mig svårigheter att acceptera att andra inte vill tillräckligt. Om de kan. För med tesen att kunna det man vill är det ju viljan det hänger på om man inte gör det?

När man har barn och ffa ungdomar hemma blir det så tydligt. Det handlar mycket om vad man ska bli då man blir stor. Vad skall man välja? Är det saker man gillar mest för stunden eller sådant som kan vara bra för ens framtid som man skall satsa på? Måste man kompromissa? Kan man välja både och? Eller måste man välja bort?

Igår fick min son höra att nu är det upp till honom. Att han kan nå dit han vill. Bara han vill.

Är det då rätt att lämna ansvaret åt en så ung? Om jag med all min livsvisdom och erfarenhet vet så mycket bättre? Att bara stå och se på från sidan är inte min styrka. Vad har jag för ansvar att pusha på? Eller när tar min rättighet att lägga sig i en annans görande slut?

Vår äldsta dotter har precis blivit myndig. Har ansträngt mig nu att inte blanda mig i hennes beslut. Men ibland är det ju bara så svårt. Men problemet sitter nog främst i mig som vill kontrollera, och bestämma åt andra hur de skall leva sina liv. Som om jag skulle veta så mycket bättre? Men tänk om de ångrar sig då? Tänk om de efteråt undrar varför ingen sa något? Tänk om jag kunnat göra något mera för att de skall nå sina mål? Men man kanske inte kan mera än uppmuntra och säga att du kan allt du vill. Men det svåra är att acceptera att någon inte vill tillräckligt fast jag tycker att de borde.

Våra barn är så stora redan att de insett att jag är en tigermamma. Fast en inkonsekvent sådan. För det är lättare att sporra andra än att få ändan ur vagnen själv.

Få saker är för alltid. Man kan prova på. Se vart livet för en. Planera för nya äventyr.

Säger jag som inte ens kan välja vilken lunch jag skall äta.

Leena
Publicerad 11.04.2017 kl. 16:18

Korsnäs i Nordkorea?

 

Denna genomgrå, dimmiga och regniga måndag gläds jag ändå åt:

  1. Regnet som smälter bort den sista isen. Självklart.
  2. Gårdagens valresultat, särskilt de generella tendenserna på riksnivå.
  3. Larsmo. Utan nån som helst personlig koppling gläds jag ändå över deras höga valdeltagande på över 82 %. Vilket föredöme för resten av landet.
  4. Kan inte låta bli att också fnissa lite över bästa Radio Vegas jämförelse av Korsnäs med Nordkorea. Rätt träffande men kanske inte helt politiskt korrekt av mig. Eller Vega. Men nordkoreanerna lär ändå inte få veta.
  5. Gammal jacka som kommer i återanvändning. Överraskande arv från far till son. Som gör att vi slipper köpa ny.
  6. Son som galant utfört nivåprov i piano.
  7. Godsaker som vi äter för att fira detta.

En helt vanlig regnig måndag i Vasa.

Tänk dig då en måndag då solen skiner.

Leena
Publicerad 10.04.2017 kl. 20:55

Do not try this at home

 

Hörde idag en kvinna som helt gått inför yoga och Ayurveda med allt vad det innebär. Efter att hon visat lite behändiga och välgörande yogatrick som hon lärt sig så gav hon också tips om lite annat som skulle befrämja hälsan. Som att hennes Yoga-guru rekommenderade att rensa sin kropp genom att börja sin dag med en till två liter vatten. För att sen en stund senare sätta två fingrar i svalget och kräkas upp det. För att rengöra tarmarna.

Och hon verkade tro på det hon sa. Hon hade själv provat det. Fick anstränga mig för att inte ropa och protestera högljutt. Eller snarare blev jag såpass förolämpad, upprörd och förnärmad att jag inte kom på hur jag skulle uttryckt mig på ett tillräckligt civiliserat sätt. Och då menar jag inte främst de anatomiska skillnaderna på tarmar och magsäck. Hur kan man tro att magsyrorna på något sätt skulle vara en positiv upplevelse för matstrupen? För alla som tampas med ofrivilliga kräkningar kändes detta som en ren krä(n)kning. Har själv också för många gånger drabbats av att varken vätska för att inte tala om fast föda hållits inne. Den sura känslan fräter länge då man ännu en gång stött upp det vatten man försökt få i sig. Yoga ja tack, men nej tack till predikan om att kräkningar skulle göra gott för ens hälsa!

Leena
Publicerad 10.04.2017 kl. 15:46

Valvaka eller skitsnack

 

Svårt att konkurrera med kommunalval. Framförallt då alternativen skulle vara regnig söndag, skitsnack i hagen eller bildkavalkad på smutsigt tvättvatten, kärror med hästbajs och skurade toaletter.

Så håll till godo med valvakan.
Leena
Publicerad 09.04.2017 kl. 20:38

Trädgårdslördag

 

 

Leena
Publicerad 08.04.2017 kl. 20:02

Fredagsmys

Sitter i en kyrksal som luktar mögel och de levande ljusen syns knappt i det klara kvällsljuset. Det är elevkonsert igen.

Musiken var vi minst sagt lite bekymrade för inför flytten till Vasa. Hur skulle det gå med sonen som har musiken som sin nummer-ett-hobby. Som till och med funderat ibland att det skulle kunna ingå i hans framtida yrke någon gång.

Över alla förväntningar. Anton och Anni på Kuula-institutet har tagit emot honom som om han varit deras egen son och inte bara det utan med stor kompetens, pedagogik och inspiration lotsat in honom i Vasas klassiska musikvärld.

Det är nog inget sammanträffande att Iris Viljanen, Erica Back, Vasas Flora och Fauna och Kaj är hemma härifrån knutarna. Någonting gör de rätt här, och då tänker jag inte främst på byggnadsvård.
Leena
Publicerad 07.04.2017 kl. 21:08

Tänk så fel man kan ha

En lyckad tur till ett soligt Jyväskylä. Även den typiska finska småstadsarkitekturen kändes rätt inbjudande idag. En jobbresa som kändes som semester tack vare bästa vännen. Och det jobbmässiga var inte så illa det heller.

 

Mycket har hänt sen jag senast besökte Jyväskylä. Blev påmind om det då jag passerade apoteket på gågatan där jag två år tidigare köpt näringsdryck för att få i mig tillräckligt. Hade deltagit i ett nätverksmöte som cancerföreningen ordnade. Där envisades en läkare att säga att har man metastaserad cancer så talar man högst om månader. Tänk så fel han hade. Två, snart tre år, är mer än månader. Så det så. Kanske han borde fundera på att byta jobb?

För det gjorde jag. Trots ålder, trots cancer, trots deltid. Eller just därför? Och det har visst gått bra att byta jobb. Jag orkar visst lära mig nytt ännu. Tänk så fel jag hade.

Leena
Publicerad 06.04.2017 kl. 19:48

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Hästliv

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Instagram: @leenasahlstrom

 

Om bloggen

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, hus och musik. Och lite om cancer.

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

 

Vad är egentligen passligt?

 

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar