Grattis på födelsedagen!

Imorgon är det en stor dag för vissa här i familjen. Särskilt hon som fyller myndig. Som hon har längtat. Fast jag i rimlighetens namn inte riktigt vet varför. Men hon skall nu få ta sitt efterlängtade körkort, gå till krogen för ett glas vin och få fullt eget ansvar för sitt bankkonto. Inte så illa egentligen. Jag och min man har fullgjort vår uppgift. Nu är det upp till henne att ta beslut, vuxna beslut om sitt liv.

Men henne får vi lyckligtvis ha kvar ännu ett tag här hemma. Och här hemma är det våra regler som gäller. Oavsett hur gammal man är.

Leena
24.08.2018 kl. 15:26

Flyttlasset har åkt

Då har det hänt. Vår förstfödda har flyttat ut. Nu är det universitetsstudier som gäller till hösten. I veckan körde vi iväg med ett flyttlass på släpkärran mot en mycket varm studielya. Jag såg troligen lika mycket fram emot att få leka hem och ställa i ordning i den nya bostaden som dottern själv. Och det blev så fint! De få möblerna satt väl i den lilla lägenheten och skåpen fylldes snabbt med nödvändigheter. Och lillasyster har nöjt erövrat det lediga utrymmet som uppstod här hemma.

Vi har ju redan hunnit öva lite på det där med att ha henne på annan ort, så det här skall nog gå bra, för mamma och pappa också.

 

Läs också den relaterade texten: Att segla iväg

 

Leena
04.08.2018 kl. 16:12

Gästbloggning hos ungdomen

 

Fick förmånen att gästblogga hos Caroline. Tanten hälsar på hos ungdomen. Ingen åldersnoja. Men något om ålder ändå. Skoj tycker jag att jag fick möjligheten. Hoppas du också gillar. Klicka in dig här för att läsa inlägget.

 

Leena
06.06.2018 kl. 14:34

Den känslan

 

När jag ser min dotter, den nyblivna studenten, stråla ikapp med solen.

När jag får dela glädjen med min familj, släkt och bästa vänner. Då gästerna verkar trivas och stannar länge.

När menyn känns helt rätt, maten uppskattas, räcker till och recept efterfrågas.

När många effektiva, hjälpande händer ser till att allt det praktiska fungerar, så jag tryggt kan lämna över, hinner umgås med gästerna och njuta av den fina stämningen. Då saker jag glömt eller missat göra, ordnar sig ändå eller inte gör något att det blivit ogjort.

När sonen underhåller gästerna under kvällen med pianomusik, fastrarna önskar visor och klämmer i med allsång. Då det dessutom dyker upp oväntad högklassig sångunderhållning.

När trädgården får beröm, fungerar som den bästa av festlokaler, och vädret är strålande.

När min nya klänning känns som jag och det känns helt okej att bli tvungen att justera peruken då och då.

När ungarna på kvällen åker iväg för att fira på sina håll, men kommer välbehållna hem inom avtalad tid.

När jag vaknar i morse, för tidigt, men fortfarande så glad, nöjd och lycklig över gårdagen så att ögonen fuktas över att festen uppfyllt alla förväntningar och blev ännu bättre i verkligheten än vad jag ens kunde fantisera om.

Leena
03.06.2018 kl. 09:18

Snart kan festen börja

 

Nu är det fullt upp med kalasförberedelser. Festflaggen är redan upphängd, elpianot på plats, segeltaket utprovat, inlånade och egna möbler letar sin plats i trädgården.

Naturen hjälper till på sitt sätt. Syrenerna blommar och doftar, liksom berberisbuskarna och brudspireorna. Gullregnet och björkspireorna är ännu i knopp. I rabatterna står långlivade tulpaner som växlat färg från vitt till rosa och alliumlökarna håller precis på att slå ut. Det är fullt liv i fågelholkarna och träden, igelkotten som i år lyst med sin frånvaro har fått vatten för säkerhets skull och haren skuttade förbi och inspekterade igår.

Idag blir det matförberedelser. Mycket har redan levererats av hjälpande händer. Brödbak, sallader och fisk skall förberedas i köket idag. Imorgon skall förhoppningsvis glasen och kärlen räcka till. En massa små nya ideér poppar upp ännu, men i det här skedet är det snarare att stryka från listan som gäller.

Den nya klänningen väntar på sin galg, de gamla skorna är reparerade och en kofta som duger åt mig hittades i dotterns skåp. Peruken måste ännu tvättas och hinna torka. Bonnabrännan är det svårt att göra något åt i det här skedet längre.

Den blivande studenten har kommit hem. Nu är det inte länge tills festen kan börja.

Vilken tur att vi får se fram emot att upprepa detta om två och fyra år igen.

Leena
01.06.2018 kl. 08:16

En sån bra helg!

 

Igår var det hopptävling i trevligt sällskap (tack till chauffören!), två klasser och två placeringar. Viktigare än rosetterna var ändå den bra känslan som ryttare och häst hade framförallt i den andra klassen. Sånt är glädjande, då man kan känna framsteg.

Första turen till holmen efter vintern och övernattning där med hela familjen, vilken bonus. Bastu, stilla hav och sol. Fortfarande vaknar jag långt före de andra, trots att cortisondosen nu är nere på en fjärdedel. Men jag fick sällskap i ottan både av havsörnen som ställde till det bland fåglarna på ön, labb-paret som hade återkommande stridigheter med sina grannar tärnorna och måsar ruvande på sina ägg, där jag satt och njöt av mitt morgonte på terassen i solen.

Och nu har jag och min nya virkning tagit oss med tåget till Helsingfors där läkemedelsförsöket skall omstartas med första blodprovstagningar och onkologbesök. Känns nästan som en semesterresa.

Livet är bra härligt!

 

Leena
27.05.2018 kl. 21:43

Torsdagstipset

 

Mycket är det och har varit prat om förberedelser och allt vad det innebär med att ordna inför studentfesterna som närmar sig. Vi kommer också ha den stora glädjen att få fira vår första student och vet du vad? Igår fick jag känslan att jag åtminstone på pappret har koll på läget. Vilket inte skulle vara utan alla mina hjälpande händer.

Så igår, då jag fick en ny handarbetstidning med posten, blev jag mitt i allt så inspirerad att börja virka igen. Kanske, kanske, jag skall ta mig till garnaffären? Dessutom är det gratis inträde till Vasas museer idag. Lite kultur i sommaren och som kontrast till allt fixande och trädgårdspyssel. Kunde kanske vara något? Kuntsis café lär ha öppet, havsutsikt, ett nytt handarbete, konst och nya intryck. Låter lite lockande eller hur?

Arkivbild tagen i Vasa konsthall tidigare i vår, där det också skall finnas en ny spännande fotoutställning med Nick Brandt nu.

Leena
24.05.2018 kl. 10:28

Fungerande plaståtervinning!

Nu är jag nöjd med mitt lilla system. Plaståtervinningen funkar nu även i detta hem. Ett kärl under diskbänken och en större uppsamlingssäck i källaren som jag tar med mig då jag åker och storhandlar, som idag. På bara några veckor har vi samlat typ fyra fulla plastpåsar plast från vårt hushåll. Känns bra att kunna återvinna det och dra sitt strå till stacken. Finland behöver all uppryckning som kan åstadkommas för att nå sina mål i avseende på plaståtervinning. Och så blev jag förstås sådär barnsligt imponerad av återvinningskärlet i Stenhaga där man fick trycka på knappen så plasten komprimerades ihop. Nästan så jag ser framemot nästa gång.

Dessutom har vi nu stoltheten att vara föräldrar till vår första student, som idag fått reda på att hon kan känna sig väldigt nöjd med sina fina resultat.

Och salladen, rucolan och rädisorna har grott i pallkragen.

Hur är läget hos dig en såhär solig och vacker fredag?

 

Läs mer om mina funderingar kring plast, miljö och kretslopp:

Leena
18.05.2018 kl. 14:22

Priviligerad

 

Tänk att få uppleva allt detta:

  • Fantastiskt bra service och hjälp med allehanda från sjukhuset, frisör, nära och kära.
  • Underbart väder, det varmaste i hela Europa, som jag har alla möjligheter att verkligen kunna njuta av.
  • Våren eller snarare försommaren med allt vad det innebär av lövsprickning, blommande försommarblomster, trädgårdspyssel och måltider ute i trädgården.

Känner mig bara så oerhört priviligerad!

 

Leena
15.05.2018 kl. 20:39

Du är värd det

 

Ibland får jag en känsla av att jag inte är värd all den empati, omtanke och snällhet som omger mig. Jag har ju bara haft oturen att insjukna. Det kunde ju varit vem som helst.

Förutom att jag har en underbar man och tre härliga ungar, så har jag också mor, far, och syskon, svärmor och svärfar och resten av familj och alla fina vänner och bekanta som jag känner att alla är måna om mig. Plus alla ni där ute som jag inte personligen känner som peppar, sänder mig värme och omtanke när helst jag behöver det. Vilken kraft att ösa ur!

Sen tänker jag att det kan ju inte vara så att snällhet och omtanke skulle vara kvoterat, att det bara finns en viss mängd som kunde slösas bort så att säga i onödan. Det måste väl vara tvärtom? Att ju snällare vi är med varandra och ju mer vi tar hand om varandra desto mer snällhet leder det till. En positiv spiral.

Jag tror, eller jag vet, att jag blivit mer ödmjuk, i och med sjukdomen och genom åren. Lite snällare både mot mig själv och andra. Jag är ingen hjältinna men glad och tacksam för att jag bättre fått syn på hur jag skall förhålla mig till andra. Och väldigt tacksam för allt ni gör för mig, all värme, hjälp och empati som flödar över mig. Jag önskar att alla människor kunde få känna den känslan. Vi är alla värda det.

 

Leena
14.05.2018 kl. 09:01

Slutspurten börjar imorgon

Nu känns det verkligen som om sommaren kommit (redan i maj!) så vackert som vädret har varit. Har haft en superskön helg med hela familjen hemma, med bland annat mycket mysigt trädgårdspyssel och chill i hängmattan.

Imorgon börjar behandlingsslutspurten. Bara tre kvar!

Leena
06.05.2018 kl. 22:22

Kärt återseende

Tillbaka i Skåne igen.

Väldigt fint att återse sina kära flickor, både den tvåbenta och den finaste fyrbenta.

Trots 17 meters vind och snöfall så har våren ändå ett stort försprång här.

Matsemestern påbörjas på överförväntan trevlig restaurang i självaste Flyingeby.

Och den fortsätter i saluhallen och senare på fik med varm choklad, hemgjord ekologisk hallonlemonad, chokladbiskvier, chokladbollar, bulle, kaffe och wienerbröd.

Botaniska trädgården kommer att vara väldigt vacker om några veckor, bara värmen kommer, men nu kunde man värma sig i det finfina växthuset som inte bara hade en massa vackra växter utan också grodor och fåglar att beundra.

Bara för att det är påsk!

Leena
29.03.2018 kl. 20:08

Påskfirande

Jag tänkte först säga att vi inte brukar fira påsk hos oss, men då skulle jag knappast helt talat sanning. För mig är påsken en start på våren helst med påskliljor i kruka ute. Senast nu skall väl julen vara bortstädad?

Påsken brukar innebära fjädrar i en forsythia på gården på vårt landställe, som barnen alltid bara kallat påskbusken. Under påskbusken har påskharen hämtat godis, men det ingår också att varje år fundera om påskharen kommer på påsklördagen eller söndagen. Förstås målar vi ägg med vattenfärger och om vädret tillåter så eldas det ris och fikas ute i solen. Jag minns en påsk då det var så varmt att vi kunde vara ute i shorts!

Påsken betyder också mycket lax, lamm och ägg på menyn. Och förstås memma. Ofta har det också blivit ”äggbakelser” dvs skivor av rulltårta som garneras med vispad grädde och en aprikoshalva (ur burk) så det ser ut som ett ägg uppepå.

Men i år blir det lite annorlunda, för vi skall åka till Skåne, till våren hade vi hoppats, men nu verkar vädret vilja något helt annat. Men mindre snö är det där åtminstone.

Så för säkerhetsskull har vi tjuvstartat i söndags med både lax och memma. Och lite påskgodis.

Leena
28.03.2018 kl. 11:51

Miljöombyte

Uppe i fjällen igen. Till skillnad från senast, under nyår, så värmer solen redan skönt där ute. Familjens entusiaster är förstås ute i backarna, medan jag chillar i soffan efter en tur i längdspåret. Övervägde en kopp choklad i solen på verandan, men konstaterade att solen värmer härligt även på soffan inomhus.

PS. Bloggpremiär från mobilen. Inte så smidigt... 

Leena
27.02.2018 kl. 16:35

Ordningen återställd

 

  • Den försvunna pärmen är återfunnen. Det gick en rysning genom kroppen av tacksamhet då jag hörde hennes bekanta stämma i telefonen säga: ”Ja, jag tror den är här. Jo, här är hela ditt liv.”
  • Mina telefonkontakter (som jag skrev om här) har som av ett under (i alla fall om man frågar telefonförsäljarna här i staden) överförts till min nya telefon. Fler än 1300 stycken! Små spratt i form av dubbletter, tripletter (och vad det nu heter då de är ännu flera likadana) får jag stå ut med. Eller rensa då jag har en tråkig stund, om jag skulle ha så tråkiga stunder.
  • Min man är hemma igen.

 

Leena
08.02.2018 kl. 08:40

Frukostbjudning

Sällsynt men roligt. Vi väntar in frukostgäster.

Mannen har förberett bröd igår, som gräddas nu. Det blir smoothie på blåbär och apelsin. Kokta ägg, frukt, kaffe, te, youghurt och myssli, för det vankas hungriga juniorer också.

Dags att komma igång, klä på sig och plocka fram allt innan gästerna kommer. Jag har knappt vaknat än.

Trevlig helg!

Leena
13.01.2018 kl. 08:03

Rädda isbjörn med diskborste

 

Tycker det är lite rart, på ett positivt sett, det svenska kollektiva miljötänket. Säg en restaurang eller allmän toalett i Finland där det finns en uppmaning vid servetterna eller pappershanddukarna att: ”Ta bara så många du behöver. Tänk på miljön!”.  Det gillar jag! Inspirerad av detta och Åhlens bokhandel i Sverige lånade jag ”Ekoenkelt” av Pernilla Johansson på biblioteket. Hon skriver om små saker som man kan göra i sin vardag för att vara lite mer miljövänlig. Eller som hon säger mindre miljöskadlig.

Peppad av detta har jag nu köpt mitt livs första disk- och toaborste i naturmaterial på Ekosoppi. Jag inser att jag inte kan rädda isbjörnarna med en diskborste, men den kanske inte försämrar läget? ”Vi är väl inte sådana?” undrar ungdomen uppriktigt förvånad här hemma då jag stolt visar upp mina nya borstar. Jag tycker de här i trä nu är mycket vackrare än de som vi brukat ha i (det värsta!) plast. Ett litet steg i min plastbantning, check.

Blev påmind om lite andra grejer också. Köpstopp driver jag så långt det är rimligt (inte mat och mediciner dock), vegetarisk mat i större utsträckning, men min favorit är att städa med måtta. Ja helt rätt. Pernilla skriver såhär: ”Det är dags att minska pressen lite och hålla efter lite lagom. Det behöver faktiskt inte skina lika blankt som det ser ut i tevereklamen.” Fast här kan man ju undra om jag inte lever upp till det här redan? (Hur smutsigt kan man ha det egentligen?)

Så nästa gång du tror du behöver ta fram dammsugaren och rengöringsmedlet. Tänk på miljön!

Leena
11.01.2018 kl. 17:07

God morgon!

Trots att jag hör till den morgontrötta delen av mänskligheten, så finns det något tilltalande med de morgonhurtiga tycker jag. Sovmorgon från skolan idag betydde skjuts till och från skidspåret för ett träningspass mellan 7.30 och 8.30. Lite överraskande var han långt ifrån den enda i spåret. Är det inte skidåkning som lockar familjen i ottan så är det, ridning, violinövning, jogging, skridskoåkning eller vad man nu kan tänkas göra i mörkret en tidig januarimorgon. Rätt mysigt egentligen tycker jag, så länge jag inte behöver vara den pådrivande.

 

Leena
11.01.2018 kl. 09:52

Påminnas om döden

 

Läste en tänkvärd kolumn av Maaret Kallio i Helsingin Sanomat igår (HS den 3.1).  Hur skulle du leva nu om din dödsdag var given? Hon skriver att det skulle vara enkelt att svara på det om man visste att livet varade en vecka. Då skulle åtminstone hon, liksom jag, sluta städa och diska och ägna mig enbart åt det jag gillar med dem jag gillar. Använda de sista pengarna kanske till någon galen snabbresa till Japan som annars skulle bli ogjord?

Men en svårare fråga är det om man vet att man har fem år kvar? Då kanske valet inte längre är så enkelt? Då blir tiden lite för lång för att helt avsluta sina vardagliga göromål och enbart pussas på sina kära. Hade faktiskt tankar då jag var som mest akut sjuk, att det inte var någon idé att borsta tänderna längre. Men vet man om att man behöver dem i fem år till, så är det nog värt att sköta om dem.

Maaret nämner neurokirurgen Paul Kalanithi som skrivit boken ”When breath becomes air”, om sin sista tid med lungcancer. Den har jag kanske inte kraft till att läsa nu, men reflekterar ändå att det är tänkvärt att han trots sin sjukdom väljer att fortsätta jobba, skriver en bok, pussas på sin familj och funderar på vad det är som gör livet värt att leva. Vad är det som gör livet betydelsefullt för mig?

Då jag fick min diagnos var det högsta jag önskade mig att allt var som vanligt. Att inget hade hänt. Att jag helst hade fortsatt med det liv jag hade då, med allt vad det innebar av livspusslets vedermödor. Nu tre år senare märker jag igen hur skönt det är då jag kan ta livet lite för givet igen. Inte som en japan tills jag fyller 105, men ändå.

Det är tungt att överväga varje beslut. Fundera att det ena utesluter det andra, att tiden inte räcker till allt. Att ifrågasätta sina göranden hela tiden.

Det är ju de små stunderna som gör livet. De mer mäktiga ögonblicken som kommer emot mig i skidspåren på fjällvidderna, ute i skärgården eller bland dofterna i trädgården, som blandas med de korta pratstunderna med barnen vid mellanmålet, ett givande samtal med en vän eller mötet med främlingen mellan butikshyllorna. De små ögonblicken vävs till något betydelsefullt.

Men visst har hon en poäng Maaret. Den som påminner sig om att hon skall dö en dag, vågar kanske också leva livet lite modigare.

Leena
07.01.2018 kl. 11:09

Mör men nöjd

 

Idag klämde jag in tårna igen i slalompjäxorna då jag tog modet till mig och stegade mot pisterna. Målet var inte främst att åka, utan att komma ut på fjället, prova den nya gondolliften och fika på Folkes café. Som sällskap hade jag en son som alltför ofta anklagas för lättja och hänsynslöshet, men som visade sig kunna vara ett under av omtänksamhet då det gällde att ta upp sin mamma på fjället. Och fjället visade sig från sin vackraste januarisida. Vindstilla med en blek sol som ibland skymtade och färgade de omkringliggande topparna i ljuv pastell. Pisterna mjuka och behagliga. Det blev några extraåk i lillprinsens knapplift tillsammans med treåringarna som påhejade av sina föräldrar övade på sina plogsvängar. Folkes café levererade precis som jag kom ihåg med vidunderlig utsikt och gemytlig atmosfär.

Det sista ljuset räckte dessutom till en runda i hemmalängdspåret. Nu är det en rätt mör människomamma som ser fram emot middag som flickorna tillrett.

 

Leena
03.01.2018 kl. 17:16

Träningslägret fortsätter

Nytt år, nya träningsmål.

Såhär i början på året hör det väl till att man går in för fullt mot sitt nya friska, hälsosamma och vältränade liv. Läs vilken tidning eller blogg som helst och lär dig allt om ett friskusliv med nya träningstips och hälsosam kost. Och inte är väl jag sämre. Träningslägret här i Hemavan har börjat.

Familjen står i liftkön innan den öppnat och tar sista liften upp då den stänger kl 16. Däremellan passar jag upp med en varm lunch i stugan som uppskattas storligen. Tareqs recept på bl a enkel löksoppa och sötpotatis och böncurry är stora hits.

För min del är det lite mer måttlig intensitet. Första dagen blev det en fin 6 km tur i ländskidåkningsspåret under rosaskimrande himmel. Jämfört med förra säsongens skidåkning kändes hela paketet stabilare nu, ffa i de små nerförsbackar som jag valde att åka istället för att gå utför. Så peppande att känna att träning gett resultat. Gårdagens tur blev kortare av lätt insedda skäl. Och behöver jag tillägga att vi somnade långt innan tolvslaget och sov gott under nyårsnatten. Idag fortsätter träningslägret.

 

Leena
02.01.2018 kl. 12:43

Glad förväntan

Dags för nyårslöften. Om det nu blir några.

Diskuterade det med hela familjen och inte så överraskande var det lättare att komma på löften som andra skulle ge än att förändra sig själv. Jobba mindre, bli bättre på att lägga sina kläder i tvättkorgen, säga ja istället för nej, vara mindre tid vid skärmen. Men visst kom det fram några bra saker också att ta fasta på inför nästa år. Att bara göra roliga saker, bli mer strukturerad med läxorna, ännu mer vegetarisk kost, plastbanta och konkreta träningsmål.

Enligt experterna är det viktigaste för att ett mål ska hålla att man själv blir glad över det. Men också att sätta konkreta mål (träna tre dagar i veckan istället för att ”träna mera”), och att börja med små steg mot förändring (t ex att äta mera grönsaker istället för att bli vegan över en natt).

Så vad blir det för min del? Jobmässigt blir det nya utmaningar inkommande år. Men vad det innebär vet inte ens jag ännu. Att det inte fortsätter exakt som i år är i alla fall klart.

Så skall jag minska mängden saker. Köpstopp har vi mer eller mindre kört med redan hela detta året. Nu siktar jag på att minska mängden plast och fleece som är så ifrågasatt miljömässigt ffa för våra hav. Så hädanefter blir det nya ylletröjor som gäller. Och det konkreta blir att jag skall köpa ny diskborste och toaborste i trä istället för plast nästa gång. Det är de små konkreta stegen som räknas eller hur?

Träningsmässigt blir det att fortsätta min träning som jag så lyckat startade i höstas. Kanske helt konkret att få in två riktiga träningspass i veckan. (Så var det sagt och skrivet!) Helt säkert att göra den långa fina vandringen (Kuni-leden på 12 km) som jag ännu inte vågat mig ut på. Kanske att hitta en ny träningsform för överkroppen? Styrketräning på sal är så tråkigt tycker jag, så det kommer inte att bli av. Undrar om jag måste ge paddling en ny chans i sommar? Och så förstås nya sporten skärgårdsvattenlöpning.

Främst av allt glad förväntan över vad det nya året för med sig. Och lycka över framtiden. För att det igen är så självklart att den finns.

 

Leena
31.12.2017 kl. 13:26

Att sortera sina tankar

Läste nyligen vad Lotta skrivit på sin blogg (mittlivpalandet.se) om sitt arbete med att bearbeta och komma tillbaka efter en tung tid med sin dotters leukemi. Hon skrev uttryckligen såhär:

Jag vill inte jämföra mig med någon annan, och jag vill inte att du jämför dig med mig. Jag vill hitta min väg och jag vill berätta men kommer inte lyssna på alla "råd", jag vill bara att ni ska veta läget och när jag vet mer ska jag berätta.”

Jag vill också berätta, ibland, för då sorterar jag upp mina tankar lite. Bearbetar och kan lämna det onda (eller vad det nu kan vara) bakom mig, eller hitta en öppning som jag inte sett innan jag berättat det för någon. Det är inte så att jag varje gång önskar få svar eller lösningar. Utan bara någon som lyssnar en stund. Städa upp lite bland mina tankar.

Men många är de gånger då man öppnat sig för någon och istället för att lyssna har diskussionen på nolltid dragit iväg till alla de motsvarande upplevelser som hen upplevt. Och jag själv inte kommit vidare i mina tankebanor överhuvudtaget.

Jag tror det har tagit många år för oss, min man och mig, att hitta detta, lite mera balans i våra diskussioner. Han är genomsnäll och vill ställa allt till rätta och har kommit med både det ena och det andra svaret, lösningar och förslag på förbättringar och konkreta råd på mina funderingar, frågor och problem. Numera vet han att det räcker att han lyssnar, hummar lite ibland och kanske ställer en motfråga då och då. Idag vågar han också försiktigt utmana mig, och jag blir kanske bara lite arg. Först. En stund. Innan jag ser en poäng och det kan öppna någon ny tankeport. Det där med att alltid ha rätt är inte så lätt i diskussioner. Ännu svårare är det att medge att den andra har rätt. Svårast är det att se, och ve och fasa medge, att man själv har fel.

Generellt sett så tror jag vi behöver lyssna mera på varandra. Inte bara för att höra vad den andra har att säga, utan att den som berättar får tala. Lätta sitt hjärta. Ordna upp bland sina tankar. På köpet kan det leda till en liten fin stund i vardagen, kanske en givande diskussion.

Leena
30.12.2017 kl. 09:25

Nyårsbrev

 

Det finns tider då t o m jag skickat julkort. Några stycken. Det är länge sedan nu. Sedan följde ett par år av julbrev. Oftast i sista stund och på mailen för enkelhets och tidsbristens skull. Men nu har även det fallit i glömska. I år har du ändå haft en möjlighet att läsa om vårt eller snarare mitt år här på bloggen. En hel del har det blivit då man bläddrar tillbaka i arkivet. Höjdpunkter finns arkiverade i hästliv, musik, skärgårdsliv, trädgård och familj.

Såhär i efterskott kommer jag kanske mest att komma ihåg veckan jag spenderade med numera vuxna dottern ombord på båten. Vår äventyrliga resa med häst och mellandotter genom hela Finland till fälttävlanstävlingar och många stolta ögonblick som åhörare på sonens fina konserter. Och vår sommarseglats till Höga kusten. Inte främst för den fantastiskt vackra naturen och sommarens soligaste dagar, utan mest för den fina samvaron på promenaderna i skogen och längs stränderna. Hela familjen tillsammans. Långt från vardagens brådska och måsten.

År 2017 har också varit det år då jag kunnat leva (nästan) som förr, fast kanske ännu bättre? Då cancern inte varit så närvarande, fast den finns där.  Då jag fått känna att jag har kontroll över den och inte tvärtom. Fått ytterligare distans till monstret som visserligen finns, men krympt ännu mer i storlek i mitt medvetande. Där kan det få hållas.

Leena
27.12.2017 kl. 09:56

Julannandag

Julföljetong del 5

En till dag av lättja. Tills middagen dukas upp. Gästerna är olika men bordet blir fullt.

Ikväll blir det juliga smaker, men vi har försökt tänka lite mer vegetariskt. Får se hur det faller sig. Julfalafel, ungsrostade rödbetor i vin och inlagd aubergine.

Med mina mycket traditionsbundna barn är detta rätt unikt. Att frångå någon tradition alltså. De har svårt även med att adventsljustakens ljus inte är jämnt snett nerbrunna.

Nu njuter vi av den sista helgdagen. Imorgon kanske det blir pizza?

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
26.12.2017 kl. 09:12

Juldagen

Juföljetong del 4

Julmaten igår smakade precis så juligt och gott som den ska.

Idag blir det favorit i repris fast utan julklapparna då. Många runt bordet, som idag är hemma hos oss, men ikväll blir det lutfisken som står som huvudnummer. Efter sillarna och rosollin då förstås.

Nu är jag nöjd att jag stått och strukit alla vita tygservetter och den långa julduken redan tidigare. Så idag kan vi chilla hela förmiddagen.

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
25.12.2017 kl. 09:59

Några glimtar från julen

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
25.12.2017 kl. 09:39

Julafton

Julföljetong del 3

Nu så är den här den stora dagen. Fortfarande något av barndomens magi över självaste julaftonen. Den dagen som jag som barn väntade på sen typ midsommar. Eller åtminstone från september-oktober då det blivit mörkt på kvällarna igen.

Men numera är det inte så mycket bara julbocken, jultomten, julgubben eler vad du vill kalla det som är det magiska, utan hela stämningen, allt runtikring. Julgröten till lunch. Ofta lite hastigt så man hinner med jufredens utlysning i Åbo. Dit gick vi kusiner med papporna under alla de år då vi firade jul tillsammans, medan mammorna förberedde julmaten. Sedan tillsammans runt det långa julbordet. Tre dukningar. Först det kalla fiskbordet, sedan lutfisken och sist skinkan med lådorna. Och till slut förstås julgodisen.

Själv gillar jag förrättsbordet av julmaten bäst: rosolli (en traditionell finsk rödbetsallad som görs till jul), sillarna, de inlagda strömmingarna, gravade laxen och siken, och den kallrökta laxen. Ja och så lite aladåb och leverpastej för att få den rätta julmatsfeelisen.

Men visst blir det spännande att få se julklappar öppnas och glada miner och ofta roliga historier förknippade med allt smusslande och funderande innan. Har speciellt en present i år som jag är lite speciellt nyfiken på hur den mottas.

God Jul!

 

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
24.12.2017 kl. 10:06

Dan före dan

Julföljetong del 2.

Den 23 december.

Om det blir som vi planerat så skall vi idag bada julbastu hos barnens farmor och farfar och efteråt få provsmaka julskinkan som gräddas och griljeras under dagen. Är det inte just då som julskinkan smakar som allra godast? Eller så var det då i barndomen, då skinkan åkte fram igen strax innan läggdags på julaftonen och den avnjöts lite enkelt i köket med endast knäckebröd och inlagd saltgurka till.

Som traditionen bjuder lär det också finnas några klappar som ännu skall slås in ikväll och kanske nåt rim som skall rimmas. Om inte rimmen blir de ultimata julnödrimmen som föds först på själva julaftonen förstås. Natten är lång, som min mamma brukade säga såhär års, då vi var små.

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
23.12.2017 kl. 08:26

Julföljetong

 

Våra julfiranden har varit sig lika så länge vi kan minnas, och ffa så länge våra barn kan minnas. Mycket långlivade traditioner är det och på sitt sätt enkelt, då vet man åtminstone vad det är som gäller.

En av döttrarna var rätt gammal då hon insåg att alla inte nödvändigtvis följde samma traditioner som vi gör. Döm om hennes förvåning då hon fick höra av sina klasskamrater att de firade i mysbyxor och ullstrumpor. För oss har julen alltid inneburit festklänning, kostym med vit skjorta och festskor.

Det är väl det traditioner är, något som man bygger upp tillsammans under årens lopp, tycker om och bidrar med samhörighet. Och som min mor brukar påstå. Något som lockar hem barnen då de flugit ut ur boet. Jag jobbar på det.

Idag är det dan före dan före dopparedan. Kvällen har vi bokat i god tid för julfilm med familjen. Bara vi fem. Det blir ljus glögg, ostar och lite annat smågott som vi handlat på saluhallen idag. Det har redan blivit en ny tradition att vi ser på filmen Love actually tillsammans dagarna innan jul. Den kvällen brukar också innebära julgranspåklädning. Nu står den redan inne så grön, men knappt grann ännu.

Följ med mig på vårt julfirande i år. Vi ses imorgon.

Alla julföljetongens delar hittar du här:

Julföljetong del 1

Julföljetong del 2

Julföljetong del 3

Julföljetong del 4

Julföljetong del 5

Leena
22.12.2017 kl. 18:30

Mitt jullöfte

Sista jobbtimmarna (som jag får betalt för) är undanstökade för i år. Hurra!

Inte dags för nyårslöfte ännu, men ett litet jullöfte (som väl håller ungefär lika bra och länge som nyårslöftena gör?). Så helt officiellt här och nu, så ni kan hjälpa till att påminna mig:

  • Att bara göra sådant jag gillar.
  • Inte bli gnällig fast allt som måste göras inte är kul jämt. Det är väl så roligt man gör det?
  • Men ffa att inte dra med någon annan i julhetsen om jag själv åker dit. Alla skall få bygga sin julstämning som hen själv vill.
  • Chilla, det blir jul oavsett.

På vår lokala butik har de lyckats med de vackraste av ljuslyktor och stämningshöjare på trappen. Hoppas de inte regnar bort nu.

Leena
20.12.2017 kl. 19:00

Vad har du gjort för julstämningen idag?

 

Oj, vad jag tycker folk börjat tidigt med julstök. Jag hade ju inte ens börjat tänka på julklappar då andra redan aviserade att allt var fixat.

Lite julstress ingår väl för att den riktiga julstämningen skall infinna sig? Eller åtminstone ett litet extra kol för att fixa till det lite extra. Så nu har jag höjt julstämningen ett snäpp eller två genom att:

  • Köpa hem hyacinter efter inspiration av en vän.
  • Sett på julkadrilj, druckit glögg och ätit pepparkakor på stallet där det var julfest. Med en extra stämningshöjare att vår ryttare premierades av föreningen som årets stjärnskott!
  • Slitit sofföverdragen av och på, tvättat och strukit dem och sett dem byta till minst en, om inte två nyanser ljusare. (Jag är absolut inte den som städar igenom alla skåpen innan julen.)
  • Ätit julgröt med uppklädda ungdomar som var på väg till deras gemensamma julfest på skolan.
  • Städat badrummet och bytt dit endast röda handdukar för julens skull. (Då andra stickat på julklappssockor så har jag av en oförklarlig anledning valt att virka en ny badrumsmatta till oss, som blev klar idag.)
  • Rostat julmyssli och har en plötslig inspiration att baka både pepparkakor, dadelkaka (min favorit av julkakor) och muffins med julsmak.

Börjat misstänka att den låga dos cortison som jag ordinerats för lungornas skull, har en kraftig bieffekt som påverkar aktivitet och aptit.

Kanske det blir glögg till kvällen?

 

Leena
16.12.2017 kl. 17:24

Vi delar lika, gör ni?

 

Varning för känsliga läsare! Inlägget innehåller skryt.

Nu är det bevisat! Hemma hos oss delar vi lika på hemsysslorna, precis som jag tidigare kaxigt påstått. Helsingin Sanomat (hs.fi) hade en test igår där man skulle fylla i vad man upplevde man gjorde mer än sin partner, vad hen gjorde mer eller vad man tyckte att man gjorde lika mycket. Eller inte alls. Och det handlade om allt från disk och avtorkning av dörrhandtag, till byte av blöjor, köp av presenter och besiktning av bilen. En massa saker som måste göras i de flesta hem. Och en massa saker som blir ogjorda, eller det grälas om.

Svaren matchades med varandra och vi är så stolta och nöjda, för vårt resultat visade att vi gör exakt lika mycket. Drygt 20 sysslor hamnade på varderas lista och vi var rörande överens. Ett välfungerande familjeföretag! I diskussionen efteråt upplevde vi dessutom båda att den andra gjorde lite mer. Ett rätt hälsosam litet test som också vägleder till konstruktiva diskussioner i ämnet om man får resultat som inte var lika smickrande.

Med detta inte sagt att vi inte skulle diskutera och t o m gräla om hemsysslor. Men då handlar det oftast om att vi två gaddar ihop oss mot barnen som ibland tycks tro att de bor på hotell. Läs mer om det här.

PS. Om du inte läser finska, ännu, så är detta ett ypperligt skäl att lära sig. Gör testet på HS.fi

Han bakar, jag gräddar.

Leena
15.12.2017 kl. 09:26

Säg ja istället för nej!

 

Som naturlig fortsättning på #metoo, #övistoo och #vimed vill jag ännu dela ett tal, skrivet av min 18-åriga dotter Ellen. Ett obligatoriskt skolarbete, om ett valfritt ämne. Ett tal som hon höll för sin klass innan #övistoo blev media.

Ovanligt långt för att vara ett inlägg i min blogg, men väl värt en genomläsning:

"Klasskamrater,

Jag hade tänkt prata om att damerna borde få skida lika långa sträckor som herrarna i världscupen, men efter att jag öppnat familjens nyinförskaffade konto på svenska dagstidningen Dagens Nyheter kan jag inte fokusera på idrott. I Finland har inte MeToo-kampanjen skapat så stora rubriker, även om problemen definitivt finns här. I Sverige är det tydligen det enda det skrivs om. Med rätta.

Jag läser berättelser av kvinnliga författare som regelmässigt trakasserats av en och samma person. En man med makt, med kontakter. En man man inte säger emot. Alla visste om det, men ingen gjorde något. Då skulle han ha förstört deras liv också. Det här berör, vi sitter hemma och undrar vad det är för värld vi lever i.

Vi diskuterar det vid middagsbordet, vad vi själva skulle gjort. Hur vet man när ett rykte är sant och kan man anklaga någon om man inte är helt helt säker? Det går inte, man kan inte. Vi är rädda för att ta upp tuffa ämnen, vad kommer då hända oss själva?

När vi stiger upp från matbordet har DN släppt en ny artikel. #tystiklassen. 1700 skolelever som berättar om de trakasserier de utsatts för under sin skoltid. Det är hemsk läsning, sånt som inte kan hända, inte händer. Men när jag tänker efter händer det överallt. Jag känner igen vissa av situationerna, men jag är så ovan att höra dem sägas rakt ut att jag förnekar att de finns.

I Finland ifrågasätts ibland det plötsliga fokuset på sexuella trakasserier. Jag tror inte det är något att ifrågasätta, vi måste fokusera på dem, tills de inte finns kvar.

Det finns oändligt många kvinnor som har upplevt och upplever sexuella trakasserier hela tiden, i Finland också, fast man inte vill tro det. Det finns anledningar till att jag är rädd när jag går hem i mörkret och en man går bakom mig. Jag önskar att jag inte skulle behöva säga det, men det finns anledningar till att jag är rädd ibland när jag är ensam med män också. På bekanta, trygga platser som i skolan, i bussen, i affären. Det finns kvinnor och flickor här ibland oss som känner igen sig i det här. Av någon orsak har vårt samhälle allt för länge accepterat mäns maktposition, låtit dem tafsa och kommentera.

Me Too har visat hur många historier det finns att berätta, men det räcker inte med det. Vi måste lyssna och ta tag i problemet.

Alla ni killar som sitter här, jag skulle inte vilja anklaga er för något. Men tyvärr är det kanske det jag måste göra. Jag tror det vi ser, alla anklagelser och artiklar, bara är toppen på isberget. Männens makt är så utbredd och så accepterad i vårt samhälle. Det är klart att när halva samhället, krasst sagt, alltid får sin vilja igenom, så kan de behandla den andra halvan hur de vill. Forskare tror att till och med skillnaderna i PISA-resultat mellan flickor och pojkar kan bero på just det. Att flickorna tidigt inser att de måste kämpa hårt för att nå dit de vill, medan pojkarna tar det för givet. Redan från dagis och förskola finns den här maktstrukturen, vilket också hörs i berättelserna från skolor i Sverige.

Kvinnor föds jämställda med pojkar, men det tar inte lång tid före det är skillnad mellan dem. Till kvinnornas nackdel. Så kan vi inte ha det.

Jag vet, fast det kanske inte verkar så, att det finns massor av kvinnor som aldrig upplevt sig nedvärderade eller trakasserade. Jag vet också, med hundra-procentig säkerhet, att det finns massor av män som aldrig i sitt liv skulle göra en kvinna något ont, som aldrig har gjort det.

Det jag inte vet, är hur vi ska lösa problemet. Jag vet inte hur man ska få bröder, kompisar, pojkvänner och pappor att förstå att det inte är önskvärt att kommentera utseendet på alla kvinnliga skådespelare. Än mindre vet jag hur man ska lära folk att hålla sina händer i styr, att inte låta dem krypa upp mellan benen på andra, inte ens i misstag, aldrig någonsin.

Dessutom tycker jag vi ska fortsätta vara ett samhälle där man kan få en kram när man gjort något bra, där man hälsar med en handskakning. Jag blir nästan rädd också av tanken på att ingen skulle våga röra någon annan.

Men det är inte de här personerna vi ska fokusera på. Inte hur svårt det är att lära ut till folk som inte vill lära. Inte heller på hur man säger nej.

Jag tror att vi kan lösa problemet genom att tala om det. Vi kan sluta vara stolta över den finländska tystnaden, sluta hävda att allt är bra, sluta låtsas som att det inte finns problem. Sluta låtsas att problemen bara är rykten.

Vi kan rikta vårt fokus mot att säga ja istället för att säga nej.

Ja, det finns ett problem. Ja, det är väldigt utbrett. Ja, jag vill vara med och lösa det.

Ja, jag vill gärna ha en kram av dig, nu när du frågar."

Leena
29.11.2017 kl. 17:57

Manlig mat

Läste nyss Amandas blogginlägg om sin sons rosa cykel och kom att tänka på då vår son skulle få sin första cykelhjälm. Han fick själv välja vilken han ville ha i butiken. Biträdet, en äldre man, riktade redan in sig mot de svarta, mörkblå och de med dödskallar på, då sonen redan valt ut den han ska ha. En rosa och mintgrön med blommor och en fjäril på. Biträdet biter sig i tungan då vi glada går mot kassan.

Idag är han tonåring och berättade glatt, men lite förundrat hemma en kväll att hans klasskamrater hade tyckt att han äter feminint, bara för att hans armbågar inte bredde ut sig som de andras vid lunchbordet. Hemma var vi rätt roade och har tillsammans skämtat om det, kanske mest om de så kallat maskulina bordsfasonerna.

Hemma har vi också ett uttryck: manlig mat. Det innebär ungefär den rätt som uppstår då alla gårdagens rester plus typ korv och bacon hamnar i samma stekpanna.

Visst är det lite lustigt? Det som är lite ovårdat, kanske fult, slafsigt eller ouppfostrat det kallar vi gärna manligt. Vad tycker ni män om det egentligen?

Leena
16.11.2017 kl. 11:17

Nästa gång tar vi laxen också

Det här skriver jag främst till min man som inte kunde följa med idag.

Det var som att åka till saluhallen fast en ännu bättre upplevelse. Men likheten kommer från det att vi nu har pinfärsk fisk i frysen som jag varken har behövt rensa, filea eller fjälla. För det har någon annan skött åt mig. Och färska bär, nämligen tranbär, som sägs vara bäst efter den första frosten.

Tranbären plockade jag tillsammans med äldsta dottern på henes initiativ. Hon ser det som en utmaning att plocka tranbär, för de syns så dåligt. Vore man färgblind hade man inget på tranbärsmyren att hämta. Vad man gör med tranbär som är så sura om man inte har uvi, undrar du. Jo tillsammans med en tjinuskisås (kolasås i Sverige) är de en av de godaste efterrätterna jag vet. Har också provat muffins med lingon och kolasås, som jag nu har en plan att ersätta med tranbär. Eller det där surdegsbrödet som innehåller tranbär kan jag nu be min man prova baka.

Fiske i solnedgången resulterade i sik förstås, men också abborre, gädda, strömming och ett rostigt ankare som lite extra utmaning.

Jag vet att du blev avundsjuk nu för att du inte kunde vara med, men nästa gång. Då kanske vi får laxen också.

 

Leena
07.11.2017 kl. 22:53

I dessa #metoo-dagar

Jag har varit lyckligt lottad och kommer ihåg bara ett obehagligt tillfälle då en främmande mycket äldre man än jag, kom för nära, kommenterade mitt utseende och skrattade överlägset då han såg min skrämda min. Inget tafsande bara ett övertramp på min privata zon. Det här var mycket länge sedan, men jag kommer tydligt ihåg det ännu, och vet att sådant och mycket värre saker sker överallt, hela tiden. Fortfarande.  

Hade absolut inte tänkt ge mig in i detta ämne. Men så kom det sig att vi började diskutera det hemma. Min man och jag. Om maktmissbruk, gränsdragning för vad som är okej, chefsskap och skillnader mellan män och kvinnor i främst jobbsammanhang.  Hur en bra ledare ger utrymme åt sina medarbetare oavsett kön.

Påminner honom om att barnen nyligen, i något annat sammanhang, sagt att det är mamma som ändå i slutändan bestämmer hemma. Han skrattar lite lätt, roat. För så är det ju inte. Nog är det han som verkligen bestämmer mera, säger han lättsamt.

Jag har en uppfattning om att vi gör gemensamma beslut i vår familj, om det mesta, medan han ser det som att han bestämmer mera. Är det inte ett rätt djupt rotat mönster som går igen också i vår jämställda familj?  Det manliga överhuvudet.  Eller är det så att män av samhället blir uppfostrade till att känna att de bestämmer. Att de har övertag. Oavsett hur det egentligen är?

Leena
23.10.2017 kl. 21:01

Skördefest

Nu har jag lärt mig nya saker, igen. Inte bara att min stresstålighet numera är under all kritik, men också att det är rätt utmanande att ordna mingelmat till en fest för 40 personer, som samma dag visade sig vara 50 personer, utan tillgång till ett riktigt kök med allt vad det innebär av kyl, kärl, disk, och utrustning invid lokalen.

Är du inför en sån här utmaning så kan jag här ge dig några oombedda men gratis råd, eller egentligen bara ett:

Ha folk som ställer upp i din närhet så funkar det ändå. Extra händer runt dig som har överseende med att du glömmer saker, stressar i onödan, inte äter i tid vilket ökar adrenalinnivåerna och inte har den koll som du tänker att du skall ha.

Vi tillsammans lyckades med att få in den vackra höststämningen och det blev en slags skördefest som liknade festföremålet. Maten räckte mer än väl, vilket annars är ett nedärvt skräckscenario från min mormor, som genomlevde krigstider.

Nästa gång gör jag annorlunda. Kanske.

Leena
14.10.2017 kl. 12:46

Utmaningen

 

-Jag skulle vilja ha en hund säger sonen, igen.  Nu har vi en inhägnad tillräckligt stor trädgård, kort skolväg och sonen är lite äldre och mognare. Men vem tar hand om hunden då vi inte är hemma? Vem går ut med hunden i ur och skur även då skolan börjar 8.15? Vem hinner leka med den efter skolan och ta en promenad innan läggdags? Hur går det då vi skall segla eller åka på resa? Eller vara på holmen där alla fåglarna häckar? Kan våra allergiska vänner nånsin komma på besök då längre?

Vi kommer överens om en utmaning. En vecka då sonen stiger upp en kvart tidigare för att hinna ut med hunden innan skolan. Samma gäller eftermiddag och kväll. Ut oavsett väder.

Första kvällen det kommer på tal, ångrar han sig. Så mycket vill han nog inte ha hunden att han skulle orka stiga upp nästa morgon. Mornar är för honom lika tunga som för mig.

Nästa dag kommer han igen. Han kan ju inte ge upp så här lätt. Så han kliver upp i god tid. Klär på sig och traskar ut. Istället för att rasta en imaginär hund så plockar han in utemöblerna. Hunden får ju vara ute med sällskap åtminstone. Bra start tycker jag.

På kvällen är det dags för konsert. Storasyster som redan nu är trött på hunden, som inte ens finns, stannar motvilligt hemma med den. Efter konserten tar jag stavarna, sonen det imaginära kopplet och går några varv runt kvarteret. Genom parken för hundens skull. Funderandes på hurdan bädd den skall ha, var den skall ligga, vem av familj och vänner som kan sköta den då vi inte kan, hur ofta och vad den skall äta och om det är agility eller kantarellsök vi skall satsa på.

Oavsett om hunden flyttar in hos oss eller inte så har det redan varit en rolig lek. Bara det att vi lämnat skärmarna hemma och kommit oss ut i mörkret på tumanhand.

Leena
11.10.2017 kl. 17:43

Innan jag dör

Den här bucketlistan som jag hittat på sevendays känns inte längre så relevant som för sisådär tre år sedan, men jag har hunnit tänka en hel del kring temat, skall jag medge.

Varsågod, här kommer min första blogglista:

Innan jag dör:

    Hit vill jag resa: Till Japan för att se körsbärsträden blomma, men efter snack med psykolog insåg jag att eftersom pengarna inte räcker till exotiska resmål, så kan man också uppleva körsbärsblom t ex i den Japan-inspirerade parken i Kasberget i Helsingfors. Samma gäller cykeltur i Skåne på våren då äppelträden blommar. Äppelodlingar finns också på närmare håll. Och elcykel.

    Det här vill jag äta: God mat varje dag. Hemodlat, självplockat, egenhändigt fiskat. Och laktosfri mjölkchoklad. Framförallt hoppas jag att jag får behålla min aptit ända tills jag dör.

    En artist jag vill se live: Svår fråga, har ju redan sett KAJ...

    Det här vill jag uppleva: Vill uppleva barnen bli vuxna och se dem klara sig på egen hand. Önskar också att jag ännu får uppleva många gemensamma äventyr med familjen, kanske bröllop, eventuellt barnbarn. Vill också få uppleva ett liv på tumanhand som vi med jämna mellanrum fantiserat om och längtat efter sedan barnen var små.

    Ett språk jag vill lära mig: Imponerad av folk som kan teckenspråk. Det skulle vara häftigt att kunna, sådär flytande. Och kunna ta till som hemligt språk.

    En sport jag vill prova på: Är nog för feg för att prova några extremsporter. Skulle vilja vandra igen. Långt.

    Här vill jag bo: Just nu vill jag gärna bo kvar i Vasa. Men om det av någon orsak blir aktuellt med annan ort så är jag anpassningsbar. Mitt hem är var min familj är.

    Den här boken vill jag läsa: Finns så mycket bra böcker. Kanske en ny bok av Ann-Louise Bertell?

    En kraftansträngning jag vill klara av: Gärna en flerdagars långvandring i fjällnatur.

    En utmaning jag ska klara: Det ovanstående kunde vara tillräckligt utmanande numera.

    Ett äventyr som jag vill vara med om: Många, många fler äventyr med familjen till sjöss och på land. Eller var det nu kan vara.

    Det här vill jag äga: Jobbar med mig själv främst så att jag skulle äga färre saker. Ville ha en egen häst och i samma veva som min cancer blev diagnosticerad så köpte vi vår första häst. Men förutom det kanske en kompletterande elektrisk grästrimmer? Eller ett par teleskopvandringsstavar?

    Ett jobb jag vill prova på: Har under mitt liv funderat både på landskapsarkitekt och barnmorska. Knappast aktuellt.

    Ett mål med min hälsa: Att hålla cancern under kontroll länge, länge.

    En person jag vill träffa: Har någon gång funderat med en matematiskt mer begåvad person än jag, hur många personer man kunde hinna träffa under sin livstid. Det var sist och slutligen en mycket liten bråkdel av jordens befolkning. Så de viktigaste personer jag vill träffa är mina vänner och kanske några nya. För blyg för att träffa kändisar. Men skulle gärna ha träffat min morfar.

    En restaurang jag vill äta på: Har drömt om att åka på matresa och äta på olika Michelinkrogar ute i världen. (Det här borde väl läggas till i resmålen?) Men den matturnén får bli sen då när bloggen är så stor att samarbetspartners skickar mig runt världen för att recensera maten.

    En känsla jag vill få känna: Det skulle kanske vara att kunna springa och hoppa igen då, utan att det känns.

    Det här vill jag skapa: Jag gillar att skapa i det lilla, så småningom, sakta mak, en liten oas i vår trädgård.

 

Leena
26.09.2017 kl. 20:46

-START-

-BLOGGARKIV-

 

-KATEGORIER-

Cancer

Familj

Företag och jobb

Hästliv

Kretslopp

Lilla cancerskolan

Mat

Musik

Skärgårdsliv

Trädgård

Vasa

 

Om mig:

Hej, jag heter Leena och har cancer. Nej såhär. Hej! Jag heter Leena och lever trots att jag har cancer. Fast egentligen är det såhär: Hej! Jag heter Leena och jag har ett gott liv.

Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.

 

Följ bloggen på Facebook: Passligt

Kontakta mig på: leena.sahlstrom(at)hotmail.com

Voit ottaa yhteyttä minuun myös suomeksi.

 

Följ mig på instagram: @leenasahlstrom

 

Om bloggen:

Kan man trivas i Vasa? Ofta får jag frågan. Och efter sjutton år i Sverige, nio år i Helsingfors och två i USA och Australien: visst gör vi det. Eller åtminstone tänker jag ge Vasa en chans. Passligt handlar om det. Och om hästar, trädgård och musik. Och lite om cancer.

 

Foto: Alla bilder är mina egna (om inget annat angetts). Du får gärna använda dem bara du tydligt anger källan/fotografens namn (Passligt.ratata.fi / Leena Sahlström)

 

Vad är egentligen passligt?

 

Min samarbetspolicy:

Det kan hända ibland att jag samarbetar med någon. Varje samarbete märker jag tydligt ut i början av inlägget. Jag samarbetar enbart med företag som säljer produkter eller tjänster jag själv gillar och som jag tror kan vara till nytta och glädje för mina läsare. Det går inte att köpa min åsikt. Jag hoppas mina samarbeten är något du också kommer att gilla.

 


 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar